Innehåller spoilers om Pinocchio avsnitt 3 och 4, The Snow Queen och Romeo and Juliet.
Nu hoppar berättelsen från 2005 till oktober 2013. Dal-po vaknar i sin lägenhet i Seoul av att... hans mamma ropar på honom att det är frukost? Men hon begick väl självmord? När han kommer ut i köket sitter hans pappa där och berättar om branden han nästan dog i. Även Dal-pos storebror är där, fast han står i en lagom suspekt vinkel där vi inte kan se hans ansikte, eftersom Dal-po själv inte vet hur hans bror ser ut som vuxen. Sådana här löjligt uppenbara drömsekvenser är ofta jobbiga i hur de spelar för mycket på chockvärde, men när Dal-po tar sin mammas hand och håller mot sin kind så blir drömmen värd det.
![pinocchio03-00040]()
Om Dal-po hittills accepterat som möjligt det han vet är omöjligt så bryts illusionen när han ser att även In-ha står i köket. Han ifrågasätter varför hon är där, och brodern förklarar att hon är deras brorsdotter. I ett tillstånd av skön drömlogik blir dock Dal-po övertygad om att det måste vara verkligt när bordsduken känns grov mot hans hud. I själva verket är det In-has kjol han rullar mellan fingrarna, och hon väcker honom med ett slag mot ögat.
In-ha blir alldeles utom sig av glädje över att »jag fick ett sms från min mamma!« – utropat inför främmande människor ger det förstås en härlig och gullig komisk effekt.
In-ha, Dal-po samt In-has pappa och farfar äter frukost tillsammans. Farfadern tror fortfarande att Dal-po är hans son, och In-ha kallar honom fortfarande för farbror. Dal-po har jobbat som taxichaffis de senaste tre åren, medan In-ha har jagat sin dröm att bli tv-journalist. I dag ska hon på sin 35:e arbetsintervju, och om hon inte klarar det den här gången har hon lovat sin pappa att hon ska sluta.
På den internationella Incheon-flygplatsen utanför Seoul står två medarbetare från redaktionen In-ha ska söka sig till och diskuterar det fåniga i att någon med Pinocchio-syndromet försöker bli journalist. Det visar sig att den de väntat på är In-has mamma Song Cha-ok som jobbat som utrikeskorre i några år, men nu befordrats till en högre position i redaktionen. Den ena av de två som väntar är Kim Gong-ju (Kim Kwang-gyu) som visste att Cha-ok inte skulle gilla om hon togs emot med den röda mattan och därför nöjde sig med »ett litet baner«. Eftersom fjäskande karaktärer är roliga.
![pinocchio03-00158]()
In-has farfar försöker para ihop Dal-po med en tjej då hans gamla flickvän nyligen gjorde slut, men han ljuger om att han redan har en ny flickvän. In-ha säger att alla gör slut med honom för att han har så töntig stil. När Dal-po frågar In-ha vart hon ska på intervju svarar hon att hon ska till sin mammas station och redan har messat henne om det. Eftersom In-ha kanske ska få träffa sin mor för första gången på tio år stressar hon över att försöka hitta kläder som kan ge ett gott intryck.
Ute på parkeringen knuffar In-ha och Dal-po bort en bil som står parkerad så den blockerar Dal-pos taxi. Dal-po ifrågasätter om numret In-ha har till sin mamma verkligen är Cha-oks riktiga nummer, eftersom In-ha aldrig får några svar på sina SMS. In-ha svarar att hennes mamma bara är upptagen, och att Dal-po alltid försöker framställa henne som ond (undrar varför!). In-ha rusar argt iväg efter bilen blivit flyttad.
In-has pappa upptäcker att Dal-po glömt sin plånbok hemma, och i den hittar han... ett foto på In-ha. Märkligt. Han rusar ut på svalgången och tittar ner för att se om Dal-po är kvar på parkeringen. Där står Dal-po och tittar efter In-ha. Pappan gillar inte alls detta.
In-ha står och fryser på en busshållplats. Dal-po kör fram till henne och säger åt henne att hoppa in så som hon fryser. Hon säger att hon inte alls fryser. Hick! Han säger att hon får åka med gratis, och då kan hon väl kanske åka med ändå.
![pinocchio03-00296]()
In-ha sitter i en skönhetssalong för att få en professionell makeover när hon får ett sms från numret hon tror är sin mamma: »Lycka till.« Hon blir alldeles utom sig av glädje över att »jag fick ett sms från min mamma!« – utropat inför främmande människor ger det förstås en härlig och gullig komisk effekt.
In-ha ringer Dal-po som sitter i sin taxi och berättar om sms:et. Dal-po tror fortfarande inte att det är Cha-ok som messat men vill inte ställa till med bråk igen, och säger att det nog kommer gå bra på intervjun. Efter de lagt på börjar han prata med sin GPS som han döpt till Hae-sung:
– Det känns som om jag just sålt falsk medicin till en döende patient. Är hon naiv eller bara dum?
– Det finns ett dagis i närheten. Kör försiktigt.
– Ja, du har rätt. Hon är ett barn. Ett barn som inte vuxit upp ännu. Ett barn som behöver tillsyn.
Amerikanen som hela tiden suttit i baksätet och som inte förstår koreanska börjar nu bli riktigt nervös över att chaffisen snackar med sin GPS.
När Dal-po släppt av amerikanen på en bakgata ser han en gammal gubbe som har problem. Hans rullkärra med bråte har krockat med en skåpbil så att det blivit ett stort märke på framsidan av bilen, och gubben kan inte hitta ägaren. Dal-po säger till gubben att gå, så tar han hand om det. Dal-po lämnar en lapp med sitt telefonnummer. Efter han lämnat platsen kommer skåpbilens ägare – Dal-pos bror som rymde hemifrån! Brodern inspekterar skadan, kommer fram till att en så liten skada inte spelar någon roll och framstår överhuvudtaget som en schysst snubbe.
![pinocchio03-00394]()
En schysst snubbe
Dal-po möter upp In-has pappa för att få tillbaka sin plånbok och pappan frågar om fotot. Dal-po bortförklarar det med att In-ha glömt ett foto till sitt CV, så han tog med några olika, och det fotot blev kvarglömt i plånboken. Dal-po får tillbaka plånboken, men pappan behåller fotot för att Dal-pos »flickvän« inte ska få några konstiga idéer. Så snällt av honom?
In-ha är beredd att gå in på sin intervju, och frågar en tjej som nyligen varit på intervju ifall Song Cha-ok är en av dem som intervjuar. Tjejen bekräftar det, och In-ha blir överlycklig och nervös. Tjejen, spelad av Lee Yu-bi, heter för övrigt Yoon Yoo-rae och är vår tredje huvudkaraktär efter In-ha och Dal-po.
![pinocchio03-00457]()
Inne på intervjun tolkar In-ha allt hennes mamma säger som omtanke. Till och med »Varsågod och sitt« blir i In-has huvud till »Du verkar nervös, sätt dig ner«. De som ska intervjua In-ha vet att hon är en Pinocchio och låter henne därför genomgå ett test. Hon ska ringa en restaurang och boka bord då redaktionen fått tips om att restaurangen låter folk röka inomhus där, vilket är olagligt. Hon klarar det inte, och får inte jobbet.
Efter intervjun sitter In-ha kvar länge i lobbyn och väntar på sin mamma. Cha-ok kommer ut och In-ha ber henne plocka upp sin mobil, och ringer sedan numret hon messat i alla år; numret som önskade henne lycka till. Cha-oks telefon ringer inte. In-ha säger till sin mamma att hon verkligen saknat henne. Cha-ok omfamnar In-ha och In-ha blir överväldigad av glädje... tills Cha-ok säger »Förlåt. Jag har inte haft tid att sakna dig.«
In-ha messar några väl valda, hatiska ord till personen som hon trott var hennes mamma i alla år. Han ringer upp henne. In-ha börjar gråta och undrar varför han stal hennes SMS till sin mamma i alla år, varför han aldrig svarat på hennes SMS och sagt att han inte är hennes mamma. In-ha lägger på innan han hinner säga något. Och här har vi vår fjärde och sista huvudperson – Seo Beom-jo spelad av Kim Young-kwang. Inte det bästa första intrycket för tittarna, va?
![pinocchio03-00584]()
In-ha rusar gråtande ut på gatan. Dal-po har stått där med sin taxi och väntat; han visste ju trots allt att det skulle bli så här. Han ringer henne, men hon trycker bort honom. Hick! I en både förödande och fin scen har de sedan en sms-konversation där In-ha påstår att hon umgås med sin mamma och att allt är jättebra. Dal-po ser hur In-ha hickar varje gång hon skickar ett SMS, men han låter henne ha dessa lögner.
Dal-po får en kund till sin taxi – Song Cha-ok. Dal-po frågar hur det gick på hans vän Choi In-has intervju. Cha-ok säger att hon inte gick vidare eftersom hon är en Pinocchio. Dal-po frågar om det inte är för att hon är Cha-oks dotter.
Dal-pos bror och en vän sitter i en bar. Brodern, som för övrigt heter Jae-myung, messar till numret han fick, alltså Dal-pos nummer, fast det vet ju inte han, och säger att han inte behöver någon ersättning. Vännen ifrågasätter varför han skulle tacka nej till så lätta pengar. Jae-myung visar sig än en gång vara snällare än man kunde tro efter att ha sett honom i de två första avsnitten. Han och vännen börjar prata om hans familj och Jae-myung säger att han åkt landet runt i flera år i jakt på sin pappa som ju eventuellt fortfarande lever. Företaget vännen jobbar åt har fått i uppdrag att riva fabriken där Jae-myungs och Dal-pos pappa dog, och Jae-myung snackar till sig ett jobb under rivningen.
Resten av scenen förtjänar ett hårt himlande med ögonen. De tre fabriksarbetarna som satte dit pappan för brandmännens död råkar vara på samma bar, stupfulla, och de skriker högt om branden i fabriken och deras konspiration. Jae-myung är för chockad för att göra något nu, men när de lämnat baren blossar hans ilska upp.
Dal-po kommer hem och då berättar farfadern att In-ha rymt hemifrån med alla sina journalist-studentböcker och att hon inte svarar i mobilen. Dal-po skyndar ut och får då syn på ett fyrverkeri som påminner honom om fyrverkeriet från när hans mamma begick självmord. Han får panik. Var är In-ha? Då får han syn på några sönderrivna pappersbitar som faller från himlen. Det är In-has CV. Han tittar upp och ser vilket hustak de faller ifrån.
Väl uppe på taket rusar han fram till kanten för att se om In-ha hoppat. Sedan hittar han henne under en filt. Hon säger att hon bara ville få ljuga om att vara glad som alla andra kan, och han säger att hon inte behöver ljuga, för han vet att hon är ledsen.
Creepet som In-ha messat till i alla år kommer hem till sin mamma, och säger att han bestämt sig för att dejta In-ha. Mamman blir överlycklig. Creepy familj!
Uppe på hustaket vill In-ha bränna sina böcker. Hon har gett upp på journalistkarriären och på att komma sin mamma närmare. Dal-po hindrar dock henne, eftersom han kommer behöva böckerna. Han vill nu också bli journalist. Å ena sidan vet vi ju att Dal-po vill skydda In-ha och ta hand om henne, men å andra sidan gick den vändningen väldigt snabbt! Han hatade media och journalister, men efter att felaktigt ha trott att In-ha tagit sitt liv så vill han nu själv bli journalist. Bättre karaktärsutveckling har man ju sett, men låt gå då.
In-ha låter honom låna hennes böcker och anteckningar, men hon är orolig över att hennes farfar ska få veta att Dal-po inte är hennes mentalt handikappade farbror om han verkligen får ett jobb som journalist. Dal-po tror dock inte han kommer klara det, och han övertygar In-ha att fortsätta kämpa för sin dröm.
Väl hemma igen tänker In-ha prata med sin pappa om att hon inte kommer ge upp sin dröm. Han gömmer sig bakom Dal-po och börjar säga det, men pappan som i hemlighet såg deras samtal förut är mer intresserad av att prata med Dal-po.
![pinocchio04-00085]()
Ute i parken berättar pappan att han tror att Dal-po har känslor för In-ha, och Dal-po bekänner. Pappan säger att å ena sidan kommer ingen någonsin vara bra nog för hans In-ha, och att han vet att det är en irrationell tanke, men å andra sidan... Han hinner inte längre förrän Dal-po avbryter honom. Dal-po vet att han är mer bristfällig än andra med sitt lågavlönade taxichaffis-jobb och han lovar att aldrig bekänna sina känslor för In-ha, då han inte vill riskera att bryta upp deras nu gemensamma familj.
Jae-myung och hans vän pratar om den kommande rivningen av fabriken. Vännen varnar Jae-myung för att det sägs att det spökar i fabriken. Jae-myung vill förstås inget hellre än att träffa sin eventuellt döda pappas spöke.
In-ha ser att YGN söker medarbetare till sin nyhetsredaktion, och att de använder sig av blindtest; alltså, de tittar inte på CV eller dylikt. Deras auditionprocess består av ett skrivet prov, ett kameraprov och intervjuer, och det är därmed ett perfekt ställe för en taxichaffis och en Pinocchio. In-ha kan ju klara auditionprocessen så länge ingen frågar om hennes syndrom. In-ha frågar om Dal-po kan läsa alla hennes studentböcker på en månad, och han säger att han bara behöver en vecka, varpå han börjar rabbla upp innehållsförteckningen till sitt schampo som han memoriserat för att han blev uttråkad.
Farfar får syn på ett modemagasin i en bokaffär, och drar sedan med sig en motvillig Dal-po till en skönhetssalong, där farfar börjar läsa direkt ur magasinet vilken look han vill att Dal-po ska ha. Sedan samma sak i en kostymaffär. Resultatet?
![pinocchio04-00316]()
På bussen hem avslöjar farfar att han länge vetat att Dal-po inte är hans riktiga son. ... Va? Var inte farfar senil? Anledningen till att han inte sagt något förrän nu, är att han var rädd att Dal-peng (In-has pappa) skulle slänga ut Dal-po om han visste att farfar visste att Dal-po inte är den riktiga Dal-po. Sedan blir det gråtkalas mellan farfar och Dal-po. Den här scenen fungerar överhuvudtaget inte. Jag förstår att manusförfattaren behövde få karaktärerna att nå denna punkt för att storyn ska kunna fortsätta, men fanns det inget smidigare sätt att nå dit på?
Hemma igen blir både In-ha och Dal-peng chockade av Dal-pos nya look, och Dal-peng blir arg på In-ha för att hon också borde anstränga sig lite mer med sitt utseende. Själv tycker jag hennes lägga-snacksen-i-huvan-på-den-bakvända-huvtröjan-look är genialisk och jag tänker kopiera den.
![pinocchio04-00535]()
I själva verket är pappan rädd för att Dal-po ska tro att In-ha har låg standard och att de därför ska börja dejta.
En månad senare ska YGN hålla sina auditions. De gör detta för att hitta nästa stjärnjournalist och öka sin konkurrenskraftighet. Alla våra fyra huvudkaraktärer ska göra audition tillsammans med 2 000 andra.
Efter det skrivna provet som vi inte får se något av, så har våra fyra huvudkaraktärer förstås gått vidare, tillsammans med ett tjugotal andra. Fem stycken – huvudpersonerna och en till – ska göra kameraprovet, men de är osäkra på exakt vad provet kommer bestå av. Medan In-ha över uttal och artikulering, så blir Yoo-rae (ni vet, hon vi träffade strax innan In-has intervju med sin mamma) imponerad av In-ha, Beom-jo spanar in In-ha som han kan känna igen eftersom hon messat bilder på sig själv till sin »mamma«, och Dal-po spanar in hur Beom-jo spanar in In-ha, och han gillar det inte.
Kameraprovet kommer bestå av att se ett kort videoklipp och rapportera det som händer i videon. Någon påpekar att provet är orättvist mot den som är först ut och ser klippet för första gången, men det är trots allt så det ska gå till.
Dal-po är först ut och ger en väldigt torr och beskrivande rapport på videon, där han bara rapporterar det vi redan kan se. Nästa kandidat är Yoo-rae som också rapporterar väldigt beskrivande, men på ett intressantare, mindre torrt, mer bildmålande sätt. Sedan är det dags för killen vi bara känner som kandidat 211. Han beskriver videon på ett väldigt dramatiskt sett, och spekulerar om sådant som inte syns i videon, såsom att fågeln försöker skydda sitt närliggande bo från katten. Domarna pratar om att spekulationerna var bra, och att nästa kandidat – In-ha – har tur som fick den idén serverad. Hon nämner förstås inga spekulationer om bon eller annat eftersom hon inte kan ljuga. Domarna frågar henne varför hon inte lånade den fina idén från kandidaten före, och precis när hon ska berätta att hon är en Pinocchio, så avbryter Dal-po och säger att journalister inte bör ljuga eller försköna sina rapporter, och In-ha håller med. Sist ut är Beom-jo som inte vill göra provet, då han håller med In-ha (förstås) om att man inte ska försköna sina rapporter, och han vill inte dra några slutsatser från klippet. Han tar detta på sådant allvar! Och med »detta« menar jag att stalka In-ha.
Alla små brister och annat trams kunde förlåtas efter den förkrossande konfrontationen mellan In-ha och Dal-po.
Domarna går igenom kandidaterna, och pratar om att de hört ryktas att en kandidat är taxichaffis, en är arvinge till en rik familj och en är kändis-stalker. Samtidigt har In-ha och Dal-po en diskussion. In-ha hoppas att åtminstone en av dem går vidare till intervjun medan Dal-po tycker det är meningslöst om inte båda går vidare. Självklart går alla fyra huvudkaraktärer vidare.
Det sista provet är så intervjun, som kommer bestå av att alla tio kvarvarande kandidater öppet ska diskutera en gammal nyhet för att domarna ska kunna bedöma deras etik, hur de tänker i ett mer realistiskt scenario och så vidare. Kan ni gissa vilken gammal nyhet de ska diskutera öppet? Dal-pos backstory förstås! Allt från explosionen i fabriken, till det Pinocchio-drabbade vittnet som berättade att han sett Dal-pos pappa i livet, till att hans mamma begick självmord och han själv försvann. Han är enormt upprörd, men försöker att inte visa det.
Frågan är nu hur kandidaterna hade hanterat denna otroligt tragiska story, men först vill Yoo-rae fråga något: är Ki Ho-sang (Dal-pos pappa) fortfarande försvunnen? Svaret är att hans kvarlevor hittades bara några dagar tidigare medan man höll på att riva den gamla fabriken. Dal-po hade ingen aning om det här!
Flashback till Dal-pos förkrossade bror när liket hittades. Han minns vilken underbar person hans pappa var. Här har vi en sorglig scen som fungerar.
Diskussionen börjar och Dal-po får långsamt panik av att alla diskuterar teori och etik kring hans familjetragedi som om det inte rörde riktiga människor. Nådastöten på hans yttre lugn kommer när In-ha säger att journalisterna inte kan ta skulden för mammans självmord, då de bara gjorde sina jobb, och Dal-po börjar se In-has mamma i henne.
Dal-po: Säger du att ingen kan beskyllas för det här? Folk tror att Pinocchio-drabbade bara kan säga sanningen, eller hur? Och folk tror också att journalister bara rapporterar sanningen. Både Pinocchior och journalister borde förstå det faktum att folk ovillkorligt tror på dem och det gör deras ord dödligare än andras! De skulle ha varit försiktigare! Att inte förstå det är deras dödliga misstag! Som förstörde en älskande familj. Och de måste betala priset för det de gjort.
In-ha (skärrad): Pinocchio-vittnet berättade bara det han såg. Han kunde inte vara tyst bara för att han kunde ha sett fel.
Dal-po (förbannad, vill såra In-ha): När jag tittar på kandidat 444 [In-ha], så förstår jag nu varför en Pinocchio inte kan bli journalist. Faran i att en journalist inte kan erkänna att de kan ha tagit fel och bara hittar på och antar saker... Faran i att tala ansvarslöst och vara omedveten om vilken vikt ens ord bär... Nu ser jag faran i det.
In-ha (sviken, gråtfärdig): Är de orden riktade mot mig?
Dal-po (kallt): Ja.
In-has hemlighet är ute, när hon var så nära sitt mål. Hon försöker storma ut från rummet, men i sitt skakade tillstånd får hon inte upp dörren. Panik. Beom-jo meddelar att han drar sig ur tävlingen, och hjälper sedan In-ha att öppna dörren genom att vrida handtaget uppåt av alla riktningar. Den dörren hade jag inte kunnat få upp ens i lugnt tillstånd. En av producenterna/domarna känner nu igen Dal-po. När Dal-po var med i frågesportprogrammet för åtta år sedan, så var han producent där.
I hissen ner försöker Beom-jo få In-ha att snacka skit om Dal-po, men hon har hunnit lugna sig och inser rationellt att det var en öppen diskussion och att han bara uttryckte sin åsikt. Hon är ändå ledsen för att hon ville att han skulle stå på hennes sida. Fast sedan tänker hon att det inte finns några sidor i en öppen diskussion. Men att hon ändå ville ha Dal-po på sin sida. Eftersom han är Dal-po. Beom-jo påpekar att hon måste gilla Dal-po, men hon säger att det gör hon inte alls. Hick!
![pinocchio04-01165]()
Och det var avsnitt tre och fyra. Dessa avsnitt hade några ordentligt stora nödlösningar för att få karaktärerna dit man behövde ha dem, men alla små brister och annat trams kunde förlåtas efter den förkrossande konfrontationen mellan In-ha och Dal-po. Med det sagt, så hoppas jag inte serien förlitar sig på sådana nödlösningar alltför ofta i framtiden. Sedan tycker jag kanske att In-has mamma är lite väl melodramatiskt, onaturligt elak mot henne, men nu går det i alla fall att förstå pappans enorma hat mot henne i avsnitt ett. Jag hoppas de ger karaktären lite mer djup snart, så som de gjorde med Dal-pos bror. Jag trodde han skulle bli någon sorts genom-ond, hämndlysten typ, men han visar sig ju egentligen vara godhjärtad... så länge ingen nämner hans bakgrund, i alla fall. Och så fanns det några karaktärer på YGN-redaktionen som jag hoppat över att nämna i recappen, men som levererar utmärkt comic relief. Allt som allt, så är serien fortfarande bland det bästa som går på tv just nu.
Nya avsnitt av Pinocchio läggs med engelsk text upp varje torsdag och fredag på Viki.
I ett annat rum på stationen sitter Ernie och svettas, och Denise går otåligt omkring i rummet och försöker få den stressade kåkfararen att ringa Jean och ordna ett möte för en knarkaffär. Ernie är en riktig fegis, en skärrad skrävlare som likväl enkelt pressas att vara orädd macho och lyfta luren. Han är verkligen all over the place och det är ett under om han klarar sig undan den här knipan utan att få en hjärtinfarkt. Ge honom något lugnande åtminstone! Denise och Cooper är härligt avslappnade och retfulla mot Ernie – under samtalet sitter Cooper och mumsar på munkar framför honom medan Denise masserar hans axlar.
Hemma hos Johnsons börjar Shellys och Bobbys relation att krackelera, och det har ju varit på gång ett tag nu – impulsive Bobby ser sig plötsligt som Ben Hornes nya påläggskalv, och han vill inte spendera sina dagar med att torka upp Leos utspottade blåbärskräm, något han dock inte har något emot att se Shelly göra. Bobby har helt tappat intresset för hushållet nu när han upplever sig ha fått en gyllene biljett från misären till det ljuva livet, och han orkar inte ens låtsas bry sig om Shelly längre. Shelly ger honom en välförtjänt örfil innan han stormar ut med löfte om att aldrig återkomma. Stackars Shelly – kommer hon någonsin att få anständig tillvaro?
Men detta blir en senare fråga, för mitt i samtalet med Ed kliver Evelyn in i garaget med härligt gigantiska Terminator-solbrillor som täcker halva ansiktet. Brillorna är helt klart scenens stora behållning, men anledningen till att hon har de på sig är inte lika härlig – de döljer en rejäl blåtira som hon säger sig ha fått av sin elake make Jeffrey. Evelyns utsatta position är som en guldkantad personlig inbjudan till James att reparera sitt dåliga samvete – han klandrar grandiost nog fortfarande delvis sig själv för det som hände Laura och Maddie, och nu har han ånyo chansen att rädda en dam i nöd, precis som den ädle riddare han inbillar sig att han är.
The Great Northern Hotel tycks ha förvandlats till Bens privata sanatorium, och affärerna går dåligt. En alltmer ansvarstagande och businessklädd Audrey möter en flyende, förtvivlad assistent i korridoren utanför Bens kontor, och upptäcker sin far helt insnöad på amerikanska inbördeskriget – rummet är överbelamrat med bråte, gamla leksaker, krigsrekvisita och dioramor över krigets viktiga fältslag. Mitt i alltihop ligger Ben, utspökad i sydstatsuniform, och agerar ut dramatiska scener med sina tennsoldater. Det känns logiskt att Ben återgår till barndomens trygga lek när det krisar – oskuldens tid, då allt var okomplicerat och roligt. Jag kan inte heller låta bli att tänka på hans son Johnny, som inte är med så mycket i serien men som ju ofta klär sig i indianskrud. Det gamla Amerika återkommer här också. Audrey, som plötsligt finner sig vara den mer vuxna av de två, lyfter luren och ringer Jerry.
Norma mår inget vidare. Hon är utmattad och olycklig, och fattas bara annat. Hon har fått utstå så mycket elände den senaste tiden, alla turer med hennes mamma, hennes odåga till karl, hennes hemliga kärlek till Big Ed – och hon har bara fått ta det, svälja förtreten och knyta näven i fickan. Men hon tycks ha nått en brytpunkt nu, när hon knackar på hemma hos Ed och vill tala ut. Och det gör hon verkligen – hon levererar en utlämnande, passionerad kärleksdeklaration, säger att hon är trött på att smyga, att hon inte längre orkar bry sig om konsekvenserna, hon vill vara med Ed, de förtjänar att få vara tillsammans. Ed omfamnar henne. Det är en sorgligt romantisk scen värdig Douglas Sirk, men om den parallellen ska hålla fullt ut behöver scenen följas av en tragedi...
Jag är både förvånad över och besviken på hur enkelt Hank sopar mattan med Ed, som jag hade tänkt mig både skulle vara segare och bättre på att slåss än så här. Å andra sidan var hans ingripande på vägkrogen i den klassiska fighten Bikers vs Jocks minst sagt ynkligt. Men här har han ju något att kämpa för! Han räddas dock i elfte timmen av Nadine, som kommer hem från plugget och prompt slår Hank gul och blå. Det är förvisso tillfredsställande att se Hank mörbultas av Nadine, men samtidigt stör jag mig på scenen, för här blandas de hittills ganska åtskilda narrativen – det fantastiska och det realistiska. Och inte på ett bra sätt. Så länge som Nadine bara hänger på high school och lattjar på dinern med Mike och andra elever kan jag leva med det, det är acceptabelt om än distraherande, men när hon dundrar in här är det som att två världar möts – det allvarliga och det triviala – och tyvärr tar det komiska och serietidningsaktiga överhanden. Nadine »snurrar igång« sin väska som en helikopter innan hon drämmer den i skallen på Hank; Nadine trycker upp Hank mot väggen och lyfter honom flera decimeter från golvet.
Och på tal om stil så kommer här avsnittets klädhöjdpunkt – Catherine Martells kulörta ytterplagg, en fantastiskt röd tantponchokappa med breda axlar och enorma fickor. Den ser mer ut som en golvmatta som någon klippt strategiska hål i än ett klädesplagg, men Catherine bär den med självklar pondus. Catherine stryker omkring på hotellet, och väntar tills Bobby och Audrey försvunnit innan hon smyger fram till Bens kontor och mot all tidigare praxis i serien knackar på istället för att bara buffla in. Hon är där för att hånskratta åt Bens olycka, såklart, men istället blir hon oväntat tagen av misären, rörd av Bens utsatthet. Och hennes köttsliga lust efter Ben är orubblig, trots allt som hänt – det är åtminstone vad hon hävdar. Men vad finns egentligen kvar bakom alla dubbel- och trippelförräderier, rävspel, hittepå, galenskaper och sexuella attraktioner?
Det blir till slut för hett och pressat inne i stugan, Ernies nervositet avslöjar honom – quelle surprise – och den dolda mikrofonen börjar ryka av all perspiration. Jean förstår direkt vad som står på, och tar Ernie och Denise som gisslan. Han ropar ut till Cooper att visa sig. Hawk och Harry ligger och trycker bakom en grushög, men Cooper tvekar inte en sekund. Han reser sig från sitt patetiska »gömställe« och erbjuder sig att byta plats med gisslan, något som Jean går med på. Varför inte Jean bara skjuter Cooper där och då förstår jag inte riktigt, men visst, om han vill barrikadera sig i en enslig stuga med gisslan samtidigt som polisen får gott om tid på sig att kalla dit förstärkning och omringa huset så är det ju hans huvudvärk.
Härefter följer en ganska obehaglig scen för alla som ogillar 1) mörker 2) clowner 3) Leo Johnson. Shelly ligger och slappar i soffan och lyssnar på rockabilly på 
Björn: Sånt rookie-misstag! Och oj, vad han sprang.
