Vi börjar med de goda nyheterna: John Carpenter har släppt ytterligare ett spår från sitt kommande album Lost Themes, som släpps om några veckor. Vi peppade hårt på den skivan i november när första smakprovet Vortex släpptes, och nu har alltså en ny gobit lagts ut. Precis som förra låten är det minimalistisk och mycket ominöst, kort sagt klassisk Carpenter! Lyssna på mäktiga Night här:

Sen till de dåliga, eller åtminstone olycksbådande nyheterna. Remaken på Flykten från New York, som varit på gång i flera år, är nu definitivt på banan i och med att Fox har köpt rättigheterna. Tuffa actiondystopier ligger såklart i tiden, Snake Plissken är en ikonisk antihjälte, och Fox (liksom alla Hollywoodstudior) är väldigt sugna på att få snurr på ett nytt och lukrativt franchise. Och om man kan få med sig både kidsen och de som diggade originalet är det jackpot.

Det här känns givetvis halvkul eftersom alla tidigare Carpenter-remakes – Dimman, Attack mot polisstation 13, Halloween – har varit mer eller mindre usla. (Jag är lite svag för The Thing-prequelfilmen, dock.) Å andra sidan är Carpenter executive producer och ska ha »kreativt inflytande« över filmen enligt Deadline Hollywood så kanske blir det inte helt värdelöst. Vi kan bara hoppas.

Hur känner ni, pepp eller depp? Och vilken skådis skulle ni helst vilja se fylla Kurt Russells (mycket stora) skor?

Lost Themes släpps den 3 februari.

Ska börja med att säga att jag faktiskt gillar Mozart in the Jungle, men det känns som att hyllningskören missat en del. Nämligen att alla i serien är påfrestande posörer stört omöjliga att fatta tycke för. Att det dessutom är tänkt att vi ska gilla dem gör ju bara det hela ännu värre.

Värst är Gael García Bernal som den nye chefsdirigenten, den excentriske livsnjutaren Rodrigo. Hans narcissism får mig att vilja knäcka en oboe på tvären – aldrig förr har en karaktär framställts så lögnaktigt älskvärd. Han är djävulen i mysbyxor. Den härligt filterlösa. Han som tänder gnistan hos människor och ger dem hopp. Lite grann som Charles Manson fast med en taktpinne i stället för kniv i handen. Ändå så ska man alltså stå där och buga inför hans tokiga infall. Visst känner vi igen typen.

Rodrigo är den härligt filterlösa, som tänder gnistan hos människor och ger dem hopp. Lite grann som Charles Manson fast med en taktpinne i stället för kniv i handen.

Som när han briljerar med att få folk att spela Beethoven på vinglas, sätter upp en »spontan« föreställning i någon sopig gränd eller trollar fram en papegoja under sin första repetition. Vilken go' gubbe va? Nä. Det förstår väl vem som helst att Rodrigo legat sömlös i veckor och planerat in all spontanitet i förväg. Ärligt talat så känns hela Rodrigo fejk, lika fejk som hans förhållande med musan Anna Maria. Det perfekta dysfunktionella paret. Ett instabilt fundament byggt av ego, narcissism och falsk humanism. De kan inte ens bråka utan att göra teater av det hela.

Vidare har vi Hailey som inte riktigt passar in bland de andra elakingarna. Hon känns mer som en Girls-tjej, fast gråare och mer själlös. Hon har tränat och tränat, hela sitt liv har hon tränat på sin oboe. Inte för att jag träffat många människor som vigt sitt liv åt ett instrument, men känns inte Hailey lite mer som en hästtjej? Eller någon som bloggar om electropop och ritar kryptiska cirklar i sin dagbok? Vad vet jag. Jo, förresten, jag vet att Hailey borde gift sig med Marlon, banditen som tog av sig naken och iförd enbart ett styck oboe önskade förföra Hailey. Väldigt rolig scen förresten.

Men vad som svider mest är ju att Mozart in the Jungle egentligen är bra. Jag har bara så svårt för en stor del av ensemblen, svårt för den på fel sätt. Där Girls inte gör någon hemlighet av rollfigurernas baksidor – det är till exempel uppenbart vilken typ av människa Hannah är – så känns det som att Mozart in the Jungle filtrerar sina genom ett raster av tveksam satir och beundran för spirituella elitmänniskor. Det går helt enkelt inte att tycka om dem.

Undantaget är Thomas, seriens Salieri, som driven av avund, hat och beundran är den första rollen på mycket länge där Malcolm McDowell kommer till sin rätt.

Undantaget ligger i Malcolm McDowells Thomas. Första rollen på mycket länge där han kommer till sin rätt, som seriens Salieri. Driven av avund, hat och beundran, vacklar han mellan ödmjukhet och allsköns antonymer. En relativt simpel karaktär som är lätt att läsa av, kanske för att möjligheten ges. Han blir också min fasta punkt i serien. Likt Amadeus handlade om F Murray Abrahams Salieri, handlar Mozart in the Jungle om Thomas. Han ser det jag ser, för att en gång ha varit en del av det. Åh, vad jag hade velat se ytterligare svärta här. Eller mer av det bisarra, som när han flyr landet för en strand med bongotrummor och skäggodlande. Härliga scener.

Låter detta som en sågning av Mozart in the Jungle? Det är det faktiskt inte alls. Jag älskar scenerierna, musiken – faktiskt till och med börjat lyssna på klassisk musik efter att ha sett den - och uppskattar till och med karaktärerna, även om jag tycker illa om dem. Den är underhållande men når inte upp till mina löjligt högt ställda förväntningar. Jag hade nog tänkt mig något roligare à la Bored to Death, minus säsong tre.

Mozart in the Jungle säsong 1 finns i sin helhet på ViaPlay.

Som 20-åring övertalades jag av en kompis att se Avatar: The Last Airbender. Jag hatade Nickelodeon-serier redan som barn, så varför skulle jag se en när jag var tio år äldre än målgruppen? I dag är jag väldigt glad att jag gav efter.

Luftnomaderna är en sorts analogi för Buddhistmunkar, så här har vi alltså en hjälte i ett actionbarnprogram som är vegetarian och pacifist.

Avatar: The Last Airbender och uppföljaren The Legend of Korra utspelas i en värld uppdelad i fyra nationer: Vattenstammarna på nord- och sydpolen, Jordriket, Eldnationen och de vandrande Luftnomaderna (med fyra tempel som bas). Vissa individer i dessa fyra folkgrupper är så kallade bändare, som kan lära sig att telekinetiskt påverka ett av de fyra elementen. Det finns också en Avatar – en person som kan bända alla fyra element, och som vid sin död återföds in i nästa nation i Avatar-kretsloppet. Avataren finns för att upprätthålla balansen i världen, både den politiska balansen mellan nationerna och den spirituella balansen mellan människovärlden och Andevärlden.

Båda serierna tangerar i tonalitet både barnprogrammet och dramaserien, och detta kombinerat med en stor fantasirikedom har gjort att USA:s mest taoistiska barnprogram nått en  såstor publik både i och utanför Nickelodeons målgrupp.

Avatar: The Last Airbender

Tar sin början hundra år efter att Eldnationen förklarade krig mot de andra nationerna genom att begå folkmord på Luftnomaderna. En luftnomad överlevde (därav seriens titel), den nya Avataren Aang. Två syskon från den södra vattenstammen, vattenbändaren Katara och icke-bändaren Sokka, hittar Aang infruset i ett isblock. De tre beger sig av på en resa världen runt för att Aang ska lära sig bända vatten, jord och eld och så småningom få ett slut på Eldfurstens krig. På vägen möter de både vänner och fiender, och är med om många äventyr.

Om detta låter som ett typiskt amerikanskt actionbarnprogram så är det för att den delvis är just det. Den är definitivt mer inriktad på barn än sin uppföljare, men har också modet att göra intressanta avstickare långt bortom detta.

Humanismen: Aang måste vid ett tillfälle välja om han ska döda en ovanligt svårbesegrad, jobbig skurk eller inte, och alla hans vänner tycker han ska göra det. Men det går emot allt han tror på, då Luftnomaderna är en sorts analogi för Buddhistmunkar och därför inte dödar. Ja, just det, vi har en hjälte i ett actionbarnprogram som är vegetarian och pacifist.

Från början är Eldnationens soldater bara anonyma onda måltavlor à la stormtroopers, men när hjältarna tvingas resa genom Eldnationen i den tredje säsongen, så får man se att även fienden trots allt bara är vanligt folk.

Kvinnorna är precis lika kapabla som männen. Oftast är det ingen som ifrågasätter detta, men då och då får någon gammal patriark på skallen för att han trodde något annat. Tv-historiens bästa karaktär ansluter sig till huvudpersonerna i säsong 2. Hon är en 12-årig, blind tjej vid namn Toph. Hon har lärt sig att »se« genom jordbändning (hon känner vibrationerna i marken, förutsatt att underlaget tillåter det), och hennes sarkasmer är vassare än de flesta svärd.

Komplexiteten: Serien börjar väldigt simpelt. Många avsnitt i säsong 1 är till synes fristående, och följer den klassiska formeln: Hjältarna anländer till ny plats, och skurkarna följer hack i häl. Men efterhand som hjältarna varit på fler platser och träffat fler personer, så är det alltfler platser och personer som återkommer genom serien, samtidigt som följetongselementet skruvas upp.

Serien drar ofta paralleller mellan skurkarna och hjältarna för att visa att de trots allt inte är så olika varandra. Hade omständigheterna och livsvalen bara varit lite annorlunda så hade rollerna kunnat vara ombytta.

Skådespelarlistan är fantastisk – Jason Isaacs, Mark Hamill, Robert Patrick, Ron Perlman, Daniel Dae Kim, Clancy Brown, J.K. Simmons, Maria Bamford, Kiernan Shipka, Lance Henriksen, Lisa Edelstein, Aubrey Plaza, Henry Rollins, Anne Heche, John Michael Higgins…

Humorn: Humorn i de första avsnitten är lite obekvämt konstig och inte särskilt rolig, som om manusförfattarna aldrig hade skrivit ett skämt förr. Men från och med avsnitt fyra har de hittat sin rytm, och serien vänder direkt och är faktiskt helt sinnessjukt rolig efter det.

När karaktärerna tvingas vandra genom öknen och håller på att dö av törst hittar Sokka en kaktus och bestämmer sig för att dricka från den. Varpå han blir hög som en skyskrapa och börjar hallucinera.

När manusförfattarna framåt slutet av den sista säsongen ville sammanfatta vad som hänt genom serien, så gjorde de som en clip show, fast bättre: Hjältarna går på teater och ser en pjäs om deras äventyr, skriven av en kringvandrande författare som samlat berättelserna. Men författaren har fått många detaljer fel, så serien har en chans att både se tillbaka och driva med sig själv samtidigt.

The Legend of Korra

The Legend of Korra utspelar sig cirka 70 år efter Aang och vänner fick slut på kriget (det kan väl knappast anses vara en spoiler?) och den nya Avataren Korra kämpar för att bibehålla fred i en värld som moderniseras i allt snabbare takt. Där Avatar: The Last Airbender var en stor, sammanhängande berättelse uppdelad på tre säsonger, så har Korra ett nytt problem i var och en av de fyra säsongerna: En terrorist som tycker att bändare har ett orättvist övertag över vanliga personer och vill jämställa världen genom att utrota bändning, en religiös galning som vill släppa lös mörka andekrafter i världen för att balansera upp de goda krafterna, en grupp anarkister som vill döda världens ledare för att befria folken, och en despotisk tyrann som återförenat Jordriket efter det splittrats när tidigare nämna anarkister dödade Jorddrottningen.

Som ni märker har The Legend of Korra mer komplexa teman än sin föregångare, och är en mer vuxen serie, men tyvärr är den också mer bristande. Det finns en jobbig kärlekstriangel i de två första säsongerna som aldrig lyfter högre än slarvigt skrivet tonårsmelodrama. Den första säsongen fokuserar för mycket på den fiktiva sporten pro-bending, och den andra säsongen är ofta för mycket av ett hafsverk med ojämnt skrivna karaktärer, en handling som är stundtals obegriplig och fulare animation eftersom man tillfälligt bytte animationsstudio. Säsong tre och fyra är mycket bättre, men även seriens första halva har förstås sina bra sidor.

Humanismen: En tjej i titelrollen den här gången.

Gay-karaktärer i säsong fyra! Eller de går åtminstone så långt de kunde med tydliga hintar.

Mytologin: Höjdpunkten i säsong två är när vi får en två avsnitt lång flashback till hur den första Avataren fick sitt uppdrag och sina krafter. En historia som hämtad ur den klassiska kinesiska romanen Färden till västern, animerad i en stil inspirerad av kinesiska blocktryck (lyckligtvis animerad av studion som gjorde säsong ett, tre och fyra).

Humorn: Det näst bästa säsong två åstadkom är när den introducerade karaktären Varrick – en Howard Hughes-inspirerad självupptagen affärsman, filmproducent och uppfinnare, och en av få karaktärer som är regelbundet rolig i den här ofta allvarligare uppföljaren.

Även Aangs barnbarn Meelo har sina stunder.

Skådespelarna: Avatar: The Last Airbender hade ibland stora namn (Jason Isaacs, Mark Hamill, Clancy Brown, Robert Patrick, Ron Perlman, Serena Williams(!?), Daniel Dae Kim), men det slår ändå inte de som dykt upp i stora roller i The Legend of Korra: J.K. Simmons, Maria Bamford, Kiernan Shipka, Lance Henriksen, Daniel Dae Kim (igen), Clancy Brown (igen), Lisa Edelstein, Aubrey Plaza, Eva Marie Saint, Steven Yeun, Henry Rollins, Anne Heche, Zelda Williams och inte minst John Michael Higgins som Varrick.

Avatar: The Last Airbender och The Legend of Korra är väl värda titeln moderna klassiker. Med intelligens, humor och spänning berättar de fantastiska historier som är bättre än det mesta på tv. Eller som Peabody-juryn uttryckte det när de belönade Avatar: The Last Airbender 2008: »Serien utmärks av mångdimensionella karaktärer, ovanligt komplicerade personrelationer för en tecknad följetong, och en sund respekt för krigets konsekvenser.«

Avatar: Den siste luftbändaren, alla tre säsonger, finns på Viaplay.

Nu har vi fått ett premiärdatum för Amazons nya polisserie Bosch, där Titus Welliver spelar Michael Connellys polishjälte Harry Bosch. Den 13 februari släpps alla tio avsnitt på en gång på Amazon Prime i USA, och redan nästa dag den 14 februari så kommer alla tio avsnitt att släppas på HBO Nordics som köpt in hela serien. I går kom dessutom en färsk trailer:

Den här serien har faktiskt lite svenskt blod i sig också då producenten Henrik Bastin är en av dem som var med och skapade serien och som jobbat med den under hela första säsongen. En kul grej är att Henrik berättade för mig en gång att Jason Isaacs var nära rollen som Harry Bosch. Det hade såklart varit ett utmärkt val, men efter att ha sett pilotavsnittet så förstår jag varför det blev Titus Welliver. Han är perfekt!

Daniel recenserade pilotavsnittet när det visades förra året och gav det grönt ljus.

Hej nya året! Ida Kjellin, Daniel Åberg och Julia Skott pratar lite om tv-året som gått men framför allt om nya och gamla serier de ser fram emot under 2015. Det är en diger lista namn, och alltid retar den nån.

Ladda ner som mp3
Prenumerera via iTunes
Prenumerera i annat program (RSS)

Lyssna direkt:

Vi har sett det tidigare. Anne Hathaway fullständigt knockade alla med sin fantastiska prestation när hon sjöng Brodwayversioner av kända hiphoplåtar. I natt var det dags för Gwyneth Paltrow att göra samma sak:

Det är såklart helt omöjligt att klå Hathaway på detta, men tycker ändå att Paltrow gör en helt okej insats. Avslutningen är underbar.

Det blir lite teasertrailer-för-teasertrailer-stuk när man försöker sig på att gissa nomineringar, men…

• …i Sverige hoppas vi ju hårt på att Ruben Östlunds Turist blir nominerad för bästa utländska.
• Hoppas Big Hero 6 nomineras för bästa animerade. En lågoddsare, jag vet.
• En annan lågoddsare är att Boyhood får ett gäng nomineringar (har inte sett den än, den är så bra i mitt huvud att jag knappt vågar).
• För bästa kvinnliga huvudroll hoppas jag på Marion Cotillard för rollen i Två dagar, en natt – men har i och för sig inte sett Still Alice med Julianne Moore.
• Vi som blivit Sherlocked hoppas såklart på Benedict i The Imitation Game men Eddie Redmayne spelar ALS-sjuke Hawking i Theory of Everything, så håll inte tummarna för hårt. Dock gissar jag att båda blir nominerade.

Se livesändningen här! Sändningen börjar kl 14:10, nomineringarna drar i gång kl 14:30. Vilka filmer, regissörer och annat filmfôlk hoppas ni blir nominerade i dag? Och efteråt – nöjd med nomineringarna?

Träningslandskamp: Sverige–Elfenbenskusten (TV12 torsdag kl 18:30)

Jag skulle ha kunnat kalla mitt intresse för landslagets årliga januariturnéer för en »guilty pleasure«. Om det bara fanns någon njutning att hoppas på.

Men det är samma visa varje år – innan flyget mot varmare ställen lyft har den från början ganska spännande truppen brandskattats rejält. Spelare blir skadade, de med högst potential blir proffs, nordiska storklubbar stoppar någon ytterback och så står vi där med ett hopkok av dugliga allsvenska spelare, i bästa fall några spännande talanger och övriga nordiska ligors spelare, som hamnat där de hamnat av en anledning.

Jag skulle ha kunnat kalla mitt intresse för landslagets årliga januariturnéer för en »guilty pleasure« – om det bara fanns någon njutning att hoppas på.

Visst finns det alltid spelare jag hoppas på. Simon Gustafsson har fötter och hjärna på en nivå vi inte sett sedan Anders Svensson var tio år yngre. Nabil Bahoui är nästan för bra för att vara med här, han borde redan vara ute på kontinenten och härja på någon kant. Jag är nyfiken på om den av Hamrén så misshandlade Johan Larsson kan visa att han verkligen håller den här nivån. Någonstans är jag – faktiskt – också spänd på om den så underskattade Marcus Rohdén, svensk fotbolls James Milner, kan visa att han är den där spelaren som Lasse Lagerbäck påstår inte finns längre: Håkan Mild-typen som springer för andra och gör det oavbrutet i match efter match.

Men på det stora hela? Nja, jag räknar inte direkt med att hitta svensk fotbolls välbehövliga frälsare här.

Skillnaden mot tidigare år är att det nu ändå bjuds, på pappret, högklassigt och motiverat motstånd. Elfenbenskusten varvar upp inför afrikanska mästerskapet och borde väl åtminstone några positioner ha spelare som har något att bevisa, som vill visa att de ska spela när AM drar i gång nästa vecka.

Är faktiskt också spänd på om den så underskattade Marcus Rohdén, Sveriges James Milner, kan visa att han är den där spelaren som Lasse Lagerbäck påstår inte finns längre: Håkan Mild-typen.

Ligue 1: Paris SG–Evian (C More Sport söndag kl 14)

Det spelar givetvis inte någon roll om det är en flådig lyxgalleria eller ett grått trevåningshus man bygger – grunden måste ändå vara på plats innan man börjar med allt annat. Man måste köpa material för stabiliteten, inte bara lägga alla pengar på flashiga glasfasader.

Nu börjar kanske också sprickorna i miljardbygget PSG avslöjas. Man har sålt spelare som brinner för klubben (Menez och Sakho till exempel), tvingades släppa i väg arkitekten Ancelotti och köpte charmige slackern och fuskbyggaren David Luiz för ett direkt löjligt överpris. Samtidigt nöjer sig inte prestigeköp som Lavezzi och Cavani med att spela andrafiolen bakom en skadedrabbad och för tillfället långt ifrån magisk Zlatan. Efter det pinsamma 2–4-tappet mot Bastia senast krävs det en kraftfull reaktion mot Evian.

Serie A: Palermo–Roma (TV4 Sport lördag kl 20:45)

Den stora frågan är väl om Robin »Ole Gunnar« Quaison får en startplats i Palermo efter de dubbla målen senast?

Premier League: Manchester City–Arsenal (Viasat Fotboll söndag kl 17)

Den moderna fotbollen har sina oändligt många baksidor, men en möjlig positiv effekt är att den skapar nya konkurrenter och konflikter (och därmed också självklart nya historier att berätta). För inte särskilt länge sedan hade ett möte mellan Manchester City och Arsenal varit en ljummen match i Premier League-lunken, där topplaget Arsenal bara skulle städa undan City. Läget är ett annat nu. Sedan Manchester City med oljepengar över en natt blev en storklubb har det ljusblå tagit klivet förbi Arsenal upp i den absoluta ligatoppen. Inte nog med det – man har gjort det bland annat genom att köpa spelare från just Londonlaget. Fem spelare har City handlat från Arsenal de senaste åren (fler än från någon annan klubb). Borde kunna fungera som extra tändvätska.

Afrikanska mästerskapen: Ghana–Senegal (Eurosport måndag kl 16:45)

Efter byte av värdland i sista stund är nu afrikanska mästerskapen i gång och störst intresse kommer kanske riktas mot den åtminstone på förhand tuffa grupp C, med två lag som spelade VM i somras (det charmerande Algeriet och Ghana) och de normalt stabila och starka Sydafrika och Senegal. Matchen mellan Senegal och Ghana kan bli hela gruppens nyckelmatch. Två landslag där många spelare kanske sett sina bästa dagar, men där det finns både rutin och hårdhet i massor. Vinnaren har öppen gata till slutspel, förloraren får en tung uppförsbacke.

Bästa film

American Sniper
Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Boyhood
The Grand Budapest Hotel
The Imitation Game
Selma
The Theory of Everything
Whiplash

Bästa manliga huvudroll

Steve Carell – Foxcatcher
Bradley Cooper – American Sniper
Benedict Cumberbatch – The Imitation Game
Michael Keaton – Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Eddie Redmayne – The Theory of Everything

Bästa kvinnliga huvudroll

Marion Cotillard – Två dagar, en natt
Felicity Jones – The Theory of Everything
Julianne Moore – Still Alice
Rosamund Pike – Gone Girl
Reese Witherspoon – Wild

Bästa manliga biroll

Robert Duvall – The Judge
Ethan Hawke – Boyhood
Edward Norton – Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Mark Ruffalo – Foxcatcher
J.K. Simmons – Whiplash

Bästa kvinnliga biroll

Patricia Arquette – Boyhood
Laura Dern – Wild
Keira Knightley – The Imitation Game
Emma Stone – Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Meryl Streep – Into the Woods

Bästa animerade film

Big Hero 6
The Boxtrolls
How to Train Your Dragon 2
Song of the Sea
The Tale of the Princess Kaguya

Bästa foto

Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
The Grand Budapest Hotel
Ida
Mr. Turner
Unbroken

Bästa kostym

The Grand Budapest Hotel
Inherent Vice
Into the Woods
Maleficent
Mr. Turner

Bästa regi

Alejandro G. Iñárritu – Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Richard Linklater – Boyhood
Bennett Miller – Foxcatcher
Wes Anderson – The Grand Budapest Hotel
Morten Tyldum – The Imitation Game

Bästa dokumentär

CitizenFour
Finding Vivian Maier
Last Days in Vietnam
The Salt of the Earth
Virunga

Bästa kortfilmsdokumentär

Crisis Hotline: Veterans Press 1
Joanna
Our Curse
The Reaper (La Parka)
White Earth

Bästa klippning

American Sniper
Boyhood
The Grand Budapest Hotel
The Imitation Game
Whiplash

Bästa utländska film

Ida
Leviathan
Tangerines
Timbuktu
Wild Tales

Bästa smink

Foxcatcher
The Grand Budapest Hotel
Guardians of the Galaxy

Bästa filmmusik

The Grand Budapest Hotel
The Imitation Game
Interstellar
Mr. Turner
The Theory of Everything

Bästa sång

Everything Is Awesome från The Lego Movie
Glory från Selma
Grateful från Beyong the Lights
I'm Not Gonna Miss You från Glen campbell … I'll Be Me
Lost Stars från Sånger från Manhattan (Begin Again)

Bästa scenografi

The Grand Budapest Hotel
The Imitation Game
Interstellar
Into the Woods
Mr. Turner

Bästa animerade kortfilm

The Bigger Picture
The Dam Keeper
Feast
Me and My Moulton
A Single Life

Bästa kortfilm

Aya
Boogaloo and Graham
Butter Lamp (La Lampe au Beurre de Yak)
Parvaneh
The Phone Call

Bästa ljudredigering

American Sniper
Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
The Hobbit: The Battle of the Five Armies
Interstellar
Unbroken

Bästa ljud

American Sniper
Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Interstellar
Unbroken
Whiplash

Bästa specialeffekter

Captain America: The Winter Soldier
Dawn of the Planet of the Apes
Guardians of the Galaxy
Interstellar
X-Men: Days of Future Past

Bästa manus efter förlaga

American Sniper
The Imitation Game
Inherent Vice
The Theory of Everything
Whiplash

Bästa originalmanus

Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Boyhood
Foxcatcher
The Grand Budapest Hotel
Nightcrawler

Connolly i CBS-serie
House of Cards-stjärnan Kristen Connolly kommer att ha en roll i serien Zoo som kommer att visas till sommaren.

Gelman-special
Fredagen den 13 februari så kommer Adult Swim att visa en ny special med Brett Gelman som heter Dinner with Family with Brett Gelman and Brett Gelman's Family.

Benched nedlagd
USA Network har lagt ner sin komediserie Benched efter bara en säsong.

Sharknado 3
Nu är det klart att Ian Ziering och Tara Reid återvänder för en tredje film.

Innehåller spoilers om Pinocchio avsnitt 16 och 17, The Emperor's New Clothes och The Scarlet Letter.

Dal-po och In-ha är på väg hem, men har svårt att få tag på en taxi. Eftersom In-has fötter är skadade, så erbjuder Dal-po att de kan gå hem till honom först, så han kan lägga ett nytt förband runt hennes fotled, innan de går den långa sträckan till en större gata med mer trafik. När de är på väg ut igen knackar Dal-peng och farfar på dörren, och de tror ju fortfarande att In-ha och Dal-po gjort slut!

In-ha gömmer sig i en garderob och Dal-po släpper in sina gäster. När In-ha hickar inifrån garderoben så hostar Dal-po och säger att han hade något i halsen. Dal-peng och farfar kom bara för att lämna ett nyslaktat köttstycke de köpt, så de går igen. När Dal-po öppnar garderoben har In-ha somnat, så han lyfter över henne i sin säng.

Morgonen därpå gör de frukost tillsammans och är allmänt gulliga. Men In-ha får syn på ett foto som Dal-po och Jae-myung tog tillsammans och börjar hicka. När Dal-po frågar vad det är, så svarar hon att hon är trött på att de måste gömma sig från hennes pappa, trött på att känna skuldkänslor när hon ser hans bror och trött på att tänka på sin mamma när hon ser Dal-po. Hon vill ta en paus tills hon har tvingat sin mamma att be om ursäkt till Dal-po. Dal-po går med på det.

När Dal-po kommer till YGN-kontoret får han veta att fokuset kommer förflyttas från vad som hände i fabriken till Sochi-olympiaden. In-ha får veta detsamma hos MSC. Delar av respektive redaktion försöker få chefredaktörerna att tänka om, men olympiaden är förstås det som kommer dra tittare.

In-ha och Dal-po går på begravningen för en fabriksarbetare som överlevde branden men nyligen dog på sjukhuset. Arbetarens änka vädjar till dem att som journalister berätta sanningen om vad som hänt. Efteråt pratar In-ha och Dal-po med varandra och får chockat veta att både YGN och MSC ska på after-work till samma restaurang. Lovande!

Jag älskar hur In-ha och Dal-po kompromissar som en lösning, i stället för det där självuppoffran-tramset de sysslade med tidigare i serien.

De båda redaktionerna har av misstag blivit dubbelbokade till samma rum på restaurangen, så det ursprungliga långbordet med gott om plats ersätts med två kortare bord och en skärm mellan dem. Förutom att det är mycket roligt gnabb mellan redaktionerna, så uppstår det en debatt om huruvida man ska fokusera rapporteringen på viktiga nyheter som dock börjar bli gamla och som folk tröttnar på (fabriksbranden) eller på glada nyheter som folk vill titta på (OS).

Plötsligt säger Dal-po till reporter Jang att han har bra och dåliga nyheter. Jang vill höra de bra först – och får veta att Dal-po vill ge honom konsertbiljetter till Apink och Girl's Day. Jang blir överlycklig – två av de populäraste tjejgrupperna! De dåliga nyheterna är att resultatet från Jangs hälsoundersökning kom till redaktionen i dag, och han har cancer i bukspottskörteln…

Total tystnad. Alla tycker Dal-pos påhitt är smaklöst, och inte minst att han skulle ha berättat den dåliga nyheten först. Dal-pos poäng är förstås att nyhetsbevakningen borde göra detsamma. Hans stunt får den inverkan han hoppats på och YGN lägger tillbaka fokus på fabriksbranden.

YGN rapporterar om hur fabriksbranden orsakades av olaglig hantering av kemiskt avfall, och rentvår Chan-soo. Politikern som äger fabriken arresteras för att ha tagit emot mutor från företag för att de ska få förvara sitt avfall där. När politikern nämns i tv, så känner Beom-jo igen namnet. Och hans mamma är rosenrasande.

Dal-po besöker fabriken och samtalar med sitt yngre jag från avsnitt 1 och 2. De kommer fram till att det är tur att han blev reporter i stället för att fortsätta hata reportrar. Dal-po börjar därmed närma sig slutet på sin karaktärsbåge och man får väl säga att det här slutet är att föredra framför hämnd.

Någon som däremot är på krigsstigen nu är Beom-jo. Han konfronterar sin mamma med allt han vet, men inte kan bevisa, om hur hon, Cha-ok och politiker Kim Kyung-ho är de som ytterst är ansvariga för att så många dött i onödan, men hon avfärdar bara allt. Ro-sa ringer upp Cha-ok och ber henne göra av med allt som skulle kunna fungera som bevis mot dem, men Cha-ok vet fortfarande inte var hennes gamla mobil är. Då minns hon att In-ha hjälpte henne byta plats när hon degraderades från ankare till reporter. Kanske har In-ha mobilen? In-ha bekräftar att hon har den, och att hon kan lämna tillbaka den i morgon.

Beom-jo kommer på att mobilen kan vara en ledtråd, och att det är konstigt att den var tom på sms och samtalsloggar när han först hittade den. Han berättar det här för In-ha. De tar mobilen till en teknikaffär som kan återställa den förlorade informationen. Några dagar senare får de ett mejl som innehåller all raderad information – mycket av det är sms mellan Cha-ok och Ro-sa. Det är med stor nervositet de öppnar meddelandena.
»Vi måste avleda uppmärksamheten. Skifta fokuset till Ki Ho-sang.«
»Använd hans familj om du måste.«
»Vilken tur att ett Pinocchio-vittne talade ut. Utnyttja den speciella egenskapen...«
»Gör allt du kan för att hålla allmänhetens ilska vid liv så länge som möjligt.«

Både In-ha och Beom-jo är förkrossade. De visste ju att det var så här, men att själva läsa det är sju resor värre.

In-ha och Beom-jo konfronterar var på sitt håll sina mammor. Ro-sa lovar att berätta allt Beom-jo vill höra om han slutar som reporter. Så han ringer chefen och säger upp sig, men medan Ro-sa berättar om hur hon hjälpte politiker Kim med att avleda uppmärksamhet från korruption, olaglig avfallshantering och påföljande fabriksexplosioner, så spelar Beom-jo i hemlighet in det hon säger med mobilen. Beom-jo frågar vad hon fått i utbyte för att hjälpa politiker Kim. »Allt du någonsin haft i din ägo. Och allt du någonsin kommer ha i din ägo.«

In-ha får inte ett ord ur Cha-ok, men Cha-ok minns tillbaka till för 14 år sedan, när hon själv var lika upprörd efter att ha grävt fram kopplingen mellan Ro-sa och politiker Kim. Eftersom Ro-sa sitter i MSC:s styrelse, så hotade Cha-ok då politiker Kim med att överlämna alla bevis till YGN, men Kim hotade med att det skulle vara karriärsjälvmord att göra så, eftersom alla mediabolag har någon högt uppsatt med smutsigt mjöl i påsen. Cha-ok försöker samma knep på In-ha, och det syns att hon börjar tvivla. Men Cha-ok stöter bort In-ha igen när hon avslöjar att In-has pappa Dal-peng en gång var en framgångsrik banktjänsteman som fick sparken efter att ha avslöjat sin chefs svindel. In-ha blir än en gång fast besluten om att avslöja kopplingen mellan Cha-ok, Ro-sa och politiker Kim.

In-ha visar sms:en för sina närmsta chefer, och de blir fly förbannade – »Hur kan folk göra på det här viset!? Tror de rika att de kan manipulera allmänheten hur de vill!?« – tills In-ha berättar att sms:en berör cheferna på deras egen TV-station. Då var det ju en annan femma. Ingen vill begå karriärsjälvmord. Cheferna frågar om In-ha själv vågar göra något med det, och det är klart hon vågar! Hick! Aj-aj...

In-ha hickar hela vägen in i YGN-lobbyn, där hon springer in i Dal-po. Hon kramar honom, slutar hicka och vet nu att hon måste lämna över uppgifterna till honom. Han blir äcklad av att läsa sms:en. Några få små meddelanden totalförstörde hans familj. Han lovar att YGN ska rapportera detta, ovetande att den rapporten skulle vara slutet på In-has karriär.

Dal-po visar sms:en för chefen som sätter Dal-po, Yoo-rae, reporter Jang och en till på att undersöka saken, så att YGN har tillräckligt många verifierade bevis för att inte hamna i skiten av att rapportera det de har. Samtidigt har Cha-ok sett till att In-ha går från provanställd till heltidsanställd, men det är till intet då In-ha lämnar in sin uppsägningsansökan. Hon berättar att hon redan lämnat över allt hon har till YGN, och Cha-ok blir livrädd.

När In-ha kommer hem med väskor mitt på dagen, så undrar Dal-peng vad som står på. Hon berättar att hon slutat för att kunna berätta sanningen precis som han gjorde. Sedan brister hon ut i tårar och frågar sin pappa om hon verkligen fattat rätt beslut, och han försäkrar henne om att hon har det.

Dal-po och ett YGN-team konfronterar Ro-sa när hon lämnar sitt varuhus och frågar henne om sms:en, men hon låtsas att hon inte vet vad de pratar om. När Dal-po fortsätter pressa, så säger hon dock att de sms:en är så gamla, så hon kan omöjligt minnas vad det handlar om. Hoppsan! När hon inser sitt misstag så blir hon arg och skyndar in i sin bil. Därifrån messar hon Cha-ok och säger att de måste träffas.

YGN:s redaktionschef har ett snack med MSC:s redaktionschef och får veta att sms:en kom från In-ha som sagt upp sig. Han berättar det här för Dal-po som nu förstår varför In-ha verkade så nervös tidigare. Dal-po rusar iväg till In-ha och säger till henne att han absolut inte tänker rapportera sms:en för att hon ska kunna få tillbaka sitt jobb. Hon blir bestört; hon gör ju det här för hans skull, för att han ska kunna skipa rättvisa gentemot sin familj. De kommer överens om en kompromiss: Hon går tillbaka till jobbet, och tillsammans försöker de hitta ett sätt att avslöja korruptionen utan att In-ha behöver skjuta sig i foten.

In-ha och Dal-po har ett långt samtal om allt som hänt de senaste dagarna. In-ha berättar att både hennes mamma och pappa stod inför samma val som hon nu stått inför och att båda valde att gå olika vägar. Dal-po kan inte låta bli att undra om någon av de ångrar sitt beslut.

In-ha frågar Dal-peng om han ångrar sitt beslut, och det gör han inte, men han säger också att om han fick göra om det, så skulle han inte sluta självmant så fort som han gjorde. In-ha går tillbaka till jobbet.

Även Dal-po är på väg till MSC. Han överlämnar allt bevismaterial – mobiltelefon och raderade sms – till Cha-ok och säger att han hoppas att In-ha kan få tillbaka jobbet för han vill inte förstöra någon annans liv över sitt eget hämndbegär, och att han hoppas den ärliga reporter Cha-ok en gång var ska titta fram och att hon själv rapporterar de här nyheterna. Cha-ok kallar honom naiv, men när hon går därifrån och nu står inför samma val som för 14 år sedan, så kan hon inte låta bli att påminnas om hur tom och meningslös hon känt sig de senaste 14 åren.

Jag älskar hur In-ha och Dal-po kompromissar som en lösning, i stället för det där självuppoffran-tramset de sysslade med när de gjorde slut tidigare i serien. Självuppoffran är annars vanligt förekommande i koreanska dramer, och det är ofta mer irriterande än romantiskt, eller vad det nu ska föreställa.

En vändning är kanske på väg för Cha-ok! Den här veckan sänds tre avsnitt av Pinocchio för att gottgöra för den inställda sändningen på nyårsafton, så snart får vi se vem som allierar sig med vem och hur det slutar!

Jag kommer inte recappa k-drama regelbundet, eftersom jag vill vara åtminstone 95 procent säker i förväg på att manusförfattaren inte kommer bli dum i huvudet halvvägs genom serien om jag ska recappa något. Men tills jag recappar något nästa gång, så kommer ni ändå få regelbundet k-drama-innehåll på måndagar när jag listar veckans premiärer, så håll utkik efter det!

Nya avsnitt av Pinocchio läggs med engelsk text upp varje torsdag och fredag på Viki.

Om man vill vara lite taskig kunde man säga att Steven Soderbergh är mer intressant nu när han gått i pension än han var som aktiv regissör. Soderbergh annonserade ju för ett par år sedan att han skulle dra sig tillbaka från filmskapandet, men han har inte lyckats hålla fingrarna borta – listan är lång på projekt han varit inblandad i efter pensioneringen, bland annat The Knick.

Jag är såklart grymt avis: tänk att ha så mycket tid över att man kan sitta och nörda loss med sina favoritfilmer så hårt att man börjar klippa om dem…

Dessutom har han geekat loss rejält på sin egen hemsida, extension765.com. Nu när han har mycket tid över hinner han sitta hemma och kolla film på sin plasma-tv, och har den senaste tiden bjussat på flera infall: de roligaste en scen-för-scen-jämförelse av Hitchcocks Psycho versus Gus Van Sants remake, och en nyversion av Jakten på den försvunna skatten i svartvitt, med Trent Reznors musik på ljudspåret, för att påvisa hur skicklig Spielberg är på att bygga upp scener och placera kameran. Jag är såklart grymt avis: tänk att ha så mycket tid över att man kan sitta och nörda loss med sina favoritfilmer så hårt att man börjar klippa om dem.

Nu har Soderbergh haft extra mycket fritid och tagit sig an det heligaste av det heliga, Kubricks sci fi-klassiker 2001: A Space Odyssey från 1968, och klippt ner den från originalets 161 minuter till nättare 110 minuter, som en vanlig biofilm.

Den självironiska rubriken på Soderberghs inlägg syftar på William De Rijk, en arbetslös lärare som 1975 arresterades för att ha vandaliserat Rembrandts Nattvarden på Rijksmuseum i Amsterdam.

But why? Oklart. Soderbergh försäkrar oss att han är en super-fanboy som sett filmen åtskilliga gånger, och att filmen är ett mästerverk, men att han helt enkelt inte kunde låta bli:

»Maybe this is what happens when you spend too much time with a movie: you start thinking about it when it’s not around, and then you start wanting to touch it. I’ve been watching 2001: A Space Odyssey regularly for four decades, but it wasn’t until a few years ago I started thinking about touching it, and then over the holidays I decided to make my move. Why now? I don’t know. Maybe I wasn’t old enough to touch it until now.«

Rubriken på Soderberghs inlägg, »The Return of W De Rijk«, är klart självironisk och syftar på William De Rijk, en arbetslös lärare som 1975 arresterades för att ha vandaliserat Rembrandts Nattvarden på Rijksmuseum i Amsterdam. Han hävdade att Jesus sagt åt honom att göra det, och begick sedan självmord på mentalsjukhuset.

Soderbergh lär inte bli satt i finkan för sitt tilltag, men jag tycker ändå han är fel ute. En del av nöjet med 2001 är ju att den ska vara seg och långsam, med några härligt pömsiga, evighetslånga dialogscener under första timmen innan HALs busstreck sätter myror i huvudet på Keir Dullea och Gary Lockwood uppe i rymdskeppet.

Vad tycker ni – får man verkligen göra så här?

Se Soderberghs version av Kubricks 2001 här.

Å, jag var så kluven till The Five-Year Engagement när jag såg den. Å ena sidan är den typ allt som är fel med världen – giftermål är alltid målet med en relation, och om en man offrar något för en ambitiös kvinna är det närapå livsfarligt för deras relation och hans testiklar, och så slänger vi på lite små syltripplar av smygrasism.

Och ett väldigt märkligt vinterskägg.

Den fick ändå handla om en ambitiös akademiker-kvinna och en man som faktiskt tror på henne och flyttar med till snöhögarna i Michigan.

Och så är den också en av de här filmerna som inte riktigt vet vilken film den är, om den är en liten halvindieluktande romcom, eller en knaskomedi, och det kan lätt bli lite meh.

Men samtidigt så... gillade jag den lite? För den fick ändå handla om en ambitiös akademiker-kvinna och en man som faktiskt tror på henne och flyttar med till snöhögarna i Michigan, och jag gillar Jason Segel och Emily Blunt även om det här inte direkt är någon star-maker till rulle, och... ja. Den är lite rar, helt enkelt. Det är varken avfärdande eller berömmande att säga att det är en perfekt fredagsmiddag-framför-tv:n-film – det är bara sant.

(Men vi kanske hade kunnat klara oss utan de insprängda asiatskämten.)

The Five-Year Engagement går 19.00 på C More.

I dag meddelade SVT att man ingått ett nytt avtal med BBC om att visa kommande dramaserier från de brittiska öarna, men avtalet innebär också att en del gamla serier kommer att dyka upp i kanalen i vår. Bland annat kommer Hugo Blicka serie The Honourable Woman att ha premiär i kanalen i april. Det bästa med detta är att SVT kommer att visa originalversionen av serien, och inte den sönderklippta som HBO Nordic visade förra året. Det blir också lite annat godis för oss dramaslukare i vår. Här är några av serierna som dyker upp:

Grantchester (SVT1 31 jan)

Brittisk deckarserie i sex delar som utspelar sig på 1950-talet som är baserad på James Runcies bästsäljande böcker. Handlar om prästen Sidney Chambers (James Norton) som utreder en serie av mystiska händelser tillsammans med poliskommissarien Geordie Keating (Robson Green).

I ondskans spår (SVT2 4 feb)

Tysk-österrikisk kriminalserie i fem delar, där förhörsspecialisten och psykiatern Dr Richard Brock (Heino Ferch) hjälper polisen i Wien vid särskilt svåra fall.

True Detective (SVT1 17 februari)

Behöver väl knappast någon introduktion. Hyllad och kultförklarad kriminalserie i åtta delar som är skapad skapad av Nic Pizzolatto. Kriminalpoliserna Rust Cohle (Matthew McConaughey) och Marty Hart (Woody Harrelson) återberättar sin jakt på en seriemördare i Louisiana.

Fortitude (SVT1 22 feb)

Brittisk dramaserie i 15 delar från 2015. I arktiska samhället Fortitude har inget våldsbrott någonsin ägt rum – fram tills nu. När ett mord begås i en så sammansvetsad gemenskap berör det alla och skräcken hotar själva stadens framtid. Stjärnspäckad rollista med Sofie Gråbøl (Brottet), Stanley Tucci, Michael Gambon och Christopher Eccleston.

In the Club (SVT1 i april)

Brittisk dramaserie i sex delar som följer sex gravida kvinnor och deras partners, som alla förs samman på en kurs för blivande föräldrar. Skapad av manusförfattaren och regissören Kay Mellor. BBC har redan beställt en andra säsong av serien.

The Honourable Woman (SVT1 i april)

Brittiskt spiondrama av Hugo Blick i åtta delar – nu i originalversionen i stället för den omklippta »exportversion« som gick på HBO Nordic. Handlar om affärskvinnan Nessa Stein (Maggie Gyllenhaal) som är dotter till en mördad israelisk vapenhandlare. Hon börjar arbeta för fred och dras in i oroligheterna mellan Israel och Palestina.

Cucumber / Banana (SVT2 våren 2015)

15 år efter Queer as Folk är Russell T Davies tillbaka med tvillingserierna Cucumber och Banana, som utforskar hur det är att leva som gay på 2000-talet. I humorserien Cucumber får vi följa 46-årige Henry (Vincent Franklin) och hans tålmodige pojkvän Lance (Cyril Nri). Banana är en spinoff som fördjupar sig i de yngre karaktärer från Cucumber. Seriernas titlar kommer från en vetenskaplig studie som delar in den manliga erektionens hårdhet i olika stadier, från tofu via banan till gurka.

Wolf Hall (SVT1 våren 2015)

Brittiskt kostymdrama baserad på Hilary Mantels romansvit om Oliver Cromwell och Henrik VIII:s hov. Manus av Peter Straughan och regisserad av Peter Kosminsky. Damian Lewis (Homeland) och Mark Rylance syns i rollerna som Henrik VIII och Thomas Cromwell.

Dessutom har SVT säkrat kommande säsonger av Mord i paradiset, Barnmorskorna i East End, Kommissarie Banks, Mr Selfridge och Weissensee.

Någon serie ni ser fram emot att kolla in?

Det råder kreativ kris i Hollywood. Det har vid det här laget fastslagits fler gånger än det går superhjältefilmer på ett år. Och visst, den amerikanska blockbustern har formulaiskt erövrat all världens biolistor utan några som helst tankar på originalitet utan snarare franchiseifiering och varumärkeskännedom som främsta fantasiobjekt.

Det är en utveckling som även går hand i hand med de senaste årens minst sagt trubbiga kritik mot Oscarsakademin. I USA menar nämligen vissa kritiska röster att tillställningen blivit en uppvisning i elitism. Ett sätt för den amerikanska filmkulturen att slå sig själv för bröstet och visa hur de förstår film som den breda massan aldrig betalar för på bio. Mycket kan man anklaga Oscarsgalan för, att den är fylld av brutalt hårda slag över otaliga bröst inte minst, men att den skulle vara en uppvisning i en elitistisk kulturhållning är ju bara löjeväckande.

Att en biopic om en framstående historisk figur kan vara en väg till Oscarsgalan har alltid varit en inofficiell sanning men de senaste åren vuxit till ett empiriskt faktum.

Den amerikanska kvalitetsfilmen plågas nämligen, lite i skymundan, av exakt samma kreativa kris som blockbustern. När nomineringarna till årets prisceremoni tillkännagavs igår stod det exempelvis klart att inte mindre än hälften av filmerna i kategorin för bästa film var baserade på verkliga händelser. En hårdragning, kan tyckas, men tar man dessutom i beaktning att samtliga fyra av de verklighetsbaserade filmerna i praktiken är renodlade biografi-filmer om framstående män ur historien blir mönstret desto tydligare. I kategorin bästa manliga huvudroll än mer så: fyra av fem nominerade skådespelarinsatser är gestaltningar hämtade ur verkligheten.

Att en biopic om en framstående historisk figur kan vara en väg till Oscarsgalan har alltid varit en inofficiell sanning men de senaste åren vuxit till ett empiriskt faktum. För ungefär samtidigt som Jamie Foxx lyfte sin statyett för rollen som Ray Charles exploderade den filmbiografin som genre. Åren efter vann Philip Seymour Hoffman för Capote, Forest Withaker för sin porträttering av Idi Amin och Sean Penn för sin insats som gayaktivisten Harvey Milk.

Norske regissören Morten Tyldums senaste film The Imitation Game är därmed ett bevis för biografifilmens Oscarpotential, som tagit form i rakt nedåtstigande led från Jaime Foxxs Ray. Historien kretsar kring Alan Turing, den brittiske matematikern som under andra världskriget gavs uppgiften att knäcka tyskarnas mytiska kodmaskin »Enigma«. Turing, som senare skulle komma att klassas som en av den moderna informationsteknologin och datorutvecklingens fäder, dömdes efter andra världskriget för homosexualitet och straffades med kemisk kastrering. Han tog sitt eget liv 1954. Först 59 år senare utfärdade den brittiska regeringen en postum ursäkt till Turing för det helvete han hade fått utstå.

Det som ska likna livets sammanträffanden sticker i tittaren som otympligt spetsiga manusgrepp. Det spektakulära regerar, det komplexa, gråskaliga, flyttas till periferin.

Det är en livshistoria som vittnar om ett statligt övergrepp på en briljant människa, som ringar in hur utsatta samhällsgrupper och minoriteter behandlats av, så kallade, civiliserade samhällen. Detta är även en tematik som helt och hållet får stå till sidan i Tyldums filmatisering av Turings liv. I stället uppehåller sig filmen mestadels vid att bocka av de olika kriterierna för att placera filmen i det prestigefyllda Oscarsracet. En Rain Man-liknande socialt missanpassad huvudroll som filmen lär publiken att tycka om, check. Ett dramatiskt laddat klimax i form av ett dramaturgiskt konstruerat genombrott som understryker huvudpersonernas tapperhet, check. Ett tragiskt slut, check. En berättelse som fokuserar på att bygga en hjälte snarare än att berätta om historien, check.

På samma vis som Ben Afflecks Argo (en annan Oscarsvinnande skildring av samtidshistorien) snitslar The Imitation Game en narratologisk bana genom historien tänkt att appellera på de mest basala av mänsklig känslor. Filmen igenom ses klumpiga dramaturgiska grepp, en spion avslöjas för att någon råkar hitta en bibel, ett framsteg görs för att en telegrafist berättar om sina flirtar med en annan telegrafist. Det som ska likna livets sammanträffanden sticker i tittaren som otympligt spetsiga manusgrepp. Det spektakulära regerar, det komplexa, gråskaliga, flyttas till periferin.

Mitt i alltsammans finns den Oscarsnominerade Benedict Cumberbatch. Med roller som Sherlock och Julian Assange har han redan tränat in sina versioner av både socialt missanpassad, arrogant geni och samtidshistorisk visionär. Det är för Cumberbatch därmed bara att kasta lägga växeln i tomkörning och göra det förväntade.

The Imitation Game blir därmed ett typexempel på den amerikanska kvalitetsfilmens tydliga stagnation. Även om det är en film producerad i Storbritannien, med en norsk regissör, är det lika mycket en jakt på ett amerikanskt berättande, och framförallt amerikanskt erkännande. Det är en film som tar en historia om civilisationens misslyckande och förvandlar den till en saga om hjältemod. Det enda som i slutändan gör filmen någorlunda hedersvärd är att tusentals människor lär läsa om Alan Turing på wikipedia på väg hem från biografen.

Terry Gilliam sa en gång i en intervju att han aldrig gillat Steven Spielbergs Schindler's List. Med en parafras på Stanley Kubrick framhävde han hur förintelsen är en historia om mänskligt misslyckande, Schindler's List en film om mänsklig framgång. Detsamma kan sägas om The Imitation Game.

The Imitation Game har svensk biopremiär i dag.

Handbolls-VM: Sverige–Island & Sverige–Tjeckien (Kanal 5 fredag kl 19 & söndag kl 19)

Till en början kommer det säkert kännas lite ovant. Det är inte TV4 som sänder och det är inte Robert Perlskog och Claes Hellgren som kommenterar. Känslan är ändå att Kanal 5 och Eurosport kommer att göra ett bra jobb. De gjorde ett bra jobb med EM-kvalet i fotboll i höstas och kommer att sända ungefär 50 matcher från handbolls-VM.

Det är inte TV4 som sänder och inte Robert Perlskog och Claes Hellgren som kommenterar… Känslan är ändå att Kanal 5 och Eurosport kommer att göra ett bra jobb.

Vid EM förra året blev Sverige sjua efter ett par riktiga plattmatcher och till VM 2013 lyckades man inte kvala in. För den stora allmänheten är det nog bara Jonas Källman, Kim Andersson och kanske även målvakterna Johan Sjöstrand och Mattias Andersson som är riktigt kända. Speciellt nu när Kim Ekdahl du Rietz har valt att tacka nej till landslagsspel på grund av sin knäskada. Det är ett lite profillöst landslag som slår underifrån och ska inte ha någon någon större press på sig. I matcherna inför har Sverige förlorat två gånger mot Danmark och vunnit mot Slovenien och Island. I sista matchen, mot Danmark blev man utspelade och förlorade med 19–28. Sverige slåss inte om några topplaceringar. Här finns däremot möjlighet att bygga något mot OS i Rio 2016.

I Sveriges grupp spelar Island, Frankrike, Egypten, Algeriet och Tjeckien. De fyra första går vidare till åttondel. Jag tror inte det går att göra något mot Frankrike som är favoriter till att vinna VM. För att nå andraplatsen i gruppen är helgens matcher mot Island och Tjeckien nyckelmatcher. Vinster här och Sverige kan få en lättare motståndare i åttondelen. Senaste nytt är att Andreas Nilsson, som har varit osäker på grund av skada, kommer till start ikväll. Det är viktigt.

Hela VM:s spelschema med sändningstider finns här.

Alpint: Störtlopp herrar (SVT1 söndag kl. 12:30)

Nu kommer de, två helger i rad – värstingstörtloppen. Lauberhornrennen i Wengen är nu på söndag och Hahnenkammrennen i Kitzbühel nästa lördag. Det finns en stor risk i att Lauberhornrennen blir förkortat på grund av dåligt väder. Det har varit problem i veckan med att genomföra träningsåken. Då faller hela grejen. Tjusningen med Lauberhornrennen ligger mycket i dess längd och fysiska utmaning. Banan i dess fulla längd är på nästan 4,5 km.

Med hjälp av Beat Feuz segeråk för två år sedan ska vi kolla lite på banans viktigaste ställen.

Första delen är en lång glidsträcka med stora svepande svängar där det gäller att hålla position och krypa ihop för att få ihop fart. Ungefär 50 sekunder in når åkarna skidsportens kanske mest berömda hopp, Hundschopf, som tar oss ned till loppets snyggaste bild med publikhavet på fjället bredvid och vidare till det smala partiet alpweg. Ungefär 1,18 in i Feuz åk kommer vi till två skarpa kurvor som kallas kernen-s efter att den schweiziska åkaren Bruno Kernen kraschade här 2006. Den som kommer ur det här partiet med hög fart har bra chans. Ny glidsträcka innan vi når branten vid Haneggchuss då loppets toppfart nås. Det var här fransmannen Johan Clarey kom upp i 161,9 km/h för två år sedan vilket är rekord. Den sista avgörande delen är Ziel-S, målsvängen. Ett par tuffa svängar som ska tas då mjölksyran i åkarnas lår är som allra värst. Vinner? Tippar hemmaseger till Carlo Janka.

James Mangold är en regissör med ett lite stökigt cv. Han debuterade 1995 på klassiskt indiemanér med Heavy, ett Sundancehyllat drama om en överviktig snubbe (Pruitt Taylor Vince, han med ögonen) som blir besatt av Liv Tyler till Thurston Moores filmmusik. Sen gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer, den vemodigt hårda och välspelade snutthrillern Cop Land – Sly Stallones finaste stund sen Rocky, och en mustig mansensemble att dö för. Därefter har det varit blandad kompott: institutionsdramat Girl, Interrupted, romantiska tidsresekomedin Kate & Leopold (som jag inte sett men som verkar ohyggligt dålig), extremt stämningsfulla mindfuck-skräckisen Identity med John Cusack. Och på senare år lyckad biopic (Walk the Line), snygg westernremake (3:10 to Yuma) och senast en Marvelrulle (The Wolverine).

James Mangold levererade igen. Det är fart och fläkt från start, Cruise är – hör och häpna – relativt rolig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga.

Och så kvällens film: actionkomedin Knight and Day från 2010, med Tom Cruise som prillig hemlig agent och Cameron Diaz som »vanlig tjej« som snubblar i hans väg varpå actionspäckade tokerier inträffar. Även om jag gillar Tom Cruise (och jag har slutat tänka på det som »guilty pleasure«, killen är ju fantastisk) så fanns det ytterst lite att peppa på inför den här filmen: en löjlig titel, en lamt försök till charmig viral-video, utsikten att i två timmar se Cameron Diaz skrika och noja som Sandra Bullock i Speed och Tom Cruise skoja till det med ett självgott flin... Filmen hade dessutom försmäktat i development hell ett bra tag, och passerat ett helt gäng manusförfattare och versioner, vilket sällan brukar båda gott.

Men James Mangold levererade igen. Det är fart och fläkt från start, Cruise är – hör och häpna – relativt rolig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga. Framför allt är det så frejdigt over the top hela tiden att man blir charmad.

Peter Sarsgaard är bortkastad i en tråkroll och filmen är tio minuter för lång, annars är det påkostad underhållning hela vägen. Knight and Day floppade i USA (men gick helt okej i resten av världen), fick blandad kritik och hånades på sin tid som ännu ett misslyckat fånfängeprojekt för Tompa Cruise – men strunta i det. Mangold visar att han har både biljaktsskills och rätt komeditonträff och resultatet är två timmars popcornmys utan pretentioner.

Knight and Day visas på TV4 i kväll kl 21:30.

Den som kan sin The West Wing vet mycket väl vad »Big Block of Cheese Day« är, något som den popkulturvänliga, reella Vita huset-administrationen gärna vill utnyttja. I fjol införde de därför en nätbaserad ostdag med lite PR-draghjälp av West Wings Bradley Whitford och Joshua Malina (så här såg det ut).

Nu är det dags igen. 21 januari inträffar dagen då tanken är att grupper som normalt inte så lätt gör sin röst hörd kan få direktkontakt med presidentens folk. Och för att piska upp intresset vänder de sig återigen till Bartlet-gänget. Den här gången med många fler välbekanta ansikten (och dåliga ordvitsar):

Som något av en West Wing-puritan vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den här typen av stunts. Visst, det är alltid roligt att se dem tillsammans, men här är de inte ens det? Bara äldre, med sämre skämt och trubbigare tajming. Nåväl, det är aldrig fel med lite Allison Janney, och bara att höra Martin Sheen gorma »Hit me with the hashtag! What's the hashtag!« är värt ett klick.

Jag låter det passera för den här gången, men fler påhitt som dessa och ni kommer att få se mig gråtskrika under en filt: »Leave The West Wing alone!«

Innehåller spoilers om Agent Carter avsnitt 3 Time and Tide.

Eftersom jag är en diva som kräver att exploderande byggnader ska vara en stor del av allt jag recappar, så kickas veckans Agent Carter i gång av att en registreringsskylt tillhörande Howard Stark hittas vid Roxxon-byggnaden som flög i luften i förra veckan. När S.S.R. inte kan nå Stark, tar de i stället in Jarvis, som förstås var den som körde bilen i fråga åt Carter.

Jag noterar också att seriens kanske mest sexistiska karaktär är Carters kvinnliga hyresvärd som inte tillåter några män på rummen. Glädjedödare!

Carter ser på när Jarvis förhörs, och får veta att han nästan åtalats för landsförräderi en gång. Hon får senare veta att det var för att han hade förfalskat sin generals underskrift för att få ut sin judiska hustru från Budapest under kriget.

Avsnittet har lite svårt att lyfta, speciellt jämfört med den actionpackade premiären, men snart nog har Carter och Jarvis fått upp spåret på och återhämtat lite av Starks stulna teknologi efter ännu en snygg fight-scen mellan Carter och en fiende. Deras handlingar leder dock till att att en annan S.S.R.-agent skjuts ihjäl, och som tur är har vi nu lärt känna personerna på S.S.R.-kontoret lite bättre, så sorgen när Peggy kommer tillbaka till kontoret känns äkta.

Detta betyder förstås också att sexismen blivit mindre jobbig nu (och den som citerar mig ur sammanhanget är min ovän!). Jag noterar också att seriens kanske mest sexistiska karaktär är Carters kvinnliga hyresvärd som inte tillåter några män på rummen. Glädjedödare! Detta leder till att en tjej vräks och en annan får den tomma lägenheten. Jag brukar normalt inte bry mig om att försöka lista ut vad som ska hända i en serie eftersom jag tycker det är roligare att bara dras med i berättelsen, men till och med jag förstår ju att den nya hyresgästen kommer avslöjas som fiendeagent. Kom igen nu.

Marvel's Agent Carter går på ABC i USA.

Longoria återvänder till tv
Eva Longoria kommer att ha huvudrollen i miniserien Telenovela, som kommer att handla om vad som händer under inspelningarna av en telenovela. Longoria ska spela divan.

Chicago Med?
Efter succéerna med Chicago Fire och PD så kommer NBC och Dick Wolf att försöka med ännu en spinoff vid namn Chicago Med!

Hannibal säsong 3
Den tredje säsongen av Hannibal är försenad och kommer att visas först i sommar.

Levi i Heroes-reboot
Zachary Levi kommer att ha en roll i Heroes: Reborn.

Gary Sinise återvänder till tv
Gary Sinise är klar för den nya Criminal Minds-spinoffen som CBS just nu håller på att utveckla.

Dolly Parton-filmer
NBC kommer att producera en serie med tv-filmer som är baserade på Dolly Partons låtar och liv.