TVdags Martin Degrell tyckte, som många andra, att Mr Brooks var en av årets sämsta filmer 2007. För mig var den, på sätt och vis, snarare Årets Film. Rent konstnärligt fanns det givetvis hundra filmer som var långt bättre, och jag förstår precis varför Martin och tonvis med tongivande kritiker världen över sågat den. Den är ju löjeväckande. Under förutsättning att man utgår från att Mr Brooks och, det året, säg Syriana tar plats i samma universum bara för att ingen av dem kategoriseras som »komedi«.
När Mr Brooks avfärdas med att vara »osannolik« och »ologisk« känner jag att filmhistorien krökt sig så mycket att cineasterna fått mentalt diskbråck.
Men orsaken till att jag uppskattar Mr Brooks så mycket är att den utmanar en modern, och sällan diskuterad, kritikerkonsensus som säger att samtidigt som man ständigt hänvisar till Alfred Hitchcocks klassiska mästerskap så bör man samtidigt, rutinmässigt, avfärda alla nya filmer som eftersträvar samma slags underhållningseffekter – och, avfärda dem inte för att de är passé och omoderna utan för att de är »osannolika«.
Men när Mr Brooks avfärdas med att vara »osannolik« och »ologisk« känner jag att filmhistorien krökt sig så mycket att cineasterna fått mentalt diskbråck. När blev egentligen »trovärdig« filmkonstens främsta ledord? Biopubliken vill, precis som för 30 eller 50 år sen, ha fantasterier, illusionsnummer, overkligt kittlande tankeexperiment – och då inte bara, vill jag påstå, i form av sagor om ringar eller guldkompasser utan också i sådana neo-1900-talsfreudianska genrekrumbukter som Mr Brooks erbjuder.
Hitchcock älskade att utgå från enkla middagskonversationstankeexperiment – typ att två främlingar på ett tåg bestämmer sig för att utföra varandras mord – och Mr Brooks underhåller i samma anda: en seriemördare iakttas av en främling som idkar utpressning för att få vara med om hans nästa mord. Och varje gång filmen skulle kunna tippa över i löje tar den i stället ny sats med ett än mer förförisk tankekrumsprång… och ur detta perspektiv är nästan varenda beståndsdel lysande: Kevin Costner och William Hurt som mördarens käbblande multipla personlighet, Costners dotter som också börjar mörda, Demi Moores jagande miljardär-snut (!) som hamnar i rocktechno-shootouts med en annan psykomördare… och så en jätteplottrig knep-och-knåp-plot som håller ända fram till det ohyggligt läckra chockslutet.
Exempelvis kan man inledningsvis känna att just Demi Moore-grejen är ren B-film, men så De-Palma-dyker den här andra seriemördaren in (en roll som i sig har lika lite med filmens huvudhandling att göra som snut-Demis miljardförmögenhet), och man känner att, gud, detta är ju en otrolig bisarro-mash up: transvestitmassmördare, läppstift på män, peruker, split personalities… vilket fulländas när William Hurt och Kevin Costner exekverar ett magnifikt madman-skratt ihop i en nattlig bilscen.
Regissören Bruce A Evans har faktiskt lagt in flera medvetna fingervisningar om att det är så här filmen ska ses. Som när Costner och Dane Cook (som faktiskt fungerar i offerrollen) har en bilburen stake-out och Costner löser korsord sufflerad av sitt alter-ego i baksätet: en tuggummituggande, psykopatflinande William Hurt som kikar över Costners axel och säger »fem lodrätt, den sovandes demon… incubus! Jag älskar hur du tänker, så underbart skruvat!«
Så underbart skruvat indeed.
Man kan kalla det haveri eller en enda röra, men då har man som sagt glömt vad film kan vara: utmaningen att ro även den mest läckande båten i land.
Mr Brooks sänds på TV4 i kväll kl 22:55.
