Det är slutet på en era. Det är en skandal! Men också fullständigt förståeligt. Det var så jag kände när jag läste att långköraren Days of Our Lives, eller Våra bästa år som den heter på svenska, tas bort ur TV3:s tablå efter 17 år. Vid årsskiftet förpassas såpan, som hade premiär på TV3 1997, till TV3 Play. Kanalen motiverar beslutet med att den inte drar tillräckligt med publik och att de måste »förnya tablån«. Det är förståeligt. Det är ändå ett under att den har haft sin plats i tablån i så många år. För såpornas tid är förbi, även i USA.

De senaste åren har långkörare efter långkörare lagts ner i USA: One Life to Live, As The World Turns, Guiding Light, Passions och All My Children. De kvarvarande General Hospital, The Young and the Restless, Days of Our Lives och The Bold and the Beautiful har alla varit nära att läggas ner. Egentligen är det inte så konstigt. Publiken har förändrats radikalt under åren, främst för att fler kvinnor yrkesarbetar snarare än är hemma med barnen som mer var fallet för några decennier sedan. Samtidigt har talkshows som The Ellen Degeneres Show, The View och The Talk tagit en stor del av den kvarvarande såpapubliken. Det är med andra ord inte konstigt att TV3 drar ur linjär-tv-sladden på Våra bästa år, men för die hard-fans som undertecknad känns det ändå sorgligt.

Jag skrev i våras om hur jag alltid brukade kolla på Våra bästa år när jag kom hem från skolan. Jag såg Marlena bli besatt av Djävulen, Kristen få tre dubbelgångare, Vivian försöka snärja Victor och Austin och Carrie göra sluta typ tjugo gånger. Och jag konstaterade att jag inte var ensam. Förutom The Bold and the Beautiful, eller Glamour på svenska, har ingen annan amerikansk såpa haft samma genomslag i svensk tv. Och på senare år har jag följt den slaviskt igen på grund av deras banbrytande berättelse om bögparet Will och Sonny som i våras blev det första bögparet i amerikanska såpahistoria att gifta sig. För en såpa som en gång i tiden var den mest konservativa är det fantastiskt att den numera har den mest profilerade och välkända hbtq-storyn.

Den storyn har ganska nyligen börjat visas på TV3, då den ligger några år efter amerikansk tv, och den finns även att tillgå på YouTube. Just detta faktum kanske allra bäst motiverar TV3:s beslut att flytta evighetssåpan ur tablån. Den hänger helt enkelt inte med sin tid längre. Med det sagt: »Like sands through the hourglass, so are the days of our lives«.

Våra bästa år sänds på TV3 vardagar kl 9:10 fram till årsskiftet. Efter det återfinns den på TV3 Play.

Innehåller spoilers om Pinocchio avsnitt 5 och 6, The King with Donkey Ears och Two Years Vacation.

Dal-po är på polisstationen för att ta reda på mer om kvarlevorna som hittades i den övergivna fabriken, och får då veta att utredningen är avslutad eftersom en familjemedlem till den avlidne har tagit hand om allt. Dal-po förstår att det måste vara Jae-myung, men kan inte få ut några kontaktuppgifter eftersom han inte kan bevisa att de är släkt. Samtidigt som Dal-po inser att han inte är ensam i världen, så har Jae-myung förlorat allt hopp om att finna sin far i livet och tror nu att han är ensam kvar.

Koreanska dramer som bäst är roliga och dramatiska, spännande och romantiska, varma och mörka – med välskrivna, välspelade karaktärer som vi bara vill se mer av. Pinocchio är allt detta och mer.

Både Dal-po och In-ha förbereder sig för att gå till jobbet. Dal-po som reporter på YGN och In-ha som... expedit på ett närköp. In-ha har nu hickat utan uppehåll i flera dagar. Hon försöker övertala Dal-po om att hon inte är avundsjuk för att han fick jobbet och inte hon, men den konstanta hickan gör henne inte trovärdig. Hon är dock uppriktigt glad för hans skull och hickan beror på något annat...

Dal-po kommer till jobbet, och det visar sig att den andra kandidaten i hans grupp som blivit anställd är kändisstalkern Yoo-rae. Hon och de andra nyanställda har samlat information om de andra på redaktionen, så de vet vilka de ska undvika att arbeta med. Deras handledare och närmsta chef är reporter Jang Hyun-kyu (Min Sung-wook) som är känd för sitt dåliga humör, och det första han gör är att bestraffa Yoo-rae för informationsinsamlingen. De andra veteranreportrarna slår vad om vem av nybörjarna som kommer ge upp först.

På närköpet pratar In-ha ut om alla sina problem med sin personliga stalker Beom-jo som hon minns från auditionen. Då dyker mamma Cha-ok upp. Hon vill erbjuda In-ha ett jobb på MSC trots allt. In-ha undrar för en stund om hon ångrat hur hon behandlade In-ha, men nej, jobberbjudandet är en PR-grej. MSC har rekordlågt förtroende bland tittarna, så en reporter med Pinocchio-syndromet är precis vad de behöver. In-ha är för stolt för att ta jobbet, men Cha-ok ger henne sitt visitkort och säger att In-ha ska ringa om hennes konstanta hicka försvinner.

På kvällen möts In-ha och Dal-po uppe på taket till huset de bor i. Hon bekänner sina känslor för Dal-po. Han vägrar tro att det är sant, men hon påpekar att hon nu slutat hicka. Hon säger också att hon inte tänker agera på sina känslor eftersom det vore fel.

In-ha ringer upp Cha-ok trots allt, nu när hickan är borta. Ibland behöver man bara några timmar för att svälja sin stolthet, där har vi alla varit.

På morgonen kommer In-ha till MSC, och där möter hon... Beom-jo! Han har också fått jobb som reporter, tack vare sin rika mammas kontakter.

Dal-po och hans nya kollegor får en rundtur på polishuset. I bårhuset ska två lik just obduceras. Det noteras att liken vid första anblick verkar ha dött i en brand, men att det inte finns något sot i lungorna, vilket betyder att de redan var döda när det brann. Det finns tecken på förgiftning. Ha tålamod, detta blir viktigt längre fram!

När arbetsdagen nästan är slut kommer reporter Jang med ännu en sadistisk arbetsuppgift till Dal-po och de andra rookie-reportrarna: En bunt strimlade papper ska sorteras för att de ska se om det finns något av nyhetsvärde där. Jangs onda leende är en av många saker i serien som är omedelbart roligt hur många gånger man än ser det.

Jae-myungs vän försöker än en gång övertala honom att begära ersättning för den lilla bucklan i bilen, den här gången med motiveringen att förövaren kommer fortsätta leva ansvarslöst och förstöra andras bilar om hen inte bestraffas. Jae-myung verkar faktiskt fundera på saken, och plockar sedan upp sin mobil.

Papperssorteringen går så bra som man kunde väntat sig när Dal-pos mobil ringer. De bestämmer att de ska träffas med en gång, trots de andra rookie-reportrarnas varning om att Jang kommer bli rosenrasande.

In-ha och Beom-jo är på väg hem för dagen när Beom-jo bjuder henne på hennes favoritchoklad. Klart han gör. Han är på väg att erkänna hur de kunnat ses så ofta av »slumpen«, när hon blir distraherad av att hennes promo-film spelas på en storbildsskärm i lobbyn. Stoltheten lyser i hennes ögon. Samtidigt tänker Beom-jo för sig själv att det väl egentligen inte spelar någon roll hur de träffades, huvudsaken är att de gjorde det. Jag är inte övertygad om att In-ha håller med när hon får veta.

När Dal-po kommer till mötesplatsen, så är det Jae-myungs vän som ringt honom. Vännen bestämde sig för att ta tag i det själv eftersom Jae-myung är en stor mjukis.

Samtidigt visar det sig att personen den stora mjukisen ringde var fabrikschefen. Jae-myung hade snott hans plånbok på samma bar där han såg honom i förra veckan, och nu har han »hittat« plånboken och vill lämna tillbaka den. De möts i ett övergivet, nedgånget område i utkanten av Seoul. Området är planerat att rivas så man kan bygga nytt. Perfekt plats att slänga ner fabrikschefen i ett avloppshål på, så det är vad Jae-myung gör. De två förgiftade liken på bårhuset var de två andra arbetarna, och Jae-myungs plan är att få det att se ut som om chefen dödat sina arbetare och sedan stuckit, så att chefens familj blir lika förföljda och hånade som hans egen blev.

Dal-po kommer tillbaka till redaktionen, där de andra får gå hem och han ensam får sitta kvar och sortera pappersremsor. Något senare får han sällskap av producenten som minns Dal-pos anti-media-tal från åtta år tillbaka. Han ifrågasätter varför Dal-po skulle vilja bli reporter, och efter Dal-po tvekar lovar han att vad Dal-po än säger, så kommer det inte lämna det här rummet. Dal-po avslöjar då sin verkliga identitet, och att han blev reporter för att kunna avslöja sanningen om sitt liv.

Några dagar senare ska Dal-po och de andra få sitt första uppdrag. De ska gå ronder på polisstationer, brandstationer, tingshus och sjukhus och rapportera tillbaka om något händer, och de ska vara ute i flera dygn utan möjlighet att gå hem. Dal-po och Yoo-rae får förstås samma distrikt, och den de ska rapportera tillbaka till är förstås Jang. Och gissa vad? In-ha och Beom-jo från den konkurrerande TV-stationen har förstås samma distrikt! Och de springer in i varandra.

Dal-po är förbannad på In-ha. Han vill ju inte att hon ska bli reporter som sin mamma. Hon berättar dock att hon inte vill bli reporter på grund av sin mamma – hon vill bli det för att hon blev inspirerad att avslöja sanningar när hon såg Dal-po visa sig kunnig utan att fuska på TV-frågesporten för åtta år sedan.

Även Dal-peng tillåter att In-ha blir reporter. Cha-ok påpekade för honom att In-ha och hon är lika varandra på så sätt att om Dal-peng säger att de inte ska göra något, så gör de motsatsen, och Cha-ok vill inte att Dal-peng och In-ha ska bli ovänner, eftersom In-ha då kanske försöker komma närmre sin mamma. Än en gång är Cha-ok den mest endimensionella karaktären här. Såvida hon inte sa så bara för att Dal-peng skulle tillåta det.

Dal-po kommer in på polisstationen och möts av en grupp zombie-liknande varelser – andra rookie-reportrar som redan varit ute några dagar. Där möter han också gamla klasskompisen Chan-soo som är polis sedan fyra år tillbaka. Välkommen till koreanskt drama, vårt motto är »Varför skapa en ny karaktär när man kan använda en etablerad?«... Fast jag gillar hur tajt sammanhållen casten i k-dramer alltid är. Det känns mer fokuserat och »meningsfullt« än den ständiga strömmen av gästkaraktärer i US-dramer. K-dramer har förstås fördelen att de bara går i en säsong, och då blir det också lättare att undvika gästkaraktärerna. Hur som helst...

Chan-soo visar In-ha, Dal-po, Beom-jo och Yoo-rae till rummet där de ska sova tillsammans med ett tiotal andra reportrar. I det skräpfyllda lilla rummet med bara tre sängplatser sitter en zombie-liknande reporter och skriver för fullt. Sedan dödar hon en kackerlacka med bara händerna för att sedan äta ur en påse popcorn med samma hand. Det är så här total uppgivenhet ser ut.

Reportrarna försöker förgäves hitta något att rapportera, så cheferna inte ska tro att de inte jobbar. De får skäll om de sover, de får skäll om de äter, de får skäll om de inte äter. Poliserna är inte särskilt samarbetsvilliga och tycker mest reportrarna är i vägen när de surrar runt som flugor på stationen i jakt på något – minsta lilla halvintressanta.

In-ha och Dal-po sover, och i sömnen rullar de runt så de till slut hamnar i en position där deras näsor nästan nuddar varandra. Alla vi tittare skriker redan av glädje, men sedan vaknar Dal-po, klappar henne på kinden, reser sig, ger henne sin kudde, och går för att fortsätta jobba efter några timmars sömn. Inga tittare överlevde.

Beom-jo såg allt och konfronterar Dal-po, som påpekar att Beom-jo inte ens känt In-ha särskilt länge, så han behöver inte lägga sig i. Beom-jo säger att visst känt In-ha länge (Åh, Beom-jo. Nej), och går sedan.

In-ha lyckas till slut få lite information från Chan-soo. En medelålders kvinna dog på ett gym tidigare under dagen, troligen av en hjärtinfarkt efter överansträngning. Tyvärr för In-ha så tjuvlyssnade Yoo-rae, och de två konkurrenterna måste nu hitta så mycket information som möjligt om fallet, så deras chefer kan avgöra om det har något nyhetsvärde.

In-ha och Yoo-rae skyndar till sjukhuset, och Dal-po och Beom-jo rusar till gymmet. Båda grupperna får samma information, så det är den som får gymmets övervakningsfilm som vinner, men givetvis vill gympersonalen inte dela ut filmer på någon som dör hos dem. Dal-po lyckas övertala någon att bara visa dem filmen, och han låter till och med In-ha och Beom-jo titta också. Generöst! Om det inte vore för att Dal-po smygfilmade alltihop, och det gjorde ingen annan, så nu har de segern.

Chan-soo misstänker att något inte står rätt till med fabrikschefen som dödade sina arbetare och försvann. Jae-myung har åkt runt i Sydkorea och startat fabrikschefens mobil här och där, så att det ska se ut som om han reser omkring, men i stället har det här beteendet fått Chan-soo att ifrågasätta hur fabrikschefen kan resa runt på det sättet utan att använda sitt kreditkort, varför han slår på och av sin mobil hela tiden och varför han alltid gör det på folkrika platser som torg och dylikt. Som sagt, något stämmer inte.

När koreanska dramer är som bäst, så är de roliga och dramatiska, spännande och romantiska, varma och mörka – allt med välskrivna, välspelade karaktärer som vi bara vill se mer av. Pinocchio är allt detta och mer. Att Beom-jo inte är k-dramats typiskt självupptagna, cyniska rikemansson, utan mer av en oanande dåre som inte vet något om hur saker är för vanligt folk är skönt.

Jag älskar hur båda avsnitten slutade med korsklippta scener. Avsnitt 5 mellan scenen där Jae-myung avslöjar vem han är för fabrikschefen och sedan stänger in honom i ett avloppshål, och scenen där Dal-po avslöjar vem han är för producenten. Avsnitt 6 klipper mellan scenen där Chan-soo misstänker att något inte står rätt till med hans fall, och en scen där In-ha misstänker att det är något mer med kvinnan som dog på gymmet än vad de hittills lyckats få reda på. Att korsklippa på det sättet förtydligar att varje avsnitt byggt upp till just denna stund, och gör avsnittens klimax så mycket starkare, och serien mycket mer beroendeframkallande. Och koreanska dramer är inget om de inte är beroendeframkallande.

Nya avsnitt av Pinocchio läggs med engelsk text upp varje torsdag och fredag på Viki.

Det finns filmer man tipsas om gång på gång men ändå inte tar sig tid att se. Nästan medvetet. Blue Ruin är en sådan film. Märkligt nog, då den innehåller flera element som jag verkligen brukar prioritera:

• Det är en independentfilm från USA.
• Den tar liksom Death Sentence och The Horseman upp »hämnd för nybörjare«.
• Och huvudpersonen bär skägg och heter Dwight.

Visst? Jag sa ju det! Och här har man gått och undvikit en självklar toppfilm längre än vad som är bra för både kropp och själ.

Dwight kommer att hämnas. Problemet är bara att han inte vet hur man gör.

Att Blue Ruin är Jeremy Saulniers blott andra film, efter Murder Party från 2007, märks inte. Den är så otroligt kompetent, spännande och gripande att man tror sig blivit lurad. Har han kanske regisserat under pseudonym tidigare?

Blue Ruin tar sig tid. En lång radda »slow burn«-scener leder oss fram till ett klimax utan egentlig ro, eller utlösning om man så vill. Från den dystra inledningen, där Dwight uppgivet söker efter mat i en papperskorg, tills att han blir intagen av en polis som informerar honom om att mannen som mördat hans föräldrar blivit frigiven. Detta sker inom loppet av högst tio minuter och berättar egentligen allt vi behöver veta om Dwight, samt vad som komma skall. Dwight kommer att hämnas.

Problemet är bara att han inte vet hur man gör.

Men det som gör Blue Ruin så originell är att Dwight hämnas sina föräldrar. Jag kan inte erinra mig ha sett det på film tidigare. Vad säger det om Dwight egentligen? Att han älskar sina föräldrar? Fin tanke, dessvärre är det inte just det man tänker på när man ser Dwight. Nä, han ger snarare intrycket av att vara stöpt ur samma form som Buck från Miguel Artetas stalking-komedi Chuck & Buck. Vänlig men lurig. En morsgris eller en kallblodig psykopat. I fall som dessa är en blandning inte helt ovanlig.

Extra plus för tystnaden som bara bryts av våldet, ett fåtal dämpade samtal och sår som ljuder. Som en Terrence Malick-film för alla.

Blue Ruin går att hyra på TriArt och iTunes.

Det var smart av Eurosport att köra Vintersöndag under hela kvällen när SVT hade släckt sina kameror. Det började lite skakigt – krystat när programledaren Karin Frick skulle dela ordet mellan alla fyra gäster – men blev avsevärt bättre när man bara hade med dem en eller två åt gången. Hos SVT visade Mathias Fredriksson klassen förra helgen. Det är svårt att intala sig på tv-bilderna hur branta backarna är men han lyckades förmedla det bra, och pratade till och med i termer av procentuell lutning. Sällan man hör det i skidsammanhang.

Mathias Fredriksson beskrev backarnas lutningar i termer av procentuell lutning…

Helgens måsten, med början redan i kväll:

Alpint: Störtlopp herrar (Eurosport och SVT Play i kväll kl 18:45)

Vilken helg det var för Kjetil Jansrud förra veckan! Seger i störtloppet och seger i super-G. Det finns nog ingen norrman som saknar Svindal just nu. Med Jansruds segrar missade också Hirscher chansen att ha ledningen i totalcupen genom hela säsongen. Försöket var väl lite halvhjärtat tycker jag. Mathias Mayer misslyckades i störtloppet, men slog till med andraplats i super-G-tävlingen dagen efter. Han kommer att vara bra med här. Dominik Paris visade i Lake Louise att han trivs på den amerikanska snön. Träningsåken har vunnits av Jansrud och Adrien Theaux. 

Alpint: Störtlopp damer (Eurosport och SVT Play i kväll kl 20:30 och i morgon kl 20:30)

Idrotten behöver sina fixstjärnor. Fixstjärnor lockar media, sponsorer och publik. Utan starka profiler och stjärnor riskerar man att tappa status och popularitet. Ikväll gör en av alpinsportens stora stjärnor comeback. Nämligen Lindsey Vonn. Hon skadade sig på VM 2013 för att sedan skada sig igen på träning samma höst. Nu har USA två andra stora stjärnor i Shiffrin och Ligety, men VM i februari skulle få en extra krydda med en Vonn i bra form. Hon har sagt inför tävlingen att kroppen är hel, snökänslan finns där och att hon har goda förhoppningar om en bra placering.

Damerna kör två störtlopp i helgen. Första ikväll och andra imorgon. Träningsåken har vunnits av Lotte Sejersted, Tina Maze och Anna Fenninger. Förra säsongen vann Maria Höfl-Riesch båda tävlingarna i Lake Louise samt störtloppscupen, men hon har slutat nu. Kajsa Kling har varit okej med på träningsåken och varit 16:e, 5:a och 20:e. Förra året fick hon sitt lilla genombrott i den här backen med sin första topp tio-placering i världscupen.

Skidskytte: sprint och jaktstart herrar (SVT1 och Eurosport lördag kl 11:30 samt söndag kl 11)

Svenskt skidskytte den här säsongen handlar om en person och det är så klart Fredrik Lindström. Det har redan tjatats om det men alla ögon kommer att vara mot honom. Skulle han bli skadad eller sjuk så är chansen till svenska topplaceringar nära obefintliga.

Svenskt skidskytte handlar om en person – Fredrik Lindström. Men vem ska stoppa Emil Helge Svendsen?

I veckan har det körts en distanstävling. Emil Hegle Svendsen vann och det anmärkningsvärda var att hans åkform inte var på topp men han sköt fullt. Vi vet hur svårt han har haft för att genomföra en tävling med felfritt skytte. Kommer detta vara en trend över hela säsongen? För om han fortfarande åker snabbt, om än inte snabbast, och skjuter bättre än föregående år så undrar jag vem som ska stoppa honom? Johannes Bö blev åtta på distansen trots fyra bommar. Fredrik Lindström blev femma med två och Björndalen sexa med tre. Det finns fart under skidorna på flera. Martin Fourcade var långt efter. Han trivdes inte i vinden och har träning att ta igen efter att ha haft körtelfeber i höst.

Tidigare i höstas blev det ju känt att alla nya Beck-filmer kommer att ha exklusiv premiär först på C More innan de släpps på dvd och blu-ray. Nu har vi fått en trailer för den första filmen Rum 302, där Martin Beck och Gunvald Larsson utreder ett fall där en ung kvinna hittats strypt på ett hotellrum i centrala Stockholm. Spåren leder åt flera olika håll – från stans förorter till nattlivet runt Stureplan. Samtidigt får de tampas med en ny polischef, spelad av Jonas Karlsson:

Rum 302 har Sverigepremiär på C More First och C More First HD kl 21 på nyårsdagen.

Sutter spoilade SoA
Sons of Anarchy-skaparen Kurt Sutter har skrivit en bok som släpps efter seriefinalen på tisdag. Tyvärr har den redan lyckats läcka ut till fans, som då blivit spoilade om finalen. Sutter har nu bett om ursäkt.

Premiär för CSI-spinoff
Den nya CSI-spinoffen kommer att ha premiär den 4 mars. Vince Gilligan-serien Battle Creek kommer att ha premiär den 1 mars.

2 1/2 män-avslutning
Det sista avsnittet kommer att visas den 19 februari

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

»Who needs alcohol when there’s a magician?«

Frågan är Brandy Klarks. Hon är 18 och bor i Boisie, Idaho. Året är 1993. Brandy är en enormt högpresterande mönsterelev och har just hållit ett hånat, men i hennes eget tycke väldigt inspirerande, tal på sin highschool-avslutning. Självklart med gott om referenser till Brandys stora idol – Hillary Clinton. Nu sitter Brandy och hennes två bästa vänner i bilen hem. Kompisarna vill gå på fest, dricka sig fulla, kanske hångla lite.

Brandy undrar varför de inte kan åka till mormonernas avslutningsfest i stället. Där finns ju, som sagt, en magiker.

Sylvasst oneliners-pepprat manus, klockren 1990-talskänsla i kläder och musik, Parks and Recreations-lysande Aubrey Plazas i huvudrollen – och ett överflöd av komisk talang i birollerna.

Till slut går Brandy motvilligt med på att strunta i trolleritricken och gå på festen. Där kommer hon, efter att ha upptäckt bildsköne jocken Rusty Waters och hans magrutor (»you feel like Marky Mark looks« som hon viskar när hon efter en missuppfattning får chansen att röra vid tvättbrädan), till insikt om att hon kanske missat en del saker när hon maniskt har pluggat sig igenom high school. Inte minst sexuellt.

Eftersom Brandy är både otroligt ambitiös och noggrann gör hon med sitt sexuella uppvaknande som med skolarbetet eller livet i största allmänhet – plockar fram pennorna, gör en fin tabell och sammanställer en »to do list«. Sen börjar hon beta av de olika punkterna. Lite valhänt eller överaggressivt kanske till en början, men väldigt, väldigt målmedvetet.

Låter det lite (American) pajigt? För all del, mThe To Do List innehåller sin beskärda del av kroppsvätskor och en huvudperson som desperat vill förlora sin oskuld, men regissören/manusförfattaren Maggie Carey (som gjort mer eller mindre briljanta Funny or Die-serier som Head in the Oven och The Jeannie Tate Show) ser till att debutlångfilmen är betydligt saltare och skarpare än den där egentligen ganska grabbigt traditionella äppelpajen. Brandy slits hela tiden mellan sitt analytiska besserwissriga pluggis-jag och den nyväckta sexuella äventyraren. Som när hon upprepar »I’m not a quitter« under en mysig stund för sig själv (i en »Pro choice-pro Clinton«-t-shirt) eller rättar Randys »Can I kiss you?« till »May I kiss you?«.

Inte minst är The To Do List befriande osentimental. Careys film innehåller ingen efterhands-idealism, där tonåringar till slut alltid gör det rätta och väljer den där killen eller tjejen som är den optimala för en, ofta den snälla och kloka vän som trofast stått vid huvudpersonens sida från första bildrutan. Hur ofta händer det – egentligen? Man är inte alltid så jävla smart som tonåring, helt enkelt (inte senare i livet heller för den delen) och väljer rätt hela tiden. Som Brandy själv konstaterar: »Teenagers don’t have regrets, that’s for the 30’s«.

Andy Sambergs grungebandsångare är självgod, flummigt navelskådande, pseudointellektuell, så otroligt plågad trots trygg övre medelklassuppväxt – en vansinnigt elak parodi på tidens jobbigaste stereotyp.

Brandy kysser en del grodor, ingen förvandlas nödvändigtvis till prins. Bästa vännen, den försiktige Cameron, passar inte just för tillfället. Det främsta kärleksintresset Rusty är en rätt machotom strandraggare som plockar fram den akustiska gitarren och sjunger Def Leppards Pour Some Sugar on Me för alla tjejer som vill höra.

Andy Sambergs grungebandsångare, som Brandy råkar träffa en kväll, är exakt som de där grungekillarna varje 1970-talist tvingades träffa i gymnasiet: självgod, flummigt navelskådande, pseudointellektuell, så otroligt plågad trots den vanligtvis rätt trygga övre medelklassuppväxten. Självklart klädd i en ärmlös flanellskjorta.

När han och Brandy bockar av en av punkterna på listan fastnar han i en lång Jim Morrison-pretentiös utläggning: »Oh, senorita, you are so amorous. Your energy is so electric, you know. Life on the road can be so treacherous.« När Brandy klagar på att hon inte kan koncentrera sig när han pratar hela tiden ber han om ursäkt men förklarar sig med ett »I’m a musical wordsmith, honey«. När duon ertappas och åldersskillnaden dem emellan påpekas vänder han det mot Brandy – »Who do you thnk you are? Lolita?« – innan han bestämmer sig för att skriva en låt om händelsen. Det är en vansinnigt elak, och vansinnigt rolig, parodi på en av erans jobbigaste stereotyper.

Sambergs gästspel kan också – vid sidan av det sylvassa oneliners-pepprade manuset, den klockrena tidiga 1990-talskänslan i kläder och musik och Parks and Recreations-lysande Aubrey Plazas klockrena spel i huvudrollen – exemplifiera kanske den främsta styrkan i The To Do List: överflödet av komisk talang i birollerna. Från Rachel Bilsons utsökt bitska och betydligt mer erfarna storasyster och ett fantastiskt föräldrapar i Connie Brittons hyperpedagogiska och stödjande mamma och Clark Greggs mer hämmade, beskyddande pappa till Alia Shawkat (Maeby från Arrested Developent, ni vet), Christopher »McLovin« Mintz-Plasse, Donald Glover från Community och Maggie Careys make Bill Hader, SNL-geniet som ju blivit en otroligt pålitlig birollskung i komedier av alla de slag. Alla bidrar de till att göra The To Do List till ett litet mästerverk i genren.

Se The To Do List på Viaplay.

Framtiden. På Io, en av Jupiters månar, ligger en stor gruvkoloni med drygt 2 000 arbetare där man utvinner titan för att skicka hem till Jorden. Bill O'Niell (Sean Connery) är den nyanlände polischefen som per omgående får handskas med en serie märkliga dödsfall – en arbetare (John Ratzenberger från Skål!) får svåra spindelhallisar och sliter av sig rymddräkten med geggigt resultat; en annan (Steven Berkoff i sedvanligt överspel) blir bindgalen och tar gisslan innan han skjuts ner av O'Niells närmaste kollega (James B. Sikking, den skjutglade SWAT-chefen Howard Hunter från Spanarna på Hill Street).

Kropparna kan inte obduceras eftersom de prompt och oceremoniellt slungas ut i rymden per beslut från den spännige gruvchefen (Peter Boyle). O'Niell börjar nysta och hittar en cynisk konspiration som går till högsta ort. Frågan är: ska han hålla tyst och inkassera lönen som sina korrupta kolleger, eller göra Det rätta och riskera sitt eget liv? O'Niell inser snart att han är väldigt ensam.

En strålande sci fi-thriller som ser lika bra ut i dag som den gjorde på movieboxen 1981 – och jag skulle kunna döda för att få tag på en sån polisjacka med rött innerfoder som Connery har.

Peter Hyams slog igenom 1978 med konspirationsthrillern Capricorn One, om hur myndigheterna mörkar en fejkad landning på Mars. Efteråt var han sugen på en western, men genren ansågs stendöd. Science fiction var desto hetare, så om man kunde göra en skräckfilm på ett rymdskepp (Alien) eller en film noir i framtiden (Blade Runner) borde det väl gå fint att göra en westernrulle, fast i rymden? Connery var intresserad, och resultatet blev Operation Outland (Outland i original) från 1981, en strålande sci fi-thriller som ser lika bra ut i dag som den gjorde på movieboxen back in the day. Och nu finns den trevligt nog på Netflix.

Det finns gott om Alien-vibbar i filmen. Chef för de snygga modellbyggena var Martin Bower, som också jobbat på Ridley Scotts film, och scenografin (särskilt korridorerna och köksinteriörerna) känns mycket Nostromo. Hela gruvkolonin är befolkad av blue collar-typer som Aliens grovarbetare Brett (Harry Dean Stanton) och Parker (Yaphet Kotto), minus charmen och det godmodiga gnället: här är de flesta fåordiga, sura machomän som ägnar sig åt att kröka och jobba.

Connery (vid tiden 51) var på väg in i den »mogna« fasen av sin karriär (även om han inte hade slängt toupén riktigt än) och är strålande, särskilt i en fin scen där han pratar med sin fru och son via monitor. Hyams är snål med backstory men ger O'Niell precis så mycket som behövs för att vi ska förstå hans val.

Connery får sparring i toppklass av Frances Sternhagen,  en av mina absoluta birollsfavoriter. Vi minns henne som psykolog i De Palmas Raising Cain, det är ju hon som har en lång expositions-monolog i den där evighetslånga steadicam-tagningen. Det var också mysigt att se henne i år, som pigg 80-plussare i Rob Reiners charmiga And So It Goes. I Operation Outland spelar hon en rivig läkare som är den enda O'Niell kan lita på. Hon gör den roll hon brukar göra: en strävkäftad och bittert rolig no nonsense-brutta med ett hjärta av guld.

Det finns mycket att mysa åt i Operation Outland, från de (även i dag!) helt moderätta polisuniformerna som är både snygga och lediga (jag skulle kunna döda för att få tag på en sån polisjacka med rött innerfoder som Connery har), de bulkiga 1980-talsterminalerna, mästaren Jerry Goldsmiths fina filmmusik (han försöker sig till och med på lite elektronisk pop i en barscen med intressant resultat) men bäst är kanske känslan i filmen. Det lugna tempot, den ödesmättade stämningen, hur filmen metodiskt bygger upp mot ett långt, spännande och nästan helt dialoglöst klimax. Det är mästerligt.

Operation Outland finns på Netflix.

Det är dagen efter Idol-finalen, vi har en tionde svensk vinnare och jag känner mig tröttare än någonsin på programmet. Trots att Mollie Lindén i en annars svag säsong är en av tävlingens bästa deltagare ever så vann Lisa Ajax, en duktig 16-åring med en så anonym röst att hon är som gjord för Idol-vinnarekyrkogården (mer om det längre ner).

Ett gigantiskt problem med tävlingen är att det inte är särskilt bra att vinna den. Av de tidigare nio vinnarna är det bara Agnes som verkligen är en stor artist i dag.

Jag har redan sågat Idol vid fotknölarna tidigare i säsongen och står fast vid vartenda ord så här vid säsongens slut. Jag kan summera kritiken så här: både programledare och jury måste bytas ut om det blir en nästa säsong. Det är för slappt, oinspirerat och framför allt totalt omodernt med en för det mesta usel jury. Det enda som har uppdaterats med formatet dessa tio år är ljud- och bildkvaliteten. Det håller inte.

Ett gigantiskt problem med tävlingen är att det inte är särskilt bra att vinna den. Av de tidigare nio vinnarna är det bara Agnes som verkligen är en riktigt stor artist i dag. Jag menar, vad gör Daniel Lindström, Jay Smith och Kevin Borg i dag? Eller Markus Fagervall eller förra årets tondöva Kevin Walker? Ja, inte säljer de ut arenor eller toppar Spotify-listor. Det gör i stället de som kom tvåa, trea, fyra, femma: Loreen, Darin, Amanda Jenssen, Danny Saucedo, Tove Styrke, Måns Zelmerlöw. Det är med andra ord så att Idol är (eller var?) en språngbräda för många nya unga talanger, men inte för vinnarna.

Det är bättre att ha utnyttjat tiden i strålkastarljuset och tidningsspalterna för att knyta kontakter och skapa sig ett igenkännbart namn och själv ta sig tid att utvecklas som artist.

För en tävling med trovärdighet är ju detta ett stort problem. Varför lyckas de inte med den artist som har fått flest röster av svenska folket? En anledning är att formatet, karaoke rakt upp och ner, inte ger den rätta fingervisningen om vilken sorts artist deltagaren är eller vill bli. Vi vet bara att den är bra på att sjunga karaoke, så när den väl släpper eget så fattar vi ingenting. En annan anledning är att vinnaren vinner ett otroligt uppstyrt och trångt skivkontrakt som ofta har resulterat i dåliga vinnarsinglar och lamt producerade karaokealbum. Vinnaren är en produkt som ska krängas medan intresset fortfarande finns, och inte en blivande artist som ska utvecklas och vårdas.

Med andra ord är det inte bra att vinna Idol. Det är bättre att ha utnyttjat tiden i strålkastarljuset och tidningsspalterna för att knyta kontakter och skapa sig ett igenkännbart namn och själv ta sig tid att utvecklas som artist. Det är det de framgångsrika Idol-deltagarna har gjort. Och det är det jag hoppas att Mollie Lindén gör. Hon lyckades trots sina sämsta sånginsatser på hela säsongen få 49 procent av rösterna. Om hon hade haft en frisk röst hade hon garanterat vunnit. Tur för henne att hon inte gjorde det, och slapp det riggade skivkontraktet (eller i år är det tydligen en turné i stället, men det spelar ju ingen roll då det bara görs för att skivorna inte säljer längre och inte av omtanke om vad som är bäst för vinnaren). För vill en ha en lång artistkarriär är det bäst att förlora Idol – och inte förlora kontrollen.

Idol-finalen 2014 finns på TV4 Play.

Innehåller spoilers för finalen av Americas Next Top Model, säsong 21.

Vi kan inte låta ett finalavsnitt handla om de tävlande, inte om det är Tyra Banks program!

Tyra envisas ju med att shilla sina egna grejer – musikvideo, bok, och nu smink. Och även om det är först i finalen som sminket dykt upp den här säsongen (thank the lord) så var de där reklamfilmerna smärtsamma. Smärtsamma. De kändes som en SNL-parodi på dålig reklam. Det blir så svårt att bedöma vem som gör ett bra jobb när materialet är så urbota bottenlöst uselt. (Jag gör det ändå: Will gjorde bäst ifrån sig.)

Sminket dök upp först i finalen men reklamfilmerna var smärtsamma, som en SNL-parodi på dålig reklam.

Men just ja, det var ett faktiskt TV-program också. Och det känns lite som att Lenox rök för att det skulle bli lite mer spännande med tre killar i final och för att det kanske skulle bli mindre uppenbart att hon var jämnare än Adam och kunde tävla på lika villkor med Will. Eller nåt.

Men Adam var en intressant utvecklingsbåge, både som modell och som person. Det är inte ofta som ett program lyckas klippa någon från douche till bra dude och faktiskt övertyga. Jag vet dock inte om han hade i finalen att göra. Av de tre finalisterna kändes därför slutparet ganska givet och även om Will är min favorit så är jag faktiskt okej med att Keith vann. Det var förstås fel, och jag vet inte om det hade varit resultatet om det inte hade varit baserat på ihoptagna siffror istället för enväldiga domare, men jag kan liksom typ köpa det. Och som i många andra realitytävlingar kan det ofta vara bättre att inte vinna.

Nu är det bara att vänta på vad Tyra gör i nästa säsong. För det handlar som sagt inte om modellande längre, och inte om modeller. Det handlar om Tyra och ett team som sedan länge slutat säga eeeh ...nej?

America's Next Top Model säsong 21 går på CW i USA.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Det är alltid en märklig känsla när man upptäcker att man helt tappat bort en serie som man gillat mycket. Men vilken fröjd det då kan vara när man inser att det betyder att man har kanske en hel säsong att plöja i ett svep (om man är typen… vilket man är!).

Min senaste glada återupptäckt är Hot In Cleveland, serien där tre kvinnor runt humhum-åldern från Los Angeles råkar hamna i Cleveland, och bestämmer sig för att stanna efter att ha insett att de har helt annat värde där än i en stad full av välsvarvade 22-åringar.

De bestämmer sig för att stanna i stan efter att ha insett att de har helt annat värde där än bland alla välsvarvade 22-åringar i Los Angeles.

Det är en enkel premiss: fiskar ur vatten, som man säger på ren svenska, som ska lära sig helt nya sätt att umgås och fungera, samtidigt som man också kan använda alla klassiska sitcom-troper.

För några år sen – fyra, inser jag nu när jag räknar efter, huga – skrev jag om Betty Whites Elka som en modern Sofia Petrillo, och huruvida det är så revolutionerande med mogna damer på tv. Jag står nog både fast och inte vid min analys då – det skulle kunna vara bättre, men det skulle också kunna vara mycket sämre. Och Hot In Cleveland är en stabil ensemble-serie som levererar lagom syrlig humor som sällan säljer sig för billigt. Den är rolig och charmig och precis vad man behöver om december levererar lika många soltimmar som november.

Se Hot In Cleveland på Viaplay.

Vi är så nära slutet på denna sju år långa dammiga blodiga såpiga biker-resa nu, bara finalavsnittet kvar (på amerikanska FX i övermorgon, på Kanal 9 i Sverige om en dryg månad). Så jag ska inte spoila något (även om till och med serieskaparen Kurt Sutter råkat göra det), och det förra ikoniska avsvnittet Red Rose skrev jag lite om här tidigare i veckan (eller snarare skärmdumpade i chock; och har ni sett avsnittet, så titta på stillbilden jag la in i kommentarerna – episodtitelns röda ros fångad just som bladen vecklas ut…)

Under hela säsongen har FX livesänt sin eftersnackshow Anarchy Afterword, alltid med Kurt Sutter själv och ett gäng skådisar (både Katey Sagal och Charlie Hunnam har varit med upprepade gånger) och utöver ständigt intressanta tankar från Kurt om manus, psykologi och rollgestalternas utveckling, och från skådespelarna själva om deras rollers motiv, känslor och relationer, så har den serien främst visat vilken unik gängbildning själva produktionen varit.

Det är tydligt att alla blivit praktiskt taget vänner för livet, långt utöver den vanliga, proffsgemenskapen on the set i Hollywood. Charlie Hunnam har också sagt bekräftat något jag tycker har känts när man följt serien: att »vi spelar knappt, vi har blivit våra roller inför varandra och bara reagerar«.

KJELLS TOPP-10

1. Sons of Anarchy (FX)
2. Torpederna (TV4)
3. The Newsroom (HBO Nordic/C More)
4. Babylon (Channel 4)
5. The Comeback (HBO Nordic/C More)
6. Madam Secretary (CBS)
7. The Fall (BBC)
8. Toast of London (Channel 4)
9. Psychobitches (Sky)
10. Puppy Love (BBC)

Björns topp-3

1. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
2. Piratskattens Hemlighet (SVT)
3. Gotham (Fox/C More)

Patriks topp-10

1. The King's Face (KBS)
2. Babylon (Channel 4)
3. An Incomplete Life (tvN/Viki)
4. Pinocchio (SBS/Viki)
5. Remember Me (BBC)
6. The Amazing Race (CBS)
7. In Search of Lost Future (AT-X)
8. Nobunaga Concerto (Fuji TV/Crunchyroll)
9. Brooklyn Nine-Nine (Fox)
10. Taxi (SVT)

Idas topp-5

1. Piratskattens Hemlighet (SVT)
2. The Fall (BBC)
3. Historieätarna (SVT)
4. Downton Abbey (ITV/SVT)
5. New Girl (Fox)

Degrells topp-10

1. Toast of London (Channel 4)
2. The Heart, She Holler (Adult Swim)
3. Sy, sy, sy (UR)
4. The Eric Andre Show (Adult Swim)
5. The Daily Show (Comedy Central)
6. Piratskattens hemlighet (SVT)
7. Transparent (Amazon)
8. Comedy Bang! Bang! (IFC)
9. The Birthday Boys (IFC)
10. The Affair (Showtime)

Som jag skrev i julas, när jag utnämnde detta till 2013 års bästa musikdokumentär: BBC är alltid bäst. Alltid. Från, på senare tid, When Albums Ruled the World och exlusivt featurelånga Graham Parker: Don’t Ask Me Questions till den strålande eklektiska Culture Show-timmen Northern Soul: Keep the Faith.

Men det som gett mig mest extaktisk blodstörtning det senaste året, nästan lika mycket som BBC:s Squeeze: Take Me I’m Yours gjorde 2012, är Mark Kidels dokumentär Elvis Costello: Mystery Dance, som gick på BBC i början av november förra året, sändes på SVT för en månad sedan och nu nått slutet på sin 30-dagars-run på SVT Play.

Filmen är gjord i två versioner, en timslång och en långfilmslång (95 minuter), och tyvärr är det den kortare versionen som SVT fått tillgång till. Men, den är givetvis ändå helt strålande.

Det är första gången jag ser de här febriga livebilderna från första USA-turnén där en extremt speedad Elvis skäller ut publiken i Londonpunkanda.

I grunden bygger den på en helt färsk djupintervju som Kidel gjort med Costello i år. De berör alla skrymslen av karriären, även om vissa (för mig, om än inte för merparten av publiken) viktiga delar klippts bort i den kortare versionen. Jag hade personligen väldigt gärna sett mer om Flip City-tiden – å andra sidan får vi här en inblick i den unge, fullständigt självomedvetne singer-songwritern Declans liv, inklusive magiskt torftiga vardagsbilder, som jag aldrig sett förut.

Bildmaterialet är överhuvudtaget suveränt exklusivt. Jag tror till exempel att det även är första gången vi får se de här febriga livebilderna från första USA-turnén, där en extremt speedad Elvis skäller ut publiken i Londonpunkanda.

Och allt som hämtats ur familjealbumet, allt om hans jazzfreak till pappa, som bytte ut sin bebopsjäl mot orkestervokalistens behagliga medelklassliv, ger en bakgrund till Elvis pophistoriska kunskaper och tidiga förståelse för den perfekta poplåtens uppbyggnad, som ger även mig – fanatisk fan ända sedan jag som 13-åring köpte My Aim is True – oerhörda aha-rysningar.

Den kortare versionen av dokumentären Elvis Costello: Mystery Dance, med titeln Elvis Costello i närbild, ligger kvar på SVT Play till och med i morgon.

Det är semifinal i The X Factor UK där jag drömmer om Andrea Faustini, Fleur East och Lauren Platt som finalister. I The Voice USA är det kvartsfinal och där är det bara tråkiga snubbar kvar. När jag har kollat på dessa två talangtävlingar, de största i världen i sina format, så blir det så tydligt att The Voice egentligen är American Idol med snurrande stolar och lite äldre deltagare. Det är proffsig karaoke och är tyvärr ganska trist. The X Factor UK däremot fortsätter vara världens bästa talangtävling då den gör deltagarna till artister med påkostade nummer. En deltagare som Fleur East hade varit chanslös i The Voice medan hon har utvecklats till en blivande finalist i The X Factor. Det handlar om att utveckla deltagarna och där är det solklart vinst för The X Factor-konceptet.

The Voice USA

Craig Wayne Boyd: Take It Easy

Det här är den troliga vinnaren i år. En medelålders vit countrysnubbe. Snark. Jag menar, detta är inget unikt. Han tillför absolut inget till countrymusiken. Det är kompetent tråkigt.

Matt McAndrew: The Blower's Daughter

Jag har älskat Matt från början både då hans indiekommersiella utstrålning och röst känns spännande och trevligt familjär. Han är den enda av mina favoriter som är kvar i tävlingen. Den enda jag vill ska vinna.

De åkte ut:

Ryan Sill: Open Arms
DaNica Shirey: These Dreams
Luke Wade: Holding Back the Years

The X Factor UK

4. Ben Haenow: Hallelujah

Det här är fruktansvärt. Bens problem är att hans röst bara har ett läge och att han totalt saknar inlevelse. I en sån här låt blir det pinsamt tydligt hur platt han sjunger. Tyvärr lär han vinna ändå.

3. Lauren Platt: Stay Another Day

Det känns som att Lauren har tappat den där gnistan hon hade i början. Det låter inte minnesvärt och då älskar jag verkligen den här låten. Hon låter tyvärr anonym.

2. Fleur East: Uptown Funk

Fleur är fantastisk i dessa nummer och är en Janet Jackson in the making. Det spelar ingen roll att hon inte har en märkvärdig röst för hon vet precis hur hon ska använda den. Hon måste bli finalist.

1. Andrea Faustini: O Holy Night

Jag tycker att Andrea har fått onödigt mycket skit när han trots tråkiga låtval har hållit en nivå som de andra inte har varit i närheten av. Jag menar, han fullständigt sjunger de andra av banan denna vecka. Det är så mäktigt att jag innerligt hoppas att han når ända fram till final.

Den åkte ut förra veckan:

Stereo Kicks

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Det finns många starka berättelser om hur idrotten påverkats när länder har enats eller splittrats. Once Brothers är en av dem – en mångbottnad historia från Jugoslaviens uppbrott, hur människor påverkades och vad det fick för betydelse för vänskap och sammanhållning.

Vlade Divac är före detta NBA-stjärnan som också var en av frontfigurerna i Jugoslaviens framgångsrika basketlandslag på 1980-talet. Detta är hans berättelse, hans liv. Han återbesöker platser, återbekantar sig med människor, varvat med arkivbilder och intervjuer. Det är dock den inre resan han gör som gör den här filmen så bra.

Vlade Divac är ex-NBA-stjärnan och en av frontfigurerna i Jugoslaviens framgångsrika basketlandslag på 1980-talet – men det är hans inre resa som gör den här filmen så bra.

Under träningslägret inför OS 1988 blev han tilldelad Dražen Petrovic som rumskompis. Vlade, den skämtsamme och utåtriktade, och Dražen, den fokuserade, vars hela liv snurrade runt basketen. Vänskap uppstod. Dražen var kroat och Vlade serb. Detta var dock inget de pratade om. Alla var jugoslaver. Var man kom ifrån var aldrig något som diskuterades i laget.

När kommunismen rasade samman 1989 ritades idrottskartan om. Det blev möjligt för spelare från östblocket att åka till Nordamerika. Sovjetiska hockeyspelare stack till NHL och Jugoslaviens basketstjärnor till NBA. Vlade hamnade i Los Angeles Lakers och Dražen i Portland Trail Blazers. Den utåtriktade Vlade klarar anpassningen bra, Dražen har det lite tuffare. De pratar i telefon nästan varje dag och ger varandra det stöd de behöver. Vänskapen skulle dock få ett abrupt slut.

VM-guldet 1990 var den sista föreställningen för det fenomenala jugoslaviska landslaget, den gyllene generationen. Finalen mot Sovjet dominerades totalt. Den lyckliga tiden var dock på väg att ta slut. Under firandet kommer en åskådare ned på planen med en kroatisk flagga. Vlade tar flaggan och kastar undan den. För honom var det Jugoslavien som vann. En gest han fortfarande tänker på.

Under firandet av VM-guldet kommer en åskådare ned på planen med en kroatisk flagga. Vlade tar flaggan och kastar undan den. För honom var det Jugoslavien som vann.

Det skulle aldrig bli som förr igen. 1991 förklarade sig Kroatien självständigt. Människor som hade stått på samma sida var nu bittra fienden. Dražen och Vlade blev aldrig vänner igen. Jugoslavien har splittrats. Kroatien, med Dražen som stjärna, tar OS-silver 1992. Jugoslavien hade drabbats av sanktioner och fick inte vara med.

I juni 1993 åker Dražen till Polen för att delta i EM-kvalet för Kroatien. På vägen hem till Žagreb ska laget mellanlanda i Frankfurt. Dražen tar det ödesdigra beslutet att i stället möta upp sin flickvän och ta bilen hem. De frontalkrockar med en lastbil och Dražen Petrovic dör i en bilolycka den 7 juni 1993. Han blir 28 år. Mycket känslosammare på film blir det inte än när Vlade säger:

»Jag trodde alltid att Dražen och jag skulle sitta ner och samtala, men den dagen kom aldrig.«

De fick aldrig chansen till att tala ut om tiden som var.

I slutet av filmen följer vi Vlade i dag, på besök i Žagreb. Han har inte varit i Kroatien på 20 år. Han berättar om sitt senaste besök. Då var det för ett firande, de hade just vunnit EM-guld. Den här gången är det för att söka möjlighet till försoning. Han hälsar på Dražens föräldrar, visar upp bilder och pratar minnen. Han besöker Dražens grav. Det är vinter och gravplatsen är snötäckt, han går fram, gör korstecknet, kysser bilden på vännen och lägger ned en blombukett, backar ett par steg och lägger ner ett foto på dem båda tillsammans. Även den mest känslokalla personen måste ha svårt för att hålla tillbaka tårarna här. Den inre resan har nått en slutpunkt.

Det är på slutet det framgår med all tydlighet vad den här filmen handlar om. Försoning mellan människor. Försoning mellan folk.

Se Once Brothers på Viaplay.

Jag är alltjämt enormt kluven inför Nathan For You, Nathan Fielders succéserie på Comedy Central, i vilken den kanadensiske komikern ger sig ut i verkligheten, påstår sig vara näringslivs- och PR-expert och »hjälper« riktiga företag med katastrofala affärsidéer och idiotiska marknadsföringskampanjer.

Det är ett slags absurd parodi på makeoverprogram, av den typen där en auktoritär guru, till exempel Gordon Ramsey, kommer in och med några enkla knep styr upp en illa skött business. Nathan For You älskas av till synes alla mina kompisar och det har gjort Fielder till något av ett fenomen inom genren deadpan/cringe/skämskudde-humor.

Fielder ser ut som en blyg 14-åring som klätts upp i finkostym och tvingats till uppträdandet av sina föräldrar.

Programmet är ofta påhittigt och smart, men jag tycker också det genomsyras av en cynisk människosyn – humorn slår ofta neråt mot personer utan möjlighet att värja sig, som pressade småföretagare som lockas av uppmärksamheten och inte förstår att de utsätts för satir. Jag får känslan att producenterna aldrig funderat på vem vi egentligen skrattar åt, på vems bekostnad skämten görs, och det är ett problem för mig. Jag inser dock att jag är i minoritet – många älskar upptågen, programmet har fått stor uppmärksamhet för några av sina PR-kupper, och Comedy Central har redan beställt en tredje säsong av programmet.

När Key & Peele, Stephen Colbert, South Park och de andra mest kör på autopilot är Nathan Fielder genuint minnesvärd och originell.

Det råder dock inga tvivel om att Nathan Fielder som person är väldigt rolig. Ett utmärkt exempel på det är i Comedy Centrals senaste julspecial, The All-Star Non-Denominational Christmas Special, där han står för den absoluta höjdpunkten i en annars ganska ljummen kavalkad av nygjorda sketcher från humorkanalens olika program. När Key & Peele, Stephen Colbert, South Park och de andra mest kör på autopilot är det i stället Fielder som gör ett genuint minnesvärt och originellt inslag – utan koppling till hans program, enkelt och kort, men rikt på nyanser och komisk fingertoppskänsla: en smäktande julduett mellan Fielder och franska superstjärnan Marion Cotillard:

Kontrasten mellan Fielders stela, nervösa falsksång – han ser ut som en blyg fjortonåring som klätts upp i finkostym och tvingats till uppträdandet av sina föräldrar – och Cotillards självklara pondus och karisma är otroligt underhållande, lika delar pinsamt, fängslande och roligt.

»Hello, ladies!?«

Jag älskade Stephen Merchants (mer känd som Ricky Gervais parhäst) HBO-komedi Hello ladies som sorgligt nog bara fick en enda säsong. Så det var bara till att fira med tutor och basuner när jag hörde att den skulle få sin alldeles egna film. Jag kan tryggt säga att du som tyckte om Hello Ladies-serien (varsågoda för klassisk blurb:) kommer älska Hello Ladies-filmen!

Jag kan i stort sett garantera att du kommer behöva titta bort då och då, samtidigt som du kvider »nej nej nej nej…«.

För den som missade serien: Stephen Merchant spelar Stu, en engelsk webbdesigner som flyttat till Los Angeles och är besatt av tanken att dejta snygga tjejer, helst en känd modell. Ingen har någonsin misslyckats så i sin uppsåt. Varning för våldsamt pinsamma ögonblick, jag kan i stort sett garantera att du kommer behöva titta bort då och då, samtidigt som du kvider »nej nej nej nej…«.

Stu har ett charmigt litet kompisgäng han inte värderar tillräckligt högt, där den viktigaste karaktären är hans inneboende, Jessica, en misslyckad skådis. Lika gärna som Stu vill gå på Hollywoodfest och träffa en supermodell, vill Jessica ha en ordentlig roll och slippa le brett och gratta med falsk gäll röst då hon möter mer framgångsrika bekanta.

Filmen? Tja den handlar om exakt samma sak. Tänk ett extra långt avsnitt av serien. Fast med en mer klassisk filmuppbyggnad där hjälten måste lära sig någonting och förändras för att kunna vinna det hen egentligen vill.

Det är bara så roligt att träffa alla igen: Stuart och hans misfit-kompisar, Jessica som mer än någonsin är trött på att kämpa med sin skådiskarriär, när hon hela tiden måste träffa bekanta som fått roller i HBO-miniserier då hon själv inte ens kan få göra en yoghurt-reklam. Inte ens efter en extremt förnedrande provfilmning där hon blir tillsagd att »ligga på rygg och sprattla som en kackerlacka« samt springa i cirklar »som om du blev jagad av ett yoghurt-monster«.

Hurra för Jessica, förresten. Jag avgudar henne! En kvinnlig karaktär som får vara på riktigt asrolig och inte alltid så sympatisk. Och som får ha ett riktigt, eget liv och agenda, hennes karaktär är inte alls bara till för att spegla Merchants Stuart.

Hurra för Jessica – jag avgudar henne! En kvinnlig karaktär som får vara på riktigt asrolig, med ett eget liv, inte alltid så sympatisk och inte bara till för att spegla Stuart.

Men de två ihop har en fantastisk kemi och verkar på riktigt ha extremt kul ihop. Jag slits mellan att jag vill att de ska fortsätta vara bara vänner (denna i fiktionens värld helt omöjliga relation mellan två heterosexuella av olika kön) eller bli ihop eftersom de är så rätt för varandra!

En enda grej skiljer filmen från serien – den innehåller faktiskt både allvarliga och rent av sorgliga ögonblick. Dessutom får Stu vara hjälten för en kort stund. Och filmen går från att vara en skämskudde-komedi till att bli en faktiskt riktigt rörande romantisk komedi.

Hello Ladies – filmen finns på HBO Nordic.

Jag är inte rädd för hundar, jag är rädd för dåliga hundägare. Hundar med bra ägare beter sig för det mesta som de ska. De med dåliga kan bli mördarmaskiner. Jag minns till exempel mannen i huset jag bodde i tidigare. Han såg ofta påtänd ut och gick runt med en pitbull så ilsken att jag tog omvägar när jag såg dem. Just pitbulls har ett oförtjänt dåligt rykte som hårda kamphundar. Visst finns det sådana som riktigt farliga, men oftast beror det på deras ägare.

Stjärnan i Pit Bulls & Parolees är tveklöst Tia Torres. En kvinna som överlevt, kämpat och slagits. Hon är hårdhudad men med ett öppet bultande hjärta.

Efter att ha sett realityserien Pit Bulls & Parolees går det inte att vara rädd för pitbulls längre. I serien tar Tia Torres hand om pitbulls som på olika sätt har missköts av sina ägare. De får ett nytt hem på hennes stora kennel i New Orleans innan de får nya snälla ägare. De får en andra chans helt enkelt. Några andra som får det är de ex-fångar som Tia anställer för att hjälpa till med hundarna. Som ex-fånge är det ofta fruktansvärt svårt att i USA få ett jobb efter avtjänad fängelsetid, vilket gör att många återfaller i kriminalitet. Att i det läget göra som Tia är att ge dessa män en möjlighet till helt nya liv. Det är minst sagt berörande.

Men stjärnan i Pit Bulls & Parolees är tveklöst Tia. En kvinna som överlevt, kämpat och slagits. Hon är hårdhudad men med ett öppet bultande hjärta. Hon drivs av att rädda de missförstådda, de uträknade. Hon har bland annat sagt att den främsta anledningen till att hon ställer upp i realityserien är för att ha råd med sin stora verksamhet och rädda så många hundar som möjligt. Hon är ovanligt okonstlad och opretentiös för realitysammanhang, men så sänds också serien på Animal Planet och har därför inte så mycket sensationslystnad som den har en genuin vilja att skildra personerna och verksamheten med anständighet.

Mest gripande är dock hennes relation till ex-fångarna hon anställer. Det är ruffiga män som hamnat fel i livet och nu bara vill hitta den trygghet, kärlek och lycka som de kanske aldrig känt tidigare. De får ge och få kärlek kanske för första gången i sina liv när de får ta hand om hundarna. Tidigare projekt i fängelser där fångar får ta hand om och träna upp hundar har visat sig vara ett bra sätt för att få dem att knyta an och börja känna lite mening med livet igen. Och Tia är som en morsa till dem. Trots att hon blir besviken tusen gånger om så fortsätter hon. Och jag fortsätter titta.

Pit Bulls & Parolees sänds på amerikanska Animal Planet. Det finns även hela avsnitt på YouTube.

En av årets bästa dramaserier är utan tvekan HBO-serien The Leftovers som hade premiär i somras. När vi skrev en finalrecension tidigare i höstas så hade vi ingen aning om hur skaparna Damon Lindelof och Tom Perrotta skulle ta serien vidare i säsong två. För en sak var säker: Man hade utnyttjat hela Perrottas roman i den första säsongen, och nu var man tvungna att bli rejält kreativa inför fortsättningen.

Och det är precis det som verkar hända nu, för Deadline skriver att serien just nu håller på att undergå en kreativ reboot. Till en början har man sagt upp hela 14 stycken ur rollistan. Men vi kommer att få återse familjen Garvey med Justin Theroux, Amy Brenneman och barnen Margaret Qualley och Chris Zylka. Carrie Coon och Christopher Eccleston kommer också att dyka upp i säsong två. Troligtvis även Liv Tyler.

Det intressanta är dock att det verkar som att serien kommer att flytta ifrån den fiktiva staden Mapleton där säsong ett utspelades, för att i stället utforska hur det ser ut utanför stadens gränser. Och då förstår man ju varför det försvinner så många biroller.

Det är ett rätt stort steg att flytta handlingen till en helt annan plats. Men jag tycker det låter spännande. Vad säger ni?

Känslan är nästan som när Neil Young släppte sitt »synt«-album Trans 1982 med bara vocodersång. Fast ännu mycket värre, med tanke på att det är 2014 nu. Eller vad säger ni, om Paul McCartneys nysläppta video till Hope for the Future, med Sir Paul som hologram i Actavisions Destiny-speluniversum?