Det här är faktiskt en riktigt trevlig julklapp. TV12 kommer att visa DirecTV:s nya dramaserie Kingdom med start i januari. Vi har skrivit om den här på TVdags i flera omgångar under hösten. Magnus hyllade den som »bäst i tv-världen« i november: »Kingdom är ett suveränt exempel på det fiktivas intrång i det dokumentära, eller vice versa. Allt från karaktärer till handling hanteras med en förvånansvärd realism. Som en blandning av The Karate Kid och Sons of Anarchy, i regi av John Cassavetes. Men ändå med en alldeles egen röst. Kingdom är vad som får mig att gapa efter käftsmällar just nu.«

I huvudrollerna ser vi bland andra Frank Grillo, Kiele Sanchez, Matt Lauria, Nick Jonas och Jonathan Tucker.

Hela Kingdom säsong 1 läggs upp på TV4 Play Premium den 24 januari kl 22. TV12-premiär samma dag och tid.

Måste säga att jag både håller med och vill invända mot Niclas Carlssons (Founders Alliance) och Mats Olins (Timbro) debattinlägg på Expressen i dag om den slarviga och onödigt snäva schablonbilden av företagare och entreprenörer som skurkar i SVT:s julkalendrar genom åren. De exemplifierar med kaféägaren Steve Marsaan och bankdirektör Hammar i Lasse-Majas detektivbyrå; Skägget i brevlådan-skurkarna Direktör Damén och affärsmannen Herr Stigsson; att skurken i Tjuvarnas jul var »Direktörskan« som ägde stans stora varuhus; och att statsministern i Barna Hedenhös uppfinner julen sålde ut Posten, järnvägen och skolorna (»till giriga entreprenörer får man förmoda?«).

Huvudpersonerna är tvärtom ofta själva sympatiskt stretande företagare, och vad gjorde »LasseMaja« om inte skildrade den grundläggande drivkraften och möjligheten att »starta eget«?

Bara denna uppräkning blir väl tillräckligt tankeväckande, men det är en lång svensk barnkulturtradition att ställa upp konflikter mellan det mänskligt småskaligt mjuka goda mot det industriellt storskaligt hårda onda, vilket i sig är både begripligt och vettigt men också lätt skapar ogenomtänkta konsekvenser över tid – som mönstret att »direktörer« är banditer.

Men det är ju faktiskt också så att entreprenörer överlag inte alls framställs negativt ens i de exemplifierade julkalendrarna. Huvudpersonerna är tvärtom ofta själva sympatiskt stretande företagare som exempelvis – i både årets Piratskattens hemlighet och Gyllene Knorren 2010 – driver hotell; och vad gjorde »LasseMaja« om inte skildrade den grundläggande drivkraften för, och möjligheten, att »starta eget«?

Dock är det ett evigt Lilla Människan mot Stora Företaget-perspektiv som upprepas. De små hotellrörelserna hotas givetvis av megaindustriella miljardprojekt företrädda av cyniska exekutörer. Det vore inte fel att utmana även denna norm.

Det här är nog det knäppaste, mest chock-underhållande och såklart även mest skrämmande som setts på den stockholmska politiska arenan. Via Interasismen kan vi visa SD-representanten Rickard Walls hela 23 minuter långa delirium. Se hela! Klassisk sitcom-längd:

Och här, som bonus, en del av bakgrunden till varför den sårade rättshaveristen Richard Wall blev SD:are.

Vad sägs om att avsluta veckan med lite roliga klipp? Jimmy Kimmel visade i natt upp några av årets roligaste. Och en måste ju säga att alla nominerade var rätt speciella...

Och härligt gästspel av George Takei!

Handboll, damer: EM-semifinal Sverige-Norge (TV4 fredag kl 20:30)

I det här mästerskapet har det svenska damlandslaget i handboll hållit en högre stabilare nivå än vad vi kanske någonsin har sett. Andra halvlek mot Frankrike var handbollsgodis. Från att man låg under i första halvlek och Frankrike höll i taktpinnet åt man sig ifatt och förbi och dominerade till slut matchen. Det var enastående att se. Därefter slog man Slovakien enkelt och åkte sedan på en snöplig förlust mot Montenegro efter en domarmiss i slutet. Semifinalen säkrades sedan genom att Frankrike slog Holland.

Det svenska damlandslaget har aldrig tidigare hållit en högre stabilare nivå än just nu. Andra halvlek mot Frankrike var handbollsgodis.

Norge är en stormakt i damhandboll. De har mästerskapsmedaljer i massor och är favoriter i både den här matchen och till att vinna EM. Sverige måste spela på sin yttersta nivå och inte ha några svackor i matchen. Målvaktsspelet och försvaret måste stämma. Isabella Gulldén har varit en av turneringens bästa spelare och måste fortsätta vara det. Det som kanske kan tala lite för Sverige är att det norska laget har haft problem med sjukdomar. De var dock klara för semifinal innan sista gruppspelsmatchen och kunde vila storstjärnan Heidi Löke.

Senast Sverige och Norge möttes var i OS 2012 där Sverige floppade. Norge vann med 24–21. Vi kan också påminna oss om EM 2010 då Sverige tog silver. Då spelade man mot Norge två gånger, i gruppspelet slog man dem med 24–19 för att sedan förlora finalen med 20–25. Om Sverige förlorar matchen spelar man om bronset på söndag klockan 14:30 och vinner man blir det final klockan 18. TV4 visar båda.

Längdskidor: 10 km fristil damer och 15 km fristil herrar (SVT1 lördag damer 10:30 & herrar 12:45)

Säsongsinledningens snackis har varit den stora norska dominansen. För svenskt vidkommande är jag inte orolig. De svenska åkarna kommer att vara som bäst i VM. Däremot är det inte bra för sportens framtid på sikt om för få länder dominerar sporten. Vi skulle behöva fler stjärnor från andra länder. Tyska, italienska och franska stjärnor skulle göra mycket för tittarsiffrorna och sponsringen. Det är större nationell spridning i andra vintersporter som backhoppning och skidskytte och det gör rätt mycket för populariteten.

Det ska bli kul att se vad Anna Haag kan göra. Distansloppet förra helgen var hennes bästa världscupinsats på många år.

Den 4 januari startar Tour de Ski. Det saknas några pusselbitar innan de svenska lagen kan tas ut. Helgens tävlingar är den sista chansen att visa förbundskaptenerna att man ska med. Det finns nog också platser kvar att tillsätta för dem som visar framfötterna. Charlotte Kalla kommer inte att köra Tour de Ski men jag vill ändå se henne göra det bättre nu än i distansloppet förra helgen då hon var långt efter. Och det ska bli kul att se vad Anna Haag kan göra på lördagen. Distansloppet förra helgen var hennes bästa världscupinsats på många år.

Jag hoppas vi får se något positivt från Markus Hellner den här helgen. Än så länge har han varit sjuk och sedan långt efter toppen. Nu har han fått en vecka till att komma ifatt med träningen. Annars är det nog Calle Halfvarsson och Daniel Rickardsson vi har att hoppas på. Halfvarsson har ju varit riktigt bra på distanstävlingarna inledningsvis av säsongen. Segern bör stå mellan Cologna och Johnsrud Sundby.

Parker gör tv igen
Sarah Jessica Parker är nästan klar för huvudrollen i HBO-piloten Divorced.

Fincher gör 1980-talsserie
David Fincher utvecklar just nu en serie hos HBO som handlar om musikvideobranschen på 1980-talet.

Silverman i HBO-pilot
Sarah Silverman kommer att ha huvudrollen i en ny HBO-pilot.

Pitt hoppar av Hannibal
Michael Pitt kommer inte att vara med i den tredje säsongen av Hannibal. Joe Anderson tar nu över rollen som Mason Verger.

Schwimmer i FX-serie
David Schwimmer kommer att spelaa Robert Kardashian i FX-serien American Crime Story: The People v. O.J. Simpson.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Jag skulle fylla 14 året då 1990-talet började, jag var på mitt 24:e när det slutade. Det var, hur jag än ser på saken, år som formade mig och inte minst min kulturella bildning. Det är givetvis mer komplicerat än så, väldigt mycket mer komplicerat än så, men hårdrar jag det så lade ett antal mer eller mindre eklektiska skivor från de åren grunden i mitt musiklyssnande: Massive Attacks Blue Lines, Primal Screams Screamadelica, allt med NWA, A Tribe Called Quests två första, Rides två första, Saint Etiennes två första, allt med Teenage Fanclub, Dinosaur Jr:s Where You Been, TLC:s CrazySexyCool. Och så vidare i all oändlighet.

Försök att säga till en musikintresserad generationskamrat att britpopen till 95 procent är olidlig att lyssna på i dag och du blir definitivt misstrodd, kanske idiotförklarad. Rör inte min uppväxt!

Ibland, ganska ofta, måste jag bara glömma det. För att inte fastna. För att inte bli en 1970-talist-motsvarighet till de där i pappas ålder som inte kunde sluta tjata om hur mycket Beatles betydde för dem och att inget efter the fab four varit lika bra. Vi var en hel generation musiklyssnare som växte upp med tidningen Pops devis »rockhistorien är inte konstant, utan måste ständigt skrivas om« (att uttrycket föddes i en ljummen Gradvall-recension av det i dag rejält återupprättade Talking Heads bevisar ju bara dess fortsatta giltighet), men det gällde givetvis bara den tidigare rockhistorien. Den rockhistoria som skrevs i nuet, under 1990-talet, blev i sin tur en ny kanon. En ny samling absoluta sanningar. Det är därför vi i år firade en massa 20-års-jubileum av album som låter pissdåligt i dag. Försök att säga till en musikintresserad generationskamrat i dag att britpoppen till 95 procent är helt olidlig musik att lyssna på år 2014 och du blir definitivt misstrodd, kanske idiotförklarad. Rör inte min uppväxt! GIve Out, but Don’t Give Up är fortfarande ett mästerverk och inte alls ett undermåligt hafsverk, håll käften!

Att ständigt ifrågasätta vad man lärt sig, faktiskt till och med vad man en gång älskat innerligt, borde vara utgångspunkten för allt musiklyssnande och film- och tv-tittande.

Annars finns ju risken att man blir som Gary King.

Gary är huvudperson i Edgar Wrights The World’s End och vägrar förstå att 1990-talet faktiskt tog slut för 15 år sedan. I filmens inledning berättar han i ett gruppterapisamtal om den bästa tiden och den bästa dagen i sitt liv. 1990 försökte han och hans fyra bästa vänner genomföra »the golden mile« i sin lilla hemstad, en pubrunda där man skulle ta en pint på varje alla stans tolv pubar, där etablissemanget som gett filmen dess titel är den sista. Gary minns kvällen som i går – drickandet, rökandet, hånglandet, fajtandet, den uppsluppna stämningen, den avslutande sittningen uppe på en kulle med hela staden nedanför.

Till tonerna av Primal Screams Loaded – en låt som tonsatte min första kärlek, den första gången jag fick mitt hjärta krossat, de första mötena med några av mina allra bästa vänner – rullar sedan förtexterna och man ser hur en idé formas i Gary. Han bestämmer sig för att dra ihop gänget igen och den här gången ska de banne mig genomföra den gyllene milen från start till mål. Resten av hans gamla kompisar är inte lika sugna på idén. De har ju vuxit upp, skaffat familj och riktiga jobb.

Just när de upprört bestämt sig för att lämna den alltmer patetiska kvarlevan från en svunnen tid händer något – jag ska faktiskt inte avslöja vad, det är ju ändå jul – som gör att de tvingas kämpa tillsammans.

Motvilligt går de ändå med på svartrocksklädda Garys önskan och hoppar in i den tidigare vännens tidsmaskin, förlåt, bil (samma som han hade när det begav sig) och lyssnar på ett blandband de brukade lyssna på då. Ganska snart visar det sig att Gary inte bara ytligt sett är kvar i 1990-talet, han har kvar samma önskningar och samma förmåga att ljuga och manipulera. Just precis när de upprört bestämt sig för att lämna den alltmer patetiska kvarlevan från en svunnen tid händer något – jag ska faktiskt inte avslöja vad, det är ju ändå jul – som gör att de tvingas kämpa tillsammans.

Jag har verkligen älskat de tidigare samarbetena (Shaun of the Dead och Hot Fuzz) mellan Wright och manusförfattar- och skådespelarduon Simon Pegg och Nick Frost. Hur de utforskar och problematiserar den manliga vänskapen. Hur lekfullt och roligt de använder genrefilm och små populärkulturella gags i förbifarten. Hur de tillåter sina filmer att bara balla ur när de känner för det. På många sätt är de 2000-talets brittiska, trehövdade Mel Brooks. Men The World’s End slår an något hos mig som går djupare än de tidigare filmerna.

Mycket för att den kommer så nära något jag som musikkritiker (och bara allmänt levande, tänkande människa) jobbar så hårt med – att hålla folksjukdomen nostalgi stången. Gary är på sitt sätt en oändligt mycket otäckare rollfigur än någonsin Hannibal Lecter. För Gary – eller i alla fall hans popkulturella hangups – kan man identifiera sig med. Gary skulle man i värsta fall kunna bli. Medan Blurs There’s no Other Way, Soup Dragons I’m Free, Suedes So Young, Teenage Fanclubs What You Do to Me och annat 1990-talistiskt allmängods rullar på soundtracket känner jag en lättnad över att jag inte blivit det.

För det har jag väl inte?

Se The World's End på Viaplay.

Sitter och väntar på sista avsnittet av Craig Fergusons Late Late Show som visades på CBS i natt. Jag har har inte varit någon lojal tittare de här tio åren som programmet visats, men har alltid gillat det jag sett. Och sista avsnittet måste man ju se...

Jay Leno gästade nattens show, men den stora grejen verkar ha varit öppningen av programmet, som redan läckt ut på nätet. Och precis som Colbert i går så har Ferguson samlat ihop gäster från åren som gått och spelat in en avskedsvideo. Kevin Bacon, Steve Carell, Kat Dennings, Quentin Tarantino, Julia Louis-Dreyfus, Jon Hamm, Lisa Kudrow, Matthew McConaughey, William Shatner och Samuel L Jackson med flera var med och öppnade programmet:

Den 23 mars nästa år kommer den engelska komikern James Corden att ta över programmet.

Förra vintern var jag på reportageresa i den belgiska staden Seraing, där bröderna Dardenne har spelat in sina filmer. När oljekrisen drabbade industriorten på 1970-talet slog den hårt och spred sig, vilket ledde till det belgiska talesättet »när man nyser i Seraing är Belgien sjukt«.

I sådana fall är Belgien i dag döende i lungsot: gatubilden präglas av rostiga industriskelett, igenbommade hus, sjuka kroppar – de flesta av dem inte vita – och tomma blickar som återspeglar en skyhög arbetslöshet.

Äta sova dö står i samma relation till Rosetta som Bob Dylans tidiga sånger till Woody Guthrie: lånen är uppenbara, men så egna att de i stället för att störa blir genialiska.

Seraingsjukan drar nu, med nedläggningar, avbefolkning och en hopplöshet som snart sträcker sig över generationer, återigen som ett spöke genom krisens Europa. Men det är en bild vi sällan möter i svensk spelfilm, som (med undantag för Babak Najafis Sebbe från 2010) skyggar för att personligt skildra relationen mellan det svenska klassamhällets botten och platserna där folk lever. Som skyggar för att visa tomma slitna hus och slitna kroppar så som Dardennerna gör i Ett löfte och Rosetta – filmer där unga människors känsla av tillhörighet knyts till vikten av att ha ett arbete. Där rädslan i deras ögon när de ser ljuset som slocknat i vuxenvärldens blick är skrämmande.

Det här lyckas regissören Gabriela Pichler, realistiskt och smärtsamt vackert, skildra i sin sensationella långfilmsdebut Äta sova dö. Här är det en håla i nordvästra Skåne som är ett halvdött skal, där de flesta över 35 kedjeröker på traktens krog och med blek hud och tom blick tittar ner i bordet när tanten på arbetsförmedlingen ärtigt förklarar att de får flytta till Malmö. Men 20-åriga Raša (Lukač) är som en torped som skär igenom denna trögrörliga massa; när hon cyklar till fabriken gör Raša det med samma frenesi och livsglädje som när hon iförd sin vita rock paketerar ruccola. Hon älskar jobbet och vägrar när mattan under fötterna dras undan att gå in i omgivningens uppgivenhet: Raša kräver mer än äta, sova, dö – hennes existens bygger på att arbeta och utan det dör hon.

Äta sova dö står i samma relation till Rosetta som Bob Dylans tidiga sånger till Woody Guthrie: lånen är uppenbara, men så egna att de i stället för att störa blir genialiska. Pichler bygger vidare på ett kvasidokumentärt språk – skapar stark autenticitet med förstagångsskådespelare som rör sig i trasiga ocharmiga miljöer som de förstår; låter kameran vara rörlig och klippen snabba och har nerv när det krävs – men tillför ett lugn jag aldrig har sett hos belgarna. Scenerna mellan Raša och hennes ensamme pappa har en ömhet vare sig hon badar honom eller översätter byråkratsvenskan han inte fattar. Liksom en surrealistisk gryningsscen där Raša och hennes bästis möter morgondiset med ansikten sminkade som djur. Raša får, till skillnad från systern Rosetta, ha en fot i barnslighet, något som fyller henne och filmen med själ och hopp.

För trots att Pichler skildrar ett alltmer omänskligt samhälle – där en läkare förklarar för den sönderarbetade pappan som han vägrar sjukskriva att »man får inte bli girig«, där de utstämplade bryter ihop på arbetsförmedlingsträffarna – fångar hon ett människovärde i kollektivet; en samvaro (sätt gärna prefixet klass- framför om ni vill) som mildrar den rädsla och rasism som i filmen puttrar som i en tryckkokare. Dessutom är Äta sova dö renons på de människoföraktande, white trash-skildringar som numer flödar i fotoböcker och filmer (som Odjuret från 2011) med den moderna landsbygden som fokus.

Framför allt beror den nästan overkliga mänskliga kvaliteten på Nermina Lukač; hennes Raša är kaxig och tung med bredd och underbett, men känslig och lätt med en sårbar brun blick som blir mörk med uppdragna axlar när hennes pappa slänger rasistiska glopord efter en svart man på en parkering. Som lika snabbt kastar om den spända kroppen och ansiktsdragen i en suck av lättnad när det inte är hon, utan hennes bästa kompis och lekkamrat, som får den farbroderliga fackarmen om axeln och leds ut till uppsägningsslakt på fabriken.

Känner man inte i samma stund kniven skära ut ur duken och in i hjärtat – då har man inget.

Äta sova dö finns att se på SVT Play fram till den 2 januari

De intagna på Litchfield-fängelset har spelat in ett videoklipp med deras take på den klassiska julsången Twelve Days of Christmas:

Kanske den bästa versionen av låten som gjorts?

I nästan ett år har jag varje söndag samlat veckans bästa talangtävlingsklipp. Det har varit värt slitet – jag älskar programformen! Nu i veckan hade säsongens två sista talangtävlingar sina finaler och inte för att vara den som skryter men jag har under hösten prickat båda vinnarna rätt: Ben Haenow i The X Factor UK och Craig Wayne Boyd i The Voice USA.

Egentligen är det inte så svårt: vita regular guys brukar väldigt väldigt ofta vinna talangtävlingar. Vad det beror på kan en diskutera djupare, men den tydligaste är att de är normen i samhället och blir därför mittfåran, det som alla olika väljargruppar röstar lite på.

Jag prickade rätt på båda vinnarna. Egentligen är det inte så svårt: vita regular guys brukar väldigt väldigt ofta vinna talangtävlingar.

Tidigare i år tog jag till exempel upp exemplet American Idol och dess dominerande »vita snubbar med gitarr«-maffia. Trots att det är svårt att hålla isär alla gitarrspelande snubbar från varandra så går de hem hos en publik som har röstat fram relativt ointressanta vita snubbar med gitarr till vinnare många gånger förr. Fem säsonger i rad, säsong 7 till säsong 11, vanns nämligen av just vita snubbar med gitarr som varken hade speciellt bra röster eller värsta utstrålningen. Det fick många att fundera över vad som egentligen styrde tittarnas röstande, Och i år fick de ännu mer huvudbry när stentriste snubben Caleb Johnson vann över betydligt bättre deltagare.

När en kollar in de här vinnarna så är de just verkligen inga speciella, utan kodordet är att de är  vanliga och, icke att förglömma, män. Ben Haenow i The X Factor UK till exempel har varje vecka tjatat om hur han kör en budbil och tryckt sin regular guy-image ner i tittarnas halsar. Att han har en John Mayer-aktig röst verkar ha gått hem i stugorna, men jag tyckte mest han hade en slirig uppsyn och en enerverande monoton röst. Och troligtvis kommer han få en singeletta och inget mer.

Craig Wayne Boyd i The Voice USA å andra sidan är en rejäl countrykille som har varit stabil i sin countryfåra hela säsongen, men som inte tillför något nytt till varken genren eller programmet. Tack vare sin erfarna mentor Blake Shelton hittade han rakt ut på den gyllene mittenvägen och lyckades därför slå ut de tre andra snubbarna i finalen. Jag har egentligen inget emot karln, men han är förbannat trist.

The X Factor UK

Andrea Faustini: Feeling Good

Andrea borde ha vunnit då hans röst är en killer som är så full av känsla och inlevelse att han blåser de andra av banan. Visst är han safe och väljer för mossiga låtar ibland, men damn it vad han kan sjunga.

Fleur East: Uptown Funk

Fleur borde ha vunnit då hon var den som utvecklades mest under säsongen och blev en utmärkt scenartist i rakt nedstigande led från Janet Jackson som fick en hit med denna låt innan originalet ens hade släppts.

The Voice USA

Matt McAndrew: Wasted Love

Matt borde ha vunnit då han har varit min favorit hela säsongen då jag har älskat hans tatueringar-möter-nörd-look och hans indiemainstreama röst. Han kommer nog få en grym karriär ändå. Den här potentiella vinnarsingeln är ju skitbra.

Med detta tackar jag för denna kolumn för i år! I mellandagarna kommer jag att samla årets 15 bästa talangtävlingsklipp och nästa år återkommer jag med spalten så fort nya talangtävlingar har kört i gång.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Jag gillar Rob Zombie. Jag säger det högt för mig själv. Det känns som en bekännelse. Som att erkänna för omvärlden att man gillar att Sia-glass mer än Ben & Jerry. Jag gillar Sia-glass, banan & choklad.

I alla fall, jag har gillat Rob Zombie ända sen han filmade musik med skräck-skräp-bandet White Zombie. Till och med efter att ordet »White« ersatts med »Rob«, det lät ju i stort sett likadant. När Stockholms filmfestival visade House of 1000 Corpses 2003 satt jag längst fram i en numera nedlagd biograf på Östermalm (Astoria?) och lät mig matas med kitschigt gycklarvåld, skamlösa referenser till allsköns drive-in klassiker och ett soundtrack att döda för. Snabbmat för ögonen.

När den lokala DJ:n börjar spela en upphittad skiva med bandet The Lords väcks stadens mörka krafter till liv… Tramsigt i teorin, men när allting går åt helvete sitter man inte precis och fnissar.

Rob är Rob och kommer alltid att vara Rob. Kungen av dålig smak och med ett självförtroende som bara en äkta amerikan kan frambringa. Ett måste om man ska hålla på och gräva i klassiker som Alla helgons blodiga natt, till exempel. Vilket gick sådär. Robs estetik skar sig en aning med den Carpenterska andan. Och uppföljaren (Rob Zombies uppföljare alltså, Halloween 2, vilket inte är en remake av Rosenthals Alla helgons blodiga natt 2) var ju ännu värre. Michael Myers med luffarskägg och täckjacka till exempel. Ultrabrutalt och taktlöst. Frågan är väl om Dimension Films någonsin kommer plocka upp pumpan igen.

Rob Zombies senaste film The Lords of Salem känns som en ny start. Borta är kraven från fansen till en franchise som egentligen dog 2002, då Busta Rhymes och Tyra Banks bollade tomma uttryck i Halloween: Resurrection. I stället får vi ett härligt virrvarr av häxor, blåkönade demoner och ännu fler häxor, fast nakna. Sedan är ju också Zombie lite av en fattigmans-Tarantino vad gäller återanvändning av gamla skådespelare, vilket är kul för de lite extra nördiga. Här kan man bland annat se Dee Wallace i en av rollerna. Ni kanske minns henne från filmer som The Howling, Cujo eller E.T. Inte? Äsch, det spelar ingen roll, bara en liten sidoparentes för vissa att omfamna. Zombies fru Sheri Moon Zombie återkommer, trots ett aldrig sinande nätflöde av nepotistiska insinuationer och gör det bra. Jag gillar henne, oavsett brister och överspel.

Här spelar hon Heidi Hawthorne. DJ på den lokala radiostationen. En dag kommer hon över en skiva med bandet The Lords. Skivan är magisk och spelar man den väcker man stadens mörka krafter till liv. Puh, jag vet, det låter tramsigt. Och det är det i teorin, men när väl Heidi sätter på den där skivan och allting går åt Helvete, då sitter man inte precis och fnissar.

The Lords of Salem är atmosfär, stil och ton. En hypnotisk formövning utan varken vett eller sans. Mycket Polanski, lite av tidigare Rob Zombie. Men det bästa med den är häxorna, de är riktigt läskiga och när de dansar nakna framför bålet i filmens inledning ryser jag i hela kroppen. Otäckt!

Se The Lords of Salem på Viaplay.

Charlie Brooker gjorde det igen.

Såklart.

Vi förväntar oss numera inget annat än mästerverk från hans manuspenna.

Brooker är alltså den brittiske journalisten som, efter att ha gjort sig ett namn som spel- och tv-kritiker, först flyttade över sin tv-kritik till tv-mediet, i de exceptionellt spotska och skickliga satirshowerna Weekly Wipe och Newswipe; och därefter skapade den fantastiska zombieserien Dead Set, med ett Big Brother-hus som skådeplats; och sedan påbörjades Black Mirror-serierna som en naturlig fortsättning och konsekvens.

Det är en sådan extrem njutning att bänka sig för en långfilmslång Black Mirror-story och inte ha en aning om vart den ska ta vägen – men jag kan säga att Jon Hamm är perfekt i sin roll.

Black Mirror har gått i två säsonger och varje avsnitt är en avslutad novellfilm, i en form som kan liknas vid ett slags 2010-talsuppdatering av The Twilight Zone och Roald Dahls Tales of the Unexpected, eller ett slags filmade Ray Bradbury-koncepthistorier i en nära, än mer tech-fixerad framtid.

Fast, ändå lite större än så. Med Black Mirror har Charlie Brooker, i mina tv-ögon, räddat science fiction-genren från att saggas ner i ett evigt gymnasialt Syfy-träsk av billiga återuppfinningar av Star Trek. Han tar plats längst fram i kedjan från Asimov till Gibson, och tar därmed också science fiction tillbaka till den moderna samhälls- och samtidskommentaren där den befann sig på 1970-talet, eller mellan A Clockwork Orange och Neuromancer – och därmed också ett steg framåt i en maximalt attraktiv mix av cutting edge, retro och psykologisk substans. Här finns även eskapismen och pojkdrömmen, men mest som sargat splitter efter en borr som körts djupt ner i samtiden och samhället och under golvplankorna i folks hem.

Charlie Brooker har förmågan att skriva kammarspel om vuxen relationspsykologi samtidigt som han lägger på lager på lager av digital dystopi. Som misantropisk gadget-freak har han förmågan att tänka ut scenarier där dagens sociala medie- och andra internet- och teknologi-beteenden utvecklats ett, två, tre steg till.

Som när personerna i Black Mirror-julspecialen White Christmas (som sändes på brittiska Channel 4 i tisdags) »blockar« varandra i verkligheten…

Men jag ska faktiskt inte säga ett skvatt om handlingen. Det är en sådan extrem njutning att bänka sig för en långfilmslång Black Mirror-story och inte ha en aning om vart den ska ta vägen – men jag kan säga att Jon Hamm är perfekt i sin roll (det tar två minuter, sedan har man glömt Don Draper-personan).

Innan vi går över till redaktionens topplistor över den senaste veckans bästa tv, här är ett lite längre klipp som Channel 4 lagt ut där Charlie Brooker berättar om tankana och arbetet bakom Black Mirror i stort (nästan ingenting om julspecialen):

Kjells topp-10

1. Black Mirror: White Christmas (Channel 4)
2. Torpederna (TV4)
3. The Newsroom (HBO Nordic)
4. Blå ögon (SVT)
5. The Comeback (HBO)
6. Homeland (Showtime/SVT)
7. The Fall (BBC)
8. Babylon (Channel 4)
9. Toast of London (Channel 4)
10. Girlfriend's Guide to Divorce (Bravo)

Linus topp-10

1. The Comeback (HBO/HBO Nordic/C More)
2. The Fall (BBC)
3. Getting On (HBO/HBO Nordic)
4. Gogglebox (Channel 4)
5. The X Factor UK (ITV)
6. 24 Hours in A&E (Channel 4)
7. Mom (CBS)
8. The Goldbergs (ABC)
9. The Real Housewives of Beverly Hills (Bravo)
10. Girlfriend's Guide to Divorce (Bravo)

Saras topp-10

1. Homeland (Showtime/SVT)
2. The Comeback (HBO Nordic/C More)
3. Ska vi göra slut? (Kanal 5)
4. Historieätarna (SVT)
5. The Voice US (NBC)
6. The Newsroom (HBO Nordic/C More)
7. Saturday Night Live (NBC)
8. Vinterstudion (SVT)
9. The X Factor UK (ITV)
10. Hitlåtens historia (SVT)

Jimmys topp-10

1. The Newsroom (HBO Nordic/C More)
2. The Missing (BBC)
3. Homeland (Showtime/SVT)
4. The Affair (showtime/HBO Nordic)
5. The Fall (BBC)
6. Ögonvittnet (NRK/SVT)
7. Person of Interest (CBS/C More)
8. Blå Ögon (SVT)
9. Torpederna (TV4)
10. Road To The NHL Winter Classic (Epix/Viaplay)

 Patriks topp-10

1. Nobunaga Concerto (Fuji TV/Crunchyroll)
2. The Legend of Korra (Nickelodeon)
3. Pinocchio (SBS/Viki)
4. Person of Interest (CBS/C More)
5. Saturday Night Live (NBC)
6. In Search of Lost Future (AT-X)
7. Black Mirror: White Christmas (Channel 4)
8. An Incomplete Life (tvN)
9. Blå ögon (SVT)
10. Brooklyn Nine-Nine (Fox)

Sista advent i dag, tre dagar till julafton – perfekt för en personlig liten jul-miniserie där jag lyfter ut och hyllar tre milstolpar bland alla popkulturella julmarkörer jag brukar omge mig med så här års.

Det förhåller sig ju nämligen så att julen är en av mitt livs största hang-ups. Under hela december befinner jag mig praktiskt taget lullande i en egen liten tomtestuga av barnsliga idyllkänslor, under ett tjockt snötäcke av nostalgi som om själva sentimentalitetens tårar frusit till fasta kristaller.

Det är inte minst själva ljudet av Charlie Browns ord jag älskar, så ljuvt musikaliskt och filmiskt, så genuint melankoliskt.

Framför allt så yttrar sig detta i att jag den 1 december varje år börjar jag lira julmusik som en tok. Jag beskrev detta ingående i en artikel i Residence förra julen, och här är soundtracket till den texten, i form av min jul-spotify-playlist:

Med på den listan finns naturligtvis Christmas Time is Here med Vince Guaraldi Trio och sång av Peanuts-tv-casten. Ett av de allra vackraste stycken musik jag vet. Och allra vackrast är den i sitt tv-sammanhang, från julspecialen A Charlie Brown Christmas från 1965, med Charlie Browns klassiska juldepp som voice-over:

Låt oss dröja kvar vid Charlie Browns underbara semi-monolog:

I think there must be something wrong with me, Linus… christmas is coming, but I'm not happy, I don't feel the way I'm supposed to feel… I just don't understand christmas. I like getting presents, and sending christmas cards, and decorating trees and all that, but I'm still not happy. I always end up feeling depressed.

Det är inte minst själva ljudet av Charlie Browns ord jag älskar, de är så ljuvt musikaliska och inte minst filmiska. Betoningarna är så genuint melankoliska – ett mästerligt framförande av barnskådespelaren Peter Robbins som gjorde Charlies röst mellan 1965 och 1968, och här bara är nio år gammal men obegripligt bra.

Peter Robbins lade ner skådespelandet redan 1972, blev discjockey i Palm Springs och sedermera fastighetsmäklare i Van Nuys och sambo med en hund som såklart heter Snoopy. Det mänskliga sambolivet har inte funkat för Robbins, som förra året åtalades för stalking av sin ex-partner och mordhot mot en plastikkirurg och en poliskonstapel.

Kanske passar det därför extra bra att avsluta med hans enda skivinspelning i eget namn, en singel från 1968, då han var 12 och fortfarande inte kommit in i det målbrott som satte punkt för hans Charlie Brown-karriär. Det är faktiskt en helt underbar psych-pop-singel, If I Knew Then (What I Know Now):

Jag var i Buenos Aires när filmen Hemligheten i deras ögon – eller El secreto de sus ojos som den heter på spanska – vann en Oscar 2010. Den veckan klockade landets största dagstidning in sin rapportering om Juan José Campanellas film på 25 helsidor. Jag bodde hemma hos tidningens filmredaktör som svettades fram texter ur varje tänkbar vinkel.

»Hynek, vad tror du om en intervju med hen som designade omslaget till bokversionen av manuset?«

Föga förvånande: När Campanella (som nyligen regisserade ett par avsnitt av HBO:s Halt and Catch Fire) tog hem statyetten var det Argentinas första Oscar på ett kvartssekel. Dessutom för den största inhemska biofilmen någonsin. Och den vann över stalltips som En profet och Det vita bandet.

Skärpan i komikerns sarkasmer går till och med igenom textremsan. Nutid och dåtid är så sömlöst sammanfogade att det faktiskt blir en nog så politisk poäng i filmrelationen diktatur–demokrati.

I filmiska termer var det ett konventionellt val av det slag akademin brukar göra. För om Hanekes och Audiards filmer är mästerverk så är Hemligheten i deras ögon mellanmjölk.

Min argentinske kollega höjde på ögonbrynen över vinsten, ungefär som vi gjorde här hemma när Män som hatar kvinnor gick upp i USA och fick högsta betyg av respekterade kritiker.

I min recension av Hemligheten i deras ögon – skriven på planet över – spekulerade jag i den som en motsvarighet till svenska »stringhyllefilmer«. Alltså det slags reklamsfilmsscenograferade dramer som titt som tätt dyker upp när regissörer ska doppa tårna i folkhemsbarndomens 1960-tal (någon som minns Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö?) och som uppskattas i utlandet på grund av sin svensk-exotika.

Det var lite – men bara lite – orättvist. Hemligheten i deras ögon är en tillbakablickande thriller om ett 30 år gammalt våldtäktsmord, begånget i 1970-talets så kallade smutsiga krig under den argentinska diktaturen. Det är en kombinerad kärleksaffär och thriller som börjar i nutid när en pensionerad åklagare söker upp sin gamla chef för att berätta att han skriver en roman om ett fall som sammanföll med deras flört för 30 år sedan.

Kontemplerandet om affären som aldrig blev spänner över tre decennier och pianoklinkkantrar från det antydda till det patetiska. Visuellt är det som en slick retrodesignreklam för, tja, den argentinska motsvarigheten till stringhyllor. Stundtals känns klippningen mer som en trailer för minnet av en relation än en film. Komplett med birollsfigurer inkastade för komisk lättnad, som en alkoholiserad kollega till paret.

Men han – spelad av en argentinsk komiker – liksom ett par andra orsaker (vid sidan av att typ alla namnkunniga amerikanska kritiker kramade ihjäl filmen) ger ändå tung anledning att hålla sig vaken till nattsändningen.

För skärpan i komikerns sarkasmer går till och med igenom textremsan. Och nutid och dåtid är så sömlöst sammanfogade att det faktiskt blir en nog så politisk poäng i filmrelationen diktatur-demokrati. Jag gillar dessutom hur minnet – filmens, karaktärernas – filtreras genom romanskrivandet och hur små detaljer kring klass- och könstillhörighet och deras betydelse droppas här och var.

När det är som bäst uppstår en osäkerhet kring vad man kan tro på och hur man ska uppfatta individernas moral som ställs mot nationens glömska. Vad innebär skuld i de här omständigheterna? Är det möjligt att försonas och vad betyder hämnd när samhället skiftat till något nytt?

Jo. Nog får man säga att Hemligheten i deras ögon bitvis är Argentinas motsvarighet till stringhyllehelvetet. Men liket i dess retrogarderob är ändå nagelbitarspännande att vänta på.

Hemligheten i deras ögon finns att se på Viaplay

PH-podden hann precis bli myndig innan det var dags att klappa ihop för säsongen. Siri & Sanna firar av tre månader av känslomässig berg-och-dal-bana och förstklassig underhållning genom att gå igenom:

• Det bästa och sämsta under finalveckan och vad som gjort oss ledsnast, gladast och mest förbannade under säsongens gång.
• Vi lyfter även upp de roligaste, sexigaste samt sjukaste ögonblicken och utser den deltagare som varit fakking falsk, fakking sann och vem som kan HADEEE.
• Som nyårs-bonus bjuder vi också på våra bästa tips till den som vill starta en egen podd – vad kan en tänka på, hur personlig kan en vara och vad är det allra roligaste med att podda?

xoxo
Siri & Sanna

Tips/referenser:

Expressenartikeln som Sanna är så förbannad på.

Vi medverkar också i veckans avsnitt av Medierna i P1 som tar upp reality-TV och hur synen på sex har förändrats genom tiderna.

PS: Till nästa säsong ska vi både lära oss att använda ett mer vårdat språk, jobba med att ha bebisfria inspelningar och ha ännu fler gäster, så hör gärna av er med fler förslag på folk som vill medverka! Mejla till phpodden@gmail.com.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Det är svårt att överskatta producenten, regissören och manusförfattaren Roger Cormans betydelse för den amerikanska genrefilmen, independentrörelsen och den generation filmskapare som under hans vägledning startade den ytkrusning som resulterade i USA:s nya våg och »New Hollywood« i slutet av 1960-talet. I Cormans oftast modest budgeterade produktioner – hans guldålder som producent var från tidigt 1960-tal till slutet av 1970-talet – skolades en uppsjö talanger både bakom och framför kameran. Regissörer som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Jonathan Demme, Joe Dante, Peter Bogdanovich och Paul Bartel; manusförfattare som John Sayles och Robert Towne; fotografer som Nicolas Roeg; skådisar som Jack Nicholson, Peter Fonda, Bruce Dern, Talia Shire, Dennis Hopper och Mary Woronov.

Mushnik är tveksam men går motvilligt med på att ha Audrey Jr, som den köttätande plantan döpts till, som attraktion i blomsterbutiken. Följderna blir värre än någon av dem kunnat ana.

Corman gav också äldre, smått bortglömda ikoniska filmstjärnor som Boris Karloff och Peter Lorre en ny publik. Via sitt bolag New World Pictures såg han till att amerikanska biobesökare fick tillgång till internationell arthouse signerad Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Och han såg (nästan) alltid till att gå med vinst, något som titeln på hans självbiografi, How I Made a Hundred Movies in Hollywood and Never Lost a Dime, antyder.

Cormans bidrag till filmhistorien är dock inte enbart som pragmatisk producent, smakfull distributör och sällsynt begåvad talangförvaltare, även om det är det senare han är mest känd för. Han har även regisserat över femtio långfilmer. Många av dem är billiga snabbisar och ytterst umbärliga, men flera är alldeles utmärkta, och det säger jag helt utan ironiska disclaimers om »B-filmer« och dylikt. Bara för att Corman i första hand arbetade inom en ganska krass lågbudgetbransch med en pragmatisk syn på ekonomi – allt från manus till kulisser återanvändes, och hade man kontrakterat Karloff för tre dagars filmande utnyttjade man det till max och tryckte in honom i både en och två filmer – innebar det inte att hans känsla för drama, skådespeleri och spänning åsidosattes. Åtminstone inte alltid.

Jag älskar flera av Cormans filmer, till exempel det atypiska rasdramat The Intruder (1962) och den syrliga konstsatiren A Bucket of Blood (1959). Mina personliga favoriter i hans enorma oeuvre är dock dels hans Edgar Allan Poe-filmatiseringar, åtta mysrysare baserade på den amerikanske skräckmästaren, som spelades in mellan 1959 och 1964. I hela sju av dem spelar Vincent Price huvudrollen, och utöver den vanvördigt knasroliga adaptionen av The Raven (1963), med den svårslagna trion Karloff-Price-Lorre, är nog House of Usher (1960) mest värd att rekommendera (med risk för cineastbacklash måste jag erkänna att jag föredrar Cormans version framför Jean Epsteins). Men samtliga är njutbara, utsökt fotograferade i CinemaScope och överhuvudtaget betydligt mer polerade och produktionsmässigt proffsiga än många andra av Cormans rullar från den här tiden.

Sedan är jag också väldigt förtjust i Cormans sena 1960-tal, då han började intressera sig för subkulturer, droger och rockmusik – i syfte att göra filmer som fångade tidsandan på ett lagom exploaterande sätt. Särskilt The Trip (1967), vars enkla handling går ut på att reklamregissören Paul (Peter Fonda) tar sitt livs första LSD-tripp och hög glider omkring i Los Angeles, är väl värd att se för de kaliforniska miljöerna, den tidstypiska populärkulturen och de kreativa specialeffekterna. För att förbereda sig, och verkligen förstå vad en LSD-upplevelse innebär, åkte Corman och filmteamet ner till den vackra stranden i Big Sur en helg, och turades där om att ta den psykedeliska drogen. Därefter åkte de hem till LA igen och började filma. Corman berikades av upplevelsen, har han sagt, men han tog aldrig LSD igen.

För en bred publik är Roger Cormans mest berömda alster antagligen, aningen avigt, en filmversion av en musikalversion av en av hans äldre komedier. 1986 års biosuccé The Little Shop of Horrors, med Rick Moranis och Steve Martin i huvudrollerna, var en filmversion av en populär Broadwaymusikal, som i sin tur baserades på Cormans original från 1960. Ungefär samma process som med John Waters Hairspray med andra ord – från kultrulle till älskad musikal till mainstreamfilm.

1960 års The Little Shop of Horror är en mörk och drastisk men samtidigt lättsam komedi om den hunsade floristen Seymour, som i vuxen ålder fortfarande bor hemma hos sin neurotiska mamma och jobbar i en ständigt nerläggningshotad blomsterbutik ägd av den snåle Mushnik. Butiken ligger i Los Angeles fattigkvarter och intäkterna är högst sporadiska. När Seymour en dag klantar till ett blomsterarrangemang åt en kund vill Mushnik ge honom sparken, men han lyckas klamra sig fast genom att avslöja ett hemligt experiment för sin chef: han har lyckats odla fram en helt unik köttätande växt, en stor, märklig tingest som han är övertygad kommer att locka folk till affären. Mushnik är tveksam men går motvilligt med på att ha Audrey Jr, som Seymour döpt plantan till efter en kollega som han är förälskad i, som attraktion i butiken. Följderna blir värre än någon av dem kunnat ana.

The Little Shop of Horrors spelades in på några få dagar, budgeten låg enligt Corman på 30 000 dollar. Han använde idel betrodd personal – Jack Nicholson kan ses i en mindre roll, Dick Miller som spelade huvudrollen i A Bucket of Blood i en annan – och även musiken av Fred Katz återanvändes från en tidigare film (samma musik kom att användas ytterligare sex gånger av Corman). Det är en lustig liten komedi. Skavankerna är tydliga, det märks verkligen att den är inspelad på rekordtid. Men minst lika tydlig är charmen och den uppfriskande makabra humorn, som befinner sig någonstans halvvägs mellan judisk fars och Herschell Gordon Lewis. För Corman- eller Nicholson-komplettister är den naturligtvis ett måste.

Se The Little Shop of Horrors på Viaplay.

Visst vill du också göra fina snöflingor?

En av mina favorityoutubare, Smoothiefreak aka Akilah, laddade i veckan upp en förfriskad pysselvideo. Det gick ungefär så bra som det skulle gå för mig.

Hon gör roliga videor om allt möjligt – nyligen till exempel en om kulturell appropriering:

Eller kanske brunch:

Det finns mycket att se, helt enkelt. Du hittar det här.

Jag har många favorit-romcoms som jag också skulle kunna hylla ur julperspektiv – från Billy Wilders The Apartment till Nora Ephrons Sleepless in Seattle. Men ingen som uttrycker min egen galna jullängtan såsom Garson Kanins My Favorite Wife från 1940, med Cary Grant och Irene Dunne.

Och då har filmen egentligen ingenting med julen att göra – inte förrän i slutscenen.

75 år av filmutveckling må ha passerat sedan dess men Grant var så outstanding för sin tid att hans spelsätt skulle kännas lika modernt i dag.

Så häng med nu, ty detta kommer att bli en kul recap – med en riktig vuxenjulklapp som slutkläm:

Som fotograf på en antropologisk expedition blir Ellen Arden (Dunne) skeppsbruten på en öde ö utanför Indokinas inte alltför noga kartritade kust. Efter sju försvunna år går maken Nick (Grant) till domstolen för att få henne dödförklarad – och för att omedelbart kunna gifta om sig med sin nya kvinna.

De tar in på hotell för att fira – i svit C eftersom Grant undviker svit A där han spenderade bröllopsnatten med sin första hustru. Samtidigt återvänder Dunne, som räddats av en portugisisk trålare, till sitt gamla hem. Barnen känner inte igen henne men svärmor är hemma – och dirigerar henne genast mot hotellet.

Efter att ha klippt av sin kjol på hotelltoaletten, och därmed uppdaterat kjolmodet med sju år, uppenbarar sig den förlorade hustrun för Grant. Chockad men överlycklig checkar han in henne i svit A. »Vilken man…« utbrister hotellportieren, som tror att Grant helt fräckt checkat in älskarinnan bredvid sin nya fru. Hela denna ljuvliga sekvens kan ses här:

Vilken man, utbrister även vi vid det här laget, redan en kvart in i filmen, för det spelar ingen roll att 75 år av filmutveckling passerat – Grant var och förblir inte bara en av de vassaste skådespelarna, han var dessutom så outstanding för sin tid att hans spelsätt skulle kännas lika modernt i dag.

My Favorite Wife är ett ypperligt exempel, eftersom det egentligen är en sådan tidstypisk sängkammarfars som uppmuntrade eldfängt överspel. Men i stället tonar Cary Grant ned mot en vardaglig realism, vilket också förstärker äkthetskänslan när han blir riktigt uppstressad. Som när han försöker undvika att de båda kvinnorna möts, eller när han senare i filmen anfäktas av svår svartsjuka. Det visar sig nämligen att hans första fru inte varit ensam skeppsbruten utan hade sällskap med en man. I sju år (själv hann han bara vara gift med henne i fyra). Och de kallade varandra Adam och Eve…

Om de tidiga turerna på hotellet är roliga så blir det ännu festligare när de nygifta kommer hem och möts av en provokativ Dunne (som låtsas vara en gammal väninna från Södern), och när »Adam« (Scott) gör entré är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Här fulländas intrigen: för att stilla Grants misstankar betalar hon en alldaglig liten flintskallig skoförsäljare att spela den andre skeppsbrutne – utan att veta att Grant redan letat rätt på den riktige »Adam«, vid poolkanten på ett lyxhotell, omsvärmad av kvinnor som tror att han är Johnny Weissmüller. Naturligtvis en riktig atlet som, innan Grant förtvivlat lämnar sin utkikspunkt, också hunnit med ett trampolinhopp, komplett med en improviserad balett i ett par romerska ringar på väg ned i vattnet.

Senare, på kontoret, gnager svartsjukan i honom – eller snarare ovanför hans huvud: regissören Garson Kanin har här fotomonterat in småbilder av Weissmüller-mannen i sina romerska ringar, våldsamt piruettande till högt uppskruvad valsmusik i soundtracket. Grant flyr åt andra hållet på sin skrivbordsstol – och atleten dyker upp på den sidan i stället…

Varenda biroll verkar genombelyst av inspiration (särskilt Granville Bates, som domaren som trött och otåligt handlägger Cary Grants fall, briljerar i tillbakahållen komik) och Kanins lätta, nyanserade regi är som ett rinnande vatten. Livligt och lekfullt porlar filmen fram till sitt oemotståndligt charmiga utlopp:

Det återförenade paret kommer inte att kunna tillbringa sin första natt tillsammans förrän till jul – och det är två månader dit. Då stormar Grant in i Dunnes sovrum iklädd full tomtemundering och hälsar God Jul.

My Favorite Wife finns på amerikansk dvd.

The Late Shows sista program innan jul som visades i fredags var faktiskt helt fantastiskt. Paul Shaffer var på strålande humör och höll låda hela kvällen och framförde bland annat sin nu klassiska imitation av Cher...

..och soundcheckade genom att spela You've Lost That Lovin' Feelin. Magisk stund.

Och här är Darlene och Christmas (Baby Please Come Home) för sista gången i talkshow-tv. Gillar att hela arrangemanget faktiskt blir en hyllning till Darlene som står själv där på pianot och tar emot all kärlek:

Jo det blev lite grinigt här...