Vi kallade honom alltid Nasty Nas. Det var så han presenterade sig på Live at the Barbeque, en av de bästa låtarna på Main Sources sensationella album Breaking Atoms från 1991, och namnet satte sig hos mig trots att han snart skippade det tuffa epitetet och höll sig till sitt korta smeknamn Nas. Live at the Barbeque var en posse cut där Large Professor från Main Source delade utrymme med Joe Fatal och Akinyele, men det var den stöddige Nasir Jones som inledde. Hans öppnande vers gjorde ett så starkt intryck på mig att resten av låten nästan kändes irrelevant – även om jag i dag kan konstatera att den är bra rakt igenom.
Det här var första gången som världen utanför Queensbridge, New York hörde Nas rappa, och denna värld inkluderade även lilla Karlskrona i lilla Sverige, sextusen geografiska och lika många kulturella kilometer bort, där jag som 15-åring satt och gapade över den då okände MC:n. På den tiden var det inte så enkelt att hitta vettig information om det man lyssnade på – jag och mina få hiphopintresserade kompisar var utelämnade till selectah Mats Nileskär i P3:s Soul Corner och den snikne tidningsförsäljaren på Borgmästargatan som vi ibland lyckades tjata tillräckligt mycket på att han tog in Hip Hop Connection i sitt sortiment – och spekulationerna kring Nas blev således mer eller mindre verklighetsbaserade. Vem var han? Han var ung, det stod klart. Men hur ung? Femton, visste någon. Fjorton, menade en annan. I själva verket var han arton när Breaking Atoms släpptes.
Det är smart och smakfullt av regissören One9 att avgränsa dokumentären till att handla om Illmatic – en film om hela karriären skulle inte alls ha samma tyngd.
Snart dök han upp igen, ännu ett gästspel, den här gången på MC Serchs Back to the Grill, där han var lika dominerande som tidigare. Och 1992 kom till slut debuten som soloartist (fortfarande som Nasty Nas) i form av tunga Halftime, en låt som producerades av Large Professor och som fick mig att köpa det i övrigt ganska mediokra soundtracket till filmen Zebrahead. Halftime var ett smakprov på det som skulle komma två år senare, fullängdsdebuten Illmatic.
Illmatic blev unisont hyllad när den släpptes 1994, och fick snart klassikerstatus, något som bara cementerats under åren som gått. Jag minns den som i princip oantastlig när den kom – levande texter, kryddade med ovanligt litterära referenser, framförda av en ung man med en fantastisk röst och med det där svårfångade vi kallar flow. Därtill närmast perfekt producerad av genier som DJ Premier och Pete Rock. Nas jämfördes genast med storheter som Rakim, och skivans betydelse för genren är väldokumenterad. Nu fyller alltså Illmatic 20 år och är fokus för den nya dokumentären Nas: Time Is Illmatic, som hade svensk VOD-premiär i veckan.
Nas: Time Is Illmatic är en lätt nostalgisk men upplysande dokumentär om tiden som ledde fram till genombrottet, ganska enkel och något tunn som film, men som musikalisk tillbakablick omistlig för fans av Nas eller golden age-hiphop i största allmänhet. Släkten Jones historia är också en historia om USA efter andra världskriget, om att flytta från Mississippi till New York, om medborgarrättsrörelsen, om splittrade familjer. Vi får följa med till det slitna höghusområdet i Queensbridge där Nas växte upp med sin mestadels frånvarande men ändå romantiserade pappa, sin ansvarstagande och uppoffrande mamma och sin rastlöse lillebror Jungle (vars intervjusegment tillhör filmens höjdpunkter). Vi får höra kollegor, gamla lärare och producenter berätta om Nas.
Illmatic sätts också i en sociokulturell och historisk kontext, av bland andra Cornel West – Nas växer upp i ett New York under 1980-talet som är nergånget, lamslaget av crack, där hopplöshet, våld och elände är allestädes närvarande, men där också block parties, hiphop och litteratur stärker hans liv och skapar gemenskap och lojalitet till kvarteren och människorna där. Nas älskar alltjämt Queensbridge – i hans låtar finns det en hoppfullhet i misären, som Q-Tip uttrycker det i filmen.
Hiphophistoriskt är det intressant att få den gamla fejden mellan Queensbridge och South Bronx berättad utifrån Nas perspektiv. MC Shans och Boogie Down Productions revir- och disslåtar gjorde stort intryck på den unge rapparen, och BDP:s dräpande The Bridge Is Over – som i princip tog död på bråket – blev ett slags kreativt bränsle för Nas. Queensbridge skulle få sin upprättelse. Kul också att Roxanne Shanté får de props hon förtjänar i det här sammanhanget.
Jag gillar att filmen är ganska återhållsam, trots att den i princip är en enda lång hyllning till Nas. Den hade kunnat vara så ohyggligt mycket sämre, kantigare och mer förutsägbar i sina estetiska val, till exempel bombardera oss med musik från Illmatic från första stund – nu dröjer det goda tio, femton minuter innan man på allvar tar sig an albumet.
Musiknörden i mig hade velat få fler detaljer kring inspelningen, en mer strukturerad genomgång av plattan, gärna spår för spår, men å andra sidan handlar det i första hand om Nas historia och hur den leder fram till albumet. Som sådan är den en välkommen dokumentation av en artist som i min mening aldrig nådde samma höjder senare i sin karriär som med debuten även om han varit kommersiellt framgångsrik under många år. Det är därför också smart och smakfullt av regissören One9 att avgränsa dokumentären till att handla om Illmatic – en film om hela karriären skulle inte alls ha samma tyngd.
Illmatic är ett av få hiphopalbum från tidigt 1990-tal som jag fortfarande lyssnar på tämligen regelbundet. Det håller än, och jag älskar att det bara är nio låtar långt (plus ett intro), speltiden är knappt 40 minuter. Nas hade dessutom den goda smaken att välja riktigt bra producenter att jobba med, som alla har distinkta stilar men som alla representerar det bästa New York hade att erbjuda vid den här tiden (RZA och Prince Paul undantagna). DJ Premier gjorde tre låtar, Large Professor tre, L.E.S. en, Q-Tip en (den fantastiska One Love).
Juvelen i kronan förblir dock The World Is Yours, där Nas med intrikat och otvunget flow hoppar fritt mellan Scarface, Ghandi, den kreativa processen och Queensgangstern »Pappy« Mason, över Pete Rocks jazzdränkta produktion som sublimt samplar pianot från Ahmad Jamals I Love Music. Det är knappast en slump att One9 låter detta mästerverk få ett så prominent utrymme i slutet av filmen.
Nas: Time Is Illmatic finns hos bland andra SF Anytime och iTunes.
Det är mycket som ska få plats. Efter orden »konspiratorisk« och »politisk« har det har pratats om ett svenskt House Of Cards, men det är långt ifrån sanningen. Trots ingredienser som mord och fiffel så får inte regeringskansliets gula belysning ett sexigare skimmer. Något annat tar form.
Som mest intressant blir det i stället när serien slår sig ned i den svenska mysrasismens vardagsrum, genom inblicken i Annika Nilssons liv, ömt skildrat av Anna Bielkerud (som ju vann en Guldbagge för Hotell förra vintern). Hon sliter inom äldrevården, har två barn och engagerar sig lokalt för Trygghetspartiet i Uddevalla. Partiet älskar henne – hon är den bild som de vill förmedla av sig själva. Men alla i hennes närhet är inte lika imponerade av de politiska framgångarna. Vi får se hur hennes son ber henne att inte hålla det där jäkla talet på torget och de sociala konsekvenser som följer…
