TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Det ligger något i luften… något som får mig att vilja se allt med Kevin Bacon.

Vi kan börja med den där pilen genom halsen i Fredagen den 13:e och avsluta med The Following, årtiondets mest lättuggade spänningsserie som snart inleder sin tredje säsong. Någonstans där emellan klämde Bacon till med det actionmaxade hämnddramat Death Sentence.

Death Sentence inte bara följer actionmallen utan utvecklar den. Precis som John Woo gjorde med Face Off, eller Robert Rodriguez med Desperado.

Lite udda för att vara Bacon, dessutom i händerna på skräckmaestron James Wan som tidigare bara gjort genrefilmer som Saw och Dead Silence. Kompetes men på okänd mark? Farhågorna kommer på skam rätt snabbt. Death Sentence inte bara följer actionmallen utan utvecklar den. Precis som John Woo gjorde med Face Off, eller Robert Rodriguez med Desperado. Givetvis är storyn simpel och behandlar primala känslor som vrede och hämndbegär. Men den gör det med en sådan takt och ton att man är beredd att förlåta det mesta.

Kevin Bacon spelar Nick Hume, en rätt alldaglig försäkringsagent. Tills den dag hans son blir mördad vid ett våldsamt gängrån. Då bevis saknas frikänns mördaren och Nick förvandlas från ordentlig familjefar till dödlig hämnare.

Hämnarfilmer i all ära, men vad som gör just Death Sentence så bra är just detta: kontrasten mellan familjefar och hämnare. Spänningen ligger i att se Nick förvandlas och ta till vapen, till en början klumpigt och naivt, för att senare agera mer kalkylerat och brutalt. I slutscenen har Nick Hume förändrats så mycket att han ironiskt nog ligger närmare de han mördar än den familjefar han en gång var.

Visst är det hela överdrivet och overkligt, men det är små, små detaljer i en annars tät, spännande och mycket brutal film som inte så lite påminner om 1980-tals klassiker som Dödligt vapen eller Death Wish 2.

Se Death Sentence på Viaplay.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Nam Da-jung (Kim So-eun) får ett mystiskt brev som bjuder in henne att delta i ett nytt tv-tävlingsprogram – »Liar Game«. Hon får inte veta vad detta innebär, bara när hon ska infinna sig på tv-stationen om hon vill vara med. Hon har stora skulder och behöver prispengarna som är på hela tio miljarder won (70 miljoner kronor).

Det leder givetvis till att hon dras in i ett diaboliskt spel – om lögner, psykologi, kroppsspråk och strategi.

Den före detta psykologiprofessorn visar sig vara en briljant strateg, men det finns skäl till att han är »före detta« – han var misstänkt för mord, friad i brist på bevis. Går han att lita på?

När den godtrogna Da-jung tidigt i spelet får stora problem fixar en av hennes snällare lånehajar kontakt med före detta psykologiprofessorn Ha Woo-jin (Lee Sang-yoon), som kan hjälpa henne att vinna spelet. Han visar sig vara en briljant strateg och till stor hjälp, men anledningen till att han är en före detta psykologiprofessor är för att han var misstänkt för mord, men friades på grund av bevisbrist. Går han att lita på?

Mångmiljardären och »Liar Game«-skaparen, -finansiären och -programledaren Kang Do-young (Shin Sung-rok) säger att han skapade programmet för att han vill utforska vanliga människors mörkaste sidor när man lägger stora summor pengar framför dem, men utöver denna smått sadistiska ådra verkar det vara något mycket större fel på honom. Det är som om han är helt tom inombords.

Många av tävlingsmomenten är intressanta och många av karaktärerna är väldigt strategiskt lagda, så det blir stor underhållning att se dem försöka vara smartare än varandra.

Liar Game är baserad på den japanska serietidningen med samma namn av Kaitani Shinobu. Tävlingsmomenten samt många av deltagarna (inklusive Da-jung och Woo-jin) är hämtade från serietidningen, men att spelet är ett tv-program är ett nytt påfund av manusförfattaren Ryu Yong-jae, och därmed är Do-young också en originalkaraktär för tv-serien. Att spelet är ett kommersiellt tv-format, i stället för en underground-organisation som i mangan, ger både större realism och potential för samhällssatir.

Den ofta ojämna Kim So-eun är skarp i rollen som den vänliga och naiva men ibland ändå snabbtänkta Da-jung, och Lee Sang-yoon spelar Ha Woo-jin som kall och distanserad utan att bli livlös och tråkig. Men bäst är Shin Sung-roks programledare – initialt väldigt charmig med ett spår av mörker, men efter att en deltagare utnyttjat ett kryphål i regelverket och gjort programledaren till en av de tävlande, och tittarna får se hans sanna personlighet som en närmast demonisk, superstrategisk psykopat, så spelar inte Shin över (som den musikalartist han egentligen är) utan håller Do-youngs kroppsspråk och ton väldigt jordnära men ändå med ett växande drag av ondska bakom fasaden.

Shin Sung-rok är från början mest känd från scenmusikaler med diverse biroller inom tv och film, men efter att ha fått sitt stora genombrott med en större biroll i supersuccén My Love from the Stars för ett år sedan har han i år haft huvudroller i hela tre tv-serier – Trot Lovers, Liar Game samt nya dramat The King's Face. Följer man koreansk film eller tv kommer man få se mycket av honom framöver.

Nu är inte Liar Game heltigenom lyckad. Karaktärerna är endimensionella och serien står och faller för mycket med hur roliga tävlingsmomenten är att titta på – det är visserligen där serien fungerar, det är bitvis riktigt stor underhållning att se dessa strategiker försöka out-smarta varandra, men det som borde ha blivit en psykologisk mysteriethriller av rang är mer av ett strategispel i sig där man som tittare förgäves försöker ligga steget före karaktärerna och manusförfattaren.

Liar Game har precis sänts färdigt i Sydkorea och samtliga 12 avsnitt finns på Viki.

Åtta avsnitt in på första säsongen av Kingdom och det här börjar likna en av de största tv-succéerna någonsin… för mig personligen, alltså. Som när Sons of Anarchy drog i gång, eller Breaking Bad. Fan, det här kan vara en ny Spanarna på Hill Street fast utan poliser.

Det är ju det här man väntat på: ett nytt mästerverk. Men vi är inte där ännu, ett par avsnitt kvarstår innan utandning. Och i ärlighetens namn kan resultatet bli lite hursomhelst. Det är som att se en lindansare tortera publiken med att trampa snett, för att snabbt återfå balansen igen. Kingdom är den där lindansaren. Som Philippe Petit från James Marshs dokumentär Man on Wire. Hela tiden på väg att tappa balansen, för att viljan är så stark.

Alla har en resa värd att följa, tecknade utifrån ett frenetiskt myller av vrede och glädje. Som livet självt. Inga känslor eller personlighetsdrag vaskas bort.

Och det gäller inte bara serien som helhet utan varje enskild rollfigur. Det är sällan man ser en serie med så starka personporträtt, där man aldrig tänker »nej, inte fem minuter med henne/honom nu igen«. Alla har en resa värd att följa. Men, de är alla på väg att tappa fotfästet. De är suveräna för att de är tecknade utifrån ett frenetiskt myller av vrede och glädje. Precis som livet självt. Vilket gör dem allt från sympatiska till djupt obehagliga. Inga känslor eller personlighetsdrag vaskas bort för att vinna tittare. Kanske är det just så man vinner tittare?

Alvey till exempel, som en tickande bomb, eller ett litet barn. Urcharmig men helt labil och inte sen att göra bort sig frekvent. Hans fru Christina som blivit ren från år av droger, men som garanterat kommer falla tillbaka. Deras äldste son Jay (världens coolaste polisonger, förresten) som älskar för mycket och hatar sig själv för mycket. Han kommer aldrig bli lycklig. Och så den yngsta: Nate, lite sexuell självrannsakan där kanske? Sista av allt Ryan och Lisa... Egentligen passar de rätt bra ihop, om det inte varit för att Lisa är tillsammans med Alvey och Ryan har seriösa problem med alkohol och att slå folk, möbler, gym, sönder och samman.

Det håller nu, men vad händer om bomben/bomberna exploderar?

Min poäng är att det krävs så lite för att något så makalöst bra ska till att brista och bara bli ännu en serie i mängden. Vad man i dag ser som trovärdigt – nästan dokumentärt – kan i nästa sekund bli tramsigt eller otroligt. Eller varför inte spelat.

För mig är Kingdom speciell just för att den inte känns spelad. Jag ser aldrig skådespelaren genom karaktären. »Karaktärerna« känns lika unika som sceneriet. Jag har skrivit om det innan, här, men känner mig manad att ta upp det ännu en gång: Det är en genialisk idé att låta en serie som handlar om fighter på alla möjliga plan – jag snackar livet – utspela sig på ett gym där man tränar MMA. Lite grann som The Walking Dead. Och liksom denna handlar mindre och mindre om zombies, känner jag på mig att Kingdom kommer handla mindre och mindre om MMA i fortsättningen. Mannen som fick mig börja kolla, hoppas jag har fel.

Kingdom sänds på DirecTV i USA, oklart med visning i Sverige.

Ni kommer väl ihåg att det ryktades om att George Clooney skulle dyka upp i Downton Abbey? Jo, det var sant, typ, för det är inte i själva serien han kommer att vara med utan i en välgörenhetssketch i kanalen ITV  som sänder serien i Storbritannien. I dag släpptes en liten teaser, och jag måste ju säga att Clooney såklart skulle passa in perfekt på det anrika godset med familjen Crawley och dess tjänstefolk:

Den 19 december kommer hela sketchen att visas i tv! Skulle ni vilja se Clooney i den riktiga serien?

Innehåller spoilers för The Walking Dead, säsong 5, avsnitt 8, Coda.

Björn: Take it to the påkörning!

»Oh, shit!« Ja, det kan man säga.

Per: Hehe. Okej, har nåt minne av att vi pratade om att Rick kanske blivit lite mesig i förra eftersnacket?

Magnus: Redan då förstod jag att det här skulle bli ett av säsongens bästa avsnitt. Carpenter-musiken igen, Rick som kutar och passar på att snitta magen på en zombie… Stenhårt. Och sedan biten där han kör på snuten och sedan skjuter honom, följt av ett trött »Shut up«. Klassiskt. Rick är fanimej veckans icke-zombie!

Carpenter-musiken, Rick som kutar och passar på att snitta magen på en zombie… Stenhårt. Rick är fanimej veckans icke-zombie!

Per: Ja, det kom på skam nu… Comeback för psykopat-Rick! Vilken öppning! En av säsongens bästa!

Magnus: Skägget är gråare än någonsin!

Per: Magnumen fetare än någonsin!

Stefan: Ja, där fick man för att man inte ville tillbaka till det vanliga gänget.

Björn: Älskade att han sa »shut up«!

Per: Haha, jag med! Äkta psykopatstajl, att småprata lite trött med den man just mördat. Jag tyckte nästan lite synd om polis-Bob. Men man sviker inte Rick ostraffat.

Magnus: Jo, det var rätt synd om honom. Men bara lite. Och han var ju ändå en av »the good guys«.

Björn: Och så otroligt bra tv när han körde efter i snutbilen och ba *krzcd* »Stop. Stop right now!«

Per: Men återigen... köra ikapp en bakbunden man, köra på honom bakifrån, och sen skjuta honom execution-style… Det är rätt badass.

Magnus: Hehe.

Björn: Är det det brutalaste »ondskefulla« Rick har gjort?

Per: Ja, kanske.

Magnus: Många skulle kalla det för fegt, men inte vi i zombiecirkeln.

Per: Hahaha.

Per: Brutalast var ju när han slet halsen av snubben [i säsong 4, avsnitt 16, red. anm.], men det var ju i rent självförsvar.

Stefan: Det skulle knappast funka i någon annan serie.

Magnus: Ondskefulla Rick!

Per: Nej, snarare sitter man och myser... lite stört egentligen.

Stefan: Men därefter kom vi till prällen som åter bara ställer till det.

Per: Ja, herregud (!) vilken sopa. Det enda han åstadkom var att sabba kyrkan som fristad.

Sara: Min irritation med honom har inte minskat direkt…

Per: Nej, han är olidlig. Varför låter de honom leva, egentligen?

Magnus: Men varför blev de inte argare på prästen? Det var ju inte lite han sabbade med sitt patetiska fumlande. Synd att inte Rick var där, han hade käkat Gabriel till frukost.

Per: Exakt! De skällde inte ens på honom

Magnus: Det var ju inte så att han hade någon bra ursäkt heller.

Stefan: Det behövdes inte, han visste själv hur värdelös han var.

Per: Hehe. En annan grej: när han kom tillbaks till kyrkan med walkers i släptåg, varför kröp han inte in under kyrkan istället för att gå till dörren?

Sara: Han känns som någon sorts symbol för det naivistiska, den ännu oförstörda liksom. Det är bara så himla oeralistiskt att han skulle ha överlevt så här pass länge.

Per: Precis!

Ja, postapokalypsen är inte rättvis!

Stefan: Han var på väg såg det ut som, men han kanske inte trodde sig hinna med sin onda fot. »Spik i foten«…

Björn: Haha, spik i foten!

Per: Sen går man ju och väntar lite på att han ska ha nåt mer att bjuda på i berättelsen, nån hemlighet eller funktion utöver att bara vara extremt irriterande… men det kommer aldrig, verkar det som.

Björn: När Abe et al. busskraschade kyrkofesten var första gången jag kände att Abe har existensberättigande.

Per: Ja! Det var resolut.

Magnus: Han är bäst när han inte säger något och kör sin buss.

Per: Och förresten: 2 cm spik in i foten, inte behöver man halta så förbannat mycket då? Möjligen gör det lite ont när man sätter ner foten.

Magnus: Exakt, det var ju inte som att han tappat foten precis.

Stefan: Som sagt, Per: »Spik i foten.« Kan man få en kopp kaffe?

Daniel: Man kan ju hoppas att Gabriel och Eugene blir kompisar när den senare vaknar till. De vore onekligen en kul duo att följa i den postapokalyptiska världen om de gav sig ut på egna vandringar.

Magnus: Gabriel är kvar men Beth rök.

Sara: »Beth rök«. Gud Magnus, kan du säga det mindre känslofullt! Jag är helt knäckt.

Per: Ja, postapokalypsen är inte rättvis!

Stefan: Ja, Beth… Hur kunde de göra så mot oss!?

Magnus: Tragiskt med Beth och Daryl, men manusmässigt smart uppbyggt. Hade verkligen inte en aning vad som skulle ske. Smart och vågat, Beth har ju vuxit den här säsongen och man antog ju att det fanns en poäng med karaktärsutvecklingen, en annan poäng än denna…

Per: Ja, det var väldigt oväntat! Det var ju i linje med hennes resa med Dawn, att hon var tvungen att stå upp mot henne.

Björn: Och de som började få häng där, Beth och Dawn. Hjälptes åt att döda den onda snubben, etc.

Per: Ja, de hade ju bondat precis innan, i hiss-scenen. Synd att Dawn var förberedd bara, men jösses vilket chockögonblick!

Magnus: Jo, på sätt och vis var det väl logiskt Per, men jag blev ändå chockad.

Björn: Jag satt bara och gapade.

Per: Jag med!

Stefan: Jättetråkigt och chockerande, men vilken tv!

Sara: En av de starkaste sekvenserna på mycket länge. Daryls blick. Maggies förtvivlan…

Per: Ja precis, Maggies bryt var otroligt starkt, jag fick tårar i ögonen på riktigt. Jag såg inte det komma på långa vägar.

Björn: Trött uttryck men jävlar vilket vågat manus!

En av årets starkaste scener?

Magnus: Håller med. Scenen när Daryl bär ut Beth var nog en av de tyngsta jag sett i år på TV, det kändes befogat pampigt med den överdådiga musiken också. Genuint ledsamt. Bara en massa sorg, ett gäng trasiga människor och en stad i ruiner i bakgrunden. Suck, hade jag kunnat gråta hade jag gjort det.

Björn: Svettigt bra musik där. Såg om det tidigare i dag. Gåshud!

Stefan: Scenen när Beth dog var lite som red wedding (för oss som inte läst boken). Eller senaste Homeland. Verkar vara en trend i tv det där, att chockera med sådant som tidigare varit otänkbart.

Björn: Årets trend, helt klart!

Sara: Så vanvettigt brutalt att ge Maggie hopp sådär bara för att sen krossa henne.

Daniel: När Maggie och de andra kom tillbaka med brandbilen och hon fick beskedet  att Beth levde och att de skulle åka och hämta henne, där började jag få en otäck känsla i magen. Hon blev så glad, och så klart att de inte kunde låta henne känna glädje i den här jäkla nattsvarta serien.

Magnus: Nej, speciellt när man gillar Maggie så. Jag tycker Maggie har fått för lite utrymme den här halvan av säsongen.

Björn: Vet ni, jag hade glömt att de var syskon… Kände mig verkligen ouppmärksam.

Per: Eh, jag hade också glömt syskonskapet ända tills Maggie fick veta att Beth levde. Men utväxlingen i korridoren hörni, den älskade jag. Närbilder, tiltad kamera hela tiden, ingen musik, bara tät tystnad. Så otroligt laddat!

Sara: De jobbade väldigt bra överlag med fotot inifrån sjukhuset, de där skeva kameravinklarna i närbilderna på ansikterna, särskilt Dawn. Byggde upp olustkänslan väldigt bra.

Per: Exakt!

Björn: Besvikelsen över Dawn. Hon hade bara behövt låta dealen gälla.

Magnus: Dawn visade sig ju bara en ny slags Governor. Fast en mycket tråkigare sådan.

Per: Väldigt påträngande headshot på Dawn också.

Sara: De öppnade ju för tillägg av några nya rollfigurer nu, men är det någon av sjukhusfolket man bryr sig om och skulle vilja se? Gillade att den kvinnliga polisen fick ta lite kommandot, men kan inte säga att någon förutom Dawn lämnat ett bestående intryck.

Morgan verkade vara ganska mesig… Han skulle kunna bli kompis med prällen.

Magnus: Orättvist om bara zombies ska bli skjutna i skallen. Dawn jämnade ut kvoten.

Stefan: Man undrar lite vad de ska hitta på på sjukhuset nu då.

Magnus: Jag tror inte sjukhuset kommer vara med mer.

Sara: Nä, med öppningen för nya rollfigurer menade jag Ricks »den som vill får följa med oss!«.

Björn: Kände ni det som att fler från sjukan kommer att haka på? Inte jag, alls.

Per: Nej, det är ju problematiskt. Det har varit Dawn och några statister. De enda poliserna som gjort avtryck var ju de två elakingarna, och de är båda döda.

Sara: Möjligen läkaren, men han var ju inte så kul.

Stefan: Nej, det kommer knappast bli mer sjukhus, men jag undrar ändå: kommer de fortsätta åka ut och leta offer…?

Per: Känns väldigt oklart om fler hänger på i bussen. I så fall borde de planterat några rollfigurer lite mer.

Stefan: Doktorn och Noah var ju lite mer än statister, men inte tillräckligt roliga för att följa med Rick och company.

Per: Håller med. Gillar iofs läkaren, men utan Dawn och Beth blir han klart menlös.

Björn: Men Noah måste nog följa med nu när de offrade Beth för hans skull.

Magnus: Ja, Noah hänger väl tyvärr på…

Daniel: Man såg ju till och med att Noah följer med dem, han var med i slutscenen när de gick ut från sjukhuset när Daryl bar Beth. Några fler syntes dock inte.

Sara: Roligt med återkomst för Morgan! Ricks gamla kompis. Vi är svältfödda på rollfigurer med lite historia i serien. Så många av veteranerna har ju dödats av, så kul med lite nygammalt blod.

Stefan: Och han verkade vara ganska mesig… Han skulle kunna bli kompis med prällen.

Per: Hehe, Morgan är nog tuffare än somliga tror.

Magnus: Jag kommer faktiskt inte ens ihåg Morgan ... Men jag hoppas skenet bedrar. Och att han är hårdare än han verkar.

Stefan: Säger detsamma. Vem var Morgan?

Björn: Det var väl han som var i »det där huset« med sin son i säsong 1?

Björn: Frugan var zombie utanför.

Per: Ja, hur var det nu: Rick hookade upp med honom i slutet av säsong 1?

Magnus: Ok, han, så länge sen alltså.

Stefan: Jaa! Det var det ja! Kul!

Sara: Ja, och sen återsåg de varandra när han gått lite bananas.

Björn: Precis, Sara. Då var han helbonkers.

Magnus: Kan man räkna med ett helt avsnitt som bara handlar om Morgan i framtiden alltså.

Per: Zzz.

Magnus: Vad har Morgan hållit på med? Vem är han?

Per: Eller: pepp? Han kanske varit med om jättespännande saker?

Magnus: Hur många zombies har han dödat? [Magnus håller på att förvandlas till Rick. Reds anm.]

Per: Morgan påminde om Will Smith i I Am legend, med rock och solbrillor och allt.

Björn: Det kanske har varit någon minut här och där om Morgan, som vi alla har missat?

Per: Nej, tror inte det. [Det har det så klart inte. Reds anm.]

Magnus: Upp till bevis nu för fan Mooorgan!!!

Sara: Han kanske kan döda prästen? Heja Morgan!

Per: Hehe.

Magnus: Vi hoppas på det, Sara.

Björn: Haha, ja, heja Morgan – döda prästen!

Stefan: Jag tror han är prästens brorsa eller nåt.

Magnus: Hmm, hoppas han inte har nåt emot att döda sin brorsa då?

Per: Hehe.

Björn: Lär han ju inte ha!

Per: Kain och Abel.

Magnus: Äsch, jag är helt för nya karaktärer och jag tycker han verkar intressant. Rätt så i alla fall…

Sara: Nej fy vad jag är elak. Det är ert testosteronhajpande av psykopat-Rick som påverkat mig.

»Shut up.«

Björn: Haha!

Per: Hehe, erkänn, du diggade också när han ba »shut up«.

Sara: Jag tyckte han var rätt obehaglig. (Okej då, shut up:et var kul).

Per: Det var han! Men ändå… tillfredsställande på ett sjukt sätt att psyko-Rick är tillbaka.

Stefan: De där skårorna i träden som Morgan kollade på, vad kan de betyda?

Per: Någon hade väl ristat in dem för att leda honom på rätt spår, så tänkte jag?

Björn: Det ser ju ut som luffarmärken?

Magnus: Luffarmärken?

Per: Ja, nåt sånt? Björn, berätta nu om dina år på luffen.

Björn: Märken som luffare satte utanför hus så andra luffare skulle veta om det var trevligt fôlk eller idioter som bodde där.

Per: Typ rista in »YOU WILL BURN IN HELL FOR THIS«?

Björn: Lärde mig det i något Sherlock Holmes-avsnitt (riktiga Sherlock, med Jeremy Brett).

Per: Jeremy Brett! Och Edward Hardwicke = min favorit-Watson. Det var ju den Sherlock man växte upp med! But we digress…

Björn: Mm, Brett är magiskt bra. Men kanske att jag måste ta bort sidsteppningarna... (Vägrar!)

Magnus: Jag tror att Rick kommer att tappa det helt snart igen.

Sara: Men va, kan ni inte era luffarmärken? / mvh Mångårig scout

Stefan: Okej då, Sara: Cirkel med kryss i betyder… vadå?

Per: Klart scouten blir upprörd när det är »för mycket våld«.

Sara: HAHAHAHAHAHA!

Magnus: Ringen med ett kryss ovanpå betyder »Du får mat men inga pengar«. [På riktigt. Reds anm.]

Stefan: Veckans zombie? Någon?

Per: Bra fråga! Vad har vi för kandidater? Ganska lite zombiegegga detta avsnitt. Lågt gore score.

Björn: Veckans måste nästan vara den som Rick guttade… som en firre?

Per: Ja, den han snittade lite sådär i förbigående, alldeles i början?

Björn: Mm, precis den.

Sara: Hen som fick huvudet klyvt av prästens machete då, när han försvann ner i golvet?

Björn: Ja! Bra, Sara!

Per: Också en bra kandidat.

Björn: Bättre kandidat än min. Har vi några flera kandidater?

Per: Det enda bra prästen gjorde i hela avsnittet: satte ner macheten där. En slump förstås, men ändå.

Stefan: Den där väsande stackars zombien som Morgan träffar på.

Magnus: Jag röstar nog ändå på Gabriels anti-kill.

Stefan: Jag med!

Per: Jag med, machete-zombien får min röst.

Zombie-seppuku.

Stefan: Fast det hade ju varit snyggt med en bild från sjukhusscenen... eller när de går ut...

Per: En tiltad bild på Dawns gäng eller Ricks gäng kanske?

Björn: Har en när Daryl bär ut Beth, men inte som omslag. Folk blir ju GALNA då.

Per: Nej, kanske inte i texten heller? Den är ju enormt spoilerrific.

Björn: Klickar man så får man ju skylla sig själv!

Sara: Vi vill inte göra en deras-egen-FB-sida-goof.

Per: Jo, i och för sig.

Björn: Oj, Sara, vad gjorde de?

Sara: De postade bilden på Daryl som bär Beth med texten »RIP Beth« innan avsnittet hade sänts överallt.

Björn: Ouch, klantigt!

Per: Men herregud!

Stefan: Jisses…

Per: Vilka sopor!

Sara: Jepp, inte så smidigt.

Per: Hyfsad spoiler. Tar lite grann udden av scenen.

Stefan: Man kan nästan gissa vad som ska hända.

Björn: Då skulle man ju bara sitta och vänta på det. Då kör vi den rubben. Hoho.

Per: Hehe, »VILA I FRID, BETH«!

Stefan: »Kommer du att sakna Rick?«

Sara: »HÄR BÄR DARYL SIN DÖDA VÄN BETH – DU KOMMER INTE ATT TRO DINA ÖGON«

Per: »TWD-CIRKELN OM ATT DAWN DOG, BETH DOG OCH ATT RICK KÖRDE PÅ EN SNUBBE OCH SEN SKÖT HAN RÄTT I FEJAN«

Björn: Hahaha!

Sara: OMG, Per, skrattar ihjäl mig.

Björn: Lägger den som avslutning!

Per: Hehe.

Björn: Liite flamsigare får det väl vara när det är terminsavslutning?

Per: Absolut! Du får göra en animerad spoilervarning som blinkar rött.

Björn: Haha, kanske jag gör.

[Bildtext-tävling i kommentarsfältet. Vinst: äran!]

Per: En grej jag tänkte på var att Dawn var sjukt bra på att slåss, när hon nitade den onde polisen vid hissen. Cool och effektiv. RIP Dawn! Jag kommer sakna henne.

Stefan: Amen.

Björn: Håller med. Den fajtscenen var smarrig!

Sara: Kan fortfarande inte ta in att hon är Hello Ladies-bruden.

Stefan: Är hon? Varför har ingen sagt nåt? Totalt missat!

Per: Hehe, du gick ut och hämtade en till bulle då, Stefan!

Björn: Jag inledde med det första gången hon var med, ju!

Sara: Skarpt öga Björn! Jag kände igen henne direkt men hade aldrig kopplat så snabbt.

Stefan: Oj, jag var säkert lika förvånad då.

Per: Jag trodde du menade att hon dog i avsnittet. Björn, det kan jag bekräfta, du/vi snackade om det då.

Björn: Stefan ba' *vissel*, *dricker kaffe*.

Stefan: Haha, nej, att det var hon i Hello Ladies.

Björn: Haha.

Per: »Gott kaffe det här. Nu skjuter de igen, jag går ut och hämtar påtår.«

Stefan: Faktiskt gott kaffe! Santa Rita!

Sara: *tittar ner i en skål julgodis*

Per: Hahaha! Nu måste vi få med det i alla texter framöver.

Sara: Jajemen, Per! Mitt nya mål.

Björn: Skrattar så jag gråter.

Per: Som en hyllning till vår store ledare Kjell Jong-Il.

Stefan: Haha.

Sara: Hörni, det är ju förfärligt trivsamt att hänga med er. Men nu är vi klara va?

Stefan: Visste att det skulle komma ett »men«.

Per: Det kommer alltid ett »men«.

Björn: Otrolig kväll! Tack alla, vi hörs igen i februari!

Stefan: Grouphug!

Per: Rick skulle skakat på huvudet och avrättat oss.

Björn: Haha.

Stefan: Det här är som när man pratar i telefon och ingen kan avsluta...

Sara: No, you hang up! No, you hang up! No, you…

Per: Hehe.

Stefan: Nej, men gonatt på er! Jag går och knyter mig!

Sara: Natti natti!

Magnus: Jag rundar av, tack för ikväll!

Per: Ja, nu får vi avsluta. Tack alla, sov gott och vi höres!

Björn: Natt natt, nu ska Stefan ta en kopp kaffe till.

Per: Kvällen har bara börjat för Stefan, nu går espressomaskinen på högvarv.

TWD-cirkeln återkommer i februari 2015 med nytt eftersnack.

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes och går på Kanal 9 söndagar kl 22:10.

Klart för rock & roll-drama
HBO har ett beställt en första säsong av Martin Scorseses, Mick Jaggers och Terence Winters rock & roll-drama med bland andra Bobby Cannavale, Olivia Wilde, Ray Romano och Juno Temple. Scorsese har regisserat pilotavsnittet.

PewDiePie i South Park
Den svenska Youtubestjärnan Felix Kjellberg kommer att gästa veckans avsnitt.

Kroll Show läggs ner
Den tredje säsongen, som startar den 13 januari, blir den sista.

Agent Carter-premiär
ABC kommer att visa ett dubbelavsnitt i premiären den 6 januari.

Den nya, tredje säsongen av The Americans har USA-premiär den 28 januari. En första teaser dök upp i natt, i form av ett stiliserat (till synes specialinspelat) lögndetektortest som antyder att det hårdaste trycket på spionparet Jennings nu kommer från sovjetiskt håll. Vi har inte fått veta något om svenska TV8:s planer för säsong 3 ännu, men förra året var de lite väl sena i startgroparna och väntade ända till sommaren. Vi hoppas på bättring nu och återkommer så fort vi vet närmare besked.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

Jag har alltid varit svag för Tom Hanks, det går tillbaka till Big och Forrest Gump, vars publikfriande bete jag svalde utan motstånd och återvände till biografen ytterligare två gånger.

Jag har till och med uppskattat Hanks ökända frisyr i Dan Brown-filmatiseringarna.

Ändå valde jag att avstå Captain Phillips när den kom. Hjältesagor där svart bokstavligt talat står mot vitt – även om den alltid lika säkra Paul Greengrass stod bakom kameran – gör mig skeptisk.

Debutanten Barkhad Abdi är så övertygande intensivt sargad och desperat, och Tom Hanks så övertygande trasig och traumatiserad, att jag kommer på mig själv med att inte andas.

Men så häromkvällen blev suget efter Tom Hanks för stort, igen. Så, hur problematisk visade sig Captain Phillips vara? Hur ensidigt ondsinta framställs de somaliska piraterna, och hur mycket amerikanskt råg i ryggen har kapten Richard Phillips fyllts med när han på internationellt vatten utanför Somalias kust ställs inför den första fartygskapning som utförts mot ett amerikanskt fartyg på 200 år?

Captain Phillips är baserad på en verklig händelse från 2009, då fyra somaliska pirater tog sig ombord på ett USA-flaggat containerfartyg på väg från Salalah i Oman till kenyanska Mombasa med kommersiella varor och biståndsförnödenheter.

Upptakten underblåser min skepsis. Vi får följa Phillips väg från hemmet i USA fram till han står på kommandobryggan i Oman: en lugn, lite grå, något rigid men alltid rättrådig tvåbarnsfar som oroar sig över yngsta sonens brist på initiativförmåga. Klipp till Somalias kust, där en bil dundrar över sanddynerna ner mot en kustby där allt är allmänt kaos, det skriks, skjuts med kulspruta upp i skyn, den nyanlända gangsterbossen manar på – ut och röva med er! – och konstant khat-tuggande män eggar varandra och drar med stirriga blickar ut på havet i sina motorbåtar.

Även om filmen visar att piraterna i grund och botten är lika mycket offer som den kapade besättningen är porträtten av de somaliska männen som individer rätt hopplösa.

I takt med att dramat utvecklas och filmen efter en timme närmast utvecklas till något av ett kammarspel då kapten Phillips kidnappats och hamnat i en klaustrofobiskt trång och kokande het livräddningsbåt tillsammans med de fyra piraterna, nyanseras bilden något. Att det i grunden är desperation som driver de forna fiskarna till sjöss för mer lagvidriga sysslor står klart, deras traditionella fiskevatten har dammsugits rent från innehåll av multinationella trålarfartyg.

Men längre än så tar vi oss inte. Även om filmen någorlunda tydligt visar att piraterna i grund och botten är lika mycket offer under omständigheterna som den kapade besättningen är porträtten av de somaliska männen som individer rätt hopplösa – de är giriga, visserligen lite baksluga men främst korkade, de tuggar oavbrutet khat och de korta stunder då de inte gör det bråkar de om det i stället.

Skådespeleriet är dock överlag mycket bra. Filmdebuterande Barkhad Abdi (född i Somalia men amerikan sedan tonåren)  jobbade som taxichaufför innan han fick rollen som piratledaren Muse och han är ett fynd som lyckas förmedla den sargade intensitet och allt högre grad av desperation som Muse känner då kidnappningsaktionen växer långt ovan hans förmåga. Och Tom Hanks är... ja, så där bra som han överlag brukar vara, och särskilt i slutscenerna är han så övertygande trasig och traumatiserad att jag kommer på mig själv med att inte andas. Men att det var Abdi och inte Hanks som Oscarsnominerades för sin roll känns trots mina känslor för den senare helt i sin ordning.

Den nerviga intensitet som brukar vara Paul Greengrass kännetecken återfinns även här, men lustigt nog finner jag mig under den gastkramande sista tredjedelen främst sitta och längta efter Greengrass väntade återkomst som Bourne-regissör. Det vita kontra det svarta… det lämnar mig ändå inte i fred, bromsar mig från att helt sugas in i Captain Phillips.

Se Captain Phillips på Viaplay.

Bundesliga: Bayern München–Bayer Leverkusen (Eurosport 2 lördag kl 18:30)

I superhjältefilmer finns det oftast en scen som påminner hjälten att den, trots enorma krafter, inte är osårbar, att det faktiskt går att skada den med rätt vapen eller tillräckligt mycket kraft.

Ska man överföra det till fotboll den här hösten är nog Bayern Münchens förlust mot Manchester City i Champions League förra veckan det närmaste man kommer en motsvarighet. Inte för att Bayern egentligen behövde vinna, det kan ha haft med saken att göra, men City visade ändå att det finns svagheter i det tyska försvaret. Har man en Sergio Agüero – det är det inte många som har å andra sidan – så kan man både avslöja tröghet hos mittbackarna och hitta luckor utanför dem. Möjligheterna att göra det förbättrades dessutom av att Philipp Lahm gick sönder. Ingen är oersättlig, särskilt inte i Bayern Münchens sanslöst breda trupp, men bytet Rafinha-Lahm är ett av få som definitivt försvagar München. Framför allt defensivt.

Leverkusen har ingen Agüero, men de har Heung-Min Son och det är verkligen inte det sämsta: tvåfotad, fin blick för spelet och tar för sig allt bättre fysiskt.

Där ligger väl Bayer Leverkusens möjligheter i det här toppmötet, där Leverkusen på tredje plats har tio poäng upp till Bayern. Rheinlandklubben har definitivt ingen Agüero, men de har Heung-Min Son och det är verkligen inte det sämsta. Koreanen är bara 22, men ser redan ut att ha det mesta: mer eller mindre tvåfotad, fin blick för spelet och börjar ta för sig alltmer fysiskt. Får han minsta lilla chans att styra spelet eller avsluta kommer han göra det alldeles utmärkt. Då är det han som är kryptoniten i Leverkusens ficka.

Huruvida det ändå kommer räcka mot ett Bayern som släppt in tre (!) mål hittills i Bundesliga är väl kanske tveksamt.

De där scenerna i superhjältefilmerna brukar ju ofta vara ett slags väckarklocka, den där avgörande lilla motgången som ökar koncentrationen och skärpan och gör hjälten ännu starkare.

Premier League: Arsenal–Southampton (Viasat Sport onsdag kl 20:45)

Tar det roliga slut nu? Southampton har slutit leden efter sommarens vidöppna transferfönster, slussat in ytterligare egna talanger, köpt smart och hållit ihop på ett vansinnigt imponerande sätt den här hösten. Succén har varit lika omedelbar som oväntad.

Ändå tog det bara ett rejält test, kanske höstens första, och ett par skador för att visa att Southampton inte riktigt är ett fullfjädrat topplag riktigt än. Ett både tungt och vasst City körde, trots en man mindre under stora delar av andra halvlek, över sydkustlaget i helgen och de närmaste veckorna ska soliditeten och stabiliteten i Southampton testas ytterligare mot topplagen som mer eller mindre radas upp i spelprogrammet. Först ut: ett Arsenal som är fortsatt sköra bakåt, men har fått full utdelning på Alexis Sanchez-investeringen och som med Olivier Giroud tillbaka får ett tydligare länkspel, där fransmannen kan vidarefördela bollar till spelare med fart både från kanterna och centralt mittfält. Klarar Southampton det?

Rent allmänt är den här mitt-i-veckan-omgången väldigt intressant: med till exempel ett Londonderby mellan Chelsea, vars tunga program vi kanske såg resultatet av i helgens lågintensiva insats mot Sunderland, och ett Tottenham som börjar hitta rätt med ett oglamoröst, men hårt jobbande, 4-4-2.

Ligue 1: Lille–Paris SG (TV12 onsdag kl 21)

Sällan blir den moderna fotbollens allt mer cementerade hierarki så tydlig som i fallet Lille: ett av de där halvstora lagen i de stora ligorna som år efter år bygger fint och smart, men på grund av ekonomi sällan så stabilt att klubben kan hålla en hög och jämn standard. Att belgiska kvicksilvret Divock Origi köptes av Liverpool i somras och sedan lånades tillbaka till den franska klubben – Liverpool hade kunnat behöva honom redan nu i och för sig – eller att före detta Lille-profiler som Rudi Garcia och Gervinho nu firar stora triumfer i Roma säger det mesta om var i näringskedjan Lille befinner sig.

Och med PSG och Monacos (nåja) miljardsatsningar, Marseilles Bielsaboostade nytändning och Lyons långsamma och trevande, men spännande, återuppbyggnad kan Lille inte ens utmana i den inhemska ligan längre.

Bundesliga: Borussia Dortmund–1899 Hoffenheim (Eurosport 2 fredag kl 20:30)

Frågan har ställts förut, de senaste veckorna gång på gång med allt högre volym, men tål att upprepas – vad går egentligen så oerhört fel hos Borussia Dortmund?

Dortmund, på väg att möta ett åtminstone hyfsat starkt Hoffenheim, ligger alltså sist i serien nu. En position laget och klubben inte är vana vid, i en serie som med sina arton lag kanske innehåller färre räddningsplankor än flera av de andra stora ligorna och med konkurrenter som har betydligt större vana vid bottenstrid. Vänder inte Klopp och hans spelare på det här väldigt snart kommer frågan bli – exakt hur dåligt kan det gå? Den är faktiskt ännu värre.

Det är lätt att gilla Shonda Rhimes. Hon har krossat många glastak i Hollywood som afroamerikansk kvinna och manusförfattare. Hennes strävan efter etniskt blandade och icke-normativa relationer i alla tv-serier hon är inblandad i är beundransvärd. Och hennes självbeskrivna »färgblinda« casting-process är ett föredömligt sätt att utmana normer som borde inspirera fler. Men tyvärr är hon samtidigt väldigt överskattad. Hennes goda rykte kommer från hennes förmåga att få till den där nervkittlande underhållningsfaktorn. Problemet är att det krävs mer för att en serie ska fungera.

Att Viola Davis skulle få en egen tv-serie kändes, i en tid där A-list-skådisar gör mer tv-inhopp än någonsin, som ett utmärkt drag.

Shonda Rhimes allra största svaghet som showrunner är den totala oförmågan att bygga längre intressanta karaktärsutvecklande berättelser. Jag sträckkollade mig igenom tio säsonger av Grey’s Anatomy i våras och insåg då två saker: hur obefintliga eller andefattiga de längre storyarken var och hur underanvända många av originalkaraktärerna var samtidigt som det ständigt togs in nya och mer ointressanta karaktärer. För att inte tala om Scandal som började uruselt, blev härligt såpig under en halv säsong för att sedan återigen skena av story-rälsen.

Trots detta såg jag så mycket fram emot Shonda Rhimes nya serie How To Get Away With Murder (som hon förvisso inte har skapat, men som hon producerar tillsammans med skaparen Peter Nowalk som även producerar Scandal och Grey’s Anatomy). Framför allt då den har grymma Viola Davis i huvudrollen. Denna briljanta skådis som harvade sig fram med biroller och gästspel i många år tills hon fick den Oscarsnominerade rollen i Doubt mot Meryl Streep. Hon var så knäckande bra, som en mamma vars son misstänks ha blivit sexuellt utnyttjad, att hon nästan överträffade Streep i deras gemensamma scener. Sedan fick hon ett mer kommersiellt genombrott med The Help där hon och Octavia Spencer bar filmen på sina axlar. Att hon skulle få en egen tv-serie kändes, i en tid där A-list-skådisar gör mer tv-inhopp än någonsin, som ett utmärkt drag.

Bygget runt Viola Davis är på sedvanligt Shonda Rhimes-sätt sensationsstyrt men bräckligt storymässigt.

Och visst är Viola Davis rysande bra i How To Get Away With Murder. Som juridikprofessorn Annalise Keating, vars man påträffas mördad i första avsnittet, fullständigt dominerar hon. Hon får de andra skådespelarna i serien att framstå som amatörer. För tyvärr är bygget runt henne på sedvanligt Shonda Rhimes-sätt sensationsstyrt men bräckligt storymässigt. Serien är uppbyggd så att varje avsnitt innehåller ett fall eller problem för ett Keatings studenter att lösa, parallellt med att det större mysteriet (mordet på en ung student och mordet på Keatings make) vecklas ut genom flashbacks och flashforwards. Problemet är bara att vi i tio avsnitt har åkt fram- och tillbaka så mycket i tidsförloppet att jag mår lite illa. Pusslandet som är menat att vara spännande är mest fruktansvärt enerverande.

Julia Skott skrev efter premiären att serien vill att vi ska tänka: »Vem är ond, vem är god, vem har gjort vad, vem har en hemlighet – eller snarare, när avslöjas alla hemligheter?« Problemet är att jag slutade bry mig efter att åkt fram och tillbaka i tiden tio gånger under ett och samma avsnitt.

Som tur är har vi i och med vinterfinalen, som sänds i kväll på Kanal 5, nått punkten då handlingen har hunnit ikapp nutid, vilket gör att serien kommer att ta en annan form framöver. Hallelujah säger jag om det, då jag inte hade klarat av mycket mer av fram- och tillbakahoppen i tid.

Att Wes utmålas som seriens protagonist funkar inte. Jag hoppas Annalise dödar honom.

Bredvid Viola Davis så framstår resten av skådespelarna i serien som småskitar. Jag tycker nästan synd om dem. Jag tycker dock om Lisa Weil som Annalises hjälpreda Bonnie och Jack Falahee som egotrippad bög. Och här måste jag ge serien kredd. Den har haft fler bögsexscener på kort tid än någon annan mainstreamserie jag har sett. Jag tror faktiskt att de nästan är fler än heterosexscenerna. Det är riktigt imponerande. Å andra sidan så är Alfred Enoch som Wes så dålig i sin roll att jag undrar om han kommer bli recastad under juluppehållet. Han har samma dumfåniga uppsyn i precis varenda scen han är med i. Att han utmålas som seriens protagonist funkar inte. Jag hoppas Annalise dödar honom.

Det jag gillar mest med serien jämfört med Shona Rhimes tidigare serier är att vi slipper ett av hennes värsta manusdrag. För ett år sedan skrev jag om att hon ständigt skapar högst osympatiska leading men som hon försöker presentera som oemotståndliga. I Grey’s Anatomy framställdes till exempel Derek Shepherd i början som Guds gåva till kvinnan trots att han mest är en självgod och självupptagen jävel. Och i Scandal framställdes länge äcklet Fritz som Olivias soulmate trots att han är ett otroget as.

Det värsta, konstaterade jag då, är dock dessa manskaraktärers effekt på de kvinnliga huvudkaraktärerna. De får annars intelligenta, drivna och självständiga kvinnor att bli darrande löv i deras sällskap. Det slipper vi i How To Get Away With Murder där Annalise förvisso har sina gråtattacker över män, men där det finns en annan komplexitet och styrka som inte bara är i relation till en man. Och som tur är så är ju hennes leading man redan död. Det är just hur det kommer att utvecklas efter vinterfinalen som ändå håller mig hooked. För Annalise i Viola Davis händer börjar bli en karaktär i stil med Glenn Closes Patty Hewes i Damages. Även om den serien är tusen gånger bättre så har jag svårt att motstå en skådespelaruppvisning i världsklass.

How To Get Away With Murder sänds på Kanal 5 i kväll kl 21.

En restaurerad version av Pippi Långstrump börjar sändas på lördag 6 december i Barnkanalen. Jag är tokpepp!

Visst ska det bli härligt att återse Beppe Wolgers mysiga uppenbarelse igen?

Vad gapar du om – Prussiluskan i HD?

Herr Nilsson – apan som gjorde hela Sverige aptokiga.

Inte behöver effekterna uppdateras, inte.

Frågan är om Tommy och Annika är lika gnälliga som vanligt?

Kolla in klippet:

Youtube har rapporterat på sin Google plus-sida att räknaren på PSY:s supermegavirala K-pop-hit från 2012 har slutat fungera. Den räknade helt enkelt inte längre upp för varje ny visning.

Felkällan klargörs bra av Gizmodo i dag: när siffran nådde 2 147 483 647 (två miljaaaarrrrrrrder!!!) visningar tog det stopp i den 32-bitars variabel där siffran lagras. Nu har felet rättats till och redan har ytterligare fem miljoner visningar registrerats.

Problemet jämförs med Y2K-buggen, där utvecklarna inte heller hade räknat med att framtiden en dag skulle vara här genom att ge för lite minnesutrymme till en årtalsvariabeln.

Fast – som Gizmodo säger – en lätt obehaglig fråga kvarstår: Vilka i helvete är det som sitter och tittar på Gangnam Style i dag?

JLo i Parks and Rec
Jennifer Lopez kommer att gästa den sista säsongen av Parks and Recreations.

Säsong två av Doll & Em
Nu är det klart att det blir en andra säsong av Doll & Em med Emily Mortimer och Dolly Wells.

AMC beställer Preacher-pilot
AMC har bestämt sig för att gå vidare med adaptionen av Preacher och har nu beställt en pilot.

Offerman till Fargo?
The Wrap skriver att Nick Offerman har erbjudits en roll i andra säsongen av Fargo. Jeffrey Donovan (Burn Notice) är redan klar för medverkan.

Route 66-reboot
Slingshot Global Media jobbar på en reboot av den klassiska serien Route 66.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

1930-talet. Japan ockuperar Koreahalvön och många koreaner väljer att fly till den kinesiska regionen Manchuriets vida slätter. Där får den onde banditen Park Chang-yi (Lee Byung-hun) och hans gäng i uppdrag att stjäla en skattkarta från en japansk tjänsteman. Till hans stora förtret hinner dock den konstige tjuven Yoon Tae-goo (Song kang-ho) stjäla kartan först. Den gode prisjägaren Park Do-won (Jung Woo-sung) bestämmer sig för att fånga den onde. Och så är jakten i gång.

Regissören Kim Jee-woon har med lika delar Sergio Leone-stuk och amerikansk blockbuster-mentalitet skapat en film som inte liknar något annat.

Jag ska förstås inte avslöja hur filmen slutar, men en stor del av den tredje akten består av den kanske mest sinnessjukt kaotiska (på ett bra sätt!) scen jag sett – när den konstige jagas av den gode, den onde och hans gäng, ett gäng manchuriska banditer och den japanska armén. Om filmen inte var våldsam förut så är den det nu, när alla försöker döda alla för att hinna först med att fånga den konstige. Känsliga tittare varnas, alltså. Speciellt om man inte vill se hästar falla omkull. Många hästar faller omkull.

Regissören Kim Jee-woon har med lika delar Sergio Leone-stuk och amerikansk blockbuster-mentalitet skapat en film som inte liknar något annat. Stora miljöbilder, shoot-outs och en Mexican stand-off blandas med slapstick, obekväma allianser och tidigare nämnda, enorma slutscen.

Bonus: Studiocheferna tvingade regissör Kim att lägga till ytterligare scener i slutet av filmen inför biovisningarna, men Viaplay har regissörens ursprungsversion.

Om du bara ska se en western i jul… låt det bli denna.

Se The Good, The Bad, The Weird på Viaplay.

Det är inte bilden här ovan jag snackar om. Utan en bild som ligger dold här nere i kommentartråden. Man vill ju ändå försöka undvika att vara den som levererar den värsta spoilern i seriens historia (som jag gjorde med House, en gång i tiden…). Har du inte sett det senaste avsnittet (episod 12, Red Rose, som dök upp på amerikanska iTunes igår och sänds i Sverige på Kanal 9 om exakt en månad) så bör du alltså inte klicka ner Disqus-fältet!

Ni som sett, och känner behov av att snacka om händelserna nu när endast den stora seriefinalen återstår, är desto mer välkomna!

Innehåller spoilers om Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2, avsnitt 9, ...Ye Who Enter Here.

Relationerna rollgestalterna emellan är komplicerade nu. Det visar sig att den främsta anledningen till att Fitz och Simmons inte varit samma tajta team den här säsongen är inte Fitzs skada, utan att han bekände sin kärlek till henne och hon har inte vetat hur hon ska hantera det. Efter att Simmons distanserat sig från Fitz, vill han inte jobba nära henne längre, utan med Mack i stället. Detta kompliceras dock av något jag kommer till senare.

Det ryktas att »något« ska hända nästa vecka som kommer att förändra serien i grunden.

S.H.I.E.L.D. vet nu var den mystiska staden finns – under Puerto Rico – men Coulson vill inte att Skye ska följa med dit, på grund av risken att hon springer in i sin pappa, så hon, May, Lance och Bobbi skickas i stället till Vancouver för att rädda Raina från HYDRA:s agent 33. Ni vet, hon som ser ut som May från några avsnitt tillbaka. Och räddar Raina gör dem efter några coola actionscener, men även detta kompliceras senare. Nämnde jag att det snart är dags för höstfinal?

Så Coulson, Fitz, Simmons och Mack beger sig till Puerto Rico där de öppnar ingången till den hemliga staden. Men ni vet det där Doktor MacLachlan sa om att the diviner avgör vem som kan komma in i staden och inte? Mack försöker ta sig in, och det är då saker kompliceras. De hissar ner honom i ingången, han rör vid marken, saker börjar lysa, han skriker av smärta, de hissar upp honom igen, och nu försöker han döda dem. Ännu en bunt coola actionscener där biffiga Henry Simmons inte är att leka med, som dock slutar med att han till allas stora förskräckelse slängs tillbaka ner i hålet. Jag hoppas och tror att han överlevde, då jag gillar nya, farliga Mack!

Raina berättar för Skye att de båda kan komma in i den mystiska staden – och nej, de är inte utomjordingar, de är människor – eftersom deras förfäder förbättrades av de blå änglarna som klev ner från himlen. De blå änglarna kallas för övrigt Kree, och med det sagt: Staden är definitivt Inhumans-tillhållet Attilan. Det ska dock sägas att när jag i en tidigare recap sa att Attilan är i Himalaya, så behöver jag inte nödvändigtvis ha haft fel. Staden har legat där i serietidningarna, men Inhumans har också flyttat runt, och den version av Attilan som hittats under Puerto Rico kan vara övergiven. Räkna inte nödvändigtvis med några Inhumans än.

Sedan bordas S.H.I.E.L.D.-planet av HYDRA och Ward, som hittade det genom att spåra S.H.I.E.L.D.s egna sändare på Raina. De tar Raina och Skye och sticker utan att spränga planet, något som gör Daniel Whitehall upprörd. Han hade beordrat Ward att kidnappa Raina och spränga resten, men Ward verkar ha egna planer. Som vi ju visste att han har. Komplicerade relationer även hos skurkarna!

Nästa vecka är det alltså höstfinal, och det sägs att något ska hända som kommer förändra serien helt. Vad tror ni det kan vara?

Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på ABC i USA.

När jag förklarade för redaktionen i går morse att jag verkligen hatar att kolla på något i 4:3 och verkligen gillar det här med att HBO kommer att ge ut en 16:9-version av The Wire så fick jag mothugg direkt. Patrik Andersson började: »The Wire bryr jag mig inte om, men när jag ser mina Buffy-dvd:er (som är i irriterande 16:9 eftersom serien filmades så, men sändes och ska ses i 4:3), så skalar jag alltid av sidorna i VLC. Om något ska vara 4:3, så ska det.«

Och ja, han har ju en poäng, att om det är tänkt att visas i 4:3 så ska det nog egentligen förbli så (men hans »The Wire bryr jag mig inte om« är väl det som mest brände fast i mitt pannben.)

Magnus Häglund kommenterade det hela med att skicka en bild:

Ja, ni förstår. Många ogillar att man förvandlar något som är tänkt att vara i 4:3. Kan köpa det lite, men finns det något värre än att se 4:3 på en 16:9-tv? Tror inte det. En film är väl okej men fem säsonger av The Wire? Nej, det funkar inte för mig. Har nog sett serien fem gånger och varje gång jag sett den så har jag faktiskt fyllt ut min 16:9-tv. Ja det är helt sant, det ser för jävligt ut, men det är bättre än svarta kanter på sidorna...

David Simon har skrivit ett långt inlägg om hela processen med att förvandla serien till HD och 16:9. Han skriver även om beslutet inför inspelningarna att komponera hela serien visuellt i just 4:3 för att få en »videodokumentär«-känsla. Texten är också en hyllning till den nu bortgångne Robert Colesberry, producent och en stor orsak till att The Wire blev en av de bästa serierna som gjorts. Colesberry medverkade ju själv i serien där han spelade polisdetektiven Ray Cole. Och när han gick bort inför förberedelserna av den tredje säsongen hyllades han av hela produktionsteamet i den klassiska Ray Cole-vakan.

Simon är bedrövad över att Colesberry inte har varit med i processen nu, men förklarar sig ändå helt okej med den nya versionen som ska visas på HBO i USA i vinter och släppas på blu-ray till sommaren. Men han medger att vissa scener inte funkar så bra i den nya versionen, och pekar på exempel där de har fått jobba hårt för att få till en hyfsad känsla. Band annat en scen i pilotavsnittet med Wee-bey och D'Angelo.

Här är originalscenen…

…som först såg ut så här i 16:9-versionen…

…men de var inte nöjda med alla neonskyltarna till vänster så i slutversionen har de valt att gå in mycket närmare på Wee-Bey och D'Angelo:

David Simon skriver också att en del scener faktiskt blir betydligt bättre i 16:9-versionen. Bland annat scenen där man fiskar upp en viss rollfigur (spoiler här alltså):

Simon menar att scenen blir mycket bättre när man får en bredare överblick över hamnarbetarna:

Som sagt, jag är positiv till den här nya versionen, och blir rejält upphetsad av de nya HD-klippen. Och visst kommer fler kids att upptäcka serien nu i och med den nya versionen. Jag ser bara fördelar här.

Vad säger ni?

Den 16 december visas Charlie Brookers julspecial av Black Mirror på Channel 4 i Storbritannien. I dag fick vi en liten smygtitt på avsnittet som tidigare beskrivits så här: »It will be the most mind-bending episode yet, showcasing three interwoven stories of Yuletide techno-paranoia«. Ja , det låter spännande. Och trailern är som väntat, väldigt knepig...

Vad tror ni?

Ritter är Jessica Jones
Krysten Ritter kommer att spela Jessica Jones i Marvelserien som kommer till Netflix.

Wilson i Cameron Crowe-serie
Luke Wilson och Imogen Poots är nära roller i Cameron Crowe-serien Roadies.

Walking Dead-spinoffen
Cliff Curtis är klar för huvuvdrollen i AMC:s spinoff på The Walking Dead.

Legends förnyad
TNT har förnyat Sean Bean-serien Legends för en andra säsong.

TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.

När det nionde 24-dygnet inleds har Jack Bauer levt off the grid i fyra år, på kant med tillvaron i allmänhet och amerikanska samt ryska myndigheter i synnerhet.

Men som 24-fansen lärt sig kan inte den demokratiska västvärlden och the American way of life överleva någon längre tid utan hjälp av dem som är redo att gå längre än vad lagen tillåter, och ingen kan göra det här smutsiga jobbet bättre än Jack Bauer. Och trots att vår tragiske hjälte torde ha alla skäl att ge landet han offrat i princip allt för långfingret, så visar det sig tidigt i 24: Live Another Day att Bauer från Europas utkanter har hållit ett vakande öga på hotbilden mot USA:s president, och när detta hot i samband med ett besök i London blir akut måste Jack Bauer presentera sig för världen igen.

USA:s president heter nu James Heller, ett känt ansikte för publiken då han tidigare i serien figurerat som USA:s försvarsminister och tillika är Audrey Raines pappa – Jacks stora kärlek från säsongerna 4–6. Audrey är nu politisk rådgivare till presidenten och hennes nye make – som vi snart lär känna som en ryggradslös ränksmidare – är Hellers stabschef och uppskattar inte att Jack Bauer dyker upp igen.

Det klassiska antiterrororganet CTU är begravet och glömt men efter en del inledande trassel börjar Jack Bauer snart samarbeta med det lokala CIA-kontoret och agenten Kate Morgan. Eftersom han måste ha någon att ryta Dammit! till i sin öronsnäcka dyker snart även Jacks sidekick Chloe O'Brien upp, även hon har levt under jord och verkar ha slagit ihjäl tid genom att kolla in Millennium-filmatiseringarna, med en rejäl Lisbeth Salander-hangup som följd. Duon är återförenad, London måste räddas från terroristen Margot Al-Harazi och hennes mycket effektiva drönarrobotar, i bakgrunden lurar en Julian Assange-figur med dolda motiv och klockan tickar obönhörligt. Dammit – we're runnin' out of time!

Det absolut finaste med 24: Live Another Day? Det känns inte som en avslutning.

24 har aldrig siktat på att vara en avancerad serie – däremot är det en serie för finsmakare av action, fartfyllda vändningar och ständiga cliffhangers, stöpta i ett format som var nydanande när det kom och som egentligen aldrig överträffats trots att 13 år nu gått sedan starten, piloten sändes bara ett par månader efter 11 september 2001 i ett världspolitiskt klimat som tveklöst bidrog till seriens enorma popularitet de första fem, sex åren.

24: Live Another Day är inte den perfekta 24-säsongen – inget klår de inledande dygnen och den i mitt eget tycke oöverträffade femte säsongen, en säsong där de konflikter som nu bubblar upp till ytan mellan Jack Bauer och familjen Heller/Raines också tog sin början. Men det nionde dygnet placerar sig ändå på den övre halvan, och det komprimerade formatet med tolv avsnitt i stället för tjugofyra har en del fördelar – »filler«-stickspåren som tidigare säsonger i viss mån lidit av är i stort borta (Typexempel: När Kim Bauer i flera avsnitt satt fast i en grop ämnad att fånga pumor i under säsong 2), tempot är överlag högre och berättelsen behöver inte ändra riktning lika många gånger som en »vanlig« 24-säsong, där det initiala hotet som presenterades i första avsnittet ofta hade väldigt lite att göra med upplösningen 24 timmar senare. Här hålls kursen någorlunda stadig hela vägen. Dessutom icke att förglömma – tolv avsnitt är betydligt enklare att klara av under en helgsittning än 24.

Dessutom är det kul att se Jack i en ny miljö, även om inspelningsteamet hade kunnat göra mer av att produktionen skedde på plats i London. Att såväl Kiefer Sutherland och Mary Lynn Rajskub med åren hunnit bli lite ärrade gör deras porträtt av Jack och Chloe än bättre, jämte James Bond och möjligen Jason Bourne har väl få tvingats utstå mer elände under sina karriärer inom underrättelsetjänsten. Därtill bjuds vi framåt finalen på en av de mest rörande vänskapsbetygelser tv-världen skådat.

Men det allra finaste med 24: Live Another Day? Det känns inte som en avslutning, snarare som en lovande start på en reboot. Jag håller tummarna för minst en säsong till.

Se 24: Live Another Day och alla andra säsonger av 24 på Viaplay.