Gift vid första ögonkastet har kritiserats från olika håll, från att romantisera arrangerade äktenskap till att vara dum-tv för lågutbildade kvinnor, till att vara en »satir« och inte ens på riktigt. Medan Julia här på TVdags först kritiserat den men sedan faktiskt också hyllat deltagarnas mod.

Det är en modern och väldigt intressant sjukdom: att anse sig få för många val, och vilja slippa välja själv. Det är väl värt att göra tv om.

Det som intresserar mig med serien – på riktigt – är huvudpersonernas rörande jakt på kärlek. Hur de anser sig ha »provat allt« och är så törstande att de alltså lägger sina öden i händerna på ett expertteam som ska plocka fram den bästa matchningen. Ungefär som vissa nätdejtingssajter som lockar med tekniskt korrekt konstruerade matchningstester. Detta är en modern och väldigt intressant sjukdom, att anse sig få för många val, och vilja slippa välja själv. Det är väl värt att göra tv om, tänker jag. Om än till en extremgräns, när det gäller Gifta vid första ögonkastet. För kan kärlek verkligen konstrueras? Det fascinerar mig med programmet. Speciellt som svaret är ett rungande »kanske«. Två av tre fall verkar ju faktiskt genuint förtjusta i varandra.

Och ja, det är ett SVT-program. Vari ligger public service-delen, undrar man då? Jo, i att man faktiskt pratar, på allvar, om relationens olika svårigheter. I att engagerade experter pratar om saker som anknytningsteori, ritualer och den svåra uppgiften som är att släppa in någon i sitt liv och sitt hjärta. Det tycker jag är ren public service och jag skulle gärna se mer av den varan.

Gifta vid första ögonkastet del 7 finns i kväll på SVT Flow.

Å ena sidan är »lagom« det enda ordet som sammanfattar säsongsavslutningen – men efter en säsong i turboläge så kändes det väldigt likt en tvärnit. Jag väljer ändå att i stället se avsnittet som en hyllning till Carries pappa i serien, James Rebhorn, som gick bort i mars i år. De höll till och med en begravning för »honom«, eller ja, för pappan. Fint! Det blir som bekant en säsong till. Kan det vara därför det inte hände så mycket? Nu till det som faktiskt hände!

Saul har bestämt sig: Han ska vara med nästa säsong. (Och vi äääälskar det!)

Lockhart kommer lagom till gravölen – med lasagne i tassarna. En blinkning till Garfield?

»Skååål! Rätt härlig kväll, ändå?«

»Vad är det där?«, undrar Saul. Men visst fan förstår han vad det är…?!

Så kom den – kyssen! Jag måste erkänna att det enda jag kunde tänka var: FAN, nu dör Quinn.

Det mest rörande ögonblicket? Carrie säger att hon trodde att mamman drog för att ingen kan leva ihop med någon som är bipolär. Stackars Carrie, vilken vidrig känsla hon har burit på.

Hmm, vad menar du med »tänja lite på moralen«?

Quinn väntade inte ens ett dygn på att Carrie skulle höra av sig igen? Hur extremdåligt tålamod kan man ha? Nu får du fan-i-mig hålla dig vid liv och komma tillbaka i säsong 5.

Se Homeland på SVT Play.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

När Life of Pi gick upp på bio för ganska exakt två år sedan var meningarna delade. Många smälte inför för Ang Lees filmatisering av Yann Martels Bookerprisvinnande romanförlaga från 2001 medan andra menade att filmen snarare hade djupet av en vattenpöl och inte den ocean som handlingen till stora delar guppar fram på.

Och visst går det att se hur kritiker kan ha låtit sig förföras väl lätt för den visuella explosion som Life of Pi bjuder på. Boken ansågs länge mer eller mindre ofilmbar – förproduktioner startades och lades ner, regissörer knöts till filmen och drog sig ur, manusförfattare kom och gick – vid olika tillfällen har såväl M Night Shyamalan, Alfonso Cuarón som Jean-Pierre Jeunet mönstrat på och av innan Ang Lee slutligen klev ombord. Inte heller för honom blev seglatsen särskilt enkel – från att han presenterades som regissör fram till att filmen gick upp på bio hann det gå nästan fyra år.

Life of Pi är hemelektronikbutikernas våta dröm, som gjord för att vevas som demofilm på ändlösa väggar av tv-skärmar med kontrasten uppskruvad till max.

Men som sagt – en bildmässig explosion blev resultatet, är du sugen på en riktigt färgsprakande och stundtals överdådigt kitschig karamell under julhelgerna är Life of Pi din film (eller ja, belöna dina ögon med att se åtminstone två – tidigare kalenderluckan Trollkarlen från Oz är utifrån sina drygt 70 år äldre förutsättningar lika imponerande). Life of Pi är hemelektronikbutikernas våta dröm, som gjord för att vevas som demofilm på ändlösa väggar av tv-skärmar med kontrasten uppskruvad till max.

Yann Martels bok var en av 00-talets mest sålda romaner och historien torde för många vara bekant: Efter ett skeppsbrott i Stilla havet finner sig den sextonårige indiske pojken Pi i den minst sagt ovanliga situationen att han tvingas dela livbåt med en zebra, en orangutang, en hyena och en bengalisk tiger som går under det än mer ovanliga namnet Richard Parker. Darwins lag följer, och snart återstår bara Pi, tigern och 227 dagars kamp om överlevnad på öppet hav, ett udda kammarspel där debutanten Suraj Sharma (som vi under hösten sett som Ayyan i Homeland) under inspelningarna på ett imponerande sätt agerade solo mot en green screen stora delar av filmen (Richard Parker är helt datorgenererad).

Kritiken mot filmatiseringen handlade till stora delar om att Ang Lee tonat ner vikten av romanens avslutande del – den där den osannolika tigerhistoriens verklighetsgrund sätts under lupp och en alternativ teori kring vad som hände på den där livbåten presenteras – i syftet att lägga allt krut på den bildmässigt mer spektakulära berättelsen om Pi och Richard Parker.

Visst, filmen är tveklöst mer benägen att visa vilken fot den vill stå på jämfört med romanen. Men samtidigt är det inte svårt att förstå varför Ang Lee valde att göra så när man ser resultatet. Life of Pi är en av de filmer som bäst lyckats utnyttja den moderna CGI-teknikens möjligheter, och att då alltför tydligt rycka undan mattan för publiken genom att ifrågasätta historien som de just fått berättad för sig – nja, klart att det bar emot.

Mycket av den ilska och frustration som länge pyrt inom specialeffektsindustrin, till följd av prispress och konkurrens från låglöneländer, kom att riktas mot Ang Lee.

Det som i backspegeln är tråkigt med Life of Pi är tyvärr också kopplat till dess kärna som film – det vill säga de spektakulära specialeffekterna.

Elva dagar före Oscarsgalan 2013, vid vilken filmen plockade hem statyetterna för bästa regi, bästa foto, bästa specialeffekter och bästa originalmusik, försattes specialeffektbolaget bakom, Rhythm & Hues Studios, i konkurs. De ekonomiska problemen för företaget hade inte enbart koppling till den enorma arbetsinsats de lagt ner på Ang Lees film, men då regissören i en intervju en tid tidigare uttryckt missnöje med att CGI-effekter kostar så mycket pengar, kom mycket av den ilska och frustration som länge pyrt inom den amerikanska specialeffektsindustrin till följd av prispress och konkurrens från låglöneländer att riktas mot Ang Lee specifikt. Att Ang Lee därtill utelämnade Rhythm & Hues i sitt tacktal på galan samtidigt som han räknade upp en lång rad andra som arbetat med filmen gjorde inte direkt hans popularitet i specialeffektskretsar större.

Det är så klart en klen tröst för de hundratals anställda som förlorade sina jobb, men jösses vilken snygg final de fick till.

Se Life of Pi på Viaplay.

Säger det direkt: Missa inte Kristina Lindströms fina dokumentär Astrid, om Astrid Lindgren, som går i tre timslånga delar på SVT nu i helgdagarna.

Full av blandade journal- och arkivfilmer, intervjuer och gamla brev och bilder – mycket tidigare osett – blir den ett dokument både över Astrids liv och över delar av Sveriges historia. I den första delen får vi komma in i Astrids barndom och ungdom, under förra sekelskiftets första decennier.

Det finns något för alla. Att få komma nära en sagotant och nationalklenod, en författare i olika åldrar och eror, en stark kvinna, en förtappad kvinna, en mamma –– och som sagt att få en känsla för en tid som är så länge sen men som spelat sin gilla roll för vilka vi är i dag. För vissa är mycket nytt, för andra lite, men det är trevligt ihop-pusslat och alldeles lagom för trött-soff-tittande i sällskap med både barn och vuxna.

Del 1 av Astrid, med titeln Sorgfågel, går på juldagen i SVT1 kl 20.

Fred Astaires furiösa »firecracker dance«, den hysteriskt coola och komplexa steppdans där Fred har fickorna fulla av smällare som han slänger rytmiskt i golvet (efter att mitt under brinnande dans ha tänt dem med ciggen han har i mungipan), anses vara det mest halsbrytande i danshistorien. Bob Fosse sa att all modern showdans sattes på spel, och föddes, ur dessa fyra minuter:

Det tog Astaire 38 omtagningar att bli nöjd, ungefär lika många gånger som jag sett om själva filmen: Holiday Inn från 1942 (och, ja, den stora internationella hotellkedjan med samma namn döptes efter just denna film, där ett delägarskap vid ett tillfälle bjuds ut för »en tunna äpplen«…).

Jag tänker på den iscensatta filminspelningen i Truffauts Dag som natt när Crosby stegar in i Hollywoods version av Holiday Inn, den konstgjorda snön singlar ner och regissörskranen svindlar upp… sensationellt modernt!

Här finns – kanske för att japanerna bombade Pearl Harbour mitt under filminspelningen – ett plötsligt, gravallvarligt krigskollage som tar andan ur en, särskilt som Irving Berlins 4:e-juli-nummer framförs så nonchalant avslappnat av en Bing Crosby i Freedom-hatt och sitt livs form. Och här finns en briljant svartsjukestory knuten kring Berlins lysande musikalidé att varje sång- och dansnummer ska utspela sig – och handla om – var och en av årets storhelger, och här ingår flera av Berlins mest intrikata och delikata låtar (Lazy, Be Careful it's My Heart, Easter Parade och Abraham). Och här finns förstås den allra första versionen av världens största pophit genom tiderna, White Christmas, som inte minst tröstade de amerikanska soldaterna i krigets Europa:

Ändå är det en helt annan, sällan omtalad scen som är min absoluta favorit – när Astaire på tolvslaget anländer till nyårsfirandet på Crosbys nyöppnade krog, snobbigt snorfull, kastar in pälsen i garderoben i den urmysiga glasverande-entrén och dräller in med en dryg David Bowie-look i fejset och tar över dansgolvet i en dyngrak New Orleans-boogie och synkar direkt med Virginia Dale, som får fullt sjå att påminna den fladdrige Fred om att hon hela tiden befinner sig precis bakom axeln på honom. Hela numret slutar med att Astaire, med sedvanlig toktajming, stupar handlöst med ansiktet ner på sista baskaggeslaget. Se hela spekaklet här:

Historien blir inte sämre av att hans dotter nyligen avslöjade att Astaire, som annars var måttlig med spriten, drog i sig två whisky före första tagningen av scenen, och därefter ytterligare en virre för varje omtagning. Eftersom den färdiga scenen är den sjunde tagningen hade stjärnan åtta snabba whisky innanför västen!

Fast som sig bör är det finalen som berör mest, där Holiday Inn blir en »metafilm« med ett grepp som skulle bli modernt många decennier senare. Jag tänker på den iscensatta filminspelningen i Truffauts La Nuit Américaine när Crosby stegar in i Hollywoods version av hans eget Holiday Inn, ett studiobygge som givetvis är detsamma som det »verkliga« Holiday Inn i resten av filmen, och det är både sensationellt starkt och modernt när den konstgjorda snön singlar ner, regissörskranen svindlar upp, playbackmusiken beordras på och regissören ropar »allright, action!« – varpå Viriginia Dale påbörjar sin längtansfulla White Christmas innan hon på det mest förtjusande vis blir avbruten av en stage-crashande Bing Crosby.

Men varje gång jag tänker på Holiday Inn och får lust att se filmen igen är det faktiskt stället i sig som drar. Den inglasade lantgården med stockar och tegel, roddigt inredd med granar och ballonger, för folk i festhattar som frossar i »hemlagat« och ser världens coolaste dansgrejer på scenen. Och den fenomenale art directorn Roland Anderson är i sitt livs form när han dirigerar in svarta art déco-bilar mot den pudervita snön på gårdsplanen.

Holiday Inn finns att köpa i en briljant brittisk dvd-utgåva.

Det måste ju ha slagits något slags rekord i mysiga jultröjor i natt när killarna i One Direction gästade Jimmy Fallon och spelade jullåten Santa Claus is Coming To Town. Väldigt gulligt:

Jag är imponerad hur bra Jimmy Fallon smälter in i mitten av gänget. Den tysta sjätte medlemmen? Men jag blir också lite fundersam över vad som har hänt med Harry Styles frisyr? Ser lite crazy ut. Kanske någon kan ge mig en update om vad som pågår där? (På riktigt alltså, jag är nyfiken)

»Under barndomen ser vi mycket på tv, sedan när vi växer upp i tonåren spelar musiken en större roll«, stod det i den bok jag tilldelades första dagen på gymnasiets medialinje. Jag hade precis flyttat undan mina Prison Break-boxar i pojkrumshyllan till förmån för The Smiths-vinylerna och den limiterade Broder Daniel Forever-boxen, så jag tyckte att det lät rimligt. Under den tid då vi upptäcker så mycket för första gången och drömmer om att upptäcka så mycket mer krävs det ett schyst soundtrack.

Årets mellandagsmys i SVT, Viva Hate, fungerar som ett utmärkt exempel ur denna skolbok. Peter Birro har skrivit manus till en indiesaga i tre delar som utspelar sig i point zero för svensk indiepop – det är Göteborg och tidigt 1990-tal. Mycket av det som behandlas har Peter Birro tagit från sina egna erfarenheter med bandet The Christer Petterssons, men de övergripande ämnen som kommer upp har vi sett förr.

Det är klassisk coming of age-kultur. Att bli vuxen är i grund och botten en kemisk reaktion – och genom att tillsätta ett par enkla ackord efter varandra kan processen ta fart.

Handlingen utspelar sig kring Daniel (Tom Ljungman). Han bär en t-shirt med The Cult-tryck, utforskar kärleken och med sina vänner startar han bandet Viva Hate (namnet efter Morrisseys första soloalbum) och proklamerar högljutt musikens roll: »Man startar inte ett band om man inte är beredd att dö för det!«

Att bli vuxen är i grund och botten en kemisk reaktion – och genom att tillsätta ett par enkla ackord efter varandra kan processen ta fart.

Det är ett tema som återkommer i stora delar av coming of age-utbudet. I The Perks of Being a Wallflower öppnas porten mot vuxenvärlden upp när tonåringarna första gången hör David Bowies Heroes och i Elaine Constantines debutfilm Northern Soul, som visades under Stockholms Filmfestival, får livet först en mening efter att soulsjuorna lagts på skivspelaren.

– Musiken berättar det du inte klarar av att berätta själv, säger regissören Jens Lien, när jag ringer upp honom (och även huvudrollsinnehavaren Tom Ljungman och Henrik Berggren, från Broder Daniel, som levt det liv som gestaltas) inför SVT-premiären.

– Känslor som man inte kan sätta ord på levs ut på så vis. Musiken under den perioden i livet bekräftar dig om du hittar någon du vill bli eller som representerar allt du gillar.

Det var som att vara i en film, faktiskt... säger Henrik Berggren. Jag har skrivit om det i en låt också, When We Were Winning.

Det är han som fick uppdraget att regissera Viva Hate efter att producenterna hade sett hans film Sønner av Norge (svensk titel: Revolt). I den går Nikolaj från att vara en artigt leende pojke i välklippt frisyr till att i skinnjacka med bränd Norgeflagga på ryggen, grön färg i håret och en säkerhetsnål genom kinden kasta en flaska i huvudet på rektorn under det traditionsenliga 17 maj-talet. Detta efter att ha upptäckt punken genom Sex Pistols.

Ungdomarna är ett par år äldre i Viva Hate, men temat om musiken som uppvaknande fortsätter på spåret från filmen – men Johnny Rotten är utbytt mot Morrissey.

– Jag har själv varit varit ung och spelade mycket i band på nittiotalet. Det handlade mycket om att man skulle bevisa vem man är. Det har jag även tagit med mig till serien, den utgångspunkten, fortsätter Jens Lien.

Det är svårt att se serien utspela sig någon annanstans än Göteborg, där »det är motvind vilket håll man än cyklar« som det uttrycks i serien. Staden fungerar fortfarande som en symbol för den alternativa dysterkvist-popen och det vilar än ett filter över gatorna och spårvagnarna som förevigats i poplyriken.

– Det var som att vara i en film, faktiskt... säger Henrik Berggren. Jag har skrivit om det i en låt också, When We Were Winning. Samtidigt var det mycket av en grå vardag som man ville undan också och därför blev musiken viktig.

Textraden »Oh when we were seventeen, our life was like a film« öppnar låten, och är också en träffande beskrivning av känslan i Viva Hate. Det var under den tidsperiod serien behandlar som Henrik Berggren tillsammans med ett par vänner – bland annat Göteborgsromantikern Håkan Hellström – startade bandet Broder Daniel, som i dag mer än något annat band symboliserar tiden och platsen.

Han har inte varit inblandad i serien och Broder Daniel nämns aldrig ens – samtidigt finns de hela tiden där mellan raderna. Det finns många likheter med deras historia och den som berättas i Viva Hate – och precis som i serien var artisterna de viktigaste vägvisarna i universum då; hudlös beundran och kärlek riktades mot dem.

– Musiken betydde jättemycket för mig då. Jag lyssnade mest på The Smiths på den tiden, en del annat också i och för sig, men mest The Smiths. Det var den kortaste vägen till allvar i livet, och jag kunde identifiera mig med texterna och skapa en egen person, säger Henrik Berggren, och fortsätter, på min fråga om varför just The Smiths och Morrissey fick den effekten:

– Det var texter som var så otypiska. En tänkande torr röst som ändå var känslosam och utlämnande när han sjöng om utanförskap. Morrissey var så originell och oanpassningsbar. Han undvek alla klichéer i sina texter och skrev om andra saker, som frihet och djärvhet.

De som var med då tycks aldrig tröttna på att skriva om det. Håkan Hellströms berättelser om knarket och kärleken från denna tid fyller både arenor och biografer…

All kultur förändras när den får åldras med sina fans. Jazz har varit livsfarligt en gång i tiden och när Kiss kom gick människor bananas och gormade om djävulsdyrkan – men när bandet förs på tal i dag vandrar tankarna i väg mot picknickkorgar och familjetrivsel på Sweden Rock.

Nu har det gått 20 år sedan det ansågs märkligt att sminka sig svart kring ögonen och sjunga sånger om Luke Skywalker, så det är inte konstigt att det är dags för indiepopen att bli brett drama i public service. Dessutom tycks nya fans ständigt tillkomma – mycket på grund av att de som var med då aldrig tycks tröttna på att skriva om det. Håkan Hellströms berättelser om knarket och kärleken från denna tid fyller både arenor och biografer på ett sätt som saknar motsvarighet i Sverige.

Det finns dock alltid en risk, när författare växer upp och ska skildra sin ungdom, att de blir olidligt nostalgiska och bättre förr-tjatiga när de minns tillbaka på de utlevande åren (innan den rutinmässiga medelklasstillvaron slog till med tidiga dagislämningar och livsmedel i storpack på inköpslistan).

– Mycket av musiken i Viva Hate hade jag inte riktigt utforskat tidigare… berättar huvudrollsinnehavaren Tom Ljungman. Som The Cure och Broder Daniel. Så där fick jag göra min hemläxa när jag försökte pinna ner berättelsen. Broder Daniel var ju verkligen annorlunda och nyskapande under den tiden, så jag försökte lyssna på vad de utstrålade. Jag ville ta musikens och bandets driv vidare till serien.

Jag använde musik och band för att knyta vänskap som var djupare än samtal. Musiken har också fått mig att kunna reflektera över svåra stunder.

Även hans rollgestalt, Daniel,  älskar Morrissey – och när han startar upp ett band får den brittiska popikonen återigen fungera som tändvätska för unga pojkar med rockstjärnedrömmar.

– Musik ger en larger than life-känsla oavsett vad man utsätts för i omvärlden, säger Tom Ljungman. Bara av att spela och må bra av det så blir man den rockstjärna man vill vara. Man kommer över hinder i livet genom att må bra i det man spelar, det är en stor del av serien.

Vid sidan av roller i produktioner som Patrik 1,5 och De halvt dolda har Tom Ljungman även själv ägnat stora delar av tonåren åt att spela med sitt band – när saker behövdes förändras i livet blev musiken vägvisare.

– Det fördes sedan vidare genom hela mina tonår, jag använde musik och band för att knyta vänskap som var djupare än samtal. Musiken har också fått mig att kunna reflektera över svåra stunder. Det är också en tacksam tid att gestalta, det var så utlevande. Det känns som att vi i dag mer lever i en iaktagarkultur, det ska bli intressant att se hur vi i framtiden skildrar 2014.

De flesta av dem som har varit med och jobbat med serien har också själva varit med under den tid i Göteborg som skildras. Allt från inspelningsteknicker och statiseter till medlemmar från The Soundtrack of Our Lives, som här gjort soundtrack of the tv-serie, och Ebbot Lundberg som gör en strålande insats som luttrad rockmurvel. Även Henrik Berggren pratade med Peter Birro inför inspelningen av Viva Hate.

– Tanken var att jag skulle göra en låt till serien. Men det blev tyvärr aldrig av… en massa saker kom emellan, sjukdomar och så, berättar han. Men jag kommer att se den. Peter har skrivit bra saker tidigare, så jag tror att den blir toppen.

»And now it’s hard to see through a fog of memories«, fortsätter texten i When We Were Winning. Tonårstårarna har torkat och The Smiths-vinylerna flyttats från hyllan i pojkrummet och in i tv:n. Även om det refereras hejvilt till skivetiketter och rockmanegers så fastnar Viva Hate aldrig i enkom nostalgi och ett bestämt budskap om att mänskligheten peakade med The Jesus & Mary Chains debutalbum. I stället blir det just en vacker kuliss till de mest universella av teman: ung kärlek, identitet, vänskap och drömmar om dysterkvistrock. Och det är ju aldrig fel med ett schyst soundtrack.

Musiken i Viva Hate

Lyssna på de låtar som spelas i serien i en samlad Spotify-lista här. (Fotnot: Alla låtar finns inte i rätt version på Spotify, som The Cures Inbetween Days och Marianne Kocks svensktoppsklassiker Vackra sagor är så korta som i serien framförs av Paul Dennis.)

Viva Hate har premiär på SVT1 & SVT Play på Juldagen kl 21.

Premier League: Chelsea–West Ham (Viasat Fotboll fredag kl 13:45)

Knappt halvvägs genom säsongen ska man inte ropa »hej« riktigt än, men hur det än ser ut framme i maj kan ingen ta ifrån Sam Allardyce hans höst.

Allardyce är ju så lätt att göra narr av annars: det köttiga utseendet, det högrött ilskna ansiktet, hybristendenserna, den till synes enkelspåriga, primitiva och outvecklade taktiken där han gång på gång använder en stor luns till anfallare (Kevin Davies i Bolton, Andy Carroll nu i West Ham) att slå lyror och inlägg på, en offensiv central mittfältare och bygger resten av laget kring jobbig defensiv och hårt arbete.

Trots alla tänkbara begränsningar har Big Sam fått allt att stämma i ett West Ham där hans spelfilosofi stundtals varit ganska rejält ifrågasatt.

Men, som sagt, den här hösten har han, trots alla tänkbara begränsningar, fått allt att stämma i det West Ham där Big Sam och hans spelfilosofi stundtals varit ganska rejält ifrågasatt. Några små rockader, ett par chansartade nyförvärv som visat sig kunna gå rätt in i Premier League och leverera direkt och en spelidé som till slut verkar ha satt sig i laget, mer krävdes inte för att häva sig upp mot tabelltoppen en säsong då många av topplagen famlar efter formen.

Allardyces West Ham ligger alltså fyra just nu. Före Arsenal, före Liverpool, före Tottenham, före Everton, före ytterligare en handfull lag som på pappret ska ha klart bättre förutsättningar än Londonlaget.

Frågan är var West Ham befinner sig i tabellen på andra sidan den hektiska julperioden? På söndag har laget Arsenal hemma, på annandagen tar de emot serieledande Chelsea. Risken finns att lagen bakom Hammers har knaprat in på försprånget rätt rejält inom mindre än en vecka.

Å andra sidan finns det ju en chans också. Ingen utom möjligtvis Big Sam och hans spelare tror ju något annat än att West Ham ska kamma noll i de två matcherna. Därmed kan de spela utan någon som helst press och försöka göra det omöjliga. Förutsättningarna finns faktiskt. Mängder av lag har försökt slå Chelsea med öppnande passningar och snabbhet, genom att försöka utmana det något tröga mittlåset Terry-Cahill i djupled, men de allra flesta har misslyckats. Chelseas backlinje har bara sjunkit lågt, krympt ytorna och väntat på de oundvikliga misstagen – för att sedan starta blixtsnabba kontringar. Matchen mot Stoke i måndags var en lektion i detta: Stoke hade väl så mycket av spelet i den andra halvleken, men blev ändå hänsynslöst straffade när Chelsea bröt på centralt mittfält, ställde om och blixtsnabbt gjorde det avgörande 2-0-målet.

West Ham är, med den samtidigt både väldigt begränsade och oändligt nyttiga Carroll på topp, ett av få lag som verkligen skulle kunna prova att utmana även med fysiken. Carroll kan överträffa Terry och Cahill i luften som få andra anfallare i ligan och ger därmed West Ham flera (uppspels- och avsluts-)alternativ. Med fler offensiva alternativ än tidigare (inte minst en Stewart Downing i form) behöver Carrolls skarvar och nednickningar heller inte hamna i tomma intet.

Det lär kanske inte räcka ändå, Chelsea är ett rätt otäckt komplett lag just nu, men West Ham har fler chanser än de flesta andra lag i deras storleksklass. Efter den här hösten lär spelarna också ha tillräckligt gott självförtroende för att våga tro på möjligheten också.

Premier League: Everton–Stoke (Viasat Xtra fredag kl 16)

Liverpools fiaskoartade säsong är ju kanske mer iögonfallande, men det finns så klart skäl till oro även på i den blå sidan av staden. Särskilt eftersom Everton verkligen borde vara ännu starkare än i fjol. Stommen är ju kvar, tidigare inlånade spelare har gjorts till permanenta övergångar och unga talanger har fått ytterligare lite tid på sig.

Ändå vill det sig inte. Utan att man riktigt kan peka på några självklara förklaringar eller orsaker, mer än möjligen skador och svårigheter att anpassa sig till en ny situation där ingenting går så lätt som det borde göra. Ett alltmer intressant Stoke – vilken fin variation och bredd de har på sin offensiv nu förresten – är heller ingen match man enkelt använder för att fylla på självförtroende med. Tvärtom.

Premier League: Tottenham–Manchester United (Viasat Fotboll söndag kl 13)

De två lagen i Premier League med de konstigaste formtopparna just nu. Eftersom varken Spurs eller United egentligen imponerar särskilt mycket sett till hur spelet ser ut. Pochettino har fått in fler unga välbehövliga arbetshästar (Mason, Kane, Bentaleb) än slöa snidare i Tottenham och van Gaal har skickat in Michael Carrick för att få något slags stabilitet i defensiven, men de förra räddas fortfarande i väldigt hög grad av Christian Eriksens genialitet och de senare av David de Geas makalösa målvaktsspel och en dyr, men någonstans så klart ändå prisvärd, offensiv som börjar komma igång. Det är ingalunda några solida lagbyggen. Än.

Men vinner eller tar poäng gör de. Trots allt. Tottenham har sluggat sig fram till två raka 2-1-vinster, Man United var långa stunder utspelade både mot Southampton och Liverpool, men kom ifrån med segrar i bägge matcherna.

Championship: Blackburn Rovers–Middlesbrough (TV10 söndag kl 16)

Två klassiska Premier League-lag som haft svårare än väntat att studsa tillbaka upp i förstaligan, men som nu har i alla fall möjligheten inom räckhåll. Boro är fyra i en extremt tajt och oviss tabelltopp och har med tiden kanske bättre anpassat sig och förstått skillnaderna mellan Premier League- och Championship-fotboll, vilka spelartyper och vilken taktik som behövs. Blackburn skuggar precis utanför playoff-platserna med ett lag där profiler som Paul Robinson, Matthew Kilgallon och, inte minst, David Dunn (det närmaste toppfotbollen kommer Buster-favoriten Bullen) på gott och ont fortfarande ingår i truppen, men där det snarare är anfallaren Rudy Gestede, 12 mål så här långt, som är den stora profilen.

Premier League: Liverpool–Swansea (Viasat Fotboll måndag kl 21)

Liverpools två senaste matcher mot Manchester United och Arsenal har på många sätt varit säsongens bästa. Det flödande mittfältsspelet har börjat komma igång, rörligheten har varit högre än på länge, nyförvärv som Lallana och Markovic har börjat visa sin potential, Coutinho har börjat flyta in så där kattlikt fint i luckan mellan motståndarnas försvar och mittfält.

Att de båda matcherna sammanlagt inbringade exakt en poäng (efter en kraftfull övertidskvittering av Martin Skrtl mot Arsenal) och fem insläppta mål säger egentligen det mesta om lagets problem. Liverpool övertygar överallt utom där matcher avgörs. Med en riktig avslutare – jag älskar Raheem Sterling, men han har det ofräsigaste skottet i toppfotbollen på den här sidan Fredrik Ljungberg – och ett solidare försvar och en duglig målvakt hade situationen kunnat vara annorlunda i dag.

Nu ska Brendan Rodgers hem till Swansea och möta ett lag som i mångt och mycket fortfarande använder just den spelidé han utvecklade när han var där. Och gör det betydligt bättre och vassare än hans nuvarande lag.

10.  Ragtime Gals och Kevin Spacey: Talk Dirty

Ragtime Gals är en trevlig återkommande programpunkt hos Jimmy Fallon. Och det blir ännu bättre när kändisar dyker upp som överraskningar. Här ansluter Kevin Spacey och framför Jason Derulos Talk Dirty:

9. Tom Petty och Stevie Nicks: Stop Draggin' My Heart Around

Fallon förvandlas till Tom Petty, och tillsammans med Stevie Nicks återskapar han musikvideon till Stop Draggin' My Heart Around:

8. Anne Hathaway sjunger Broadwayversioner av kända hiphop-låtar

De bästa här är ju hur Hathaway går fullständigt all in som Broadwaysångerska när hon tolkar Snoop Dogg, 50 Cent och Kendrick Lamar:

7.  Fallon och The Roots - Desire

The Roots spelar U2 bättre än U2:

6.Crosby, Stills, Nash och Young: Fancy

Fallon gillar även att förvandla sig själv till Neil Young. Och här får han överraskande besök av tre gulliga farbröder vid namn David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash, som tillsammans gör en tolkning av Iggy Azaleas superhit Fancy:

5. Fallon och Billy Joel: The Lion Sleeps Tonight

Magisk version med hjälp av en Ipad-app:

4. Emma Stone: All I Do Is Win

Visst, Emma Stone mimar. Men shit vilken inlevelse vid 05.30 och framåt.

3. Fallon, The Roots och Idina Menzel: Let It Go

Precis som resten av världen så har även The Tonight Show tolkat succélåten från Frozen:

2. Bruce Springsteen och Bruce Springsteen: parodi på Born To Run

Här behövs lite bakgrundsinformation. New Jerseys guvernör Chris Christie blev indragen i en skandal tidigare i år när det kom fram att hans medhjälpare Bridget Anne Kelly hade varit delaktig i avstängningen av vägar i staden Fort Lee i New jersey. Något som orsakade trafikkaos på George Washington-bron i staden i september förra året. Hon ville hämnas på stadens borgmästare.... Bruce och Bruce sjöng en fin låt om detta:

1. Kevin Bacon: Footloose

Det här är årets snyggaste sketch i amerikansk tv. Kevin Bacon återskapar magi från 1980-talksklassikern Footloose:

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Koreanska dramaserier produceras enligt något som kallas live-shoot-systemet. Det innebär att avsnitten spelas in samma vecka som de sänds. Att man gör så är bland annat för att man blixtsnabbt ska kunna göra justeringar i serierna för att få så höga tittarsiffror som möjligt. Ni förstår säkert att det ibland uppstår kreativa problem när man dels ska spela in två timmar tv i veckan, och dels ständigt jaga tittare.

Ibland uppstår kreativa problem med live-shoot-systemet, när man dels spelar in två timmar tv i veckan och dels ständigt jagar tittare…

Det är förvånansvärt sällan som live-shoot-systemet påverkar kvaliteten på serierna – antingen är de skräp från början, eller så börjar de bra och blir bättre. Men ibland dyker det upp serier som börjar bra, blir bättre, sedan tar de en bisarr vändning som förstör allt. Här de fyra mest fantastiska exemplen från i år!

God's Gift – 14 Days

Handlingen: Kim Su-hyeon (Lee Bo-young) jobbar i redaktionen på ett debattprogram och hennes man är en människorättsjurist som är emot dödsstraffet, som tekniskt sett finns i sydkoreansk lag, fast ingen har avrättats sedan 1997. Ni kan säkert föreställa er att det är ett hett ämne. När gästerna i Su-hyeons program en vecka diskuterar just dödsstraffet ringer någon in till redaktionen och säger att han har kidnappat Su-hyeons dotter. Dottern hittas död, och när Su-yeon försöker ta sitt liv reser hon oförklarligt två veckor tillbaka i tiden, och har chansen att rädda sin dotter före hon kidnappades.

Där gick det fel: De första fyra avsnitten är sinnessjukt spännande, men serien blir alltmer bisarr när Su-hyeon misstänker först sin man, sedan mannens älskarinna, sedan popsångaren dottern avgudar, sedan en komplett främling, och ungefär där hoppade jag av serien. En bekant som såg klart serien berättar att slutet inte var i närheten av logiskt, när det visar sig att kidnapparen/mördaren är en vän till Su-hyeon som har noll anledning att göra det. »Vilken twist!« tänkte manusförfattaren. Jo, tjena...

Fated to Love You

Handlingen: Excentriska rikemanssonen Lee Gun (Jang Hyuk) och mjäkiga kontorsarbetaren Kim Mi-young (Jang Na-ra) har ett one night-stand och hon blir gravid. Båda deras familjer är emot att de ska gifta sig, men de tänker göra det ändå för barnets skull. En väldigt rolig serie, tills...

Där gick det fel: ... man behövde en konflikt i deras relation, och den konflikten kom i form av att Gun har en genetisk, dödlig sjukdom, och han vill varken berätta detta för Mi-young eller dö när han är med henne, så han... dumpar henne... Alla naturliga, realistiska eller till och med halv-realistiska konflikter de kunde introducerat, och de väljer det här tramset!? Serien är baserad på ett Taiwanesiskt drama med samma meningslösa konflikt, men det är ingen ursäkt. De skulle ha kommit på något bättre.

Trot Lovers

Handlingen: Choi Choon-hee (Eunji från Apink) drömmer om att bli trot-sångerska. Jang Joon-hyun (Ji Hyun-woo) är en känd popartist som råkar ut för en skandal och måste ligga lågt ett tag. Skivbolagets vd tvingar honom att vara Choon-hees manager som straff för skandalen, och kärlek uppstår.

Där gick det fel: En gullig och rolig serie, tills det behövdes en konflikt... Det finns en tjej till, och hon är svartsjuk på Choon-hee och försöker ha ihjäl henne, men i stället skadar hon Joon-hyun som tappar minnet, och den andra tjejen övertygar nu Joon-hyun om att de två är tillsammans. Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är ungefär så fel det kunde bli.

Inspiring Generation

Handlingen: Det är 1930-tal och Japan ockuperar Koreahalvön. Gatubusen Shin Jung-tae (Kim Hyun-joong) och hans flickvän Kim Ok-ryun (Jin Se-yeon) flyr till Shanghai där han blir ledare för ett gäng. Men Japan har siktet inställt på Shanghai, och skickar dit ett eget gäng ledda av Lady Deguchi Gaya – Jung-taes gamla barndomsflamma.

Där gick det fel: Många bråk bakom scenerna ledde till att en av de större birollsinnehavarna hoppade av efter åtta avsnitt, och den första manusförfattaren fick sparken efter tio. Serien kunde inte återhämta sig efter sådant kaos. Flera avsnitt gick utan att något egentligen hände, karaktärernas personligheter förändrades, och så vidare. Synd på en påkostad och snygg serie.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

1. Boyhood (Richard Linklater)

1.  Ida (Pawel Pawlikowski)

Två magiska filmupplevelser. Att sätta dem bredvid varandra ger också en märklig bild av livet. Den ena, Boyhood, skildrar kalejdoskopet av en »normal« uppväxt med föräldrar, syskon, skola och all dess (dys-)funktionalitet. »Livet«, som så många har skrivit. Den andra börjar där detta slutar och blir hisnande när man inser att den föräldralösa huvudpersonen tillbringat det livspann vi reflekterar oss i i Boyhood instängd på ett kloster med föräldrarna i en omärkt grav.

Det är dock inte bara en historisk fasa, inget unikt för en polsk judinna efter andra världskriget, utan tyvärr högaktuellt i dagens värld. Se de båda filmerna och reflektera över alla de ensamkommande flyktingbarn som är dagens »Idor«. Vårt humanistiska ansvar är att ge dem »Boyhood«. Här min SvD-recension av Ida.

3. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Om möss och människor och antitesen till bromance-begreppet.

4. The Look of Silence (Joshua Oppenheimer)

När Joshua Oppenheimer vänder blicken från förövarperspektivet i The Act of Killing och berättar om det indonesiska folkmordets offer i The Look of Silence är det kombinerade resultatet inget mindre än vår tids tids Shoah.

5. Pine Ridge (Anna Eborn)

Vad är det för fel på Sverige? Inhemska kalkoner som Gentlemen dominerar varenda biosalong tillsammans med 3D-animerade dataspelsfilmer medan Anna Eborns vackra, känsliga dokumentär om ett amerikanskt indianreservat får kalla handen av distributörer och SVT. Skärpning!

6. Under Gottsunda (Viktor Johansson)

Tidskriften FLM räddade dock upp denna läckra hybridfilm av författaren Viktor Johansson och gav den välförtjänt spridning. Tack för det! Gör nu FLM en tjänst och teckna en prenumeration så att de slipper känna tidskriftsdödens isande andedräkt flåsa i nacken när stödet dras in. Här en text jag skrev i Expressen.

7. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson)

Andersons centraleuropeiska bakelse växer för varje sittning. Här är min recension i Svenska Dagbladet.

8. 20 000 Days on Earth (Iain Forsyth, Jane Pollard)

»Släng in ett spädbarn och en mongolisk psykopat i ett rum. Om det inte fungerar, kasta in en clown. Om inte det fungerar – skjut clownen.« I den bästa filmen om en verksam musiker sedan Todd Haynes Dylan-rulle bjuder Nick Cave på en underhållande och skarp skröna om skapande, minne och berättande. Hysteriskt bra.

9. Tom at the Farm (Xavier Dolan)

Årets kammardrama i regi av en ung man som tycks ha druckit celluloid i stället för mjölk som barn.

10. A Touch of Sin (Jia Zhangke)

Det här är vår tid. Skrev detta här på TVdags.

11. Blodsband (David Mackenzie)

12.  ´71 (Yann Demange)

Årets skådespelare heter Jack O'Connell (Matthew McConaughey tappade mig på slutspurten med sina värdelösa reklamfilmer. Less is fucking more). Det hjälper förstås att O'Connell spelar i två av årets bästa filmer. Här är min recension av Blodsband, och här av '71, i Svenska Dagbladet.

13. Guardians of the Galaxy (James Gunn)

Super Power Mix Tape.

Att se fram emot 2015:

Magnus von Horns långfilmsdebut Efterskalv. Jag säger bara – Ulrik Munther.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Här är de bästa äldre filmerna, producerade före 2000, som jag såg för första gången i år! Som vanligt är rankning en omöjlighet för mig så det får bli i bokstavsordning:

Ascenseur pour l'échafaud (Louis Malle, 1958)

Tät, cool, ödesmättad thriller om älskande par som drömmer sig bort till en bättre tillvaro men vars vågade planer är dömda att misslyckas. En elegant noir uppblandad med nyavågen-estetik och desperat romantik. Och över hela dramat ligger Miles Davis stämningsfulla musik som en kvardröjande cigarettrök. (Nederst till höger i bild.)

Blithe Spirit (David Lean, 1945)

Lättsam spökkomedi med svärta i botten. Döden och sorgen hanteras med en befriande klackspark och det är svårt att inte tänka på den historiska kontexten, vad Europa precis genomlidit när filmen gjordes. Mindre visuellt intressant än This Happy Breed, som Lean gjorde året innan, men desto mer levande (!).

I Wake Up Screaming (H Bruce Humberstone, 1941)

Bara titeln! Fantastiskt underhållande och bisarr pulp-noir med Victor Mature om en manager i underhållningsbranschen som anklagas för mord på en av sina upptäckter, en ung skådespelerska, och pressas på sanningen av sadistiska poliser. Mardrömslikt musiksatt med ett dissonant soundtrack som till stor del består av Somewhere Over the Rainbow frikostigt strösslad över den konstiga handlingen. Fylld av excentriska och perverterade figurer, bland annat en underbart besatt mordutredare. (Överst till vänster i bild.)

Juha (Aki Kaurismäki, 1999)

Oerhört grym, men också rolig berättelse om en enkel bondfru som lockas bort från sitt tråkiga lantliv av en fräsig storstadsbo med cabriolet och snygg kostym. Gjord på ett för Kaurismäki sedvanligt lakoniskt, stiliserat och lagom absurt sätt som gör tragedin mer uthärdlig. Utspelas på 1970-talet men miljöerna och människorna ser ut att existera i samma tidlösa, finska universum som regissören nästan alltid återkommer till.

Life is Sweet (Mike Leigh, 1990)

En av Mike Leighs allra bästa filmer, som jag på något sätt lyckats undvika att se under alla dessa år. På många sätt det arketypiska Leigh-verket – en vardaglig, ibland lättsam, ibland tung, skildring av en arbetarklassfamilj i London. Framgångar, motgångar, lycka och sorg blandas i en bitterljuv berättelse om helt vanliga ovanliga människor. (Överst till höger i bild.)

Nothing Sacred (William A. Wellman, 1937)

Snärtig och flortunn screwballkomedi med Carole Lombard och Fredric March om skrupelfri tidningsreporter som skriver snyftstory om förmodat dödssjuk dam som på grund av allmänhetens medlidande genast blir firad celebritet i New York. En av de första komedierna i Hollywood som filmades i färg – med sin spröda, tidiga Technicolor ser den närmast overklig och drömsk ut. (Nederst till vänster i bild.)

Wake in Fright (Ted Kotcheff, 1971)

Klaustrofobisk mardrömsthriller om naiv australisk läkare som strandas i gudsförgäten håla på landsbygden och hålls kvar av en kombination av otur, dålig kollektivtrafik och lokalbefolkningens inskränkta aggression. En ursinnig uppgörelse med Australiens machokultur och xenofobi, obehaglig från första till sista rutan.

Riot in Cell Block 11 (Don Siegel, 1954)

Svettigt iscensatt fånguppror skildrat med stenhård intensitet och spänning av Don Siegel, som spelade in filmen i Folsomfängelset med riktiga interner och vakter som statister. Osentimentalt och socialrealistiskt utan övertydliga hjältar och skurkar.

Kuroneko (Kaneto Shindo, 1968)

Mystisk, övernaturlig historia baserad på brutal japansk saga om mor och dotter som i andeform hämnas på de soldater som våldtog och mördade dem. För att vara en spökhistoria är Shindos film inte direkt skrämmande, snarare framstår den som en poetisk, suggestiv rysare.

The Edge of the World (Michael Powell, 1937)

Intressant tidigt alster av Michael Powell, innan det mångåriga givande samarbetet med Emeric Pressburger inleddes, och inte minst innan andra världskriget bröt ut. Krigstemat skulle komma att påverka Powells filmer under flera år, men det här är något helt annat – en kärleksfull skildring av det enkla vardaglivet på en isolerad ö norr om Skottland, där ett generationsskifte är på gång, och med det nya attityder. Det gamla möter det nya, traditioner möter modernt liv. Vackert, bistert och lite sorgligt.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

1. The Good Wife (CBS/Sjuan)

Säsong 5 var inget annat än ett mästerverk. Jag har älskat serien sedan starten och trodde inte att det var möjligt att en 22-episoder-per-säsong-serie kunde höja sig till oanade höjder fem säsonger in, men The Good Wife är ett unikum av lysande berättande, välutmejslade karaktärer och känslomässiga slag rakt i hjärtat. Jag har inte gråtit så mycket över något på tv (och då gråter jag jävligt ofta) som när Will dog. Att säsong 6 hittills har varit low key i jämförelse, om än med fortfarande fantastiskt hög lägstanivå, har nästan varit skönt efter den totala känslomässiga urladdning som var den andra halvan av säsong 5. Jag stålsätter mig nu inför att säga hejdå till min älskade Kalinda och Archie Panjabi nästa år.

2. The Comeback (HBO Nordic/C More)

Det finns ingen serie jag har velat återuppliva mer än The Comeback och jag har inte blivit besviken. Måhända kanske avsnitten inte är lika tajta som i första säsongen men de har bjudit på så många skratt och råa känslomässiga slag i magen att jag har legat dubbelvikt i soffan mest hela tiden. Dessutom var blowjob-scenen i avsnitt tre en av årets tveklöst bästa tv-scener. Och icke att förglömma: Lisa Kudrow gör årets tveklöst bästa skådespelarinsats. Så jävla rolig men samtidigt så fullständigt heartbreaking. En masterclass i skådespeleri.

3. The Honourable Woman (BBC/HBO Nordic)

Denna thriller la pusselbit för pusselbit ut en fascinerande och oerhört spännande berättelse som både korsade storpolitiska som känslomässiga gränser. I centrum var en lysande Maggie Gyllenhaal som skapade ett komplext kvinnoporträtt av Nessa som både berörde och överraskade. Och ingen skapar lika välkomponerade tv-bilder som Hugo Blick.

4. Looking (HBO Nordic/C More)

Looking är 2010-talets motsvarighet till Queer as Folk där bögars liv får vara i centrum, och inte utspridda i stereotypa bi- och gästroller. Jag tycker att det är så skönt att se bögar på tv som kan hångla, visa närhet och göra vad som helst i offentligheten utan att råka illa ut. Till skillnad från vad många hbtq-personer känner i verkliga livet så verkar hela offentligheten tillhöra Patrick och hans vänner. Det beror så klart på att de är (mestadels vita) medelklassnubbar i hbtq-vänliga San Francisco, men det är ändå befriande att se. Jag älskar att det äntligen har kommit en bögserie som är, ja, ganska vanlig. En bögserie som inte gräver ned sig i alla stereotypa bögberättelseklichéer om att komma ut eller ha affärer med gifta garderobsfall, men som inte heller låtsas som att det handlar om ett gäng heterokillar som råkar gilla kuk.

5. The Fall (BBC)

The Fall lyckades hålla liv i den isande nerven och de fantastiskt läskiga och komplexa karaktärsporträtten även i säsong 2. Gillian Andersons Stella är dessutom tveklöst en av mina absoluta favorit-tv-karaktärer ever. En 2010-talets Jane Tennison som har ett sådant coolt lugn, men som även visade känslomässiga sprickor under den andra säsongen. Jag önskar mig att denna blir en ny Prime Suspect som varar i 15 år minst.

6. Inside Amy Schumer (Comedy Central)

Inside Amy Schumer är helt enkelt jävligt rolig och Amy Schumer är ett komiskt geni. Serien har ofta ett feministiskt perspektiv på relationer, sex och andra ämnen, men paketerar det så smart att till och med höhö-snubbar tycker att det är roligt (då de inte fattar att udden oftast riktas mot dem och deras korkade beteende). Det är troligtvis därför den var den mest sedda nya serien förra året på den annars totalsnubbiga tv-kanalen Comedy Central där mest manliga komiker får ta plats.

7. Gogglebox (Channel 4)

Gogglebox filmar ett dussin olika hushåll runt om i Storbritannien i deras vardagsrum när de kollar på den senaste veckans tv. Är det verkligen kul? Ja! Det är briljant tv om folk som kollar på tv. Vare sig det handlar om att engagera sig i nyheternas story om att drottningen har tarmproblem, förfäras av vårtor på en mans pung i Embarrasing Bodies eller skratta åt någon misslyckad deltagare i The X Factor UK så lyckas dessa tv-tittare vara så fruktansvärt underhållande i sina reaktioner och kommentarer. För de är ofiltrerat engagerade i vad som händer. De är elaka, puckade, roliga och observanta. Precis som vi alla är när vi sitter i våra hem framför tv:n.

8. The Mindy Project (Fox)

Jag var så rädd för att Mindy och Danny skulle falla i den klassiska fällan efter att ha blivit ihop: att det skulle bli en sjuk tråkigare serie. Men tvärtom så har den vuxit med uppgiften och jag älskar Mindy och Danny ihop trots att de bråkar och tjafsar hela tiden. Mindy Kaling och Chris Messina borde överösas med priser för sin fantastiska kemi och komiska briljans. Själv vill jag gifta mig med Danny/Chris Messina.

9. Please Like Me (Pivot/SVT)

Den här pärlan till serie höjde sig verkligen i sin andra säsong. Josh är fortfarande osäker och självupptagen, men samtidigt så mycket mer. Han har mognat på sitt eget sätt och det har varit berörande att se hur hans relation med sin psykiskt sjuka mamma har djupnat. Det är en serie som lyckas med det de flesta dramedys misslyckas med: den är både rolig och berörande.

10. Getting On (HBO Nordic)

Jag upptäckte den här undangömda HBO-serien i år och den är helt fantastiskt rolig. Baserad på en brittisk serie med samma namn så skapar den The Office-humor på ett grått hospice fullt av döende åldringar. I centrum finns tre kvinnliga komiska genier i Laurie Metcalf, Alex Borstein och Niecy Nash som gör detta till en fullständigt oumbärlig serie.

11. Rupaul’s Drag Race (Logo)
12. The X Factor UK (ITV)
13. Transparent (Amazon/Viaplay)
14. The Fosters (ABC Family)
15. Jills veranda (SVT)
16. The Americans (FX/TV8)
17. Educating the East End (Channel 4)
18. Glue (E4)
19. 24 Hours in A & E (Channel 4)
20. Long Lost Family (ITV)
21. Kingdom (Audience Network)
22. Nurse Jackie (Showtime/HBO Nordic)
23. The Goldbergs (ABC)
24. The Great British Sewing Bee (BBC)
25. Mom (CBS)

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Det är en härlig tid att köpa filmböcker. I synnerhet om man växte upp på 1980-talet och därmed är extra mottaglig för all nostalgorama kring amerikansk 1970- och 80-talsfilm, där det formligen vräks ut läckra böcker – bara de fina Star Wars-luntorna som matas ut med jämna mellanrum skulle kunna fylla en hel lista (och tömma ett helt bankkonto) om man är på det humöret.

Här är 10 filmböcker som framkallat årets största habegär i min värld.

ON SET WITH JOHN CARPENTER

Kim Gottlieb-Walker var en ung fotograf som mest plåtat rockkonserter när hon halkade in som fotograf under inspelningen av John Carpenters Halloween våren 1978. Det blev personkemi direkt, och Gottlieb-Walker skulle komma att dokumentera också Halloween II, The Fog, Christine och Escape from New York. Bilderna (samtliga svartvita) finns nu samlade i en fin coffe table-bok och för John Carpenter-fans är det akut köpläge. Bilderna (i synnerhet de tidiga) präglas av lekfullhet och glädje, och om man inte kan stirra sig nog på Carpenters hårdrockshår eller Jamie Lee Curtis utsvängda byxor är det här årets boksläpp alla kategorier. Himmelriket!

AYOADE ON AYOADE

Brittiska skådisen/manusförfattaren/geniet känd från The IT Crowd och Garth Marengi's Darkplace, och på senare år regissör till Submarine och The Double, har skrivit sin självbiografi, grafiskt utformad som en hyllning till Faber & Fabers klassiska intervjubok Kubrick on Kubrick. Här hittar vi Ayoade i alla rollerna, både som intervjuare och objekt. Enormt underhållande, självironiskt och surrealistiskt. Man vet att det kommer att bli bra när man börjar skratta högt redan åt omslagsblurben: »Once in every generation, a man writes a book. This is that book. I am a man.«

FIVE CAME BACK: A STORY OF HOLLYWOOD AND THE SECOND WORLD WAR

Frank Capra, John Ford, John Huston, William Wyler, George Stevens – fem ikoniska amerikanska regissörer som alla tog värvning efter Pearl Harbour (Ford lite innan) och tjänstgjorde på olika sätt under kriget. Mark Harris skildrar hur kriget påverkade dem och deras filmer, och hur de använde sina skills i propagandamaskineriet.

STEVEN SPIELBERG AND DUEL: THE MAKING OF A MOVIE CAREER

Tv-filmen Duel från 1971, inspelad på bara 13 dagar, blev Steven Spielbergs ingång till Hollywood. Denna genomgång som vad jag vet är första boken om bara Duel bjuder på nya intervjuer med Spielberg och legendaren Richard Matheson (som skrev novellen som filmen bygger på). Jag glömmer aldrig när jag satt på helspänn i tv-soffan som barn och såg Dennis Weaver jagas av den ansiktslöse truckern, så den här boken är rena rama julafton.

THE MAKING OF GEORGE A. ROMERO'S DAY OF THE DEAD

Detaljerad, snudd på pedantisk dokumentation av Romeros deppiga zombiedystopi från 1985, inspelningsdag för inspelningsdag. Sannolikt den definitiva boken om Day of the Dead, så det blir Day of the Köp för alla Romero-vurmare.

BOOK OF THE DEAD: THE COMPLETE HISTORY OF ZOMBIE CINEMA

Mera zombies: Jamie Russells bibel kom redan 2005, men har i år släppts i nyutgåva med snyggare layout och fler kapitel som täcker bland annat The Walking Dead. Mycket initierad och grundlig.

THE CRITERION DESIGNS

För oss som inte har en regionsfri bluray-spelare men ändå vill ha koll på senaste Criterion-släppen är varje nyhetsbrev en djupt smärtsam påminnelse över allt obeskrivligt fint som släpps till fromma för den amerikanska marknaden. Nu har finsmakarbolaget sammanställt sin (ofta häpnadsväckande snygga) omslagsdesign i en smakfull pjäs, och bara tanken på att få smeka över sidorna med darrig hand och drömma om att äga en fullständig Criterion bluray-samling får mig att salivera kraftigt.

WERNER HERZOG: A GUIDE FOR THE PERPLEXED

Man vet aldrig riktigt var man har den gode Herzog... men man vet att han alltid har något intressant att säga och hisnande oneliners att leverera. Här har filmjournalisten Paul Cronin sammanställt ett gäng intervjuer med Herzog, och det räcker ju att se omslaget för att öppna plånkan.

ALIEN: THE ARCHIVE

För ett par år sen släpptes läckra The Alien Vault, och nu är det dags igen. Alien: The Archive är en fet coffee table-bok om hela filmsviten med fokus på bilder, illustrationer och artwork. Mycket Giger blir det, och det bjussas också på nya intervjuer med Ridley Scott och Sigourney Weaver.

LEONARD MALTIN'S 2015 MOVIE GUIDE

Ah, gamle Leonard. Att köpa Maltins årliga tegelsten var ett lika kärt som obligatoriskt nöje för mig på 1990-talet, och det var alltid mysigt att läsa hans personliga och småroliga förord inför varje nytt filmår. Men tiden har sin gång, internet har tagit över, och efter att försäljningen dalat rejält på senare år blir detta sista utgåvan, som jag givetvis nostalgiköper för Maltins skull.

Alla böckerna finns att köpa hos exempelvis Bokus och Adlibris.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Det svenska icke-fiktionella tv-året 2014 har bjudit på rövkränk, Musikhjälpentårar, bakhuvudsintervjuer, herr-talman-myteri, oförglömliga sportprestationer (Kalla!), blind-giftermål och mycket annat. I fjol nämndes bland andra Karin Adelsköld, Nour El-Refai och Kim Jong Un när året skulle summeras, kolla in fjolårslistan här. Nu är det dags för mina guldkorn, högt och lågt i skamlös blandning, från den svenska reality-tv-produktionen 2014:

1. Ola Salo reagerar på Carolas binyfikenhet

Ett ansiktsuttryck som står för sig självt. Ur Så mycket bättre.

2. Magnus & Jill knockas av Doug i Jills Veranda

Doug Seegers fick ett Vargtass-liknande genombrott i Sverige efter sin insats i årets svenska tv-program: Jills Veranda, Nashville. Mötet mellan stadiga superproffsen Magnus Carlson och Jill Johnson och hemlöse gatuliraren Doug gick rakt in i svenska folkets hjärtan. I klippet ovan tackar han för kärleken.

3. Susan Ritzén rapporterar från Gaza

SVT:s rutinerade utrikeskorrespondent Susan Ritzén låter sig inte störas i direktsändning mer än möjligen en halvsekund när explosioner briserar bakom henne. The show must go on. Finner det rörande hur hennes hand direkt söker sig till vigsel(?)ringen.

 4. Ubåtsintervjun som våldsgästades

När KD:s försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson intervjuas i direktsändning om den eventuella ubåtsnärvaron i svenska vatten rycker hans dotter i byxbenet och vill komma upp i famnen. Vilket hon får. Den något ovanliga intervjun spred bilden av den svenska myspappan över världen. Så här såg det ut.

5. Lotta får se Erik utan mustasch

Scenen när en full Lotta försöker »bota« Erik från kolera genom att smeta salt sill på hans mage kickade igång andra säsongen av Historieätarna på ett strålande sätt. Men 80-talsavsnittet är nog mitt favoritavsnitt, mycket på grund av Lottas reaktion på Eriks nya look. Se hennes illtjut av skräckblandad förtjusning(?) ungefär fyra minuter in här.

6. Gunde gråter

Gunde Svan mötte en jämlike i tjurskallighet och det slutade med årets känslostarkaste programledarsammanbrott. Tårarna flödade i detta fina möte som jag skrivit mer om här. 

7. Darth Vader inspekterar vikingaskepp

Det fanns en väldigt fin och oväntad stund i Peter Apelgrens semesteräventyr där Peter blir känslosam i en gondol, men det är nog en annan scen som kommer att stanna längst i mitt minne. Ur min recension: Roligast hittills är dock när de ska åka vikingabåt i tidsenlig utstyrsel i det senaste avsnittet. Fru Anna Mannheimer har skickat kläder men »det fanns inte vikingadräkter så det räckte« vilket leder till en halsbrytande ljuvlig scen där en välvillig vikingakännare mitt i en pedagogisk föreläsning får sällskap av Darth Vader. Gud, sättet Apelgren stillsamt smyger upp bakom historiefarbrorn på, som en försiktigt vikingaintresserad galaktisk superskurk... Det slitna ordet »geni« ligger nära till hands.

8. Hånglet på Ica i Kumla

Ska vi göra slut? har producerat flera minnesvärda stunder, porr-utrensning, speldumpning från bro, hela det nerviga avsnittet med Camilla och Nigel: ett par i totalt upplösningstillstånd. Men måste jag välja en sekvens blir det den med Mira och Andreas som vill ha lite mer spänning i tillvaron. I klippet ovan finns allt som gör serien så lyckad: skönt Filip och Fredrik-samspel, lite puttrigt småprat med en nyfiken spontangäst, välvilliga och generösa medverkande och pigg redigering.  

9. Sorgkantad vänskap i Sveriges bästa äldreboende

Uppföljningen till Sveriges bästa äldreboende bjöd på en hel kavalkad av guldkornsögonblick. Se bara bilden ovan! Starkast var nog ändå beskrivningen av Rudolfs och Ellons vänskap, en vänskap som fick ett abrupt slut när Ellon dog. Rudolfs förkrossade ansiktsuttryck när han såg ut över kamratens urstädade rum och sa »det är så tråkigt att Ellon inte finns längre« blir svårt att skaka av sig.

10. Schyffert överraskas av Fred Asp i Hellenius hörna

Vi avslutar med ett klipp för alla nostalgiker där ute.

Bonus: Janne Josefsson som pyssling

Älskling, en optisk illusion krympte Janne Josefsson!

Bubblare 1: Rumpskaksgråten som fick mig att förstå Christine Meltzer. 

Bubblare 2: Lexie i Kristina Lugns bokcirkel. Jag blev mycket förtjust i Kristina Lugns stillsamma SVT-bokcirkel, mycket tack vare deltagaren Lexie. Lexie som pratade om att hon ibland får känslan av att böckernas värld är den riktiga världen och att den levande är den fiktiva.

Bubblare 3: Onanierkännandet i Uggla flyttar in.
När Magnus Uggla träffar munken Marek som drömde om att bli fotbollsproffs eller pilot men nu har gått i kloster och avlagt kyskhetslöften vill Uggla förstås gärna prata sex. Får man inte ens tillfredsställa sig själv? Den äldre och mer erfarna munkbrodern förklarar tålmodigt att nej, det får man inte, och såna känslor är något man får jobba med hos sig själv. »Men har du aldrig misslyckats?« frågar Magnus Marek som rodnande skruvar på sig och säger »jo...« Samförståndskramen som följde därefter var en av de varmaste tv-kramarna på länge.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Årets…

… säg-inte-hur-det-gick-jag-ligger-efter: Sons of Anarchy. Säg inte hur det gick!

… tv-vinjett: Halt & Catch Fire:

… filmbesvikelser: Her, Lucy och The Amazing Spider-Man 2. Har aldrig somnat så snabbt på bio. Jag vet att några av er gillar både Her och Lucy. Vad håller ni på med?

…  göteborgare: Gustaf Skarsgård är från Göteborg i Ettor & nollor:

… citat (1): Tyrion lackar ur på Jaime i Game of Thrones:
Framför allt är det raden »He will be punished accoringly!« som jag älskar.

… citat (2): Lockharts utbrott i Homeland:
»What the fuck? What the fucking fuck?!«

… citat (3): Erlich får tokspel på en vidrig unge i en av årets roligaste scener, i Silicon Valley: »Now you get in your fucking house and you get me five Adderalls, or I slit your fucking throat. You understand? I'll kill your mother, I'll rape your father, I'll curb-stomp that little face so hard that your teeth will go flying!«

… sångfågelbesvikelse: Ola Salo i Så mycket bättre. Jag gillar Ola ändå, men besviken – ja!

… sommarjobb: Sommartittarna, här på TVdags.

… glada överraskning: Att Halt and Catch Fire blev förnyad. Det trodde jag aldrig.

… betjänt: Alfred Pennyworth i Gotham. När Bruce bad Alfred lära honom slåss så kändes det rimligt att Gotham får gå några år, trots den Bambi-på-hal-is-skakiga inledningen.

… musik-tv: Jills veranda, och i synnerhet avsnittet med Magnus Carlson och Doug Seegers. Hela säsongen var tv-guld.

… bästa omaka par (1): Arya och The Hound, i Game of Thrones.

… bästa omaka par (2): Bryan Brown och Sam Neill i australiska mysdeckaren Old School. Se, om du får chansen.

… så nära och ändå så långt borta (1): Wally Pfisters (mest känd som Christopher Nolans filmfotograf) regidebut Transcendence kunde ha blivit så bra. Det blev den inte…

… så nära och ändå så långt borta (2): Jag tyckte att Gone Girl var rätt bra men den kunde ha varit så fruktansvärt mycket bättre. Skärpning nu, Fincher.

… väntan: Ett år till nya Star Wars-rullen kommer. Det är hög tid för en J.J.-film som står helt och hållet på egna ben och inte »bara« är en hyllning till de egna hjältarna. »You hear me, J.J.? Hold together.«

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Först tänkte jag lista en väldig massa klipp. Det har ju varit ett minst sagt händelserikt år. Ett världsmästerskap med mängder av minnesvärda matcher och skeenden (Tysklands överkörning av värdlandet Brasilien i semifinalen, Spaniens totala kollaps och så vidare, Erik Hamréns studioanalyser). Zlatan raderade ut målrekordet i landslaget. Malmö FF tog sig till Champions League. En intressant, otippad ligaspurt i Premier League. Ett Madrid-derby i Champions League i våras. Plus hundratals andra matcher, mål, händelser som kanske är värda att listas.

För den där alldeles för korta stunden då Steven Gerrard visade vad en lagkapten är, vad en ledare gör, så var allt plötsligt möjligt.

Men hur jag än vrider och vänder på det här fotbollsåret stannar en sekvens kvar extra länge. Just för att den var så amazing just där och då. Vi visste ju inte hur (illa) det skulle gå senare, hur mycket Steven Gerrard skulle få äta upp sina ord om att inte »slip«. Och det kan man i ärlighetens namn också skita i. Gerrards tal var större än en ligatitel, större än framgångar, större än den moderna fotbollens vidrighet. Det förändrade allt – och ingenting. Men för den där alldeles för korta stunden då Steven Gerrard visade vad en lagkapten är, vad en ledare gör, så var allt plötsligt möjligt. Under de där minuterna efter den osannolika segern mot Manchester City visade Steven Gerrard vad fotboll egentligen alltid borde handla om:

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Eller, rättare sagt, några är producerade 2013, men dessa är sammantaget de tio bästa nya filmerna jag sett i år. Och inte klarar jag av att ranka dem heller – ni får nöja er med bokstavsordning:

Advanced Style (Lina Plioplyte, 2014)

Ett gäng tjusiga damer i sina bästa år, underbart fångade på New Yorks gator. Livsbejakande och rörande. Läs mer här.

At Berkeley (Frederick Wiseman, 2013)

Det är fullt möjligt att man måste vara en stor Wisemanbeundrare och/eller ha jobbat i universitetsvärlden för att finna denna fyra timmar långa dokumentär om det amerikanska lärosätet Berkeley intressant. Men Wisemans tillbakadragna, dröjande, tyst observerande stil är alltjämt fascinerande, inte minst i en tid då många dokumentärer överlastas av information, skyltar, berättarröster, fult animerade stillbilder och »talking heads«-intervjuer. I den kontexten är denna mastodont närmast elegant. (Överst till höger i bild.)

Deux jours, une nuit (Jean-Pierre & Luc Dardenne, 2014)

Kompromisslöst om utsatthet, sociala skyddsnät och en arbetsmarknad där arbetsgivare spelar ut sina anställda mot varandra i syfte att så split och nermontera den kollegiala solidariteten. Marion Cotillard är makalöst bra. En fantastisk film som jag aldrig vill se igen. Svidande som ett saltdränkt skärsår. (Överst till vänster i bild.)

In a World (Lake Bell, 2013)

En rolig komedi! What are the odds? Skojigt och välspelat om den sällan belysta Hollywoodska subkulturen voiceoverskådespelare, där konkurrensen är minst lika tuff som bland vanliga skådisar. En utmärkt ensembel ledd av Lake Bell som också skrivit och regisserat. Stark, disciplinerad debut som varken består av två timmar improvisationsblaj eller circlejerkiga bromanser.

Let the Fire Burn (Jason Osder, 2013)

Tung och drabbande dokumentär om en tragedi i Philadelphia 1985, som föranleddes av en spänd konfrontation mellan stadens polis och den afroamerikanska rörelsen MOVE. Gruppen MOVE startade som en »grön« medborgarrättsorganisation 1972, men blev med åren radikal och sekteristisk, och hamnade på kant med allt från rättsväsendet och socialtjänsten till dess grannar. Det alltmer paranoida kollektivet började uppträda hotfullt och störande, och flera medlemmar dömdes för inblandning i ett polismord 1978, vilket isolerade gruppen ytterligare. Konfrontationen 1985 slutade med att polisen bombade MOVE:s hus, vilket ledde till att flera kvarter brann ner till grunden och att elva personer, varav fem barn, miste livet. Jason Osder skildrar denna ohyggliga händelse, och bakgrunden till den, enbart med hjälp av arkivmaterial, nyhetsbilder och framförallt klipp från den påföljande utredningen, vars offentliga förhör noggrant filmades och arkiverades. (Nederst till vänster i bild.)

Maps to the Stars (David Cronenberg, 2014)

Närmast mytologiskt ödesmättad och spretig tragedi om plågade existenser i Hollywood, med en underbart löst tyglad Julianne Moore i spetsen. Ytterst handlar det om en perverterad drömfabrik vars mekanismer kan kan likställas med en kults. Det är överlastat, rörigt, trögt, symboltyngt – och trots det, eller kanske tack vare, är det ganska fantastiskt. Cronenberg i fin form, hans bästa film sedan Spider (2002).

Nightcrawler (Dan Gilroy, 2014)

Jake Gyllenhaal är perfekt som den ambitiöse och gränslöse Lou som bokstavligen gör vad som helst för att överleva och som av en slump börjar jobba som frilansande nyhetsfotograf för en skrupelfri TV-producent som lever för snaskiga bilder på olyckor, blod och mord. Lou är ett tomt skal, en hålögd, manipulativ, samvetslös pengapundare vars moraliska kompass sedan länge ligger krossad någonstans längs Hollywood Boulevard. En film som säger lika mycket om dagens cyniska medialandskap som om vår tids nya arbetarklass, prekariatet. Jag skulle kalla den satir om den inte kändes så trovärdig. Dessutom är den ohyggligt spännande.

Prince Avalanche (David Gordon Green, 2013)

Mycket charmig och lågmäld dramakomedi som ligger närmare David Gordon Greens genombrottsfilmer än hans senare breda komedier. Lysande naturalistiskt spel av Paul Rudd och Emile Hersh. Små, rara detaljer och nyanser. Ett utdrag av livet utan vare sig höjning eller klimax.

Under the Skin (Jonathan Glazer, 2013)

Jonathan Glazers egensinniga science fiction borrar sig djupt in i själen. Det är en gåtfull, tvetydig, obehaglig och slutligen djupt sorglig film. Ett mästerverk om naturens likgiltighet och människans grymhet. (Nederst till höger i bild.)

The Unknown Known (Errol Morris, 2013)

Errol Morris i sitt rätta element, men med ett rekordfrustrerande intervjuobjekt – Donald Rumsfeld. Till skillnad från Robert McNamara (som i The Fog of War åtminstone öppnade samvetsdörren på glänt) är Rumsfeld helt renons på skuld, ångest och insikt, vilket gör Morris uppgift närmast oöverstiglig. Men i sin empatilösa protest, i sin ologiska logik förstår vi ändå vilken otroligt obehaglig teflonmänniska den forne amerikanske försvarsministern är.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

1. Transparent (Amazon/Viaplay)

Det bästa på tv sedan… Six Feet Under? Den banbrytande HBO-serien spritter i vart fall omkring i DNA-spiralen till Amazons roliga och gripande familjedrama. När pappa Mort (Jeffrey Tambor) meddelar sina vuxna barn att han nu är Maura sätter det fart på så många trådar och processer  att jag blir helt vimmelkantig av möjligheterna för kommande säsonger. Dessutom överlägsen vinnare i kategorin Årets soundtrack.

2. True Detective (HBO Nordic/C More)

Här är min recension i Svenska Dagbladet, när det begav sig.

3. The Fall (BBC/Netflix)

Gillian Anderson växer några extra centimeter efter varje avsnitt i detta psykokrimdrama.

4. Homeland (Showtime/SVT)

För ett år sedan hade nog ingen trott att ett uppskjutet avsnitt av Homeland skulle orsaka tittarstorm. Nu är nästan varje sekund nagelbitarbra. Brasklapp: Vi var många som jublade när Brody försvann ur handlingen men känner oro över att rollsättarna har hittat en bebis som är kusligt lik Damian Lewis.

5. Olive Kitteridge (HBO Nordic)

Antagligen det närmaste vi kommer min önskedröm om en filmatisering av Lorrie Moores noveller. Här är min recension i Svenska Dagbladet.

6. Torpederna (TV4)

Hysteriskt roligt och med ovanligt välfungerande dialog för en svensk humorserie. Leo Razzak är årets svenska skådisfynd.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

I ett föredrag som författaren, journalisten och tv-serieskaparen David Simon brukar hålla om sitt magnum opus, den ständigt ihjälkramade The Wire, tar han upp vad han ser som den avgörande skillnaden mellan hans krönika över Baltimore och andra tv-serier. Allt går, enligt Simon, att koka ner till uppdelningen mellan arvet efter Dickens och det antika dramat. (Den nogräknade minns givetvis »the dickensian aspect« som en återkommande käpphäst genom The Wires avslutande femte säsong.)

Om berättelsen om arbetet på The Knickerbocker börjar i modernitetens vagga tar i stället historien i The Leftovers form i ett slags motpol, i upplösningen av civilisationen.

Medan det traditionella tv-dramat anammar ett Dickenskt grepp med närgående skildringar av människoöden och deras dramatiska skeenden tog Simon och hans manusförfattare i stället sikte på det antika, på olympens gamla gudar och på människorna som levde i deras våld. Eller den moderna civilisationens motsvarighet: samhällets institutioner och framförallt människorna som lever under deras inverkan. Det är en utgångspunkt som går igen två av årets bästa nya tv-serier, The Leftovers och The Knick men som tar form i vitt skilda ändar av det moderna projektet.

I The Knick finns ursprunget. Ett slags ögonblicksbild från när civilisationens grund läggs och cementeras. Doktor John Thackery, chefskirurg på Knickerbocker Hospital, rör sig stinn på kokain och medicinsk experimentlust genom enkla operationssalar, opiumhålor och den tidiga storstadens gator. Serien igenom tecknas bilden av ett New York runt förra sekelskiftet men framförallt en bild av en begynnande framåtrörelse. Modernismen pyr och fräser, både i The Knicks strama estetik och i tron på samhället som är på väg att byggas.

I seriens inledande scen skildras en operation. Två kirurger och en överläkare demonstrerar en ny teknik vars syfte är att motverka vanliga förlossningskomplikationer. Pulsvärden rapporteras och repeteras. Överläkaren redogör för ingreppets olika beståndsdelar och moment inför operationssalens välfyllda läktare. Det är ett förfarande som äger rum under närmast rituella former. En undersköterska vevar för hand en pump som med all sin analoga kraft försöker forsla undan allt blod. Allt medan ingreppet börjar glida de hårt arbetande kirurgerna ur händerna framstår arbetet mer och mer som ett barbariskt experiment än en vetenskaplig procedur. Paniskt försöker männen åtgärda den tilltagande blödningen. Ingenting tycks hjälpa. Patientens puls avtar tills den inte längre är mätbar. Ingreppet är över.

Det är en skildring som präglas av kyla, avstånd och saklighet. Medicinens och kirurgins tidiga försök framställt genom en gestaltning av samma vetenskaps oerhört grafiska och omedelbara kostnad. När den franske filosofen Michel Foucault beskrev den medicinska vetenskapens utveckling i sin bok Klinikens födelse 1963 identifierade han bland annat begreppet »medical gage«, den medicinska blick. Ett förhållningssätt konstruerat för att avhumanisera. För att skilja på kropp och person och på så vis hålla medicinens vetenskapliga dimensioner strikt skilda från dess humana. »I hope, if nothing else, this has been instructive for you all«, deklarerar överläkare Christiansen med sin avlidna patient fortfarande uppskuren på operationsbordet och avslutar The Knicks öppningsscen. Vi får aldrig veta hennes namn.

En tydligare illustration över en nyvunnet mänskligt avståndstagande inom medicinen är svårt att föreställa sig. Men avståndet är aldrig kärnan i The Knicks berättande. Serien handlar snarare om att ge nya perspektiv. Att ingjuta klinikens praktiker och förnuftsdyrkan med en humanitet genom att berätta om människorna som rör sig i sjukhusets spartanska salar. Steven Soderberghs distanserade regi leder till att en närmast Foucauliansk läsning av det tidiga 1900-talet successivt byggs upp i takt med att The Knicks kapitel berättas. Ett närmande mot det modernas förnuft genom ett sensibelt, känsloladdat och persondrivet perspektiv. Därigenom uppstår en närmast diskursiv berättelse om den medicinska institutionens tillkomst och hur de humana sidorna av den åsidosätts, trycks undan.

Den kanske mest betydelsefulla rollfiguren i denna berättelse är inte seriens huvudperson utan birollen Dr Algernon Edwards. En afroamerikansk läkare med egen, regelvidrig givetvis, praktik för afroamerikanska patienter i sjukhusets källarlokaler. Utrustad med en orubblig vilja att utföra sitt yrke och använda sin utbildning arbetar Edwards inte bara mot samhällets strukturer utan även sjukhusets praktik. »Is he going to touch me?« utbrister en av The Knickerbockers patienter på operationsbordet, »don't worry he won't be, ever, he'll be assisting me«, försäkrar chefskirurg Thackery.

I The Knick och The Leftovers är undergången aldrig fullt så konkret, ingen apokalyps hägrar. I stället påminner fiktionen om en fragmenterad samtid, en värld i spåren av en finanskris där samhällets institutioner fallerar.

I ett senare avsnitt, med den alluderande titeln Get the Rope, skildras våldsamma upplopp i kölvattnen på att en svart man försvarat sin fru och knivhuggit en polis. En mobb tar sig in på sjukhuset för attackera afroamerikanska patienter i vad som antagligen är årets tätaste, mest gastkramande obehagliga och välgjorda tv-timme – framförallt med ett händelseförlopp som ekar in i samtiden.

Där belyser The Knick med onådig träffsäkerhet hur grunden för det moderna projektet byggts på rämnande grundvalar. På värderingar som uppstod långt utanför modernitetens förnuft men som likväl finns inbyggda i tron på civilisatorisk utveckling. Där blir The Knick lika mycket en berättelse om institutionens tillkortakommanden som vetenskapens fascinerande barbari.

Om berättelsen om arbetet på The Knickerbocker börjar i modernitetens vagga tar i stället historien i The Leftovers form i ett slags motpol, i upplösningen av civilisationen. Nämligen i händelseförloppen före och efter en version av uppryckandet. I ett och samma ögonblick har 2 procent av världens befolkning försvunnit spårlöst och lämnat efter sig en värld slagen i skärvor.

Att seriens huvudperson, Kevin Garvey, arbetar som det lilla samhället Mapletons polischef är ingen tillfällighet. Genom hans ögon och arbete skildras upplösningen av samhällets mest basala beståndsdelar, effekterna av ett globalt trauma återgivna på mikronivå. Över den första säsongens tio avsnitt tar ett meditativt sorgearbete form. Hopplösheten genomsyrar allt, inte minst seriens karaktärer som, utelämnade och utblottade inför civilisationens omvälvning, famlar efter en flyende meningsfullhet.

På så vis finns ingen tydlig förlust, ingen konkret död, istället är det sökandet på svaret på vad som hänt, vad som förlorats som driver serien framåt. Tillståndet av melankoli blir på freudianskt vis allt tydligare ju mer vi ser av modernitetens upplösning. Att sorgearbetet just saknar slut blir själva motorn i förnuftets upplösning. Det är ett globalt trauma som saknar paritet i verkligheten men som likväl belyser en fragilitet i det civiliserade varandet.

Efter uppryckandet förlorar liksom allt sin mening, framför allt samhällets institutioner. Seriens rollfigurer överger sina tidigare trosövertygelser. Kevin Garveys polisarbete ter sig allt mer motsägelsefullt, speciellt i takt med att han själv överger sina ideal, och ser skärvorna av sin familj bli allt omöjligare att åter foga samman. Tilliten till samhällets grundfunktioner urholkas.

Genomgående ligger Max Richters obevekliga tonsättning i seriens bakgrund. Likt en ömsint vind sveper den ner över The Leftovers hopplösa historier och figurer. Omger dem med en skönhet som även fyller seriens bilder med en vacker emotionell skörhet. Där väcks ett försiktigt vemod, musikens melodier blir en tråd som syr ihop historier och tråcklar sig fram mellan karaktärernas känslor. Sällan har en tonsättning i en tv-serie spelat en lika avgörande roll för att skapa en sammanhängande helhet.

Som jämförelse pulserar istället Cliff Martinez artificiella syntetiska ljudmattor genom The Knick. Kantiga rytmer från andra sidan seklet fläker ut den smutsiga, blodiga, utvecklingsoptimismens känslomässiga avsaknad. Seriens karaktärer drivs in i missbruk, pressas mot samhällets konventioner och tvingas framhärda under institutionernas upprätthållna strukturer, alltjämnt medan Martinez musik obönhörligt manar framåt.

Det är musik som stakar ut en riktning. Som fortlöpande befäster hur rörelsen framåt inte går att hejda. I The Knick mot en skramlande naivt påhejad modernism, i The Leftovers mot densammas slutgiltiga sönderfall.

Det har sagts att det yttersta tecknet för civilisationens tro på sin egen utveckling är dess övertygelse om att den står inför sin egen undergång. Att den nått sin fulla potential och enbart kan gå under. I The Knick och The Leftovers är undergången aldrig fullt så konkret, ingen apokalyps hägrar. I stället påminner fiktionen om verklighetens fragmenterade samtid, en värld i spåren av en finanskris där samhällets institutioner fallerar. I USA i form av politisk dikotomi och osäkerhet och inte minst av ett icke-fungerande och hårt ansatt polisväsende, plågat av rasistiska strukturer. I Sverige med politisk osäkerhet och ett fascistiskt parti med utökat inflytande, med statliga verk som utvisar flyktingar som lever under dödshot och underbygger ett skolsystem med sjunkande betyg och privata vinster. The Knick blottlägger de principer på vilka dessa dysfunktionella institutioner verkar, The Leftovers tar oss igenom det trauma som väntar efter deras upplösning. Där finns inga verktyg för att handskas med vad vi blivit, bara förklaringar på hur det gick till. Beskrivningar av det mänskliga tillståndet, av vår naiva tilltro inför de nya antika gudarna. Och så brann det amerikanska tv-dramat ikapp med samtiden 2014.

Andra serier jag tyckte mycket om 2014: Broad City, Transparent, The Red Road, Veep, Utopia, True Detective, Last Week Tonight With John Oliver, The Code, Hannibal, Rick and Morty.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.