Innehåller spoilers om Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2, avsnitt 17, Melinda.

Att May ibland kallas Kavalleriet, men inte vill kännas vid smeknamnet, har varit etablerat ända sedan pilotavsnittet för drygt ett och ett halvt år sedan. Nu får vi »äntligen« veta varifrån namnet kom, och jag sätter »äntligen« inom citationstecken eftersom jag aldrig var lika nyfiken som andra verkar ha varit.

Jag älskar att de knöt ihop Mays backstory med det som händer Skye nu, och stärkte den redan pågående mamma-dotter-tematiken i avsnittet.

För sju år sedan hade May ett fint förhållande med psykologen vi träffade häromveckan, och de planerade att skaffa barn. Efter ett ödesdigert uppdrag i Bahrain blev May dock den kyliga person hon är idag. Uppdraget var att fånga in en rysk kvinna med superkrafter, men när en hel S.H.I.E.L.D.-trupp misslyckats med att hämta henne från en byggnad går May in ensam. Väl inne inser hon snart att problemet inte är kvinnan, utan kvinnans dotter som kontrollerar sin mamma med tankarna. May tvingas skjuta flickan för att rädda sig själv, och är sig inte lik efter det.

Backstoryn i sig är mer engagerande än jag hade räknat med, men det blir bättre!

I nutid får Skye hjälp av sin mamma Jiaying att kontrollera sina krafter, och hon gör stora framsteg. Vilken bättre stund för Jiaying att berätta att hon är Skyes mamma? Skye måste dock hålla det hmligt. Befolkningen i Afterlife är redan misstänksamma mot henne då hon inte fått sina superkrafter genom de vanliga ritualerna, och ett mamma-dotter-par av Inhumans slutade tidigare i katastrof när mamman kringgick ritualerna och aktiverade sin dotters krafter, varpå dottern började kontrollera mamman med tankarna, och… Ja, ni förstår.

Jag sa ju att det skulle bli bättre. Jag älskar att de knöt ihop Mays backstory med det som händer Skye nu, och stärkte den redan pågående mamma-dotter-tematiken i avsnittet.

På annat håll har Fitz öppnat Furys verktygslåda och är på väg att få veta vad Coulsons hemlighet är. Gonzales tror att Coulson bygger en superhjälte-armé. Vad tror ni?

Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på Kanal 11 med några veckors fördröjning.

Vi var många som blev exalterade, kanske rentav rörda, av den sprillans Star Wars-teasern som släpptes igår. Men mest knäckt av alla blev nog Matthew McConaughey, som från cockpiten i Interstellar tog till lipen rejält när alla känslorna kom på en och samma gång. Se McConaugheys reaktion här:

Interstellar finns att strömma på Headweb. Star Wars: The Force Awakens har premiär 18 december.

Solgalne Kurt är ständigt motvalls och säger gärna nej tjugo gånger innan han kan säga ja, Barbro vill inte vara till besvär och den underbart riviga Siv (som är den som gråter av glädje i klippet nedan) älskar sjön så mycket att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

Passa på att se eldsjälen Dimitrios »Tackis« Sahpekidis visa de äldre i Västervik sitt älskade hemland. I morgon vid midnatt försvinner Greklandsresan från SVT Play.

Persongalleriet i dokumentären Greklandsresan av Eva Löfroth och Ulric Bellman är fullkomligt förtjusande, och har du inte sett berättelsen om eldsjälen Dimitrios »Tackis« Sahpekidis och hans dröm om att få visa de äldre i Västervik sitt älskade hemland, då bör du passa på nu. I morgon vid midnatt försvinner den nämligen från SVT Play.

I denna stillsamma feelgoodjuvel möter vi också en reinkarnerad Fleksnes, en urtjusig och karlglad donna som citerar Zarah Leander och fantastisk servicepersonal som inte drar sig för att dansa tryckare när andan faller på.

Historien är enkel: Bara för att man är gammal ska man inte sluta leva tycker Tackis som anordnar semesterresa till Medelhavet för pensionärerna på ett äldreboende i Västervik. Att vissa av dem knappt rest alls i sina liv tidigare, att många är över 90 år och att de flesta har svåra krämpor eller handikapp av olika slag är inget hinder, tycker han.

Resultatet är en rörande skildring av livsglöd, ålderslös nyfikenhet och vänskap över gränser. Det strösslas med guldkornsscener gamlingarna emellan. Möjligen känns den lite väl regisserad i sina stunder, men det borgar också för fototekniskt välkomponerade scener. Hantverksskickligheten från Tomas Olsson och Benjamin J. Sollner ger 58 minuter ögonfröjd. Passa på!

Greklandsresan finns på SVT Play.

Åh. Vi älskar ju Pretty in Pink, eller hur? John Hughes underbara tonårsdrama från 1986 med Molly Ringwald, Andrew McCarthy, James Spader och Jon Cryer. Jon Cryer spelar Andies (Ringwald) vän Duckie, som tvingas se på när hon kärar ner sig i en rikemansgosse.

I en av filmens minnesvärda scener trillar Duckie in i skivaffären där Andie extrajobbar, och mimar extremt utlevande till Otis Reddings Try a little tenderness.
I The Late Late Show återupplivade han den här dansen, utan Molly men med James Corden. Och han gör det så jäkla bra! Förutom att skorna och frisyren är återupplivad sätter han varje min och krumbukt perfekt!

Så här såg det ut i filmen:

Och så här gjorde Cryer den, 29 år senare:

Visst var det bra gjort?!

(Pretty in Pink-trivia: John Hughes hade först tänkt att Andie och Duckie skulle bli ihop på slutet i Pretty in Pink. Men slutet gjordes om då Hughes inte ville ha budskapet att man bara kan bli ihop med den i sin egen klass. Andrew McCarthy bär peruk i den sista kysscenen med Andie, då han både hunnit klippa sig och banta ner sig för en annan roll.)

När TVdags-redaktionen på kvinnodagen listade våra bästa upp till kvinnokamp-filmer var ett av mina val den 14 år gamla Legally Blonde.

Jag kände tyvärr att jag i mitt 8 mars-tips var tvungen att lägga till en brasklapp om att man skulle ge den här filmen en chans. Jag har många gånger hört folk snorkigt avfärda den som fördummande och/eller en bagatell till dålig romcom. Men dessa kritiker kunde inte ha mer fel!

Tro på dig själv, döm inte efter utseendet och stötta dina medsystrar. Vad kan vara bättre budskap?

Först en liten uppfräschning av handlingen. Legally Blonde är en komedi som gav Reese Witherspoon hennes definitiva genombrott i rollen som Elle Woods, en riktigt tjejtjejig tjej som i filmens början istället för att bli friad till blir dumpad av sin pojkvän Warner. Han ser en framtid som Något Stort och berättar för Elle att hon är för blond, oseriös och rosaklädd för att passa som hans framtida fru. Hon bestämmer sig för att visa att hon visst är värdigt hustrumaterial och söker därför samma utbildning som han: Harvards prestigefulla juristutbildning. Elle kommer in med gott självförtroende (»How did you get into Harvard?« »What? Like it’s hard?!«) men det sjunker mer och mer i takt med varje nedlåtande kommentar hon får.

(Stort frågetecken kring varför den officiella trailern kallas » Luke Wilson movie«, grrrr.)

Här är några av skälen till varför Legally Blonde är en riktigt kickass, systerskapshyllande feministfilm:

• Bechdeltestet – Uppfylls med råge. Vi kan bara börja där.
• Make over: nej tack – I Legally Blonde tänker Elle inte på något sätt kompromissa med sin over the top-tjejiga stil utan visar att man har rätt att bli tagen på allvar hur man än väljer att se ut. När hon blir »riktig« jurist ändrar hon inte stil för det. Filmen tar itu med alla de som ser ner på dem som väljer ett feminint uttryck. Rosa, fluffig, blond och sminkintresse har inget med intelligens och ambition att göra! Katniss är inte mer kickass än Elle Woods – de är det bara på olika sätt.
• Fånga dagen, inte killen – Filmen handlar, i motsats till i princip alla romcoms med samma målgrupp, inte på något sätt om att få en kille. Visst, i slutet får hon faktiskt en snubbe, men det är verkligen en pyttegrej i filmen.
• Inga Mean Girls – Elles sorority house är inte alls fyllt med de snygga kniv i ryggen-huggande tjejer vi är vana vid att se i den här typen av filmer – istället är de både stöttande och välmenande. Vivien (Selma Blair) är konkurrenten om killen, ni vet den sura i alla filmer som alltid brukar få ett straff. Men efter att båda tjejerna fått skit från män (patriarkatet!) väljer de varandra och blir bestående vänner. Trots de fula spratt som Vivien spelade Elle i början så förlåter Elle henne.
• Ovaries before brovaries – Överhuvudtaget dömer Elle ingen, oavsett hur de ser ut eller vilken bakgrund de har – en medelålders manikyrist som bor i husvagn blir hennes nya bästis.
• Oh, snap! – Som när Elle får en åtråvärd praktikplats och med en snappy replik dissar exet trök-Warner: »Kommer du ihåg när vi tillbringade fyra timmar i bubbelpoolen? Det här är så mycket bättre!«
• The dark side of the roliga collegefilm – En lärare avslöjar att han gav Elle ett jobb bara så han kunde få ligga med henne. Sexuella trakasserier från auktoriteter är inte ett helt vanligt ämne i tonårskomedier.
• O Captain! My Captain! – När Elle vill ge upp hela sin juristkarriär efter ovanstående hemska händelse är det en tuff äldre kvinnlig lärare som talar Elle till rätta. Obs – ingen kille. En äldre. Tuff. Kvinnlig. Lärare.
• Who run the world? Girls! – Slutklämmen »två år senare« är fantastisk. Elle håller avskedstalet på sin skola, har jobberbjudande, är polare med alla de som tidigare sett ner på henne medan Warner går ut »utan flickvän, utan «honors» och utan jobberbjudande«.
• (Bend and-) snap! – Tro på dig själv, döm inte efter utseendet och stötta dina medsystrar. Vad kan vara bättre budskap?

Efter dessa hyllningar måste jag ta upp ett problem med filmen: Enid. Enid är tyvärr en klyschig, ful, tråkig, militant genusvetare som dissar Elle. Ett typiskt skitporträtt av en feminist. Till filmens försvar blir hon och Elle vänner på slutet! Och ja ja. Visst kan man peta. Det är inte en indiefilm som är helt utan klyschor, som den homosexuelle poolrengöraren som kan se på Prada-skor vilken säsong de kommer från.

Men om vi kan släppa lite på vårt aldrig vilande kritiska granskande så är det här en fantastisk, feministisk feelgood-film, med knytnäven i luften. En näve med rosa, manikyrerade naglar förstås.

Legally Blonde är matinéfilm på TV4 Film idag 13.05.

Lineupen är som vanligt tung när Tribeca Film Festival nu går av stapeln i New York. En av festivalens mest omtalade premiärvisningar är Ido Mizrahys Gored – dokumentären om den komplexa tjurfäktarprofilen Antonio Barrera.

Det är en berättelse om envishet och dåraktig vilja – alltsammans underblåst av frågor om tradition och modernitet.

Barrera är en typiskt galen karaktär som inte bangar på att känna döden rapa honom rätt i ansiktet. Han har blivit stångad häpnadsväckande 23 gånger i sina duster, vilket gör honom till världens mest stångade man – ett världsrekord som inte ens han själv kan vara särskilt stolt över att inneha.

I dokumentären brottas han med en alltjämt dalande karriär, sponsorer som flyr sporten och ett minskat intresse från allmänheten. Innan han lägger av vill han dock se till att skriva in sig i historieböckerna. För att bli ihågkommen som en legend peggar han upp för ett klassiskt sista framträdande. Det är en berättelse om envishet och dåraktig vilja – alltsammans underblåst av frågor om tradition och modernitet.

I och med att Gored ska köra sina vändor på alla möjliga filmfestivaler lär det dröja innan vi får se den på svensk mark. Tills dess får vi nöja oss med den teasande inledningsscenen:

Vad tror ni om Gored? Får ni också vibbar av Aronofskys The Wrestler såhär på förhand?

Att vara fangirl är inte alltid lätt. Man kan inte annat än att ta reda på allt om sin favoritserie, i förväg. Man klickar på länkarna, läser spoilers om kommande avsnitt och trycker på pilen för att se en sneak peek av den där scenen, och även om man skulle vilja låta bli, så går det liksom ändå inte. Spekulationerna och diskussionerna dyker upp där i flödet, och det är ju det som också är så fantastiskt kul! Men ibland är det ändå skönt när det blir precis tvärtom. Att man inte har den minsta aning om vad en serie ska handla om, var eller när den utspelar sig, eller ens själva konceptet, och att man kan uppleva en berättelse utan några som helst förutfattade meningar eller förväntningar.

Den första chocken kom redan efter några minuter in i första avsnittet, där på tågperrongen, och sen fortsatte överraskningarna för såväl mig som för huvudpersonen Sarah Manning (Maslany) genom hela avsnittet, ja hela serien.

Det absolut enda jag visste om Orphan Black var att det både sommaren 2013 och 2014 surrades högljutt på de flesta tv-bloggar runt om att en viss Tatiana Maslany absolut måste nomineras till (och helst vinna) en Emmy för sin fantastiska insats i nämnda serie. Hon nominerades, som ni kanske vet, inte någon av gångerna (däremot vann hon Critic’s Choice awards och nominerades för en Golden Globe) och jag hörde inte så mycket mer om henne eller serien efter det, och tog aldrig reda på mer heller. Så när jag för några månader satte mig ner framför skärmen för att kolla på första avsnittet hade jag inte den minsta aning vad det skulle handla om.

Den första chocken kom redan efter några minuter in i första avsnittet, där på tågperrongen, och sen fortsatte överraskningarna för såväl mig som för huvudpersonen Sarah Manning (Maslany) genom hela avsnittet, ja hela serien. Jag satt nog och gapade, med uppspärrade ögon, mest hela tiden, där jag satt och tryckte play för att se nästa avsnitt, och nästa, och nästa. Speciellt kommer jag ihåg den oväntade vändningen med den något annorlunda användningen av tvålen, ödet för den tyska kvinnan i baksätet, första mötet i förorten, fingeravtrycken, bilen som kom från ingenstans och till sist den omåttligt effektiva avfallskvarnen.

Det var verkligen tur att det blev en säsong två, för ettan slutade med både ett förebådande om svår sjukdom och ett obehagligt försvinnande. Andra säsongen satte igång med en rasande body count, vissa dödsfall av det brutalt kallblodiga slaget och andra av den mer, ska vi säga, klantiga varianten. Medan jakten på sanningen fortsatte byggde spänningen mycket på karaktärerna, om de tillhörde de goda eller de onda? Vilka var deras avsikter och kunde de faktiskt litas på, eller inte, Mrs S, Paul, Donnie, Delphine, Dr Leekie och Marian?

Om du inte sett Orphan Black än, och inte vill veta alltför mycket i förväg, då föreslår jag att du slutar läsa nu, och istället sätter dig letar fram Netflix, eller SF Anytime, på skärmen, sätter igång säsong 1, avsnitt 1. Börja njut! Om du vill veta lite mer först eller om du är redo för säsong tre, då kommer det en promo här:

Har du kommit så här långt då vet du att Orphan Black handlar om ett antal… systrar. När vi lämnade dem i säsong två hade Alison återfått sin passion för Donnie vilket firades i garaget, på frysen. Lilla Kira visste precis hur man lurar av sköterskor sina mobiltelefoner och sedan ringer efter hjälp. Sarah hade blivit invigd i sanningen om Projekt LEDA:s motsvarighet i militären och att det finns »andra krafter« bortom Topside som styr. Cosima hade upptäck att boken Dr Moreaus ö, som hon läste för Kira, innehöll professor Duncan chiffer, samtidigt som provrören med Kiras benmärg, som skulle rädda henne, hade kraschats mot golvet av Rachel. Rachel i sin tur hade fått nåt riktigt otäckt i ögat när hon försökte få Sarah att avslöja var chiffret fanns och Helena hade blivit kidnappad (igen). Tatiana Maslany berättar mer:

Många kvinnor är de som söker överleva och hitta sanningen bakom projekt LEDA, Dyad och Topside. Även om det inte nödvändigtvis är nåt att sträva efter så är det kul som omväxling med en serie, speciellt av det här slaget, som inte klarar det omvända Bechdel-testet. Det är helt enkelt väldigt magert med scener där två män interagerar och pratar om nåt annat än kvinnor, i detta fall om Sarah, eller någon av de andra… systrarna. Och Tatiana Maslany, som spelar dem alla? Jo, jag är nog benägen att hålla med om att hon åtminstone skulle fått en chans att kamma hem en av dessa Emmys. Inte bara lyckas hon göra systrarna till helt unika figurer, hon lyckas dessutom helt trovärdigt spela Alison som låtsas vara Sarah, eller Sarah som uppträder Cosima eller Alison (rehab-centret, haha), samt Rachel som spelar Sarah. Genialt!

Förutom att vi måste få reda på mer om Projekt CASTOR i säsong tre, så kan jag inte låta bli att undra. Kommer Michiel Huisman (Cal) tillbaka?

Orphan Black, säsong 1 och 2, finns redan på Netflix och SF Anytime. Säsong 3 börjar på Netflix den 19 april.

Vilken episkt stark ny filmvåg vi såg i Sverige de där åren kring mitten av 2000-talet! Det märkliga då var hur gärna ängsliga filmkritiker ville invända mot »amatörmässiga« detaljer i denna nya, stora lågbudgetfilmvåg, medan Filminstitutet-sponsrade rutinrullar med gråtjocka tråkmanus, teaterdialog och sjabblig scenografi alltid slapp samma epitetet…

Som en självsäkert tonkänslig auteur vävde Robert Lillhonga in komiska överdrifter och catch-fraser i en djupt socialrealistisk coming-of-age-story som alltjämt ger mig tårar i ögonen.

Jag minns hur jag slet mitt skribenthår i förtvivlan över att så få ens tänkte tanken att diskutera Fyra kvinnor, Gitarrmongot, Farväl Falkenberg och Darling i termer av Bo Widerbergs Barnvagnen… och frågan är om inte Hata Göteborg var den bästa av dem alla.

Som en självsäkert tonkänslig auteur vävde Robert Lillhonga in komiska överdrifter och catch-fraser i en djupt socialrealistisk coming-of-age-story som alltjämt förmår ge mig tårar i ögonen. Jag har haft flera repliker i minnet i åratal nu:

• »Rappa? På vår singer/songwriter-konsert?«
• »Cykla med några estetbrudar… nu skulle Mitander ha vart med…«
• »Varför har ni inte tatt hand om lille Basse? Eftersom lille Basse har pissat på mattan?«

Och ändå är filmen främst full av så mycket annat, från fotbollsfirmor, street-race och en spansk nycirkuspajas till fundamentalt ömmande relationsproblematik.

Svensk films viktigaste brytpunkt hittillls under 2000-talet var när de största verken började göras med de minsta budgetarna.

Hata Göteborg sänds på SF-Kanalen i kväll kl 23:30.

Regissören David O Russell är i hetluften igen. Och ja, det är ännu en historia om att han beter sig som en skithög.

Tidigare i veckan publicerade Wikileaks en databas med 30 000 dokument och 170 000 mejl som kommer från hackerattacken mot bolaget Sony som ägde rum i november förra året. Ett av dessa dokument innehåller ett mejl om regissören David O Russell, som regisserat storfilmer som Three Kings, Silver Lining Playbook och American Hustle.

Han ska ha behandlat filmens stjärna Amy Adams så illa till den grad att Christian Bale tydligen gått emellan och kallat regissören för rövhål.

Det beskrivs hur Russell tydligen ska ha betett sig som en galning under inspelningen av American Hustle. Han ska ha, enligt mejlet från journalisten Jonathan Atler till Sonychefen Michael Lynton (de är svågrar) ha skällt ut folk inför öppen ridå och bland annat vid ett tillfälle tagit tag hårt i en medarbetares krage.

Han ska också ha behandlat filmens stjärna Amy Adams så illa till den grad att Christian Bale tydligen gått emellan och kallat regissören för rövhål. Så här står det i dokumentet som Wikileaks publicerat:

»He grabbed one guy by the collar, cursed out people repeatedly in front of others and so abused Amy Adams that Christian Bale got in his face and told him to stop acting like an asshole. He treated the crew like shit, demanded his own bathroom at all times and frightened people, as he famously had on Three Kings.«

Det är ju som sagt ingen nyhet att Russell är mycket svår att jobba med. Det finns en känd historia från inspelningen av Three Kings där han uppträdde som en riktig galning och attackerade flera medarbetare. George Clooney fick nog och konfronterade Russell och sa till honom att han fick sluta upp med sitt beteende. Russell svarade med att skalla Clooney, som i sin tur tog stryptag på Russell. Clooney har efter det sagt »att livet är för kort« för att jobba med Russell igen.

Det var nästan kört för Markus Ericsson att ta poäng i Shanghai förra helgen. Han låg 11:a med några varv kvar, men så fick supertalangen Max Verstappen fel på bilen och Ericsson kunde passera. Lite tur måste man ha. Det var sedan trist att arrangörerna inte fick undan Verstappens bil och vi fick avsluta tävlingen med säkerhetsbil på banan. Vi blev lite blåsta på konfekten där.

Bahrain GP var den första formel 1-tävlingen som hölls i Mellanöstern, man körde här första gången 2004. Detta är andra året i rad som man genomför tävlingen på kvällen. Det är spektakulärt med kvällsrace. Det är en kul bana också så det är upplagt för en händelserik och spännande tävling. En faktor för förarna att ta hänsyn till är att det kan komma in sand på banan, vilket försämrar greppet.

Lewis Hamilton dominerade kvalet och det ser inte ut att finnas något som kan stoppa honom. Det intressanta kommer att bli kampen mellan Nico Rosberg och de två Ferrari-bilarna.

Ericsson slåss om platserna runt 10:e, han är bekant med banan sedan GP2-tiden och den passar både han och bilen bra. Det märks att han håller på att bygga lite självförtroende och framtidstro, han tar mer plats och agerar mer och mer självsäkert. Det måste kännas tryggt att ha tagit poäng i två av tre race och på två tävlingar i rad ha kvalificerat sig till tredje kvalomgången. Läser man i utländska tidningar så tycker jag också att han benämns med lite mer respekt nu. Man har fått upp ögonen för att svensken är en bra förare. Höjdpunkten i Kina var väl när han med ett toppenvarv tog sig till tredje kvalet. På träningarna har han varit 17:e, 11:e och 13:e. Han gjorde en liten miss på andra kvalomgången så han startar som 13:e idag.

Lewis Hamilton dominerade kvalet och det ser inte ut att finnas något som kan stoppa honom. Det intressanta kommer att bli kampen mellan Nico Rosberg och de två Ferrari-bilarna.

Förra året vann Hamilton här, men flest segrar har Fernando Alonso med tre stycken. Ericsson bröt den här tävlingen förra året efter att bilen hade havererat.

Bahrain GP visas på Viasat motor kl 17.

I de fyra mötena mellan lagen under grundserien var det idel hemmasegrar. Nu efter tre matcher har det varit tre bortasegrar. Jag tycker faktiskt att hemmalagen har varit överraskande tama och kanske för självsäkra, spelar de mer fokuserat och avslappnat på bortaplan? Det har varit bortalaget som har varit mer på hugget, koncentrerade och aggressiva, som Växjös 1-0-mål i torsdag. Aggressiva i anfallszon, tvingade Skellefteå till ett misstag och fick chansen. I Växjös första hemmamatch var det likadant. Skellefteå körde över ett segt Växjö.

I en hockeyfinal vill jag se spelare som är beredda att gå över lik för att vinna och i torsdagens match tände det till ordentligt.

Är Christoffer Nihlstorp tillbaka i Växjös mål? Förmodligen, även om reservmålvakten Stefan Steen gjorde det bra senast. Efter förlusten i torsdags har Skellefteå valt ett annat upplägg, de körde ett fyspass dagen efter och bara ett ispass mellan matcherna. Roligaste spelaren i Skellefteå att följa är ju så klart Axel Holmström. Han är nu uppe i 15 poäng under slutspelet och har slagit bröderna Sedins tidigare rekord för antalet slutspelspoäng för juniorer. Vi får passa på att njuta av honom så länge han är kvar i Sverige.

Det är otroligt larvigt med hockeyslagsmål, närmast tröttsamt. Däremot vill jag se temperament och stark vinnarinstinkt. I en hockeyfinal vill jag se spelare som är beredda att gå över lik för att vinna och i torsdagens match tände det till ordentligt. Direkt efter att Växjö fick sitt regelrätta ledningsmål godkänt fick matchen lite gnista. Jag trodde faktiskt att det skulle var tändgnistan för Skellefteå och att de nu skulle vända på matchen. Skellefteå vaknade inte förrän i tredje perioden. Jag börjar tro att finalserien kommer att gå i sju matcher och rivaliteten mellan lagen kommer att öka för varje match. Mitt bud är ny bortaseger.

Den fjärde finalen visas kl 18:30 på TV4.

De här »Bäst i tv-världen just nu«-inläggen ni sett här varje söndag det senaste året har haft sin speciella lilla historia. När det har varit jag som skrivit dem, vilket varit för det mesta, så har jag de facto skrivit dem just på söndagen. Jag har gått upp först av alla i familjen (som jag alltid gör), gjort mig min första av tre morgon-espresso, och skrivit från scratch. Inget förberett. Min vardag ser inte ut på det sättet att jag samlar material i dagar och låter teser värka fram. Den tid jag har över för tv använder jag främst för att kolla på tv – skrivandet om »veckans bästa« har skett i en enda session på söndagsmorgnar som börjat med en frågeställning om vad som vore roligast att toppa listan med. Sällan det jag egentligen tyckt varit allra bäst, ty det vore icke-journalistiskt av mig att alltid toppa med samma förutsägbara två, tre serier. Poängen har egentligen varit att berätta om något ingen ännu sett eller gett en rättmätig chans, eller i alla fall inte sett eller gett en chans på mitt sätt.

På Dons check till Megan skymtar vi datumet – och det har blivit 1970. Ett nytt decennium, new business även för New York som kultur.

Men nu är det slut med listandet och det ständiga sökandet efter rätt listetta att locka och pocka och toppa med. Från och med i dag ger jag min söndagsmorgonsession en ny form. Det blir inga »krönikor« med sammanhållna teser utan mer rapsodiskt, och överhuvudtaget mer – jag går igenom serier jag sett, eller inte sett, bra och dåligt, saker som fastnat, och vill i slutändan uppnå två saker:

Ni kommer förhoppningsvis att få fler ingångar till eget tv-tittande än av den gamla listformen; och det kommer för mig att bli roligare, ärligare, att skriva. Men, jag vet inte säkert. Formen får infinna sig efterhand – och typiskt nog bryter jag direkt mot min tanke om den, eftersom jag här nedan kommer attskriva om endast två serier…

Vi har ju pratat mycket om tv-drama som konstform här om söndagarna, men kanske inte tillräckligt om tittandets konst. Jag tänkte på det efter att ha sett senaste Mad Men-avsnittet, New Business, och någon efteråt kallade det »slarvigt berättat« och motiverade med hur Don Draper i början av episoden dividerade om 500 dollar som Megan sade sig behöva, men i slutet av avsnittet gav henne en nätt liten skilsmässopeng på en miljon dollar. Skeptikern jag pratade med tyckte inte det var »trovärdigt« att skifta ståndpunkt så radikalt på så kort tid, och att Mad Men degenererat till flöden av »händelser« utan större mening.

Louie ligger på avlägset avstånd från Mad Men – veckans avsnitt började med att Louie blir akut bajsnödig ute på stan med sina barn – men han och Don är ändå en dubbelexponering.

Jag häpnade. Hur kan då jag se symbolik och narrativ tyngd i, om inte varje scen, så definitivt varje riktning och rörelse? New Business var inget undantag, tvärtom. Tänker på hur Don Draper såg sina tidigare viktigaste kvinnorelationer i nya skilsmässotrösten, servitrisen Diana, och hur han gör om samma sak med henne som han gjort med dem tidigare: börjar om, som en ny dag på kontoret, fastnad i sin loop fast också mer medveten om den, samtidigt fast i sitt behov av att skapa begriplighet och mening genom att ge det en berättelses ram.

På Dons check till Megan skymtar vi datumet – och det har blivit 1970. Ett nytt decennium, new business även för New York som kultur. Byrån börjar jobba med en 60-årig stjärnfotograf, perfekt gestaltad av Mimi Rogers och med så mycket aura av 1970-tals-konst-New York att Peggy, Stan och deras reklambyrå genast grånade till föråldrat 1960-tal.

Under 40 minuter rörde sig alltså inte bara Don från 500 dollar till en miljon för att slippa insikten om att han inte klarar av att röra på sig alls; hela serien ömsade nu skinn till det 1970-tal då serieskaparen Matthew Weiner själv växte upp och började fundera över sina föräldrar; det var ett avsnitt som lät mitt-i-livet glida över i snart-slut.

Louie ligger på avlägset avstånd från Mad Men i ton och tilltal – veckans avsnitt började till exempel med att Louie blir akut bajsnödig ute på stan med sina barn – men han och Don är nästan en dubbelexponering av newyorkig, uppgiven, medelålders manlig tomhet. Båda serierna gestaltar nervgiftet i känslan av »försent«.

Om förra veckans säsongspremiär av Louie var oväntat svag var veckans avsnitt, À la carte, desto mer drabbande, med kulmen i restaurangscenen där Pamela med förgörande effektivitet vänder på Louies förhoppning om samboskap till nollställd insikt om att han nog aldrig mer kommer att få känna ens känslan av förhoppning…

Och vid det här laget har den uppmärksamme läsaren också iakttagit trippelexponeringen med undertecknad – i samma ålder, ensam på söndagsmorgnarna med fyrkantiga tv-ögon och alldeles för mycket kaffe.

Efter en lång skön påskledighet är vi tillbaka med varsin topplista över ikoniska filmskurkar – apropå Die Hards oförglömlige antagonist Hans Gruber från förra podcasten om John McTiernan. Vi avhandlar såväl klassiska pärlor från Hollywoods gyllene era som mindre illustra bidrag från det snaskiga nittiotalet. Mycket nöje!

Intresseklubben Antecknar finns också på iTunes.

TVdags-läsaren Erik satt och kollade den remastrade versionen av The Wire på HBO Nordic och nådde fram till den tredje säsongspremiären – och såg ovanstående…

Översättningen av intro-citatet är inte det mest finkänsliga man sett. Och värre ändå: det krävs en rätt extrem omedvetenhet – eller, hemska tanke‚ en medveten baktanke – för att få till en sådan textremsa.

Erik tweetade sin skärmdump till oss, och vi kan bara vidarebefordra hans nyfikna fråga till HBO Nordic – hur gick resonemanget här? Eller, kanske snarare, varför överlämnar man till tittarna att initiera resonemanget?

Vi befinner oss i den första brittiska straffkolonin i Australien i slutet av 1700-talet. Fångarna och soldaterna bor sida vid sida, äter samma ransoneringar, utsätts för samma faror från den australiska naturen, och alla styrs av den stränga men rättvisa guvernör Phillip, spelad av David Wenham. Det enda som verkligen skiljer dem åt är att soldaterna har vapen och rena kläder.

Låter detta som grunden till ett bra drama? Det tyckte inte den aktade manusförfattaren Jimmy McGovern, som adderade två beståndsdelar: att tonen regelbundet ska slå över i bisarr feelgood, och att vem som helst ska kunna prata sig ur vilken situation som helst.

I ett avsnitt ska Tommy hängas för att han haft utomäktenskapligt sex med Elizabeth. Tur då att hängningen kan stoppas i sista stund, så att de kan gifta sig precis där och då vid galgen. Tommy får gå fri, hurra!

Allt i straffkolonin börjar gå åt pipan (serien är för trevlig för att låta saker gå åt helvete) när kolonins enda smed – fången Marston (Rory McCann) – stjäl mat från medfången James Freeman (Russell Tovey) och guvernören låter smeden hållas eftersom han är viktig och behöver maten för att bygga styrka. Så James och hans vänner Tommy (Julian Rhind-Tutt) och Elizabeth (svenskfödda MyAnna Buring) dödar smeden och slänger liket i vattnet, och ingen kan straffas eftersom det inte finns något lik.

Sedan dyker liket upp! Som tur är kan fortfarande ingen straffas eftersom vem som helst kan prata sig ur vad som helst. I ett avsnitt ska Tommy hängas för att han haft sex med Elizabeth, trots att det bara är soldaterna som får ha sex med kvinnorna såvida inte kvinnan och den manliga fången är gifta. Tur då att hängningen kan stoppas i sista stund, så att Tommy och Elizabeth kan gifta sig precis där och då vid galgen. Tommy får gå fri, hurra! Genren bizarro-feelfgood är uppfunnen.

Serien har även kritiserats för bristen på aboriginer. Man skulle väl å ena sidan kunna argumentera att det är att frånsäga sig ansvaret för de hemskheter européer utsatte aboriginer för, men å andra sidan kan man också argumentera att white guilt är trams och att de inte ingick i McGoverns vision (till skillnad från galgbröllop).

Trots allt detta såg jag ändå serien till slut, och den hamnade till och med högt upp på min topplista en vecka. Ja, serien är absolut skräp, men det är underhållande skräp i vackra strand-och-djungel-miljöer. Till skillnad från den där andra BBC-serien i strand-och-djungel-miljöer som bara är skräp.

Banished har precis sänts på brittiska BBC, oklart med svensk visning.

För någon vecka sedan föranledde The AV Clubs genomgång av det pågående decenniets 100 bästa filmer ganska mycket diskussion bland mina filmvänner. Som alltid när det gäller topplistor böljade snacket mellan det inspirerande (»Roligt med tips!«; »Här är min egen lista!«) – till det syrligt avvisande (»Hur kan de sätta filmen Y på plats X!«; »Omöjligt att sammanfatta ett årtionde när man är mitt i det!«). Min egen spontana reaktion var att skriva att jag inte kunde bestämma mig för om det var en usel lista eller att 2010-talet är ett uselt decennium så här långt. En typiskt slängig www-spydighet – men sedan började jag fundera. Hur hade egentligen min egen lista sett ut?

Det kan ta ett, två eller tjugo år innan man identifierat guldkornen i den aldrig sinande avskrädesfloden som är världens filmproduktion. Att sammanfatta 2010-talets utbud när man samtidigt befinner sig mitt i det kan därför bara göras genom att kliva ner i floden och se vad man hittar just där och då.

Likt många andra filmintresserade personer är min inställning till topplistor närmast perverst kluven. Den seriösa cineasten i mig hatar dem, avskyr reducerandet av komplicerade konstverk till simpel rangordning lika mycket som jag ogillar sifferbetyg i biorecensioner. Den maniske kalenderbitaren i mig älskar dock listor, fascineras över hur de sätts ihop, vilka kriterier man använder sig av, vad som gör oss provocerade eller nöjda med dem. Jag har til syvende og sidst landat i att jag tolererar dem, men jag tycker fortfarande att det är en rejäl utmaning att själv sätta samman årssammanfattningar och dylikt. Jag vill hela tiden överösa listorna med asterisker och fotnoter och kommentarer. Disclaimers ahoy, liksom.

Historien har lärt oss att i princip varje år är ett bra år för film. Åtminstone från typ 1914 och framåt. Men ibland kan ta det ta ett, två eller tjugo år innan man identifierat guldkornen i den aldrig sinande avskrädesfloden som är världens filmproduktion. Att sammanfatta 2010-talets utbud när man samtidigt befinner sig mitt i det kan därför bara göras genom att kliva ner i floden och se vad man hittar just där och då. Och utifrån den inställningen har jag nu vaskat fram trettio filmer som på olika sätt har inspirerat, förskräckt, charmat eller på annat sätt berört mig under 2010-talets första fem år. Feg som jag är vågar jag dock inte löpa linan ut och rangordna dem, så listan är i alfabetisk ordning.

The Arbor (Clio Barnard, 2010)
The Central Park Five (Ken Burns, Sarah Burns, David McMahon, 2012)
The Comedy (Rick Alverson, 2012)
Compliance (Craig Zobel, 2012)
Dear White People (Justin Simien, 2014)
Deux jours, une nuit (Jean Pierre & Luc Dardenne, 2014)
Exit Through the Gift Shop (Banksy, 2010)
God Bless America (Bobcat Goldthwait, 2011)
L'illusioniste (Sylvain Chomet, 2010)
Inherent Vice (Paul Thomas Anderson, 2014)
The Interrupters (Steve James, 2011)
Into the Abyss (Werner Herzog, 2011)
Let the Fire Burn (Jason Osder, 2013)
Leviathan (Lucien Castaing-Taylor, Verena Paravel, 2012)
The Master (Paul Thomas Anderson, 2012)
Maps to the Stars (David Cronenberg, 2014)
Nightcrawler (Dan Gilroy, 2014)
Night Will Fall (André Singer, 2014)
Nostalgia for the Light (Patricio Guzmán, 2010)
Pina (Wim Wenders, 2011)
The Queen of Versailles (Lauren Greenfield, 2012)
The Raid: Redemption (Gareth Evans, 2012)
Shame (Steve McQueen, 2011)
This Must Be the Place (Paolo Sorrentino, 2011)
Tyrannosaur (Paddy Considine, 2011)
Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives (Apichatpong Weerasethakul, 2010) (bilden ovan)
Under the Skin (Jonathan Glazer, 2013)
The Unknown Known (Errol Morris, 2013)
We Were Here (David Weissman, Bill Weber, 2011)
Winter's Bone (Debra Granik, 2010)
Återträffen (Anna Odell, 2013)

Lite statistik: Sex av filmerna är regisserade eller medregisserade av kvinnor. Ett tiotal har dokumentära anslag. Ungefär hälften är från USA.

Hur ser din lista ut?

Det finns ingen hejd på vilka knasiga undertext-skärmdumpar våra läsare förser oss med i dag.

Vi hann inte mer än smälta twittraren @Valross2:s tips om HBO Nordics The Wire-haveri förrän twittersignaturen @Frean skickade oss detta underbara SVT-försök att medelst textremsa underlätta tittarförståelsen för vad det är Stig Larsson egentligen säger, i den fina K Special-dokumentären Livet enligt Stig Larsson förra veckan:

Vad författaren säger, apropå de kreativa processerna bakom tillkomsten av romanen Komedin, är förstås att det krävdes en del »tjack« också. Men till detta bruk av amfetamin vill alltså SVT:s undertextare addera att Larsson även fyllde på magen med mat. Stort tack för det, SVT, vi vet ju att tjackpundare kan gå i dagar utan att äta så nu vet vi att Larsson trots allt tog en och annan frulle eller middag ibland också!

Livet enligt Stig Larsson finns på SVT Play.

Innehåller spoilers för Game of Thrones, säsong 5, avsnitt 2, The house of Black and White.

Förra veckan hade jag, liksom min bebis, sovit väldig lite och rörde ihop saker och ting och spoilade saker som hände i detta avsnitt… Jag hade ju fått screeners för att kunna skriva, såg allt på raken och blandade ihop avsnitten. Den här veckan har jag sett avsnittet två gånger och antecknat samtidigt för att det inte ska bli några fel, men jag ber så hemskt mycket om ursäkt för förra veckan! Det ska inte hända igen.

Greve Ian Wachtmeister befinner sig plötsligt vid hovet som en av drottningens förtrogna rådgivare. Stefan Löfven förpassas till Kiruna med sysifosuppdraget att flytta en hel stad några kilometer åt väster…

Nåja, denna vecka har vi lärt oss följande på Game of Thrones: om du är en rättrådig härskare så hugger du huvudet av folk som inte rättar in sig i ledet. Halshuggning är liksom på modet som offentlig avrättningsmetod i Westeros. Om du inte dyrkar röde guden förstås, då är det bålet som gäller. Kanske nåt för Victoria att ta upp när hon bestiger tronen efter far sin? Game of thrones, Swedish Edition – »Tronernas spel«. Det kommer handla mestadels om östgötarnas sju hundra år långa bitterhet över avrättningarna av Sturarna, som vaknar igen när Victoria råkar kalla den östgötska dialekten för Sveriges fulaste, och det uppror som följer. Greve Ian Wachtmeister befinner sig plötsligt vid hovet som en av drottningens förtrogna rådgivare. Stefan Löfven förpassas till Kiruna med sysifosuppdraget att flytta en hel stad några kilometer åt väster…

Eller jaja… Så kul ska vi inte ha det, antar jag. Men visst vore en historisk serie om Håtunaleken eller ärtsoppedramat med Erik och Johan eller varför inte en episk miniserie om Cecilia Wasa nåt man skulle kunna satsa pengar på? Rida på Game of Thrones-vågen, om man säger. Om nån med stålar och kontakter läser detta och vill ha nån som skriver ett ärtigt manus, så tveka inte att höra av er!

Nu går vi går igenom plats för plats, precis som vanligt. Om första avsnittet var lite pratigt och långsamt så är det lite mer must i detta, för att på Game of Thrones-manér stiga sakta mot klimax i åttonde eller nionde avsnittet. De vet vad de gör, di däringa serieskaparna!

På andra sidan havet

Avsnittet börjar med att vi äntligen får se vad som hänt Arya. Hon anländer till Braavos och blir körd till nåt slags tempel i utkanten av Braavos. Men Jaquen H’gar står ingenstans att finna. Hon väntar utanför templet i regnet, upprepandes sin nu något kortare lista. Men ingen kommer och släpper in henne så hon ger sig ut i staden för att överleva. Efter en liten sejour med några tuffa street thugs så blir hon hämtad av Jaquen ändå. Vadan denna katt och råtta-lek? Ville han testa henne? Vem vet?

Och en sak som jag gärna skulle vilja veta om Jaquen H’gar: Varför var han fånge i Westeros? Får man nånsin veta det? Det stör mig satan, om han är nånslags dödspräst med möjlighet att byta ansikte som andra byter underkläder, vad gjorde han i den där buren? It kills me! Kan vi få miniserien The misadventures of Jaquen H’gar and other stories, tack?

För övrigt bästa svaret på Aryas »I have nowhere else to go.«

»You have everywhere else to go.«  Vilket ju faktiskt är helt sant.

Daenerys fortsätter ha problem med motståndsrörelsen Sons of the Harpy. Ska man döda dem i hämnd eller ha rättegångar? Daenerys vill ha rättegångar, men en av hennes undersåtar, en frigiven slav tar saken i egna händer och dödar en gerillakämpe hon tillfångatagit. Lösningen är att hugga huvudet av honom inför hela Mereen. Och du såg det inte komma, really? Såklart blir det episkt dålig stämning och upplopp. Daenerys får fly från platsen med svansen mellan benen. Det är fan inte lätt att vara befriardrottning. Speciellt om folk inte vet sitt eget bästa.

Oh, the problems. Offentliga avrättningar blir det i alla fall. Och ska vi säga… en vändning av opinionen.

Tyrion skumpar på  i en lite större låda, fortfarande drickandes vin som om det inte finns nån morgondag. Han och Varys ska till Mereen för att äntligen binda ihop Daenyrs med resten av storyn. Det applåderar jag. Hoppas de får komma fram också. Helst i denna säsong.

Nånstans i Westeros

Brienne och Podricks vänskap fördjupas, fast det fortfarande är i stadiet buddycops-som-stör-sig-på-varann (eller Brienne som stör sig på Podrick). De hittar Sansa som dinerar med Littlefinger på en vägkrog. Hon håller det storvulnaste talet om hur hon ska beskydda Sansa, men blir nedskjuten av Littlefinger och Sansa betackar sig hennes beskydd. Hur många gånger ska Brienne förnedras? Hon får liksom aldrig lyckas? Och ändå så står hon där, så jävla beslutsam och envis. Jag älskar henne. Men hon får alltid fan. Mest för att hon alltid gör det rätta, hur korkat det än är.

Brienne bestämmer sig för att följa efter Sansa på avstånd, efter att ha blivit förföljd av Littlefingers män som nästan lyckas döda Podrick (Brienne räddar hans liv). Om man är i klorna på Littlefinger så måste man faktiskt bli räddad. Vare sig man vill eller inte.

Kings Landing

Cersei får Westeros motsvarighet till ett hästhuvud i sängen – en orm med sin dotters halsband på. (Kom ihåg att Oberyn Martell kallades »The Viper of Dorne«, så det är väldigt förfinat). Avsändare är ingen annan är Elaria Sand, Oberyns sörjande älskarinna. Cersei grälar med Jaime, och till slut kommer han fram till att han behöver en quest och erbjuder sig att åka ned till Dorne för att hämta hem henne, i smyg.  Vad ska han annars göra med sitt liv? Låt oss säga att Jaimes riktiga resa från skurk till hjälte börjar här.

För övrigt tar Cersei citatpriset i detta avsnittet. Att kalla Margaery »that smirking whore from Highgarden« fick mig att asgarva.

På sin quest till södern tar Jaime med sig Tyrions gamla hantlangare Bronn. Bronn själv står i färd med att gifta sig med sin Lollolollys (lol) som han bytte till sig från Cersei mot att han inte ställde upp i duell för att rentvå Tyrion. Men när Jaime lovar honom en ännu bättre fru och ett ännu bättre slott så gör han slag i saken och reser med Jaime.

Det nya roadtrip-radarparet – Bronn och Jaime – en bromance?

Sunspear

Vi får första glimtarna från Dorne och Sunspear. Elaria Sand vill skicka Cerseis dotter bit för bit till Kings Landing, men härskaren av Dorne, Doran Martell, Oberyns äldre bror sätter sig emot. Ska vi döda en oskyldig flicka? Elaria stormar iväg för att få stöd av sandormarna, hennes och Oberyns döttrar.

Muren

Fina lilla prinsessan Shireen lär Gilly att läsa och Stannis och Jon pratar allvar. Stannis vill ge Jon namnet Stark och sätta honom på tronen i Westeros mot stöd till Stannis. Jon står i begrepp att få det han alltid velat ha. Livet är fullt av mariga val…. Ska Jon stå vid sitt ord?

Jo men självklart. Har Jon gett en ed så tar han allvarligt på den.

Sen är det val till Lord Commander av Nattväktarna. Valet står till slut mellan Ser Allister Thorne och Jon, efter ett väldigt rörande brandtal av Sam. »He may be young, but he was the commander we turned to when the night was darkest.«

Maester Aemon fixar valet med sin röst och vips så är Jon den 998:e befälhavaren över Nattväktarna! Det blir nog bra det här…

För en gångs skull är jag inte uttråkad när vi är uppe vid Muren. Det börjar bli riktigt intressant där nu, med Stannis som vill erövra Westeros uppifrån, med Melisandre och vad hon nu har för planer, och Jon som nye högste befälhavare.

Shoot i kommentarerna! Och vad vill du se från Sveriges historia som serie?

Pga läsarkritik kommer detta hedersomnämnande:

Avsnittets high fantasy-ögonblick

Återvändadet av Drogon the Dragon. Han sätter sig på pyramidens topp och låter sig nästan klappas av Mamma-till-Drakar, innan han sen episkt flyger iväg över staden i skymningen.

Även: Först tyckte jag att Daenerys sa »dragon« istället för Drogon. Det kändes lite som stating the obvious tyckte jag.

I november skrev vi om första trailern För Jurassic World, och idag släpptes trailer nummer 2:

Bland nyheterna:

• Chris Pratt kan domptera velociraptorer! Fränt, men jag kunde inte låta bli att tänka på gamle Paul Hogan och hans sätt att få de allra vildaste bestar att bli snälla som lamm i åttiotalsgodingen Crocodile Dundee. Fast Pratt gör lyckligtvis inte det löjliga djävulstecknet med handen.
• Pratt tar dessutom raptorerna som hjälp! Åtminstone ser det ut så mot slutet, när han blåser genom djungeln på sin mc flankerad av sina raptor-polare (bilden). Gör de gemensam sak mot den stygga huvud-dinosaurien, som faktiskt dödar sina egna?
• Jordnäre charmtrollet Pratt är vidare skön kille gentemot Bryce Dallas Howards sippa men läckra affärskvinna. Ska det månne bli lite romans där? Vem vet!
• B.D. Wong repriserar sin roll som forskaren Henry Wu och är den enda skådisen – om det inte bjussas på någon hittills hemlig cameo – som också var med i första Jurassic Park. Han ser inte ut att ha åldrats nämnvärt på de 22 år som gått, kanske har han också forskat fram en supereffektiv ansiktskräm på lediga stunder?
• Omar Sy från franska feelgodsuccén En oväntad vänskap fortsätter sin hittills blygsamma Hollywood-karriär, här som raptor-skötaren Barry.
• Den gamla »Hur fasiken kan pricken på radarn vara precis där jag står, det är ju inget monster här? Jag tror jag sakta vrider huvudet uppå– aaaaarrrrghhhhhhhnnn!!!« som vi minns från Aliens återanvänds här med hyfsat resultat.
• Filmens antagonist Indominus Rex, en riktigt elak genetically modified hybrid mutant dinosaur, får stort spelrum jämfört med förra trailern, men överglänses av…
• …både de flygande bestarna som obesvärat plockar upp skrikande parkbesökare för en kladdig död i luften, och framförallt av…
• …den gigantiska sjöbesten som dyker upp i slutsekunderna – samma money shot som användes i förra trailern. Klart mäktigt, men oroväckande att sjövidundret fortfarande är trailerns clou, har de inget mer att bjuda på?

I sommar, närmare bestämt 12 juni, får vi veta. Hur känner ni efter den här trailern – pepp eller depp?

Det har ryktats om en återupplivning ett bra tag nu, och nu är det definitivt klart att Huset Fullt kommer tillbaka med en sorts spinoff.

John Stamos berättade nyheten hos Jimmy Kimmel i natt att det precis blivit klart att Netflix kommer att visa avsnitten:

Spinoffen kommer att bestå av 13 avsnitt och det hela kommer att starta med en entimmes lång reunionspecial. John Stamos är klar för medverkan och samtal om gästspel förs med Bob Saget, Mary-Kate och Ashley Olsen, Dave Coulier och Lori Loughlin.

Stamos avslöjade också att spinoffen, som heter Fuller House, kommer att kretsa kring DJ Tanner och hennes tre söner samt Stephanie Tanner och Kimmy Gibbler.

Ser ni fram emot mer Huset Fullt?