Astrofysikern och TVdags-favoriten Neil deGrasse Tyson ger alltid härliga intervjuer hos Jon Stewart, men visst var den alldeles ovanligt underbar i torsdags?

Vi blev såklart nyfikna på radiogrejen Tyson pratar om, intervjun han gjorde med Stewart för fyra år sedan i sin podcast StarTalk, där det visade sig att Jon Stewart är gammal kemi-nörd och svarade »kol« på frågan om sitt favoritgrundämne, eftersom det mixar så bra med alla andra grundämnen. Han hade till och med en kol-affisch på väggen i pojkrummet.

Så vi letade upp radioinslaget i fråga:

Rörande fint – frånsett det här med »slampan«. Med tanke på att Jon Stewart, i motsats till exempelvis Bill Maher, med amerikanska mått är ovanligt finkänslig när det gäller sexistiska uttryck känns det överraskande att han med ett sådant lättvindigt garv återvänder till ordvalet från 2011.

Från och med det här året, 2015, så kommer C More inte att ha rättigheter till att visa nya HBO-serier. Avtalet med HBO löpte ut vid årsskiftet och den här gången blev det ingen förlängning med den amerikanska kabelgiganten.

Gamla Canal+ har ju haft avtal med HBO sedan urminnes tider. Man började till exempel visa Six Feet Under tidigt på 2000-talet och har sedan dess utökat sitt avtal med HBO och när man bytte namn till C More 2012 så förlängde man avtalet med HBO i tre år plus att man började visa avsnitten dagen efter de sänts i USA. Men nu är det alltså stopp för nya serier från HBO, men pågående serier som man visat innan 2015 kommer man att visa klart. Det gäller serier som till exempel Game of Thrones, Veep och Silicon Valley.

Varför ska kunder vara kvar hos C More bara för Game of Thrones när man kan få både den och nya kommande HBO-serier, plus hela HBO-arkivet, hos HBO Nordic?

Frågan är vad som lett fram till att avtalet inte förnyats? Kan det vara att HBO vill att HBO Nordic ska exklusivitet i Sverige och Norden? Satte HBO stopp för C More? HBO Nordic har ju inte gått så bra de första åren i Sverige och att ha exklusivitet vore ju såklart tungt.

»Vi är i första hand intresserade av serier som vi har exklusivt när de premiärvisas i Sverige. C  More visar förstås fortsatt alla aktuella HBO-serier vi har inlett, som till exempel Game of Thrones, och har premiär på dem samtidigt som USA-premiären«, meddelar C More när jag frågar om de inte förlängt avtalet själva, eller om HBO satt stopp.

Men man kan ju undra hur mycket det här kommer att påverka C More? Det är en stor förlust att inte kunna visa nya HBO-serier i framtiden. Visst, man kommer att ha kvar Game of Thrones och andra pågående serier, men varför ska kunder vara kvar hos C More bara för Game of Thrones när man kan få både den och nya kommande HBO-serier, plus hela HBO-arkivet, hos HBO Nordic?  Det torde vara ett enkelt val…

»Såpigt, rörigt & skamlöst underhållande«, skrev TVdags Linus Fremin efter att ha sett det första avsnittet av Lee Daniels (Precious, The Butler) nya hiphop-drama som hade premiär på Fox i USA i vintras.

Serien handlar om Lucious Lyon, som spelas av Terrence Howard. Han är charmig och skärpt, VD för Empire Entertainment – och en före detta gangster. Hans musikimperium har skördat framgångar i många år, men allting förändras när han drabbas av en sjukdom som inom tre år kommer att göra honom förlamad. Klockan tickar och han måste lära sina tre söner hur de ska styra bolaget, så att de i sin tur kan ta över hans livsverk.

Empire gick helt emot strömmen när den visades i USA i vintras. Tittarsiffrorna bara ökade och ökade för varje avsnitt och är egentligen den enda serien som gjort det på network-tv i USA de senaste åren. När säsongsfinalen visades så hade tittarsiffrorna ökat med hela 84% sedan premiären. Det händer aldrig.

Empire har premiär på Viaplay den 12 juni.

Innehåller spoilers för Vikings, säsong 3, avsnitt 10, The Dead.

Det är mycket som gör Vikings till en av de starkaste serierna i nuläget. En av de viktigaste faktorerna är dess trotsiga förhållande till fördomar och klichéer. Hur den hela tiden kämpar för att inte infria publikens förväntningar. Till att börja med så är Vikings långt ifrån dess yta och skal. Förväntar man sig en slagsmålsorienterad orgie osandes av manliga hormoner så blir man besviken – ironiskt nog är det just den här typen av förväntningar som drar tittare. Istället är Vikings en typ av meditativ skröna som inte alls bara vänder sig till män utan är betydligt mer nyansrik än så.

Förväntar man sig en slagsmålsorienterad orgie osandes av manliga hormoner så blir man besviken – ironiskt nog är det just den här typen av förväntningar som drar tittare.

Liksom förra årets säsongsfinal slutade även denna i en slags bluff, men då förra årets kändes något väntad – Flokis påstådda samarbete med kung Horik – kom den här som en glädjande chock. Jag pratar naturligtvis om Ragnars »död« och hans uppståndelse bakom de parisiska murarna. I vilken annan serie som helst i liknande genre hade en sådan scen uppfattats som självklar, men när den levereras i Vikings blir den till något helt annat. Just för att den känns så otrolig. Vikings är ju nämligen ett rätt vardagligt krigsdrama annars. Lite grann som om Utbildningsradion fått i uppdrag att hotta upp historien för trötta gymnasieungdomar. Således också lite träig och sävlig till dess utförande. Inte för att jag har något emot det, inte alls faktiskt. Det är otroligt skönt att slippa en serie som enbart talar till ens popcornbegär.

Vikings är naturskön, hård, tragisk. En avhuggen arm leder till en långsam död och kämpas det inte på slagfältet så dräps man snart av sina egna. Just därför fungerar Ragnars bluff, för att man aldrig väntade den och för att den egentligen inte passar in i en serie som Vikings. Men ändå sitter man där och hejar.

Annars har tredje säsongen känts mer poetisk och flummig än tidigare, som en fortsättning av det stiliga introt, med fokus på religion och mytologi. En mer indirekt ansats än tidigare, där den nästan erotiska kärnan utgjorts av hårda/mjuka blickar och ord mellan Ragnar, Athelstan och Floki. En religiöst inbördeskrig som slutade med att Floki mördade Athelstan och Ragnar tog över hans kors. Efter det gick det utför för både Floki och Ragnar, som båda absorberats av ett mumlande vansinne resten av säsongen. Floki med sin hybris och Ragnar med ett mer bokstavligt mumlande. För visst har han väl tuggat och stirrat mer den här säsongen än någonsin tidigare?

Ragnar och Flokis åsidosättande har lämnat mer plats åt Ragnars bror Rollo och sonen Bjorn. Rollo som kanske är den mest intressanta, mest mänskliga kanske, av alla karaktärer i Vikings. Från förrädare till hjälte och nu förrädare igen. Dessutom den som stod för säsongens enda komiska inslag. Hans trevande försök till ett »hej« på franska efter prinsessan Gislas långa förolämpning – även den på franska – blottade nya sidor hos Rollo. Och jag gillade dem!

Gissningsvis kommer säsong fyra handla om Rollos eskapader i Paris, samt hans minst sagt komplicerade relation till brorsan. Förhoppningsvis får vi även lite mer Lagertha och den sadistiska greve Odo, inte alls så ärbar som han verkade. Hmm, vad är det egentligen som gör slott och källare synonyma med piskor och kedjor? Och Ragnar, han kommer väl tillfriskna helt? Vem ska annars bekämpa Rollo…?

Vikings finns på HBO Nordic.

Kevin Spacey aka Frank Underwood i House Of Cards fick rejält med stryk när han ställde upp i president-trivia hos Ellen DeGeneres tidigare i veckan. Motståndaren var femåriga presidentexperten Macey Hensley, som gjorde succé hos Ellen när hon gästade programmet i februari:

I veckan var hon alltså tillbaka för att gå en rond mot Kevin Spacey i president-trivia:

Kross. Passa även på att se när Macey besöker vita huset:

Go Macey!

Nick Cave, medelålders rockikon och arbetande musiker med fru och barn, vaknar på morgonen och går och lägger sig på kvällen. Däremellan följer vi honom i hasorna: han besöker en terapeut och pratar om barndomen och förhållande till sin pappa, han tittar in i Nick Cave-biblioteket där två idoga arkivarier samlar gamla dagböcker och memorabilia och småpratar med honom om konsertminnen, och han häckar i studion och i köket tillsammans med gamle Bad Seeds-kollegan Warren Ellis. Mellan stationerna kör han runt i sin bil och plötsligt dyker gamla vänner upp i baksätet som spöken, och försvinner lika snabbt: Ray Winstone, Blixa Bargeld, Kylie Minogue.

20,000 Days On Earth är ett slags fiktiv dokumentär om den tjugotusende dagen i Nick Caves liv.

Allt kulminerar i en mäktig konsertsekvens där Cave också avslöjar sin scenteknik: han fokuserar på några fans i första raden, spänner blicken i dem och försöker skrämma livet ur dem, samtidigt som han från scenen sticker ner armarna som tentakler och liksom suger näring ur de hänförda fansen som en rockdemon.

20,000 Days On Earth är ett slags fiktiv dokumentär om den tjugotusende dagen i Nick Caves liv. Den scriptade formen funkar, och Cave lämnar ut tillräckligt mycket för att ge en spännande inblick i nåt slags vardagsliv som rocklegend, samtidigt som den dekonstruerar konstnärsmyten precis lagom lite för att ändå behålla magin och Caves ikonstatus intakt.

Bäst är, förutom Kylie Minogues inhopp i taxin och deras mysiga småprat om gemensamma dunderhiten Where the Wild Roses Grow, scenerna i studion som ger en snygg insikt i skapandeprocessen och allt gnet, tjat och pillande som det tar för att slipa fram en låt.

Nick Caves egen voiceover dyker upp med jämna mellanrum och levererar en och annan plattityd, men också en del tänkvärdheter om livet, konsten och skapandet, om att spela live och att skapa en scenpersona som är larger than life. 20,000 Days on Earth är obligatorisk tittning för alla med minsta intresse av Nick Cave.

20,000 Days On Earth finns att strömma på TriArt.

Det som kännetecknar Bill Maher i dag, mer än något annat, är hans förmåga till klockrena självmål.

Fredagen innan hade Bill Maher avslutat sin talkshow med en härlig bredsida mot republikanernas hållning i klimatfrågan, i synnerhet Marco Rubios episka argument att »även en konsensus kan ha fel«, apropå Galileos utmaning av kyrkans män som trodde jorden var platt och stilla, med en Gud som släpade sin sol fram och tillbaka däruppe i sin lya.

För att ha så hög vetenskaplig svansföring om religion och klimat är han självparodiskt religiös om vaccin och GMO.

Men så i fredags använde han själv samma anti-konsensus-tänk i ännu ett stycke okunnig, ogenomtänkt anti-vaccin-propaganda, då han gjorde en stor genant poäng av att vara »ensam om att våga bjuda in« den kategoriskt vilseledande anti-vaxxern Robert F Kennedy Jr eftersom han, i motsats till alla andra debatt- och nyhetsprogram i den amerikanska etern, »inte sitter i knät på läkemedelsindustrin«.

Otaliga gånger har Maher haft gäster i studion som sagt emot honom, om hur han missförstått och vantolkat vetenskapen kring vaccin, och han har också ändrat taktik på sistone – säger numera att han är »pro-vaccin men emot influensavaccinering, som är en enda stor bluff«… för att sedan gå på igen med alla de vanliga pseudo-argumenten:

Att han efter holmgångar som denna, för ett par månader sedan, nu bjuder in en av de mest förrädiska anti-vaxxarna så att båda två kan fylla i varandras tomma låda i ett tio minuter långt one-on-one säger allt om hur mycket detta är en blind hjärtefråga för Maher (precis som hans anti-vetenskapligt kategoriska motstånd mot genmodifierade livsmedel). För att ha så hög vetenskaplig svansföring om religion och klimat är han självparodiskt religiös om vaccin och GMO.

En som länge nogsamt närmarkerat Mahers anti-vaxx-hållning och tålmodigt motbevisat honom är kirurgen och onkologen David Gorski på den briljanta skeptikerbloggen ScienceBasedMedicine.org – häromdagen postade han denna ljuvliga och folkupplysande långläsning om Maher och vaccin:

»Bill Maher: Still an antivaccine crank after all these years.«

Real Time with Bill Maher finns på HBO Nordic.

Netflix är väldigt förtegna gällande tittarsiffror för programmen på sin tjänst, men nu har ett amerikanskt företag försökt beräkna just dessa utifrån data från 2500 amerikanska Netflixabonnenter. Siffrorna är delvis överraskande – Daredevil utnämns till årets största enskilda framgång hos Netflix, följd av Unbreakable Kimmy Schmidt och med högprofilerade House of Cards tredje säsong först på bronsplatsen. Enligt företaget Luth Research som gjort studien såg knappt 11 procent av Netflix 41 miljoner amerikanska prenumeranter på minst ett Daredevil-avsnitt den första veckan efter att serien blev tillgänglig, vilket ger att premiären setts av minst 4,4 miljoner amerikaner. Motsvarande siffror för Unbreakable Kimmy Schmidt var 7,3 procent och House of Cards 6,5 procent.

Oavsett bristerna i undersökningen är siffrorna intressanta att se – inte minst eftersom Netflix vägrar delge några egna överhuvudtaget.

Siffrorna bör dock ses för vad de är. Dels säger de inget om hur serierna gått totalt – Netflix finns i dag i över 50 länder och har sammanlagt 62 miljoner abonnenter enligt senaste kvartalsrapporten, och dels har undersökningen den rätt stora bristen att den endast haft tillgång till data från abonnenter som använder Netflix på sina telefoner, surfplattor och datorer. Kollar man Netflix på sin tv via en Apple TV, Roku eller liknande eller använder sin smart-tv:s inbyggda Netflix-app, så ingår man inte i studien. Det är lätt att se att serier som Daredevil och Unbreakable Kimmy Schmidt kanske mer lockar en ung publik som ser sina serier på mobila enheter och datorskärmar, och att House of Cards mer appellerar till äldre som tittar på sin tv.

Vad jag kunnat se utifrån Varietys text i ämnet – endast de verkar ha fått tillgång till själva rapporten – så har inte Luth Research några uppgifter om hur fördelningen mellan tv- och mobiltittare överlag ser ut hos Netflix, och de verkar heller inte ha försökt justera siffrorna för att omfatta alla abonnenter. Siffran 4,4 miljoner tittare för Daredevil är alltså mobil- samt datortittare i USA, inget annat.

Oavsett bristerna är siffrorna intressanta att se – inte minst eftersom Netflix själva vägrar delge några egna överhuvudtaget – och de är också uppmuntrande för oss som föll rätt hårt för Daredevil. För serier som Marco Polo och Bloodline verkar intresset däremot ha varit lägre – endast 2,4 procent ska enligt undersökningen ha sett ett avsnitt av Bloodline den första veckan. Nu verkar det dock inte stoppa Netflix, de har redan gett grönt ljus för en andra säsong även av den serien. Faktum är att Netflix hittills aldrig låtit någon av sina originalserier leva endast en säsong, något som känns uppfriskande i dessa tider av snabba nedläggningar från ängsliga tv-bolagschefer.

Man älskar ju Kristen Wiig. Senast hon var på besök hos Jimmy Fallon så kom hon som Harry Styles och sjöng What Makes You Beautiful:

Och man älskar Kristen Wiig ännu mer efter att ha sett henne som Khaleesi från Game of Thrones i nattens The Tonight Show.

Man vill ju ha en dos av Kristen Wiig varje dag.

1. Amistad (Paramount Channel)

Steven Spielbergs filmiskt urstarka historiska drama baserat på den sanna historien om slavskeppet Amistad. Året är 1839 och skeppet befinner sig strax utanför Kuba, när de kidnappade männen ombord – på väg att bli slavar i USA – startar ett myteri. Superb rollista med bland andra Morgan Freeman, Anthony Hopkins och Djimon Hounsou.

Se Amistad hos Magine TV.

2. Coneheads (Paramount Channel)

Två utomjordingar kraschlandar på jorden. Deras extrema huvudform bortförklarar de lätt med att de kommer från Frankrike. Men filmens humor bygger snarare på premissen att de lika lätt faktiskt passerar som »all-American eccentrics«. Få lägger överhuvudtaget märke till att de sticker ut… Av alla filmer baserade på Saturday Night Live-sketcher är Coneheads en av de dummaste (debil deadpan-Dan Aykroyd i huvudrollen!) och därmed också en av de dråpligaste.

Se Coneheads hos Magine TV.

3. You Can Count on Me (Silver)

Kenneth Lonergans Martin Scorsese-producerade regidebut drama med Mark Ruffalo och Laura Kinney i huvudrollerna som syskonen Sammy och Terry Prescott, som förlorade sina föräldrar i en bilolycka när de var barn – nu, efter lång tid utan kontakt, möts de igen. Nomineringar och priser regnade över detta lågmält småtrasiga, varmt atmosfäriska relationsdrama 2001.

Se You Can Count on Me hos Magine TV.

4. Beasts of the Southern Wild (Silver)

Sexåriga Hushpuppy och hennes dysfunktionella pappa bor i New Orleans yttre träskmarker, som blivit en vild kåkstad efter Katrina-katastrofen. När faderns sjukdom blir värre och en stor storm förstör deras hem ställs hela existensen på sin spets. Ultravackert och svindlande fritt filmskapande av ett slag man alltför sällan ser i dag.

Se Beasts of the Southern Wild hos Magine TV.

5. Public Enemies (SVT1)

Michael Manns och Johnny Depps nästan extatiskt pulserande gestaltning av gangsterlegenden John Dillinger, som satte skräck i USA under 1930- och 40-talen. Tung rollista som inkluderar Marion Cotillard, Channing Tatum och en sedvanligt briljant Christian Bale som Dillingers polis-nemesis och delaktig i det moderna FBI:s födelse.

Se Public Enemies hos Magine TV.

Det är 1995 och 11-åriga Eddie Huang (Hudson Yang) och hans familj flyttar från Washington D.C. till Orlando, Florida. Pappan Louis (Randall Park) vill öppna sitt eget steakhouse eftersom han älskar allt som är amerikanskt. Vi lär även känna mamma Jessica (Constance Wu) som är snål och sträng; lillbrorsorna Emery och Evan (Forrest Wheeler och Ian Chen) som har lättare än Eddie att anpassa sig till Orlando; samt farmor Huang (Lucille Soong).

Det som tar serien långt bortom trötta stereotyper om kineser är att karaktärerna är bättre utformade än bara den samling klichéer de hade varit som biroller i en story om en vit USA-familj.

Eddie försöker passa in i skolan genom sin kärlek till hiphop och basket, men det är komplicerat eftersom de asiatiska ungarna generellt inte delar hans intressen. Louis restaurang går inte så bra, och han misstänker att det är för att de vita som älskar att äta på ett steakhouse skräms bort av att mötas av en asiatisk man i dörren, så han anställer Mitch (Paul Scheer) som restaurangvärd. Jessica har problem med att hitta en vän bland kvinnorna i området, men finner snart Honey (Chelsey Crisp) som delar hennes kärlek till Stephen King-filmer.

Serien lever definitivt på vissa stereotyper om kinesiska immigranter i USA – både Louis och Jessica är födda i Taiwan – men dessa stereotyper finns ju av en anledning; de är ofta sanna. Det som tar serien långt bortom trötta stereotyper och gör den så sevärd är att karaktärerna är bättre utformade än bara den samling klichéer de hade varit om de begränsats till biroller i en historia om en vit amerikansk familj.

Fresh Off the Boat är en med sin härliga blandning av halv-absurd humor och uppriktiga känslor en typisk amerikansk familjesitcom fast med en kines-amerikansk familj i centrum. Vilket i sig är oerhört uppfriskande. Diskussioner som uppstått att familjen är »svårt att relatera till« för en mainstreampublik är förstås befängd. Det hade varit en sak om serien haft tonvis av popkulturella referenser som var exklusivt kines-amerikanska, men Fresh Off the Boat är raka motsatsen: överbryggande och ögonöppnande. Varför låter vi inte idén om att man måste ha samma kulturella grund för att förstå varandra bara dö bort?

Fresh Off the Boat sänds på ABC i USA, oklart med svensk visning.

Starz har släppt en trailer för Flesh and Bone, en serie om en ung dansare med ett jobbigt förflutet som tar sig in i en danstrupp och upptäcker att balett är fullt med drama. Otippat.

Ost och dans är typ den bästa kombon som finns, och trailern utlovar rejält av båda. Tyvärr kommer den inte förrän i november, så jag får väl se om Bunheads och Center Stage så länge.

Vad tror ni om Flesh and Bone?

Medan ni ägnade 2011 åt att titta på tusentals tv-avsnitt och se omtalade filmer ägnade jag, på ett närmast rättshaveristiskt manér, bokstavligen ett halvår till att se samma film … om och om igen. Jag önskar att jag skämtade men det gör jag egentligen inte. Jag såg 2010 års bästa film… fem gånger? Sex gånger? För varje gång blev jag argare och argare över att den inte fick några Oscars, över att mina kolleger osynliggjort den med sin tvära tystnad, över att den saknades på årsbästalistorna, över att Bert V Royal inte är ett namn på allas läppar.

Bert V Royal, undrar du förstås. Ja, han skrev år 2010 års bästa film. Den regisserades av Will Gluck. Will Gluck? Ja, han är framför allt producent. Han har skrivit lite tv. Var involverad i Andy Richter Controls the Universe. Men jag ska fan inte behöva droppa Andy Richter för att motivera dig att se den här filmen! Den heter Easy A och är ett mästerverk.

Min käre vän Jaakko brukade säga så här: vår generation har det gamla testamentet och det nya testamentet. Det nya testamentet är Mean Girls. Det gamla testamentet är Clueless. Våra religioner bygger i grunden alla på Heathers, som kan betraktas som Moseböckerna. Guess what, Jaakko? Vi får göra plats i den heliga skrift, för Easy A är en uppenbarelse och Bert V Royal är min profet.

1. Upplägget

Att bygga en high school-film på en litterär klassiker är något manusförfattare vanligen gör för att de inte har några egna idéer. Easy A bygger inte på, den är en diskussion kring Hawthornes The Scarlett Letter, dess tema (horstämpling) och hur ämnet både har och inte har förändrats under det senaste århundradet. Man behöver dock inte ha läst boken själv, eftersom den sammanfattas i ett fint filmmontage som också pedagogiskt klargör skillnaderna mellan 1930-talsfilmatiseringen och versionen med Demi Moore.

Royal har utöver en litterär förlaga också en egen idé. Filmens huvudperson Olive (Emma Stone) är nämligen inte slampa egentligen – hon bara låtsas att hon har legat för att komma ur en jobbig situation. Tyvärr råkar den populäraste tjejen i skolan, som också är kristen fundamentalist (Amanda Bynes), höra nödlögnen. Ryktet sprider sig och det tar inte många dagar förrän Olive har ryktesprostituerat sig: hon berättar mot betalning att hon ligger med folk som behöver den status detta innebär för att överleva gymnasiet. Att hennes egen situation samtidigt försämras fattar hon inte omedelbart. Hon är ju redan horstämplad? Hon vill ju bara hjälpa till? Hur illa kan det bli? Illa. Så illa att ett presentkort för 150 dollar på Office Depot inte riktigt duger som tröst.

Det bisarra är att det här ändå varken blir en deprimerande eller sunkig film. För att vara amerikansk mainsteamunderhållning är den chockerande radikal, men den håller också för progressiva, låt oss kalla dem »svenskvänliga«, värderingar. Första gången jag såg Easy A var min dejt en manlig RFSU-veteran i trettioårsåldern; sedan dess har jag sett den med feminister, med hipsters, med aktivister, med bögar, med straighta, med normisar. Alla har älskat den. Ingen har någonsin sagt »uh, det hade ändå varit bra om budskapet här…«.

Easy A är konstruktivt sexpositiv, queer-pk och ansvarstagande. Ändå är den jävligt rolig och humorn hur tidvis hur snuskig som helst.

2. Skådespelarna

Jag har alltid varit lite kluven till Amanda Bynes, som jag gillar mer som idé än för det hon faktiskt levererar. Och det är en rimlig kritik mot Easy A att en så uppskruvad roll som den fundamentalistiska cheerleadern hade tjänat på någon som jobbar mer med nyanser. Någon som, till exempel, alla andra skådespelare i filmen. Emma Stone i huvudrollen är quirky utan att behöva vare sig göra ett nummer av det eller för den delen förminska sig själv till nåt slags bedårande älva. Hon spelar förresten Gwen Stacy i The Amazing Spider-Man, vilket ger mig lite hopp även om den filmen.

Så vilka andra är med? Thomas Haden Church spelar Olives favoritlärare. Lisa Kudrow spelar hans fru (hon är fortfarande cirka Phoebe, men här funkar det alldeles ypperligt). Patricia Clarkson och Stanley Tucci är Olives föräldrar. Och ju oftare jag ser om filmen, desto starkare drabbas jag av Dan Byrd, som spelar bögkompisen som kläcker idén om låtsasprostitutionen. Konversationen där han försöker hålla en skämtsamt kamratlig ton medan han de facto hotar med självmord om inte Olive går med på att låtsas ligga med honom är bland det svåraste och bästa som någonsin har skrivits för en high school-komedi. Och han äger den. Han har total kontroll.

Vem fan är Dan Byrd?  Han erkar spela nån som heter Travis i Cougar Town, som jag inte har sett, och ha gjort ett inhopp i några avsnitt av Heroes. Jag hoppas han får en enorm karriär, men det kan vara svårt, eftersom han ser ut som en ung Oliver Platt.

Skolans rektor spelas förresten av Malcolm McDowell, vilket är en jävla tur eftersom det krävs en viss raspig pondus för att leverera repliker som »This is public school. If I can keep the girls off the pole and the boys off the pipe, I get a bonus.«

3. Dialogen

Eftersom alla på bion utom jag och de jag tvingat dit var 14-åriga tjejer vet jag att Bert V Royals manus fungerar på den primära målgruppen. Jag vet också att ungefär 70 procent av innehållet flyger högt över deras spökligt mobilskärmsupplysta, popcorntuggande, fnissiga små huvuden. Det är till och med så att ett slags sekundärshow ibland utbröt i salongen. Jag skrattade rått åt ett skämt om politiska skillnader i fiktiva delstater:

»You're thinking of Disneyland. Disney World is much more liberal.«
»Oh yeah! I always forget Disney World went blue in the last election.«

Sedan skrattade fjortisarna, förvirrat, åt mig. Det bjuder jag på.

Manusets ton kan bäst beskrivas som om Aaron Sorkin hade skrivit en 1940-talistisk screwballkomedi. Att skådiserna alls hinner andas är något av ett mirakel. Det är mycket, mycket långt borta från naturalistiska beskrivningar av hur tonåringar pratar – duh; uppenbarligen förstår de ju inte ens vad karaktärerna säger – och det ska Royal ha tack för. Men det är också ett snäpp kvickare än hur tonåringar i låt oss tex säga Joss Whedons universum pratar. Det är därför man kan se den här filmen hur många gånger som helst.

För att bespara er tretusen tecken roliga citat går jag raskt vidare till nästa punkt.

4. Familjen

Det finns bara två riktigt, riktigt goda familjer i populärkulturen som jag kan komma på. En är Veronicas tvåmannafamilj med sin pappa Keith i Veronica Mars – en konstruktiv och varm relation som ju tyvärr naggas lite i kanterna av den frånvarande alkoholiserade modern, familjens klassresa nedåt, Veronicas våldtäktstrauma och den potentiellt incestuösa kärleken till hennes, kanske, halvbror. Man kan med andra ord lära sig en hel del parenting skills i Veronica Mars men man vill ju egentligen inte ha hennes, eller pappans, liv.

I Easy A finns en precis så konstruktiv relation i hela Olives familj. Det är tveksamt om Stanley Tucci och Patricia Clarkson någonsin har haft så roligt som när de spelade upp detta lyckliga äktenskap. Visst är föräldrarna lite disträa; deras kärlek till varandra är så stark och blind att det i små detaljer kan gå ut över barnen – mamman utser till exempel alltid pappan till familymember of the week, så han får alltid välja vilken DVD familjen ska titta på. Men att bli tvingad att titta på The Bucket List är trots allt ett rätt litet pris att betala för föräldrar som ser när du är i trubbel, frågar om du behöver hjälp, och litar på dig när du svarar nej, inte än, jag klarar mig.

Det dyker upp situationer i Easy A som inget i min erfarenhet som någons barn, före detta tonårsplastförälder eller popkulturkonsument hade förberett mig på. Vad gör man om ens unge säger att det här ryktet man kanske kommer att höra på stan om att man har syfilis inte stämmer? I den här filmen vet föräldrarna hur de ska agera i sådana stunder.

Det är en fantasi, självklart, men det är ju high shcool-komedier allt som oftast oavsett. I den här filmen sitter ungdomarnas värld ihop med det vuxnas olika sätt som när jag tänker efter är ganska sällsynta i genren. Tonårsbus och tonårsdumbryt får fullvuxna konsekvenser, men det betyder förstås inte att kidsen själva skulle vara mogna att hantera det helt själva. Att Olives familj är så fullständigt trygg, emotionellt och materiellt, håller filmen som helhet i ett positivt tonläge, trots ämnet.

En snygg detalj är att hon dessutom kanske är adopterad. Det är åtminstone hennes lillebror, vilket diskuteras i en genial sekvens då mamman påpekar att alla i familjen var sena i puberteten. Vad spelar det för roll? undrar lillbrorsan, som är svart. Jag är ju adopterad. »Who told you?«, rasar pappan överdramatiskt, på ett sätt som får en att misstänka att just dessa fraser tillhör familjens rutiner. »Vi skulle ju berätta det för dig när tiden var mogen.« Huruvida Olive är föräldrarnas biologiska barn framgår inte. Det spelar ingen roll, så varför etablera det? Att låta bli normaliserar helt nya tittargrupper in i den bäst fungerande kärnfamiljen i Hollywoods historia.

Vilket inte betyder att manuset skulle vara särskilt PK. Senare sätter sig pappan vid köksbordet med denna sin svarta, kanske nioåriga son och frågar honom som ett roligt skämt i nåt slags trevligt, opersonligt cocktailpartytonfall: »Where are you from, originally?«

5. Kaxigheten

Ett litet stycke in i filmen, kanske en fjärdedel in, klagar Olive på att hennes liv är så tråkigt. Hon skulle hellre vilja att hennes liv var som en klassisk high school-film, helst skriven av John Hughes. Att hennes vardag skulle innehålla lika stora ögonblick som höjdpunkterna i Breakfast Club, Sixteen Candles, Ferris Bueller's Day Off, Can't Buy Me Love eller Say Anything. Hennes monolog illustreras med klipp från filmerna.

Det vore ju dumt, för att inte säga väldigt dumt, att göra så i en film som inte höll måttet mot dem alla. Men det gör Easy A. När man kommer till sekvensen har Bert V Royal redan bevisat sig och vet att vi vet hur bra han är. Det är väldigt kaxigt. Det är en bra kaxighet. Det är en kaxighet som säger att han vet att denna må bli en sleeper hit, men att ni aldrig kommer att missa en av hans filmer igen.

Easy A sänds på TV3 i kväll kl 23:45.

Det är tydligt när man studerar såväl intervjuer som faktiska karriärval att Chris Rock har haft något slags växtvärk de senaste åren. Han har delvis vuxit ur sin gamla humorkostym – en gapig, kaxig, rapp scenpersonlighet väl etablerad efter decennier på ståuppklubbar och utsålda arenor – men han har inte riktigt hittat en ny utstyrsel ännu. Han har mognat, fått andra intressen, blivit äldre, är inte samma person som förr, men haft lite svårt att få utlopp för det. Passionen för standup är inte lika brinnande. Roller i mainstreamkomedier görs mindre entusiastiskt och har börjat varvas med mer lågmälda insatser i arthouserullar som 2 Days in New York, och ambitionerna bakom kameran har bland annat resulterat i den sevärda dokumentären Good Hair.

Jag kan sympatisera med huvudpersonen till en viss gräns, men det finns bara så många tårar jag kan fälla för en superstjärna som glider runt Manhattan med privatchaufför och curlande assistenter.

Det finns alltjämt något oförlöst hos Rock, och han konfronterar detta i sin nya film Top Five, som han både skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i, som en lätt förklädd version av sig själv. Rock heter här Andre Allen, en av USA:s mest populära komiker vars stora succéfilmer om polisbjörnen Hammy gjort honom folkkär över hela kontinenten, till hans stora förtret – när han gör pressrundor i New York för att göra reklam för sin nya, seriösa film om ett haitiskt slavuppror får han bara frågor om den förbannade björnen. Samtidigt närmar sig bröllop; Andre ska gifta sig med Erica (Gabrielle Union), en kändisskapsbesatt realitystjärna som bevakas dygnet runt av ett kamerateam, Kardashian-style, men han börjar få kalla fötter. Kriserna rusar alltså mot honom från flera håll, så när han spenderar dagen med Chelsea, en klyftig reporter från New York Times spelad av Rosario Dawson, blir intervjun ovanligt, och oväntat, ocensurerad.

Att Rocks huvudperson heter Allen i efternamn är ingen slump. Top Five är i princip Rocks Stardust Memories, och precis som i Woody Allens klassiker från 1980 diskuterar han här vad som händer när en clown bestämmer sig för att inte vara rolig längre, vad det får för reaktioner när en populär gycklare som alla tror sig känna ger sig på Det Stora Allvaret. I Stardust Memories försöker Allens komiker Sandy precis som Andre distansera sig från sina breda komedier, men det enda folk säger till honom, som vänliga men missriktade komplimanger, är hur mycket de älskar hans »tidiga, roliga filmer«.

Top Five är trevlig, småmysig och skrock- snarare än flabbrolig – Rocks och Dawsons lunk genom skiftande New York-miljöer är behaglig och deras snack bitvis inspirerat – men filmen är också extremt självupptagen, skapad som i en liten priviligierad, distanslös bubbla där den upplevda orättvisan gentemot den stackars rika, älskade komikern känns groteskt överdriven. Jag kan sympatisera med Andre till en viss gräns, men det finns bara så många tårar jag kan fälla för en superstjärna som glider runt Manhattan med privatchaufför och curlande assistenter.

Och där Stardust Memories hade massor av konsekvent utförda filmiska ambitioner som möjligen förlät narcissismen – fantastiskt svartvitt foto av Gordon Willis, snygga referenser till Fellini – är Top Five en visuellt tämligen intetsägande film utan någon spännande tanke bakom foto och klipp. Synd att inte Rock vill eller kan ta ut svängarna lite mer. Lång parad av skojiga cameos dock – allt från Jerry Seinfeld till DMX. Och Cedric the Entertainer är mitt i prick som en larger-than-life-fixare i Houston, i en av flera flashbacks.

Titeln då? Den refererar till en återkommande diskussion i filmen om historiens bästa rappare – om hur alla har en topp fem (som i praktiken nästan alltid blir en topp sex). Så i den andan är det ju inte mer än rätt att jag avslutar den här texten med min topp fem (sex):

1. Chuck D
2. Rakim
3. Q-Tip
4. Nas
5. Dres
6. Doom

Top Five har svensk biopremiär i dag.

För några dagar sedan dök en mystisk affisch upp i Hollywood som annonserade den bisarra nyheten att Sean Combs och Byung-hun Lee skulle spela huvudrollerna i Rush Hour 4. Smarta personer förstod direkt att det var något fuffens på gång så nyheten spreds knappt – förutom på engelskspråkiga nyhetssajter för koreansk popkultur.

Men så visade det sig i dag att det är koreansk-amerikanska produktionsbolaget Be Funny Studios som ligger bakom allt. De har tidigare gjort serien om Steven Yeuns matresa och andra sketcher av varierad kvalitet.

I alla fall, kolla in Combs och Lee i Rush Hour 4: Face/Off 2 nedan:

Jag älskar OS och World Cup. Jag älskar NHL. Jag älskar SHL. Jag älskar junior-VM och Hockeyallsvenskan. Jag älskar division I-hockey, recreation hockey, kälkhockey, landhockey, gruppspelsmatcher i TV-pucken och jag kollar rentav regelbundet på J18- och J20-matcher på webbtjänsten LiveArena.

Jag älskar, kort sagt, ishockey – och därmed också sagt att jag hatar hockey-VM.

Detta årliga clownkonvent dit reklamkanaler skickar stora expertteam för att låtsas som om turneringen som saknar de flesta av världens bästa spelare är ett världsmästerskap. Hockey-VM är inget mer än ett Oddset Hockey Games i partyhatt. Och det spelar ingen roll att Tjeckien är en nation bebodd av hockeynördar och en absolut VM-klassiker i sig, och att det borde vara »stort« att möta just Tjeckien som arrangörsland i själva premiären… detta är och förblir ändå turneringen där praktiskt taget alla går till kvartsfinal och där utgången sedan endast är en chauvinistisk rendering av äkta sportspänning.

Men okej. Visst kan vi kika på lite Crosby- och Malkin-moves mellan NHL-nätterna.

Hockey-VM: Tjeckien–Sverige går på TV4 i kväll kl 20.

När Magnus Carlsson sjunger Möt mig i Gamla stan är teckenspråksgestaltaren Tommy Krångh aldrig långt därifrån. I dagens avsnitt av Vardagspuls på TV4 framträdde Magnus Carlsson featuring Tommy Krångh. Jag vet inte hur det är för er men för mig sitter den här låten mer lättillgängligt i skallen än Mums-mums-låten. Dessutom är det omöjligt att inte flina när Magnus ropar »Tommy, kom hit« i slutminuten.

Säsong 5 av Louie hade mycket att leva upp till efter den makalöst kreativa och komplext drivna fjärde säsongen. Den senare hade Louies sökande kärleksrelationer som motor, för att i andningspauser släppa fram djupt personliga och nästan tvångsmässigt utforskande uppgörelser från barndomen på ett så uttömmande sätt att det var svårt att se på vilken grund historien skulle återupptas. I intervjuer har Louis CK själv erkänt att han inte visste vad han skulle göra och att det var nära att det inte blev något alls.

Att det blev en ny, om än förkortad, vända har vi ett pårökt inspirationsrus att tacka. Hög som Kaknästornet fick han en lysande idé, skrev tio sidor manus och ringde FX. När planen var satt i rullning för åtta nya avsnitt tittade han på sitt gräsosande material, insåg att det var oanvändbart och slängde alltihop.

Greppet med fristående coming-of-age-historier känns gjort och kvar finns små till synes disparata betraktelser om åldrande, föräldraskap och meningen med livet på typiskt Louie-vis.

Bristen på underliggande riktning har också lyst igenom i de inledande avsnitten. Relationen med Pamela har stått och stampat, greppet med fristående coming-of-age-historier känns gjort (vilket han fiffigt metakommenterar i ett av avsnitten med en påbörjad flashbacksekvens som blir bryskt avbruten) och kvar finns små till synes disparata betraktelser om åldrande, föräldraskap och meningen med livet på typiskt Louie-vis. Somligt lekfullt absurdistiskt, somligt rörande realistiskt, och ibland en kombination av allt, som i scenen om att bli bajsnödig ute på stan:

Precis som i hans senaste ståuppspecial är det dock svårt att klaga när det görs så glimrande skickligt.

Cop Story som sändes förra veckan är ett exempel.

Historien om hur han träffar en bekant från förr, motvilligt tvingas till umgänge och nystar sig allt längre in i ett sammanbrott framhäver Louis CK:s unikt pekpinnebefriade tv-språk. Få skulle ens ge sig på att teckna ett mångdimensionellt porträtt av en fullkomlig skitstövel på 20 minuter. Lenny, övertygande gestaltad av Michael Rapaport, är ett arsle till polis av den typ som verkligen inte borde vara polis. En buffel som med ett lekmannaöga förmodligen skulle må bra av en diagnos och möjlig medicinering. Men på den tid det tar för dem att gå till en bar, ta en drink och gå hem hinner man avsky honom, skrämmas av honom och ömma för honom i en motstridig känslokakafoni.

Avsnittet ramas in av två scener som grovt kontrasterar till huvudberättelsen: i inledningsscenen finns en underbar men vid första anblick apart sekvens där Louie ömt kysser en manlig skyltdocka och till sluttexterna rullar en söt dialog där rollfigurerna Lenny och Louie först bondar över stickning innan skådespelarna Michael och Louis bryter fram i en skrattattack och utbyter kärvänliga blickar och ryggklapp. Två bomullstussar av machovaccin som baddar sårskorpan däremellan: den täta och obönhörligt berättade storylinen om destruktivitet, aggressivitet och frustrationen av att vara inlåst i ett beteende och ett känslomönster utan verktyg för att nästla sig fri.

I veckans avsnitt, Bobby's House, fortsätter genomlysningen av maskuliniteten. Utan att avslöja för mycket lider Louie machomannens alla svåraste nederlag och könsrollsutforskandet slingrar sig genom avsnittet som kröns av en sexscen där Louie blir penetrerad, vill prata känslor och gråter mascararandiga tårar.

Om än något spretigt – Louie skruvar fortfarande tv-kompassen dit få andra går. Nyanserade illustrationer om mansroll och människoroll, allt paketerat i ett knappt halvtimmesverk skrattretande otillräckligt etiketterat som »komedi«.

Louie säsong 5 sänds på FX.

»It’s not a top. It’s a bra.«

Elaine Benes (Julia Louis-Dreyfus) blandar fenomenalt förvåning och förakt när ex-rumskompisen Sue Ellen lyckas förvandla en solklar förolämpning till en förkrossande seger:

Brenda Strongs karaktär har alltså stoltserat runt i New York utan behå över sina stora gungande bröst, så Elaine (med ett gnagande minne av hur Sue Ellen en gång lurade till sig hennes pojkvän med hjälp av de där brösten) bestämde sig för att ge henne en behå i födelsedagspresent… Det här var Seinfeld, säsong 7, The Caddy. Det var hysteriskt roligt, underbar satir och det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker Julia Louis-Dreyfus.

Jag saknade Louis-Dreyfus Elaine som jag aldrig saknade Ellie i Watching Ellie, som jag inte ens hade någon lust att träffa igen efter ett avsnitt, eller Christine i The New Adventures of Old Christine, som jag upplevde som aningen stereotyp, den typiskt neurotiska mamman med den oansvarige före detta mannen. Men med Selina Meyer i Veep kom hon tillbaka på riktigt, tillsammans med satiren. Och nu är vi redan på säsong 4!

Noteras bör att Louis-Dreyfus naturligtvis kan göra annat än satir och sitcom. Hon var strålande i det finstämda romantiska dramakomedin Enough Said för något år sedan, en av James Gandolfinis sista filmer. Rekommenderas.

Selina Meyer är, precis som Elaine Benes, arrogant, självcentrerad och oempatisk, men oj så mycket mer ambitiös och oförsonlig. The Caddy avslutades med Elaines låtsasskott mot huvudet, då den »Gatsby swing-top« som hon tvingats skapa för J. Petermans katalog, med Sue Ellen’s behå-outfit som förebild, faktist blir en vinnare. Den gesten får vi se igen i Veep, i slutet av säsong 3, då Selina uttrycker sin medkänsla för rikets första dam på sitt eget sätt: »Being married to POTUS would make me want to kill myself aswell.«

Ouch, men vi har ju aldrig fått träffa denne POTUS, så lite svårt att avgöra vidden av den förolämpningen. POTUS vill i alla fall nu tillbringa mer tid med sin fru och när säsong 4 av Veep börjar så har vi en ny POTUS, och en ny veep också för den delen. Om vi trodde att Selena hade blivit trevligare mot sina anställda, mer ödmjuk inför sitt nya uppdrag eller började känna mer empati i allmänhet, så hade vi naturligtvis alldeles fel. Tvärtom! Och den i hennes ögon nu helt inkompetenta staben känner av det, om och om igen.

Veep vände nu överraskande på hela Jonah-mobbningen – Jonah fick för en gång skull revansch, och också support från oväntat håll.

En av dem som får höra det högt och ljudligt är Gary (Tony Hale), den mest lojala medlemmen i teamet. Han som alltid där med sin outtömliga väska och viskandes sin kunskap. Efter att ha blivit grundligt utskälld av Selina blir Gary för första gången riktigt riktigt arg och ledsen och vrålar med all kraft tillbaka, hur han skulle göra allt för henne, hur han har gjort allt för henne. Och igen, om man trodde att hans nästan desperata utbrott skulle få Selina att ångra sitt eget och kanske be om ursäkt, så nej. Det som faktiskt tystar henne är nåt som jag nästan uppfattar som utpressning från Gary. Han nämner något onämnbart, något han gjort för Selina, som han lovat att aldrig yppa ett ord om. Vad, det vet vi inte, men kanske något som kommer flyta upp till ytan senare i säsongen.

Det är onekligen så att Louis-Dreyfus delar några av sina bästa scener med Hale. Inte bara detta bråk, som var så oväntat och så känslosamt, men också till exempel scenen i badrummet i slutet av säsong 3, då Selina precis får veta att hon kommer att bli president. Blodet sprutar ur Garys näsborrar där han sitter på toastolen. Selina letar desperat efter nåt i ovan nämnda väska som kan stoppa flödet, och de båda skrattar sedan hysteriskt, av glädje, lättnad eller vad vet jag. Men det ger rysningar!

En annan madam som inte ber om ursäkt i första taget är Amy (Anna Chlumsky), stabschef. Det har aldrig funnits några tvivel kring att Amy är ambitiös och att hon aldrig kommer låta sig överglänsas av kollegan/konkurrenten Dan (Reid Scott). Ändå gav hennes skrupelfrihet i säsong 3 mig kalla kårar, då hon i London totalt lyckas utmanövrera dåvarande kampanjledaren, Dan. Hon utnyttjar Jonah (Timothy Simons) att avslöja Selinas tränare och sängkamrats politiskt mindre korrekta uttalanden, vilket får pressen att ställa en helt oförberedd Selina mot väggen, vilket i sin tur får den redan extremt stressade Dan att totalt klappa ihop i en hjärtinfarkt, eller om det »bara« var en panikångestattack. Och Amy, utan minsta tecken på oro eller skuld, ler i mjugg över att Selina nu behöver en ny kampanjledare och för att hon vet vem som kommer att få jobbet.

Här är vi nu i säsong 4, med Amy, den nya kampanjledaren, som likt Selena häver ur sig precis vad som helst till sina, tydligen likaledes, inkompetenta medarbetare. »If you make me any more late, I will lock you into this car and have it compacted« För att i nästa ögonblick naturligtvis bli förödmjukad av sina egna oavsiktligt uppspelade memos.

Apropå Jonah så finns en sak jag inte har gillat med Veep, och det är behandlingen av den karaktären. USA verkar ha någon sorts fascination för mobbning av »nördar«. Det är något som återkommer i filmer och av någon anledning ska det vara roligt. Jag förstår inte på vilket sätt. Mobbningssparkar i nedåtriktning blir aldrig roliga och Jonah är inget undantag. Visst, alla i den här serien är mer eller mindre otrevliga, och det är oftast vansinnigt kul, men just Jonah är någon som alla tycker de har rätt att vara extremt nedlåtande mot, och jag ogillar att detta inte tillstås av någon.

Jag fick därför lite dålig smak i munnen när han utöver mobbningen nu i säsong 4 också blir sexuellt trakasserad. Den smaken berodde både på min egen reaktion, jag kunde inte ju låta bli att le när den korte lade handen över hans behag och klämde till, men också för att det händer Jonah som redan är mobbad. Jag var rädd för att även detta skulle bli en rolig grej, ytterligare en anledning att skratta åt tönten Jonah.

Men Veep nedlät sig inte åt detta utan vände överraskande helt på steken i stället. Jonah fick för en gång skull revansch och också support från samma oväntade håll. När Dan blir vittne till trakasserierna, är det plötsligt slut på förnedringen och han påpekar allvarsamt att det som pågår faktiskt var sexuella trakasserier. Trots denna överraskande support så missade inte Jonah chansen att ta revansch på Dan. Och slutet var inget annat än poetic justice! Jag hoppas det blir mer poesi av det här slaget!

Selina, Gary, Amy är tre fantastiska anledningar till att titta på Veep. Behöver du fler? Gary Cole! Eller vad tycker ni?

Veep säsong 4 finns på HBO Nordic och C More, episod fyra blir tillgängligt på måndag.

Tidigt söndag morgon svensk tid är det då dags för det som har kallats Fight of the Century. Det är dags för Floyd »Money« Mayweather vs. Manny »Pacman« Pacquiao. Boxningsmatchen det har snackats om i flera år. Vi börjar med att gå igenom de viktigaste klippen, tv-programmen och dokumentärerna.

Mayweather har 50 cent och Justin Bieber i sitt gäng, Pacquiao har Kimmel och Ferrell. Rätt lätt att välja sida väl?

Jag har knappt ägnat mig åt någon annan sportjournalistik de senaste två veckorna än att följa uppsnacket i de amerikanska sportmedierna. Temperaturen har ökat för varje dag. Alla scenarior har gåtts igenom och analyserats ned i minsta detalj. Det har skrivits hur mycket bra som helst. De duktiga amerikanska sportjournalisterna älskar att visa upp sin stilistiska briljans. Jag rekommenderar framför allt det som har publicerats av Grantland och Los Angeles Times.

Trots att matchen är i i Las Vegas och med en amerikansk deltagare hittar jag ingen trashtalk-journalistik mot »Pacman«. Han behandlas med väldigt stor respekt och hänsyn. De har tagit honom rätt mycket till sitt hjärta i USA. Det hedrar dem och något för många andra att ta lärdom av.

Vi börjar med dokumentären Manny som kom i vintras. Mottagandet av den var sådär. Flera amerikanska recensenterna kallade den lite tunn och det är absolut inget mästerverk. Det är en film för fansen. Det är kort och gott historien om hans liv, från uppväxten på Filippinerna till den stora idrottsscenen. Jag undrar om inte detta är den sista boxningsdokumentären den legendariska boxningsjournalisten Bert Sugar medverkade i innan han dog. Alla bra boxningsdokumentärer bör ha med en person som har hatt och röker cigarr.

Inför matchen har Showtime gjort en tredelad bakom kulisserna-serie, Inside Mayweather vs. Pacquiao. Den här typen av program är jänkarna briljanta på. De lyckas skapa stämning, känsla och ett sug efter matchen. Ju mer man tittar desto mer längtar man till matchen. Jag förvånas alltid över hur öppen den amerikanska proffsidrotten är och hur nära journalisterna kommer. Kanske är det för att den amerikanska idrotten är så kommersiell. Det är en underhållningsprodukt ut i fingerspetsarna. Därför har man förstått värdet av att synas i media och bjuda på sig. Det går inte att innesluta sig.

Matchen skulle egentligen ha ägt rum för fem år men man kom aldrig överens över dopningstesterna eller hur pengarna skulle fördelas. Då var de flesta överens om att den aldrig skulle äga rum. HBO:s Mayweather/Pacquiao: At last är historien om matchen som äntligen blir av. Det är inte så många månader sedan det gick ett sus genom idrottsvärlden efter att det skickats ut bilder på att de två hade träffats i samband med en Miami Heat-match. Det var första gången någonsin de två träffades. Redan ett klassiskt ögonblick i idrottshistorien.

I HBO-producerade Mayweather/Pacquiao: The Legends Speak får vi höra fem olika boxningslegender prata om matchen. Den första halvan är med Oscar de la Hoya och Shane Mosley. Två boxare som har mött både Mayweather och Pacquiao och förlorat båda. Det är dock andra halvan som är intressant här. Legenderna George Foreman, Lennox Lewis och Bernard Hopkins sitter bredvid varandra och diskuterar matchen. Så stiliga, så coola och så mycket idrottshistoria det finns i de människorna. Kolla och lär svenska kanaler, det är så här man gör inför-snack-program. Intressant samtal, bra programledare och den rätt snygga avskalade scenografin. För att få en uppfattning över hur stor den här matchen är kan man lyssna på när George Foreman ranka den. Den största matchen genom tiderna är returmatchen mellan Max Schmeling och Joe Louis från 1938, tvåa är första matchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier 1971 och detta är då nummer tre på listan.

Både Inside Mayweather vs. Pacquiao, Mayweather/Pacquiao: At Last och Mayweather/Pacquiao: The Legends Speak finns också att se på Viaplay.

ESPN vill också vara med på ett hörn. Denna är egentligen snabbversionen av Manny. De har åkt till Filippinerna och letat efter Pacquiaos rötter.

Pacquiao har medverkat i Jimmy Kimmel Live! två gånger, första gången 2011. Då framförde han Imagine tillsammans med Will Ferrell. Andra gången var i förra veckan. Då började Kimmel sjunga på den filippinska låt som Pacquiao använder som entrélåt på matcherna. Charmigt och superkul. Mayweather har 50 cent och Justin Bieber i sitt gäng, Pacquiao har Kimmel och Ferrell. Rätt lätt att välja sida väl?

Vi avslutar med Will Ferrell en gång till. Den här gången från när han och Kevin Hart medverkar i ESPN Sportnation och spekulerar över utgången på sitt vis.

Matchen sänds som PPV på Viaplay kl 05 på söndag.