TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Trots att James Gray gjort några av de senaste 20 årens mest kraftfulla och – i ordets allra bästa bemärkelse – mogna amerikanska nutidsdramer känns han fortfarande som något av en doldis. Hans senaste långfilm The Immigrant (2013) blev Guldpalmsnominerad i Cannes och fick fin kritik när den gick upp i USA i våras, men blev ingen publiksuccé och gick direkt till dvd/vod här hemma. Filmen dessförinnan, lågintensiva relationsdramat Two Lovers (2008), gjorde heller inget större avtryck. Det är som om det inte riktigt lossnar för Gray, i en rättvis värld skulle han krönts med auteurstatus i klass med en Scorsese, en Friedkin eller en Paul Thomas Anderson. Men samtidigt, så länge han släpper ifrån sig lysande filmer med några års mellanrum så klagar jag inte.

I en rättvis värld skulle James Gray krönas med auteurstatus i klass med en Scorsese, en Friedkin eller en Paul Thomas Anderson.

Vänner av Gray vet att han har en förkärlek för maffiga historier om starka familjeband och delade lojaliteter, historier så dystra och ödesmättade att de får valfri grekisk tragedi att framstå som ett trivsamt avsnitt av Huset fullt. I Grays debutfilm Little Odessa (1994) är det Tim Roths yrkesmördare som återvänder till sin barndoms gator i Brighton Beach för en valhänt och ödesdiger återförening med sin lillebror Edward Furlong. I The Yards (2000) jobbar Mark Wahlberg och Joaquin Phoenix inom Brooklyns korrupta pendeltågssväng, och hamnar i en blodig familjekonflikt. Båda filmerna är svinbra, så se dem bums om ni får chansen.

I We Own the Night från 2007 är Wahlberg och Phoenix tillbaka, och spelar bröder med olika livsbanor. Wahlberg är dekorerad polis som gått i pappa Robert Duvalls stabila fotspår, Phoenix en ständig slarver som drömmer om att bli nattklubbskung men känns dömd att för evigt harva runt i gärsgårdsserien tillsammans med sin flickvän Eva Mendes. När en knarkbaron som lirar i en helt annan liga börjar göra business på Phoenix klubb ställs familjekonflikten på sin spets, och there will be blood.

Joaquin Phoenix är lysande som vanligt, med den tjuriga uppsynen hos tuffa killen som närsomhelst är på väg att börja grina för att han ständigt varit oälskad. Wahlberg är en monolit av återhållen och trumpen snutheder. Duvall ett rejält hardass. Alla tre spelar fantastiskt, utan att göra nån större affär av det – som i alla Grays filmer.

Förutom att vara ett saftigt familjedrama bjussar We Own the Night också på en av de absolut tätaste biljakter jag sett. Filmad mestadels ur Joaquins Phoenix perspektiv i ösande spöregn, rafflande och imponerande, lika kaotisk och våldsamt skildrad som hans rollfigur upplever den, med några helt fruktansvärda sekunder där… app app, inga spoilers här inte, men det är en minst sagt omskakande scen. Och slutscenen – efter en härlig shootout – är något av det mest rörande och ömsinta jag nånsin sett, så enkel och fin att det nästan är modigt av Gray att ta med den.

We Own the Night är ett prima exempel på det Gray gör bäst: ur klassiska film noir-ingredienser mejslar han fram ett obönhörligt, mästerligt och vuxet kriminaldrama.

Se The Immigrant, Two Lovers och We Own the Night på Viaplay.

Hendricks till Roadies
Mad Men-stjärnan Christina Hendricks kommer att ha en roll i Showtime-piloten Roadies, som produceras, skrivs och regisseras av Cameron Crowe.

Broadchurch-remake nedlagd
Fox har lagt ner sin Broadchurch-remake Gracepoint.

Better Call Saul-poster
AMC har släppt en officiell poster till Breaking Bad-spinoffen Better Call Saul:

Förra gången vi utforskade tv-skådisars dolda rösttalanger var det med Homeland-fokus. Se Saul, Carrie och Brody stämma upp i sång här. Nu blir det julspecial! Vilka tv-stjärnor vill vara med och sprida julstämning?

Colton Haynes från Arrow har faktiskt just släppt en nyskriven julduett:

Vi minns när Michael C Hall skrämde slag på Jimmy Fallon med en julvisa Dexter-style:

Fin sångröst! Vill du se hur det såg ut också, klicka här.

Att Zooey Deschanel och Joseph Gordon-Levitt även gärna sjunger är ingen direkt hemlighet. Men här är de för nyårscharmiga för att ignoreras:

Bonus: Joseph och Lady Gaga sjunger Baby it's cold outside.

En djupt ur arkivet: Alfonso »Carlton« Ribeiro önskar god jul till främlingar och gott nytt år till vänner.

Patrick Stewart sjunger (nåja, nästan i alla fall) Let it snow:

Inte skönsång direkt, men här är något för Doctor Who-fantasterna:

Aj aj för öronen.

Vi avslutar med det bästa klippet av alla: Amy Poehler och Billy Eichner på New Yorks gator. Ah, vilka kan inte sprida julglädje som dessa två. »You know me. You know me!«

Förra veckan släpptes trailern för Terminator Genisys, femte filmen i Terminator-franchiset, som lovar/hotar »nollställa« sviten och fungera som både prequel, sequel och reboot. Det verkar funka, för jag kände mig helt nollställd efter att ha sett den. En klart oimponerande soppa som förlitade sig på ikoniska ögonblick från framförallt T2, fast återskapade med nya och mediokra skådisar som Jai Courtney och Emilia Clarke. (Det enda som möjligen är en gnutta mäktigt med Terminator Genisys är att vi bjuds på den strålande sydkoreanske skådisen Lee Byung-hun, från A Bittersweet Life och I Saw the Devil, i Robert Patricks gamla paradroll som pigg och vältränad T-1000.)

Att reda ut tidslinjen i Terminator-serien gör man inte på en kafferast, och inte blir det lättare när en ny film kommer och fakker med storylinen. Detta har spexarna i Auralnauts, som också står bakom flera roliga Star Wars-parodiklipp, tagit fasta på och gjort Terminator Genisys: The Paradox Edition. Mycket nöje!

Terminator Genisys har biopremiär 1 juli 2015.

Det finns en liten historia mellan Jimmy Kimmel och hans fru versus skådespelarna Emily Blunt och John Krasinski. De är väldigt goda vänner och bor grannar i Los Angeles finområde, men de älskar också att skämta och hitta på galna upptåg med varandra varje jul. Det har blivit en fin tradition, och i år var det Emily och John som bjöd på några riktigt roliga pranks för stackaren Jimmy Kimmel. Klippet är tio minuter långt, men det är sååååå värt att se det:

Internet svämmar just nu över av årslistor där alla rankar sina favoritfilmer som gått upp på bio i år. Själv har jag suttit och väntat på en mustig supercut med filmer som släppts i år. I dag hittade jag den! Den essiga Nick Bosworth har klippt ihop en åtta minuter lång video som innehåller hela 330 filmer från året som gått. Mustigt var ordet! Höj volymen, tryck på play och njut:

Saknar ni någon film?

Dear Jon, we need a ten minute @TheDailyShow rant on Swedish politics. Like... tonight. Twitter can get you the basics.

— Andreas Ekström (@andreasekstrom) December 4, 2014

Ja, vi är många som väntat på detta ett tag nu. I dag kom det!

Eller nja, »ten minute rant«, en intervju med Stefan Löfven var det i alla fall. Som spelades in under Löfvens USA-besök i november och redan känns hyggligt nattstånden. Uppföljning tack!

The Daily Show with Jon Stewart sänds på Comedy Central.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

2005 var året då det började pratas om tortyrporr. En rätt otäck och juvenil genre som inleddes med Hostel och fortsatte – att spåra ur – med Saw-filmerna. Både hatade och älskade. En av de regissörer som gick i bräschen för denna genre var den amerikanske splatpack-regissören Eli Roth.

Jepps, Donny Donowitz aka »The Bear Jew« från Inglourious Basterds.

Men det är inte den enda roll vi sett Roth i – dock en av få minnesvärda. Han spelade även värd för en wet t-shirt tävling i Piranha 3D, »gringo« i jordbävningsdramat Aftershock och »man som blir skjuten på toalett« i Southland Tales. Är det straffet för två Hostel-rullar? (Ska man vara ärlig tycker jag inte ens att de är speciellt dåliga, i alla fall inte om man jämför med de kopior som följde.)

Det är svårt att summera Cabin Fever med ord, men den är helt galen. En perfekt debutfilm som hyllar allt från The Evil Dead och Motorsågsmassakern till kung-fu-filmer och Cheech and Chong.

På senare tid har Roth inte gjort så mycket mer i registolen än ett avsnitt av Hemlock Grove och kannibal-thrillern The Green Inferno. Den sistnämnda har fastnat i Hollywoodmaskinen på okänd tid - kanske för att den helt enkelt inte är något vidare bra. Han har även producerat filmer som The Last Exorcism, Aftershock och Ti Wests The Sacrament. Vart vill jag komma egentligen?

Jo, det är så lätt att glömma bort en bortglömd mans tidiga kvaliteter, dennes nyckel till framgång om man så vill, när hetsjakten väl börjat och blod flyter. Eli Roth har fått ta mycket skit för sina Hostel-filmer, om det kan man tycka vad man vill. Men, Eli Roth började tidigare än så, han började 2002 med Cabin Fever. En skräckklassiker som smälter ditt hjärta ... fy vad billigt. Både skämtet och filmen. Men det är delvis vad som gör Cabin Fever värd att se om och om igen.

Det simpla, naiva, entusiasmerande, som vi enbart finner i en debutfilm där fem vänner hyr en stuga i skogen och drabbas av ett köttätande virus. Fast innan det hinner de dricka en hel del öl, röka på, berätta skräckhistorier framför brasan och knulla. Allt för »karaktärsuppbyggnadens« skull. Vilket kan låta som ett skämt, men den tillför ändå en hel del – och extra plus för Eli Roths cameo som pundare. Aldrig tidigare har ett skägg så tanigt och avtändande dokumenterats på film.

Cabin Fever är förresten full med lustiga karaktärer som mer känns inslängda än inplanerade. Partysnuten Winston till exempel, som bara vill dricka öl och festa. Eller den inavlade karateungen som älskar att bitas. Ni hör, Cabin Fever är långt ifrån seriös - hipsterskräck kanske till och med - förutom när det kommer till alla underbara effekter. Det blir grisigt värre när ungdomarna väl börjar smälta och får sina straff för att de rökt på, druckit öl och knullat. Här smälter allt! I en av filmens läbbigaste scener rakar en av karaktärerna benen bara för att märka att… ja ni fattar.

Det är svårt att summera Cabin Fever med ord, men den är helt galen. En perfekt debutfilm som hyllar allt från The Evil Dead och Motorsågsmassakern till en massa kung-fu-filmer och Cheech and Chong. Så innan du sågar Eli Roth, se Cabin Fever!

Se Cabin Fever på Viaplay.

Om ni vill ha ett argument emot marijuana så ta en titt på Doug Bensons talkshow på Youtube. En egentligen suveränt medryckande komiker med ett slags glashjärtad, vidöppen improv-humor på ständig rundgång mellan förfest-pepp och efterfest-fniss, och med en massa härliga popkulturella passioner och nördkunskaper som han gärna sätter sprätt på – men tyvärr också med en stoner-persona som alltmer tagit över hans karriär. Benson har blivit en i raden av självmotsägande amerikanska marijuanaförespråkare som på ett politiskt plan argumenterar för en avdramatisering av en »casual« lättdrog men själva tvärtom blivit dramatiskt besatta av den.

Ett par gånger har jag hört någon i showen ta upp något som inte handlar om röka… men då handlar i stället svaret, tre sekunder senare, om röka.

Stupet neråt började väl på allvar med filmen Super High Me 2008, i vilken han transponerade Super Size Me-konceptet och levde en månad helt utan weed, och så en månad på en konstant high, och där den medicinska slutsatsen sedan blev att rökandet haft minimal påverkan på hans hälsa.

Fast i själva verket påverkade det ju honom maximalt, i fråga om fokus – det är nästan allt ljus på rökat, numera. Vartenda standupalbum (han släpper praktiskt taget ett om året) förångas i alldeles för långa röka-ramblings; och på varje mysigt avsnitt av hans alltjämt hörvärda filmpodd Doug Loves Movies går det ännu en genant episod av världens segaste, mest värdelösa – och sorgliga – talkshow Getting Doug with High. En liveinspelad Youtube-serie där han och några gäster varje vecka röker på i allt från plastpåsar till glaspipor och aldrig lyckas höja nivån ens över den stentrista ordvändningen i programtiteln. Ett par gånger har jag hört någon i showen ta upp något som inte handlar om röka… men då handlar i stället svaret, tre sekunder senare, om röka.

Över 60 sådana här menlösa timmar har den 50-årige tonåringen puffat ut och den 5 januari gör han det ihop med inga mindre än Filip & Fredrik. Som såklart, precis som många andra, ställer upp på grund av PR-värdet – de har ju sin engelskspråkiga podd att lansera. Men humorvärdet är garanterat noll och den mänskliga värdigheten kommer lika garanterat att stå på minus.

Getting Doug with High sänds varje vecka på Youtube. Filip & Fredrik är gäster den 5 januari, starttid kl 16.

Ho ho ho! Lagom till julstöket är vi tillbaka med en fullmatad specialare säsongen till ära. Vi gör ett återbesök i Frank Capras hjärtevärmande science fiction-klassiker It's a Wonderful Life, och listar våra fem respektive favoriter bland julfilmer. Mustig lyssning!

Intresseklubben Antecknar finns också på iTunes.

TWD-spinoff
TVLine skriver att The Walking Dead-spinoffen kommer att utspelas i Los Angeles.

The Missing förnyad
BBC och Starz har förnyat The Missing för en andra säsong.'

Kändisar hyllar Colbert
Hos Vulture hyllar 49 kändisar Stephen Colberts insats i The Colbert Report.

Den där riktiga julkänslan infinner sig först hos mig när jag fått se Darlene Love sjunga in julen hos David Letterman. Det har hon gjort i 28 år nu. På fredag blir det ett 29:e och sista framträdande i tv-rutan med Christmas (Baby Please Come Home).  Jag har många favoriter från de tidigare åren, men inför avslutningen på fredag så har The Late Show klippt ihop en video med de bästa arrangemangen under åren. Och det är fantastiskt. Inte bara sången, utan även alla frisyrer och kläder som Darlene haft genom åren. Det är inte enkelt att hålla tårarna tillbaka. Kommer att sakna detta så oerhört mycket:

Det här klagandet ibland alltså. Nu kanske jag låter extremt kumbaya och låt oss sjunga We Shall Overcome allihopa, men varför är det så himla gnälligt jämt, och så lite beröm?

Som Historieätarna. Ja det är högre tittarsiffror än någonsin, men med det kommer även hatet och det här oavbrutna knorrandet.

Historieätarna borde i stället fått massor av cred för att de så föredömligt jobbat med castingen.

Det enda folk verkar ha som kommentar är något om hur »tramsig« Erik Haag är. Det gormas mest om det där stående skämtet programmet kör med att Erik klär av sig in på bara mässingen varje gång han ska sätta på sig en ny utstyrsel.

Är detta något att rasa över? Tydligen JA. Folk menar på allvar att medverkande kostymansvariga i programmet utsätts för en form av övergrepp. Det skrivs krönikor om leopardtanga-pungchocker som delas så inihelvete. Unga kvinnor, äldre män – alla är de förbannade över »pung-tv och könskollaps« och »billiga poänger«.

Det kan ju inte undgått någon att Historieätarna är ett extremt välgjort program, där man tänkt på varje liten detalj. Som vilka ämnen man tar upp. Karin af Klintberg, programmets producent, kommenterar själv i en intervju i Göteborgsposten:

»Det finns inget annat program i SVT just nu som tar upp så många feministiska synpunkter som Historieätarna, vi vänder verkligen och vrider på genusproblematiken. Jag är förvånad över att man kan se så grunt och problemorienterat på programmet.«

Det är jag också förvånad över. Jag förstår hennes överraskning och besvikelse. Historieätarna borde i stället fått massor av cred för att de så föredömligt jobbat med castingen, det är ju helt exceptionellt med andelen kvinnliga experter och kockar. Men vem vill läsa om det? Karin af Klintberg igen:

»Personangrepp är dessutom det enklaste sättet att få många klick idag, och det är kvällstidningarnas kolumnister mycket väl medvetna om.«

(Jag älskar att det märks hur jäkla pisstrött af Klintberg är på att höra den här kritiken, i vanliga fall svarar folk så diplomatiskt…)

Hur kan man bry sig om Erik fläker ut sig på skoj i en extremt osmickrande pose?

Och så det här vansinnigt farliga med Eriks rövkränk eller hans skämtsamma skrevande I 80-talsavsnittet. Hur kan man bry sig om Erik fläker ut sig på skoj i en extremt osmickrande pose? Trots bedyranden om att det inte handlar om prydhet låter det mer som att man chockas rent moraliskt än att det skulle ha något att göra med en diskussion om könsroller. Leopardtanga-chocken passade ju bra in i 1980-talsprogrammets tema: allt var för mycket, och för vräkigt och att man gick över alla gränser som hade med god ton och smak att göra.

Jag tycker att Erik Haag är rolig. Lotta Lundgren likaså. Jag önskar folk kunde hålla tillbaka på personangreppen,  Erik och Lotta spelar ju två personligheter och får regi.

Absolut, ibland blir jag också irriterad när den som intervjuad störs lite väl mycket, men tror ändå det lätt hade kunnat bli trivsamt Landet Runt-reportage (inget ont om Landet runt för det!) av programmet och bra mycket lägre tittarsiffror om programledarna inte fick göra så mycket knas under tiden att experterna blir intervjuade.

Som slutpoäng kan ju af Klintberg också svara så här skönt och kaxigt:

»Det är såklart tråkigt om ett fåtal recensenter inte gillade vårt program, men det är just sådana grepp som gör att vi lockar 1,6 miljoner tittare.«

Boom!

Historieätarna sänds på SVT1 måndagar kl 20.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Musikalfilmer är min stora guilty pleasure. Alltså riktiga musikaler. Då Pitch Perfect, lite slarvigt kan tyckas, beskrivits som en smågullig ungdomsmusikal trodde jag att den skulle hamna någonstans mellan sockersöta moralkakan Glee och värdelösa High School Musical… Men Pitch Perfect är de facto närmre besläktad med kultiga Bring it On och Mean Girls än tidigare nämnda exempel, och leverar nästan lika många träffsäkra oneliners.

Bumper: I have a feeling we should kiss. Is that a good feeling or an incorrect feeling?
Fat Amy: Well... sometimes I have the feeling I can do crystal meth, but then I think, mmm... better not.

Kay Cannon, som skrivit manus till både 30 Rock och New Girl, inspirerades av fackboken med samma namn som filmtiteln (av GQ-redaktören Mickey Rapkin) att skriva en rolig film om något så osexigt som a capella-tävlingar för universitetsstudenter.

Anna Kendrick har huvudrollen som den motsträviga »hårda« Beca (hon använder mycket kajalpenna och lyssnar på »alternativ« musik), som egentligen inte alls vill slösa tid på en universitetsutbildning, utan drömmer om att producera musik i LA. Hon övertalas att gå med i en av universitetets (förvånansvärt många) a capella-grupper Barden University Bellas genom en något underlig duschduett med Chloe (Brittany Snow)…

Bellas har traditionellt bestått av ordentliga tjejer med »bikini ready bodies« i flygvärdinneliknande uniformer. På grund av ett fiasko (tänk spya, mycket spya) under den stora nationella tävlingen året innan får de dock tänka om lite då deras status sjunkit markant. Nu drivs gruppen av den revanschsugna Aubrey (Anna Camp) som måste rekrytera ett helt nytt gäng tjejer för att göra gruppen fullödig igen. Tack vare fjolårets flopp tvingas dock Bellas omvärdera hur deras medlemmar bör vara, se ut och låta. In kliver bland andra Rebel Wilsons rollfigur Fat Amy, en australiensare som själv lagt till det beskrivande adjektivet till hennes namn så inte andra gör det bakom hennes rygg, och den extremt tysta och vad jag bara kan beskriva som gulligt psykopatiska Lilly (Hana Mae Lee). The Bellas manliga ärkerivaler, The Treblemakers, leds av den odrägliga Bumper (Adam Devine från Workaholics!).

De smarta birollerna och oväntat bra sångnumren med mash-ups av musik från allt från Simple Minds och Ace of Base till Bruno Mars och Blackstreet lyfter filmen till något mer än en rätt så förutsägbar historia, komplett med en romans mellan Beca och Jesse från Treblemakers (Skylar Austin). Men den är egentligen inte relevant. Det är gemenskapen bland den brokiga skara tjejer som kommer längre när de är sig själva än när de ska passa in i mallen. Visst, vi klarar oss inte undan sensmoralen här heller­ – men det är ok, Pitch Perfect träffar rätt på så många sätt, ändå.

Se Pitch Perfect på Viaplay.

Aftonbladet streamar Hellström
Aftonbladet kommer med start den 28 december att streama Filmen om Håkan Hellström på Ullevi 7 juni 2014.

ER-stjärna i Girls
Anthony Edwards och Ana Gasteyer kommer att spela Shoshannas föräldrar i den fjärde säsongen.

Sheen gästar The Goldbergs
Charlie Sheen kommer att dyka upp i ett avsnitt av The Goldbergs nästa år, där han kommer att spela sin rollfigur från Fira med Ferris!

Innehåller spoilers om Pinocchio avsnitt 9 och 10, The Pied Piper of Hamelin och The Boy Who Cried Wolf.

Alla som följer Pinocchio kan ta ett segervarv runt valfritt område, eftersom det är vi som är vinnarna! Jag är så väldigt glad att jag hade fel om amnesi-saken från avsnitt 8, då Pinocchio har blivit det absolut bästa på TV just nu.

Jin Kyung spelar Cha-oks subtila övergång från iskall till något som börjar likna faderskänslor till perfektion.

Vi hoppar raskt in i recappandets underbara värld igen…

Samtidigt som MSC:s kameror får på bild när Jae-myung räddar pojken från att bli påkörd av den skenande lastbilen börjar Dal-po allt mer misstänka att hans bror faktiskt är en mördare. Dal-po rådfrågar producenten som säger att han måste undersöka saken utan att dra några förhastade slutsatser.

Dal-po får syn på sin brors kvaddade bil som tagits till polishuset, och efter att ha frågat en polis om förarens tillstånd, så rusar han till närmsta sjukhus. Samtidigt följer In-ha med i Jae-myungs ambulans där hon försöker intervjua den förtegna vårdpersonalen.

På sjukhuset skrivs Jae-myung ut efter det konstaterats att han bara åsamkat sig några ytliga sår och en armfraktur. In-ha presenterar sig för honom, räcker fram ett visitkort(!), och Jae-myung går förvånansvärt nog med på en intervju... fast först efter han bekräftat att In-ha är Cha-oks dotter. I intervjun avslöjar Jae-myung hela sin tragiska familjehistoria, och In-ha frågar om han hatar reportrar. Han bekräftar, och säger att det finns speciellt en reporter han hatar, men innan han hinner säga Cha-oks namn rusar Dal-po in. In-ha får Jae-myung att lova att han kommer prata exklusivt med MSC innan Dal-po drar iväg med henne.

Dal-po vill att In-ha ska lova att hon aldrig går nära Jae-myung igen men vill inte berätta varför. Hon tvekar först, men efter hon förstått hur väldigt viktigt det är för Dal-po så lovar hon ändå.

På väg upp till MSC-redaktionen springer In-ha och Beom-jo in i Cha-ok. Cha-ok säger okaraktäristiskt att de två gjort ett bra jobb och In-ha blir jätteglad av sin mammas beröm. Men när Cha-ok precis innan hissdörrarna stängs berättar att det var hon och inte In-has pappa som köpte In-has nya skor, så blir In-ha utom sig av lycka.

MSC lyckas hålla liv i storyn om Jae-myung i flera dagar genom att göra honom till en ännu större hjälte i folks ögon. De begraver mörkare delar av hans historia, till exempel att han arresterades för grovt olaga hot när han var tonåring, och lyfter i stället fram all välgörenhet han sysslat med för att hjälpa sjuka barn och fattiga. Han blir en så stor kändis att folk till och med flockas runt honom på stan.

Beom-jo lämnar tillbaka mobilen som Cha-ok glömde hemma hos dem för 13 år sedan, och säger att hon ska läsa alla SMS In-ha trodde att hon skickade till sin mamma. Det gör hon, och för första gången kan något äntligen smälta Cha-oks iskalla minspel om så bara lite grann. Jin Kyung spelar Cha-oks subtila övergång från iskall till något som börjar likna känslor för sin dotter till perfektion, och äntligen får seriens hittills tråkigaste karaktär den utveckling jag hade hoppats på!

Kameramannen som var med när In-ha intervjuade Jae-myung får syn på Jae-myung i MSC:s lobby, där han plockar upp en broschyr från ett ställ. Kameramannen anar oråd och kollar vad det är för broschyr; en föreläsning som Cha-ok ska hålla. Kameramannen är nu säker på att något inte står rätt till.

I kafeterian försöker kameramannen förklara allvaret i det här för Cha-ok, men hon tycker att det är bättre om Jae-myung försöker något, eftersom det skulle bli en stor nyhet på det. Sedan tröttnar hon på hans tjat och sätter sig hos In-ha och Beom-jo i stället, men förklarar att det bara är för att hon vill ha tystnad när hon äter. In-ha ger sin äggula till Cha-ok, och får Cha-oks äggvita tillbaka, precis som de brukade göra när In-ha var liten. Fin scen!

När producenten ringer säger Dal-po att han inte fått veta något viktigt, eftersom han inte vet om han ska låta sin bror leva som hjälte eller inte.

Dal-po går till sin pappas nya »gravskåp« för första gången. »Gravskåpen« är en relativt ny uppfinning i Sydkorea, där den kremerades urna tillsammans med några ägodelar och annat fint ställs i ett litet skåp med glasdörr. Detta är det smidigaste sättet att ha en minnesplats för döda släktingar på, i en till ytan så relativt liten, trångt bebodd stad som Seoul.

Hur som helst, på gravskåpet har folk hängt upp lappar som kallar hans pappa för hjälte, och ber om ursäkt för de många gånger de förbannat sig över hans pappa då de trodde han flydde från fabriken innan den exploderade. Dal-po är märkbart berörd, och det är eventuellt jag också. Vem är det som hackar lök när jag tittar på tv? Ahem...

Jae-myung dyker upp, och Dal-po startar ljudinspelning på sin mobil han gömt, och börjar ställa frågor. Frågor såsom »Vet du vem den försvunna fabrikschefen är?« och »Om du fick välja, vill du att världen ska be om ursäkt, eller vill du ha hämnd för det som hände?«. Jae-myung är märkbart arg när han svarar att han inte känner några fabrikschefer och att han vill ha hämnd. Sedan tar Jae-myung Dal-pos mobil och går. Dal-po hade dock en extra inspelningsapparat. När producenten ringer, säger Dal-po att han inte fått veta något viktigt, eftersom han inte vet om han ska låta sin bror leva som hjälte eller inte.

Yoo-rae tycker hon känner igen namnet Ki Jae-myung, men kan inte minnas var hon hört det. Då minns hon att producenten en gång gav henne en lapp med Ki Jae-myungs telefonnummer, och att hon skulle lämna den till Dal-po. Samtidigt tycker Chan-soo att han känner igen Jae-myung från någonstans och minns sedan att han såg honom på torget tillsammans med Dal-po. Hur länge kan Dal-po hålla sin identitet hemlig?

Kameramannen ber In-ha kolla på en sak, och sätter igång ett klipp på Jae-myung från 13 år tidigare. Klippet är en intervju som Cha-ok genomförde, där Jae-myung visar upp trofén hans pappa fick som årets brandman och berättar att han vet att hans pappa är oskyldig. Kameramannen berättar sedan vad som hände efter intervjun, då Jae-myung hörde Cha-ok säga att de bara skulle behålla klippet där han säger att han önskar hans pappa var i livet, eftersom Cha-ok vill behålla vinkeln att pappan är skyldig. Jae-myung anfaller henne med trofén, följt av att han arresteras. Kameramannen försökte övertala Cha-ok att låta polisen släppa honom, eftersom den bara tonåriga Jae-myung annars skulle behöva övernatta i häktet, och det var den natten Jae-myung spenderade i häktet som hans mamma och (tror han) hans bror begick självmord.

In-ha mår illa av att höra hur hennes idealbild av sin mor inte är verklighet. Hon får sedan se ett klipp från dagen efter då tonåriga Jae-myung konfronterar Cha-ok och de andra reportrarna på platsen där hans familj begick självmord. Kameramannen berättar sedan sina misstankar om att Jae-myung tänker försöka något på Cha-oks föreläsning, och att In-ha måste försöka prata förstånd med sin mamma, men hon är chockad när hon nu fått veta vilken kall person hennes mamma verkligen är. Hon tar av skorna hon fick och slänger de i en papperskorg,

Det visar sig att fler av hans kollegor sitter längst bak, förklädda. Seriens kanske fånigaste scen, men jag skrattade högt.

Sedan får hon syn på något bekant på videobilden. En sko. Var har hon sett den skon förr? Kameramannen berättar att det är Jae-myungs »döda« lillebrors ena sko. In-ha minns att en likadan sko alltid har stått på skohyllan hemma hos dem, men det kan väl inte...? Hon skyndar hem.

Hon hittar skon, och frågar farfar vad det är för sko. Farfar säger att hon inte får slänga skon, det är en tur-sko som räddade Dal-pos liv när farfar hittade honom. Farfar berättar sedan att något måste vara fel med Dal-po eftersom han bara gått runt nervöst i lägenheten hela dagen, och In-ha måste gå upp på taket där han är nu, och prata med honom. In-ha skyndar upp, och nu börjar vissa till synes irrationella saker som Dal-po sagt och gjort genom serien att få en kontext i hennes huvud.

In-ha kommer upp på taket. Hon tar ett hårt grepp om honom och frågar om han är Ki Ha-myung. Han frågar hur hon visste. Hon brister ut i gråt vid tanken på vad han behövt genomlida.

Efter att ha ägnat några timmar åt att prata om allt, så skiljs de åt och återvänder till respektive redaktion. In-ha och Beom-jo springer in i Cha-ok, men In-ha vill inte ha med sin mamma och göra nu. Dal-po springer in i producenten som tar tillbaka inspelningsutrustningen Dal-po lånade när han träffade sin bror. Dal-po protesterar dock, och säger att han inte vill gräva i storyn om sin bror. Producenten går väldigt motvilligt med på det, men poängterar att sanningen ändå kommer komma fram förr eller senare.

På polisstationen har Chan-soo en teori som Yoo-rae och Dal-po tjuvlyssnar på. Chan-soo tror att Ki Jae-myung dödade fabrikschefen som hämnd för att han framställt Jae-myungs pappa i väldigt dålig dager, men Chan-soos chef säger till honom att ligga lågt med det tills han har ordentliga bevis, eftersom Jae-myung är en hjälte nu. Yoo-rae frågar Dal-po vad hans koppling till Jae-myung är, men han vill inte berätta.

Beom-jos mamma Ro-sa hälsar på hos In-has pappa Dal-peng för att prata om det faktum att hennes son gillar hans dotter. Först verkar det som att hon hatar det, när hon slänger vatten på honom, och anklagar honom för att vara den som tvingar In-ha att förföra naiva Beom-jo för att han själv ska få gifta in sig i en rik familj och leva ett bättre liv. Sedan visar det sig att den här reaktionen bara var Dal-pengs fantasi, och Ro-sa vill i själva verket att Dal-peng ska tala gott om Beom-jo, så In-ha kanske väljer honom i stället. Den här scenen parodierar de såpigaste, mest vansinniga av k-dramer, så kallade makjang-dramer. Makjang-dramer är superpopulära bland koreanerna, mindre populära hos den internationella publiken. Ni förstår nog varför.

Dal-peng och Dal-po träffas på ett kafé dagen efter. Dal-peng vill höra om Dal-pos riktiga familj. Han kan inte godkänna en relation mellan Dal-po och In-ha innan Dal-po har berättat var han kommer ifrån. Dal-po ljuger och säger att han levde i en helt vanlig familj, men hans föräldrar dog i en bilolycka, och inga släktingar kunde ta hand om honom. Han säger att inte ville berätta detta för Dal-peng eftersom han var rädd att Dal-peng skulle skicka iväg honom till sina släktingar. Dal-peng godtar storyn, och sörjer att han inte kommer få en rikemansson som svärson trots allt.

In-ha frågar Dal-po om han ska på hennes mammas föreläsning. Det ska han. Hon säger att det kommer bli en Q&A efteråt, och att han måste ha mycket att säga till Cha-ok. Han svarar att allt han vill ha sagt, har han redan sagt till In-ha i deras arbetsintervju. Och apropå föreläsningen så ger Jae-myung bort sin hund till sin vän, och säger att han ska flytta långt bort. Oh shit!

Kameramannen och Beom-jo skuggar Jae-myungs bil, men Jae-myung får syn på dem, och ringer sin vän för att be om ytterligare en tjänst.

Precis innan föreläsningen ska börja smyger en YGN-reporter in i salen och sätter sig längst bak. Han är förklädd eftersom han inte vill bli påkommen på en föreläsning av en MSC-reporter. Han upptäcker dock att han inte är ensam, när det visar sig att fler av hans kollegor sitter längst bak, förklädda. Seriens kanske fånigaste scen, men jag skrattade högt.

Föreläsningen börjar, och den kommer gå på temat »Impact och fakta«, alltså hur man kan vinkla en story så hårt som möjligt utan att frångå fakta. Kameramannen och Beom-jo följer fortfarande Jae-myung, men de tycker det är konstigt när han kör ut på motorvägen för att köra till staden Busan på andra sidan landet. Vad de inte vet är att det är Jae-myungs vän som kör, och att de avlöste varandra vid ett stopp. Jae-myung är i själva verket på föreläsningen.

Föreläsningen är slut, och frågestunden börjar. In-ha vill veta om Cha-ok själv aldrig har frångått fakta, och Cha-ok menar att hon inte har det. In-ha nämner då fallet med brandman Ki Ho-sang för 13 år sedan. Cha-ok menar att det inte var hennes fel, hon valde bara att lita på Pinocchio-vittnet som sa att han sett Ho-sang i livet. Samma argument som In-ha själv kom med på arbetsintervjun. In-ha upprepar då det Dal-po en gång sa till henne, det han egentligen ville säga till Cha-ok, och avslutar med att anklaga Cha-ok för att bara vara en billig skvaller-reporter.

Efter föreläsningen är slut inser In-ha att hon precis skällde ut en av sina chefer offentligt och funderar över om hon kommer straffas för det. Cha-ok sitter samtidigt i sin loge och är märkbart upprörd över In-has ord.

Kameramannen och Beom-jo upptäcker till sist att det inte är Jae-myung som kör. Beom-jo ringer till Dal-po och berättar, och Dal-po skyndar tillbaka in i MSC-huset. Han ser sig stressat omkring i lobbyn, men får inte syn på honom, tills... han ser In-ha på väg upp i glashissen, och Jae-myung åker efter i hissen bredvid. Dal-po ringer In-ha, men både hon och Jae-myung är redan uppe. Hon hinner bara precis svara innan Jae-myung tar tag i henne och trycker upp henne mot en vägg. Han vill veta hur hon kunde känna till detaljer om hans familj som media inte hade rapporterat. Då slänger sig Dal-po, som skyndat upp för trapporna, in i Jae-myung så han faller till golvet. Dal-po frågar In-ha om hon mår bra, men hinner inte mer innan Jae-myung som ju känner igen Dal-po tar tag i honom och frågar varför han förföljer honom. Dal-po avslöjar då att han är Jae-myungs lillebror Ki Ha-myung.

När Pinocchio-manusförfattaren Park Hye-ryuns drama I Hear Your Voice sändes förra året, så kändes den ovanligt fräsch av flera anledningar. Dels för att karaktärerna bara hann kärlekstriangla sig i cirka tre avsnitt innan den kvinnliga huvudpersonen bestämde sig för att det var man #1 hon ville ha. Även för att storyn var perfekt utmätt över avsnitten, och serien blev bara mer och mer intensivt spännande, i stället för att som alldeles för många k-dramer nå sitt klimax i näst sista avsnittet och sedan spendera hela sista avsnittet på bara avtoningen; eller ännu värre, när konflikterna löses utan någon vidare upptrappning och allt bara slutar.

Pinocchio är som I Hear Your Voice fast ännu bättre. Kärlekstriangeln har hittills bara funnits som en vag möjlighet, och ärligt talat har Beom-jo aldrig haft en riktig chans. Storyn verkar hittills vara ännu bättre utmätt, även om jag är lite nervös över hastigheten den berättas i. Om en knapp månad får vi se om den kan sluta lika adrenalinmässigt och känslomässigt explosivt. Slutet på I Hear Your Voice var som en tragisk thriller, där man ville att hjältarna skulle vinna, men inte att den stackars skurken skulle förlora. Pinocchio verkar röra sig mot ett liknande slut, och det gör mig extatisk!

Nya avsnitt av Pinocchio läggs med engelsk text upp varje torsdag och fredag på Viki.

I tider när vi mest blir matade med ointressanta presskonferenser och trista matchintervjuer suktar vi idrottsintresserade efter vad som händer bakom kulisserna. Vi vill in i omklädningsrummet, höra taktiksnacket och se hur idrottsstjärnorna beter sig utanför rampljuset.

Liev Schreibers berättarröst har varit seriens signum, nu ersatt av Bill Camp. Men annars är programmet minst lika välproducerat som på HBO-tiden.

Därför älskar vi också program som Road to the NHL Winter Classic. Den traditionsenliga tidigare HBO-dokumentärserien som ledsagar oss rakt in i kärnverksamheten, och hem till stjärnorna, hos de två lag som möts i Winter Classic på nyårsdagen – i år Chicago Blackhawks och Washington Capitals.

När HBO hoppade av togs produktionen över av uppstickaren Epix, som ägs av storspelaren Studio 3 (i sin tur delägt av Viacom, Paramount, MGM och Lionsgate). Den stora skillnaden är avsaknaden av Liev Schreibers berättarröst. Han är nu ersatt av skådespelaren Bill Camp och det blir kanske inte riktig samma sak. Men annars är det ett minst lika välproducerat program som innan. Precis som i föregående säsongerna lyckas man snappa upp snacket i båset, i omklädningsrummet och på träning. Det är sådant vi vill höra.

I år har serien också tagits upp av TV10 i Sverige, som sänder alla avsnitt med några få dagars fördröjning. Det är ju superkul, men dessvärre finns inte TV10 i HD. Det tycker jag att Viasat borde åtgärdat för länge sedan. Därför rekommendera jag att i stället se programmet i efterhand på Viaplay där jag förutsätter att programmet kommer att finns i bättre kvalitet.

Road to the NHL Winter Classic börjar på TV10 i kväll kl 21:30.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Försök att se Bring it on utan att efteråt nynna på den här ramsan:

I said...
Brr!
It's cold in here
I said there must be some Clovers
In the atmosphere
I said…
Oh-Ee-Oh-Ee-Oh
Ice! Ice! Ice!

För att vara en riktigt bra high school-komedi behövs följande ingredienser:

• En älskvärd huvudperson som går från att vara ytlig till att Lära Sig Något
• En alternativ cool ny kompis som hjälper huvudpersonen att Lära Sig Något
• Ett roligt montage med knasiga karaktärer som hajar noll:

• En populär falsk kille man vet är Fel för huvudpersonen
• En inte lika populär men mycket coolare och schysstare kille som Tror På huvudpersonen (och som är Rätt för henne).
• Ett groteskt överspel, speciellt av de elaka
• Roliga eftertexter med bloopers
• Är det 90-tal måste det även vara med en riktigt dålig skejtpunk-liknande låt som någon dansar till. Gärna i sängen:

Bring It On (2000) = check check check!

Torrance (spelas av otroligt gulliga Kirsten Dunst) är ny ledare för den mycket framgångsrika hejaklacken Toros från San Diego. Hon måste nu leda Toros till en sjunde vinst i nationella cheerleading-mästerskapen men det visar sig inte vara så lätt…speciellt inte när det visar sig att koreografin de vunnit med i alla år, varje gång stulits från ett annat lag – Clovers.

Medan Toros är vita och rika kommer Clovers från fattiga East Compton och består av svarta och latinas under ledningen av den vidunderligt coola Isis (Gabrielle Union). Inte undra på att de är jäkliga sura då Toros genom att sno deras cheerleadingnummer ständigt vinner mästerskapen som de själva inte ens har råd att ställa upp i.

Tur då att ett syskonpar anländer till skolan för att backa Torrance i hennes vilja att göra rätt och vinna på egna meriter. Framför allt den tuffa gymnasten Missy (Eliza Dushku – aka Faith från Buffy) som sportar den typen av tillfälliga dreadlocks som Veckorevyn tipsade om på 90-talet »tvinna med vax, går ut i tvätten!«.

Blandband! Åh!

Missy har även en väldigt trevlig bror med sned mun och Clash-tisha som ger tönt-sportjocksen svar på tal. Och som gör ett kärleks-blandband till Torrance. Blandband! Åh!

Ja ni hör ju. Bring it on har allt, från klasskamp till biltvätt i bikini. Måste ses – och ses om!

Se Bring it on på Viaplay.

Så var det slut, det sista avnittet av The Colbert Report sändes i natt. Efter 1447 avsnitt så väljer Stephen Colbert nu att gå vidare till CBS för att ta över The Late Show efter David Letterman nästa år.

Det sista avsnittet innehöll bland annat en avskedssång, med en massa kändisar i studion. Vince Gilligan, James Franco. Walter White, Bill Clinton, Charlie Skinner, Ariana Huffington, Will McAvoy och Katie Couric sjöng med i avslutningslåten We'll meet again:

Lite grining blir man ju. Kommer ni sakna The Colbert Report?

Mitt favoritoriginal i den svenska samtidskulturen heter Johan Jonason. Han är regissör, musiker och skådespelare – för en bredare allmänhet antagligen mest känd som den arga pappan i slutet av Ruben Östlunds Play. Jonasons utmärkta spelfilmsdebut, det psykologiska dramat Behandlingen från 2009, är oförskämt förbisedd. Men häromåret fick han en Guldbagge för sin kortfilm Dance Music Now om en neurotisk sångare (Jonason själv) som får en studioinspelning att balla ur.

Nu har Jonason regisserat och smugit ut ännu en film – hybriddokumentären Conquering China som hade premiär på Stockholms filmfestival och nyligen fick VOD-premiär på Triart.

Det är skojigt när Jonason lyckas fixa ett gig som bröllopssångare i Kina, men mest verkar kineserna förbryllade över den gänglige svensken med sin besynnerliga sångstil och sina konstiga frågor.

Släktskapet till Dance Music Now är tydligt: musikern Jonason reser till världens största framtidsland Kina för att utforska möjligheterna att slå igenom. Det ska genast sägas att Conquering China mer är en film om en naiv, och snart allt mer frustrerad, musiker än om musiklandet Kina. Vilket – i takt med att frustrationen hos Jonason växer – också skapar allt större frustration hos mig.

Jag förstår intentionen – sätt en lätt lustig person som dokumentär ciceron (Lex Borat) och se vad som händer. Med den oberäknelige Jonason kan ett sådant koncept gå precis hur långt som helst. Och om Conquering China hade varit säg en drift med countrykulturen i Nashville – Johan Jonasons veranda – så hade det varit lättare att njuta av det, av berättarröstens tankemonologer om motgång, eftersom vi står på relativt bra grundkunskap när det gäller platsens musik.

Men när Jonason träffar personer ur en dansmusikscen som åtminstone jag inte vet ett skvatt om så får han förlåta: jag är bra mycket mer intresserad av deras tankar om musik, om sin roll i den och om vad som händer i kinesisk popkultur i dag. Visst får vi fragment som är oerhört intressanta (och skojiga scener när Jonason lyckas fixa ett gig som bröllopssångare). Men mest verkar kineserna förbryllade över den gänglige svensken med sin besynnerliga sångstil och sina konstiga frågor. De får heller inte chansen att säga så värst mycket. Det får däremot två andra västerlänningar.

Man får anta att boogie-woogiepianisten Robert Wells och elektrofarfar Jean Michael Jarre står som någon slags förebilder för Jonasons erövringsmål. De har bägge lyckats lämna det sjunkande skeppet Europa och göra sig stabila namn och karriärer i det som är framtiden med stort F. (Jag ska inte hymla med att jag tycker att Jonasons uppdelning och funderingar kring detta »skifte« närmar sig det obehagliga). Naturligtvis är det skitintressant att höra Jarre berätta om hur han som förste västerlänning började spelas i Kina på 70-talet och hur hans synthesizer har piratkopierats. Eller hur stor Wells är.

Men jag sitter hela tiden och väntar på mer matnyttigt om Kina. I stället växer den kinesiska kulturmuren mot Jonason, och mot oss. Mycket tack vare ciceron själv.

Conquering China är ett intressant misslyckande (med stor behållning i snyggt känsligt foto som jag tror är signerat Mårten Nilsson) eftersom den får mig att vilja se två filmer: en vettig dokumentär om samtida kinesisk popmusik och en film – eller gärna en hel tv-serie; varför inte ett resprogram – där Johan Jonasons  balanserar sin frustration mot världen med en nyfikenhet som också öppnar upp denna värld för tittaren.

Då skulle Jonason antagligen gå från obskyrt original till superstjärna. Kanske till och med i Kina.

Behandlingen, Conquering China och snart även Dance Music Now finns på Triart.se.