Inside Amy Schumer är en stor favorit på TVdags-redaktionen, så vi bjuder gärna på det här fantastiska klippet från starten av säsong tre som rullade igång i USA i tisdags och som Sara Ödmark skrev om här på TVdags.

Amy blir inbjuden till tjejmyset och vad som följer är en helt briljant råsop mot sexismen och åldersfixeringen i Hollywood, perfekt levererad och full av vassa oneliners.

Amy Schumer är ute på en joggingtur och stöter plötsligt på tre av sina största idoler: Tina Fey, Patricia Arquette och Julia Louis-Dreyfus. Stjärntrion har samlats till picknick för att fira den sistnämndas »last fuckable day« – det exakta ögonblick då Hollywoods producenter, regissörer och rollbesättare bestämmer sig för att en kvinnlig skådis inte längre kan betraktas som sexig utan är redo för rollerna som mamma och mormor.

Amy blir inbjuden till tjejmyset och vad som följer är en helt briljant råsop mot sexismen och åldersfixeringen i Hollywood, perfekt levererad och full av vassa oneliners. Se klippet här!

Inside Amy Schumer visas på Comedy Central.

Bland det mer smärtsamma en människa kan uppleva – om man bortser från allvarlig sjukdom och död – är en idols tragiska uppgång och fall. Som Johnny Depps. Minns hans valpiga uppenbarelse i Wes Cravens Terror på Elm Street, Edward Scissorhands, Benny & Joon. Med mera, mycket bra film finns att finna i Depps katalog som skådespelare. Och mycket dålig. För någonstans där mellan Tim Burton och Pirates of the Caribbean tappade han distansen till sina rollkaraktärer och blev i stället sina karaktärer. Problemet var bara att de aldrig var särskilt roliga.

Någonstans mellan Tim Burton och Pirates of the Caribbean tappade Depp distansen till sina rollkaraktärer och blev istället sina karaktärer.

Förrän Kevin Smith lät honom spela ut hela registret i förra årets bästa bisarrofilm: Tusk. Konstigare än så blir det inte. Guy Lapointe i rollen som Guy Lapointe. Alla tyckte dock inte om hans evighetslånga, dialektala svammel, utan avfärdade det som ännu en »rolig gubbe« för byrålådan.

För er tvivlare kommer nu Johnny Depps verkliga comeback som kvalitetsskådespelare i Scott Coopers kommande Black Mass. Här i rollen som Bostons mest ökända gangster Whitney Bulger. Lösmage, peruk och hela faderullan. Med iskalla blå ögon och en skinnjacka lika cool, tvingar han nej-sägarna ge honom ännu en chans.

Black Mass har USA-premiär  i september.

När Cosmopolitan träffade Mark Ruffalo och Scarlett Johansson för att snacka Avengers: Age of Ultron bestämde de sig för att ge honom de frågor hon brukar få, och henne de frågor han brukar få. Det blir lite puttermysigt.

Och ja, det är ett enkelt grepp att fråga killar på röda mattan om vad de har på sig, och göra en liten skämtsam grej av att vända på manuset. Vi har sett det förut.

Men sluta behandla tjejer som bara kuttersmycken, då, så slipper vi använda billig humor för att göra en poäng.

Ahem.

Under första säsongen av Gift vid första ögonkastet skrev både jag och Caroline om alla de tankar och frågeställningar som uppstod under tittandet. (Här, här och här.) Det snackades även utanför TVdags-spalterna (märkligt, jag vet) om huruvida det var cyniskt, rimligt, okej, och så vidare.

Faktum är att inläggen så småningom hamnade bland TVdags mest lästa, vilket säger något om kraften i programmet. Inte undra på, heller, att det nu planeras för en säsong två som ska spelas in i sommar, för vilken SVT letar nya singlar att para ihop. Den här gången är det med alla kort på bordet, till skillnad från förra gången då programmet annonserades som »Den rätta« och det där med giftermål kom som en överraskning precis i slutet av castingprocessen.

Gissningsvis hoppas de kunna kompensera för den första säsongens extremt homogena utbud av vita trettinåntings i Stockholms innerstad.

Frågan är vad det kommer att innebära. Å ena sidan är det ju sympatiskt att ingen luras in i något under falsk flagg, å andra sidan så kanske det är ett viss slags människa som medvetet vill vara med i en serie där de ska gifta sig med en främling. Eller så är det bara någon som gillar tanken på att få experthjälp att hitta kärleken och, som det påstås, lära sig massa saker om sig själv. Jag skulle gärna se att det lades ett eller två avsnitt till på den processen, så att man kan få ett bättre hum om hur experterna lär känna deltagarna och hur de resonerar när de väljer.

Det är lite roligt att SVT specificerar att man kan söka oavsett ålder, ort, och sexuell läggning. Jag misstänker att de ville men inte vågade lägga till »etnicitet«; gissningsvis hoppas de kunna kompensera för den första säsongens extremt homogena utbud av vita trettinåntings i Stockholms innerstad.

Kan för övrigt tipsa om Berts blogg, där han berättar lite mer om olika delar av casting och inspelning och sina tankar. Inklusive ett inlägg för bara ett par dagar sen där han uppmanar folk att inte söka… »Sök om du vill bli en erfarenhet rikare i allmänhet. Men inte om du vill finna kärlek i synnerhet.«

Nu fick jag en idé för ett programformat: Experterna träffar existerande par och berättar varför de passar eller inte passar ihop. Vore skitkul ju. Eller! Eller! Experterna träffar ett gäng människor och intervjuar dem och sen ska de räkna ut vilka av dem som är ihop med varandra. Baluba, ring mig.

Heath Ledger är fortfarande död tyvärr, och när DC Comics rullade igång Suicide Squad förra året med David Ayer i registolen gick hedersuppdraget att spela Jokern istället till Jared Leto. Filmen är just nu under inspelning i Toronto, och idag tweetade Ayer ut den första officiella bilden på Leto som Jokern:

The Suicide Squad wishes you a Happy Anniversary Mr. J! #Joker75 #SuicideSquad @WarnerBrosEnt @DCComics pic.twitter.com/LZXz0x947Q

— David Ayer (@DavidAyerMovies) April 25, 2015

Internet har såklart redan börjat skoja till det – här är en färsk bild på Ben Affleck som Bruce Wayne i kommande Batman v Superman: Dawn of Justice:

First the picture of the new Joker and now the new Bruce Wayne? Amazing: pic.twitter.com/xi997gBwsY

— Jason Anarchy (@DrinkingQuest) April 25, 2015

Om Ledgers ikoniska porträtt av Jokern var inspirerat av Tom Waits som det snackades om häromåret, känns det ju som om Jared Leto sneglat lite mer på Marilyn Manson. Vad tycker ni om Letos version?

I en framtid där hushållsrobotar blivit allmängods sker plötsligt flera dödsfall där robotar löpt amok och mördat sina ägare. Specialpolisen Ramsay börjar nysta i fallet, och ställs mot mästerprogrammeraren och sociopaten Dr. Charles Luther som har en dödlig agenda…

Tom »Magnum« Selleck spelar Ramsay, Cynthia Rhodes (Flashdance) hans partner och Kiss-basisten Gene Simmons är diabolisk skurk i denna härligt ostiga och mycket underhållande åttiotals-science fiction, med manus av technothrillerns mästare Michael Crichton.

Filmen var tänkt att bli 1984 års stora actionraffel, men överskuggades av James Camerons megahit Terminator. Förståeligt, Camerons sci fi-epos är några snäpp vassare, men Runaway kompenserar såhär i efterhand med att vara desto charmigare.

Runaway finns att se på C More Play.

Madison Square Garden är kanske världens mest klassiska idrottsarena. Arenan var också en gång i tiden det stora boxningstemplet, men efter att de stora matcherna flyttades till Las Vegas har MSG närmast flyttats till historien som de stora matchernas arena. Alla stora har annars varit där: Joe Louis, Muhammed Ali, Joe Frazier, Rocky Marciano och så vidare.

Därför tycker jag det är lite kul att Vladmir Klytjko går upp för att försvara sina titlar just där. Han har faktiskt redan gått tre matcher där, men det har ju varit i Europa och främst Tyskland som har varit hans scen. Bröderna Klytjko har aldrig varit särskilt stora i USA. De har saknat säljande karisma och deras boxningsstil har inte varit uppskattad. De har inte varit killarna som säger de coola sakerna till journalisterna, som vältrat sig i lyx eller ställt till med skandaler. De är mer ödmjuka och rätt lågmälda. Lite trista skulle nog flera påstå, men det är nog därför jag gillar dem. Deras boxningsstil har varit beräknande, kontrollerande och taktisk. De har inte varit typen som den amerikanska boxningspubliken brukar gilla. De vill ha mer action.

Om Jennings ska en chans måste vara han vara väldigt rörlig, flytta sig mycket fram och tillbaka och röra på huvudet.

Jag vet faktiskt inte så mycket om Bryant Jennings och har inte sett en hel match med honom. Hans facit, 19 matcher och 19 segrar, talar dock sitt tydliga språk. Det här är ingen duvunge. Klytjko har inte varit i närheten av att förlora på evigheter och kommer inte att göra det nu heller. Han verkar också mer förberedd och laddad än vad han varit på länge. På senare år har han också börjat bli lite fulare i ringen. Jag hoppas faktiskt att domaren faktiskt markerar om han sysslar med fasthållningar och skallningar. Om Jennings ska en chans måste vara han vara väldigt rörlig, flytta sig mycket fram och tillbaka och röra på huvudet.

Apropå boxning går jag också lite händelserna i förväg, men det är inte dag försent att peppa upp inför nästa helgs supermatch.

Matchen visas på Viasat sport söndag kl 05:00. 

Började kolla på italienska 1992 (Sky Italia/HBO Nordic) i veckan och det var ju tyvärr några timmar av mitt liv som aldrig kommer tillbaka. En fullständigt stillös serie med megafonisk melodramdialog där varenda händelse och manusidé förs fram via krystade repliker, ett pseudo-arty kameraperspektiv med ständiga bildvinklar bakifrån folks axlar och ryggar, och incirklande ovanifrån, fast helt utan effekt och stringens; samt en gnutta porrsex när regissör och manusförfattare känt att »här lägger vi in lite porrsex va?«.

We know where we’ve been. We know where we are. Let’s assume that it’s good. Imagine it gets better. It’s supposed to get better.«

Så jäkla synd på en grym premiss i tidiga 1990-talets Milano, mitt i födelsen av Lega Nord och Berlusconis mediakorruption, med påkostad miljökänsla och där Stefano Accorsi spelar ut en roll som hade kunnat vara en italiensk Don Draper om det inte varit för det taskiga manuset.

Veckans Mad Men (AMC/Kanal 9) var förstås desto bättre. Och fanns det någon poäng med att slösa tid på 1992 så var det att förstärka insikten om hur otroligt bra Matthew Weiner hanterar denna enorma mängd storylines som numera utgör tv-världens mest komplexa och vuxna dramaserie. Hur den både skiftar fokus (förra gången Dons relationer i nutid och exposé; nu inte minst Sally-fokus, men samtidigt byggs det vidare på känslan att Don via arbetsuppgifter drar upp ett större narrativ om sig själv och sitt liv, formulerar meningsfullhet och lycka och åt sig själv, i ett tillstånd av medelålderns tomhet när han distanserat sig från allt: jobbet, barnen, kvinnorna, boendet. I veckans avsnitt tog han på sig att skriva ett tal för Roger och en kickoff-konferens med McCann, som skulle berätta om vart byrån är på väg, och i ryggläge på kontorssoffan läste han in i diktafonen:

»We know where we’ve been. We know where we are. Let’s assume that it’s good. Imagine it gets better. It’s supposed to get better.«

Och vad tycker ni om Joans nya kärlek? Först är barnen ett oöverstigligt hinder för förhållande, sedan blommor till kontoret… Karln verkar väl schysst, trots allt, men Joan förtjänar inget mindre nu än en relation som är till 100 procent på hennes villkor!

Och vad tycker ni om Joans nya kärlek? Först är barnen ett oöverstigligt hinder för förhållande, sedan blommor till kontoret…

Det är lätt att fastna i detaljer i Mad Men. En grej jag inte läst någon kommentar om, men som jag bara älskade, var hur Don i förbifarten ställde nyfikna följdfrågor i flera olika konversationer, för att få tankespår till talskrivandet, men också som ett led i narrativet om hans liv… Och jag älskade hur det rent tekniskt var skrivet och utfört, i synnerhet när hans sekreterare började prata om World’s Fair 1964 som uppslag åt Don och han hastigt sken upp, vände sig om, frågade vad hon gillade bäst, men hur den repliken avbröts tvärt av att någon annan kom in i rummet och hur det var gjort för att förbises…

Sally hade som sagt en huvudroll i Mad Men liksom tonårsdottern Paige hade en i veckans säsongsfinal av The Americans (FX). Ett sedvanligt urstarkt avsnitt i en alltmer existentialistisk serie där Philips svängningar mellan moralisk avstängdhet och djupt självtvivel är mitt favoritspår just nu, men där scenen med de tre generationernas möte på ett hotellrum i Berlin – mormor, mor och dotter – förstås stal showen.

Paiges fortsatta reaktion vid hemkomsten var oväntad. Dock är jag säker på att den emotionella cliffhangern blir verkningslös… visst kommer väl pastorn att utgå från att den i hans ögon konfliktfyllt utagerande tonåringen svävar ut i fantasier?

Louis C.K. skämde bort oss med rena auteur-säsongen av Louie (FX) senast så jag kan inte låta bli ett känna en smula besvikelse på de nya avsnitten, men en smula är lätt att svälja och på det stora hela är det både inspirerat och rörande. Och verkligen inte roligt, senast, med den kraftigt adhd-lidande barndomsvbekantingen som plötsligt bufflade sig in i Louies liv – jag gillade att storyn berättades i ett enda liksom uppgivet flöde utan inklippt stand-up.

Det har varit en fantastisk BBC-vecka också. Både Ordinary Lies och Inside No. 9 ärknäckande starka, fullständigt beroendeframkallande; jag gillar Peter Kays nya minimalistiska komediserie Car Share, och i veckan påbörjades också en ny säsong av briljanta W1A.

Andra serier jag följer med största intresse just nu är Nashville (ABC/Viaplay), The Red Road (SundanceTV/C More), Veep och Silicon Valley (HBO Nordic/C More), Critical (Sky), kanadensiska Young Drunk Punk (City) och ypperliga American Crime (ABC).

Till sist vill jag härmed göra slut med Larry Wilmore. Eller, vi separerar i alla fall en tid. Medan Jon Stewart har en absolut formtopp för tillfället, konstant uppspelt av att ha finaldatumet i sikte, har nu The Nightly Show with Larry Wilmore (Comedy Central) tappat precis allt. Oinspirerade manus, ovanligt många skämt som faller platt till och med hos studiopubliken (tills Larry ad-libbar ett extravarv, ofta genom att addera »that’s me, doing my…«, vad det nu är han gör, och upprepar den halvvissna rutinen…) och – tristast av allt – de tidigare så inspirerade rundabordssamtalen som gått i stå.

Bröderna Jack (seriens ena skapare Alex Anfanger) och Ben (Lenny Jacobsson) är kompetenta filmskapare och Hollywoods nästa stjärnregissörer… i alla fall enligt dem själva. I själva verket är de två trettioplussare utan jobb som bor hemma hos föräldrarna i Hollywood, Florida och gör värdelösa filmer tillsammans med sin tröga vän Del (Jon Bass).

Jacks sociopatiska tendenser gör honom och serien till en sorts komediversion av Walter White och Breaking Bad.

När deras föräldrar (Kathy Baker och Stephen Tobolowsky) en dag meddelar att de har två veckor på sig att hitta jobb och flytta ut, så bestämmer de sig för att lura föräldrarna på 20 000 dollar (för att finansiera sina filmer) genom att säga att Ben är drogberoende och är skyldig en farlig langare pengar. De anlitar den kämpande skådisen Jimmy Staats (Ben Stiller) till att spela langaren i vad han tror är en film, vilket resulterar i att Staats dör och bröderna allt snabbare förlorar kontrollen över sina liv.

Big Time in Hollywood, FL är en mörk och ofta vansinnig komediserie, som tack vare producenten Ben Stiller lyckats dra till sig några stora namn bland gästskådisarna, däribland Michael Madsen som en hårdkokt privatdeckare och Cuba Gooding, Jr. som en störd, hämndlysten version av sig själv.

Det som lyfter serien (och som en dag mycket väl kan bli dess undergång om den får hålla på länge nog) är att den är gjord i följetongsformat. Allt bröderna gör har (hemska) konsekvenser och Jacks sociopatiska tendenser gör honom och serien till en sorts komediversion av Walter White och Breaking Bad. Fast det är också de sociopatiska tenderna som är seriens ena brist just nu – ibland är Jack lite för elak. Att han blivit curlad bortom allt förstånd och lider storhetsvansinne är självklart, men för seriens dramatiska båges skull kan han behöva nyanseras en aning.

Den andra, större bristen? Serien är stundtals för jobbigt grabbig. Det finns många exempel, men en sak som alltid irriterar mig i film och tv är när en rollfigur blir så rädd att hen kissar på sig, och det ska föreställa humor. Men det är inte och kommer aldrig vara roligt om man inte gör något mer med det.

Big Time in Hollywood, FL sänds på Comedy Central i USA. Oklart om svensk visning.

Detta är den 101:a upplagan av Liège-Bastogne-Liège. Första gången loppets kördes var 1892. Loppet kallas La Doyenne – Den gamla damen för att det är den äldsta vårklassikern.

Det är Ardennerna som ska bemästras. Det går upp och ned i 253 km. Det är korta branta backar, smala vägar, och många tvära svängar. Det är främst ett lopp för etapploppscyklisterna och bergsspecialisterna, men det passar också cyklister som är bra spurtare och klarar kortare backar. Det är nog därför det är ett sådant intressant lopp. Här fightas Alejandro Valverde och Vincenzo Nibali mot Simon Gerrans och Philippe Gilbert.

Det är främst ett lopp för etapploppscyklisterna och bergsspecialisterna, men det passar också cyklister som är bra spurtare och klarar kortare backar.

Förra året var det ett rätt defensivt lopp med få attacker. Det var en rätt stor klunga som höll ihop in på slutet. I mål var det 27 cyklister inom en halvminut. Det är egentligen rätt ovanligt för det här loppet, men jag tror på ett liknande scenario i år. Jag tror de starka lagen kommer hålla ihop och kommer att hålla ett så högt tempo på klungan så att attacker blir meningslösa.

Det är svårt att komma runt Valverde som huvudfavorit. Tvåa i Amstel Gold Race förra helgen och stark seger i Vallonska pilen i onsdags. Han har redan vunnit här två gånger. En till spanjor som har visat fin form är Joaquim Rodriguez. Seger i Baskien runt och fyra i Vallonska. Sätter nog min slant där. Det är inte omöjligt att Valverde blir för hårt bevakad. Gilbert, som vann 2011, kraschade svårt i onsdags, men kommer otroligt nog till start här. Han bör inte ha en chans. Fjolårssegraren Simon Gerrans (bilden) bröt nyckelbenet tidigt på säsongen och har inte kommit i form. Räknar bort honom också. Sätter upp schweizaren Michael Albasini som outsider.

Liège-Bastogne-Liège visas på Eurosport kl 14:15.

De som följer den amerikanska sketchserien Key & Peele träffade president Obamas »anger translator« Luther redan 2012. Luther översätter vad den diplomatiska och försiktigt formulerade Obama egentligen menar:

När det i går var dags för den årliga middagen för Vita Huset-presskåren var Luther på plats, till publikens stora förtjusning. Även om det var presidenten själv som fick mest gensvar när han vände på rollerna och visade sällsynta känslor kring klimatfrågan:

Årets huvudkomiker var dock Saturday Night Lives Cecily Strong, vars vassaste skämt kanske var detta:

Här är hela hennes tal:

Att den amerikanska presidenten vid de här tillfällena låter någon annan uttrycka hur han egentligen känner är inget nytt. Vi minns George W Bushs kanske mest uppskattade framträdande från 2006 (med den nu avlidna Steve Bridges):

White House Correspondents' Association Dinner sänds på amerikanska C-SPAN

Det börjar dra ihop sig för David Letterman – den 20 maj visas hans sista avsnitt som värd för The Late Show. I fredagens avsnitt var Jerry Seinfeld gäst i programmet, men istället för att frågas ut av Letterman så fick han erbjudandet att ta plats bakom det berömda skrivbordet:

Showtimes nya serie Happyish är något slags studie i känslopendling. Först: Jaha, en till serie om ett välbeställt vitt äkta par med balla yrken som är missnöjda med sina liv? Sen: Okej, Steve Coogan är i alla fall bra som sur-men-glad-men-sur snubbe (och det kan inte ha varit lätt att kliva in efter Philip Seymour Hoffman, som egentligen skulle ha gjort rollen). Sen: Men vad är han egentligen sur för? Och vad i den här historien ska vara nytt – han jobbar med reklam men är desillusionerad om reklam, han har prozac-penis, han känner att världen och tekniken har sprungit ifrån honom. Sen: Fast det är i alla fall trevligt med ett par som faktiskt verkar tycka om varandra. Sen: …fast jag vet inte om jag riktigt förstår vad det är de har att tycka om.

Happyish är helt enkelt lite för övertygad om sin egen förträfflighet. Och det kanske den skulle komma undan med om den lite bättre kunde motivera sin existens.

Också – först: Fan vad den här serien anstränger sig för att jag och sådana som jag ska tycka om den. Ansträngt »smarta« referenser, mycket svordomar, välformulerad misantropi, sköna gästskådisar, bajsnödiga svenska (!) socialamedierguruer. Tecknade sekvenser som ligger någonstans mellan metafor och hallucination. Sen: Okej, jag gillar den lite. Steve Coogan är sur, det är jag också. Kanske jag bara är neggig för att det känns som att jag borde gilla den, och sådana som jag vägrar gilla det som folk tycker att vi borde gilla? Sen: Fast nu börjar det känns som att sitta bredvid en viss sorts snubbe på en middag, som ska berätta om att han minsann bara köper böcker på på antikvariat och han säger faktiskt bara som det är och det är jäkligt avantgarde att våga säga att man tänder på unga tjejer.

Problemet är nog helt enkelt att Happyish är lite för övertygad om sin egen förträfflighet. Och det kanske den skulle komma undan med om den lite bättre kunde motivera sin existens. Det kan låta märkligt att säga att smart manus och bra skådisar inte är allt som krävs för att rädda en serie, men så är det faktiskt. Det krävs lite själ också, och det räcker inte med fula ord och cynism, eller att börja varje avsnitt med ett bildligt och bokstavligt fuck you, för att låtsas att man har en sådan. Det blir helt enkelt inte mer än kul… ish.

Happyish har premiär på HBO Nordic i dag.

Innehåller spoilers om Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2, avsnitt 18, The Frenemy of My Enemy.

Coulson, Fitz, Hunter och Deathlok fångar Ward och Agent 33. Planen är att Ward – i utbyte mot en hjärntvättning och chansen att börja om – ska använda sina kontakter för att infiltrera HYDRA och på så sätt se om de kan ta reda på var Skye är. Ward vill förstås varken bli hjärntvättad eller börja om, men han spelar med så länge han tjänar på det… och det hoppas jag Coulson förstår. För övrigt vill inte jag heller att Ward ska bli hjärntvättad, då han är mycket intressantare som jokern i leken.

Både Chloe Bennet och Kyle MacLachlan är underbart bra när Cal och Skye strosar omkring i hans gamla område; han är sitt vanliga överentusiastiska jag, fast med någon sorts lugn, faderlig dimension i sig, och hon är nervös för vad han kan göra, men samtidigt intresserad av hans nya sidor.

Jiaying vill porta Cal från Afterlife eftersom han inte är en Inhuman, men Skye är rädd att han skulle bli arg och skada någon, så hon följer med när Gordon teleporterar honom till hans hemstad Milwaukee. Både Chloe Bennet och Kyle MacLachlan är underbart bra när Cal och Skye strosar omkring i hans gamla område; han är sitt vanliga överentusiastiska jag, fast med någon sorts lugn, faderlig dimension i sig, och hon är nervös för vad han kan göra, men samtidigt intresserad av hans nya sidor. Överhuvudtaget väldigt bra scen.

Sedan brakar förstås helvetet löst. Bakshi var nog inte så hjärntvättad som Ward trodde när inte bara S.H.I.E.L.D. och det andra S.H.I.E.L.D., utan även HYDRA dyker upp. Lincoln har hela tiden spionerat på Skye och Cal eftersom han inte litar på den gode doktorn, men nu tillfångatas han av HYDRA, och Skye ska precis återförenas med Coulson när Gordon dyker upp och för bort henne. Coulson har inga alternativ kvar och låter sig tillfångatas av Bobbi och Mack.

Agents of S.H.I.E.L.D.  är på många sätt en fantastisk serie just nu, och till skillnad från många andra så föredrar jag den framför Daredevil, men en sak som jag stör mig på är att manusförfattarna verkar ha svårt att hålla koll på nyanserna i Coulsons personlighet. I vissa avsnitt är han en skojare som kan vara allvarlig när det krävs, och i andra är han en allvarlig person som skojar till det när situationen tillåter. Jag föredrar den tidigare av de två versionerna (vilket nog också hänger ihop med hur jag föredrar Agents of S.H.I.E.L.D. framför Daredevil), men jag skulle nöja mig om manusförfattarna kunde enas om en version av honom.

För kontinuitetsnördar som jag, så vill jag påminna om att nästa avsnitt sänds före Avengers: Age of Ultron har premiär i USA, och utspelas därför troligen före filmen. Nästa avsnitt heter The Dirty Half Dozen och Kevin Tancharoen är tillbaka i registolen, så då kan vi nog räkna med ett avsnitt med mer action i.

Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på Kanal 11 med några veckors fördröjning.

Kvällens måste-tv för makthavare, mediemänniskor och medborgare i alla åldrar är såklart SVT:s visning av Laura Poitras mångfaldigt prisbelönade dokumentär Citizenfour, som på ett unikt sätt skildrar fallet Edward Snowden, händelserna som ledde till hans avslöjanden, och det omedelbara mediala och politiska utfallet av dem. Unikt, eftersom Poitras tillsammans med Glenn Greenwald var den journalist som Snowden först vände sig till med sitt enorma NSA-material. Hon har således befunnit sig mitt i händelsernas centrum från dag ett, från de första trevande kontakterna med den anonyma källa som visade sig vara Snowden, via de hemlighetsfulla och paranoida mötena i Hong Kong, till den enorma uppmärksamheten när allt offentliggjordes.

Citizenfour känns som en febrig politisk thriller, en paranoid pulshöjare som lämnar en fundamental känsla av oro, maktlöshet och desillusionering efter sig.

Har man följt Edward Snowden och turerna kring hans avslöjanden någorlunda noggrant sedan hans namn blev världskänt i juni 2013 ger Citizenfour inte jättemycket nytt vad gäller omständigheterna kring NSA:s omfattande avlyssningsmetoder – andra dokumentärer och nyhetsrapportering har förtjänstfullt redovisat detta – men närvaron, känslan av att följa med Poitras när hon och Greenwald träffar den timide Snowden på ett hotellrum och får ta del av hans material, gör filmen helt outstanding.

Det är oavbrutet spännande och skickligt berättat. Naturligtvis har Poitras en oerhörd fördel att vara på första parkett, men det finns också en särskild laddning här, en energi i bilderna och klippen som bara en suverän dokumentärfilmare får fram. Det hade lätt kunnat bli en ful, visuellt platt produktion – som de flesta dokumentärer av det här slaget är – men Citizenfour känns mer som en febrig politisk thriller, en paranoid pulshöjare som lämnar en fundamental känsla av oro, maktlöshet och desillusionering efter sig.

Citizenfour visas på SVT1 i kväll kl 22.

Det blir en premiär i Sydkorea i veckan: Den sjätte, fristående delen i KBS:s School-franchise som först sändes från 1999–2002, och sedan igen från 2012–2013. School-serierna har alltid skildrat ungdomsproblem på ett någorlunda realistiskt sätt, och därför blir jag lite fundersam av high concept-premissen i den nya serien. Kanske kan de skildra realistiska problem inom den orimliga premissen som Angry Mom gör? Vi får väl se!

Love on a Rooftop som vi skrev om för några veckor sedan har nu haft premiär på KBS Worlds YouTube-kanal.

Who Are You: School 2015

Genre: Mysterium, ungdomsdrama.
Handling: Lee Eun-byul är den populäraste tjejen på den prestigefyllda, privatägda gymnasieskolan Segang i det lyxiga Gangnam-distriktet i Seoul. En dag försvinner hon, så hennes tvillingsyster Lee Eun-bi, som var mobbad på sin gamla skola, tar sin systers plats. Hon vill också ta reda på vad som hände Eun-byul.
I huvudrollerna: Kim So-hyun, Nam Joo-hyuk, Sungjae, Lee Pil-mo, Lee David, Kim Hee-jung, Lee Cho-hee, Jo Soo-hyang.
Manus: Kim Min-jung, Kim Hyun-jung.
Regi: Baek Sang-hoon, Kim Sung-yoon.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje måndag och tisdag; 16 avsnitt.
Premiär: 27 april.
Svensk visning: Viki har köpt in till bland annat Sverige.

En amerikansk före detta mordutredare på FBI och en svensk kriminalchef med tunga FN-meriter och en osedvanlig förmåga att lösa svåra brott. Två ärrade herrar som med pannorna i djupa veck och allvar i blick reser landet runt och med fräscha ögon tar sig an ouppklarade mordfall under ledning av Hasse Aros berättarröst. TV4:s nya satsning Svenska fall för FBI består av en matsked Serial, en nypa Veckans Brott och ett kryddmått Efterlyst, ingredienser som alltid har kittlat publiken och ligger helt rätt i tiden.

Men slutresultatet är som tv-program betraktat tyvärr väldigt uddlöst, även om det i slutänden presenteras till synes ny och för fallet viktig information.

I första avsnittet reser den knarriga duon till skånska Kristianstad, en stad som hösten 2004 hamnade i mediernas centrum då det visade sig att en villabrand som inträffat efter midsommar och där en kvinna förolyckats, egentligen var iscensatt för att dölja att kvinnan hade mördats genom kvävning.

Den mördade kvinnan hette Eva-Marie Strandmark, hon var frånskild och mamma till en treårig dotter, och kvällen före mordet hade hon ätit middag med dottern och ex-mannen för att fira den senares födelsedag, och därefter begett sig till en biljardhall där hon träffat en väninna. Efter stängning vid midnatt hade Eva-Marie med bil skjutsat kompisen hem och därefter kört till sin ensligt belägna villa. Vid fyratiden på morgonen fick larmcentralen ett telefonsamtal från traktens tidningsbud, huset stod i brand.

När mordutredningen väl kommit igång på hösten riktades polisens misstankar snart mot ex-mannen, som dock visade sig ha alibi – ett vittne försäkrade att ex-mannen och dottern varit hemma hela natten, och alltså inte kunde ha åkt ut till sin tidigare hustrus hus och mördat henne.

En befolkning som det senaste decenniet översköljts av »det svenska deckarundret« och skedmatats med tv-filmatiseringar av samma böcker lär knappast finna analyserna som presenteras särskilt häpnadsväckande.

För att vara så erfarna utredare inleder därefter FBI-veteranen Mark Safarik och den svenske kriminalaren Bo Åström en till synes rätt ytlig utredning. De reser till Kristianstad för att prata med en väninna till Eva-Maria Strandmark som startat en stiftelse i Eva-Marias namn, de åker till polishuset i Helsingborg för att prata med den ansvarige utredaren, det görs ett besök i vad som finns kvar av den nedbrunna villan, de träffar kompisen som Eva-Maria spelade biljard med sin sista kväll i livet och letar upp alibivittnet.

Samtalen med vittnena och diskussionerna duon emellan blir aldrig särskilt spännande eller djupgående, en befolkning som det senaste decenniet översköljts av »det svenska deckarundret« och skedmatats med tv-filmatiseringar av samma böcker lär knappast finna analyserna som presenteras särskilt häpnadsväckande.

Men att det verkliga livet sällan når Lars Kepler-nivå när det kommer till våldsfixerade brottsskildringar, överjordiskt smarta polisutredare och halsbrytande vändningar visste vi väl förhoppningsvis redan. Jag tänker inte ställa mig kritisk till att verkligheten inte når upp till den skruvade nivå kriminalfiktionen numera ligger på.

Däremot går det utmärkt att vara kritisk till de luckor som premiäravsnittet av Svenska fall för FBI visar upp. Eller rättare sagt varför flera helt grundläggande frågor aldrig överhuvudtaget ställs, eller åtminstone inte redovisas för tittaren.

Tidigt i avsnittet presenteras exempelvis med viss dramatik ett anonymt brev, som ska ha inkommit till Eva-Marie Strandmarks stiftelse i vilket det antyds att någon vet mer än den är villig att berätta om mordet. Hur långt efter mordet har det här brevet skrivits? Var brevets existens tidigare känd och en del av polisutredningen? Det får vi aldrig veta, vilket gör det helt omöjligt att som tittare värdera brevets betydelse.

Likaså gäller det upplösningen, som jag inte ska avslöja (men vill ni googla så finns det purfärska nyhetsartiklar hos flera av dagstidningarna) men där tittarna också lämnas helt i sticket gällande ett par avgörande frågor som superduon aldrig ställer till nyckelvittnet, vilket naggar trovärdigheten rejält.

Även om de har rätt, så dumförklaras publiken när så mycket lämnas obesvarat.

Jag menar med detta inte att Åström och Safarik nödvändigtvis har fel i slutsatsen de därefter drar – Safarik pekar i sista scenen rätt brutalt ut personen han anser har mördat Eva-Marie Strandmark – men även om de har rätt, så dumförklaras publiken när så mycket lämnas obesvarat. Hur det kommer sig att dessa utredare så till synes enkelt får de här nya uppgifterna serverade sig får vi heller aldrig veta, detta är trots allt ett fall som ofta stötts och blötts i medier, och som varit föremål för inslag i såväl Efterlyst samt ingått i cold case-satsningar tidigare, utan att något egentligt nytt kunnat visas upp. Inget av detta nämns här, heller inte att det under utredningens gång funnits andra spår som polisen nystat i.

Min bestående känsla efteråt är tyvärr inte att rättvisa äntligen kan vara på väg att skipas, i stället sitter jag och irriterar mig på allt som inte redovisats, och det till synes utan orsak. Turerna och vändningarna i fallet verkar vara betydligt färre än i ett ordinärt avsnitt av en krimserie som CSI eller Bones (två serier som Safarik tidigare konsultat för), så det kan knappast vara för att det riskerade göra fallet för svårt för tittarna om de redovisats korrekt.

Så vad var orsaken? Riskerade utpekandet att inte framstå som kassaskåpssäkert om det infogades ett par om och men? Så lättvindigt kan vi väl inte hantera något så allvarligt som mordutpekanden?

Första avsnittet av åtta av Svenska fall för FBI visas på TV4 klockan 21 i kväll.

Det är helt omöjligt att inte tänka Entourage när man ser trailern till HBO:s nya serie Ballers, där Dwayne »The Rock« Johnson spelar en före detta fotbollsstjärna som nu har hand om fotbollstjärnors finanser:

Serien produceras av Entourage-gänget Mark Wahlberg och Steve Levinson, så det är ju inte så konstigt att man tänker Entourage, och kanske lite Any Given Sunday?

Ballers har premiär på HBO Nordic den 22 juni.

Innehåller spoilers för Game of Thrones, säsong 5, avsnitt 3, High Sparrow.

Ett Game of Thrones-avsnitt utan minst en avrättning räknas som en trist gäspfest? Eller hur var det nu? Scheisse, vad det huggs huvuden, bränns och avrättas just nu. Game of Thrones har plötsligt blivit lawful good? Nåja, vi fortsätter med veckans recap på bästa svengelska manér. Som ni märkt så översätter jag en del, och låter en del vara. Mest för att det är skoj. Nytt för denna recap, eller kanske mest för att jag antecknade medan jag såg avsnittet: Massor av roliga citat.

Arya är trött på att sopa, hon vill lära sig byta ansikte already.

Så… Westeros samlar långsamt ihop sig efter krigen de senaste tiden. Men vad sysslar pöbeln och de fattiga med? Ja, alltså, det som pöbeln och de fattiga alltid verkar syssla med – att överleva. De nya fanatiska fattigmunkarna – sparvarna har blivit populära för att de faktiskt bryr sig om folket istället för hovintriger. Ni vet, delar ut mat och sånt. Vi tänker oss att det snart kommer betala sig på något intressant vis.

Förbannelsen med det kackiga minnet fortsätter. Det är alltså i detta avsnitt som Stannis erbjuder Jon norden. Varken i första eller andra avsnittet. Jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt!? Nu händer det i alla fall. Mer om det längre ned. Vi tar allt som vanligt i nån slags geografisk sortering.

På andra sidan havet

Vi får se Arya sopa golv i det svartvita huset. Det verkar av allt att döma vara någon slags dödsplats? Vad vet vi egentligen om the faceless men? Men folk verkar komma till det där huset för att dö. Arya är trött på att sopa, hon vill lära sig byta ansikte already. Men Jaquen H’gar säger till henne att hon fortfarande är Arya Stark. Om hon vill bli som de i svartvita huset måste hon sluta vara det. Arya slänger alla sina grejor från kajen för att verkligen bli till ingen. Men svärdet hon fått av Jon gömmer hon istället. Visst finns det Arya Stark kvar i henne.

Varys och Tyrion åker i en vagn. Varys och Tyrion i en liten låda. Varys och Tyrion på roadtrip. Tyrion, ej särskilt road, så han tvingar Varys att låta honom komma  ut för att få dricka på en bordell. Det slutar ju inte väl. Han blir tillfångatagen av Jorah Mormont. Men varför tror ni han sa nej till bordellslaven? Var det för att han insåg det felaktiga i att ligga med en person som inte hade nån makt över sina handlingar, eller tänkte han på Shae?

»I need to speak to someone with hair.« – Tyrion Lannister

Kings Landing

Drottning Margaery är lite mer populär än Cersei. Folket skriker hennes namn. Margaery är kanske även lite duktigare än Cersei på att göra reklam för sig själv. För Cersei har aldrig fattat att det kan vara en grym grej att ha folkets kärlek. Hon bryr sig liksom inte tillräckligt mycket.

Avsnittet bjuder också på första sexet för det nygifta kungaparet. Tommen får smak på nånting nytt. »This is what I want to do all day, every day, for the rest of my life.« Jag är med dig Tommen, helt med dig. Scenen bjuder i alla fall på Game of Thrones gulligaste pillowtalk. I den scenen får man också se prov på Margaerys fantastiska manipulationstekniker. Hon gör det så snyggt – berömmer Cerseis beskyddade av Tommen, så att han känner att han måste få bort sin mamma för att bli en man. Allt som Cersei gör sen får Tommen att se besvärad och irriterad ut. Maragerys omsorgsfullt valda ord får direkt resultat. Cersei förstår ju så klart vem det är som fått Tommen att agera. Hennes konfrontation med Maragaery och hennes hovdamer är purt guld. Hon får höra hur Tommen och Margaery sexat sönder sig själva och hur Tommen inte kan få nog. Margaery undrar försynt vad hon ska kalla Cersei nu när hon inte lägre är drottning. Drottningmoder eller änkedrottning? Och sen hovdamernas elaka skratt när Cersei går därifrån. Dock att jag förväntar mig att Cerseis hämnd kommer, hårt och skoningslöst. Att bli skrattad åt är inget som Cersei tar lätt på.

Och så klart visar sig Cersei ha en plan. Exakt vad den går ut på vet vi inte än, men den innefattar de nya religiösa fanatikerna. Hon hjälper inte den högste septonen när han blir offentligt bestraffad för sitt syndiga leverne. Vädligt roligt skildrat, med religiösa sexlekar på Littlefingers bordell, där hororna föreställer de sju gudarna i sexiga outfits. Och »always the maiden« fick mig att skratta högt. Men nu är det slut på skörlevnaden!  Lancel Lannister, och de grå sparvarna kommer med bot och bättring i blick, dags att skärpa sig. Kan ni ropa halleluja?

Cersei ger sig ut för att träffa The High Sparrow, som visar sig vara en gammal man i säckväv. Är det ett bra politiskt drag att stödja honom och hans fanatiker? Kan det gå väl? Well… kan vi gissa att detta kommer slå tillbaka på Cersei »jag-ligger-med-min-bror« Lannister själv? Den som gräver en grop åt andra, osv osv.

Bonus: Gregor »Frankenstein« Clegane rycker till under lakanet.

Norden

»I sent you there to collect taxes, not bodies.« – Roose Bolton.

Bästa sättet att forma allianser är inte att flå sina fiender, utan att gifta sig. Ramsay Bolton och Sansa!! Gaaah! Sanity loss!! Vi börjar ana konturerna på Littlefingers planer. Littlefinger gifter alltså bort Sansa helt kallt med Ramsay Bolton, och övertalar sen Sansa att det är för det bästa, för att hon kan få hämnd. Att gifta bort Sansa med Ramsay är ett genidrag. Norden är mer pepp på Sansa än Roose Bolton, och nu är hon på rätt plats, äntligen.

»You loved your family, avenge them.« – Littlefinger

Ramsay lovar att aldrig göra illa Sansa. Tror vi på honom? Vi får bara hoppas att Sansa sticker kniven i honom på bröllopsnatten och tar över styret över norden. Och mycket riktigt, det första Sansa möter är en tjänare som säger »The North remembers«. Sansa möter mannen som mördade hennes bror och mor med iskallt lugn och ett välbalanserat litet leende. Hon lär sig sannerligen av den bästa. Älskar denna version av Sansa.

Brienne inser att hon har guld i Podrick och erbjuder sig att träna honom till riddare. Träningsmontage snart tack!

Är Littlefingers scheme bara att hämnas Catelyns mord, eller har han andra planer också? Drömmer Littlefinger om att sitta på järntronen, månne? Vad var det nu Varys sa:

»Littlefinger would burn the country, to be king over the ashes.«

Avsnittets wtf: Fan vad fort det går att ta sig till Winterfell. Är det inte skitlångt? Som vanligt har jag svårt att avgöra tidshoppen i serien. Ska man fatta att det går en massa tid? Eller hur lång tid tar det egentligen att rida från Moat Cailin till Winterfell?

Brienne och Podrick följer efter och fortsätter bonda. Man får ta del av  Podricks fina bakgrundsstory. Podricks tjänande av Tyrion var ett straff, för att riddaren han var väpnare för innan blev full och stal mat. Men han är inte ledsen för det för nu får han vara Briennes väpnare, något han är väldigt stolt över. Naaw. Brienne inser att hon har guld i Podrick och erbjuder sig att träna honom till riddare. Träningsmontage snart tack!

Vi får i denna bondningsscen höra Briennes bakgrundshistoria också. Hur hennes pappa ställde till med bal och alla pojkarna låtsades slåss för att få dansa med henne, tills hon förstod att allt bara var ett grymt skämt. »Brienne the Beauty. A great lumbering beast«. Renly dansade med henne och fick henne att glömma sina sorger. Men är det inte lite tråkigt att Brienne som är typ coolast av alla, blev riddare för att hon inte var fin i klänning?

Äntligen ger Stannis Norden till Jon. Men Jon betackar sig. Han står vid sitt ord. Och det här här jag inser hur lika de är. Båda är besatta att göra vad som är rätt och har ingen humor. Jag tror Stannis förstår det också, och ser möjligheterna att ha Jon som bundsförvant i Norden. Fatta vilka oerhört tråkiga middagsbjudningar de där två skulle kunna ha. No more fun in Westeros alltså.

Jon visar även han sina rätta färger som ledare och hanterar Ser Allister på bästa sätt - belönar honom istället för att förnedra honom. Han blir first ranger, fast alla tror att han ska bli den som får gräva nya latriner. Det är ett briljant move, han får Ser Allisters lojalitet istället för hans hat. Jon får också tillfälle att sätta ned foten, visa sitt rätta virke som ledare och i samma slag bli av med den besvärliga Ser Janos Slynt. Han hugger helt sonika huvudet av honom för att han vägrade lyda Jons order. Fast Janos bönar och ber för sitt liv. Meddelandet är solklart – mucka inte med Jon Snow. Säger man »You can stick your order up your bastard arse«, så blir man huvudet kortare. Stannis approves.

Avsnittets fundering:

Meen alltså.. det är typ 150 000–200 000  människor runt Castle Black nu va? Stannis armé och vildlingarna. Hur har de mat till alla? Vet ni hur mycket mat det är? Vet ni hur mycket människor det är? Det är lika många som bor i Örebro. I Castle Black finns det ungefär 1 000 personer. Deras förråd skulle gå åt på typ en dag. Snälla förklara! Ni förklarade så bra med vad Tyrion gjorde av sin avföring i lådan, så förklara detta också, snälla serieskapare!

Till sist…

…Ingen Daenerys idag. Det är okej. Ingen Bran heller. Han sitter väl med Gandalf-i-trädet och skådar eller nåt. Det är också okej.

Shooot i kommentarerna! Vad var bäst, vad var sämst, och så vidare?

Game of Thrones visas på HBO Nordic och C More.

Jag kommer ihåg när Palme dog och när Kurt Cobain dog. Masthuggstorget i Göteborg, Nirvana-biljetter i plånboken – där de legat i ett halvår – och Bengans skivor de kommande timmarna. En kompis far hämtar upp oss och berättar nyheten. Vi byter in biljetterna och får pengarna tillbaka. Suck … varför behöll vi dem inte och ramade in dem? Kanske för att vi bara var barn och inte kunde greppa vad som hade hänt, eller var vi arga? Bara en månad innan hade Cobain försökt ta livet av sig, men misslyckats. Jag minns att jag tänkte: vänta tills efter spelningen är du snäll.

Vi kan dividera i all framtid om huruvida Nirvana förtjänade framgångarna mer än alla andra band som var aktuella under den här tiden. Kanske inte, men för mig personligen utgjorde de en del av mitt liv.

Växte man upp vid exakt rätt tillfälle, umgicks med rätt sorts människor och bodde på landet så lyssnade man på Nirvana. Så var det för mig och säkert många andra. Jag minns hur det var när Nevermind släpptes och hur den var det enskilt enda man lyssnade på. Vi gav en kille i grannklassen pengar för att spela in MTV åt oss, på long play så klart. Sedan satt vi på helgerna, drack folköl och såg timme efter timme med Alternative Nation. Vi kopplade ihop våra VHS-spelare och klippte ihop ett mix-tape med de bästa partierna, videos, live-framträdanden och intervjuer. Jag minns nästan alla klipp och hur man drömde om festivaler som Reading och Roskilde. Det var inte bara Nirvana utan även Metallica, Pearl Jam, Sonic Youth och Pavement. Musik att växa upp till. Sedan kan vi dividera i all framtid om huruvida Nirvana förtjänade framgångarna mer än alla andra band som var aktuella under den här tiden. Kanske inte, men för mig personligen utgjorde de en del av mitt liv.

När nu Brett Morgens smått unika dokumentärfilm Kurt Cobain: Montage of Heck gör snabbvisit på svenska biografer, känner jag igen en stor del av materialet. Det blir en reviderad resa tillbaka till ungdomen, slitna VHS-band, illasittande jeans och flanellskjortor. Samtidigt som den presenterar bilder och klipp som aldrig tidigare visats – på ett högst innovativt sätt dessutom.

Kurt Cobain: Montage of Heck är, till skillnad från Nick Cave-dokumentären 20 000 Days On Earth, en »riktig« dokumentär. (Jag lägger ingen värdering i det, faktum är att jag oftast föredrar mellanting som inte är så löjligt besatta av att förmedla en sann bild, utan mer en slags kvalitativ förströelse.) Genom tillgång till dagboksanteckningar och en massa hemmavideos har Morgen snickrat ihop en film det kommer att snackas om i många år framöver.

Materialet är massivt men arrangemanget lekfullt, smart och snyggt. Kurt Cobain: Montage of Heck förlitar sig till stor del på animationer, både klassiska sådana där delar av Cobains liv gestaltas, samt mer plottriga där Cobains anteckningar kommer till liv.

Oavsett vad man tycker om Kurt Cobain, eller bandet i övrigt, finns här scener som passerar hjärnan och går rakt in i hjärtat. Gamla super-8 klipp av en ung Cobain som kämpar med att blåsa ut ljuset på sin födelsedagstårta, spelar gitarr och gör sig till inför kameran. Inget speciellt kanske, vi har alla sett den här typen av klipp ett antal gånger, men vetskapen om historien som komma skall förändrar allt. Vi vet ju alla hur det slutade.

Med en speltid på över två timmar berättar Morgen historien om Kurt Cobain, från A till Ö. Trasslig barndom, sviktande självförtroende – med extrema toppar och dalar – hela framgångssagan, självmedicinering, Courtney Love och deras dotter Francis Bean.

Materialet är massivt men arrangemanget lekfullt, smart och snyggt. Kurt Cobain: Montage of Heck förlitar sig till stor del på animationer, både klassiska sådana där delar av Cobains liv gestaltas, samt mer plottriga där Cobains anteckningar kommer till liv. Det handlar om grav ångest och paranoia, men också en smärtsamt stark kärlek till musiken och den egna familjen. Just de senare bitarna är tunga att se på. När en påtänd Kurt Cobain knappt orkar hålla i sitt barn utan att kollapsa bryts väggen mellan det dokumentära och livet man själv lever. Det är sällan en film lyckas med att locka fram så många känslor. En blandning av empati, sorg och förakt. När man väl fått distans till det hela och fötterna återigen får kontakt med marken inser man det geniala med att knyta ihop en ung Kurt Cobain och en ung Francis Bean. Synd bara att inte Cobain själv fick chansen.

Kurt Cobain: Montage of Heck visas på SF-biografer över hela landet ikväll och släpps på import-dvd/blu-ray nu på torsdag.