Quantcast
Channel: TVdags
Viewing all 7829 articles
Browse latest View live

Patrik Andersson rankar årets bästa K-dramaserier

$
0
0

Dags att lista årets bästa k-dramer! Jag kommer hålla mig till serier avslutade i år av anledningar ni förstår bättre om ni läser min lista över serierna som började bra men… störtdök i uselhet. Med andra ord kommer PinocchioThe King's Face och andra serier som sänds in i 2015 inte finnas med. Men först några hedersomnämnanden utan inbördes ordning. De var inte bra nog för en topp-placering, men ändå bättre kärlekshistorier än Twilight:

Discovery of Love
I Need Romance 3 *
The Idle Mermaid **
Plus Nine Boys
The Three Musketeers
Can We Love?

* Antologi där varje säsong är en ny historia med nya karaktärer. Man behöver alltså inte ha sett 1 och 2.

** Innehåller många popkultur-referenser, framför allt amerikanska och koreanska sådana. Inte nödvändigtvis sevärd om man inte hänger med i koreansk popkultur.

Och så min topp-5, bästa dramaserier från Sydkorea 2014, med en klassisk nedräkning:

5. One Warm Word

Både Na Eun-jin (Han Hye-jin) och hennes make Yoo Jae-hak (Ji Jin-hee) har varit otrogna, och det riskerar att splittra deras familj som även inkluderar sjuåriga dottern (Lee Chae-mi). Serien börjar som någon sorts såpig mysteriethriller (vilket reflekteras i trailern ovan) där någon utpressar Eun-jin före Jae-hak känner till hennes otrohet, men efter allt är avslöjat omvandlas serien till en realistisk skildring av ett äktenskap och en familj i kris, och det är då serien är som bäst.

4. My Love from the Stars

En utomjording (Kim Soo-hyun) har levt på jorden i 400 år, och har för det mesta isolerat sig från alla jobbiga människor. Men en dag träffar han superskådisen Cheon Song-yi (Jun Ji-hyun) och... gillar inte henne heller. Hon är enormt självupptagen, men också trött på den isolering som kändisskapet bär med sig. Kan de två finna gemenskap i varandra? Serien är som bäst när Kim Soo-hyuns känslokalla misantropi kontrasteras mot Jun Ji-hyuns vilda, fysiska komedi i scenerna där de är ensamma med varandra, och den är därmed som sämst när Jun Ji-hyuns karaktär är mer eller mindre frånvarande i några avsnitt av spoiler-rika anledningar.

3. Miss Korea

Ett litet kosmetikaföretag har uppfunnit en ny produkt som de vet kan revolutionera marknaden, men det är mitt i den ostasiatiska finanskrisen i slutet av 9190-talet, och förutom att lanseringen saknar finansiering så har man dessutom skulder hos lånehajar. För att skapa efterfrågan på produkten och få in investerare kontaktar de vd:ns gamla flickvän som var känd som den snyggaste tjejen på skolan och ber henne ställa upp i Miss Korea-tävlingen med deras produkt. De är förstås inte den enda kosmetikaproducent som sponsrar en tävlande, och skönhetstävlingar visar sig vara jobbigare än de kunde anat.

Serien får in många feministiska poänger utan att fördöma skönhetstävlingar eller de som lägger ner hårt arbete på dessa. Andravågsfeminister behöver alltså inte göra sig besväret att titta. Utöver det har jag sällan varit så investerad i en TV-serie, och jag firar och lider med karaktärerna i alla deras med- och motgångar. Miss Korea gör inga fel, serierna som ligger högre på listan gör bara fler rätt.

2. An Incomplete Life

Jang Geu-rae (Siwan från ZE:A) går från deltidsarbete till deltidsarbete och har ingen riktig framtid, men tack vare kontakter får han en praktikplats på tradigbolaget One International. Han och några andra praktikanter måste nu kämpa om anställning, och när några av de väl blivit anställda, så börjar den verkliga utmaningen: Visa att man förtjänar anställningen. Baserad på en serietidning och hyllad för sin realistiska skildring av koreansk kontorskultur. An Incomplete Life är dock en universell berättelse om unga vuxna som försöker hitta sin plats i livet.

1. It's Okay, That's Love

Deckarförfattaren Jang Jae-yeol (Jo In-sung) och psykologen Ji Hae-soo (Gong Hyo-jin) blir plötsligt roommates efter att ha bråkat i en tv-debatt. Motvillig kärlek uppstår, men det blir problem: Hae-soo har en fobi mot intimitet, och Jae-yeol har en mörk hemlighet som inte ens han själv känner till. Kan de läka varandras psykologiska sår? Ett drama som tar upp stigmatiserade ämnen som sinnessjukdom, transsexualitet och våld i hemmet på ett fördomsfritt och lättillgängligt sätt. Och så en välskriven, välspelad kärlekshistoria på det, med intressanta karaktärer. Progressivt och underhållande!

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer


Martin Degrell rankar årets bästa tv-upplevelser

$
0
0

I bokstavsordning, inte rangordning! Jag är omvittnat oförmögen att numrera listor…

Eagleheart (Adult Swim)

Finalen av Paradise Rising, den tredje och förmodligen sista säsongen av Eagleheart, ägde rum precis i början av 2014, vilket inte är en fördel när alla tyckare nu sitter och komponerar sina årsbästalistor. Men faktum kvarstår: efter en hel säsong av annan utmärkt TV-produktion seglar Eagleheart ändå fram som en av årets stora upplevelser – en galen, episk, imponerande följetong som satsade allt på ett kort och vann.

The Eric Andre Show (Adult Swim)

Sedan jag skrev om The Eric Andre Show i våras har tredje säsongen hunnit gå på Adult Swim, och den har om möjligt varit ännu roligare än de föregående. Dessutom mer fokuserad: tempot är rappare, de externa inslagen kortare, hela produktionen känns mer på tårna än någonsin. Roligt är det också! Så in i helvete roligt! Jag trodde inte det skulle gå att toppa förra säsongsfinalens totala (och logiska) kollaps, det var som upplagt för att vara sista avsnittet någonsin, men Andre, Hannibal Buress och de andra kom tillbaka med tusentals idéer, och de har gjort sitt bästa för att precis allihop ska få plats.

Going Deep with David Rees (NatGeo)

Författaren, humoristen och excentrikern David Rees lär sig hur man knyter sina skor, klättrar i träd, öppnar en dörr och skakar hand – vardagliga beteenden och fenomen vi alla ägnar oss åt men som vi sällan stannar upp och funderar över. Det är en enkel och sympatisk programidé som blir lysande underhållning tack vare den anspråkslösa produktionen och den karismatiske och underfundige programledaren. Rees går verkligen till botten med sina ämnen, pratar med forskare, utför experiment, noterar resultat, drar slutsatser. Humor och fakta för hela familjen. Årets bästa och roligaste folkbildning. (Nederst till höger i bild.)

The Heart, She Holler (Adult Swim)

Tredje säsongen av Vernon Chatman och John Lees vulgära, surrealistiska mästerverk kan liknas vid en våldsam frontalkrock mellan två långtradare lastade med tankegods från David Lynch, Paul McCarthy, Mike Kelley, Benny Hill, Dallas, The Dancing Outlaw, Gummo och sådär hundra andra grejer. En helt omöjlig serie att sammanfatta, och lika omöjlig att skaka av sig. Våldsam, provocerande, radikal, halsbrytande – lika fullmatad med förbluffande ingredienser som duons tidigare produktioner Xavier: Renegade Angel och Wonder Showzen. Och Heather Lawless är alltjämt sensationell i rollen som den kuvade Hambrosia. (Överst till vänster i bild.)

Last Week Tonight with John Oliver (HBO Nordic)

Snacka om upphämtning! Efter en skakig inledning blev Last Week Tonight bara bättre och bättre, och mot slutet av dess första säsong var det helt oumbärligt, och det framstod rutinmässigt som både smartare och skarpare än Olivers tidigare arbetsplats The Daily Show. Oliver och kompani skakade klokt av sig Jon Stewart-komplexen som fanns inledningsvis, och hittade snart sin egen identitet på HBO, de var klipska med hur de använde sociala medier och sin publik, och avsaknaden av gäster och långa korrespondentinslag gjorde programmet både smidigare och mer intimt. Det enda egentliga minuset är, ironiskt nog, John Oliver själv, som helt enkelt inte svarar upp till de krav som ställs på en programledare i hans position. Jag köper inte hans ilska, jag backar när han går upp i varv. Men han blir hela tiden varmare i kläderna. Det finns hopp.

Review with Forrest MacNeil (Comedy Central)

Mer ljus på Andy Daly, krävde jag i början av året, och glädjande nog står det nu klart att det blir en andra säsong av hans underbara serie Review. Dalys optimistiska förlorare Forrest MacNeil är en av årets bästa karaktärer.

Silicon Valley (HBO Nordic/C More)

Fantastiskt roligt, välskrivet och spelat. Som satir över såväl samtid som bransch dessutom klockren. Överträffade mina förväntningar med råge.

Tim & Eric’s Bedtime Stories (Adult Swim)

Tim och Erics Twilight Zone-inspirerade kortfilmsserie Bedtime Stories tjuvstartade med ett pilotavsnitt (som inte återkom under den officiella säsongen) för över ett år sedan. Den slutliga samlingen historier höll överlag hög klass – men allra bäst var den första filmen, mysrysaren Hole, i vilken Erics timide familjefar terroriseras av Tims mustaschprydde villatyrann. En fantastisk liten film som innehåller flera av duons favoritingredienser, som pappor, machismo, vuxenmobbing och smaklöshet. (Överst till höger i bild.)

Toast of London (Channel 4)

Matt Berrys pompösa, harvande Londonskådis kämpade vidare mot galna kollegor, irriterande uppdragsgivare och ärkefienden Ray Purchase. En fantastisk serie som fick mig att skratta högt mer än någon annan i år. Så många underbara repliker och scener. »Yes I can hear you, Clem Fandango!«

Too Many Cooks (Adult Swim)

När man sammanfattar året är det svårt att undvika Too Many Cooks, det virala fenomenet som började som ett av Adult Swims många nattsuddarprojekt och sedan på något märkligt sätt lyckades dominera hela internet under några dagar. Den surrealistiska mardrömmen, signerad Casper Kelly, är mästerligt utförd, men jag trodde aldrig att den skulle nå bortom Adult Swims sedvanliga publik. Det gjorde den med besked.

Utopia (Channel 4)

Bitvis frustrerande i sin aldrig avtagande paranoia, som stundtals var så dominant att den riskerade välta hela skutan. För att inte tala om seriens absurda body count. Men som suggestivt, spännande konspirationsdrama var Utopia närmast hypnotiskt. (Nederst till vänster i bild.)

Och så resten…

Billy on the Street, The Birthday Boys, BoJack Horseman, Broad CityComedy Bang! Bang!, Dinner with Friends with Brett Gelman and Friends, Drunk History, Kroll Show, Louie, Noel Fielding's Luxury Comedy, Penny Dreadful, Piratskattens hemlighet, Pound House, Transparent.

Inte sett!

The Honourable Woman, Fargo, Olive Ketteridge, The Knick.

Bonus!

Twin Peaks

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Kjell Häglund utser årets mest överskattade tv-serier – och bästa guilty pleasures

$
0
0

Det här är ler och långhalm. Två kategorier som är både kontraster och avhängiga varandra, sammanlänkade av konsekvenserna av förväntningar och pretentioner. Höga sådana kan, med tillsats av skavanker, sänka seriens kvaliteter liksom tittarens lust och tålamod; låga kan tvärtom skapa en sorts kvalitet, och lyfta lusten och tålamodet, så att vi får våra guilty pleasures – en Under the Dome, en Revenge.

Det är ju den typiska guilty pleasure-serien.

The Missing var så proppfull av feta klichéer, löjliga lösningar och logiska luckor att den prententiösa kalkonen övergöddes till freakig sevärdhet.

Men personligen har jag nog en speciell benägenhet att transformera misslyckade besvikelser till slukvänliga pleasure-munsbitar, liksom göra ett omtänk från högt till lågt, njuta av åkturen i vingfjädrarna på en kalkon, även – eller rentav just tack vare – att det aldrig lyfter. Som säsong 1 av Rogue…

Och 2014 var särskilt rikt på den typen av serier, med högsta svansföring, inte sällan bejakade även av kritiker som så gärna ville se en mäktigt vindseglande svan i stället för ett fett stycke kalkonkött.

Det extremt seriösa BBC-dramat The Missing inledde som en lika extrem besvikelse, men blev snart ett nöje att följa ur både faktisk spänningssynpunkt och för att storyn var rent underhållande usel. Löst inspirerad av fallet med den lilla engelska flickan som försvann på en portugisisk turistort spann manusförfattarna en fristående, fantasifull kriminalhistoria så proppfull av feta klichéer, löjliga lösningar och logiska luckor att kalkonen övergöddes till freakig sevärdhet.

Nu menar jag alltså ändå att den är så kul att kolla på att jag inte vill spoila handlingsförloppet, men satan i gatan vilken omöjlig premiss! Dels karaktärerna – från ond journalist och haltande pensionerad polis till en patetiskt patentlåst James Nesbitt – och dels inledningens ledtrådar som det sedan byggdes korthus ovanpå: en unik broderad gul halsduk på ett facebookfoto som ledde till en unik secondhandbutik som alltid förde noggranna anteckningar på alla loppisföremål sedan åratal tillbaka, som ledde till en villakällare där varken förövare eller boende brytt sig om en stor barnteckning på väggen…

Jag skulle kunna orda på liknande sätt om The Affair, medan annat i kategorin med överskattade serier var mer litterärt gediget men bara saknade fäste och relevans – som HBO:s Olive Kitteridge, trots bländande skådespel av inte minst Frances McDormand. Problemet här var att den föll in i ett hastigt kronologiskt bokberättande utan filmisk fördjupning – som man brukade återge John Irving-romaner på 1900-talet. Minns hur till exempel Garp och hans värld svindlade förbi en gång…

Problemet med Olive Kitteridge var att den föll in i ett hastigt kronologiskt bokberättande utan filmisk fördjupning – som John Irving-romaner filmatiserades på 1900-talet.

I Olive Kitteridge användes ständiga »åtta månader senare«-skyltar som ett kliniskt berättargrepp som gav känslan av att snabbskumma sig igenom boksidor och stanna till en scen här, ett kapitel där.

Naturligtvis måste jag också motivera varför The Fall, efter den fantastiska förstasäsongen, nu sjönk ihop på överskattade-listan i stället: inte för att den var bakad som en sufflé utan för att Allan Cubitt började improvisera med grundreceptet. Säsong 2 inledde hyfsat, men utvecklades mot standard-BBC-psykthrillern där förövaren blir sexuellt besatt av mordutredaren och känslorna på något outtalat vis är besvarade… om än med passionerat förakt. Visserligen gillade jag Gillian Andersons rollgestalts formulering av det föraktet, i sista avsnittet, och Cubitts snuddande vid mansstrukturer från Mars intill Gillian från Venus – men som de möjligheterna förspilldes! Tyvärr även till Gillian Andersons nackdel då hennes underspel stressades alldeles för hårt – ja, till slut rentav parodiskt – av varenda skeende och känslouttryck i manus.

Med The Falls andrasäsong snuddade Allan Cubitt vid mansstrukturer från Mars intill Gillian från Venus – men som de möjligheterna förspilldes!

Solklar guilty pleasure-vinnare i år: BBC Americas Intruders! Men det krävdes nog att jag inte hade förkunskaper om fantasyroman-förlagan, den totala ovissheten om vart mysteriet skulle ta vägen var bärande för mig.

I övrigt, om listorna här nedan: serierna har hamnat där av sinsemellan väsensskilda skäl. Jag tyckte till exempel mycket om The Honourable Woman, jag älskar både de yttre och inre landskapen Hugo Blick bygger upp, och hur de iscensätts och castas och spelas, men någonstans längs vägen började jag tvivla på alltihop och för mig slutade serien närmast i leda. Och när jag tar med Secrets & Lies på listan så är det ju min egen överskattning det handlar om, hur jag hyllade den i början och nästan raktigenom trots att jag tappade lusten till den efterhand och inte minst blev besviken på skärpetappet.

Dessa listor kommer med ett inbyggt »hur fan tänkte han här, egentligen?«. Så det är bara att ställa den frågan i kommentarerna!

Årets mest överskattade…

  1. The Missing (BBC)
  2. Olive Kitteridge (HBO)
  3. The Fall (BBC)
  4. The Affair (Showtime)
  5. Last Week Tonight with John Oliver (HBO)
  6. Orange is the New Black (Netflix)
  7. Game of Thrones (HBO)
  8. The Leftovers (HBO)
  9. The Honourable Woman (BBC/Sundance)
  10. Secrets & Lies (ABC AUS)

…och bästa guilty pleasures

  1. Intruders (BBC America)
  2. Tyrant (FX)
  3. Extant (CBS)
  4. 24 (Fox)
  5. Matador (El Rey/Netflix)
  6. House of Cards (Netflix)
  7. The X Factor UK (ITV)
  8. The Affair (Showtime)
  9. Madam Secretary (CBS)
  10. Mulaney (Fox)

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Björn Finér rankar årets fetaste sci-fi-stänkare

$
0
0

2014 har varit ett superår för oss science fiction-älskare. I alla fall om man har samma smak som jag… Väntan på Interstellar är äntligen över och dessutom många andra glada sci-fi-överraskningar!

1. Interstellar (Christopher Nolan, 2014)

I min recension av Interstellar skrev jag bland annat detta:
Med Christopher Nolan vet man inte vad man får så jag har försökt ha sansade förhoppningar och förväntningar. Nu kan jag pusta ut. Puh! Interstellar stack inte i väg åt »fel« håll! Vi bjuds på en fabulös dystopisk familje-sci-fi som jag kommer att återvända till och ha som sällskap åtskilliga gånger i framtiden.

Nu väntar jag bara på att den ska släppas på blu-ray. Komsi komsi, mars 2015…

2. X-Men: Days of Future Past (Bryan Singer, 2014)

Det var serietidningsförlagan av Days of Future Past som fick mig hookad på X-men en gång i tiden och även om filmen inte följer serien slaviskt så tycker jag att filmatiseringen blev fina fisken. Det kan vara för att Jag älskar Hugh Jackman som det inte gör mig någonting att just han är huvudperson.

3. Edge of Tomorrow (Doug Liman, 2014)

Per Perstrand beskrev filmen som »Groundhog Day möter Starship Troopers«. Du är totalt spritt språngandes om inte den informationen räcker för att du ska kasta dig över Edge of Tomorrow.

4. Captain America: The Winter Soldier (Anthony & Joe Russo, 2014)

Egentligen är jag inte intresserad av kaptenen. Inte alls. Men filmen smyger sig på en redan i inledningsminuten, när Steve Rogers löptränar. Scarlett Johanssons Black Widow är också en kvalitetsstämpel. Sist men inte minst: Hail Hydra.

5. Guardians of the Galaxy (James Gunn, 2014)

Årets största överraskning, från Björn Skifs sång i trailern till tvättbjörnar och talande träd. Och Chris Pratt – vilken kille! Dessutom spelas skurken av min senaste tv-förälskelse – Lee Pace.

6. Dawn Of The Planet Of The Apes (Matt Reeves, 2014)

Pratande apor! Apkrig! Andy Serkis! Keri Russell! Jason Clarke! Gary Oldman!

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Patrik Andersson rankar årets bästa k-pop-musikvideor

$
0
0

Sydkorea är inte bara världens främsta popmusikland (kvalitetsmässigt, enligt mig) och en av världens största popbusinessekonomier, det är också världens främsta musikvideoproducent (kvalitetsmässigt, enligt mig). Här är årets 10 bästa, i nedräkning mot listettan:

10. EXID: Up & Down

Censur är irriterande, så när en musikvideo får in typ tio tusen »subtila« referenser till sexuella aktiviteter tack vare oskyldiga föremål som ballonger, motorsågar och fötter(!?), så kommer den automatiskt in på listan. Jag vet inte om jag ska ge plus- eller minuspoäng för slutet där medlemmen Junghwa först slickar på en giftflaska följt av att flaskan ligger bredvid en bruten banan. Aj.

9. Ji-yeon: 1 Min 1 Sec (Never Ever)

T-ARA-medlemmen Ji-yeon gjorde sin solodebut. Hon vaknar upp i sin slitna men ändå väldigt hemtrevliga lägenhet, hon lagar mat, vattnar blommor, stickar, men... Varför är låten så mörk? Och vad är det med all vattensymbolik? Och varför blir händelseförloppet alltmer mardrömslikt? Okej, slutet är förutsägbart, men inte desto mindre effektivt när vi väl når dit.

8. HyunA: Red

Ännu ett långfinger till censuren när 4MINUTE-medlemmen HyunA släppte sin tredje solo-ep. Om någon annan sångerska hade haft denna kaotiska vansinnesvideo, så hade den inte hamnat på några topplistor, men HyunA har tillräckligt med karisma för att hålla ihop allt. Plus en kul parodi på Wrecking Ball av Miley Cyrus när en apa svingar förbi på en discokula.

7. Z.Hera: D Island

Hade jag haft den minsta aning om vad som händer i den här videon, så hade den kanske hamnat högre, men nu är det bara en väldigt suggestiv, vacker video. Våldtäkt som förstör en relation? Lesbisk kärlek som slutar med att den ena kvinnan sticker med en man? Teorier i kommentarerna, tack.

6. HA:TFELT: Ain't Nobody

Ännu en suggestiv skönhet, men den här begriper jag: Han är otrogen, så hon mår dåligt och uttrycker det genom modern dans. Vissa hånade koreografin, men den är ju så perfekt! Och man måste beundra scenen där hon dansar på asfalt, det kan inte ha varit helt enkelt (kolla in hennes knän).

5. STELLAR: Marionette

Det största långfingret till Sydkoreas censur. Den kanske mest sexuella popvideo som någonsin kommit från det konservativa landet. När manliga artister går utan tröja och dansar sexuellt så är det okej, men när kvinnliga artister gör detsamma så är det plötsligt skamfullt för inte bara artisterna, utan även deras föräldrar? Snälla...

4. VIXX: Error

Låtens text handlar om en man som förlorar sin älskade, så han förvandlar sig till en cyborg för att glömma henne, men trots sitt nya mekaniska jag, så minns han henne fortfarande. Videon är en uppföljare till texten, där han bygger en robot-kopia av henne (spelad av Youngji från tjejgruppen KARA), men allt går fel när regeringen får höra om hans olagliga robot. Det enda minuspoänget här är den otroligt fåniga hatt som rapparen Ravi har i vissa scener. Allt annat är underbart bra.

3. WA$$UP: Fire

Jag har aldrig sett en musikvideoregissör anstränga sig så mycket för att göra något så självmedvetet uselt! Övertydlig text-grafik (»SEXY!« – Jo tack, vi ser), dålig green-screen med supertöntiga bakgrunder, uppvärmningsövningar som tydligt finns bara för att visa upp bröst och rumpa, och de lyckas till och med fucka upp något så simpelt som kausaliteten i en fotbollsmatch med klipp som upprepar sig (och dessutom får olika konsekvenser!), en handling som är omöjlig att följa och andra underbart kronologidödande knep. Jag har skrattat åt den här videon ända sedan fotbolls-VM och kommer fortsätta skratta åt den tills nästa.

2. Orange Caramel: My Copycat

Spot the Difference och Where's Waldo fast i musikvideoformat. Oändligt replay-värde om man har en tråkig dag. Vad mer behöver jag säga?

1. BADKIZ: Babomba

BADKIZ slår in slapet i »slapstick«, när de går runt och smäller till alla irriterande män. Det spelar ingen roll att videon kostade typ tio kronor, det är ändå årets mest perfekta musikvideo.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Björn Finér rankar årets hetaste tv-förälskelser

$
0
0

Jo då, jag blev så klart kär i rollfigurer i år igen. Här är årets lista!

1. Joe MacMillan

Lee-Pace-1356x762
Lee Pace, i rollen som Joe MacMillan, den ytliga 1980-talsvisionären med drag av både Patrick Bateman och Steve Jobs har satt djupast spår i mig i år. Lee har även setts på filmduken i år, både i Guardians of the Galaxy och i sista Hobbit-filmen. Trots att Joe MacMilan är etta på listan så räknar jag in hela Halt and Catch Fire-casten här. Årets bästa tv, om hjärtat får välja!

2. Rust Cohle

td3
Sjukt stilig McConaughey och så klart, ytlig som jag är, är det den yngre versionen av Cohle som jag är kär i… Den luggslitne Cohle, som karvade figurer ur ölburkar, är så inte min grej. Hatade ljudet … varje gång. Bilden är tagen från en av de snyggaste tv-scenerna någonsin.

2. Peter Quinn

quinn-1356x760
Redan i förra säsongen, kanske främst när han sköt Carrie i benet (hallå, hon höll på att göra bort sig totalt!) kände jag stora sympatier för (sociopaten) Peter Quinn. Den här säsongen är han fucking wonderful!

4. Brienne (of fucking Tarth)

Skärmavbild 2014-12-19 kl. 12.44.38
Jag är inte så glad att hon hmm:ade hmm men ni vet likväl som jag att hon är underbar! Och nu är det ju inte så otroligt långt kvar tills vintern kommer.

5. Kate Morgan

Yvonne-Strahovski-Kate-Morgan-phone-24-Live-Another-Day-Episode-9
Förutom det underbara att få återse Jack och Chloe i 24: Live Another Day så var den glada överraskningen den här säsongen Kate Morgan. Jag hoppas på en säsong till, och jag hoppas på mer Kate Morgan.

6. Kevin Garvey

Kevin Garvey
Jag började med att i princip bara lyssna på The Leftovers, samtidigt som jag gjorde någonting annat. Men oftare och oftare ville jag se vad framför allt Kevin Garvey hade för sig i rutan.

7. Jessica Hyde

Jessica Utopia
Jag missade Utopia förra året, därför avsaknaden av Jessica Hyde på förra årets lista. Paradoxalt nog, för det är egentligen Jessica Hyde från säsong 1 som ligger på min lista.

8. Nessa Stein

Nessa
Trasiga, trasiga Nessa. När hon gick in i sitt panic room och/eller utsatte sig för faror… Man ville bara krama om henne.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Ida Kjellin rankar årets Nej-nu-JÄVLAR-HAR-DET-GÅTT-FÖR-LÅNGT!

$
0
0

2014 var året då vi rasade mer än någonsin... eller kanske inte mer än någonsin, men mer högljutt, då upprörda tv-tittare beväpnade med sociala medier-konto lyckades trumma upp folkstorm snabbare än någonsin förut.

Uppehållet i Homeland

Direkt efter Homelands mest rafflande avsnitt meddelar SVT att det blir hela tre veckors väntan på nästa då det är Thanksgiving-uppehåll i USA plus att Musikhjälpen snor tablåplatsen veckan efter. SVT gav dock med sig efter rasande påtryckningar. (Inte minst från TVDags nagelbitande Quinn-dyrkande redaktion).

Ingen vit jul i julkalendern

Årets julkalender utspelade sig i Kroatien och innehöll därför ingen snö!

Våra bästa år plockas bort ur tablån

Days of Our Lives, eller Våra bästa år, förpassas till TV3-webben efter 17 år i tablån. Hur kunde de.

Nakenchock i Historieätarna

Andra säsongens premiäravsnitt hade hela 1 347 000 tittare. Alla uppskattade dock inte Erik Haags avklädda röv och hans leopardtanga-skrevande i 1980-talsavsnittet, som fick folk att skrika »trams!« samt ropa på luktsaltet.

En japansk tecknad Ronja

Helgerån! Skreks det när den japanska animé-Ronja kom som tecknad serie i 26 avsnitt

Pippis omklippning

Mera Astrid-kränk! SVT restaurerar Pippi. Nya fina fräscha färger och lite omklippningar. Reaktion: hundratals ilskna kommentarer över att omoderna och ofräscha ordet n-kung är bortklippt.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Daniel Åberg rankar årets fyra finaste biostunder

$
0
0

Sedan jag flyttade till nordligaste norr har mina biokvällar blivit avsevärt färre (även om det faktiskt visas bio varje söndag även i Vittangi). Men i samband med stockholmsresor har det blivit en del besök där jag försökt fokusera på den smalare delen av repertoaren. Här följer de fyra finaste – filmer som därtill även hunnit nå streamingtjänster och nu kan ses från tv-soffan.

1. Ida (Pawel Pawlikowski)

En ung kvinna söker sitt förflutna på den polska landsbygden på 1960-talet innan hon ska avlägga sitt nunnelöfte. Längs vägen blottas andra världskrigets fasor med en drabbande obarmhärtighet. Lågmäld, närmast tyst och oerhört vacker film som på blott 80 minuter hinner berätta en hel del om de mörka vrår som döljer sig inom människan. Ida kan hyras på Headweb, samt ses på amerikanska Netflix.

2. Boyhood (Richard Linklater)

Att Richard Linklater är innerligt intresserad av tidens gång har han visat med bravur i Bara en natt-trilogin, men »Boyhood« är än mer förtrollande i sitt anslag. I tolv år pågick inspelningarna, där ett syskonpar följs från unga år in i vuxenlivet, med Ethan Hawke och Patricia Arquette som föräldrarna. Resultatet är både anspråkslöst och vackert. Boyhood visas fortfarande på bio i Stockholm, men kan köpas i amerikanska iTunes Store (hyrstart 6 januari).

3. Tracks (John Curran)

1977 inleder 27-åriga Robyn Davidson, hennes hund och fyra kameler en vandring från Alice Springs i Australiens mitt. Målet är Indiska Oceanen 270 mil västerut, rakt genom ödemarken »The outback«. Filmatiseringen av Davidsons strapats är en vacker och njutbart långsam film om en resa både i det inre och yttre, med en utmärkt Mia Wasikoska i huvudrollen. Tracks kan hyras på Headweb.

4. Nebraska (Alexander Payne)

En stillsam och vackert svartvitt filmad roadmovie om en åldrad far och hans son som försöker finna varandra på Nebraskas sömniga landsbygd. Fans av Alexander Paynes tidigare filmer lär känna igen såväl tonen som den återhållsamma humorn. Bruce Dern och June Squibb Oscarsnominerades för sina roller som knarrigt äkta par på ålderns höst, och även tidigare Saturday Night Live-stjärnan Will Forte gör en fin insats i rollen som sonen som vill lära känna sin far innan det är för sent. Kan köpas i svenska iTunes Store samt streamas på amerikanska Netflix.

Se kommentarer


Kjell Häglund rankar årets 30 bästa komediserier

$
0
0

Så här är det: jag sätter inte ihop årslistor under noggranna överväganden. Hur avgör man om True Detective eller Mad Men är »bäst«? Eller, här på komedilistan, om Detectorists är roligare och bättre än Toast of London?

Jag hade kunnat sätta Siblings som etta, och stå för det. I stället hamnar den på 15:e plats…

Inget var roligare i år än hela den utdragna hinna-runka-av-800-mässbesökare-sessionen i Silicon Valley.

Men, jag har i alla fall utgått ifrån någon sorts intuitiv subjektiv värdeskala där jag, tror jag, premierat unicitet och i vilken utsträckning jag fått rysningar av den totala nivån av kreativitet, psykologisk iakttagelsehumor och allmänmänsklig identifikation.

Så hur kommer jag då fram till att Silicon Valley var bäst 2014? Det finns ju mycket mer unicitet i Broad City eller Noel Fielding's Luxury Comedy… och mycket mer mänsklig identifikation i Detectorists eller The Mimic.

Well, jag lät bara största garvet avgöra.

Och inget var vare sig bokstavligt eller bildligt större i år än hela den utdragna hinna-runka-av-800-mässbesökare-sessionen i Silicon Valley:

Det var ett evinnerligt tjat om Mike Judge och allmän mansdominans när serien lanserades och hypades i våras. Judge regisserade visserligen själv den fenomenala finalen, men varken han eller medskaparna var de mest tongivande manusförfattarna – och lite undrar jag ju över varför seriens största genuskritiker aldrig med ett ord nämnde de kvinnliga regissörerna? Framför allt (vassa, hårdjobbande Tricia Brock (vars andra höjdpunkter i år var Only Child-avsnittet av Girls) och ett par av de allra finaste Black Box-episoderna) men också veteranen Maggie Carey.

En serie med passionerad expertkoll på sitt ämne, sin miljö, sin branschton, sin livsstilsjargong och sin rollgestaltsdemografi, och inte minst på humorsprickorna i fasaden.

Silicon Valley hade framför allt en sagolik andra säsongshalva, då maskineriet av alla beståndsdelar hade körts in och utmynnade i en serie med passionerad expertkoll på sitt ämne, sin miljö, sin branschton, sin livsstilsjargong och sin rollgestaltsdemografi, och inte minst på humorsprickorna i fasaden. Dialogen är direkt makalös – seriös satir och högkreativa oneliners i svängiga dubbellager och perfekt tempo; och alltid underbyggda med, och inbyggda i, dessa exakta miljö- och branschmarkörer (som att »alla i Silicon Valley« inklusive servitörer och butikspersonal »egentligen« är oupptäckta start-ups… precis som »alla servitörer i Hollywood egentligen är skådespelare«).

Och det bästa med  hinna-runka-av-800-mässbesökare-sessionen är kanske ändå inte garvet – utan igenkänningen i det kreativa ruset, dyngetruntjobb-tröttheten, kontrolltappet i grupp… så visst innehåller Silicon Valley väldigt mycket psykologisk iakttagelsehumor och allmänmänsklig identifikation också.

Kan vara årets roligaste scen. Hur hinner man runka av 800 pers på tio minuter?

Årets roligaste scen. Hur hinner man runka av 800 pers på tio minuter?

Kjells topp-30

  1. Silicon Valley (C More/HBO Nordic)
  2. Detectorists (BBC)
  3. You’re the Worst (FX)
  4. The Comeback (C More/HBO Nordic)
  5. Broad City (Comedy Central)
  6. W1A (BBC)
  7. Mozart in the Jungle (Amazon/Viaplay)
  8. House of Fools (BBC)
  9. Kroll Show (Comedy Central)
  10. Doll & Em (HBO Nordic)
  11. Maron (IFC)
  12. Veep (C More/HBO Nordic)
  13. Toast of London (Channel 4)
  14. The Mimic (Channel 4)
  15. Siblings (BBC)
  16. The Eric Andre Show (Adult Swim)
  17. New Girl (Fox)
  18. Puppy Love (BBC)
  19. Derek (Channel 4)
  20. Married (FX)
  21. Noel Fielding’s Luxury Comedy (Channel 4)
  22. The Trip to Italy (BBC)
  23. Psychobitches (Sky)
  24. Comedy Bang! Bang! (IFC)
  25. Marry Me (NBC)
  26. Big School (BBC)
  27. Portlandia (IFC)
  28. Bad Education (BBC)
  29. Big School (BBC)
  30. Key & Peele (Comedy Central)

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Magnus Blomdahl rankar årets bästa skräckfilmer

$
0
0

2014 har varit ett bra år för film som skrämmer. Ett genrevidgande år. För vad är egentligen skräckfilm? Hör en film som Cheap Thrills egentligen hemma här? Eller Big Bad Wolves, som många säkert ser som så mycket mer än »bara en skräckfilm«. Snick snack, jag har gjort det enkelt för mig och hyllat femton filmer som chockat mig under året som varit, även om säkert ett fåtal haft premiär redan 2013. Jag har säkert missat en hel del (Jaaa, Babadook och Starry Eyes), så tipsa gärna i kommentarsfältet.

1. Big Bad Wolves (Ahron Keshale, Navot Papushado)

Ahron Keshales och Navot Papushados andra film, efter Rabies, är en betydligt mer seriös sådan. Fadern till en mördad flicka bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och tvinga fram en bekännelse genom tortyr. Men är mannen egentligen skyldig? Rabies marknadsfördes som »den första skräckfilmen från Israel«, något vanskligt då den omgående blev till ett gigantiskt rorschachtest genererandes både politiska som religiösa resultat. I Big Bad Wolves krävs ingen överanalys, här ligger Israel/Palestina-konflikten som en stärkande fond. Vilket gör filmen till så mycket mer än bara en skräckfilm. Dessutom innehåller den vissa komiska element som är så svarta att de på sätt och vis gör filmen läskigare än dess rysliga motsvarigheter.

2. Cheap Thrills (E.L. Katz)

En höjdare om att må dåligt, så dåligt att du är redo att göra allt – och då menar jag verkligen allt – för att komma ur den situation du befinner dig i. Det är vad Cheap Thrills handlar om. I samband med dvd-släppet för ett tag sen skrev jag så här: »mörkt, cyniskt, fartfyllt och mycket, mycket roligt. Som i en scen där man äter upp en hund. Fast det kanske var ett dåligt exempel…« Det finns flera dåliga exempel att dra till med för att locka tittare. Nästan hela filmen faktiskt. För er som inte har en aning om vad det handlar om så är Cheap Thrills en djupdykning ner i människans allra mörkaste. Vad man är beredd att göra för pengar, när man inte har några. Ska vi slå vad?

3. Under the Skin (Jonathan Glazer)

Aldrig har väl ensamhet skildrats så väl och hopplöst som i Jonathan Glazers tredje långfilm Under the Skin. En närstudie av människan genom Scarlett Johanssons rymdvarelses ögon. Kallt och metodiskt blir resultatet då hennes kufiska alien avverkar Glasgows utkanter, på jakt efter ensamma män. Ett slags lek med Johanssons reella jag och den utomjording hon spelar. Men även en parallell till djurriket – människan inkluderad – och dess survival of the fittest-mentalitet. Ett slags Svarta änkan möter nidbilden av hur en man från och till påstås vara – och säkert också är, från och till. Värt att tillägga är att en stor del av filmen är gjord med dolda kameror. Männen som Johansson pratar med i sin van är alltså inte medvetna om att de filmas med åtta fasta kameror.

4. The Strange Color of Your Body's Tears (Hélène Cattet, Bruno Forzani)

Det intressanta med Hélène Cattet och Bruno Forzanis uppföljare till den estetiskt tilltalande Amer är inte dess fulländade utförande utan hur de tänkt sig att följa upp det här mästerverket. Vad kommer härnäst? Förhoppningsvis tar de åt sig av lovorden på rätt sätt och får inte prestationsångest. Om inte, så är det fullt förståeligt. Film blir inte snyggare, bättre än så här. Stil före substans kanske, en paradox förvisso då det är just det som förhöjer The Strange Color of Your Body's Tears till något utöver det vanliga. En psyko-sexuell headtrip, som inledningsvis ger intrycket av att vara en vanlig deckare där en man söker sin försvunna fru, men som snart går härligt överstyr och tappar sin tråd någonstans i den labyrintiska handlingen. Tydligt giallo-influerad, är det här så nära en magisk förbannelse för ögat du kan komma. Och det är underbart.

5. Tusk (Kevin Smith)

Sagan om mannen som blir en valross är och förblir en av årets bästa/värsta upplevelser. Är den rolig? Är den hemsk? Både och, men den är också någonting däremellan. Något oidentifierbart. Något som får dig att vilja ta ett långt bad efteråt och sedan duscha bort dina minnen med högtryckstvätt. Det mest oroväckande är kanske tanken att Kevin Smith går i gång på just detta. Se på egen risk!

6. Horns (Alexandre Aja)

När Joe Hills bok Horns skulle filmatiseras av Alexandre Aja med Daniel Radcliffe i huvudrullen var det många som kände av en viss oro. Personligen kände jag ingenting. Jag hade inte läst boken, knappt sett en Harry Potter-film och sedan länge gett upp tankarna på en comeback för Alexandre Aja. Så fel jag hade. Ibland är inga förväntningar de bästa förutsättningarna. Den krystade historien om en man som vaknar upp efter en hård natt med horn som växer ur pannan och en mördad flickvän, vars död han får skulden för, är både originell, fängslande och pampig.

7. V/H/S Viral (Antologi)

Den senaste installationen i V/H/S-sagan har sågats oförtjänt hårt. Mycket för att den är så ojämn. Och allt är inte bra här. Gregg Bishops segment, trollkarlsfilmen Dante the Great lever inte upp till vare sig sin subgenre eller titel, utan blir mest tramsig och tröttsam. Då är Nacho Vigalondos Parallel monsters, om parallella tidsresor och monstersex, betydligt roligare. Men det är först när Justin Benson och Aaron Moorhead (Resolution, Spring) får röja loss som V/H/S Viral erkänns klassikerstämpel. Bonestorm är vad som kommer få mig att klistra fast GoPros både på skateboarden och i pannan när våren väl kommer. Kanske till och med smasha ett par brevlådor och bli full på folköl. Lagom anarkistiskt. Bonestorm är som en spruta med adrenalin rakt in i ditt hjärta. Pulp Fiction-stil. Zombies, Voodoo och skateboarding. Storyn tänker du? Finns ingen.

8. The Sacrament (Ti West)

Brännmärkt som en Vice-film, regisserad av Ti West, producerad av Eli Roth och Joe Swanberg som kameraman med världens fulaste pannband. Ett givet köp! Det hela börjar precis som vilken found footage/mockumentär-film som helst. Två journalister bestämmer sig för att dokumentera deras väns sökande efter sin syster som gått med i en sekt liknande Jim Jones Folkets tempel. Väl där (någonstans i någon djungel) handlar det först och främst om att få sektmedlemmarna att tala, samt få till en intervju med The Father. Ti West gör det han gör bäst och även om han lyckats bättre tidigare - House of the Devil till exempel – så är det här krypande realistisk skräck som snyggt propagerar individuellt tänkande. En liten kul detalj är att The Knife spelas under förtexterna. Vilken ära, för dem!

9. Wolf Creek 2 (Greg McLean)

Om du som jag gillade Greg McLeans smått klassiska Wolf Creek från 2005, men tyckte att den var lite tråkig emellanåt, kommer du uppskatta uppföljaren och dess sanslösa mix av skräck, humor och action. John Jarratt är återigen tillbaka som Mick Taylor och precis som förra gången handlar det om blåögda backpackers som får lära känna Australiens riktiga down under: Micks källare. Visst finns här en underliggande politisk tråd som för upp ämnen som turismindustrins avigsidor till ytan, men det är inte därför man ser Wolf Creek 2… Man ser den för det undersköna landskapets skull, för dess kontrastrika ondska och de sköna parodiska referenserna till Crocodile Dundee och Motorsågsmassakern 2. Och för Mick »This is a knife« Taylor.

10. Among the Living (Julien Maury, Alexandre Bustillo)

Ett slags barnförbjuden The Goonies där tre ungdomar följer efter en mördarclown till ett nedlagt nöjesfält och får gå före i kön till spökhuset. Bustillo och Maury återvänder efter två fantastiskt atmosfäriska filmer (Inside, Livid) för att fullfölja terrorn med kanske deras mest lättillgängliga och fartfyllda film hittills. Självklart gör Beatrice Dalle ett gästinhopp och självklart har man inte tappat sin fascination för grymma effekter och gravida magar...

11. The Canal (Ivan Kavanagh)

Oj, oj, oj, du som ännu inte sett The Canal har verkligen något att se fram emot. På pappret inte mer än en tråkig spökfilm, i verkligheten något av det otäckaste jag någonsin sett. Lite som en James Wan-film utan varken humor eller trimmad finess. The Canal är råbarkad arbetarskräck som vägrar vara mysig. Filmarkivisten David misstänker att hans fru är otrogen. När hon plötsligt försvinner blir han en av de huvudmisstänkta, samtidigt som deras hus bär på en mörk hemlighet och en märklig gestalt envisas med att uppenbara sig hela tiden. Bortglömd, förbisedd och underskattad. The Canal passar alldeles utmärkt till tolvslaget.

12. Blue Ruin (Jeremy Saulnier)

Hämnd är en rätt som serveras bäst av amatörer. Se den, eller se om den och ägna sedan stora delar av året till att fundera över den. Hyllade här på TVdags.

13. Spring (Justin Benson, Aaron Moorhead)

Justin Benson och Aaron Moorhead har bara varit filmiskt aktiva i ca fem år men redan gjort tre av mina favoritfilmer: Resolution, Bonestorm (V/H/S Viral) och nu Spring. En erotisk monsterfantasi som mot alla odds – pojke flyr från polisen till Italien, träffar flicka, turistflanerar, dricker vin och hånglar till vågornas brus – lyckas förföra. Otroligt vacker, snygg och mystisk. Trots alla semesterklichéer, eller kanske tack var dem, är Spring en av dessa filmer som du skulle vilja befinna dig i. Uppleva ungdomlig kärlek och röra vid det förbjudna köttet. Kläm in lite blöckfiskporr också så har du en av årets märkligaste kombinationer. 2015 är året då Justin Benson och Aaron Moorhead kommer sluta göra indie och bli anställda av Hollywood på heltid.

14. Alleluia (Fabrice du Welz)

Fabrice du Welz har aldrig gjort filmer för folket, han gör inte filmer för att underhålla, han bjuder in till ett inferno av färger, känslor, ljud och låter dig uppleva något utöver det vanliga. Antingen blir det bisarrt och makabert – som i The Ordeal – eller vemodigt och hjärtskärande – som i »tsunamifilmen« Vinyan. Du kanske inte gillar dem, men du bär dem med dig för alltid. Efter ett långt uppehåll gjorde Fabrice du Welz comeback 2014 med en noir-aktig snutfilm (Colt 45) och en mörkervåldsam, romantik baserad på verkliga händelser. Alleluia. Den ska du se.

15. Septic Man (Jesse Thomas Cook)

Det känns som att det är min förbannade skyldighet att ha med den här bortglömda pärlan på min lista. Kanske är det för att den utspelar sig i en kloak, eller för att den påminner för mycket om The Toxic Avenger, eller den – till synes – barnsliga storyn. Jag vet inte vad det är, men just allt det som fick mig att vilja se Septic Man, verkar vara det som sänker den. Synd. Historien om mannen som fastnar i en kloak och sakta men säkert förvandlas till en levande infektion, är fantastisk. Tung, mörk och groteskt rolig. Lite som Sam Raimis Darkman, fast i en kloak fylld med exkrement, råttor och döda kroppar. Inte för äckelmagade dock.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Kjell Häglund rankar årets 40 bästa dramaserier

$
0
0

Hur kan jag ranka en countrysåpa framför ett auteur-epos som True Detective, eller andra definitiva mästerverk som The Knick, Louie eller Mad Men?

För det första vill jag nog kalla Callie Khouri för minst lika mycket auteur som någonsin Nick Pizzolatto eller Matthew Weiner – att avfärda den tanken gränsar till sexistiskt och röjer ett platt klichémanligt synsätt på modern tv-kultur.

En grundläggande unik storhet i Nashville, som får mig att placera serien som nummer ett, visar sig som allra tydligast just vid en jämförelse med True Detective, eller Kingdom, eller Sons of Anarchy. Eller, rättare sagt, den saknar motsvarighet i alla just nu pågående serier med ett enda undantag, Mozart in the Jungle (som jag följaktligen också placerade högt på komedilistan tidigare i morse).

Jag pratar om förmågan att skapa tv-dramatik på ett annat kulturellt fält – i och om musikbranschen – och få det att fungera på båda arenorna.

Hur fasen går det till att hitta alla dessa låtar och få skådespelarna att göra dem till sina – både i rollerna som låtskrivare och artister – utan att någonting någonsin skorrar falskt?

Nashville skyndar fram som en speedad såpa men känns ändå aldrig forcerad utan tvärtom som en enda rusig kedja av här-och-nu-situationer; och serieskaparen Callie Khourie har lyckats med den remarkabla bedriften att lyfta musiken till ytterligare högre nivåer efter att maken T-Bone Burnett lämnade serien som musikansvarig. Jag försöker ibland (mellan avsnitten, ty medan man ser dem är man bara uppfylld av trovärdigheten) förstå hur fasen det går till att hitta alla dessa låtar och få skådespelarna att göra dem till sina – både i rollerna som låtskrivare och artister – utan att någonting någonsin skorrar falskt.

Men jag kan inte fatta. Och där finns, för mig, den stora magin med Nashville. Jag förstår inte hur de gör, marionettrådarna där bakom förblir osynliga. Jag bara ser och hör och tror på Callie Khouries rika story, nästan så som jag upplevde tv-serier som barn, och det är en upplevelse i sig att få ta del av detta axel mot axel med en lika uppslukad 12-årig dotter.

Vi följer Nashville tillsammans, min fru, min yngsta dotter och jag, och blir lika berörda alla tre, serien skär genom ålders- och intressegränser i skepnaden av både drama-tv och country-storytelling. Även de mest tekniska låtskrivarvardagsscener skildras sömlöst och med ett närmast mirakulöst trovärdigt förhållningssätt till musik- och underhållningsbranschen.

Precis som i nedlagda musikalbranschdramat Smash, som jag gillade av exakt samma skäl som jag nu är Nashville-fan, spelas en av huvudrollerna av den briljanta Broadwayartisten och högt musikutbildade skådespelaren Will Chase – ofattbart genuin i rollen som countrysuperstjärnan Luke Wheeler. Ändå är han bara en liten pusselbit i en ensemble av musikmänniskor, där alla – från Connie Britton till barnskådespelarna – tar vara på medvetna stereotyper (som ju jag brukar älska att förhöja till »arketyper« när de är värda det) och fyller dem med känslor och allmänmänsklig identifikation.

Kjells Topp-40

  1. Nashville (ABC/Viaplay)
  2. True Detective (C More/HBO Nordic)
  3. Halt and Catch Fire (C More/HBO Nordic)
  4. The Knick (C More/HBO Nordic)
  5. Louie (FX)
  6. Black Mirror: White Christmas (Channel 4)
  7. Mad Men (Kanal 9)
  8. Sons of Anarchy (Kanal 9)
  9. Rectify (Sundance)
  10. Torpederna (TV4)
  11. The Americans (TV8)
  12. The Good Wife (CBS/Sjuan)
  13. Transparent (Amazon/Viaplay)
  14. The Newsroom (C More/HBO Nordic)
  15. Black Box (ABC/Viaplay)
  16. Masters of Sex (Showtime/HBO Nordic)
  17. From There to Here (BBC)
  18. The Driver (BBC)
  19. Happy Valley (SVT)
  20. Line of Duty (SVT)
  21. Homeland (SVT)
  22. Glue (Channel 4)
  23. Ray Donovan (Showtime)
  24. Looking (C More/HBO Nordic)
  25. Blå ögon (SVT)
  26. Ettor & nollor (SVT)
  27. Old School (ABC1)
  28. Puberty Blues (Channel Ten)
  29. Banshee (C More/HBO Nordic)
  30. Arvingarna (DR/SVT)
  31. The Code (ABC AUS)
  32. Suspects (Channel 5)
  33. Fargo (FX/HBO Nordic)
  34. The Honourable Woman (BBC/HBO Nordic)
  35. Babylon (Channel 4)
  36. In the Flesh (BBC)
  37. Kingdom (DirecTV)
  38. Utopia (Channel 4)
  39. The Red Road (Sundance/HBO Nordic)
  40. Inside No 9 (BBC)

OBS! Jag har listat komediserierna separat:

http://tvdags.se/artikel/kjell-haglund-rankar-arets-30-basta-komediserier

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Se kommentarer

Viasats OS-krönika tröstar Nicklas Bäckström… och glömmer en Kalla-medalj

$
0
0

Fyra timmars OS-krönika uppdelat på två program är väldigt ambitiöst av Viasat – det ger utrymme att gå på djupet och berätta mer än det sedvanliga för programformen. Men jag är inte ute efter att recensera programmen som helhet utan i stället ta upp två saker som fick mig att fundera.

Intervjun med Bäckström hade brister och var närmast tröstande. Man kunde även tagit upp hockeyförbundets skamlösa beteende och att Wada överklagat den friande domen till CAS.

Först: stort fokus lades på Nicklas Bäckströms otillåtna piller. Sverige fick sitt första dopningsfall under ett OS sedan Tomas Johansson i Los Angeles 1984. Det är ovanligt att svenska idrottsstjärnor åker fast för dopning. Därför är det inte konstigt att de fall som finns får mycket uppmärksamhet och blir omdiskuterade. Jag tycker det är fullt relevant i det här sammanhanget att ge händelsen stort utrymme.

Intervjun med Bäckström hade brister och gick ibland över till att vara tröstande. Det hade gått att vara både hårdare och mer frågvis. Man kunde även tagit upp hockeyförbundets skamlösa och pinsamma beteende och nämnt att Wada har överklagat den friande domen till CAS. Bra i stället att man nämnde IOK:s hårda kritik av läkaren Björn Waldebäck, och intervjun med Arne Ljungqvist var bra. Fint att få rätsida på varför provet tog sådan lång tid. Det borde framkommit tidigare så man hade kunnat sopa undan Tommy Boustedts konspirationsteorier om att det var för att få maximal uppmärksamhet.

Tommy Boustedts konspirationsteorier borde ha sopats undan från början.

Det är ett inte helt enkelt ämne att förhålla sig till journalistiskt. Jag trodde det enbart skulle bestå av en snyftintervju med Bäckström, men man gjorde faktiskt lite mer än så och det framkom också information som i varje fall inte jag kände till tidigare.

Min fundering nummer två handlar om en händelse som inte togs upp. Missade man att redogöra för en medalj? Jag har faktiskt kollat om programmet för att vara säker. Charlotte Kalla tog silver på 10 km klassiskt men det skildrades aldrig. Var det en jättestor miss eller ett medvetet val? Varför skulle man välja bort det? Jag är i varje fall oförstående. Det vore intressant att få förklaring.

TV3:s och Viasats OS-krönika del 1 & del 2 finns på Viasatsport.se samt på Viaplay.

Se kommentarer

Missa inte maffiga Mozart in the Jungle – svensk premiär i dag!

$
0
0

Man tar lätt miste på vilken sorts serie Mozart in the Jungle verkligen är – titeln, de flesta bilder som cirkulerar, och startbilden på trailern här nedan antyder liksom något annat.

Tänk snarare Girls – inklusive sex och knark – plus klassisk musik.

Serien spänner upp ett vilt komiskt vibrerande spelfält mellan politisk och kreativ kulturelit och musikerträsket av studenter och frilansare.

Starke man bakom serien får nog indiefilmkungbrorsan Paul Weitz sägas vara, han har regisserat mest och skrivit ett par av manusen, men det är ett imponerande teamwork där Jason Schwartzman och Roman Coppola ihop med Tony-vinnande Broadway-författaren Alex Timbers varit skapare och huvudförfattare; och bland övriga regissörer måste inte minst flerfaldigt TVdags-hyllade Tricia Brock (Silicon Valley, Girls) nämnas. Och samtidigt har doldis-manusveteranen John J Strauss steppat upp som showrunner.

Serien är inspirerad av, men bygger inte direkt på, oboisten Blair Tindalls självbiografi Mozart in the Jungle: Sex, Drugs, and Classical Music från 2005, där hon skildrar det hektiska livet som frilansmusiker i både New York-filharmonikerna och Broadway-ensembler och ofta mer eller mindre samtidigt…

Det tv-serien främst tar med sig är den febriga, vilda humorn – attityden är rena rock'n'rollen – med Malcolm McDowell som den gamla, avgående men fortsatt emeritus-tjänstgörande filharmonikerledaren och Gael Garcia Bernal som den nye, frivole, radikale chefsdirigenten (båda är bättre än på länge); med Saffron Burrows och Bernadette Peters i ytterligare bärande power-roller och därutöver en suverän support-cast som spänner upp ett vilt komiskt vibrerande spelfält mellan politisk och kreativ kulturelit och musikerträsket av studenter och frilansare.

Mozart in the Jungle säsong 1 lades ut i sin helhet på Amazon dagen före julafton och finns från och med i dag på Viaplay.

Se kommentarer

Vad har du missat? TVdags hela årslistebonanza i samlad form

$
0
0

Hela julhelgen har du kunnat läsa om TVdags-redaktionens favoriter under film- och tv-året 2014. Klicka på bilden för att komma till vår samlade årslistebonanza.

film- och tv-året 2014

Se kommentarer

Heta tv-nyheter direkt i januari – sagomusikal, 12 apor & Marvel's Peggy Carter

$
0
0

Som Kjell konstaterade så var 2014 ett fantastiskt bra tv-år. Det ser ut som om även 2015 kan bli hyfsat. Här är premiärerna i januari som jag är mest pepp på:

Galavant (ABC)

Galavant är en sagomusikal (!). Efter att ha sett den mysknasiga trailern med ganska tydliga Monty Python-vibbar måste jag kolla in serien. Premiär den 4 januari på ABC.

Marvel's Agent Carter (ABC)

Hayley Atwell repriserar rollen som Peggy Carter. Andra världskriget är slut och gubbväldet ska åter härska. Peggy kryssar mellan jobbet som administratör och att vara hemlig agent för Howard Stark (Iron Mans pappa, ni vet). Ser ut att kunna bli snygg och rolig. Premiär den 6 januari på ABC.

Eye Candy (MTV)

Tech-geniet (!) Lindy ska börja online-dejta och får en livsfarlig cyberstalker (!) på halsen. 2014 lät jag bli att kolla på The 100 för att den kändes för ungdomlig. I år ska jag ge de serierna en chans direkt (eftersom jag verkar ha haft fel om The 100, håller på att kolla i kapp). Premiär den 12 januari på MTV.

12 Monkeys (Syfy)

Behöver vi en tv-serieversion av Terry Gilliams mästerverk Twelve Monkeys? Kanske… Jag är i alla fall försiktigt positiv. Särskilt när en av mina favorit-tv-skurkar, Zeljko Ivanek, tittar förbi i trailern. Premiär den 16 januari på Syfy.

Backstrom (Fox)

GW-tv! Rainn Wilson i rollen som Backstrom. Självklart måste vi hålla ett svensköga på detta. Premiär den 22 januari på Fox.

Om alla ovanstående serier är värdelösa så får jag väl glädjas åt att Girls är tillbaka den 12 januari, både på C More och HBO Nordic.

Se kommentarer


Reportage: Vänskap & utopi – TVdags hänger en dag med Stockholm Trekkers

$
0
0

Peter Söderlund är klädd i sin högtidsuniform. Framför honom står ett brudpar – även de uppklädda i universumets finaste kläder – och byter ringar ringar graverade med Star Trek-symboler under vigseln som är arrangerad till punkt och pricka utifrån Star Trek Marriage Manual.

Alice Bah Kuhnke ägnade stora delar av nobelmiddagen åt att diskutera Star Trek. »Har folk samma fördomar om ett jaktlag? Det fungerar på samma sätt här som där, vi förenas i ett intresse.«

Som ordförande i Stockholm Trekkers fick Peter förtroendet att vara vigselförättare. Det var ett par år sedan cermonin ägde rum och är en av de historier som går att berätta om hur människor förenats i sitt intresse och träffats genom Stockholm Trekkers, föreningen han startade den 20 februari 1997.

»Det roligaste är att par som träffats sedan kommer tillbaka med sina barn, som också de är med och tittar på avsnitt«, berättar en av medlemmarna, Eva Friberg.

»Tro det eller ej, men det är väldigt socialt«, fortsätter Kristoffer Ström.

Star trek 2

För det är väl det som är bilden av science fiction-fans i allmänhet och kanske Star Trek-fans i synnerhet – att de är asociala enstöringar som är insnöade på sin grej och hellre nöter Klingon-lexikon i en dåligt ventilerad källare än socialiserar i dagsljus.

»Jag vet inte om folk har samma fördomar om ett jaktlag«, säger Ricki Giorgi. »Men jag tror att det fungerar på precis samma sätt här som där, vi förenas i ett intresse. Om man lyfter bort jakten från ett jaktlag är det nödvändigtvis inte så att alla har särskilt mycket gemensamt. Så är det även för oss. Vi har inte tre ben eller fyra ögon, vi gillar Star Trek. Och de flesta av oss har bara två ben.«

»Det finns en öppenhet och acceptans här, precis som i Star Trek.«

Ett trettiotal har samlats en lördag i Skarpnäcks kulturhus. En gång i månaden träffas trekkers här i filmsalen och ser avsnitt efter olika teman under tolv timmar. Denna gång står »Extreme Engineering« på schemat, där extra fokus ligger på tekniska lösningar och rollfigurer i röda tröjor (ingenjörerna, i övrigt mest kända som universumets Sean Bean-figurer då de alltid dör). Lokalen är noggrant pyntad med Star Trek-attrialjer: vid ingången står en pappfigur av Spock i naturlig storlek, det går att köpa både Vulcan- och Klingon-frallor i fikahörnan och de flesta av medlemmarna är klädda i uniformer. Det är spritt bland demografin – yngre och äldre, kvinnor och män, olika nationaliteter finns alla på plats. Det tycks med andra ord inte finns särskilt många gemensamma nämnare dem emellan om Star Trek lyfts bort ur ekvationen.

»Å andra sidan, har inte 90 procent av oss blivit mobbade?« frågar Eva Friberg.

»Jag tycker inte att man kan förenkla det så«, svarar Ricki Giorgi.

»Men det finns en öppenhet och acceptans här, precis som i Star Trek«, säger Leia Vernby.

Star trek 5

Två avsnitt har precis visats – Contagion från The Next Generation och Babel från Deep Space 9 – och de har nu samlats framför duken där de står och pratar med varandra . Det är inte nödvändigtvis om vad de precis sett, alla har givetvis sett avsnitten tidigare. De ser det mer som en chans att prata om allt möjligt. Som att Jamie i Deep Space 9 är väldigt cool eller att det kanske är dags att sluta röka.

»Men sedan så är alla väldigt enthusiastiska, det är väl därför man letar sig till en förening och inte bara sitter hemma och tittar«, säger Leia Vernby.

Sedan han lackade ur på den svenska textningen av filmen First Contact 1996 har han suttit med och översatt alla Star Trek-produktioner.

Det finns ett antal Star Trek-föreningar i Sverige, bland dem Trekkers i södra Sverige, Östgötatrekkers och så Stockholm Trekkers – på så vis tar de diskussionerna utanför internetforumen.

Star trek 1Under medlemsvisningarna sitter ordförande Peter i första hand uppe i maskinrummet. Som föreningens kapten styr han visningen av avsnitten därifrån. Han har dessutom blivit hela Sveriges Star Trek-professor, när en ny film har premiär besöker han morgonsoffor och sedan han lackade ur på den svenska textningen av filmen First Contact 1996 har han suttit med och översatt alla Star Trek-produktioner till svenska.

»Jag skrattade i två timmar efter att ha sett den filmen, det var verkligen katastrof med översättningar som ’strålpistol’. Så jag ringde upp den svenska distributören med förslaget att vi kunde hjälpa till att göra en ny textning.«

Till vardags jobbar han som officer inom försvaret och ser inte sitt intresse som mer dramatiskt än att han byter till en annan uniform när han kommer hem från jobbet – och vid något tillfälle har Star Trek-uniformen även varit på under arbetstid.

När en ny film har biopremiär samlas de och går ut och ser den och äter middag tillsammans och de har blivit en kompisgäng, som tidigare aldrig möts.

För i stunder när samhället i sig dras med dystopiska inslag, är det inte då det är viktigare än någonsin att blicka mot vad som är möjligt?

»Det är jättetrevligt, det har vi föreningen helt och hållet att tacka för. Sedan har det gått överstyr och kanske blivit för mycket för några. Det har varit starka viljor som tycker att man ska göra saker si och så. Det har vara konstiga saker som de vill att vi ska göra, när det sedan har sagts ifrån har det blivit lite dålig stämning.«

Star trek 7

Sverige är ett av de länder där Star Trek aldrig riktigt fått ett brett genomslag, mycket på grund av strulig lansering när det begav sig. Men med J.J. Abrams reboot av Star Trek har den bredare förståelsen ökat för hela kulturen.

Alice Bah Kuhnke ägnade stora delar av nobelmiddagen åt att diskutera Star Trek med sin bordspartner, pristagaren i medicin 2006, Craig Mello, berättade hon i SVT:s sändning. Och bland medlemmarna i Stockholm Trekkers finns både komiker och en schlagerartist som Nanne Grönwall.

Sedan Gene Roddenberry skapade Star Trek på 1960-talet har det funnits en positiv syn på vad människan kan åstadkomma.

Majoriteten av utbudet av Science Fiction som nått en bredare publik under de senaste åren har ett dystopiskt tema; jorden är på väg att gå under, tekniken förgör oss systematiskt, mer eller mindre otäcka epidemier sprider sig och utomjordingar har bara en sak i sitt raygun-sikte – de vill ha död på oss alla. Tydliga sätt att behandla ämnen som finanskris, rasism och högst verkliga virus. Men Star Trek har alltid handlat om något annat. Det är ett universum som sedan starten har blickat framåt.

»Jag har varit långtidssjukskriven...« berättar Bertil Karlberg samtidigt som han viker ihop en pizzakartong och slänger resterna av middagen han ätit under visningen. »Det kanske är en bidragande anledning till att jag har gått in så mycket i Star Trek den senaste tiden och att det har blivit så viktigt för mig.«

Tanken bakom Star Trek var väldigt enkel: så här, så ska man kunna göra i framtiden.

Det blir en portal till utopisk eskapism. Sedan Gene Roddenberry skapade Star Trek på 60-talet har det funnits en positiv syn på vad människan kan åstadkomma – både vad gäller teknologiska lösningar och hur vi fungerar omkring varandra, alltid rotat i verkligheten med science ficition som strössel på toppen. För Bertil som varit med i klubben sedan slutet av 1990-talet är det en viktig orsak till att intresset för världen aldrig slocknar och att fenomenet puttrar på.

»Det är dessa intressanta teman som det går att analysera och tänka mycket kring, vilket jag gillar«, säger Bertil Karlberg. »Det finns både politiska aktivister och forskare som berättat hur de har hämtat sin inspiration från Star Trek och den världsbild som förmedlas.«

Det Ricky Giorgi berättade om att det inte går att dra alla Star Trek-fans över en och samma kam verkar stämma – jag möter under hela dagen inte på någon med fyra ögon. Men budskapet som universumet för med sig verkar väl rotat, i det lilla, i föreningen. För i stunder när samhället i sig dras med dystopiska inslag, är det inte då det är viktigare än någonsin att blicka mot vad som är möjligt?

»Gene Roddenberry ville att framtiden skulle vara bra! Röd, vit, svart, gul, blå – oavsett kulturell bakgrund ska man kunna jobba tillsammans. Tanken var väldigt enkel: så här, så ska man kunna göra i framtiden«, säger Peter Söderlund.

Bli medlem?

Är du intresserad av att gå med i Stockholm Trekkers? Då måste du först klara ett kunskapsstest! Det består av tre enkla frågor och används för att säkerställa att de som går med verkligen vet vad ger sig in i för förening. Följande tre frågor har använts för nya medlemmar, klarar du dessa? Då kan det vara något för dig.

  1. Vad heter kaptenen i originalserien?
  2. Vilken motor används för att kunna färdas snabbare än ljusets hastighet?
  3. Vad heter skeppet i Next Generation?

Se kommentarer

Lady Gaga utklassade allt när hon hyllade Sting – se klippet här

$
0
0

Mitt förhållande till Sting är komplext och rätt ansträngt. Jag älskade The Police så mycket (och tycker fortfarande att de var ett av 1980-talets allra största band) att jag länge och väl gav varenda ny Sting-platta en chans men ingen fäste någonsin på allvar, allt han gjorde solo kändes som just galapop i kostym.

Lady Gaga är inte 2000-talets Madonna, det är Madonna som var 1900-talets förskalv till Lady Gaga-jordbävningen.

Det märkliga är att när jag hör hitsen i efterhand gillar jag dem. If I Ever Lose My Faith in You är så otroligt snygg att jag får lust att ge Ten Summoner's Tales från 1993 en ny chans nu när jag återhör den . Men skälet att lägga ut det här klippet har inte så mycket med Sting att göra som med Lady Gaga.

Tänk att det fortfarande finns så många hårdnackade skeptiker som avfärdar hennes storhet! Lady Gaga är inte 2000-talets Madonna, det är Madonna som var 1900-talets förskalv till Lady Gaga-jordbävningen. Det här klippet, från den årliga Kennedy Center Honors-galan härom kvällen, visar det med ett jävla eftertryck.

Se kommentarer

Hårt, fult, hånfullt & hatiskt… Finnkampen i junior-VM är ett magiskt psykkrig

$
0
0

Finnkampen… ja, det är väl fortfarande den ålderstigna landskampen i friidrott vi tänker på när vi hör det ordet. Och det är väl faktiskt fortfarande så att om vi hamnar framför tv-sändningen så fastnar vi hela vägen fram till diskningscirkusen på 1 500 meter.

Men hamnar vi överhuvudtaget längre framför tv:n när det är Finnkampen i friidrott? Själv har jag inte sett någon live på många år. Vem väljer självmant att se en svensk missa ingångshöjden i stav eller harva runt på regionsmästerskapsnivå i kula?

Spelmässigt extremt underhållande, särskilt på liten rink – och JVM är verkligen dubbelt så roligt att följa när de avgörs i Nordamerika.

Och Finnkampen vill sig inte riktigt i ishockey heller, på A-lagsnivå. VM är en ren deppturnering utan världens bästa spelare och jag har inte heller sett det live på många år.

Junior-VM, däremot..! Detta är, utöver OS och sporadiska World Cup, den enda landslagsturnering värd att följa på allvar. Spelmässigt extremt underhållande, särskilt på liten rink – och JVM är verkligen dubbelt så roligt att följa när det avgörs i Nordamerika, dels för det snabbare spelet men också för att tv-produktionen är bättre än den europeiska (närmare isen, bättre vinklar och växlingar), och inte minst för att det är mer tv-mys att kolla matcher på nattkröken än på eftermiddagar.

Och så alla rivaliteterna! JVM består främst av en helig treenighet av hatmöten – Ryssland, Kanada, Finland.

Så i kväll är det med andra ord dags för Den Riktiga Finnkampen.

Finnarna lurade guldskjortan av oss förra året, och har en lika strikt defensiv och stark trupp i år, men lite svårare att göra mål. Sverige har imponerat som fasen (i Rysslandsmatchen) men gruppspel och utslagningsmatcher är ofta jobbigt väsensskilda för svenska juniorlandslag.

Vi går in i kvarten med momentum, samtidigt kan Finland se matchen som en lättnad, en omstart efter det knackiga gruppspelet.

Men, framför allt – psykkriget är redan i full gång, och bygger förstås vidare på hånet efter den där Robert Hägg-intervjun förra året, som seglat upp på Aftonbladets klicktopp nu igen:

Det kommer att bli hårt, fult, hånfullt och hatiskt; två lag som gör allt för att knäcka varandra fysiskt och psykiskt. Tv-sport kan inte bli mycket roligare.

Kvartsfinalen Sverige–Finland i junior-VM i ishockey sänds på SVT24 & SVT Play i kväll kl 21.

Se kommentarer

Helgens bästa TV-sport: TVdags guide till Tour de Ski

$
0
0

Det var, på grund av snöbristen i Alperna, länge osäkert om det skulle bli någon Tour de Ski. Noterbart är att herrarnas långa jaktstart mellan Cortina och Toblach är inställd och ersätts med 25 km jaktstart på samma banor som damerna kör. Annars körs tävlingen som normalt. Final climb nästa söndag är så klart höjdpunkten. Det här är min lilla Tour de Ski-guide.

Det svenska laget

Herrar: Simon Andersson, Calle Halfvarsson, Marcus Hellner, Martin Johansson, Emil Jönsson, Daniel Rickardsson, Anders Svanebo.

Damer: Maria Gräfnings, Anna Haag, Sara Lindborg, Stina Nilsson, Maria Rydqvist, Helene Söderlund, Emma Wikén.

Alla etapper med sändningstider

Lördag 3 januari (SVT1 kl 10:45 och 12:45)
Prolog/etapp 1 (Oberstdorf, Tyskland): 3 km damer och 4 km herrar, fristil

Söndag 4 januari (SVT1 kl 11 & 12:15 )
Etapp 2 (Oberstdorf, Tyskland): 10 km damer och 15 km herrar, jaktstart klassiskt

Tisdag 6 januari (SVT1 kl 13:15)
Etapp 3 (Val Müstair, Schweiz): Sprint damer och herrar, fristil

Onsdag 7 januari (SVT1 kl 12:50 och 15:20)
Etapp 4 (Toblach, Italien): 10 km herrar och 5 km damer, klassiskt

Torsdag 8 januari (SVT1 kl 12 och 15:20)
Etapp 5 (Toblach, Italien): 25 km herrar och 15 km damer, jaktstart fristil

Lördag 10 januari (SVT1 kl 13 och 15:45)
Etapp 6 (Val di Fiemme, Italien): 15 km herrar och 10 km damer, masstart klassiskt

Söndag 11:e januari (SVT1 kl 12 och 13:30)
Etapp 7 (Val di Fiemme, Italien): 9 km herrar och damer, final climb, jaktstart fristil

Det kan vara bra att ha koll på bonussekunderna. I distansloppen får de tre första 15, 10 och 5 sekunder. I fristilssprinten får vinnaren 60 sekunders avdrag på totaltiden och sedan fallande ned till 30:e som får en sekund. I masstartsloppet har de också spurtpriser där de tio bästa får bonussekunder, 15 till första fallande till 10:e som får en.

Favoriter

På herrsidan är huvudfavoriten den regerande segraren Martin Johnsrud Sundby. Han utmanas i första hand av mest segraren med tre vinster, Dario Cologna. Johnsrud Sundby har kanske bäst form av de två och är nog en aningens bättre klättrare. Cologna är bättre på sprinten och är bättre på att ta bonussekunder. Jag hoppas på en riktigt kul duell. Skulle någon av dem falla ifrån så finns det möjlighet för Chris Jespersen att utmana. Bra klättare och varit bra i år. Northug har visat uppåtgående form i senaste tävlingarna, men slåss på sin höjd om pallplats. Fransmännen är duktiga klättrare, men hur är det med formen där?

Johnsrud Sundby har bäst form och är aningens bättre klättrare, Cologna är bättre på sprinten och på att ta bonussekunder.

På damsidan handlar det om två personer: Therese Johaug och Marit Björgen. Björgen gynnas av sprinten och sin spurt, Johaug av den långa jaktstarten, intervallstartsloppen och final climb. Jag tror Björgen måste ha minst 40-50 sekunder till sista etappen för att hon ska hålla undan. Heidi Weng kan fullborda en norsk trippel. Kowalczyk vill säkert stoppa norskorna, men av resultaten innan jul att döma så ska hon vara chanslös. 

Svenska chanser

Den med störst chans i totalen är Calle Halfvarsson. Han var nia förra året vilket är hans bästa resultat. Om inget krånglar och allt klaffar har han chans på pallplats. Han vann en fristilssprint förra året och kan göra det i år igen. Han är dock ingen bra klättrare. På damsidan har Anna Haag gjort det suveränt om hon når topp tio. Stina Nilsson har goda chanser att vinna fristilssprinten i Val Müstair, tvåa med mersmak i Davos innan jul. Kanske kan Daniel Rickardsson vara på pallen på fjärde etappen, 10 km klassiskt. Emil Jönsson har sedan tidigare två etappsegrar i Tour de Ski. En tredje kan bli svårt, men ska inte räknas bort till sprinten. Hellner letar nog fortsatt efter formen.

Se kommentarer

Dal-pos dröm är slut och Ha-myungs hämnd börjar i Pinocchio – som blir en helt annan serie nu?

$
0
0

Innehåller spoilers om Pinocchio avsnitt 11 och 12, A Midsummer Night's Dream och The Magic Flute.

Jae-myung vill först inte tro att Dal-po är hans »döda« bror Ha-myung, men Dal-po berättar några saker från deras barndom som bara deras familj kunde veta. En övertalad Jae-myung bjuder på pizza medan Dal-po får berätta om sitt liv. Sedan säger Jae-myung till honom att han ska fortsätta leva som Dal-po och att de inte kan ha kontakt med varandra eftersom Jae-myung är en mördare. Dal-po blir ledsen. Men vänta nu, ni är på en fullsatt restaurang där det bara för en stund sedan stod en skara Jae-myung-fans samlade runt er, och nu pratar han öppet om att vara en mördare? Det är ett under att polisen inte redan kommit honom på spåren.

Förra veckan trodde jag att jag visste vad Pinocchio var för serie… och nu vet jag inget. Serien skiftade helt karaktär mellan avsnitt 11 och 12.

In-ha har tur. Cha-ok är till det yttre sitt vanliga stoiska jag och tänker inte visa att hon blev upprörd av In-has kritik. Och In-has fjäskande chef får det att se ut som han skäller ut henne, men i själva verket ger han henne ledigt i två dagar för att hon vågade säga sanningen om Cha-ok.

Samtidigt på YGN ska nybörjarna få presentera sina egna idéer till reportage för första gången. Dal-po presenterar en idé om hur folk inte skyddar sig mot statisk elektricitet på bensinmackar under vintern. Yoo-rae presenterar en idé om hur rikshjälten Ki Jae-myung har en eventuell gås oplockad med de försvunna fabriksarbetarna och dessutom har haft telefonkontakt med en av dem precis innan han försvann. Chefen accepterar båda deras förlsag för nu.

Dal-po är upprörd eftersom chefen hade gett honom tillåtelse att undersöka Jae-myung i sin egen takt, men chefen påpekar då att det förutsätter att han faktiskt gör något, och nu är storyn Yoo-raes. Dal-po säger då att han kan få Jae-myung att överlämna sig till polisen, och själv skriva en story som ger en någorlunda rättvis kontext till varför Jae-myung gjorde som han gjorde, och chefen accepterar det till Yoo-raes stora besvikelse. Hon vill inte skriva om bensinstationer.

Att övertala Jae-myung om att överlämna sig går så bra som väntat. I stället berättar Jae-myung om hur Cha-ok för 13 år sedan missbrukade hans intervju för att få det att se ut som om även familjen trodde pappan var skyldig och om hur det är hennes fel att Jae-myung var borta när mamman begick självmord. Nåja, det kan väl diskuteras. Senare inser en skakad Dal-po att han hade kunnat hindra sin bror från att bli mördare om han hade varit modig nog att leta upp honom i stället för att stanna i In-has trygga familj. Kan nog också diskuteras.

Pinocchio 11-06

In-ha och Yoo-rae har pratat ut om sina bekymmer över en flaska soju eller fem, men efter In-ha däckat stapplar Yoo-rae ensam hem. Beom-jo kör förbi utanför och ser den utslagna In-ha, men han har bestämt sig för att inte jaga efter någon som inte är intresserad tillbaka, så han ringer Dal-po som får ta hand om henne. In-ha har för vana att glömma saker när hon druckit ordentligt, men på morgonen minns hon att Dal-po berättade något för henne i vetskap om att hon kommer glömma det. Hon frågar Dal-po men han säger att han inte sagt något.

Yoo-rae råkar höra att MBC ska göra en intervju med Jae-myung i direktsänd TV och det är Cha-ok som ska hålla i den. Hon berättar detta för Dal-po i tron att han ska dela med sig av det han vet om Jae-myung, men han bara rusar iväg. Han får snart nog ett SMS från ett okänt nummer. Någon påstår att de sett Jae-myung mörda fabrikschefen, och de bifogar till och med ett foto på platsen där det skedde. Förvisso vet inte Dal-po att det skedde där, men vi vet ju. Dal-po rusar hem till sin bror.

Jae-myung avslöjar att han tänker döda Cha-ok i direktsändning. Dal-po vädjar till honom att inte göra det, men Jae-myung är fast besluten. Dal-po berättar om SMS:et, och Jae-myung blir chockad. Dal-po säger att om Jae-myung inte dödar Cha-ok, så kan han ge henne vad hon förtjänar på laglig väg som reporter, men Jae-myung är fast besluten om att han måste hämnas och att han måste göra det nu.

In-ha försöker fortfarande minnas vad det var Dal-po sa till henne. Han frågar ägaren till baren där hon drack, och hon säger att hon inte vet, men att hon såg In-ha och Dal-po sitta i parken utanför senare. In-ha går till parken där minnet kommer tillbaka. Dal-po hade berättat att hans bror är en mördare, och att han också vill hämnas på Cha-ok, men han kan inte göra det för In-has skull. Han hade berättat allt detta i vetskap om att hon skulle glömma det, men nu minns hon ändå, och är förtvivlad.

Pinocchio 11-15

In-ha berättar för Dal-po att hon minns vad han sa, och han försöker skämta bort det i ett försök att leva kvar i den här drömmen, men hon vill inte höra det. Hon gör slut med honom för att han ska kunna få ut sin hämnd på hennes mamma (via journalism, alltså. Dal-po tänker förstås inte döda någon). En sista kyss och några tårar.

Dal-po visar SMS:et och ljudinspelningen för chefen. Sedan möter han sin bror, och säger vad han gjort och att det är han och inte Jae-myung som ska hämnas på Cha-ok. Han säger att han tänker möta upp med vittnet som SMS:ade honom och han fäller några tårar när han säger att han tänker avslöja Jae-myung som mördare. För Dal-po har bestämt sig att till skillnad från Cha-ok inte hålla tillbaka några delar av sanningen. Allt ska ut i det öppna.

Vittnet ringer Dal-po. Han svarar trevande, men vittnet visar sig vara Jae-myung. Han hade messat bilderna till Dal-po för att se om Dal-po är en bättre reporter än Cha-ok, och för att se om Dal-po är redo att hämnas. Nu tänker han överlåta deras hämnd åt Dal-po. Ursäkta, men va? Du var beredd att mörda Cha-ok, men nu när du vet att du kan lita på din bror, så tänker du låta honom hämnas genom journalism? Först gillade jag att Jae-myung hade både goda och onda sidor, men nu börjar hans personlighet gå all over the place på ett förvirrande sätt.

Pinocchio 11-18

Cha-oks intervju med Jae-myung börjar. Cha-ok försöker vinkla det som att MSC var den enda TV-kanal som ville berätta sanningen för 13 år sedan genom att visa de delar hon hade klippt bort från den gamla intervjun med Jae-myung där han säger att han vet att hans pappa är oskyldig. Jae-myung vill förstås inte höra detta, och påpekar att precis som nyheterna gjorde hans pappa till en djävul så gör de nu honom till en ängel. Därefter outar han sig själv som mördare i direktsändning, och säger att folk ska slå över till YGN för att få veta mer.

På YGN var man förberedda på att det här skulle hända och har en bandad intervju där Jae-myung berättar vem han mördat och varför, samt ett inslag från brottsplatsen där Dal-po rapporterar, fast han kallar sig nu Ki Ha-myung. Jag kommer för enkelhetens skull fortsätta kalla honom Dal-po.

Utanför MSC-huset står Dal-po och väntar, så han kan ta farväl av sin bror innan polisen för bort honom. De tar ett tårfyllt avsked och Dal-po lovar att han ska hämnas på Cha-ok. Apropå tårfyllda avsked, så har Dal-po bestämt sig för att flytta in i sin brors hus. Farfar och Dal-peng försöker övertala honom att stanna i lägenheten, men In-ha lämnar inte sitt rum och säger inte ett ord.

Pinocchio 12-08

Dal-po besöker sin bror i fängelset. Jae-myung säger att han är glad att Dal-po övertalade honom att överlämna sig innan han gjorde något ännu dummare, så att de fortfarande kan ses. Jag antar att Jae-myungs mordlust kan ha dämpats efter att han återfått delar av sin förlorade familj, men det här är ändå en väldigt plötslig utveckling. Antingen skulle utvecklingen dragits ut över fler avsnitt, eller så skulle Yoon Kyun-sang spelat större tvivel i Jae-myung i avsnitt 11, för det här håller inte.

Dal-po springer in i In-ha, men när hon försöker prata med honom, så säger han att hon ska hålla sig borta, så han inte börjar tvivla över det han måste göra. På tal om obekväma möten, så springer In-ha in i sin mamma. Cha-ok hånar henne för att hon haft en mördare som »farbror«, men hon svarar med att det är värre att ha en mördare som mamma. Ouch!

Först gillade jag att Jae-myung hade både goda och onda sidor men nu börjar hans personlighet gå all over the place på ett förvirrande sätt.

In-ha är inte den enda som tycker illa om Cha-ok nu. Allmänheten har börjat kalla henne »manipulatören Cha-ok«, och en hat-video Yoo-rae gjorde sprider sig som en löpeld online. Värre blir det när en före detta ägare till en bussfirma kommer ut och säger att Cha-ok rapporterat att en av hans förare begått självmord efter han fått sparken, men firmaägaren säger att han i själva verket dog av sjukdom, och att Cha-oks lögner tvingade honom att slå igen firman.

Cha-ok påpekar för MBC:s ilskna kanalchef att det fanns indicier för att föraren skulle ha begått självmord, men när chefen frågar om hon tittade på dödscertifikatet, så svarar hon att hon inte gjort det. Hennes jobb står på spel.

Redaktionschefen ger In-ha och Beom-jo i uppdrag att rentvå Cha-ok eftersom In-ha är en Pinocchio. Samtidigt får förstås Dal-po i uppdrag att undersöka storyn för YGN. Yoo-rae tigger sig till att också få jobba med storyn.

Beom-jo berättar för sin mamma att han tänker bryta all kontakt med In-ha, säga till henne att det var han som stal hennes SMS under alla år, och sedan sluta som reporter. Ro-sa skickar då en bild på en tjej som hon vill att Beom-jo ska dejta. Det är en bild på är Suzy från miss A. Beom-jo, varför tackar du nej, din vettvilling!?

Pinocchio 12-13

Beom-jo tänker berätta för In-ha, men när han ser vilket dåligt humör hon är på, så vågar han inte. Han frågar i stället om hon hatar personen som stal hennes SMS. Hon svarar att hon snarare är tacksam. Den personen agerade sköld och dagbok i 13 år, och hon är lite ledsen att hon inte har någon att messa nu. Beom-jo är back in the game!

Alla fyra intervjuar bussfirmaägaren tillsammans. Det visar sig att anledningen till att Cha-ok rapporterat fel för sex år sedan, är för att den döda förarens bror hade ljugit för firmaägaren som i sin tur ovetande ljugit för Cha-ok. De fyra reportrarna som samarbetar trots att de är konkurrenter bestämmer sig för att dela upp sig. In-ha kollar upp om dödscertifikatet är äkta, Beom-jo pratar med den döda förarens kollegor, Yoo-rae pratar med förarens familj, och Dal-po pratar med Cha-ok.

Dal-po möter Cha-ok i MSC-kafeterian. Där pressar han henne tills hon tappar fattningen och börjar skrika att hon hade indiciebevis som visade att det var självmord. Efter Dal-po gått får Cha-ok ett SMS från kanalchefen som säger att hon måste sluta som ankare. Hon är inte glad.

Pinocchio 12-18

Förra veckan trodde jag att jag visste vad Pinocchio var för serie, och nu vet jag inget. Avsnitt 11 och 12 var övergångsavsnitt med en skarv i mitten där serien var något helt annat på vardera sidan om den skarven. Jag önskar att alla övergångar sköttes snyggt, men situationen där Jae-myung nu sitter i fängelse och det är Dal-po som ska hämnas var väldigt slarvigt gjort av alla inblandade; skådespelare, regissör och manusförfattare.

Och sedan att In-ha och Dal-po gick från superförälskade till... vad? Det vore grymt om de aldrig blir ihop igen då det skulle bryta mot alla formler, men förmodligen kommer de bli det (åh snälla, sköt det snyggt!), och även om jag kan förstå deras anledning att göra slut – hur melodramatisk den än var – så finns det ingen version av det här uppbrottet som inte känns som att manusförfattaren bara drar ut på storyn lite.

Just nu önskar jag att serien var 12 avsnitt i stället för 20. Jag älskar fortfarande serien, och... Ja, det är väl just därför jag önskar att den hade varit 12 avsnitt. För ännu bryr jag mig. Förhoppningsvis blir serien mycket bättre igen nu när serien hittat ett nytt status quo att leva i.

Nya avsnitt av Pinocchio läggs med engelsk text upp varje torsdag och fredag på Viki.

Se kommentarer

Viewing all 7829 articles
Browse latest View live