Ingen ny dramaserie det senaste året gör mig lika osäker som Madam Secretary.

Det har funnits andra serier jag till och från känt mig lite lurad av – jag hyllade ju exempelvis From Dusk Til Dawn, innan den spårade ur i ett lajvar-tv-spel i sista två avsnitten… eller Bates Motel, innan den ströps av att dess inre universum var så trångt att syret tog slut.

En starkt trovärdig tonalitet i grunden gör den galet hårdtvinnade plotten förförande och förtjusande i stället för frånstötande överlastad.

Men Madam Secretary är ju något helt annat än en genreserie – ett politiskt vuxendrama som lever och andas på många nivåer – och varje gång jag vågat mig på att jubla över de bästa episoderna har det kommit blekare avsnitt som fått mig att ångra vad som plötsligt känts som överord.

Och sedan vänder det igen, när det kommer avsnitt som det senaste – Standoff – som gör att jag ånyo vill ta fram hela The West Wing-vokabulären. Detta avsnitt (det tolfte) var storymässigt översvallande, det spann A-, B- och C-plottar omlott i ett översmart mönster som inte ens Aaron Sorkin skulle ha vågat sig på – men jag ryser faktiskt bara av själva idén, av pretentionerna, och av modet att realisera det i ett svängigt 40-minuters mainstreambolagsmanus. Häng med, här är upplägget:

Utrikesministern åker på sin första, korta semester – till New York, med sin man, för att göra grejerna de gjorde när de först träffades – efter att precis ha kommit överens med Mexiko om utlämning av en mexikansk medborgare som mördat amerikansk gränspolis, på villkoret att hon tog dödsstraff »off the table«. Hon övertalas av sin man att koppla ned sin mobiltelefon för några timmar och då brakar såklart helvetet lös, triggat av att Texas guvernör (underbart bryskt spelad av – se bilden ovan – Peter Gerety!) gör stor offentlig politisk affär av att Washington kohandlat med Texaspolismördare… vilken fritas och förs till USA av ett Texas-meborgargarde!!! Samtidigt våldgästas utrikesministerparet på en New York-restaurang av den terrormisstänkte tyske kollega som ministerns ex-NSA-anställde man haft span på för att få info om var Syrien gömt sarin-gas… och då har jag ännu inte haft plats att flika in problemen som uppstår med kidsen hemma, men de innefattar allt från en stukad fotled till teorin att Italien styrs av en frimurar-skuggregering…

Téa Leoni och Tim Daly har en fin äktenskapsdynamik och i Vita Huset agerar klass-casten med Geoffrey Arend, Zeljko Ivanek, Keith Carradine, Bebe Neuwirth och Sebastian Arcelus med fullaste Sorkin-självförtroende.

Ändå har alltså Madam Secretary en starkt trovärdig tonalitet i grunden som gör den galet hårdtvinnade plotten förförande och förtjusande i stället för frånstötande överlastad. Téa Leonis och Tim Dalys utrikesministerpar har en insmickrande men rätt underbar äktenskapsdynamik och i Vita Huset agerar klass-casten med Geoffrey Arend, Zeljko Ivanek, Keith Carradine, Bebe Neuwirth och Sebastian Arcelus i spetsen med fullaste Sorkin-självförtroende.

Bland det jag önskar mig allra mest av tv-året 2015 är att Madam Secretary lyfter sitt genomsnitt till där de hittillsvarande toppavsnitten befunnit sig. Av så här långt 12 avsnitt har tre varit så här fantastiska. Det är, trots allt, lite för lite.

Kjells topp-10

1. Madam Secretary (CBS/Fox Sverige)
2. The Good Wife (CBS)
3. Count Arthur Strong (BBC)
4. Blå ögon (SVT)
5. Mozart in the Jungle (Amazon/Viaplay)
6. Charlie Brooker’s 2014 Wipe (BBC)
7. Banshee (Cinemax)
8. Empire (Fox)
9. Portlandia (IFC)
10. The Daily Show with Jon Stewart (Comedy Central)

Patriks topp-10

1. Pinocchio (SBS/Viki)
2. Valid Love (tvN/Viki)
3. Agent Carter (ABC)
4. Arvingarna (DR)
5. Kampen om tungvattnet (NRK)
6. Healer (KBS/Viki)
7. Person of Interest (CBS/C More)
8. The Book of Negroes (CBC)
9. Hindsight (VH1)
10. Blå ögon (SVT)

Jimmys topp-10

1. Person of Interest (CBS/C More)
2. Engrenages (Canal+/BBC Four)
3. The Good Wife (CBS/Sjuan)
4. Elisabet Höglund & Jesper Rönndahl i På spåret (SVT)
5. Mitt enda liv (SVT)
6. Chicago Fire (NBC)
7. The Tonight Show Starring Jimmy Fallon (NBC)
8. Banshee (HBO Nordic/C More)
9. Empire (Fox)
10. Estelle i Året med kungafamiljen (SVT)

Saras topp-10

1. The Tonight Show Starring Jimmy Fallon (NBC)
2. The Good Wife (CBS/Sjuan)
3. Lyckliga gatan (TV4)
4. Min Sanning: Lars Lerin (SVT)
5. Eddie Izzards stora familj (TV4 Komedi)
6. Agents of S.H.I.E.L.D (ABC/TV3)
7. American Idol (Fox)
8. Vinterstudion (SVT)
9. Sveriges mästerkock (TV4)
10. Svenska tv-historier (SVT)

Björns topp-3

1. Person of Interest (CBS/C More)
2. Dom kallar oss artister med bob hund (SVT Play)
3. På spåret (SVT)

Nu är det dags att dra igång den här spalten igen och vi rivstartar då både The Voice of Ireland, American Idol och The Voice UK startade nya säsonger i veckan.

The Voice of Ireland är en liten favorit hos mig då den är en mindre produktion och befriad från de värsta pretentionerna. Dessutom är nya coacherna Una Foden från The Saturdays och Rachel Stevens från S Club 7 trevliga tillskott.

American Idol hade en ganska usel och oinspirerad säsong förra året Svenske exekutive producenten Per Blankens har trots det fått förnyat förtroende. Ett dumt beslut, liksom att behålla förra årets jury. Jennifer Lopez gör sig bra som snäll superstjärna men Keith Urban är irriterande menlös och Harry Connick Jr är förbannat självgod och osympastisk. Att årets premiär fick de sämsta tittarsiffrorna i programmets historia är inte förvånande.

I The Voice UK så har Rita Ora ersatt Kylie Minogue. Jag kan inte säga att jag är något större fan av hennes musik, men hon gör ett första gott intryck i programmet med både attityd och medkänsla.

The Voice of Ireland

Patrick Donoghue: Red

Det är lite nervigt, men i grunden har Patrick har en riktigt mäktig och vacker ton som jag verkligen vill höra igen.

Sarah McTernan: Who You Are

Sarah har en fantastiskt fin röst som bara måste slipas och hon måste ingjutas självförtroende. Men det är ju det resan i tävlingen är till för.

American Idol

Priscilla Barker: Delta Dawn

Priscilla har inte värsta rösten, men Jesus vilken utstrålning och charm hon har. Det finns något oslipat här som kan bli riktigt bra.

Emily Brooke: Blown Away

Love it, love it, love it! Det finns både en styrka och en skörhet i Emilys röst som jag verkligen gillar. En tidig favorit.

Garrett Miles: Proud Mary

Blinde Garett är supercharmig, så där amerikanskt artig och framför allt helt självklar i sitt uttryck. Diggar.

Clark Beckman: A Man's World

Clark lyckas göra en helt egen och passionerad version av en ganska söndersjungen låt. Det är imponerande och han kan gå långt i tävlingen.

Naomi Tastuoka: Someone Like You

Naomi har en härlig humor, men framför allt en killer röst som, om hon lär sig att behärska den rätt, bör ta henne långt. Hennes största hinder är att tävlingen sällan gillar quirky karaktärer.

Jess Lamb: Ain't No Sunshine

Jess har rutin och en trygghet i sitt uttryck som känns välkommen. Hon vet vem hon är som artist och jag hoppas hon får gå långt trots programmets snäva ramar.

The Voice UK

Letitia George: Stay With Me

Stackars Sam Smith, hans jävla låt har officiellt hamnat i söndersjungen-högen. Trots det har Letitia tillräckligt med talang och charm fått att fylla den med energi.

Howard Rose: My Generation

Jag diggar verkligen Howards annorlunda indieröst. Det finns något både old school och modernt över den som jag verkligen gillar.

Ryan Green: Magic

Jag vet inte om Ryan har en speciell röst, men han valde helt perfekt låt som tog fram något väldigt fint och skört i honom.

Hannah Symons: Powerless

Älskar Hannahs röst, som trots lite nerver, kändes som den mest självklara av alla jag hört denna vecka. En röst jag redan kan höra på en skiva.

Stevie McRorie: All I Want

Det här fick mig att gråta. Dels för att jag älskar låten, men främst för att brandmannen Stevie sjunger den fantastiskt väl. Veckans bästa audition.

Den här veckan är det bara en premiär – en urtypisk koreansk helgserie om en kvinna i 30-årsåldern och hennes familj.

My Heart Shines

Genre: Drama, komedi, romans.
Handling: Sedan hennes mamma dog har Soon-jin varit tvungen att ta hand om sin pappa, sina två systrar och pappans kycklingrestaurang. Den ena systern är deprimerad sedan hon och pojkvännen gjorde slut, och den andra systern har två män efter sig samtidigt. Saken förenklas inte av att ägaren till en rivaliserande kycklingrestaurang är synnerligen kallblodig.
I huvudrollerna: Jang Shin-young, Lee Tae-im, Nam Bo-ra, Bae Soo-bin.
Manus: Jo Jung-sun.
Regi: Oh Se-kang, Kim Yoo-jin.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje lördag och söndag; 50 avsnitt.
Premiär: 17 januari.

Innehåller spoilers för Broadchurch säsong 2, avsnitt 1.

Julia: När jag fick veta att Broadchurch, feelbad-kriminalaren med David Tennant, skulle få en andra säsong var det svårt att föreställa sig hur det skulle gå till egentligen. Den kändes så färdig, så tydlig miniserie med ett obehagligt slut på en obehaglig historia. Hur skulle en fortsättning se ut? Ett nytt mordfall á la Midsomer? Rättsligt efterspel? Svaret visar sig nu vara: Ja, typ. Ett nygammalt mordfall, så att Tennants polis kan få något slags upprättelse för det misslyckade fallet som spökade under första säsongen.

Kjell: Ja, och möjligen upprättelse för sitt bisarrt malplacerade överspel? Jag försöker faktiskt hitta positiva saker hos Tennant, när han spelar kriminalserieroller, men det är stört omöjligt. Dock tycker jag han tar halv revansch här, tack vare en enda detalj: Jag älskar hur han levererar frågan till Olivia Colman på den domstolstoaletten (var det en herr- eller damtoalett, förresten?), om han ska »ge henne en kram eller nåt«. Härlig tafatthetshumor!

Julia: Ja, plötsligt blir det lite komedi, särskilt när hon argsnubblar på våttgolv-skylten. Tror inte det var tänkt att bli fniss-ögonblick men jag gillade det lite.

Jag vet inte om jag kommer kunna ignorera att vi fått en till Doctor Who-alumn i serien, Eve Myles som Claire. Jag tror inte att det är stuntcasting, men det blir så distraherande.

En detalj som däremot fick mig att fundersamt rynka pannan: Jag vet inte om jag kommer kunna ignorera att vi fått en till Doctor Who-alumn i serien, Eve Myles som Claire. (Utöver Tennant och Arthur Darvill och säkert flera till som jag missat.) Jag tror inte att det är stuntcasting, men det blir så distraherande.

Kjell: Ha, och jag som är fullständigt borta på Doctor Who trodde att Eve Myles var Keeley Hawes, långt in i första avsnittet..! Vilket tyvärr också ledde mig in på jämförelser med Line of Duty. Men Broadchurch är verkligen inte den sortens socialrealistiskt kriminaldrama, snarare tvärtom med all den såsfeta soundtrackmusiken, de ständigt överdrivna manéren, de ständiga medvetet illa dolda hemligheterna, de ständiga utflykterna till jätteklippan… det är ju lite Midsomer, faktiskt, i fråga om pittoresk turist-anglofili.

Julia: Fast den tar sig själv på för stort allvar, kanske? Eller jag kanske har något anglofilt skadat förhållande som gör att jag tänker att andra brittiska deckare är lite mer knasputtriga och självmedvetna, medan den här tänker att den är på riktigt. Det är hur som helst för mycket som händer på en gång. Jag tror att det är för att de försöker uppnå samma mängd känsla som i första säsongen, vilket är svårt att komma upp i på en gång, så då maxar de med rättegång och advokatkonflikt och gömda vittnen och en ny omgång hemliga möten mellan pappor och pojkar (really?) och jag tycker att de kunde låta de olika historierna växa fram lite mer i stället för att slänga allt på bordet och hoppas att något fångar tittaren. Så mycket övertydligt placerade kittlande antydningar, liksom.

Kjell: På ett grundläggande, eller allmänt, plan har du såklart rätt. Men just när det gäller min egen personliga behållning av Broadchurch så är det tamejfasen det överlastade och tillrättalagda som gör att detta kan bli en guilty pleasure för mig. Ett pussel där varje bit inte bara är märkligt perfekt utskuren utan också extra sandpapprad med mjukt rundade hörn, likt snidat trä-kitsch i ett turiststånd i en brittisk kuststad…

Där blev det härligt gammelbrittisk Agatha-pulp, och då funkade det plötsligt perfekt med en superskärpt gammal comebackande Miss Marple-åklagare också!

Jag menar, jag tror ändå inte jag kan bli seriöst berörd av Broadchurch – inte ens av Olivia Colman, och än mindre av den tjatiga (ursäkta ett iskallt hjärta) sorgdrabbade familjen. Då tyckte jag ändå att sorgskildringen plus Colman var de största behållningarna i säsong 1. Det är väl ett mått om något på att något gått fundamentalt snett i upplägget av säsong 2. Och det är i det läget jag ändå finner nöje i överdrifterna. Man riktigt ser framför sig hur manusidélapparna legat omlott och överlappat varandra perfekt och författarna inte har kunnat hejda sig… Droppen var när han stod där på fältet och glodde, den där snubben från Tennant-deckarns förra mordfall. Där dog all trovärdighet, men där jublade jag också till lite! Där blev det härligt gammelbrittisk Agatha-pulp, på nåt sätt. Och då funkade det plötsligt perfekt med en superskärpt gammal comebackande Miss Marple-åklagare också!

Julia: Ja, jag älskar sura gamla tanter – de behöver inte ens ha mörka hemligheter! Jag vet inte om jag egentligen blev just berörd av första säsongen, men jag gillade hur den var uppbyggd, och nu är det något som känns lite för annorlunda.

Vad tänker du om det här att skådisarna tydligen fortfarande bara får två avsnitts manus i taget, så att de inte kan »avslöja« sin skuld eller oskuld i sitt spel? Jag vet inte om det är nåt slags auteurgrepp eller bajsnödig Idé.

Kjell: Är det så? Det förklarar i och för sig den här totala avsaknaden av psykologisk tonträff… just den här säsongen bygger ju uppenbarligen på att ett flertal personer härbärgerar dunkla hemligheter… hur kan man då låta skådespelarna vara ovetande?

Julia: Det kanske är en Kommentar på att vi alla lever våra liv famlande i mörkret och knappt själva ens förstår våra motiv. Eller nåt.

Det är utöver allt annat svårt för mig att släppa att det gjorts en amerikansk remake – det gör ännu mer att det känns som att man försöker mjölka ut en halvoväntad framgång. Men jag kommer ändå att titta. Dock vet jag inte om jag kanske ska spara resten av säsongen så jag kan se den i ett svep – lite för att jag upplevde första säsongen så, och lite för att slippa irritera mig över att vänta på  alla trådar som långsamt ska nystas ihop.

Kjell: »Halvoväntad framgång«, det är nog två ord som karakteriserar Broadchurch på alla möjliga vis. Var det inte så att när serien gick första gången på hemmaplan så kopplades den till en kampanj med organiserade stödgrupper för sörjande anhöriga? Det var i alla fall Att-Förlora-Ett-Barn som var det stora dramatemat. Och det var ju ett helt annat drama än Tennant-deckaren… men världssuccén handlade inte riktigt om det utan om »brittiskt deckarmys«. I nya säsongen har de försökt limma samman de här spåren men nu blir det i stället så tajt att det är parodiskt. Allt sitter fastborrat i intrigen – med mollyplugg och silikonpasta – och inget får utrymme att andas och leva. Syret tar slut redan under första avsnittet.

Broadchurch säsong 2, avsnitt 2, sänds på brittiska ITV i kväll. TV4 kommer inte att sända säsongen under våren utan först senare i år.

Jag kom in sent i Sons of Anarchy-hysterin. Sedan skulle jag vara smart (för att inte behöva vänta ett år på sista säsongen) så jag pausade under säsong 5. Sedan kom jag av mig helt. Så nu sitter jag här, livrädd för att få höra spoilers om Sons. Jag tror att vilken tv-älskare som helst känner igen sig i det knasbeteendet…?

Den 24 februari släpps alla sju säsonger i två olika utgåvor:

Samlingen för cowboyen med stålhäst?

Samlingen för den trångbodde.

Kurt Sutter berättar lite om tatueringarna i Sons of Anarchy.

Vem är du, cowboyen eller den trångbodde? Eller hen som väntar på vod-släppet?

Nu gäller det för House of Cards!

Tillbaka till storformen, som när serien var som bäst under första Netflix-säsongen, eller kvar i det nästan skrattretande blekskrivna dialog-diaboliska neo-noir-träsket som under större delen av säsong 2 – där House of Cards, för mig, regredierade från seriöst stark dramaserie till guilty pleasure?

Jag var beredd att känna skepsis men det här klippkollaget innehåller mycket som jag direkt längtar efter att få se – inte minst rättegångsscenerna.

I natt, direkt efter Kevin Spaceys Golden Globe-vinst, passade Netflix på att släppa trailern för säsong 3, som får premiär den 27 februari:

»You wanna know what takes real courage? Holding it all together, when the stakes are this high…«

Se där en programförklaring som funkar både för president Frank Underwood och för en av de senaste årens mest uppskrivna serier i stort.

Jag var beredd att känna skepsis men det här klippkollaget innehåller mycket som jag direkt längtar efter att få se – inte minst rättegångsscenerna.

Visst fasen ser det lovande ut?

De två första säsongerna av House of Cards finns att se på Netflix.

Häromdagen släppte AMC en ny trailer, »Surviving Together«, för andra halvan av femte säsongen av The Walking Dead. Inga spoilers, men desto mera slow motion:

Det har redan avslöjats att det vi ser inte är en scen från serien utan en specialgjord promo som filmades i samband med midseason-finalen – därav Ricks uppenbara lösskägg, eftersom Andrew Lincoln enligt säkra uppgifter rakade sig i höstas. Den suggestiva låten är specialskriven och osläppt och... ja så mycket mer kanske det inte finns att säga. Mer än att det alltid är gött att se Rick, Maggie och de andra brassa loss med automatvapen, dessutom i gloriös slow motion.

Nu är väntan inte längre så lång: söndag 8 februari fortsätter säsong  fem i USA, och härhemma har Kanal 9 äntligen kommit ikapp och kommer att visa återstående avsnitt från och med 15 februari, med en veckas fördröjning. Givetvis återkommer också vår TWD-cirkel i samband med premiären. Vi peppar redan!

The Walking Dead är tillbaka på Kanal 9 den 15 februari.

Looking kom som en 2010-talets Queer as Folk förra året och satte ett gäng bögars liv i fokus igen på tv. Äntligen! Själv tyckte jag att den var betydligt bättre än den brittiska kultserien, då den under den åtta avsnitt korta säsongen växte till en både rolig, vacker och intim samtidsskildring av modernt bögliv i San Francisco. De tre vännerna Patrick, Dom och Augustín kändes som riktiga människor, komplexa, puckade ibland, men i grunden ganska lätta att tycka om.

Kevin är i mitt tycke som Mr Big i Sex and the City, ett självupptaget as som inte förtjänar att huvudpersonen beter sig som en idiot för hans kärlek.

När vi nu återvänder till kompisgänget så åker de på en weekend-resa till Doms pojkvän Lynnes (spelad av fantastiskt charmiga Scott Bakula) semesterhus i skogen. Det är en dåligt förtäckt intervention för Augustín som super och knarkar för mycket i ett försök att fly från sitt raserade liv. Patrick har å sin sida haft en hemlig relation med sin chef Kevin. Dom är ihop med Lynne, men de har ett öppet förhållande, vilket de kanske inte är helt nöjda med. Det är med andra ord lika komplicerat relationsmässigt för alla inblandade som när vi lämnade dem i slutet av den första säsongen.

Det jag verkligen gillar med de tre avsnitt jag har sett av den andra säsongen är att berättandet flyter på så effortless. Det finns en slående realism i relationerna (och sexet!) samtidigt som att det inte förtar berättardrivet. Det känns som att varje scen är så fruktansvärt genomtänkt, men utan att det känns konstruerat. Jag är själv ganska trött på jämförelserna med Girls (ja, de skildrar båda medelklassiga vita kompisgäng i storstan och ja de sänds båda på HBO, that’s it), men då typ alla amerikanska kritiker gör det kan jag inte låta bli. Det som slår mig är att Looking verkligen har hittat sin berättarrytm, medan Girls fortfarande känns rätt vilse fyra säsonger in. Det känns som att det finns en helt annan genomtänkt berättaridé bakom Looking som jag personligen gillar mer.

Det som dock stör mig med Lookings andra säsong  är precis samma som störde mig förra säsongen. Det är Russell Tovey som Kevin. Det är en förbannat tråkig karaktär och Tovey är tyvärr en för dålig skådis. Han hittar inte in i Lookings realistiska low key-ton, utan känns ständigt som the odd one out. Tyvärr får han väldigt mycket fokus i de tre första avsnitten, och även om det görs försök till fördjupning av hans och Patricks relation så köper jag det inte. Han är i mitt tycke som Mr Big i Sex and the City, ett självupptaget as som inte förtjänar att huvudpersonen beter sig som en idiot för hans kärlek. Jag hoppas Looking har mer vett än att investera tid i den karaktären. Speciellt då Patricks andra kärleksobjekt, Richie (fint spelad av Raúl Castillo), är den totala motsatsen: intressant, känslomässig, ärlig och fruktansvärt gullig. Där har vi en karaktär som förtjänar mer uppmärksamhet, oavsett status på hans och Patricks relation.

För att summera så tycker jag fortfarande lika mycket om Looking som tidigare och ser verkligen fram emot resten av säsongen. Jag hoppas att den trots sin low key-ton och bögfokus ändå hittar en större publik. Jag vill gärna följa dessa karaktärer i många säsonger till.

Looking finns på HBO Nordic och premiärvisas på C More i kväll kl 20:30.

Innehåller spoilers för Girls, säsong 4, avsnitt 1, Iowa.

Hannah Horvath förnekar sig inte. Till och med när hon är harmonisk är hon lite självgod och omogen.

Mot sina föräldrar: »Även när det kanske inte verkade som att ni stöttade mig så vet jag att ni gjorde det på ert sätt…« Ja för gud förbjude att de skulle ifrågasätta vissa av dina livsval.

Mot Adam: »Det är ett jobb, man måste ju jobba.« Jo, visst, det kan du ju säga nu när du har de närmaste åren uppbundna och säkrade och inte måste tänka eller anstränga dig själv; typ i största allmänhet.

Både stora svepande drag och små pytteskisser. Inget händer samtidigt som man kan räkna upp en massa faktiska händelser. Och jag både stör mig och gillar det på en gång – vilket väl är lite grejen med Girls.

Säsongstrailrar lovar en Hannah framöver som både hoppas på mycket och är obekväm i Iowa.

Första avsnittet av nya säsongen kändes lite grann som, kanske inte mitten av en säsong så mycket som mitten av en shoegazerfilm? Både stora svepande drag och små pytteskisser. Det känns som att inget händer samtidigt som man kan räkna upp massa faktiska händelser. Och jag både stör mig på det och gillar det på en gång – vilket väl är lite grejen med Girls, men jag kan verkligen inte bestämma mig för om det var ett bra eller dåligt avsnitt.

Jag gillade till exempel:

• Speglingen mellan Shoshannas, Hannahs och Marnies skeva relationer till sina mammor, subtilt belyst i små repliker från de senare. (»You don't need fries« är fyra ord som säger väldigt väldigt mycket från en viss sorts mamma.)
• Överhuvudtaget Shoshannas scener i det här avsnittet, både med föräldrarna och med Ray.

Gillade inte:

• Bitchig bög med väldresserade mimosa-bruttor och överdrivet välformulerade dissningar. Har vi inte kommit längre än den figuren?
• Marnies sammanbrott och känslighet. Gjorde vi inte det förra säsongen?

Kan inte riktigt bestämma mig:

• Natasha Lyonnes cameo som sur dotter, märkligt spelad i en sån karikatyr att jag väntade mig att hon skulle dra av sig kepsen och skrattande erkänna att det var ett skämt. Typ.

Slutligen:

Jag fick verkligen behärska mig för att inte använda en skärmdump på Marnie som blir motorbåtad mellan skinkorna som toppbild till den här texten. Det var så frestande.

Det är annars intressant att diskussionen kring den scenen har kommit att handla mycket om huruvida anilingus är chockerande eller inte, samt förstås allt överflödigt sexande i Girls, när jag tänker att det var en av ganska få sexscener i den här serien som är ganska motiverad i handlingen. Dels den obekvämt roande »I love this«/»I love you too«-replikväxlingen, och dels att Marnie får se Desi kyssa sin flickvän med en mun som nyss varit någon helt annan stans. Samt, om man ska vara lite elak, kontrasten mellan deras väna singersongwriterpersonas och vad jag tror ändå ska läsas som typ »smutsigt« sex som vi eventuellt ska anta att han inte har med tjejen han faktiskt gillar på riktigt. (Jämför Hannah och Adam som har ganska snällt sex eftersom de är ihop på riktigt nu och han har upptäckt det här med Känslor, ställt mot tidigare säsonger.)

Fan. Var Lena Dunham smart och subtil där utan att jag märkte det? Eller är det jag som är pretentiös kulturkritiker som vill läsa in undertext där ingen finns?

Girls har haft säsongspremiär i kväll på C More, Filmnet och HBO Nordic.

Jag har sett fram emot Empire ända sedan jag läste om den för ett år sedan. Ett hiphopdrama av Lee Daniels (Precious, The Butler) med nyskriven musik av Timbaland och med Oscarsnominerade Taraji P Henson och Terrence Howard i huvudrollerna. På pappret kändes det som en fullträff. Premiäravsnittet lever dock inte riktigt upp till förväntningarna. Det är en hot mess, om än en jävligt underhållande sådan.

I någon annans händer skulle Cookie ha kunnat stanna vid att vara en angry black woman-stereotyp, men Henson ger henne ett djup och låter oss skymta det trasiga som rasslar bakom de vräkiga kläderna och den tuffa attityden.

Grundstoryn handlar om Lucious Lyon (Terrence Howard) en före detta knarklangare som numera är boss över skivbolaget Empire. Han vill efter ett sjukdomsbesked att någon av hans tre söner – den bortskämda favoritsonen Hakeem, begåvade låtskrivarsonen Jamal (som pappan hatar för att han är bög) samt den ordentlige välutbildade äldsta sonen Andre – tar över familjeföretaget. Detta kompliceras när hans ex-fru, och sönernas morsa, Cookie (Taraji P Henson), släpps från fängelset efter 17 år och kräver sin del av Empire.

Det är Kung Lear goes hiphop och upplagt för drama, drama, drama. Tyvärr är premiäravsnittet onödigt överbelastat och spretar åt alla möjliga håll. Lee Daniels är som vanligt inte rädd att gå åt det extrema, vilket gör underhållningsfaktorn stor men fördjupningen obefintlig. I sina bästa stunder, som i filmen Precious, har Lee Daniels lyckats beröra med djupt trasiga människoöden som skruvats så pass mycket att de har blivit en spark i magen på tittaren. Jag skulle önska mer sådant i Empire, så att den glossiga ytan naggas lite. Men det kommer säkert.

Den absolut största anledningen till att kolla på Empire är Taraji P Henson. Hon är fullständigt fantastisk som Cookie. Bara i det första avsnittet visar hon på sådan känslobredd, från att väsa »You are messing with the wrong bitch« till att slå sin yngste son med en kvast, att hon gör Cookie till min nya favoritkaraktär på tv. I någon annans händer skulle karaktären ha kunnat stanna vid att vara en angry black woman-stereotyp, men Henson ger henne ett djup och låter oss skymta det trasiga som rasslar bakom de vräkiga kläderna och den tuffa attityden. Hon ger allt i rollen. Detsamma kan inte sägas om Terrence Howard. Han har förvisso en högst stereotyp roll, men ger noll energi eller inlevelse. Han verkar mest trött och blasé. Kanske för att han har spelat tusen liknande roller förut, ofta lika dåligt.

En serie om hiphop måste såklart ha mycket bra musik. Om premiäravsnittet är signifikant för resten av säsongen så är serien i serious trouble. Nu är inte jag någon hiphop-kännare av rang, men till och med jag hör att musiken i piloten mer är Glee goes hiphop än Timbaland på sin storhetstid. Och texterna suger. Som denna: »What's that over there? That's that ish right there. What's that over there? That's that ish right there. What's that on the left side? That's that ish right there. What's that on the right side? That's that ish right there.« Jag menar, det är ju pinsamt dåligt. Och om serien inte höjer sig musikmässigt kommer den att få stora problem. En hiphop-såpa med dålig hiphop-musik har ju noll trovärdighet.

Själv är jag nöjd så länge Empire håller såpafaktorn levande, och låter Cookie fortsätta vara seriens mittpunkt. Med intressanta gästskådespelare som Gabourey Sidibe, Naomi Campbell, Macy Gray och Courtney Love uppradade så känns det som att Empire kan bli mitt största guilty pleasure 2015.

Empire sänds på Fox i USA.

För 10 timmar sedan släppte David Lynch nyheten som alla Twin Peaks-lovers har väntat på. Kyle MacLachlan. Will. Be. Back.

Detta kommer att bli episkt. Eller vad tror ni?

Welcome back to #TwinPeaks Special Agent Dale Cooper! @Kyle_MacLachlan returns in '16 on @SHO_Network #damnfinecoffee pic.twitter.com/vTphDLvR0y

— David Lynch (@DAVID_LYNCH) January 12, 2015

Portlandia inledde sin femte säsong på IFC häromkvällen. Ni läste rätt: den femte säsongen. Hur lycklig Carrie Brownsteins och Fred Armisens sketchprogram än gjort mig sedan starten 2011 (svar: mycket!) trodde jag väl aldrig att de skulle hålla på så här länge. Inte bara för att de bägge huvudpersonerna har fullt upp med andra åtaganden, utan också för att programmet märkbart försämrats sedan peak Portlandia, som nåddes för sisådär två-tre år sedan.

Allt är naturligtvis relativt – dåligt har det ju aldrig blivit. Men jag hade utgått från att antingen IFC, Carrie, Fred och/eller publiken skulle ha tröttnat vid det här laget. Kanske för att den hipsterkultur som Portlandia så ömt gör narr av har blivit överspelad och sönderkommenterad. Eller kanske för att sketcherna i sig känns alltmer halvhjärtade. Den fjärde säsongen var stabil men jag fick intrycket av att den lite väl ofta gick på autopilot – och på rak arm kan jag inte komma ihåg en enda sketch från den.

Avsnittet är en liten kortfilm inramad av att Toni och Candace blickar tillbaka på sitt förflutna som stentuffa karriärkvinnor och i rika detaljer berättar sin story för en stackars journalist som råkat titta in i bokhandeln för att skriva en notis för lokalbladet.

Jag verkar inte vara helt ensam om de här tankarna. Hos de flesta av mina humorbenägna kompisar har seriens säsongspremiär knappt uppmärksammats alls, varken inför eller efter. Det är såklart orättvist mot en i grunden så bra show, men så blir det ibland.

Med tanke på detta loja, numera lite passiva intresse för Portlandia – vilket för övrigt tycks delas med IFC:s PR-avdelning, med tanke på hur sömnigt de två senaste säsongerna lanserats – är det till min stora glädje jag kan konstatera att premiäravsnittet av säsong fem, The Story of Toni and Candace, är ett litet mästerverk, bland det bästa som producerats av Carrie, Fred och den lågprofilerade »tredje medlemmen«, geniet Jonathan Krisel.

Med fyra matiga säsonger i bagaget och med en trogen publik har Portlandia nu lyxen att kunna gå på djupet och utveckla de mest etablerade och populära karaktärerna, och det har utnyttjats fullt ut här. Säsongspremiären ägnas helt åt Toni och Candace, de fantastiskt buttra damerna som förestår den feministiska bokhandeln Women & Women First och som har befunnits i händelsernas centrum sedan seriens början. I en underbar flashback till tidigt 1990-tal får vi veta hur duon hamnade i Portland – deras origin story, om man så vill – och miljön är minst sagt otippad: den frifräsande, superkapitalistiska storföretagsvärlden i New York.

Både Toni och Candace är vid det här laget stentuffa karriärkvinnor besatta av makt, pengar, snabba bilar, dyra outfits och välfriserade hår. Kokainet flödar. Girighet är bra. Det är mycket Working Girl. Det är hysteriskt roligt genomfört, pepprat med övertydliga tidsmarkörer och älskvärt troget andan och estetiken. Därtill med en rejäl skrevspark mot den sexistiska miljön som till slut får vår hjältar att göra uppror. Avsnittet är som en liten kortfilm, inramad av Toni och Candace som i nutid blickar tillbaka på sitt förflutna och i rika detaljer berättar sin story för en stackars journalist som råkat titta in i bokhandeln och bara tänkt skriva en notis för lokalbladet. Det är både ambitiöst, snyggt och roligt.

Det är fullt möjligt att premiären är en anomali i stil med den utmärkta The Brunch Special och att det är business as usual nästa vecka, men jag hoppas inte det. Tänk vad modigt – och roligt! – om fler avsnitt kunde få gå på djupet på samma sätt som det här. Då kan den här säsongen bli något alldeles extra.

Portlandia går på IFC.

Shameless förnyad
Showtime har förnyat Shameless för en sjätte säsong. Man har också beställt serien Happyish som kommer att ha premiär den 26 april.

CBS förnyar
CBS har förnyat tre nykomlingar. Scorpion, NCIS: New Orleans och Madam Secretary kommer att återvända för en andra säsong.

Entourage på gala
The Hollywood Reporter skriver att gänget i Entourage var på Golden Globes och spelade in scener till biofilmen som kommer i sommar.

CW förnyar
CW har förnyat hela åtta serier.  Arrow, Jane the Virgin, Reign, Supernatural, The 100, The Flash, The Originals and The Vampire Diaries kommer tillbaka nästa säsong.

»The Untitled Woody Allen Project« kallas det, ännu så länge – en serie med 30-minutersavsnitt som både skrivs och regisseras av Woody Allen. Viaplay är pigga på inköp men lär få hård konkurrens – och kanske blir den rentav ett startskott för en nystartad Amazon Prime-tjänst i Skandinavien 2016?

Woody Allens kommentar i pressreleasen:

»I don’t know how I got into this. I have no ideas and I’m not sure where to begin. My guess is that Roy Price will regret this.«

Community-premiär
Den sjätte säsongen kommer att ha premiär på Yahoo den 17 mars.

The Fosters förnyad
TVdags-favoriten The Fosters har fått en tredje säsong.

Nashville-special
ABC kommer att sända en Nashville-special senare i vår där skådespelare från serien kommer att framföra låtar och berätta om låtskrivningsprocessen.

Gästskådisar i Wet Hot American Summer
Åtta gästskådespelare är klara för Netflix-serien Wet Hot American Summer. Bland andra kommer Josh Charles (The Good Wife) och John Slattery (Mad Men) att medverka.

Ny Stephen King-serie
David E Kelley kommer att adaptera Kings Mr Mercedes till tv-serie.

Masterchef Junior förnyad
Fox har förnyat sitt populära mattävlingsprogram för en fjärde säsong.

Chatwin i ny serie
Justin Chatwin är klar för TNT-piloten Breed.

Just nu lever vi som älskar slacker-tv/film ett bra liv. Serie efter serie, film efter film om ingenting. Eller »ingenting« är såklart fel, mer kanske om sådana saker man kan relatera till och ta till sig. Relationer, misslyckanden och allmän ångest.

Det handlar om oss människor och våra små obetydliga liv i mikroskopiska händelseförlopp, så långt ifrån House of Cards det bara går.

Precis som i klassiska Tell Me You Love Me tar jag för givet att mycket kommer kretsa kring just sexuella frustrationer – i förorten. Det är något med förorter och avsaknaden av sex i amerikanska serier…

Alla som brukar beta av American Independent på Stockholm Filmfestival eller är uppvuxna med Jim Jarmusch och hans härliga kaffe/nikotin-romantiserande vet vad jag menar. Oavsett om vi har att göra med två killar som bygger en eldkastare (Bellflower), zombies (The Battery) eller blodig hämnd (Blue Ruin) så ligger fokus alltid på karaktärerna och dialogen.

Liksom i tv-serierna Looking, Transparent och nu Togetherness av Jay och Mark Duplass. Jag har gillat dessa bröder ända sedan den fyndiga, roliga, smått skrämmande Baghead från 2008. Efter det har man sett dem – som regissörer, manusförfattare, skådisar – lite överallt. Jay Duplass såg vi till exempel nyligen som Josh i Transparent, och Mark i filmer som Humpday, Safety Not Guaranteed och nu då som en av huvudkaraktärerna i deras gemensamma nya serie Togetherness på HBO Nordic. En serie som handlar om ingenting, och det är bara så bra.

Äkta paret Pierson lever ett klassiskt parliv med allt vad det innebär av barn, frustrerat ickesex och dålig nattsömn. En inledande scen sätter tonen perfekt då maken Brett (Mark Duplass) feltolkar trötthet för en invit till sex och i stället börjar smygonanera – så att hela sängen skakar – och slutligen blir utsparkad med babymonitorn. Senare kommer han på sin fru med att göra detsamma – klädnypor på bröstvårtorna och allt – varpå problemet blir uppenbart.

Precis som i klassiska Tell Me You Love Me tar jag för givet att mycket kommer kretsa kring just sexuella frustrationer – i förorten. Det är något med förorter och avsaknaden av sex i amerikanska serier… Kanske är det just det etablerade; tryggheten som man tillsammans med karaktärerna så lätt ser igenom. Den tunna ytan av säkerhet och känslan av att det krävs så lite för att det illusoriskt fullkomliga ska gå åt skogen.

När sedan Bretts vän Alex, med skådespelardrömmar som just gått i kras, och Michelles syster Tina, som påminner otroligt mycket om Charmaine från United States of Tara, flyttar in blir allt än mer komplicerat. Det är en skarpt, djupt tragikomisk inledning på en serie jag ser fram emot att följa, med karaktärer jag ser fram emot att lära känna.

Hoppas bara att det inte händer för mycket.

Togetherness går på HBO Nordic.

Karriär-Kraft är en förening som erbjuder arbetsträning och aktiviteter för människor »med eller utan funktionsnedsättningar« som behöver stöd för att »hitta inre redskap för att nå sina mål i livet och yrkeslivet«. Via ett flertal ämnesinriktade kooperativ, och i samarbete med Arbetsförmedlingen, regionen, sociala resursförvaltningen, arbetsgivare och intresseorganisationer, erbjuder man utbildning, arbetsträning och arbetsplatser enligt Lagen om Stöd och Service samt Socialtjänstlagen.

Jag faller stenhårt för Julians och Samuels helt oförställda manér och självmedvetna humor men också för deras val av gamla, breda videorullar.

Ett av verksamhetsområdena är mediaproduktion, och kooperativet Mediatorget har hjälpt två riktigt sköna unga killar att realisera sin dröm om ett film-tv-magasin på Youtube. Filmsnacks med Parker & Potter del 1 har precis kommit och jag faller stenhårt för det – framför allt för Julians och Samuels helt oförställda manér och självmedvetna humor men också för deras val av  gamla, breda videorullar att prata om:

Filmsnacks med Parker & Potter är såklart den absoluta antitesen till Ebert & Roeper. Dess största tittarvärde är den härliga allmänmänskliga positiviteten, och det stilbildande empowerment-pedagogiska elementet som i sig förtjänar att spridas och kopieras mångfalt. Men grejen är att allt sitter ihop, sömlöst, ett klassiskt fall av »då kommer alla känslorna på en och samma gång«.

Vi på TVdags kommer att fortsätta följa Filmsnacks slaviskt och vi kan bara säga som duons dedikerade ordvits-poppare Samuel:

Snacks så mycket!

Filmsnacks med Parker & Potter finns på Youtube.

Även om du har lyckats spara lite julmat ända tills nu så har den antagligen blivit dålig. Men det finns ett annat sätt att krama ur det sista av julkänsla i matväg.

I ytterligare några dagar finns det nämligen möjlighet att njuta av den franska julmaten så som den presenterades av kocken Bon, i en mini-julkalender som i märklig medieskugga gjorde succé i många hem på Barnkanalen mellan den 1 december och julafton. Bakom serien står konstnärerna och musikerna Lars Arrhenius och Daniel Westlund samt musikproducenten Carl Michael Herlöfsson, i sammanhanget tidigare mest kända för fleråriga briljanta Barnkanalen-musikserien Showtajm:

Men nu handlar det om deras senaste allkonstverk Bon, som du klämmer i sin helhet på en dryg timme. Helst i sällskap med ett barn eller två, förstås – det är ju ändå ett barnprogram – men jag vågar garantera skratt oavsett ålder. Särskilt om du är gammal muppdiggare, eftersom det finns vissa likheter i både den vildsinta humorn och den, vad ska vi säga, vardagliga tonen.

Bon ligger kvar på SVT Play till och med den 23 januari. Passa på!

Björn Gustafsson har ju en roll i Paul Feigs nya storfilm, actionkomedin Spy, som har världspremiär på senvåren. Första trailern dök upp häromdagen, och Björn får det rätt hett om öronen, drygt två minuter in:

Spy i regi av Paul Feig har svensk biopremiär den 5 juni.

Egentligen handlar allt detta om att jag köpt en ny kaffekvarn. Med leverans i maj. Har nämligen pröjsat in 174 crowdfounding-dollar för att realisera det här underverket:

(Ja, titta på videon! Såå lovely. Jag sa också »njaeej« innan jag såg den… och skrek »jaaa!« till mitt Paypal-konto efteråt.)

Nå, jag har letat och avverkat schyssta kaffekvarnar sedan jag såg Len Deighton-filmatiseringen The Ipcress File första gången, klassisk engelsk spionthrillerporr med Michael Caine i ett stenhippt 1960-tals-London. Det var i mitten av 1980-talet, jag fastnade direkt för Caines kaffefixande i intro-sekvensen, hastade ut på stan och hittade exakt en sådan rå elektrisk Braun-knivkvarn som han, med slutna ögon, använder här:

Sedan dess har kaffeintresset följt mig genom film- och tv-historien, och jag har alltid varit benägen att förälska mig i till synes banala frukostscener bara det finns kaffe med i bilden. Tyvärr hittar jag inte klipp på alltför många klassiska hemmakaffescener, inte ens Winona Ryders grungekaffebryggning genom hushållspapper i Reality Bites står att finna.

Men Jimmys »gourmetkaffe« i köket i Pulp Fiction är förstås legendariskt:

Och Steve Martins kaffe-för-noir-hårdingar i Dead Men Don't Wear Plaid – ett mästerverk! Notera inte bara den extreeeema mängden kaffe utan också med vilken elegans han adderar de två äggen (!) och den enda lilla koppen vatten. Och kanske allra bäst: han hör att det kommer två killers smygande i trappan men fokuserar ändå på att bli färdig med javan… No bullshit. Kaffet främst!

Och… »where is my leaf?«

Som sagt, på senare tid har det gått tokinflation i takeaway-kaffemarkörer – modern film och drama-tv är Starbucks-skadad bortom räddning. Så jag brukar numera bara lyfta fram två pappmuggrejer jag gillar, Gene Hackmans i The French Connection (det moderna snutkaffets födelse, som i stakeout snarare än takeaway) samt dess absoluta motpol i Audrey Hepburns pappmugg i början av Breakfast at Tiffany's:

Ett klipp jag hade velat ha med här kan jag inte placera i rätt film… var det inte i The Getaway eller i Bullitt som Steve McQueen fixade snabbkaffe med hjälp av en elvärmare? Eller var det något helt annat, med typ Paul Newman? Någon som vet vad jag bluddrar om?

Ge mig gärna era favoritkaffescener också, när vi ändå är i gång!