Homeland som bäst – det är när det verkligen gör sig påmint att detta är 24-showrunnern Howard Gordons serie. Det är då Sean Callerys pulserande 00-tals-action-electronica understryker stämningen som effektivast (ja, han skapade musiken till 24 också), det är då Lockhart blir en komposit av Bill Buchanan och Logan medan Jack Bauer ekar i både Quinn och Carrie; och det är då schackrutorna är polerat svartvita med starka hardcore-islamister och svaga förrädare bakom de egna linjerna.

Det finns inte en rollgestalt, inte en replik, inte en tråd i intrigen, som inte vibrerar av lätt åldrad men förtjusande livaktig 24-nostalgi.

Det finns inte en bit i Homeland just nu som inte hade kunnat läggas in perfekt i ett 24-pussel; inte en rollgestalt, inte en replik, inte en tråd i intrigen, som inte vibrerar av lätt åldrad men förtjusande livaktig 24-nostalgi.

För bara några veckor sedan kippade vi efter andan när Carrie fick bipolär-pillren utbytta mot LSD och jagade oss genom en hallucinatorisk scensekvens som hade varit ett omöjligt stilbrott i 24, men därutöver har det varit ideliga cliffhangers och klassiska agent- och terroristgrepp, frontade av ett briljant terrorledarporträtt i turkiske Numan Acars skarpa psykopat Haqqani.

Att säga att det känns här och nu vore att ljuga. Det känns kanske rentav mossigare än det 00-tal när 24 var som bäst och inspirerade Sleeper Cell att låta en av Al Qaida-terroristerna vara en stukad hiphopfan som letade A Tribe Called Quest-cd-skivor dagen innan terrordådet. Då ville man ta terroristdramat framåt, nu vill man ta det tillbaka. De hyfsat komplexa internationella relationerna och djupare personteckningarna till trots så är Homeland just nu en lyxkryssning, all-inclusive, för oss 24-veteraner.

Senaste avsnittet av Homeland skulle ha hållits en extra vecka på SVT men publiktrycket gjorde att det lades ut redan i kväll på SVT Play.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

The Matrix, Lost, Star Wars, Wild at Heart... Listan på filmer och tv-serier som inspirerats av Trollkarlen från Oz kan göras lång, och sägningar som »We're not in Kansas anymore« är en självklar del av det västerländska popkulturarvet. (Precis som Oz-referenser är den late manusförfattarens sätt att droppa lite Hollywood-klass i sitt risiga manus).

Greppet att låta filmen övergå från svartvitt till gloriös technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och färgskalan är rena knarket.

I år firar den 75, och är en perfekt film att spara till julhelgen: den är sentimental, hjärtevärmande, praktfull och precis lagom surrealistisk för att passa till den dästa, glöggfryntliga julstämningen.

Jag såg den först häromåret och det var en härlig tripp att äntligen få beta av denna kulturella hörnsten, sönderälskad av miljarder amerikaner: inför jubiléet släpptes bland annat en triviasmäckad coffe table-bok och en piffad 3D-version av filmen på ett gäng IMAX-biografer i USA, insålda med en härligt fläskig trailer:

Judy Garland är förstås perfekt i rollen, med en självklar pondus värdig en Elle Fanning (om det nu inte är helt historielöst att jämföra åt fel håll) och det där märkliga barnskådisutseendet med en mix av barnkropp och vuxenhuvud. Hon sjunger förstås otroligt fint, även om Fläskkvartettens och Freddie Wadlings version av Over the Rainbow (inklusive, ska vi säga, lite mer »bagage«) möjligen är snäppet starkare.

Greppet att låta filmen övergå från svartvitt (eller snarare sepiatonat) till gloriös technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och färgskalan är rena knarket. Rött är det knallrödaste rött du någonsin sett, möjligen med undantag för rosenrabatten i bakgrunden i nån Douglas Sirk-melodram.

Och sen: kulisser kulisser kulisser! I dessa tider är det såklart mysigt med en film som lutar sig mot optiska effekter och back projection istället för det green screen-helvete folk som George Lucas lärt oss hata. Men effektmässigt känns Trollkarlen från Oz inte särskilt förmodern utan snarare sprungen ur teatern, med gigantiska kulissbyggen och en Wicked Witch of the West som gör sorti genom en rökpuff och åker ner genom en lucka i scengolvet. Det är fint.

De läskiga och bisarra aspekterna hos Trollkarlen från Oz är förstås omvittnade: ett envist rykte från VHS-tiden gick om att man kunde se att en munchkin-skådis hängde sig i bakgrunden inför rullande kamera pga olycklig kärlek... vilket »tyvärr« visade sig vara fel. Munchkins, alltså det kortväxta gladlynta folket med färggranna dräkter i Munchkin-land, är en fascinerande man tager vad man haver-blandning av dvärgar och hårt sminkade barn, och de där flygaporna – spelade av barn med apmasker och vingar? – ser otäcka ut... inte direkt realistiska, men ändå verkliga på något sjukt sätt. Mycket läskiga än häxan!

Trollkarlen från Oz är strålande, hantverksskickligt spektakel med samma öververkliga, överpeppade lyster som mästerliga Singin' in the Rain. Dock med en lätt tveksam »Borta bra men hemma alltid bäst!«-slutkläm som hamras in med viss övertydlighet.

Det enda jag blev besviken på är finalen. Dorothy vaknar och – spoiler alert! – alltihop, hela den långa LSD-trippen, var såklart en feberdröm, men kunde vi inte fått det klassiska »Eller var det...?«-twisten på slutet? Kunde inte Dorothy fått hitta lite halm innanför kragen på Ray Bolger och bara: »Fågelskrämman… eller?« Cue läskig musik och The End.

Men man kan ju inte få allt. Att bara sitta Aladdin-stinn och glöggmysig i soffan och hänföras av färgerna och kulissbyggena räcker väldigt långt.

Se Trollkarlen från Oz på Viaplay.

De två första avsnitten av Gift vid första ögonkastet handlade om singlarna, ihopparandet av dem och bröllopet. Avsnitt tre handlade om bröllopsresan, och nu i avsnitt fyra flyttade paren till slut ihop och vardagen och verkligheten började.

Jag skrev efter de första två avsnitten att jag inte riktigt kunde avgöra vad det var som störde mig med programmet och hur mycket av det som handlade om mina egna tankar om hur jag själv skulle känna. Nu när jag har följt med i den del av programmet som är lite mer på riktigt så vet jag väl kanske inte fortfarande, men jag tror att jag börjar komma lite närmare.

Jag avundas de deltagande att de vågar. De vågar vara öppna och de vågar erkänna att de känner saker.

Dels handlar det förstås om att jag inte är så bra med andra människor, och tanken på att plötsligt behöva dela hem och eventuellt säng med någon främling gör mig väldigt obekväm. (Jag tänkte skämta om att jag knappt gillar att göra det med någon jag älskar men han kanske blir ledsen då.) Men lika mycket handlar det om att… ja, att jag inte är så bra med andra människor. Jag vågar inte alltid tro att de gillar mig, jag tenderar att möta situationer med den färdiga inställningen att det är mig det är fel på. (Hej mobbat barn utan automatvapen.) Jag har så svårt att föreställa mig att gå in i en sån här upplevelse och kunna ge mig hän, att kunna bestämma mig för att okej, jag satsar, jag går all-in.

Det är svårt nog att öppna upp sig på det sättet för att kunna bli sårad när man gillar personen i fråga och har något slags aning om att hen känner likadant, men här ska man skutta till den punkten på en gång och bara köra. De deltagande gör det på olika sätt, och jag tror inte att något av de sätten är rätt eller fel – jag tror att det beror på att folk är olika. Även i vanliga civila dejtinglivet finns det de som kan hoppa i med båda fötterna och bara köra, och de som är väldigt försiktiga och gömmer mycket inombords och under skyddskåpor. (Jag är mer den andra sorten, ifall det var oklart.)

Även i vanliga civila dejtinglivet finns det de som kan hoppa i med båda fötterna och bara köra, och de som är väldigt försiktiga och gömmer mycket inombords och under skyddskåpor.

Flera av dem nämnde i början sin oro för vad deras tilldelade partner skulle tänka om dem. Själv skulle jag inte våga vara med i ett sånt här experiment av många skäl men kanske främst för att jag skulle vara säker på att den som stod och väntade på mig skulle bli besviken. På så många plan. Eller, jag skulle nog tänka att jag skulle bli utslagen i en tidig casting-vända för att det inte gick att hitta någon som jag kunde funka med, och om jag av något mirakel kom med för att det skulle bli bra TV eller något, så skulle jag förutsätta att de skulle bli besvikna. Typ så.

Gift vid första ögonkastet är en serie som har provocerat många av många olika skäl. Själv kan jag nästan känna lite att jag avundas de deltagande att de vågar. De vågar vara öppna och de vågar erkänna att de känner saker. En liten del av mig sitter och skriker att de är galna, och flera andra delar har mer sansade invändningar, men samtidigt finns också en liten del som önskar att vi alla var lite bättre på att våga satsa.

(Insert klämkäck avrundning om att då skulle sådana här program inte behövas.)

Gift vid första ögonkastet visas på SVT Flow.

Roberts och Lee Curtis i Ryan Murphy-serie
Emma Roberts och Jamie Lee Curtis är klara för Ryan Murphys (Glee, American Horror Story) nya serie Scream Queens.

Superman-prequel
Syfy håller på att utveckla en Superman-prequel som går under namnet Krypton. Man of Steel-författaren David S. Goyer skriver manus.

The League läggs ner
Den sjunde säsongen kommer att bli den sista.

Jag hade nog knappt ens hört talas om den piratstreamingsajten Swefilmer, och definitivt inte fattat hur stor den var, om det inte hade varit för Pretty Little Liars-fansen – företrädesvis tjejer i 11–18-årsåldern som uppvisar exakt det konsumtionsbeteende som producenterna bakom serien inte bara hoppats på utan rentav ser som »tv-branschens räddning«: nämligen följer serien i »realtid«, det vill säga enligt amerikanskt tablåschema, och utifrån detta deltar i en globalt interagerande community på nätet.

Jag har skrivit en längre text för Expressen Kultur om det absurda i att samma tv-industri som nu  officiellt använder pirathype som ett extremt effektivt PR-verktyg samtidigt deltar i stämningen mot Bredbandsbolaget för att få till en blockering av Swefilmer.

Men hur viktigt är det med Pretty Little Liars, egentligen? Rikta den frågan till fansen och försök hantera responsen. Det är naturligtvis lika viktigt för dem som det för, typ, Expressens Niklas Svensson med Homeland.

MTG som äger rättigheterna till Pretty Little Liars har ingen möjlighet att rida på, och bidra till, hypen kring serien. De får avsnitten alldeles för sent och har inte ens visningsrätt på nätet. Så vart ska Pretty Little Liars-fansen ta vägen när Swefilmer stängt ner?

Visst, vi lever i en brytningstid och distributionsproblematiken lär vara övergående. På bara tre år har massor hänt, vi kan i dag följa allt fler av de bästa amerikanska dramaserierna tätt inpå USA-visningarna inte bara tack vare proaktiva aktörer som HBO Nordic, C More och Viaplay utan lika mycket via de etablerade kanalerna. Och om ytterligare tre år kan säkert tonåringarna följa sina nya favoritserier via legala kanaler direkt när de släpps.

Men Pretty Little Liars-hypen är här och nu och kan inte, för hundratusentals fans i Sverige, ersättas med något annat om tre år, eller bevekas med ett budskap om att »ni får strunta i ert största popkulturella intresse nu men era småsyskon kan säkert få lättare att följa sina favoriter om några år!«.

»Men hur viktigt är det med Pretty Little Liars, egentligen?« har jag hört invändas.

Well, rikta den frågan till fansen och försök hantera responsen. Det är naturligtvis lika viktigt för dem som det för, typ, Expressens Niklas Svensson att Homeland SVT-sänds i »tablå-realtid«:

#Homeland pausar alltså en vecka i USA på grund av Thanksgiving. Vilket borde betyda paus här också. Men säg att det inte stämmer, @SVT?!

— Niklas Svensson (@niklassvensson) November 24, 2014

Eller, egentligen, viktigare. One Direction och Pretty Little Liars är både globala generationskulturmarkörer och bärare av den globala medie- och underhållningsindustrin.

Ett utdrag ur min Expressen-text:

Själv trodde jag att nedladdningen bland ungdomar hade gått ner efter Ipred, om inte på grund av rädsla eller rättspatos så för att tillgången skulle ha blivit sämre. En informell undersökning på en grundskola och en gymnasieskola i Nacka visar tvärtom att 90 procent av eleverna använder Swefilmer.

Pamela Davidsson på stiftelsen .SE, som ligger bakom den årliga rapporten »Svenskarna och internet«, pratar om »minskad fildelning hos 16-25-åringar« som ett »trendbrott«, men nämner bara laglig streaming som förklaring. Det är antagligen det största felslutet i rapportens historia.

Läs hela texten här.

I natt var president Barack Obama gäst hos Stephen Colbert för att bland annat prata om arbetet med sjukförsäkringar. Men innan själva intervjun började så överraskade Barack Obama Colbert genom att rusa in i studion och ta över programmet och segmentet The Word:

Stephen, you’ve been taking a lot of shots at my job, so I’m taking a shot at yours.

Finaldags i spelbolaget Pafs Experiment Ensam-kampanj – på luciadagen blir det premiär för den femte och sista filmen, där Bob Dylan spelar för Fredrik Wikingsson, ensam i publiken. Hittills har 700 000 sett spelbolagets content-reklamserie och den siffran lär mångdubblas nu.

Här är teasern:

Jag måste säga att jag har hajat till lite över samstämmigheten kring hur oerhört annorlunda Filip Hammar och Fredrik Wikingssons senaste tv-serie Ska vi göra slut? är i jämförelse med allt de gjort tidigare. Både de själva och recensenter har betonat vilken ny riktning de tagit – när jag bara ser dem möjligen mer djupfokuserade men definitivt på samma kurs som i exempelvis Får vi följa med? eller ännu hellre Lite sällskap. Fascinationen för människor och relationer har alltid varit deras styrka, tillsammans med en imponerande lyhördhet.

Därför finns det heller ingen anledning att tvivla på att de ska kunna ro sitt första stora dokumentärfilmsprojekt i hamn. I historien om det somaliska bandylandslaget från Borlänge har de hittat alla beståndsdelar man kan önska sig: Starka profiler, goda intentioner, kulturkrockar, ett till synes hopplöst uppdrag med en resa mot ett konkret mål där vinsten i slutändan kanske inte handlar så mycket om det sportsliga som om det mänskliga.

I något mindre skala finns en liknande berättelse om ett udda integrationsprojekt (med en fantastisk huvudperson i centrum) på SVT Play några dagar till: Pimplare från Syrien. Passa på att se den dokumentären innan den försvinner.

Här är första trailern för Trevligt folk:

Av trailern att döma skulle jag säga att radarparets förflyttning från den lilla skärmen till den stora duken kommer att gå alldeles utmärkt.

Trevligt folk har biopremiär 28 januari.

Gooding Jr spelar O.J Simpson
Cuba Gooding Jr kommer att spela O.J Simpson i Ryan Murphys nya serie American Crime Story.

Preston i Showtime-pilot
Carrie Preston (True Blood, The Good Wife) kommer att ha en roll i nya Showtime-piloten Happyish.

Chase gästar Community?
Chevy Chase säger att han kommer att dyka upp i den sjätte säsongen av Community. Sony säger att det inte stämmer.

Rizzoli & Isles förnyad
TNT har förnyat serien för en sjätte säsong, som kommer att bestå av 18 avsnitt.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Poverty Row var ett populärt begrepp i Hollywood under ett par decennier – från 1920-talet och framåt användes det för att beskriva mindre bemedlade filmstudios, blygsamma inrättningar som i skuggan av de fem studiojättarna (då: MGM, Paramount, 20th Century Fox, Warner Brothers och RKO) producerade B-film, lågbudgethistorier med mestadels okända aktörer i huvudrollerna och oftast utan uppenbar konstnärlig ambition. De sällan långlivade filmhusen hade namn som Mascot Pictures, Grand National Films och Producers Releasing Corporation.

Ulmer målar upp en genuint klaustrofobisk Kafkavärld där minsta obetänksamma snedsteg, varje impulsivt, desperat försök att häva sig upp ur ens prekära situation, straffas.

Benämningen Poverty Row var nedlåtande och generaliserande, men tämligen rättvis; en majoritet av filmerna var hantverksmässigt undermåliga, berättelserna bristfälliga och sensationalistiska, och skådisarna kom från andra- eller tredjehandssorteringen. På Poverty Row producerades filmer på löpande band, framförallt westerns, kriminalfilmer och billiga matinéäventyr i vilka koncept, kulisser och kostymer återanvändes om och om igen. Det var en drömfabrik med få drömmar.

Men eftersom Hollywood, då som nu, är fullt av filmiska begåvningar på väg upp, och inte minst talanger som sjunkit ner i dyn efter sina glansdagar, så spottade även Poverty Row-maskinen ur sig en och annan guldklimp, som trotsade oddsen och vände de knappa produktionsförhållandena till sin fördel.

Ett av de bästa exemplen på en mästerlig Poverty Row-film, och en av de främsta film noir-rullarna någonsin, är Detour (1945), en thriller där åskådaren blir medpassagerare på en ödesmättad färd genom ett mörkt, hotfullt Amerika, befolkat av desperata opportunister vars oåterkalleliga livsval leder till ond, bråd död.

Filmen handlar om pianisten Al, som harvar på nattklubbar i New York med varierande framgång. När hans flickvän lämnar stan för att söka lyckan i Hollywood följer Al så småningom efter henne, men eftersom han närapå är utblottad liftar han över kontinenten istället för att ta tåg eller flyg. När en excentrisk bookmaker som plockat upp honom plötsligt dör av en hjärtattack ute i ingenstans på vischan i Arizona får Al en ingivelse – han dumpar kroppen, tar över bookiens identitet och kör vidare med bilen. Tillfället gör tjuven, och Al får bittert erfara att hans impulsiva handling får konsekvenser som han aldrig kunnat ana, inte minst när han stöter på vampen Vera, en klassisk femme fatale som snart sätter sina klor i honom.

Regissören Edgar G Ulmer är utöver Detour mest känd för Karloff-Lugosi-rysaren The Black Cat (1934), en Poe-inspirerad Universalskräckis som jag varmt rekommenderar, men han hann även med att producera och medregissera den högintressanta tyska medborgarskildringen Menschen am Sonntag (People on Sunday, 1929) tillsammans med bröderna Siodmak, efter ett manus av Billy Wilder, innan han likt många andra europeiska regissörer flyttade till USA och fortsatte sin karriär där medan nazisterna gjorde sitt bästa för att ödelägga Europa.

I Detour gör Ulmer verkligen det mesta av sin begränsade budget – hela filmen spelades in på en eller ett par veckor (uppgifterna varierar) och är bara 68 täta minuter lång – och han lyckas med enkla medel förmedla en genuint klaustrofobisk känsla och måla upp en närmast Kafkaartad värld där minsta obetänksamma snedsteg, varje impulsivt, desperat försök att häva sig upp ur ens prekära situation, straffas som vore det en kungs hybris i antikens Grekland.

Peter Bogdanovich sa en gång om Ulmer att »nobody has ever made good pictures faster or for less money«. Aldrig var det tydligare än med Detour.

Se Detour på Viaplay.

Innehåller spoilers om Pinocchio avsnitt 7 och 8, The Frog in the Well och One Lucky Day.

Det är två timmar kvar till sändning, och Dal-po kan inte låta bli att varna In-ha om att YGN har exklusiv tillgång till övervakningsfilmen från gymmet. In-ha tar det dock med ro, och precis när hon ska berätta vad MSC har, så kommer Beom-jo rusande, lyfter upp henne, och springer iväg med henne. Dal-po börjar tvivla på om YGN verkligen har hela storyn med tanke på att In-ha inte kan ljuga.

In-ha frågar Dal-po om han tror att de bara kan bli vänner igen, men Dal-po kan inte det. Han frågar In-ha om hon kan, och det kan hon. Hick. Deras blickar möts.

YGN:s plan är att göra ett inslag om farorna med överdriven träning. Damen som dog på gymmet har en ex-make som nyligen gift om sig med en skönhetsdrottning, och YGN tror att det var hennes motivation till att bli av med sin vikt. Dal-po och Yoo-rae har dock inte kunnat kontakta den avlidnes familj, så en halvtimme innan sändningsdags återvänder Dal-po till sjukhuset för att höra om någon familjemedlem dykt upp för vakan. I Sydkorea håller man vakor på sjukhuset omedelbart efter någon dött.

Dal-po har tur, den avlidnes dotter har nyligen anlänt från sitt hem på andra sidan landet. Hon sitter i rullstol. Dal-po får veta att dottern lider av akut leversvikt, och att mamman försökte gå ner i vikt för att få ner fetthalten i sin egen lever, så hon kunde donera den. Nyhetssändningen startar. Dottern blir utom sig av sorg när hon ser övervakningsfilmen och YGN:s anklagelser om att mamman gick ner i vikt för att bli mer attraktiv.

Dal-po minns förkrossat när han skällde ut In-ha om att reportrar måste ta ansvar för det de säger. Det är en stark scen när Dal-po har ett samtal med sitt anklagande själv från avsnitt 4, och snyggt regisserad när kameran bryter 180-graders-regeln efter att anklagande Dal-po försvunnit, och nutida Dal-po plötsligt sitter till höger i bild där anklagande Dal-po tidigare satt, som för att visa att Dal-po accepterar sina egna anklagelser om att In-ha (och nu han själv) inte duger som reporter.

Hos MSC firar man att deras rekordlåga förtroende nu nästan är ikapp YGN, och hos YGN har Dal-po inte synts till sedan han stack till sjukhuset.

Ute i distrikten går rookie-reportrarna fortfarande sina rundor. Yoo-rae får syn på en underligt klädd dam som vandrar in på polishuset, fast så känner hon igen henne som Park Ro-sa (seriöst?), styrelseordförande för Beomjo-varuhusen. Ro-sa berättar att hon är här för att träffa sin son Beom-jo och alla blir chockade över att Beom-jo tydligen är precis så rik som ryktet sagt. Ro-sa blir själv chockad över hur sliten hennes son är efter några dagars fältarbete.

In-ha har influensa, men vägrar gå hem från jobbet. Tur då att Beom-jo berättade detta för sin mamma, som kommer in i reportrarnas skabbiga rum med värmefiltar, nya madrasser, en presentkorg och andra bekvämligheter.

Dal-po har bestämt sig för att ge upp reporter-yrket, men ångrar sig efter ett pepp-talk från farfar som säger att Dal-po lärt sin läxa och inte kommer begå ett så stort misstag igen. Dal-po välkomnas tillbaka till redaktionen eftersom producenten en gång själv begick ett stort misstag när han bidrog till att ruinera Dal-pos familj. Det var då producenten flydde från nyheterna till frågesportprogrammet där han mötte Dal-po, och det var efter att ha mött Dal-po som han skämdes så mycket att han gick tillbaka till nyheterna för att konfrontera sitt misstag i stället för att gömma sig. Karaktärsutvecklande och relationsbyggande scener är alltid välkomna!

Både In-ha/Beom-jo och Dal-po/Yoo-rae får trots Chan-soos protester tag på något de tänker kan vara av intresse – den »försvunna« fabrikschefens samtalslogg. Samtidigt känner Dal-po att In-ha undviker honom, och tänker att det måste vara för att han bekände sina känslor för henne.

Dal-po hittar In-ha sovandes på en toalett på polishuset, och får veta att hon undvikit honom för att hon inte vill smitta honom. När hon nästan kollapsar tar han henne till ett sjukhus och får veta att det är bältros hon lider av och inte influensa. Efter hon tillfrisknat får Dal-po sig en utskällning för sin egen utskällning, och han erkänner att han hade fel om henne och att hon visst kan bli en bra reporter.

Jae-myung får syn på en stor reklambild med Cha-ok och In-ha utanför MSC-byggnaden och frågar några reportrar vem In-ha är. De svarar att hon är Cha-oks dotter som också blivit reporter. Är det nu vi ska bli nervösa för In-has skull?

Dal-po går igenom fabrikschefens samtalslogg och får syn på ett nummer han känner igen (han har närmast fotografiskt minne, som ni kanske minns). Han slår in numret i sin mobil och får fram en kontakt han sparat som »kofångare«. De bestämmer träff, så Dal-po kan nysta i storyn.

Samtidigt har Jae-myung passat på att starta fabrikschefens mobil ute på torget där han och Dal-po ska träffas. Chan-soo ser detta, och rusar ut med några kollegor för att se om de kan få något spår.

Dal-po och »kofångare« möts ute på torget, där Dal-po tycker »kofångare« verkar konstigt bekant, varpå »kofångare« presenterar sig som Ki Jae-myung. Oh, shit!

Dal-po förstår att hans bror kan ha gjort något riktigt hemskt med fabrikschefen, och presenterar sig därför som Dal-po – ett namn hans bror inte skulle känna igen. Då får han syn på Chan-soo, så han drar med sig Jae-myung in på en restaurang. Vad han inte vet är att Chan-soo hann se Dal-po rusa iväg.

Jae-myung försöker lämna tillbaka pengarna Dal-po gav vännen för skadorna på bilen, men Dal-po menar att Jae-myung behöver pengarna till reparationer, så hans chefer inte blir arga. Då berättar Jae-myung att bilen är hans egen, så det är lugnt. Jae-myung frågar sedan vad Dal-po jobbar med, och han ljuger och säger att han är arbetslös. Jae-myung erbjuder sig att betala maten, dels eftersom Dal-po är arbetslös (då får Dal-po dåligt samvete och säger att han kan betala), dels för att Jae-myung är gammal nog att vara Dal-pos storebror (då blir Dal-po märkbart rörd och låter sin bror betala).

In-ha och Dal-po tar en promenad tillsammans. Det är den första snön och julpynt lyser vackert överallt. In-ha frågar Dal-po om han tror att de någonsin kan gå tillbaka till att bara vara vänner, men Dal-po kan inte det. Han frågar In-ha om hon kan, och det är klart att hon kan. Hick. Deras blickar möts, och efter viss tvekan kysser de varandra för första gången. För övrigt är den koreanska frasen för »första snön« samma som frasen för »första ögonkastet« eftersom »snö« och »ögon« heter samma sak på koreanska.

På morgonen ska det göras rapporter om den första snön, och det absolut bästa man kan få på bild är någon fotgängare som halkar. In-ha blir överlycklig när hon får veta att det är hon som ska få göra rapporten. Första gången framför kamera!

Chan-soo frågar Dal-po om han var på torget igår, och han ljuger om att han inte var där och frågar varför han undrar. Chan-soo berättar då att de kunde spåra fabrikschefens mobil till torget, och undrade om Dal-po kanske sett honom. När Dal-po möter In-ha i en trappa på polishuset, så berättar hon överlyckligt om sin första rapport, men han ger henne en väldigt deprimerande kram som svar och säger att han ska gratulera henne om hon säger att allt kommer ordna sig. Det är ovanligt att män i koreanska serier visar en sådan sårbarhet som Dal-po uppvisar nu, så ursäkta mig medan jag blir ännu mer förälskad i Pinocchio.

Dal-po berättar dock inte varför han behöver höra att allt ordnar sig när In-ha frågar. Hmpf. Det är förstås för att det nu finns en ännu starkare koppling mellan den försvunna fabrikschefen och Jae-myung och det gör Dal-po nervös.

Dal-peng och farfar kommer till polishuset för att lämna några nya kläder till In-ha som hon kan ha när hon bandar sin rapport. Dal-peng tycker buttert att det inte är något märkvärdigt att hon är den första nya reportern som får vara framför kameran, förutom när han stolt presenterar sig som »Pappa till Choi In-ha, den första i sin årskull som får vara framför kamera« till alla han möter på polishuset. Hehe.

När Dal-peng får se att alla reportrarna sover nära varandra i samma rum, så är hans första tanke att både In-ha och Dal-po sover här. Beom-jo lugnar dock Dal-peng när han säger att Dal-po berättade för honom att han är hemligt kär i Yoo-rae. Yoo-rae som också är i rummet blir chockad. Nu är vi inne på förväxlingsfars-territorium, och jag älskar det.

Yoo-rae möter Dal-po i korridoren, och han säger att de måste skynda då de ska ut och filma första-snö-rapporten. Hon svarar att hon är smickrad, men hon har inte tid till några andra män än kändisen hon är förälskad i. Dal-po är förvirrad.

Både MSC och YGN letar efter den perfekta platsen att filma första-snö-rapporten. Den perfekta platsen är förstås där de har stor chans att bara »råka« filma någon som halkar ordentligt. När Dal-po rusar runt i området de kört ut till, så får han syn på en bekant bil. Hans brors. Jae-myung kommer förstås gående och hör en gammal tant ropa på »herr reporter« för att berätta om en riktigt isig plats. Jae-myung följer efter Dal-po därifrån.

Under tiden har In-ha hittat en perfekt plats eftersom hennes mäklarpappa hjälpt henne. Kameramannen börjar sätta upp kameran, när en man trillar på trapporna. Beom-jo rusar upp för att hjälpa mannen, och kameramannen säger åt In-ha att säga åt Beom-jo att sluta hjälpa folk. Och visst ska hon göra det. Hick. Och som väntat så kan hon inte bara stå och se folk falla. Hon måste hjälpa dem. Kameramannen blir inte glad.

Tillbaka på MSC-redaktionen riskerar In-ha att sparkas. Hon får dock en utskällning av sin chef som berättar att de hjälper folk genom att göra politiker medvetna om vikten av att förhindra isbildning, och genom att göra folk medvetna om att de måste vara försiktiga, inte genom att hjälpa folk ner för hala trappor. In-ha och Beom-jo förstår nu och de ger sig ut för ett nytt försök. Den här gången filmar de inte bara personer som halkar, de intervjuar även folk.

När Dal-po lämnar YGN-redaktionen på kvällen för att åka tillbaka till polishuset konfronteras han av en förbannad Jae-myung som vill veta varför Dal-po ljög och varför han var hemma hos honom i dag. Jae-myung trycker våldsamt upp Dal-po mot ett träd och ryter att han aldrig vill se honom igen.

Någon annanstans i Seoul har en lastbilschaffis tagits för rattfylleri, men smitit i sin lastbil och har nu polisbilar i hasorna. Han kör som en riktig dåre, och är nära att ha ihjäl flera andra bilister.

In-ha, Beom-jo och deras kameraman ska bara vara ute i tio minuter till. In-ha frågar kameramannen om han aldrig hade moraliska dilemman när han var nybörjare, och det är klart han hade, men han tänker att om något riktigt hemskt nu tvunget ska hända, så kan det lika gärna hända när hans kamera rullar. En pojke med kryckor ska gå över vägen en bit bort, och de tänker filma honom eftersom han garanterat kommer halka.

Jae-myung kör upp i korsningen där In-ha och Beom-jo bandar. Så hörs polissirenerna en bit bort. Pojken på kryckor kämpar fortfarande med att ta sig över vägen och ner för backen kommer fylle-lastbilen farande. Pojken verkar ha klarat sig undan lastbilens bana när han kommit en bit över vägen, men då välter plötsligt lastbilen på sidan och kommer kasande ner för vägen som nu täcks av hela lastbilens längd. Inte en chans att pojken klarar sig. Då trycker Jae-myung gasen i botten och rammar lastbilen hårt med sin egen bil så den stannar upp. Lastbilschaffisen grips, och Jae-myung stapplar fram till pojken och ser så han mår bra. Pojken mår bra, men Jae-myung är svårt skadad och förlorar medvetandet.

Avsnitt 7 har fått sin titel The Frog in the Well från en kinesisk fabel om en trångsynt groda som bor i en brunn. En sköldpadda berättar för grodan om hur underbart och stort havet är, men brunnen är allt som grodan känner till, och därför vägrar den lämna brunnen. Det är Dal-po som är avsnittets trångsynta groda som bättre skulle ha undersökt den bantande kvinnans död.

Avsnitt 8 har fått sin titel One Lucky Day från en i Sydkorea klassisk novell om en man som beklagar sig till sin hustru över att han alltid haft otur i livet. Sedan en dag vänder allt och han har en otrolig tur under en dag, men när han återvänder hem har hustrun dött. Och precis så är ju avsnittet också, mycket verkar gå bra för många tills det plötsligt vänder till motsatsen.

Hittills har serien gått väldigt fort fram, och när dessa båda avsnitt nu saktar ner tempot till en egentligen lämpligare nivå känns det inte fullt lika bra. Men man får ta det onda med det goda, och ovissheten i sig – med tanke på att hela 12 avsnitt återstår – är spännande. Just nu är jag ordentligt nervös för att Jae-myung ska få en släng amnesi och tillfälligt glömma bort allt om Dal-po fram tills senare i serien. Ingen gillar koreansk tv:s överanvändande av amnesi-storylines, och Pinocchio som varit så bra fram till nu behöver verkligen inget sådant trams.

Nya avsnitt av Pinocchio läggs med engelsk text upp varje torsdag och fredag på Viki.

I trailern för Togetherness är det ett ögonblick jag fastnade för. Amanda Peet verkar ge något slags levnadsråd till en kompis som sitter i en bil: hon ler ett brett vackert leende, och säger: »Just fake it! Do you see this smile? I’m dead inside!« Så här:

Tur jag såg trailern först. För handlingen sätter inte direkt rekord i originalitet: Möjligen-död-på-insidan-tjejen Tina (Amanda Peet) beskrivs som en »free spirit« som har det tufft med att vara singel och bli äldre. Brett (Mark Duplass) och Tinas syster, Michelle (Melanie Lynskey) är ett gift par som kämpar för att anpassa sitt förhållande som föräldraskapet innebär. Bretts bästa vän är Alex (Steve Zissis), en överviktig, skådis som krisar då han aldrig får några jobb.

Tro mig, Duplass-bröderna blir nya Judd Apatow och kommer att härska i denna relationskomedigenre, om 30-nåt-medelklasstyper med ångest över familj, åldrande och misslyckande.

Jag blev lite deprimerad av att läsa den där handlingen. Ärligt, en »free spirit«-tjej som har ålders-singel-noja, och ett 30-nåt-par som har det svårt med att att behålla en het relation nu när de är föräldrar? Inte high concept direkt. Eller originellt.

Men att jag trots detta ser fram mot Togetherness beror dels på trailer-ögonblicket jag beskrev ovan, men också att det är Mark och Jay Duplass som ligger bakom serien. Känner inte till? Du kommer göra det, så småningom. Tro mig när jag säger att de två är den nya Judd Apatow. Duplassbröderna – som vi skrivit om både två och tre gånger tidigare – kommer härska över den här typen av relationskomedi: 30-nåt medelklasstyper med ångest över familj, åldrande och misslyckande.

Och gärna för mig! Duplass-bröderna såg jag alltså först som de roliga onda holistiska barnmorskorna i The Mindy Project; Mark har varit med i The League och Jay hade en av huvudrollerna i Transparent.

Men framför allt har de multitaskande brorsorna jobbat bakom kameran och det känns som de är sådana man unnar framgångar – som att de jobbat hårt, länge, ni vet den typen som på IMDB har jättemånga »tack till« (ofta enda betalningen när man jobbar gratis, gärna i produktionen av kompisars kortfilmer) och är creddade för lite allt möjligt, som »ljud«, »klippare«, »elektriker« förutom de tyngre posterna som producent och regissör.

Tydligen var det brödernas pappa som såg hur hans filmintresserade söner slet med att få jobba med film genom att filma kyrkans gudstjänster, och erbjöd dem en viss liten summa i månaden under en period för att ge dem chansen att jobba heltid med film. Så tack till den förstående pappan!

Togetherness har premiär på HBO Nordic den 12 januari.

Champions League: AS Roma–Manchester City (Viasat Fotboll onsdag kl 20:45)

Ingen annan match under årets avslutande Champions League-vecka betyder mer eller är mer avgörande än den här. Två lag på samma poäng inför den sista gruppmatchen som slåss om en plats i slutspelet på andra sidan nyår. Två lag med olika förutsättningar och bakgrund men med samma mål.

Båda klubbarna förenas av en dröm om en framtid i den allra högsta Europatoppen – och ett avancemang skulle vara en första indikation om att man är på rätt väg.

Manchester City är den nyrika uppstickaren som vill visa att de faktiskt hör hemma här, att de kan mäta sig med de allra största. Roma är den klassiska klubben under ombyggnad, det spännande moderna projektet i en annars lätt föråldrad italiensk fotboll, klubben som kan bli ett draglok för det italienska fotbollståg som alltmer står kvar vid stationen och ser andra länders nyrika, nyblivna storklubbar dra i väg mot en ljusnande horisont. Båda klubbarna förenas av en dröm om en framtid i den allra högsta Europatoppen – och ett avancemang skulle vara en första indikation om att man är på rätt väg.

Manchester City tog chansen i förra omgången genom en bragdartad vinst mot klara gruppettan Bayern och har sett bättre ut, inte lika tungfotade och söliga, på sistone hemma i ligan. De kommer ha systematiken, fysiken och ett par, tre nyckelspelare som börjar varva upp efter en trög höst,  medan Roma har kantspelet, de aviga matchvinnartyperna och farten.

Ligue 1: Lyon–Caen (TV4 Sport fredag kl 20:30)

Det är faktiskt inte mer än fem år sedan Lyon var i semifinal i Champions League. Och hela andra halvan av 00-talet var OL fransk fotbolls giganter. Slog storlag, levererade enorma mängder spelare till europeiska giganterna och byggde gång på gång om laget med enorm fingertoppskänsla.

Det var då det. Efter att ekonomin kraschade och luften gick ur klubben har OL fått börja om från början, med ett i stora delar purungt lag där den egna akademin och finfina talanger som Grenier och Lacazette fått utgöra grunden. Långsamt, långsamt har Lyon börjat klättra tillbaka mot den franska ligatopp som numera ser helt annorlunda ut. I år ser laget mer färdigt ut än på länge och kan kanske, kanske utmana PSG och Marseille åtminstone en bit in på 2015.

Premier League: Arsenal–Newcastle (Viasat Fotboll lördag kl 18:30)

Arsenals Arsène Wenger och Newcastles Alan Pardew är de två tränare i Premier League som suttit längst på sina poster. Just nu blåser vinden från lite olika håll bara. Och i varierande styrka. Wenger lider fortfarande av att han inte breddade truppen tillräckligt på försvarssidan i somras, att hans spelare ibland verkar vara gjorda av glas och att mittfältet saknar fysisk tyngd. Arsenal släppte slappt och klumpigt in tre snabba mål mot Stoke senast och lyckades inte hämta sig helt sedan. Kritiken har inte låtit vänta på sig – Wenger har fått rejäla skopor rättmätig kritik de senaste åren, men så här hårt ansatt har han nog inte varit förut.

Den ofta hårt kritiserade Pardew kommer samtidigt från en av sina bästa perioder som Newcastlemanager. Med den för all del ologiska och orättvisa segern mot de hittills omöjliga serieledarna Chelsea i helgen som höjdpunkt på en svajig, men ändå rätt lyckad, säsong.

Premier League: Manchester United–Liverpool (Viasat Fotboll söndag kl 14:30)

Det här borde ju vara en stormatch om titeln. Två av världens största klubbar, Storbritanniens två mest framgångsrika klubbar, i ett klassiskt rivalmöte. I stället är det en kamp mellan två snedbyggda lag som desperat famlar i mörkret efter defensiv soliditet, en konsekvent spelidé och – i Liverpools fall – någon, vem som helst, som kan peta in ett mål eller två.

Lite science fiction i jul kanske? HBO Nordic har köpt in den nya sci-fi-miniserien Ascension, som handlar om ett hemligt amerikanskt rymduppdrag där hundratals människor skickas iväg på en sekellång resa ombord på ett rymdskepp för att skapa en ny värld. Under resans gång sker ett mord på en kvinna och befolkningen på skeppet börjar ifrågasätta uppdraget. I huvudrollerna syns bland andra Tricia Helfer, Brian van Holt och Andrea Roth:

Ascension kommer att visas tre kvällar i rad på HBO Nordic, start den 16 december.

Kan inte släppa detta SVT-klipp från Vetenskapens värld. Man är liksom inte beredd på vad som komma skall, ur Jonas von Essens mun; vilka bilder som ska börja bubbla fram. Så när han väl börjar exemplifiera sin minnesteknik sitter man bara – som intervjuaren – och gapar med ett halvt skrämt, halvt eggat, leende. Den sista minuten, drygt, är ju rena knarktrippen:

Och, hans entusiasm, hans sökande bland sina bilder mitt i intervjusituationen – notera hur han liksom redan i förväg börjar »slita upp skjortan« med händerna när minnesbilden når honom snabbare än orden i berättandet.

Nästa steg i minneskarriären för Jonas von Essen borde bli filmskapande. Skulle vilja uppleva »hans Nordstan«, sett ur minnesbildperspektiv. Homeland-Carries LSD-tripp skulle i jämförelse bli beskedligare än fågelmatning.

Varje gång jag pratar om Homeland med någon så dyker frågan upp: »Vilken säsong är bäst?« Mitt svar: Den här! Men det förutsätter att du har sett de tre tidigare säsongerna. Det är först då du förstår hur otrolig den här säsongen är.

Jag älskar hur monumentalt intresset för Peter Quinn har ökat. Favoritkommentaren stod min vän Hans G Andersson för (och jag hoppas han har rätt):

Barn kommer att döpas till Quinn framöver.

— Hans G Andersson (@hans_g) December 8, 2014

Visst stod scenerna med Quinn ut mest, särskilt hans lilla rogue operation-manöver.

Quinn går på marknad.

Den där rullen med pengar är för mycket.

»Du kommer behöva det«, säger Quinn och fjuttar eld på stället.

»Fucking drive!«

Nu sitter ni paragrafryttare hemma i soffan och skriker »tjänstefel!«, kan tänkas…

Men hela avsnittet bjussade på otroliga scener. Här är andra ögonblick som jag fastnade för.

Ingen viker bort blicken som Dennis Boyd.

Ser ni föraktet i spegelbilden?

Föraktet i närbild.

Hur många av er skällde på tv:n när Nasneem bad Khan vänta i tio minuter med att ringa efter förstärkning? Alla?

Quinn »fotar lite«, bara.

Det underbart sönderfrätta ljuset i scenerna med Carrie och Saul.

Lockhart kör vidare med sina fräna oneliners: »Will this fucking ever end?«

Tyvärr kommer det ta slut snart. Det är bara två avsnitt kvar av säsongen.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Jag hade redan sett Captain America: Winter Soldier (nummer 2 i filmserien om den nazibekämpande soldaten med superkrafter) på bio, men inför den här texten såg jag om den. Med tre vänner som inte sett vare sig denna eller ettan. Popcornen poppade, soffkuddarna upppuffade och så slänger jag ur mig för säkerhets skull:

»Ni känner till Marvel-universat?«

Tystnad. »Nej.«

»Men ni har sett Avengers och så«?

»Eh, näe.«

Jag börjar svettas. Hur kan jag på något sätt redovisa för senaste årens Marvel-kavalkad, med allt från Iron Man, Thor och Hulken till korsbefruktningar som Avengers och Agents of SHIELD?! Jag har ju inte ens koll själv, har inte läst serierna heller!

Det här är helt unikt – den manliga huvudkaraktären och hans kvinnliga sidekick har ingen kärlekshistoria.

Jag började göra ett försök, men ju längre jag höll på med mina lama försök till förklaringar »ja det där är Captain America. I första filmen kämpade han mot nazister. Men… hmm… han har tydligen varit nedfryst för nu är det nutid… och där är Black Widow, hon var med i Avengers och…« desto mer förvirrade jag mina medtittare.

Superhjälteboomen har nämligen på senare år skapat ett så komplicerat nät med gästspel i olika filmer och serier att det är hart när omöjligt att hänga med i någon av de senare Marvelfilmerna om man inte sett allt annat.

I Captain America: Winter Soldier nämns namnet »Banner« som i förbigående, i ett skämt bara till för dem som kan Hulken någotsånär (jag tycker ju då det är allmänbildning att känna till vem Bruce Banner är men resten av samhället håller inte med?! Chockad.) Eller namnet »Stark«. Eller hänvisningar till »det som hände i New York« vilket ju så klart är alien-massakern i Avengers. (Samma skämt "det som hände i New York används ju för övrigt i Iron Man 3.)

Efter halva filmen utbrister en av mina tre medtittare:

»Jag har aldrig behövt så mycket koncentration som nu! Det är ju svårt som ett franskt drama – gånger tusen.«

Medtittare 2 är totalt ointresserad, scrollar oavbrutet i sin telefon. Medtittare 3 är dock väldigt entusiastisk: »Bra, snygg, fyndig!«

»Jag har aldrig behövt så mycket koncentration som nu! Det är ju svårt som ett franskt drama – gånger tusen.«

Jag själv håller med den sistnämnde. Captain America: The Winter Soldier är en av de bästa superhjälterullarna på senare år, och spöar definitivt ettan. Okej det är lite väl mycket utdragna actionscener för min smak (ursäkta, hur grym är den där skölden egentligen?! Hur kan den till exempel vara så stötdämpande?) men den är verkligen smartare och roligare än väldigt många av de andra superhjältefilmerna- och serierna. Charmiga biroller, där man får tacka så mycket för hela tre kvinnliga karaktärer (håll i hatten!) som har sin egen agenda och – det här är helt unikt – den manliga huvudkaraktären och hans kvinnliga sidekick har ingen kärlekshistoria. De är bara vänner. Så gudomligt befriande att se.

Filmen har ett budskap om frihet, rädsla och hot som är intressant nog, och jag gillar att det är mer ett ensemble-spel (med stora namn som Scarlett Johansen, Robert Redford och Samuel L Jackson) än Captain America's egen show, då han i sanningens namn kanske är mindre kul då han är så odelat sympatisk (ingen skugga över sympatiske Chris Evans dock).

Är man det minsta förtjust i superhjälteaction är jag säker på att man kommer tycka om den här filmen! Vill du vara säker på att hänga med i Marvel-snårskogen kan jag till exempel rekommendera att man pluggar på med hjälp av trevliga You Tube-kanalen Geek Crash Course.

Se Captain America: The Winter Soldier på Viaplay.

Dunst i Fargo
Kirsten Dunst kommer att ha en av rollerna i nya säsongen av Fargo. Även Jesse Plemons (Breaking Bad) är klar för en roll

Colberts Late Show
I går blev det klart att David Lettermans sista Late Show-avsnitt visas den 20 maj. Och Stephen Colbert kommer att ta över programmet sent, nästa sommar.

Schumer värd
Amy Schumer kommer att vara värd för nästa års MTV Movie Awards.

80-plussaren Tom Parfitt – 71-årige Michael Palins första tv-dramahuvudroll på 20 år – vill inget hellre än att flytta från sitt gamla hus till ett ålderdomshem. Ganska snart efter detta blivit gjort dör en i personalen genom att till synes hoppa ut genom ett fönster några våningar upp. En av dennes kolleger, unga Hannah Ward (Jodie Comer), tycker synd om Tom som kommit till hemmet med en tom väska och åker hem till honom för att, utan hans vetskap, hämta några saker. Det skulle hon inte gjort, för nu får något korn på henne… något som absolut inte vill att hon ska ta hand om Tom.

I avsnitt 3 har serien blivit lika urvattnad som sitt vattenbesatta spöke.

Denna inledning, och hela första avsnittet av Remember Me, är suggestivt och läskigt med bland annat en människoliknande skepnad som reser sig på en öde, kall höststrand samtidigt som ett allt starkare, onaturligt brummande borrar sig in i din hjärna. Du vet inte vad skepnaden är, du vet inte vad den kommer att göra, du vet inte hur högt brummandet kommer att bli innan det bryts, men du kan inte titta bort. Det ä den sortens mardrömsvisioner som kännetecknar riktigt bra skräck.

Lägg märke till att ovan nämnda händelse är en av de första scenerna i serien. Det är också där som Remember Me når sin topp. Redan avsnitt 2 har stora brister – både handlingen och kusligheten bromsas upp. Och inte visar det sig vara ett typiskt mellanaktsproblem för i episod 3 känns serien lika urvattnad som sitt vattenbesatta spöke. Skådespelarna är briljanta och serien är vacker att titta på, men när manusförfattare Gwyneth Hughes försöker sig på en tragisk backstory till sitt spöke (alltid en bra idé om väl utförd!) så klingar det väldigt falskt. Skräcken läggs åt sidan för ett skrämmande dåligt dramas skull, och det läskigaste är att BBC slösat så mycket pengar på detta.

Remember Me finns på BBC iPlayer och på dvd.

Innehåller spoilers om The Affair, säsong 1, avsnitt 1–8.

Ida: »Har du sett The Affair?!« Efter att fått frågan tillräckligt många gånger var jag ju bara tvungen att se första avsnittet. Vilket ledde till att jag såg de fem första på raken.

Det här omtalade dramat, om två snygga gifta personer – Noah (Dominic West) och Alison (Ruth Wilson) – som inleder ett lika passionerat som hemligt förhållande med varandra en het sommar i The Hamptons-idyllen Montauk, blev snabbt en riktig snackis. Inte för att det var en så sensationellt originell story utan för berättargreppet: varje avsnitt berättas ur två olika perspektiv – först Noahs och sedan Alisons.

Nu har jag sett åtta avsnitt och känner mig extremt splittrad! Jag kan inte sluta se det och hungrar efter nästa avsnitt, samtidigt som jag stör ihjäl mig på vissa saker. Eller snarare vissa personer...

Och Martin, jag vet att du också känner dig minst sagt lite kluven, eller hur?

Snacka om att jag kände mig blåst på konfekten när The Affair i själva verket bara visade sig vara en snyggt paketerad såpa om snygga människor i snygga miljöer, lurigt utklädd till kärleksdramathriller med klyftig berättarstruktur.

Martin: Kluven är ett bra ord. Ett annat är frustrerad. Eller besviken. Eller himlar, som i »himlar med ögonen«. Det fanns ett fint anslag i början av The Affair, ett löfte om ett sofistikerat berättande, små subtila skillnader i historierna, som tittare uppmuntrades man tydligt att spana efter detaljer som förändrades beroende på vem som ägde narrativet. Aha, en snygg story om otrohet, opålitliga berättare, en mystisk ramintrig om ett brottsfall, lite Rashomon-strössel, diskussion om minnen, vittnesmålsproblematik, vem kan man lita på – smart!

Men huvaligen vad snabbt det korthuset föll ihop! Snacka om att jag kände mig blåst på konfekten när The Affair i själva verket bara visade sig vara en snyggt paketerad såpa om snygga människor i snygga miljöer, lurigt utklädd till kärleksdramathriller med klyftig berättarstruktur.

Finns det någon i hela serien som du inte vill typ kasta en cocktail i ansiktet på eller kväva med en dekorativ kudde?

Det finns så mycket att störa sig på i The Affair. Vi kan väl börja med människorna den handlar om. Finns det någon i hela serien som du inte vill typ kasta en cocktail i ansiktet på eller kväva med en dekorativ kudde?

Ida: Ja, det skulle väl vara Alisons man, Cole, som spelas av Pacey... förlåt, Joshua Jackson. Som någon kritiker skrev: Cole är ju så uppenbart killen man är otrogen med, inte otrogen mot.

Noahs barn är ju spawn of Satan allihopa, men undra på det med de där morföräldrarna. Nu, åtta avsnitt in, är det framför allt Noahs del jag gillar/står ut med, då det är roligast att hänga med hans familj.

Men den person jag gladeligen önskar skulle kvävas av en lobster roll och försvinna är tyvärr 50 procent av huvudpersonerna. Alison.

Hon går runt med utsläppt hår och kroppsåtsmitande bohemklänning och sug i blicken, och sitter så där härligt sexigt ensam på en strand.

Hon är bara så. Satans. Påfrestande.

I Noahs porrfrestarversion, där hon går runt med utsläppt hår och kroppsåtsmitande bohemklänning och sug i blicken, och sitter så där härligt sexigt ensam på en strand femtio meter från en lägereld där alla andra man känner festar. Så där som det är.

Men också i sin egen version, där hon inte har en enda jäkla scen där hon inte är tårögd med darr på de där putiga läpparna. Inte en enda! Men ja, det är sorgligt med tragedin som drabbat henne, men det känns som att det i serien används bara för att Ge Henne Djup.

Jag vill slänga en näve Montauk-sand i fejset på henne och ge henne nåt att lipa över!

Nej, hur någon kan stå ut med henne, än mindre riskera familj och tillvaro för henne, är helt obegripligt. Men hon är väl nån manlig våt dröm jag inte förstår mig på då. Jag vill slänga en näve Montauk-sand i fejset på henne och ge henne nåt att lipa över!

Martin, du är ju man – skulle du lämna hus och hem för Alison?

Martin: För det första, tack för att du bekräftar min manlighet. För det andra har jag som du vet inget hus, och för det tredje: vad tror du om mig egentligen? Jag förstår inte vad som skulle vara så lockande med Alison, hon är ju dödstråkig. Generiskt »snygg«, whatever, men att ha en halvöppen plutande mun som USP är liksom inget som fängslar mig nämnvärt.

Dessutom är det mesta kring hennes person frustrerande. Varför lämnar hon inte sin (lätt våldsamma, lite obehagliga, knarklangande) man? Varför dras hon till Noah? Varför bryter hon inte med sin djupt osympatiska new age-mamma? Visst, förlusten av barnet har lamslagit henne, men – och nu låter jag helt empatilös – som tittare blir jag uttråkad av att detta ideligen påtalas.

Men apropå din porrfrestarkommentar kommer vi här in på ett av seriens största problem: detta att den till en början så sofistikerade berättarstrukturen bara är nonsens, kalkylerat finsmakarfluff ämnat att chimärt lyfta The Affair över dess banala premiss. Jag anser nämligen att skillnaderna mellan karaktärerna i deras respektive narrativ nästan är försvinnande små och subtila. Jag tycker i princip, bortsett från vissa detaljer, att de ser ut och beter sig ungefär likadant. Och då försvinner ju poängen med hela upplägget. Jaja, vi fattar att man uppfattar vissa situationer olika, men ofta får vi ju se helt olika skeenden, inte varianter på samma scener. Och vad är det då för vits?

Lägg därtill den närmast löjliga brottsutredningsramen, som först verkade lite spännande men som nu mest känns krampaktig och sjukt orealistisk. Bara det att en ensam polis utreder mordet, utan att någonsin diskutera fallet med en kollega – det är ju bara för att vi som tittare ska hållas på halster och för att skaparna av The Affair ska kunna portionera ut lagom stora munsbitar åt oss lite då och då (typ inte avslöja vem som faktiskt dött). En tom exercis.

En idealistisk mogenhunk med författarambitioner och brownstone i Brooklyn, mums!

Men tillbaka till våra kära huvudpersoner. Alison får alltså tumme ner. Däremot är jag ganska säker på att du gladeligen skulle vilja homewrecka härliga Noahs löjligafamilj-tillvaro. Jag menar, tänk – en idealistisk mogenhunk med författarambitioner och brownstone i Brooklyn, mums! Kan verkligen se hur du får dåndimpen och smälter i hans manliga men samtidigt mjuka famn!

Ida: Hahaha! »En idealistisk mogenhunk med författarambitioner och brownstone i Brooklyn«! Du har helt rätt i att jag skulle vilja smälta in i hans manliga och mjuka famn. Eller inte. Jag tänker lite på de här ideliga sexscenerna! Nu tillhör ju jag dem som zzznarkar ihjäl mig av sexscener. Eller skäms ihjäl (mvh Ida 9 år).

Liksom, vi fattar! Vi fattar att de ligger!

Men Showtime verkar ha fått HBO-sjukan, ärligt, det är minimum två sexscener per avsnitt, en gång ur Noahs perspektiv (hon frestar med halvöppen mun) och en gång ur Alisons (hon är tårögd med halvöppen mun). Liksom, vi fattar! Vi fattar att de ligger! Men sedan är det ju dessutom sexscener med Noahs lika putläppade fru (ärligt, går han igång på anknäbbslooken?), och så med Cole då. Finns det verkligen folk som tycker det är helt hett att titta på?

Jag har en teori kring brottsutredningsramen (som du har rätt i känns helt orealistisk). Får jag berätta?

Martin: Tsk tsk, du tycker ju alltid att det är för mycket sex överallt! Jag tycker gott de kunde ha lite mer! Och särskilt hett är det ju verkligen inte. Magnus tyckte i sin utmärkta text om The Affair att den knöt an till den lite insomnade genren »erotisk thriller« som var så dominerande på videohyllan på 1990-talet – men jag tycker varken den är speciellt erotisk eller spännande! Var är de omotiverade nakenscenerna? Var är duschångan? Var är kniven? Var är Sharon Stone?!

Men nu är jag spänd på att höra din teori om utredningen! Själv har jag spekulerat i allt från att hela historien bara skett i Noahs huvud till att Noah mördat Alisons svåger för att få till ett slut på sin bok.

Ida: Duschånga har vi väl fått se intill förbannelse! Utomhusduschen och duschkabinen ju!

Jaha, istället för att dra den långa anledningen till att sexscener är sämst hänvisar jag till den här gamla texten på Weird Science.

Jo, min teori! Eller kanske mitt önsketänkande. Noahs och Alisons berättelser spelas ju upp för oss då de berättar varenda snuskiga lilla detalj för den här oproffsige ensamme polisen.

Tänk om... de ljuger båda två. Det vi inte har fått se är en tredje historia, sanningen, vilket är att de båda turturduvorna har slagit sig ihop och har en masterplan, nämligen att stjäla allt kokain (det är ju försvunnet!) för att få ett redigt startkapital och sedan rymma tillsammans. Coles brorsa Scotty kommer trist nog i vägen och de mördar honom (gömmer honom under den där blå båten som verkar vara av betydelse?).

Vad sägs?!

Martin: Hm, jo det vore ju en lika fantastisk vändning som den plötsliga kokainplotten som man inte såg ett spår av innan den plötsligt dumpades över oss i, vad, sjätte avsnittet eller nåt? Men är inte kokainet lokaliserat? Jag trodde en av brorsorna, han som hamnade på sjukhus, grävde upp det och försökte sälja tillbaka det till »grossisterna«, varpå de spöade upp honom? Men jag kan ha fel.

En sak är dock klar – Noah och/eller Alison vet mer än de säger till polisen. Kanske är de skyldiga, kanske skyddar de en tredje person. Jag önskar till exempel väldigt gärna att den dryge barägaren går ett grymt öde till mötes, för att inte tala om Noahs svärfar, vilket ärkesvin.

Men frågan som hänger över allt det här är ju ändå: vem fan bryr sig?

Ida: Äsch nu kändes det som att du sänkte min teori. Jag väljer att glömma det.

Frågan jag ställer mig är: varför bryr jag mig så himla mycket, trots alla invändningar? Varför längtar jag så efter nästa avsnitt? Varför är jag så hooked trots att jag någonstans fattar att det inte är bra?!

Martin: För att du i själ och hjärta är en romantiker?

Ida: ...

The Affair finns på HBO Nordic.