Clooney-serie till Showtime
George Clooneys och Peter Toolans (Rescue Me) serieprojekt om filmbranschen på 90-talet har landat hos kabelkanalen Showtime.
The Fall säsong tre
Skaparen av The Fall säger till Deadline att han är »mycket säker« på att det blir en tredje säsong.
Brickleberry nedlagd
Comedy Central har lagt ner den animerade komediserien efter tre säsonger.
Boomer spelar Clift
Matt Boomer kommer att spela Montgomery Clift i en HBO-film.
Serie A omstartade i och för sig med en omgång nu i veckan, men det är på söndag serien verkligen brakar i gång efter juluppehållet, med två toppmöten. Ettan möter fyran, tvåan möter trean, ena matchen är ett huvudstadsderby och den andra ett möte mellan nord och syd. En Serie A-söndag blir inte mycket bättre än så.
Mest spännande av de fyra lagen just nu är kanske det forna storlaget Lazio. Delvis för att Roma och Juventus respektive rusningar mot tabelltoppen – och orsakerna bakom – är så noga utredda vid det här laget, delvis för att det ljusblå Romlagets väg framåt skett stegvist, lite i skymundan. Medan Roma och Juventus rivstartade har Lazio varvat upp långsamt och spelar kanske sin bästa fotboll på länge just precis nu.
Ettan möter fyran, tvåan möter trean, ena matchen ett huvudstadsderby och den andra nord-möter-syd. En Serie A-söndag kan inte bli bättre.
Lazio och tränaren Stefano Pioli har haft tålamod med nyförvärv och har låtit de få den startsträcka som behövs. Särskilt i två fall är det extra tydligt. Hyperspännande, formtoppade brassen Felipe Anderson tog tid på sig att hitta sin roll i laget, men gör just nu nästan vad han vill på planen. I 3–0-vinsten mot Sampdoria senast inledde han med att lekande lätt peta sig förbi en back och hitta Parolo snett bakåt, följde upp med att borra in ett brutalt långskott i vänstra hörnet och avslutade med en dribbeltur från halva planen där han osjälviskt frispelade den andra orsaken till att Lazio gått så starkt på slutet. Serbiske kraftpaketet Filip Djordjevic har petat självaste Miro Klose, gjort sju mål under hösten och trivs alldeles utmärkt ihop med Anderson, Stefano Mauri och spelgeniet Antonio Candreva. Där har Roma något att bita i.
Även söndagens andra italienska toppmöte blir hyperintressant, eftersom Napoli fortsätter att vara den europeiska toppfotbollens mest oförutsägbara lag. Få bra lag kan se så dåliga ut som Napoli, få lag kan höja sig så enormt mycket i enstaka matcher som Napoli. Normalt sett ska de inte kunna rå på ett både solitt och skarpt Juventus, men väldigt lite är normalt med Napoli.
Det är märkligt, men den spelare som kanske imponerade allra mest på mig under det där sagolika U17-världsmästerskapet 2013 var den som nästan spelade minst. Isak Ssewankambo kom skadad till turneringen och drog sedan på sig en ny skada redan i första matchen och blev utbytt. Ändå hann han visa sin skyhöga klass i det lilla han ändå hann med. Det var liksom tydligt att han drillats i en storklubb (Chelsea), hade ett större tempo i kroppen, en mer påtaglig instinktiv förmåga att välja rätt, en hög teknisk nivå i detaljerna.
Derby County är ett perfekt steg i precis rätt läge för Isak Ssewankambo.
Så här ett par år senare känns det dessutom som att han tar rätt beslut inte bara på planen, utan även utanför den. När steget upp till Chelseas A-lag visade sig vara för stort flyttade Ssewankambo i somras till NAC Breda, tog omgående en startplats och går nu, drygt ett halvår senare, vidare till Derby i Championship. Ett närmast perfekt steg i precis rätt läge: med Steve McLaren (som kan sin holländska fotboll och förmodligen har bra koll på Ssewankambo) vid rodret går The Rams starkt i Championship och kan vid vinst i toppmötet mot Ipswich ta sig upp på direktplats till Premier League. Förhoppningsvis med Ssewankambo åtminstone i truppen.
Tottenham är ingen klubb som är känd för tålamod, därför har det varit skönt att se hur alla suttit lugnt i båten under en höst då väldigt mycket haltat, och låtit Pochettino få göra sin grej i lugn och ro. För den har ju, på lite längre sikt, visat sig vara smått revolutionerande. Det tog sin tid, men managern verkar till slut ha hittat rätt. Mycket av det dyra dödköttet från förra sommarens (och förra managerregimen) galna shopping har lagts i frysboxen och Pochettino förlitar sig i stället på talanger ur de egna leden. Spelare som springer för klubben de vuxit upp i, inte för sig själva. Samtidigt har managern också skärpt till en defensiv som ibland under hösten såg ut att vara på League 2-nivå. Den osannolika 5-3-vinsten mot serieledande Chelsea bara någon dag in på det nya året kändes på sätt och vis symbolisk: här börjar en ny tid. Nu kan vi börja sikta uppåt igen.
Samtidigt är den inte värd någonting om man inte kan slå ett pressat Palace, som fått in förre spelarhjälten Alan Pardew som ny manager.
Ett argument som ofta används emot La Liga är den smala toppen, att det egentligen bara finns två lag – ni vet vilka – som kan vinna och att det därmed är en ganska ospännande serie. Det ligger så klart en del i det. Även om det har funnits uppstickare i perioder (Deportivo La Coruña något år, Sevilla då och då, Athletic Bilbao under Bielsa) så handlar det över tid enbart om de där två Clásico-kolosserna.
Kanske är det ändå på väg att ändras. Det är så klart en lite vansklig jämförelse att göra (ligorna har spelat olika många omgångar till exempel), men just nu har faktiskt den enligt belackarna så ojämna La Liga den jämnaste tabelltoppen av de stora europeiska ligorna med topp-sex inom åtta poäng. Motsvarande siffror för Premier League och Serie A är till exempel 13 och för Bundesliga hela 18 poäng.
Atlético Madrid har under Simeone kämpat och slitit sig upp på giganternas nivå, men har en darrig ekonomi och är alltjämt en säljande klubb. Visst, nyrekryteringarna har de senaste åren varit briljanta, men att år efter år tvingas bygga om laget är både kostsamt och besvärligt.
Frågan är om inte Valencia har minst lika bra, kanske till och med bättre, förutsättningar att utmana Barelona och Real Madrid? Åtminstone över tid. Singaporianska miljardären Peter Lim har ju sedan övertagandet börjat styra upp den deprimerande misskötta klubben, verkar ha hyfsat långsiktiga planer och har börjat få in högprofilerade nyförvärv.
Förra omgångens vinst mot ett jul-och-klubblags-VM-segt Real Madrid behöver ju inte betyda något egentligen, men precis som i fallet med Tottenhams vinst mot Chelsea finns det ett symbolvärde för Valencia att de kunde vinna matchen just där och då. Det blev liksom ett sista bevis för att klubben och laget faktiskt är på väg åt rätt håll igen. I ganska hög fart.
Valencias vinst mot Real hade ju också en effekt på ligan i stort. Avståndet till serieledningen krymptes igen, efter en period då Real Madrid sett närmast oövervinnliga ut, och nu kan ett värvningsbakbundet Barca (visst hade det behövts ytterligare någon mittbacki januari?) eller Atlético (med symbolspelaren Fernando Torres på plats igen) efter den här matchen haka på i den verkliga toppen.
Förutsatt att det blir en vinnare alltså.
Häromveckan hedrades ett gäng amerikanska kulturgiganter på den årliga Kennedy Center Honors-galan och bland annat rockade Lady Gaga Sting till tårar, vilket en imponerad Kjell Häglund uppmärksammade här.
Kennedy Center Honors har sänts sedan 1978 och är en storvulen föreställning med hyllningstal och bombastiska framträdanden till kulturelitens ära. De hedrade är fem åt gången, gärna en mix av klassiska kompositörer, dansare, filmstjärnor och poplegendarer. Presidenten är på plats och publiken brukar vara namnkunnig. Visst blir det lätt pompöst och stelt och visst är det ofta samma gamla storheter som man redan sett prisbelönade i en massa andra sammanhang, men det kan också uppstå magiska små ögonblick.
Här är mina tio favoritstunder från galan under åren:
Ibland är de största stunderna de som inte gör så mycket väsen av sig. När en komikerveteran som Letterman ska hyllas blir det förstås uppsluppen skrattkavalkad. Därför känns det lite extra i magen när Ray Romano blir personlig på scenen: »Min pappa dog innan jag hann säga att jag älskade honom. Jag vet, du är bara 65, du ser ut att må bra, hjärtat funkar, men jag tar inga risker! Jag älskar dig«. Vill du se en rolig Tina Fey, sköna gamla Late Show-klipp och höra Jimmy Kimmel berätta om Letterman-tårtan hans mamma gjorde åt honom när han fyllde 16 kan du se hela klippet, annars kommer Romano vid 12:30.
Musikaliskt är det måhända ostadigt, hon är så nervös att hon knappt kan sjunga i början, men känslan är desto starkare. Vem kan värja sig mot pappa Johnnys frenetiska tårbortblinkande? I finalen börjar även president Clinton att gråta. Hoppa till 3:45.
När Jon Stewart avslöjar sanningen om Bruce Springsteens bakgrund frustar frackpubliken av skratt. Missa inte handslaget mellan de två bossarna på balkongen.
Jag vet inte vad det är med det här framträdandet, men det trollbinder mig. Sällan har den slitna puffstrofen »så har du aldrig hört den göras förut« passat bättre.
Robert Downey Jr är märkbart berörd när han pratar om sin vän, mentor och »once-in-a-lifetime-wise-man« Elton John. Blicken mellan dem när han kallar honom »lifesaver«... Man vill ju veta vad som hände där. Sist i klippet också Heather Headleys ljuvligt svulstiga version av Your Song.
Så många trötta skämt om giftermål Elizabeth Taylor måste ha hört i sina dar! Här kommer ännu ett. Publiken småskrockar lite artigt, men Taylor själv tycker antingen att det var det roligaste hon hört i mannaminne eller så vill hon göra någon sorts ironisk poäng. Eller bara vara lite bjussig. Skruva upp ljudet och njut. Det händer cirka tio minuter in.
Det finns mycket smågodis i det här klippet: Paul McCartneys reaktion på James Taylor, fruns huvud mot hans axel, Michelle Obamas »Oh my gosh« till Mavis Staples entré, övergången till en övermäktig Hey Jude och det ivriga ljusviftandet från bland andra John Lithgow i publiken. Gåshud.
Hoppa till 12:30. Ja, det är ett lättköpt trick, men när Garth Brooks sjunger Goodnight Saigon och scenen fylls av en brokig skara krigsveteraner som håller om varandra till textrader som »We would all go down together« och publiken flyger upp på fötter så är det som att dra harts över känslosträngarna. Gillar särskilt den vithåriga kvinnans lilla bröstklapp på slutet. För mer i samma anda, se hedrandet av Steven Spielberg.
Att skådisen Kristin Chenoweth också har en imponerande pipa vet dom flesta, men 14 minuter in här visar hon var skåpet ska stå i den annars ganska oglamorösa A Spoonful of Sugar. Notera Pavarottis tappade haka.
Bara en plats kvar! Så många höjdpunkter att välja bland. Det hysteriska Mel Brooks-medleyt? När Yolanda Adams blåser James Brown av stolen med Georgia on my mind? Den lekfulla avslutningen på Brian Wilson-hyllningen när det regnade badbollar från taket och stel-publiken blev som förtjusta småbarn? Dolly Parton-extravaganzan? Beyoncés knockout-nummer-1 eller Beyoncés knockout-nummer-2? Eller varför inte när Steve Martin tog på sig äran för Paul Simons framgångar? Nja, det får bli denna:
Så mycket soul-royalty i detta klipp, hoppa med fördel 11 minuter in. Först glider Stevie Wonder in från höger på något sorts svävarpiano, sen får han sällskap av Ray Charles som här gör sitt sista KCH-framträdande före sin död. Efter en svänginledning som nästan får Quincy Jones att gunga över balkongräcket tar Charles ner tempot. Den där lite åldrade, spruckna rösten som pratsjunger om vänskap och saknad: »My buddy... my buddy, your buddy misses you«. Hjärtskärande. Det verkar också Quincy Jones tycka som inte kan sluta gråta.
Dela gärna med dig av dina favoritklipp!
I går meddelade Netflix att nya serien Marco Polo kommer att återvända med en andra säsong senare i år. Streamingtjänsten offentliggjorde också premiärdatum för fyra nya komedi- och dramaserier som kommer att ha premiär i vår. Alla avsnitt kommer som vanligt att läggas ut på en gång.
Komediserie skapad av Tina Fey. Handlar om Kimmy (Ellie Kemper), som rymmer från en domedagssekt och bestämmer sig för att ta tillbaka sitt liv och starta på nytt i New York City. Med stora ögon och lätta steg låter hon inget stå i hennes väg. Jane Krakowski, Tituss Burgess, och Carol Kane medverkar. Första säsongen består av 13 avsnitt.
Ny psykologisk thriller där Johan Renck har regisserat första avsnittet. Handlar om Familjen Rayburn, vars äldste son, tillika svarta får, återvänder hem och väcker liv i undangömda känslodemoner som hotar att splittra familjen. Stjärnspäckad ensemble med bland andra Kyle Chandler, Ben Mendelsohn, Linda Cardellini, Norbert Leo Butz, Jacinda Barrett, Jamie McShane, Enrique Murciano, Sissy Spacek, och Sam Shepard. Exekutiva producenter är Todd A. Kessler, Daniel Zelman och Glenn Kessler som tidigare skapat Damages. Visas i 13 avsnitt.
Första Marvelserien hos Netflix, som ju planerar att släppa hela fyra serier och en miniserie. Handlar om Matt Murdock (Charlie Cox), som är blind, men som med extraordinära sinnen kämpar mot orättvisor som advokat på dagen och som superhjälten Daredevil på natten. Rosario Dawson, Vincent D'Onofrio, Deborah Ann Woll och Elden Henson syns i övriga roller. 13 avsnitt.
Komediserie. Handlar om radarparet Grace (Jane Fonda) och Frankie (Lily Tomlin), vars liv vänds upp och ner när deras män lämnar dem för varandra. Tillsammans möts de en ofrivillig omstart i 70-årsåldern, i 2000-talets värld. Martin Sheen, Sam Waterston, Brooklyn Decker, Ethan Embry, June Diane Raphael och Baron Vaughn medverkar. 13 avsnitt.
Netflix fortsätter även att bredda utbudet för barn och familjer. Kommande veckor lanserar Netflix en rad titlar. DreamWorks Animations Mästerkattens äventyr (16 januari), Ever After High: Spring Unsprung (6 februari) och säsong två av succéserien Mako Mermaids (13 februari).
Vad säger ni, något som låter intressant?
Vi ääälskar ju Neil deGrasse Tyson här på TVdags (om än med viss skepsis till hans Cosmos-reboot) – alltid briljant verbal när han vajar den vetenskapliga fanan i den upplysta världens talkshows, det vill säga hos Jon Stewart, Stephen Colbert och Bill Maher.
Så vi går väldigt mycket i gång på nyheten om att National Geographic Channel nu under våren ger Tyson en egen soloshow, döpt efter hans podcast, Star Talk. Det blir ett klassiskt talkshowupplägg med livepublik, i suverän miljö: Hayden Planetarium på New Yorks naturhistoriska museum (vilket Tyson till vardags chefar över).
Neil deGrasse Tysons uttalande i pressreleasen:
»Cosmos allowed us to share the awesome power of the universe with a global audience in ways that we never thought possible. To be able to continue to spread wonder and excitement through Star Talk, which is a true passion project for me, is beyond exciting. And National Geographic Channel is the perfect home as we continue to explore the universe.«
Star Talk with Neil deGrasse Tyson får premiär på National Gegraphic Channel i april.
Visst kan vi alla vara dåliga på att läsa signaler ibland, men det måste bränna lite extra när man inser att man råkat sumpa chansen att dejta en av världens vackraste kvinnor.
Natten till igår hände just detta Jimmy Fallon, som fick reda på den sanna historien bakom hans första möte med Nicole Kidman. Kidman och deras gemensamma vän Rick kom hem till Fallon för vad han trodde var att prata om en möjlig roll i Kidmans film. Hon hade dock helt andra intentioner... Stackars Fallon vet inte hur han ska reagera när detta uppdagas, vilket resulterar i rent tv-guld.
Man kan ju inte låta bli att undra vad som hade hänt om deras »hang out« hade gått liiiiite bättre...
Precis som igår, när det gällde Spung, så var det TVdags som var expertrösten när SVT:s Svenska tv-historier i kväll handlade om Carin Mannheimers Svenska hjärtan.
Jag minns hur oerhört berörd jag blev av slutscenen i dess premiäravsnitt 1987: när en berusad och uppbrusad Thorsten (Ulf Qvarsebo), efter ett urspårat nyårsfirande med radhusgrannarna, ensam drog omkring med gräsklipparen i mörkret och snömodden utanför. Jag kopplade direkt till en tidig, blöt midsommardagsmorgon tio år tidigare, då jag 13 år gammal halvt skräckslaget såg hur en kompis till mina föräldrar promenerade rakt ut i den gotländska viken iklädd sin nya gabardinkostym, som sedan inte gick att rädda ens med folkhemslyxen kemtvätt.
Där Mad Men skildrar den amerikanska populärkulturidentitetens tillblivelse skildrade Svenska hjärtan det svenska folkhemsbyggets identitetsupplösning.
Tidigare det året, 1977, hade jag sett min första Carin Mannheimer-serie, Lära för livet, som med en dramanervig vardagspolitisk realism skildrade högstadielivet som jag själv skulle träda in i den hösten, och som med både uppgivenhet och energisk empati visade vad som hände när Läroplanen omsattes i det svenska miljonprogrammets redan chanserade praktik.
Och när Svenska hjärtan tio år senare skildrade min föräldragenerations villavardag på ett slags liv och död som jag inte riktigt förstått tidigare – vad som blivit av deras fria drömmars betydligt mer fastlåsta vuxenliv sedan de första gången trätt in i denna för evigt bindande, både kärleksfulla och frätande, arketypiska och samhällskontraktsliga granngemenskap – ja, då hade liksom hela mitt väsen ringats in av Carin Mannheimer.
Svenska hjärtan var alltså för mig vad Matthew Weiner velat göra med Mad Men. Och där Mad Men skildrar den amerikanska populärkulturidentitetens tillblivelse skildrade Svenska hjärtan det svenska folkhemsbyggets identitetsupplösning; en sorts fördjupning och synkorrigering av Scener ur ett äktenskap där Mannheimer är politiskt feministisk medan Ingmar Bergman var opolitiskt patriarkal.
Hela Svenska hjärtan finns, liksom flera andra av Carin Mannheimers tv-serier, på SVT Öppet arkiv, inklusive hennes sista verkliga storverk för tv-rutan, dramatiseringen i fyra delar av Victoria Benedictsson-romanen Fru Marianne med Cecilia Frode (med reservation för att jag har blott vaga minnen av Solbacken: Avd. E som jag måste se om härnäst).
Dock inte Saltön, tack och lov. Som lyckligtvis inte blev det allra sista vi fick se av Mannheimer på SVT, i och med att hennes teaterkomedi I sista minuten filmades för sändning förra sommaren och där Carin Mannheimer en sista gång återvände till sina eviga folkhemsteman – fast ur en lite mer försonlig pensionärskomisk synvinkel i stället för Svenska hjärtans mitt-i-livet-densitet.
Men börja gärna med det tredje avsnittet av Dramat i soffan, en SVT-dokumentärserie från 2004 (också på Öppet arkiv) som avverkar »Göteborgsrealismen« utifrån den göteborgska tv-teatertraditionen under 1970-talet som metodologiskt kombinerade Brecht och fransk nya vågen med ett slags nyskapande svenskproggig cinéma vérité och vars idé om »reportageteater« utgjorde den perfekta plattformen för Carin Mannheimer. Bilden här ovan är hämtad ur hennes debut-tv-serie Fosterbarn från 1971 och säger redan massor om vad som ska bli Mannheimers signum – kombinationen av avväpnande känslomässig närvaro och kliniskt kompromisslös regissörsblick.
Kvällens Mannheimer-avsnitt av Svenska tv-historier finns nu på SVT Play, och flera av Carin Mannheimers dramaserier finns på SVT Öppet arkiv.
Inför den 13 april och femte säsongen av Game of Thrones, tänkte jag, som en service till er läsare som glömt av tidigare säsonger en smula, recappa rubbet av Game of Thrones hittills, som jag ser det. Säsongsvis, alltså, men enligt min recapmodell från säsong 4 – jag går igenom de viktigaste händelserna för varje karaktär, och ger på så sätt en överskådlig bild av varje säsongs utveckling.
Att se om det allra första avsnittet nu, efter fyra hela säsonger, är som att besöka gamla vänner. Så otroligt tydligt och snyggt hela upplägget presenteras!
Redo? Som vanligt är dessa recaps helt beroende av er medverkan i kommentarsfälten, så tveka inte att skriva!
Det allra första avsnittet sätter verkligen tonen för hela säsongen. Det förstod jag ju inte när jag såg det första gången. Då var jag mest irriterad och förvirrad (läste inte böckerna förrän efter säsong 1) över att det var så många karaktärer och att det inte gick att läsa ut vem som var huvudperson. Jag var så nära att sluta att titta, men fortsatte på grund av att detta är den enda fantasyserie som finns, och då har man inte råd att vara kräsen! Men att se om avsnittet nu, efter fyra hela säsonger var som att besöka gamla vänner. Så otroligt tydligt och snyggt de presenteras! Hela avsnittet är en enda lång plantering, från det att Eddard hugger huvudet av desertören och deklarerar att en riktig Lord utför sitt smutsiga arbete själv, som kontrast till att Joffrey låter sin bödel Ser Payne hugga huvudet av honom själv i slutet av säsongen. När Tyrion örfilar Joffrey är det också en plantering till att han blir anklagad för mordet på den lille skitungen i säsong 4, liksom Daenerys kokheta badande i första avsnittet är en förespegling om drakarnas födsel i slutet av säsongen. Hittar ni fler? Skriv i kommentarsfältet!
Kung Robert Baratheon kallar sin gamle vän Eddard Stark till huvudstaden i Westeros för att bli den nya kungens hand, då den gamla mystiskt dött strax innan. Eddard, en karg nordbo, går motvilligt med på det och tar sina döttrar med sig till huvudstaden Kings Landing. Där upptäcker han att kungen inte är så rättrådig som man kan tro, utan snarare en suput som föredrar vin och horor framför att regera. Under sin ämbetstid upptäcker Eddard även att kungens barn antagligen inte är äkta avkommor till honom utan att drottningen avlat dem tillsammans med sin tvillingbror. Denna upptäckt kostar honom huvudet, och inbördeskrig utbryter då norden mobiliserar för att först befria Lord Stark (han är tillfångatagen först) och sedermera hämnas honom.
Samtidigt på andra sidan havet säljer Viserys sin syster Daenerys till ryttarlorden Khal Drogo. Viserys hoppas på att på så sätt kunna få tillgång till Khalens enorma hord av fruktade krigare, ta dem över havet och återta den tron som Robert Baratheon stal från syskonens far, 20 år tidigare. Planen går dock inte riktigt som Viserys tänkt sig, och han blir sedermera mördad av sin systers man. Daenerys blir sen Khaleesi (drottning) över sin Khals folk när Drogo blir skadad och dör. De två berättelserna har egentligen inget med varandra att göra, och så ska det förbli över fem säsonger.
Uppe vid den ismur som skiljer Westeros från de barbariska isvidderna får nattväktarna tecken på att nåt stort närmar sig och att de är alldeles för få bemannade för det hot som kommer. Ingen annan bryr sig om detta och så kommer det förbli i fyra säsonger.
Nåväl, vi tar oss igenom varje rollperson lite kort och koncist:
Jamie
Börjar säsong ett med svikt i stegen, och sätter tonen rätt rejält med att kasta ut en tioåring från ett torn, knulla sin syster och svassa runt som en jävligt nöjd katt. Nånstans på sin rustning har han ristat in orden SWAG, det är jag helt säker på. Självgodheten räcker inte länge dock, då han lite förhastat spöar kungens hand och vän, Eddard Stark och dödar dennes livvakter och tvingas fly. Jamie blir förnedrad av kung Robert, hånad av sin far som vill att han ska gifta sig och ta över Casterly Rock och sluta vara en simpel livvakt och slutligen tillfångatagen av Lady Stark och fastspikad vid en påle för att vara krigsfånge under stor del av säsong 2. Fall from grace känns jävligt passande här.
Cersei
Presenteras som ganska olycklig och iskall. Hennes mer diaboliska sidor kommer växa fram mer och mer under säsongen och vidare i andra säsonger. Fattar inte speciellt mycket beslut, men insinuerar mer. En klassisk spindel i nätet som drar i trådar. Man kan säga att det är hon som bestämmer att Jamie ska kasta ut Bran från tornet, men bara genom att säga: »He saw us.« Hon ber honom aldrig riktigt göra något. Cerseis resa går från passiv och olycklig isdrottning till makten bakom tronen. Dock litar hon lite för mycket på sin förmåga att styra sin son. Joffrey har inga planer på att låta någon bestämma över sig.
Tyrion
Är nog den som har minst karaktärsutveckling genom säsongen. Börjar full och sarkastisk och slutar full och sarkastisk. Fast nu som kungens hand. Mellan första avsnittet hinner han dock göra sig till fiende med sin systerson, besöka muren, bli anklagad för mordförsök på Bran, bli tillfångatagen, klara sig ur knipan med hjälp att åberopa »trial by combat« (vilket han försöker även nästa gång han hamnar i rättsligt trubbel, med katastrofala resultat SNYFT OBERYN SNYFT). Sen får han ett gäng barbariska stamkrigare på halsen och försöker delta i strid, som han missar pga blir nedtrampad av sina egna krigare. Och just ja, han blir kär i mystiska Shae och smugglar in henne i Kings Landing fast pappa Tywin sagt bestämt nej.
Pappa Tywin
Dyker upp i slutet av säsongen när inbördeskriget är igång. Han säger sarkastriska saker och flår en ren. Pappa Tywin är fett cool. Och utser Tyrion till sin ställföreträdande kungens hand när Joffrey blir kung.
Joffrey
Joffrey, först av sitt namn, sedermera kung över Westeros, är en liten snubbnäst psykopat som genom hela säsong 1 har till enda syfte att få alla att hata honom. Han är feg, ogin och grym. Och han gillar alldeles för mycket att bli kung. Något han blir efter sin fars död i slutet av säsongen. Sportar även fantasykungars motsvarighet till kepsen bakofram, med kronan neddragen i pannan och lite på snedden. Tufft.
Pappa Eddard
Sticker till Kings Landing med rättrådighet i blick. Blir genast insyltad i konspirationen – vems barn är det egentligen? Hittar ett gäng mörkhåriga bastarder som är kungens barn, och dudududuuuuu kungens barn inom äktenskapet är ljushåriga! Som alla Lannisters! När kung Robert dör så gör Eddard det enda rätta och verkar för att Roberts bror Stannis ska ta över. Detta gör att han arresteras för förräderi och sedermera avrättas, efter att förödmjukande tvingats erkänna att han är en förrädare inför hela Kings Landing. Halshuggningen av Eddard Starks är den första chockscenen i Game of Thrones, som sedan följs av en räcka lika chockerande dödsfall i kommande säsonger. En scen som fick hela sociala mediahavet att bäva och gunga.
Arya
Yngsta dottern i Stark-familjen är en pojkflicka som inte vill bli en Dam. Tvingas med till Kings Landing där hon undervisas i fäktning. Lyckas fly när skiten träffar fläkten och reser i slutet av säsongen norrut med en nattväktare.
Jon
Han vet verkligen ingenting. Familjens bastard, som oälskad av modern beger sig till muren för att bli en del av det stolta nattväkteriet. Men tji får han, då det inte är några hjältar han får till stridsbröder, utan snarare fattiga och smutsiga tjuvar som valt muren framför avrättning (eller kastrering!). Jon är en gnällig surkart, men med ett hjärta av guld. Han står vid sitt ord att gå med, trots att han uppenbarligen ångrar sig som fan. När pappan blir tillfångatagen vill han bryta sitt ord (något vi vet straffas med döden sen avsnitt ett), men blir tillbakahämtad av sina kamrater.
Robb
Blir pappas efterträdare när denne förlorar huvudet. Nordborna drabbas av rojalistisk yra och utropar honom till Kung i norden! Han marcherar i slutet av säsongen ned mot Kings Landing. Gör en ödesdiger överenskommelse med Lord Frey för att få komma över Freys viktiga bro med sin armé. Att han sedan bryter den överenskommelsen kommer han bittert ångra i säsong 3.
Sansa
Äldsta dottern i Starkfamiljen. Vill bli en dam. Förälskar sig på småflicksvis med Joffrey, som hon också trolovas med. Får med största tydlighet reda på vad som händer med oskyldiga töser i tronernas spel. Avslutar säsongen som gisslan i Kings Landing.
Bran
Blir nedputtad från ett högt torn av Jamie i avsnitt ett. Är sen genomgående negativ hela serien igenom (vilket jag också skulle bli om jag blev nedknuffad från ett torn). Överlag är Stark-barnen rätt gnälliga hela tiden i säsong 1. Det är ibland svårt att se varför man ska heja på dem. Både Sansa och Arya är jätteotrevliga mot sin rättrådige far tillexempel.
Rickon är med för lite för att nämnas. Han verkar hänga mest i borgens krypta.
Lady Stark
Mobbar ut Jon till murtjänst, men är i övrigt en rättrådig och sammanbiten Lady. Åker inkognito ned till Kings Landing för att varna Eddard om att det antagligen var en Lannister som försökte mörda deras son (hon tror dock att det är Tyrion). På vägen hem tillfångatar hon Tyrion och tar honom till The Eyrie, slottet bland molnen, vilket är början på inbördeskriget då det får Jamie att slå ned Eddard och sen fly till pappans armé, för att sedan bli tillfångatagen av Lady Stark på slutet. Slutsats: Lady Stark kicks ass. Min favoritscen är när hon fått reda på att hennes man är död och flyr ut i skogen för att få gråta. Tyvärr måste hon ta hand om sin unge son som försöker mörda ett träd med sitt svärd. Skiftet mellan sorg och plikt är helt hjärtskärande.
Theon
Stackars Theon. Han är gisslan (eller skyddsling som de säger i stället) hos Starks efter pappans misslyckade uppror ett tiotal år tillbaka i tiden. Hopplöst förälskad i Robb (kolla bara vilka blickar han ger honom, jag lovar!) och vill så gärna vara en riktig Stark. Faller först på knä och deklarerar sin lojalitet inför Robb när han utropas till Kung i Norden. Det håller ungefär till första avsnittet i säsong 2 som jag minns det. Men mer velig kappvändare än Theon får man leta efter. Mitt hjärta blöder alltid lite för honom, serien igenom.
Robert
Super och ligger. Erkänner villigt att han är en dålig kung. Blir dödad av ett stort vildsvin när han är på jakt.
Renly
Fager yngre bror till Robert. Vill bli kung. Ser sin chans att samla arméer tillsammans med rosornas riddare ser Loras Tyrell, när Robert dör.
Viserys
Är arg och hotar sin syster med att hon inte vill väcka draken (lustigt nog är det vad vi kallade vår dotters kolikanfall när hon var två månader, att väcka draken, har inte sett sambandet förrän nu). Han säljer sin syster till Khal Drogo och försöker sen hävda sin rätt som kung över Westeros. Det lönar sig inte, utan han blir mördad av Drogo när han drar vapen i ryttarfolkets stad där det är förbjudet. Är nog den gnälligaste rollpersonen i hela säsong 1. Inte ens Sansa stark är värre.
Daenerys
Blir bortgift till musklige Khal Drogo. Efter lite tveksamt gråzonssex blir hon ändå förälskad i honom och vinner även hans folks hjärta. När Drogo blir skadad försöker hon köpa hans liv tillbaka med magi, vilket gör att hon förlorar sin ofödde son (som ska bestiga världen, rätt osmakligt när man tänker på det) och sin älskade. Säsongen avslutas med att hon går rakt in i lågorna på sin makes dödsbål, och i den pyrande askan kläcker tre drakar. Man kan säga att draken blev väckt till slut, men det var inte Viserys som vaknade.
Lord »Spindeln« Varys
Lurkar i maktens korridorer. Sitter i kungens lilla råd och verkar ha spioner överallt. Man tror att han ska hjälpa Eddard i slutet, men gör det inte. Allt för »rikets bästa«. Dvs han tror att han kan undvika inbördeskrig om han stödjer Joffrey. Ha ha. Ändå ganska sympatisk.
Lord Petyr »Lillfinger« (Littlefinger) Baelish
Välsmord bordellägare och den som har hand om statens kassa. Har ett finger med i alla smetar och älskar Lady Stark till vanvettets gräns. Har en långtgående plan. Lita inte på honom. Han börjar som sneaky som fan, och slutar som sneaky som fan. En favoritkaraktär.
Hunden
Lojal, ärrad tjänare till Joffrey. Presenteras som ett känslokallt monster. Har inte så mycket plats i säsong ett, men kommer ha mer i senare säsonger.
Khal Drogo
Musklig ryttarkung med begränsat ordförråd. Hård och karg men med en genuin kärlek för sin silverljusa hustru. Dör pga ovilja att rengöra ett sår han fått i en duell.
Jamie är tillfångatagen av Lady Stark och Nordangänget med Nordens Kung Robb i spetsen. De har vunnit några stora segrar. Arya är på flykt, och Sansa är fånge i Kings Landing. Joffrey sitter på järntronen. Inbördeskriget är ett faktum…
Vad har jag missat? Vem har jag missat? Vilka är era favoritscener i säsong ett? Favoritcitat? Skriv för tusan! Men undvik bokspoilers för säsong 5. Dock tycker jag att man nu får diskutera första boken och dess likheter och olikheter med säsong 1 om man vill!
Game of Thrones säsong 5 har svensk premiär den 13 april, dagen efter USA-premiären.
Diegetisk musik. Det måste vara ett av filmvetenskapens sämsta begrepp. Diegetisk, ett träigt, torrt, akademiskt ord, formulerat utan kärlek till filmkonsten. Speciellt om man betänker den ström av skönhet den diegetiskt lagda musiken innefattar. Vi hör det rollfiguren hör, den fiktiva verkligheten som avbildas för oss i publiken är den enda som existerar. Inget pålagt, inget som kommuniceras ovanför berättelsen. Film blir sällan lika närgången som när vi som tittare bjuds in att uppleva det våra antagonister och protagonister känner, ser och hör.
Känslor dras till sin spets. Celine Dions röst blir en katalysatorisk karaktär i rummet, en ande som går genom scenen och balanserar den labile Steve, blir ett stöd för Die och en lösgörande kraft för den deprimerade Kyla.
Kanske är det därför jag ofta instinktivt vänder mig mot fräsigt musiklagda scener där en rollgestalt självsäkert rör sig genom scenerier till musik som till synes bara hörs för oss som ser på. Två tydliga exempel som belyser motsatsförhållandet finns hos Quentin Tarantino. Först i regidebuten Reservoir Dogs från 1992. Efter en karaktäristiskt Tarantinosk dialogdriven inledning på en restaurang följer en sekvens där filmens huvudpersoner rör sig ner för en gata i ultrarapid till tonerna av George Bakers Little Green Bag. Lyft ur sitt sammanhang är scenen inte bara bisarr, all känsla den försöker förmedla i form av tuffhet löses upp, blir krystad.
Två år senare i Pulp Fiction har greppet förändrats. Nästan all musik filmen igenom är strikt diegetisk. Allt, från Chuck Berrys You Never Can Tell i Mia Wallaces och Vincent Vegas dansscen till Kool and the Gangs Jungle Boogie, strömmar ur diverse stereoapparater. Vi upplever det filmens huvudpersoner upplever. Stämningar, känslolägen och toner är desamma för oss som för dem.
Det kanske bästa exemplet från filmen ses när Mia Wallace efter en utekväll med Vincent Vega sätter på Urge Overkills Girl, You'll Be A Woman Soon. Medan Vincent Vega resonerar i bostadens badrum om hur en drink, inte mer, räcker innan han tackar för sig, dansar Wallace för sig själv i vardagsrummet till textrader om att han »is not your kind«. Den sexuella spänningen i scenen är tydlig och tar nästan fysisk form genom Tarantinos musikval. (Ett annat lysande exempel från Tarantinos filmer är även användningen av The Delfonics i Jackie Brown, ständigt närvarande med sin sensuella nerv i scenerna titelfiguren och kärleksintresset Max Cherry. Detta efter att filmen inletts med ett krystat, Reservoir Dogs-liknande cool walk-montage till Bobby Womacks Across the 110th Street.)
I dag tycks Tarantino mer eller mindre helt ha lämnat det diegetiska greppet bakom sig. Hans filmer fylls i stället av anakronistiska musikval där motståndsattentat under andra världskriget tonsätts av David Bowies Cat People och scener från det amerikanska slaveriet ackompanjeras av raprader från Rick Ross. Vad karaktärerna hör själva är oklart.
De senaste åren är det främst två andra amerikanska regissörer som har förgyllt sitt berättande med popmusikens emotionellt laddade toner: Sofia Coppola och Xavier Dolan.
Coppola tog vägen tillbaka till det delade musikaliska uttrycket efter en Marie Antoinette-utflykt med samma anakronistiska musikanvändning som hos Tarantino. I efterföljande Somwhere fanns en makalöst vacker scen på en skridskorink där huvudpersonen Johnny Marco iakktar sin dotters konståkning till tonerna av Gwen Stefanis Cool. Det är en scen laddad av oskuldsfullhet, av den kommersiella popens rena simpelhet. Vi i publiken bjuds in att iakta dottern Cleo ur hennes sargade och famlande fars ögon. Intimiteten sedan sönderlagen i den efteföljande bilscenen där Marco visar sig helt sakna insikt i sin dotters liv.
Ett liknande ögonblick finns även i Sofia Coppolas senaste film, The Bling Ring, om ett gäng ungdomar som bryter sig in hos olika celibriteter för att lajva lyxigt the hills-liv. I en scen ser vi rollfiguren Marc gör sig ordning för att gå ut. Genom en webbkameras vakande öga ser vi Marc röka gräs och lyssna på Ester Dean och Chris Browns Drop It Low. Men scenen saknar den voyeuristiska laddning som finns i filmens inbrottssekvenser. Där vilar kameran på långt avstånd, liksom iakttar våra antihjältar utföra sina dåd. Tack vare Marcs webbkamera är vi istället inbjudna att delta. Medan han nynnar med i Drop It Low blir vi i publiken en del av ett rituellt förberedelsearbete där musiken spelar en avgörande roll. För Marc i stämningshöjande syfte, för oss i publiken som en knutpunkt mellan oss tonårsrummets intima ritualer.
Franskkanadensaren Xavier Dolan har i sin musikanvändning ofta vandrat i Sofia Coppolas fotspår. Genom sin användning av kontemporär popmusik har han ofta laddat sina scener med lika mycket känslor som han adderat ett extra estetiskt lager. I en intervju med Vogue från 2013 beskrev Dolan det som ett grepp för länka samman publik och berättande:
»People use music to connect emotionally with the story regardless what they’re watching. Of course ideally everything is symbiotic . . .«
I sin kanske största cinematiska triumf hittills (Dolan är blott 25 år gammal), Laurence Anyways från 2010, använder han Depeche Modes Enjoy the Silence i bakgrunden under en hemmafest. Musiken ligger dov mot festens mummel, en stel känsla löper genom rummet. Det är tydligt att inget egentligen sägs. Att tystnaden är öronbedövande i den borgerliga interören. Att något väntar på att brissera.
Dolans nya film Mommy, med svensk biopremiär i dag, är späckad av liknande ögonblick där musiken ibland nästan vårdlöst kliver in för att understryka scenernas betydelser. Filmen utspelar sig i ett Kanada av i dag där en ny lag precis trätt i kraft som gör det lättare att få bråkiga ungdomar och barn omhändertagna av myndigheterna. Handlingen kretsar, som titeln implicerar, runt en mor, Die, och hennes son, Steve – en emellanåt kolerisk, Klaus Kinski-figur fångad i en pojkes kropp. Tillsammans blir de vänner med grannen Kyla som efter ett nervöst sammanbrott börjat stamma och mestadels inväntar beslut om var hon, hennes man och deras dotter ska få flytta härnäst.
Det är ett slags existentiellt mörker från en utblottad underklass som målas upp, men inte i diskbänksrealismens kallhamrade gråskala. I stället berättas Mommy med färg, med skiftningarna som uppstår mellan desperation och glädje. Det kanske tydligste, och framför allt vackraste exemplet sker i samspelet med Celine Dions On Ne Change Pas. Efter en middag hemma hos Die och Steve sätts musik på. Steves dansdrömmar ska i några minuter få flöda fritt i lägenhetens kök.
Känslor dras till sin spets. Celine Dions röst blir en katalysatorisk karaktär i rummet, en ande som går igenom scenen för att balansera den annars labile Steve, den blir en trygghet att ta stöd mot för Die och framför allt en lösgörande kraft för den deprimerade Kyla. Vi i publiken rör oss med Steves danssteg in i rummet, vårt perspektiv skiftar. Vi är alla och ingen. Vi ser, likt Johnny Marco i Somewhere, Steve genom Dies sparsmakade stolthet, vi ser Die ur Steves nästan dyrkande blick och vi ser framförallt hur en dysfunktionell familjekonstellation uppnår ett ögonblick av harmoni ur den psykiskt nedbrutne Kylas sköra perspektiv.
Mommy är en film byggd på klumpiga, övertydliga, inbyggda berättande element. Vi ser Xavier Dolan konstruera ett samhällsklimat där föräldrar kan avskriva sig ansvaret för sina barn utan konsekvens utöver den rent emotionella. Upplägget är som en Tjechovs pistol som berättelsen igenom hålls mot filmens tinning. I stället ligger filmens obestridliga styrka i hur den framställer sina karaktärers känslor. I slutminuterna föreställer sig Die hur framtiden hade kunnat bli. Ett slags sliskig utopi rullar illusoriskt förbi på bioduken. Hon vet att det aldrig kommer att bli så, att hennes liv är dömt att skava med en oberäknelig son vid sin sida. Där fångar Dolan ett enormt vemod. En perfekt antites och upplösning av den skönhet och hoppfullhet som ryms i en köksdans med Celine Dion på högsta volym.
Mycket spännande nyheter om den andra säsongen av Fargo anlände till oss sent i går kväll, och det verkar som att det kommer att bli ännu mer stjärnspäckat än i den första säsongen.
Tidigare har vi ju fått veta att Kirsten Dunst och Jesse Plemmons kommer att dyka upp i serien, men i går fick vi även reda på att Patrick Wilson (en ung Lou Solverson), Ted Danson (sheriff), Jean Smart (stadens maffiaboss), Nick Offerman och Jeffrey Donovan är klara för medverkan i den andra säsongen, som kretsar kring det där fallet i Sioux Falls 1979, som Lou Solverson (Keith Carradine) nämnde flertalet gånger i den första säsongen.
Jag gillar verkligen uppställningen som FX och manusförfattaren Noah Hawley har dragit ihop till den nya säsongen. Och om True Detective chockat de flesta med lite vågade rollbesättningar så gör Fargo det motsatta och safear rejält. Det blir intressant att se vilken serie som lyckas bäst med en uppföljare.
Produktionen av den andra säsongen av Fargo drar i gång nu i januari och kommer till HBO Nordic i höst.
Det har ju länge ryktats om att Game of Thrones skulle komma tillbaka med en femte säsong någon gång i april, och i natt kom nyheten om att premiärdatumet är satt till den 12 april i USA. Även de hyllade komediserierna Veep och Silicon Valley återvänder med nya säsonger samma dag.
Alla tre serierna kommer som vanligt till Sverige dagen efter, alltså 13 april, och kommer att kunna ses på både C More och HBO Nordic.
I dag har TVdags Anna-Karin börjat resan mot Game of Thrones femte säsong med att recappa den första säsongen. Ett utmärkt tillfälle att fräscha upp minnet.
Men hallå svenska folket. På riktigt? Ni är arga över en tecknad, gullig liten sång som handlar om snoppar och snippor? Som glada skuttar runt i solglasögon?
Tydligen, för i kommentarerna till Bacillakutens (ett program på Barnkanalen om kroppen) video blev det så hätsk stämning att SVT varit tvungna att gå ut och be folk att tänka på vad de skriver, då många barn även följer Facebooksidan. Kommentarer på YouTube har fått inaktiveras.
Det pratas om »porr« och »pedofiler« och några guldkorn är:
»Kul låt om det var i kontexten studentspex, snapsvisa eller campsång på festival men statlig television för barn? Skärp er...«
»Det här är bara sjukt. Hade aldrig velat att mina barn skulle se detta.«
"Hur detta fick grönt ljus är nog fanimej årets mest bisarra händelse och året är 8 dagar gammalt... Behöver små barn verkligen såna här sjuka grejer..?
Som vanligt vet vi vems felet är. Det är – såklart – kommunisterna som ligger bakom snusket.
(Observera användandet av ordet »sjukt«. Sjukt att barn har könsorgan! Som man skojsjunger om! Helsjukt!)
Och som vanligt vet vi vems felet är. Det är – såklart – kommunisterna som ligger bakom snusket:
»Ja, usch för dom som är «svenska å riktiga» osvenska och oriktiga ska vi vara, särskilt när man arbetar med barnprogram! Go 68-vänstern, go!«
"Och sexualiseringen av samhället fortsätter i sann liberaldemokratisk andan.
Vad fyller det för syfte att sända ett barnprogram likt detta, fullt med subtila kulturmarxistiska budskap, om det inte har ett annat syfte än att indoktrinera våra barn?"
Jag gjorde för hundra år sedan praktik på gamla ungdomsprogrammet Bullen. Då blev ett av programmen anmält av kristdemokraterna i Jönköping för ett inslag som var tecknade onanitips, av den gulliga typen »sitt på din mobiltelefon och ring till den så den vibrerar!«.
Man trodde saker hade hänt sedan dess. Man trodde fel.
Som Caroline Ginner, projektledare på UR:s barnredaktion skrev:
»Låt oss mörka ner och bevara hemligheten att barn har snippor och snoppar tills de fyller 18. Förmodligen märker de inget innan dess. Och när de väl upptäcker hur det ligger till i trosa eller kalsong, ja då är detta vidriga förhoppningsvis så pass belagt med skuld och skam att vi vågar lämna frågan därhän.«
I kväll visar SVT William Friedkins skitiga New York-pärla The French Connection, där narkotikapoliserna »Popeye« Doyle (Gene Hackman) och »Cloudy« Russo (den magnetiske Roy Scheider) mer eller mindre snubblar över en stor knarkaffär med fransk smugglerikoppling.
Framför allt är det det dokumentära fotot och den supande snuten med öga för kvinnfôlk som visar på sykonskap med The Wire. Och självklart knarket.
Och apropå att »snubbla över« så är det omöjligt att inte snubbla över tanken på att tv-serien The Wire troligen inte hade blivit gjord, eller i alla fall inte lika bra, om inte David Simon haft The French Connection någonstans i bakhuvudet. Framför allt är det det dokumentära fotot och den supande snuten med öga för kvinnfôlk som visar på sykonskap. Och självklart knarket. Men jag undrar om vi skulle haft lika stort överseende med McNulty om han förutom skåpsupandet och womanizandet dessutom var rasist, som som Gene Hackmans »Popeye« Doyle är.
The French Connection är kanske mest känd för biljakten men min favoritscen är katt-och-råtta-leken i tunnelbanan. Jag har tänkt på filmen som en kultfilm men den benämningen kanske är lite off eftersom den tog hem de fetaste Oscarstatyetterna 1972: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (se Gene Hackmans tacktal här), Bästa manus efter förlaga och Bästa klippning. Fyra av de fem nämnda statyetterna nöp den framför näsan på the kultfilm: A Clockwork Orange. Spännande!
TVdags har vid några tillfällen tidigare nosat i närheten av The French Connection här, här och framför allt här, så jag blev förvånad över att ingen hade tipsat om den »på riktigt«. Så nu när SVT gör en kulturgärning och visar den här topprullen på bästa sändningstid så vore det galenskap att inte säga: Se!
Nu är det slut på svärandet över att vi i Sverige inte kunnat se Golden Globes-galan live på några år för i dag meddelade SVT att de har köpt rättigheterna till att visa årets gala som startar klockan två natten till måndag.
Att SVT bestämt sig för att visa årets gala har nog att göra med att den svenska regissören Ruben Östlund är med och tävlar med filmen Turist i kategorin bästa utländska film tillsammans med Gett: The Trial of Vivian Amsalem (Israel), Ida (Polen/Danmark), Leviathan (Ryssland) och Tangerines (Estland). Sammanlagt är det 25 priser som kommer att delas ut till de som imponerat mest i film och tv-världen det senaste året.
Tina Fey och Amy Poehler leder galan för tredje och sista gången (snyft) och det är bara att hoppas att de avslutar sitt programledarskap med att vara lika roliga och elaka som de varit de tidigare åren, för inledningsmonologerna 2013...
.. och 2014 var ju helt underbara:
Vi hoppas också att Kristen Wiig och Will Ferrell får dela ut pris i år igen:
Återstår gör 15 km masstart klassiskt i dag och final climb i morgon. Ställningen inför avslutningen:
Det finns ingen anledning till att kolla längre ned än så mer än av akademiskt intresse. Det är dessa killar som gör upp. Mycket talar för att Northug utökar sin ledning på masstarten med ungefär 12–14 sekunder, han vinner spurtpriserna (två stycken för herrarna) och sedan loppet med någon enstaka sekund. Jag tror att ställningen efter dagens lopp kommer att vara ungefär Northug, Halfvarsson +20–25 sek, Johnsrud Sundby +30–35 sek och Belov +35–40.
Jag tror att Halfvarsson är lite bättre nu och kommer att ha en chans att gå ifatt Northug – och Johnsrud Sundby kommer att kliva förbi båda.
Då kan vi börja kolla på förra årets tider uppför Alpe Cermis. Då var Johnsrud Sundby ungefär en minut före Halfvarsson och Northug, som då var nästan helt lika. Belov har aldrig tidigare åkt backen. Jag tror att Halfvarsson är lite bättre nu och kommer att ha en chans att gå ifatt Northug. Johnsrud Sundby kommer att kliva förbi de båda. Jag hoppas att Halfvarsson inte tar ryggen och utan försöker hålla ett eget tempo. Belov är mycket svårbedömd, men jag tror inte han är ett hot mot Johnsrud Sundby. Det kan bli en kul kamp om platserna två och tre. Halfvarsson har i vilket fall som helst gjort en fantastisk tävling.
Det som kan förändra läget fullständigt är att det ska bli varmt i de italienska alperna i helgen. Det kan göra snön mjuk och skidorna svårvallade. Åkarna reagerar också olika på det. Det kan vara värt att ha i åtanke.
10 km masstart klassiskt i dag, och final climb i morgon. Ställningen:
På masstarten så finns det ett spurtpris med bonussekunder (15 till ettan och sedan fallande till tionde som får en sekund) samt de vanliga bonussekunderna i mål (15–10–5). Björgen har avgjort det här och visat upp en helt annan form än vad hon gjorde innan jul. Hon gick på knock direkt och skaffade sig tidigt det försprång som hon behöver inför sista. Hon är mer komplett än både Weng och Johaug och har inte haft dålig dag. Samtidigt som kanske Johaug inte varit lika bra nu som tidigare under säsongen.
Wikén är väl den stora skrällen. Hennes senaste två etapper har varit briljanta. Jag tror att hon kan distansera Haga ännu mer i masstarten, men kan sedan kanske få det svårt att hålla Kowalczyk bakom sig imorgon. En femteplats skulle ändå vara så mycket mer än vad vi hade kunnat hoppas på. Annars tror jag pallen slutar som den är nu. Jag tror inte att Johaug kommer förbi Weng. Grattis Norge till trippeln.
Bates Motel-premiär
Den tredje säsongen av Bates Motel startar den 9 mars. Samma kväll kommer även Les Revenants-remaken The Returned att ha sin premiär.
Black Sails-trailer
Trailer för den andra säsongen av piratserien Black Sails som har premiär på HBO Nordic den 25 januari:
Hopkins och McKellen i tv-film
Starz har beställt en tv-film ihop med BBC. The Dresser med Anthony Hopkins och Ian Mckellen är en adaption av Ronald Harwoods pjäs.
Ny Netflix-serie
Streamingtjänsten har beställt åtta avsnitt av Wet Hot American Summer, som är en prequel på kultfilmen från 2001. Janeane Garofalo, David Hyde Pierce, Paul Rudd, Molly Shannon, Christopher Meloni, Elizabeth Banks, Michael Ian Black, Bradley Cooper och Amy Poehler kommer att reprisera sina roller.
Ruby Rose i OITNB
Ubercoola Ruby Rose kommer att gästspela i den tredje säsongen av Orange is the New Black.
Dunham gästar Simpsons
Girls-stjärnan Lena Dunham kommer att gästa premiären av den 27:e säsongen.
Minority Report-pilot
Fox har beställt ett pilotavsnitt av tv-rebooten av filmen Minority Report.
Bob's Burgers förnyad
Fox har förnyat sin animerade komediserie för en sjätte säsong som kommer att bestå av 22 avsnitt.
Martin Beck är aktuell igen – fyra nya filmer nu i vår och fyra nya nästa vår. Och peppen verkar större än någonsin. Kring C More- och Filmnet-premiären på nyårsdagen av den första av de nya filmerna, Beck – Rum 302, noterade vi en extrem uppgång i besöksstatistiken.
Håller Beck-filmerna på att gå åt Scandinavian Noir-hållet?
Premiärfilmen i den femte Beck-omgången – en lätt uppdatering åt Scandinavian Noir-hållet – recenserade Daniel här på TVdags. I kväll kommer film nummer 2, Familjen. Jag tycker det är läge för en peppguide – här är Beck-världen, som jag ser den:
Han har löst många mord nu, Peter Habers Martin Beck. Han jobbar för mycket, är alltid stressad och hinner inte med sig själv. Han försöker vara snäll och omtänksam mot sina närmaste, men är rätt stel och inte den bästa på prata känslor. Har dottern Inger som han inte alltid hinner med att träffa. Han och Gunvald står varandra väldigt nära. Går gärna ut och äter på sitt stamhak. Har också en sonen Micke som nämns i Mannen med ikonerna (1997) och är med i Vita nätter (1998).
Gunvald är fåfäng; alltid välklädd och välfriserad. Han är tuff, viker sig aldrig men drivs också av ett socialt patos och står alltid på brottsoffrets sida. Gunvald ogillar rättspsykologer och hånar gärna rättstekniker och gärningsmannaprofiler. Han löser hellre brott på sitt egna vis, med båda framgång och motgång. I Skarpt läge (2006) får vi veta lite mer om Gunvalds bakgrund då hans syster är med. I I stormens öga (2010) medverkar en gammal flickvän till Gunvald som det visar sig att han har en son med. I den nya filmen visar han upp både en förståndig och ansvarsfull sida. Var mer sarkastisk och cynisk i början av filmserien. Hans ordförråd kan liknas vid kapten Haddock upphöjt med tio.
Martins dotter. Hon och Martin står varandra nära, men bråkar också när de inte kan komma överens. Har en son, Wilhelm, som ser ut att ha nått tonåren nu. Tidsfråga innan han får en mer betydande roll i någon film. I Den svaga länken (2007) blir hon god vän med Gunvald, vilket är besvärande för Martin och skapar problem i deras yrkesrelation. Han tror nämligen att det är något mer än bara vänskap.
Det har kommit och gått några stycken. Jag saknar Per Morbergs rollfigur Joakim Wersén som fanns med i de nio första filmerna. Han bråkade bra med Gunvald. Margareta Oberg (Marie Göransson) var väl en slätstruken figur. Ogillade Gunvald, men i skarpt läge försvarade hon honom alltid. Karaktären lyfter dock lite i sin sista film, I guds namn (2007). Den nya chefen Klas Fredén, spelad av Jonas Karlsson, verkar sakna karisma, töntig hurtigbulle. Gunvald kommer att äta honom levande, han väntar bara på läget. Notera hur han försökte stila på Gunvald med att visa sina skor. Gunvald var föga imponerad.
Vem är han egentligen? En livsnjutare med humor som gillar att dricka sprit. Han verkar världsvan med mycket livserfarenhet. Kvinnotjusare i yngre ålder. I Den japanska shungamålningen (2007) avslöjas att hans förnamn är Valdemar. Nackkragen har aldrig förklarats. Ibland tycker Martin att han är lite påträngande, men behöver också ibland hans hjälp. I Levande begravd (2010) har han flyttad ned en våning men till Rum 302 (2015) är han tillbaka på sin riktiga plats, lägenheten precis bredvid Martin.
Den som gjort mest avtryck på Beck är Lena Klingström, spelad av Stina Rautelin. Kom med i utredningsteamet i första filmen då det behövs en internetexpert, är med i hela första säsongen för till för att sedan återkomma först till tre till tredje, sammanlagt 16 filmer. Hon och Martin inleder en relation som Gunvald inte är så förtjust i. Han tycker det har en negativ inverkan på utredningarna. Jobbar inte så mycket ute på fältet utan står för researchen och analysen.
Jan Malmsjö som den excentriske och extroverte konstsamlaren och överklasstroppen Ernst Levendahl i Den japanska shungamålningen (2007). Otäck typ som lever ensam på sitt gods och sysslar med sin konstsamling och ägnar sig åt skumma konstaffärer. Arrangerade mordplatser som skulle förställa kända tavlor.
Dan Ekborg som den slemmige skumme advokaten Patrik Hansson i Advokaten (2007). Synd att han var med så kort tid. Han kunde ha blivit en riktigt bra återkommande karaktär, tänker mig hårda förhörsscener mellan han och Gunvald. Hade kunnat bli något. En polisserie blir alltid lite bättre av en lömsk advokat.
Det här är så klart ingen realistisk skildring av polisarbete och inte menat som det heller. De skulle förmodligen inte lösa så många brott med sin arbetsmetoder och de skulle nog inte få behålla sina jobb särskilt länge. Inga riktiga poliser är som Gunvald.
Historierna byggs däremot gärna på problem och fenomen som är samhällsaktuella. I den nya filmen finns både festkulturen kring Stureplan och upploppen i stockholmsförorterna med. Under åren har Beck behandlat pedofili, incest, grooming, trafficking, narkotikamissbruk, ryska gangsters, spelmissbruk, miljöförstöring, kriminella nazistiska gäng, MC-gäng, ravefester, människosmuggling och allt annat som har varit aktuellt på kvällstidningarnas sidor för stunden. På så vis är filmerna rätt underhållande som samtidsskildrare, även om brotten och dess upplösning ofta är väldigt fantasifulla.
Martin Becks lägenhet och polishuset är de två platser som är återkommande. Martins bostad, en lägenhet i centrala Stockholm, är väldigt prydlig och ser nästan ut som från en Ikea-katalog. Bostaden ser väldigt opersonlig ut, kanske för att Martin jobbar för mycket och sällan är hemma. Trapphuset, där han ibland träffar på grannen, är väldigt steril och grå. Den viktigaste platsen är Martins balkong där han pratar med sin granne, tar en calvados och tittar ut över staden. Det där han finner ro och kan glömma sitt vanliga liv. Hör scenografen Teresa Beale (Smala Sussi, Mammas pojkar, Pojken med guldbyxorna) diskutera Beck-interiörer med radioprogrammet PP3:
Polishuset har förändrats genom åren. Den stora förändringen var mellan första och andra säsongen då kontoret gick från att vara mörkt och trist till att bli upplyst, modernt och fullt av datorer.
Beck är också en Stockholmskildring. De flesta brottsfallen äger rum i Stockholm med omnejd. Många kända platser, stadsdelar och förorter besöks och nämns genom åren. I Hämndens pris (2002) blir en av Hötorgsskraporna utsatt för bombhot. Spår i mörker (1997) utspelas i huvudsak i Stockholms tunnelbana, som för övrigt återkommer ett flertal gånger.
Varför kan de inte skriva in Benny Skacke i serien igen? En klassisk karaktär som bara fick vara med i de två första filmerna, då spelad av Figge Norling. Kul att se Niklas Hjulström i en biroll i den nya filmen. Det var ju han som gjorde Skacke i Gösta Ekman-filmerna på 1990-talet.
Kommer ni ihåg Josef Hillman, Martins kompis? Spelad av tysken Hanns Zischler och dubbad till svenska. Med tyska produktionspengar får vi dras med sådant. I Kommisarie Späck (2010) gjorde de en superkul parodi på det:
Det finns som sagt alltjämt ett stort sug efter Beck och det kommer att bli miljonpublik när de visas på TV4. Jag undrar vilken väg man kommer att ta med Gunvald? I senaste filmen var hans roll lite mer undanhållen till förmån för andra rollfigurer. Vill Persbrandt hoppa av? Man har anlitat nya manusförfattare och regissörer till den nya filmerna. Det känns så klart lite osäkert. Jag vill nog helst att Harald Hamrell eller Kjell Sundvall ska regissera även om jag har bra förtroende för Mårtin Klingberg. Han har varit med tidigare, spelade spanaren Nick under andra säsongen, och jag tror han kommer att värna om Beckfilmerna. Det var dock en väldigt snygg vinjett i senaste filmen där jag tror man har sneglat lite på de framgångsrika Scandinavian Noir-serierna från senare år. Kommer filmerna gå mer i den stilen har vi många trevliga timmar framför oss.
Beck – Familjen har premär på C More First i kväll kl 21. På Headweb finns alla tidigare Beck-filmer.
Sedan ett bra tag tillbaka har jag försökt förstå mig på den man inom mig som jag hatar att vilja vara. Ni vet vem:
Grottmannen.
Jag har ältat och hyllat här på TVdags, börjat träna och rentav dragit ner på Snickers. Senast var det Kingdom som fick mig att börja lyfta stockar i skogen, nu är det dags för serien som kanske startade min besatthet av muskler, tajta kläder, bistra miner och smutsiga linnen. Alltså före Kingdom, Ray Donovan och Vikings. Vi snackar Banshee! Världens bästa ungdomsserie för vuxna.
Det blir inte ärligare än så här. Fiktiv underhållning för vuxna som älskar kryddat serietidningsvåld; en förvånansvärt lyckad mix av allt som är kul och förbjudet.
Vad kan vi då vänta oss de närmaste veckorna? TVdags har sett de två första avsnitten och noterat följande:
Eftersom jag bara sett de två första avsnitten ännu kan jag inte säga så mycket mer om handlingen, men det är otroligt skönt att slippa Rabbit. I stället får vi Cheyton, den gigantiska indianen från förra säsongen. Jag kan tycka att han är lite för mycket, underhållande visst men när man vräker på med någon slags shamansk magi, odödlighet och alla dessa fula tribals så, jag vet inte, ska bli intressant i vilket fall som helst för Cheyton lär inte försvinna i första taget. Inte Banshee heller, förhoppningsvis.
Banshee säsong 3 har svensk premiär på C More i kväll kl 21 och på HBO Nordic.
Regissören John Carney verkar ha hittat sin grej. Hans stora succé Once handlade om ett par som skrev låtar ihop, om sitt kärleksförhållande. Hans senaste film Sånger från Manhattan (Begin Again) handlar om en tjej – och ett par – som skriver låtar om sitt kärleksförhållande, typ. Mitt i Grettas (Keira Knightleys) livskris – surprise – dyker Dan (Mark Ruffalo) upp. Dan är en A & R- och producentsnubbe på dekis. Men det är just på fyllan som han kan höra att Gretta är en oslipad diamant. Ljuv musik uppstår.
Är inte han den där killen i den där gruppen? Jo, Adam Levine, som spelar Dave, sjunger till vardags i popgruppen Maroon 5.
Jag har en seriös soft spot för musikfilmer där musiken är central och – klyschvarning – känns äkta. Och trots att mitt hjärta fortfarande inte riktigt har öppna spjäll för Mark Ruffalo (han känns lite för rufsig, i brist på ett bättre ord) undrar jag om jag inte släppte in honom lite till nu, särskilt när han spelar bas i filmen. Ett kort men härligt ögonblick! Keira är som vanligt underbar som kärleksbutter britt även om jag blev lite grumpy över hennes pinsamt dåliga mikrofonteknik. (Jo då, jag vet att det bara är en film.)
Once fick en Oscar för bästa sång och jag blir förvånad om inte Sånger från Manhattan åtminstone blir nominerad i samma kategori. Håll utkik den 15 januari.
Filmens enda nackdel, i mina ögon, är att tusen frågor dök upp i huvudet. Här är ett axplock, inklusive svar:
Spoilerfri genomgång av Agent Carter säsong 1, avsnitt 1 och 2, Now is Not the End och Bridge and Tunnel.
Agent Carter är Marvels andra tv-serie, åtta avsnitt lång för att fylla luckan mellan Agents of S.H.I.E.L.D:s halvsäsonger. Därmed inte sagt att Agent Carter »bara« är en ersättare; långt ifrån. Marvels version av en tidig kalla kriget-spionthriller visar sig vara tämligen underbar!
Agent Carter utspelas precis efter andra världskrigets slut. Männen har återvänt hem och sexismen frodas. Peggy Carter (Hayley Atwell), en uppenbart skicklig soldat, har nu förpassats till vad som är ett mer eller mindre glorifierat sekreterarjobb hos S.H.I.E.L.D.-föregångaren S.S.R. Detta tills Tony Starks/Iron Mans pappa Howard Stark (Dominic Cooper) anklagas för landsförräderi efter att fiendekrafter använt hans vapen, och Stark vänder sig till Carter för att hon i hemlighet ska hitta den som stal hans vapen och därmed rentvå hans namn. Till sin hjälp har hon Starks butler Edwin Jarvis (James D'Arcy), som villigt gör vad hon än önskar, bara han kan vara hemma till nio så han och frugan kommer i säng i tid.
Att karaktärerna är välskrivna gäller främst kvinnorna. Vissa män framstår tyvärr som karikatyrer på 1940-talsmachoism när manusförfattarna framhäver deras sexism till en löjlig nivå.
Fienden visar sig vara en organisation vid namn Leviathan. I serietidningarna är det en mystisk organisation som man inte vet så mycket om, mer än att de har sitt ursprung i östblocket. Sponsrade av staten? Mål? Vem vet!
Inledningsavsnitten påvisar omgående välskrivna karaktärer (jag återkommer till detta), en spännande spionhandling, rolig dialog mellan Carter och Jarvis samt snygga actionscener. I avsnitt två finns ett återkommande skämt med en tidstypisk radioföljetong, där Captain America är den stora hjälten och Peggy Carter ett dumt våp som hela tiden kidnappas och måste räddas. Radioföljetongen inkorporeras ironiskt i ett slagsmål mellan den verkliga Peggy och en fiendeagent, när det verkliga handgemänget accentueras av radioprogrammets ljudeffekter.
Att karaktärerna är välskrivna gäller främst kvinnorna. Tyvärr framstår några av männen i serien som karikatyrer på 1940-talsmachoism när manusförfattarna framhäver deras sexism till en löjlig nivå. Det stora undantaget är Carters kollega Daniel Sousa (Enver Gjokaj), som skadades i kriget och får utstå samma särbehandling som Carter eftersom han ses som en svagare individ. Inte för att sexism inte fanns (förstås), utan för att männen på S.S.R. just nu definieras av sin sexism, och då vill man som tittare inget hellre än fly kontoret.
Något som skulle vara roligt för mig personligen är om serien har med några av Marvels tidiga superhjältar, som till exempel Human Torch. Nej, inte han i Fantastic Four, utan den brinnande androiden med samma namn som debuterade i Marvels första serietidning från 1939. Fast »roligt för mig personligen« är definitivt inte detsamma som »en bra idé«, med tanke på seriens korta längd.
Marvel's Agent Carter går på ABC i USA.
Kai Proctor har äntligen gjort slag i saken och fördjupat sin relation med brorsdottern Rebecca Bowman. Att hylla incest hör inte vardagen till, så läs och njut. Nej, det var kanske dumt sagt, vad som dock är bra med denna – kanske väntade men ändå märkliga – vändning är hur den sätter spinn på Proctor som en av tv-historiens mest osympatiska gangsters. Vad som en gång var en till synes rätt reko kille har nu blivit något av ett monster. Be careful what you wish for, it might just come true. Är det vårt fel/förtjänst? Frågan är bara hur slibbig och våldsam de vågar göra honom. Visserligen balanseras hans karaktär upp av kärleken till mamman och historien som utstött. Man förstår vart han kommer ifrån och varför han blivit som han blivit. Kanske är Proctor den som kommer att utvecklas mest den här säsongen?
