Innehåller spoilers om Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2, avsnitt 16, Afterlife.

Skye har tagits till en hemlig stad gömd bland berg någonstans i Kina. Staden kallas Afterlife av Gordon och det är en tillflyktsort för personer med krafter och personer med potential att utveckla krafter. Hennes handledare förklarar vad platsen är och vilka regler som gäller och får alltihop att låta som en sekt. Jag undrar nu om Attilan (som jag pratat om förr) kommer sparas till Inhumans-filmen 2019, fast med tanke på budgeten som skulle behövas för att återskapa staden, så förmodar jag att det är så.

Kan Dethlok inte bara bli en fast eller åtminstone halv-fast del av ensemblen? Regel för alla tv-serier: Ju fler cyborgs desto bättre.

Skyes vägledare som ska hjälpa henne att bemästra sina krafter är hennes mamma som tydligen fortfarande lever. Skye vet dock ännu inte om att Jiaying är hennes mamma. Nu är hela den här knasiga familjen samlad, och slagsmålet mellan Cal och Gordon var väldigt snyggt gjort. Bonus: Dichen Lachman i rutan igen!

Gonzales vill att Fitz och Simmons ska hjälpa honom öppna Verktygslådan. Fitz vägrar och lämnar S.H.I.E.L.D., men Simmons stannar. Alltihop är dock på låtsas, i själva verket har Simmons gett Fitz den riktiga verktygslådan, och hon är nu tillbaka i rollen som dubbelagent. Å ena sidan hade det varit intressant om Fitz och Simmons verkligen var helt oense om vilket S.H.I.E.L.D. som är det rätta S.H.I.E.L.D., fast å andra sidan vill jag att de ska vara vänner… Okej, jag sa nästan »Awww« rakt ut när jag såg att hon hade packat en smörgås åt honom, så jag är nöjd.

Coulson och Hunter stjäl en quinjet från Gonzales med hjälp av Dethlok, som har ny, förbättrad utrustning. Kan Dethlok inte bara bli en fast eller åtminstone halv-fast del av ensemblen? Regel för alla tv-serier: Ju fler cyborgs desto bättre. Gonzales börjar dock bli orolig för att Coulson bygger en armé av folk med superkrafter, och om detta inte leder in i Captain America: Civil War (2016), så vet jag inte vad som gör.

Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på Kanal 11 med några veckors fördröjning.

Det blir tre premiärer i Sydkorea i veckan varav två är riktiga långkörare. Den ena är ett historiskt drama och den andra är ett helgdrama, och båda dessa dramatyper brukar generellt vara långkörare. Den tredje premiären är också ett helgdrama, men efter de katastrofalt låga tittarsiffrorna för My Heart Shines – som kortats ner från de tänkta 50 avsnitten till 26 – så är SBS nog mer försiktiga med sina helgdrama-beställningar ett tag framöver, och denna ersättarserie är bara 20 avsnitt lång.

Vill också tillägga att även om My Heart Shines kortats, så kommer den ändå ha ett riktigt slut, vilket är praxis för kortade beställningar i Sydkorea. Hur påskyndat det slutet känns är förstås en annan femma.

Splendid Politics

Genre: Historia, politik, romans.
Handling: Efter sin fars död låter prins Gwanghae avrätta sin bror som annars var den rättmätiga arvingen till tronen, och han försätter sin syster prinsessan Jeongmyeong i exil. Jeongmyeong planerar dock att hämnas och ta tillbaka tronen.
I huvudrollerna: Cha Seung-won, Lee Yeon-hee, Kim Jae-won, Seo Kang-joon, Han Joo-wan, Jo Sung-ha.
Manus: Kim Yi-young.
Regi: Kim Sang-ho, Choi Jung-kyu.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje måndag och tisdag; 50 avsnitt.
Premiär: 13 april.
Svensk visning: DramaFever sitter och trycker på den, så greppa VPN-stegen.

Make a Woman Cry

Genre: Drama, komedi, romans.
Handling: Deok-in är före detta polis som slutade när hennes son dog. Hon öppnade en liten restaurang utanför hans skola, och försöker arbeta sig igenom sorgeprocessen samtidigt som hon försöker ta reda på vad som egentligen hände sonen.
I huvudrollerna: Kim Jung-eun, Song Chang-eui, Lee Soon-jae, Ha Hee-ra, Oh Dae-gyu, Lee Tae-ran.
Manus: Ha Chung-ok.
Regi: Kim Keun-hong.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje lördag och söndag; 50 avsnitt.
Premiär: 18 april.
Svensk visning: Ingen ännu.

Divorce Lawyer in Love

Genre: Drama, komedi, romans.
Handling: Go Cheok-hee var skilsmässoadvokat som gjorde vad som helst för att hennes klienter skulle gå hem med det bästa avtalet, och So Jung-woo var hennes office manager som konstant klagade om hon gjorde några fel. De hatar varandra. Han slutar för att själv plugga juridik, och hon förlorar sin advokatlicens efter att ha blivit påkommen i en av sina mer skrupelfria stunder. Snart nog är rollerna ombytta, han är skilsmässoadvokaten och hon är office managern. Kan de stå ut med varandra nu?
I huvudrollerna: Jo Yeo-jeong, Yeon Woo-jin, Shim Hyung-tak, Wang Ji-won.
Manus: Kim Ah-jung.
Regi: Park Yong-soon.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje lördag och söndag; 20 avsnitt.
Premiär: 18 april.
Svensk visning: Skilj er inte från Viki, de har vad ni vill ha!

Innehåller spoilers för Game of Thrones, säsong 5, avsnitt 1, The Wars to Come.

Äntligen! Vi har väntat så sjuuukt länge för detta, och nu är det äntligen igång! Och första avsnittet av Game of Thrones är som vanligt i seriens anda, ett helt vanligt avsnitt. Vi får i lugn och ro bekanta oss med några av våra favoritpersoner, och i ett rätt så lunkande tempo se vad de hållit på med sedan vi lämnade dem åt sina öden för ett år sedan. Jag har inte legat på latsidan – om du mot förmodan har missat mina matiga recaps av de tidigare säsongerna, eller kanske till och med mina recaps av förra säsongens avsnitt, så hittar du alla här.

När det gäller Littlefinger så kan man i alla fall lita på att han har en plan. Han är lite som Westeros svar på Charles Ingvar »Sickan« Jönsson.

Läget i Westeros är som följer: Stannis Baratheon har besegrat vildlingarna och deras kung Mance Ryder. Han har satt upp hov i Castle Black. Resten av hela världen ba: no fucks given. Tommen är ny kung i Westeros och gifter sig snart med Margaery Tyrell, till Cerseis stora förtret. Tyrion är på flykt undan rättvisan, efter att ha blivit utsläppt från fängelset av Varys och sin storebror. Han passar på att döda sin far innan han instängd i en låda fraktas över havet mot Pentos. Annars är det väl… fred i världen just nu. Inga arméer står och väntar på slagfälten. Ett bedrägligt lugnt vilar över Westeros… Men bakom kulisserna finns ingen fred. Häng med så går vi igenom plats för plats och kollar vad alla har för sig!

Kings Landing

Avsnittet börjar med svad jag tror är Game of Thrones första flashback. En ung Cersei Lannister tar sig ut i skogen för att bli spådd av en häxa. Hon får en klassisk sagoprofetia: Hon ska bli drottning, men bara för en kort tid, sedan kommer en yngre och vackrare drottning och tar hennes plats. Hennes barn kommer vara tre och »gold will be their crown, gold – their shrouds«. Hennes reaktion mot Margaery är än mer förståelig nu. Hon har vetat hela tiden att hon kommer bli ersatt. Och mitt framför sina ögon kommer hon se Margaery snärja den godtrogne och snälle Tommen. Men Cersei är inte den som ger upp! Vi kan nog vara lugna i att hon snart kommer dra igång intrigtåget!

Jaime är bara med en kort sekund i början av avsnittet. Han blir lusläst av Cersei som skyldig till pappans död. Det är nu minst sagt en frostig relation mellan syskonen. Min teori för säsong 5 och Jaimes ark: Ett sökande efter vem han är. En barnamördande douchebag eller en fin kille innerst inne? Stay tuned!

Lancel Lannister, kusin till Tyrion, Cersei och Jaime, har tidigare varit med i säsong ett, där han är kung Roberts väpnare, och senare i säsong tre, där han är Cerseis älskare. Men nu har Lancel kastat den röda sammeten för säckväven och blivit religiös fanatiker. Han ber Cersei om ursäkt för att han förlett henne till att begå »onaturliga relationer«. Hennes hånleende fick mig att skratta högt.

Är det nån som förstår varför homosexualitet är nåt fult i Westeros? Det känns så slentriant att man slänger in homofobi bara för att det är fantasy? Älskar att det mer toleranta södern har mer uppluckrade moraliska normer. Men en plantering läggs i allafall med Loras Tyrell i säng med Oliver, Littlefingers hantlangare. Älskar kontrasten med Margaerys obrydda inklampande i deras sexakt och hennes oskuldsfulla yttre persona.

Vid Muren

Jon verkar ha funnit sig till rätta i Castle Black – men hur hanterar man Stannis? Är han kung eller inte? Och vad vill han? Han försöker övertala Mance Ryder (på Stannis uppmaning) att böja knä för Stannis, för att slippa bli bränd på bål. Stannis vill ha vildlingarna i sin armé för att ta norden. Jon ställs inför ett dilemma där han erbjuds vad han alltid velat ha – efternamnet Stark, och en plats som Stannis undersåte, med säte i Winterfell. Man kan ju förstå att Jon tvekar i sin ed. Herre över Winterfell? Och vara en Stark, vägt mot den eviga kylan i Castle Black?

Och Melisendre har bestämt sig för att slå sina klor i Jon. »Are you a virgin?« »No.« »Good.« Vad är det hon planerar? Och är hennes intresse i honom en indikator på att hon vet något om hans ursprung?

Mance Ryder blir bränd på bål. Cieran Hínds som spelar honom, spelar på rädslan för döden på ett sånt fint sätt, vilket gör det ännu mer hjärtkrossande att han vägrar lägga sig för Stannis. Det är så uppenbart hur rädd han är, men hur han ändå lakoniskt säger sina sista ord till Stannis: »Good luck with the wars to come.«. Bränn-scenen är väldigt obehaglig. Tidigare har de inte riktigt visat dem (Melisandre har ju bränt folk på bål tidigare) så detaljerat och ingående.

Någonstans i Westeros

Sansa (och Littlefinger) ger sig ut på en resa. De dumpar Robin Arryn hos en allierad för att han ska tränas till att att bli en man. Sansa fortfarande i klorna på Littlefinger som är så jäkla övertygande hela tiden, men var är de på väg? När det gäller Littlefinger så kan man i alla fall lita på att han har en plan. Han är lite som Westeros svar på Charles Ingvar »Sickan« Jönsson.

Brienne och Podrick campar i vildmarken. Brienne skäller mest på Podrick, som ändå förhåller sig på gott humör. Det här ser ut att utveckla sig till en berättelse om vänskap, lite som en en fantasybuddycoproadmovie (smaka på det ordet!). Mest för att vi saknar Arya och The Hound, så känns det som en av de finaste relationerna i Westeros just nu. Kan de inte alltid vara på väg? Det lustiga är att jag minns deras passager i boken som en enda stor gäspning, och nåt jag övervägde att hoppa över.

På andra sidan havet

Tyrion i en liten låda, drickandes vin i sin alldeles egna lilla bubbla av självömkan. Var det bara jag som tänkte på hur sjutton han uträttade sina behov i den där lilla lådan?  Som tur är får vi reda på hur han har gjort med sin avföring – klämt ut korvarna genom lufthålen så att Varys kan kasta dem i havet. Långt är fallet för de på höga hästar! Självömkans-vm händer i alla fall. Och att kräkas upp rödvin för att sedan genast dricka mer, gav mig fylleångest från ett avlägset tonårskaos. Det ska nog gå bra det här, Tyrion.

Daenerys erfar att det är sjukt svårt att vara drottning. Alla beter sig ju tvärtemot vad man vill! Plus att de läskiga drakarna inte gillar henne längre – man fattar väl att de är lite sura där nere i mörkret? Samtidigt pågår Mereens egna lilla version av V för Vendetta i Mereen. Guldmaskbeklädda hämnare som kämpar mot ockupationen (och som vi får anta, slaveriets återinförande).

Så schackpjäserna är uppställda. Låt resten av säsongen hända! Nu väntar vi bara på avstegen från böckerna, och ifall vi blaserade bokläsare kommer få lika mycket chockreaktioner som de som inte läst? Jag ser fram emot det!

… och är det bara jag som lätt skulle kolla på prequel-spinoffen Young Cersei?

Game of Thrones visas på HBO Nordic och C More.

Selina Meyer får nytt förtroende!

I går, redan dagen efter säsongspremiären, meddelade HBO att Veep med Julia Louis-Dreyfus kommer tillbaka för en femte säsong. Kanalen meddelade också att man förnyat tech-serien Silicon Valley för en tredje säsong. Det blir alltså ännu en vår med de båda komediserierna och Game Of Thrones nästa år.

Men man undrar ju hur Veep kommer bli utan skaparen och showrunnern Armando Iannucci som meddelat att han kommer att lämna serien efter den pågående säsongen? Vad tror ni?

Veep och Silicon Valley visas på HBO Nordic och C More.

Nu är slutligen Netflix på väg ner till Australien också – en satsning som marknadsförs med minsta möjliga ambition från komikern Ricky Gervais sida.

Optus approached me and asked me to do an advert telling Australia that they're getting Netflix. I said: I'd need like a shedload of cash, like seriously mental money.

Ricky Gervais är, och har alltid varit, en vattendelare av rang. Skaparen bakom succéer som The Office och Derek har en förmåga att både kunna irritera och inspirera på samma gång. Han har länge omfamnat sin egen rövhålighet, totalt obrydd om det faktum att han tappar en massa fans på vägen. Samtidigt är det också lite av den eventuella charmen med Ricky Gervais. Hans non-fuck-givery är ju en slags dragningskraft i sig. I Netflix Australias nya reklamkampanj blir detta tydligare än någonsin.

Skön, trubbig, douche, kalla honom vad man vill. Klart står i alla fall att reklamarna på Optus (telekomföretaget som distribuerar Netflix till Australien) behandlar Gervais arrogans som en dygd. Hans störiga persona är själva säljknepet i de fem klippen. Inga självförhärligande Volvo-splittar, inget svallande L'Oréal-hår – bara en dryg britt med ett vansinnigt skratt som just tjänade sitt livs enklaste lönecheck.

Äntligen får även vi svenskar se The Shadow Line-skaparen Hugo Blicks senaste mästerverk The Honourable Woman så som britterna fick se den i höstas. Serien som kretsar kring affärskvinnan Nessa Stein (Maggie Gyllenhaal), dotter till en mördad israelisk vapenhandlare,  som börjar arbeta för fred och dras in i oroligheterna mellan Israel och Palestina.

På HBO Nordic gick den i en sönderklippt version, något som vi på TVdags rapporterade om i höstas:

»Inte heller jag hade en aning om att serien var sönderklippt när jag började följa den på den svenska streamingkanalen. Men jag tyckte slutscenerna – och inledningarna på nästföljande avsnitt – var mycket, mycket konstiga. Jag undrade hur serieskaparen Hugo Blick hade tänkt, och började rent av (pinsamt nog!) inbilla mig att det var ett excentriskt kreativt drag, en lek med avsnittsdramaturgin…«, skrev Kjell Häglund då.

Så nu ser vi den på SVT i stället! Skönt att public service-bolaget för en gångs skull slipper vara bov i det eviga »exportversions«-dramat…

The Honourable Woman har premiär på SVT1 i kväll kl 22:30.

Daniel: Hör ni, var inte House of Cards tredje säsong en besvikelse? Vi var ju flera som hade hoppats på en uppryckning från den rätt ljumma andra säsongen, men med facit i hand tycker jag inte att de förhoppningarna infriades. Spretigt berättande utan tydligt fokus, trådar som inte direkt ledde någonstans och en del rent idiotiska manusgrejer som inte kändes värdiga en serie som åtminstone utger sig för att vara top of the line. En typisk mellansäsong? I backspegeln känns det som att mycket handlade om att ställa upp pjäserna inför presidentvalet och vrida till kniven rejält i den krackelerande relationen mellan Frank och Claire. Vad säger ni?

Jag fann mig själv hålla på Frank och svära över »fienden« Dunbar – trots att hon på alla sätt och vis verkar som en mycket vettigare och rättrådigare presidentkandidat.

Sara: Jag håller med. Särskilt om det fokuslösa berättandet. När slutet kom kände jag, i stället för som i en bra seriefinal när alla trådar löper samman och det underliggande temat kulminerar, att händelseutvecklingen var ologisk och rollfigurernas ageranden inte tillräckligt stabilt underbyggda. Trots det skulle jag inte kalla det en besvikelse, men det handlar kanske mer om att jag gick in med låga förväntningar.

Caroline: Jag tycker att det var en ren njutning faktiskt, mest för att det var mer fokus på parets Underwoods äktenskap som naturligtvis är jättespännande. Idén om jämlikhet i ett äktenskap där en av parterna är den mäktigaste personen i världen tycker jag är intressant. Hur ser ett sånt äktenskap ut? Jag älskar när man får se små glimtar av deras Vita huset-hem med steril, känslokall vit inredning också. Det känns så intimt att få komma in där.

Daniel: Nej, någon total besvikelse var det inte, det håller jag med om, jag ser trots allt fram emot säsong fyra ändå, mest för att jag vill se hur det går för Frank och Claire på det personliga planet. Där tycker jag att det intressanta fanns i år, precis som Caroline är inne på.

Björn: Jag förstår vad ni menar men jag har gillat alla tre säsonger och påminns nu om att jag inte alls har sett eller gillat House of Cards för politiken, jag gillar personporträtten. Dessutom har jag nog varit mest känslomässigt involverad i Claire (och inte minst Stamper, men mer om honom senare) så för mig var det tv-godis från första stund.

Sara: Franks karaktärsutveckling var intressant. Från att ha tecknat fram porträttet av en iskall och hänsynslös manipulatör och mördare i de första två säsongerna kändes det som att de ville väcka mer sympati för honom här. Jag fann mig själv hålla på honom och svära över »fienden« Dunbar – trots att hon på alla sätt och vis verkar som en mycket vettigare och rättrådigare presidentkandidat.

Caroline: Jag vet inte varför men jag blir rörd när Frank har små glasögon på sig. I kombination med den där potatisnäsan och den runda, lilla magen. Jag hade säkert röstat på honom bara därför. Så lättköpt är jag.

»Fienden«

Daniel: Jag håller med om karaktärsutvecklingen, Sara. Hela den här säsongen var ju i princip en förnedrande uppförsbacke för Frank, och i ett sådant motlut är det väl kanske svårt att skildra honom på ett annat sätt om man vill behålla publikens känslor för honom, jag vet inte, även ett svin måste ju få visa nya sidor. Flera av de här trådarna som jag störde mig på, som Claires halvdana FN-ambassadörskap och den väldigt konstiga idén att lansera den extremt reaktionära och samhällsgenomgripande America Works-reformen genom en bok, hade väl som huvudsakliga syften att förbittra stämningen mellan Frank och Claire, och det lyckades de ju med, men jag tycker att det borde ha funnits bättre sätt att göra det på. Eller – FN-tråden var väl i grunden okej tycker jag även om jag ogillade hur svag den fick Claire att framstå som, men det kändes som att manusförfattarna tröttnade på hela grejen och avslutade det så halvdant. Om det inte fanns en större tanke bakom då, som leder fram mot nästa säsong.

Sara: Jag hade problem med manusarbetet kring söndringen mellan Frank och Claire. Deras relation är komplex, vilket på ett sätt är fascinerande (och seriens stora behållning), men jag tycker inte på långa vägar att det som hände i finalen kändes trovärdigt. Fram till dess hade många av deras slitningar/konflikter snarare bekräftat deras speciella symbios än hotat den. Dynamiken mellan dem var knappast särskilt grundförändrad, eller? Och scenen med Claire på kampanjbesök i villaområdet hos den helt orimliga mamman… Vad sjutton var det? En scen tänkt att ruska fram Claire till ett feministiskt uppvaknande? Obegripligt illa utfört i så fall. Till och med en gigant som Robin Wright vacklade i skådespeleriet.

Caroline: Ja, den var pinsam.

Björn: Det är precis det här jag menar, när jag tittar så sitter jag med tindrande ögon och bara suger i mig och älskar varenda sekund – men nu när du genomskådar manuset så ser jag ju att jag borde ha tyckt att det var uselt. Och Robin Wright vackla? Nä, nu jäv…, haha.

Sara: Alltså, jag avgudar Robin Wright! Hållningen, värdigheten, briljansen i leveransen. Det finns något förförande hypnotiskt i det där, jag förstår precis hur du känner. Men inte ens hon kunde rädda den där scenen.

»Sorry! Inte ens jag kan rädda alla scener…«

Sara: Kuriosa: Jag såg minst två The West Wing-blinkningar, medvetna eller omedvetna. Dels Franks balansera-ett-ägg-på-högkant-fundering som förde mina tankar till det här avsnittet och dels förstås presidenten-far-ut-mot-Gud-i-kyrkan-scenen som avslutas med en tydlig gest av föraktfullhet: I House of Cards var det en spottloska, i The West Wing en fimpad cigarett:

Björn: Nu kommer jag svära i tv-kyrkan: Jag har inte sett The West Wing… Det har liksom aldrig blivit av. Men i går hörde jag att Jimmy Smits är med så vågskålen för att se kanske precis tippade över.

Sara: *stirrar tomt framför sig*

Daniel: Ska du se The West Wing bara för Jimmy Smits skull måste du ha tålamod Björn, hans rollfigur Matt Santos dyker upp först i säsong sex… Jag associerade också till scenen med Bartlet i kyrkan, det måste ju ha varit medvetet, men samtidigt kändes det som att scenen inte alls hade samma tyngd i House of Cards, för det är väl ingen som kan tro att Frank Underwood på allvar besitter någon form av gudstro? För mig kändes det lite effektsökande, lite av en upprepning dessutom av inledningsscenen här i säsong tre, när han »hedrar sin far« genom att urinera på hans gravsten.

Sara: …vilket också var en helt orimlig scen, var det inte? Någon paparazzitjomme med telelins och skandalen hade varit oåterhämtningsbar.

Daniel: Stampers utveckling gillade jag dock den här säsongen, ända fram till slutet vill säga. Hur tröttsamt kändes det inte att vi skulle tvingas tröska de där Peter Russo-efterdyningarna från första säsongen ännu ett varv, var det ens någon som egentligen mindes varför de fortfarande var så besatta av att tysta Rachel? Och hela den grejen, hur Vita Husets stabschef – som ju är en rätt publik person i USA – fullständigt öppet men ändå helt inkognito kan resa ner till Sydamerika och snoka runt efter info, och sedan bege sig till någon New Mexico-håla, köpa en skåpbil och sedan bara knalla in på ett byggvaruhus och handla den sorts prylar som (åtminstone på film) bara används när man ska göra sig av med en kropp – vafan liksom?

Stackars Stamper. Han skulle ju bara döda den där tjejen…

Sara: Ja! När många av de andra rollfigurerna hade förvirrande och/eller irrelevanta berättelsebågar var Dougs öde kanske det stadigaste och mest rörande i hela soppan. Isoleringen, rehabiliteringen, kampen mot beroendet, bondingen med familjen, paniken inför att vara utbytbar och obehövd… Fint och sympativäckande. Fram. Till. Slutet.

Caroline: Ja, fast samtidigt har han, Doug alltså, den där nollställda blicken hela tiden som gör att jag undrar vad han egentligen känner, om någonting alls. Jag är egentligen inte helt klar på varför han var så besatt av att hitta – och döda – Rachel till exempel.

Sara: Nä, det var ju (bland annat) det som var problemet med slutet.
Strödda tankar 1: Är det bara jag eller är Franks dialekt flämtigare än någonsin? »Hhh-why should t-hh-at be req-hhh-uired?«
Strödda tankar 2: Den där Seth-figuren har jag haft svårt att ta på allvar. Kanske för att jag associerar honom utseendemässigt till Dan Futterman hela tiden.
Strödda tankar 3: Vad ska man säga om Pussy Riot?

Björn: Det finns ingenting Stamper inte skulle göra för FU… Men »Putin« då? Vad tyckte ni om Lars Mikkelsen (av två begåvade bröder – den mest begåvade, i mina ögon)? Jag tyckte han spelade rollen som fejk-Putin, eller ja, »Putin« otroligt övertygande vilket är ena anledningen till att jag är kluven till Pussy Riots medverkan. På ett sätt metakul, så klart, men på ett annat sätt sänkte de sitt varumärke ganska rejält. Jag har inte bestämt mig för vilket jag värderar högst.

Är det konst eller konstigt att Pussy Riot är med?

Daniel: Ja, jag var också kluven till deras medverkan. Visserligen fick de ju ge »Putin« en rejäl näsbränna under den där middagen, för att inte tala om hur stampad på han blev dagen efter under den där presskonferensen när Claire berättade sanningen om vad som hände i fängelsecellen, men i slutänden var det ändå så tydligt att »Putin« vann. Han fick ju som han ville i Israel/Palestina-frågan och Frank tvingades för att rädda sitt eget ansikte sparka Claire från FN-posten efter hans krav. Och för mig överskuggade det den lilla Pyrrhusseger som Pussy Riot fick i avsnittet de var med i. Fast särskilt nöjd med skildringen av deras ledare verkar ju inte Ryssland ha varit, de lade ju in sitt veto mot House of Cards-teamet från att spela in i de riktiga säkerhetsrådslokalerna med typ en halvtimmes varsel förra sommaren.

Sara: Det finns en hel del USA/Ryssland-tuppfäktning för dem att ta tag i under säsong fyra, om de vill. Men framför allt ser vi förstås fram emot vad som händer med ett av de mest fascinerande maktparen i modern tv-tid.

House of Cards säsong 3 finns på Netflix.

Jake Scully är en medioker skådis som oförhappandes blir husvakt i en maffig lyxvilla med panoramautsikt över LA, spionerar med kikare på en sexigt nakendansande atombrallis i huset mittemot och blir indragen i en mordkomplott som också inkluderar en sväng som undercover-porrskådis.

Som ni redan anat är sexrafflet Body Double är en av Brian De Palmas mest utflippade filmer. Enligt legenden var han så pass butter efter all kritik mot Dressed to Kill att han bestämde sig för att kräma på rejält med allt det hans belackare anklagade honom för. Tveksam kvinnosyn? Check. Hitchcock-stölder? Check! Allmän sleaze? Double-check! Allt detta gör Body Double till en av hans allra mest underhållande och larviga filmer på en och samma gång.

Filmen blev Melanie Griffiths stora genombrott (som porrstjärnan Holly Body), och De Palma-veteranen Gregg Henry (senast på bio i Guardians of the Galaxy) gör ännu en gedigen insats. Men i huvudrollen syns dessvärre Craig Wasson, en i bästa fall habil teveskådis, som De Palma antagligen tyckte utstrålade den rätta mixen av aningslöshet och everyman-kvaliteter, men som är mer än lovligt träig – ganska trovärdig som handfallen mes, inte lika het som porrstjärna med backslick och beige skinnjacka. Och det här var alltså efter det att De Palma betat av leading men som Michael Caine, John Travolta och Al Pacino i tidigare filmer, vilket är smått obegripligt. (Wasson fick inga fler chanser; hans andra största claim to fame är en roll i A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors – ’nuff said.)

Det finns så många over the top-scener i Body Double att De Palmas gangster-opera Scarface framstår som ett diskret kammarspel i jämförelse. Som när Wasson ska göra debut i sin första porrfilm Holly Does Hollywood, iklädd pullover och nördglasögon – han påminner faktiskt mest om Donald O’Connor i Singin’ in the Rain – och plötsligt glider en frackklädd Holly Johnson in som ciceron och scenen blir en popvideo till Frankie Goes to Hollywoods snuskklassiker Relax, som slutar med att Wasson tjongar på Melanie Griffith mot en vägg.

En omklippt MTV-anpassad version finns att njuta av här – de första 80 sekunderna är identiska med filmen:

Eller den utdragna mordscenen, där en mystisk indian (med pilotbrillor och en hy som får Danny Trejo att se ung och fräsch ut) tar livet av tjejen på ett extremt falliskt vis, med en halv meter lång borr, så att borren går genom golvet till undervåningen och blodet rinner ner från taket. Kanske ett försök att toppa Dario Argento i kreativa kvinnomord? Lyckat i så fall.

(Härlig fotnot: när Filmkrönikan skulle recensera Body Double så valde man just den här klart geggiga sekvensen. På den tiden fick ju redaktionen själv välja filmklipp, en princip som Torsten Jungstedt förstås drev till sin absoluta spets när han i ett numera klassiskt avsnitt visade hela den avgörande och säkert tio minuter långa slutfajten i Terminator.)

Sen bjuder De Palma också på sin sedvanliga showstopper: en lång sekvens där Wasson följer efter den mystiska kvinnan i en shopping mall. Upp i hissar och ner i trappor, allt till Pino Donaggios mäktiga filmmusik, allt i den välkoreograferade, dialogfria och fritt svävande »pure cinema« som De Palma gillar att excellera i. Det är inte lika spännande och showy som tunnelbanejakten i Carlito’s Way eller lika hypnotiskt som Cliff Robertsons besatta Rom-vandringar i Obsession men ändå ruskigt snyggt.

Body Double blev utskälld när den kom (»another sleazy fetish film from De Palma« gnällde exempelvis Leonard Maltin). Hitchcock-lånen – från Rear Window, Vertigo och en nypa Dial M for Murder – är mer uppenbara än någonsin, och de »farliga« scenerna från porrvärlden som var dekadenta och kontroversiella när det begav sig är såklart tama och åttiotalsmysiga idag. Här och var är det hisnande lökigt. Men ingen gör melodram som De Palma, och i Body Double – precis som i senare filmer som Raising Cain eller Femme Fatale – skiter han i allt och bara kör på. Resultatet är ren filmglädje.

Body Double finns att strömma på iTunes.

En gång i tiden gjorde jag och en kompis ett feministfanzine - det var på den tiden då populärkultur och feminism var två helt oförenliga ämnen. Något jag minns är att vi recenserade tv-serier ur feministiska perspektiv, vilket ju är vardagsmat nu men som då var förbehållet i princip bara fanzines och akademiska uppsatser.

Vi kallade vårt fanzine för Emmeline, efter den legendariska engelska suffragetten Emmeline Pankhurst. Framsidan - för det var på den tiden då fanzines gjordes på papper - pryddes av en av en bild hämtad från en suffragett-poster. Det är en kvinna i lång klänning och kvarnhjulshatt, som håller en behandskad näve i luften, och kräver rösträtt.

Kvinnorna vandaliserade premiärministerns bostad på 10 Downing Street, krossade rutor, målade slagord,  bröt sig in på möten, hungerstrejkade i de fängelser där de hamnade.

Kampen för rösträtt i England i början av 1900-talet var minst sagt militant. Emmeline Pankhurst använde slagordet »Deeds, not words«, efter att en lång tids fredligt lobbyarbete inte lett någonstans överhuvudtaget. Kvinnorna vandaliserade premiärministerns bostad på 10 Downing Street, krossade rutor, målade slagord,  bröt sig in på möten, hungerstrejkade i de fängelser där de hamnade - en kvinna kastade sig framför en häst under en kapplöpning för att få uppmärksamhet till saken. De här kvinnorna offrade arbete, hem, barn och sina egna liv för kampen.

Jag har alltså varit ett megafan av de gamla brittiska feministerna länge, och när jag hörde att deras kamp  för rösträtt för första gången skulle bli film, med namnet Suffragette, kändes det som julafton! När man annonserade vilka skådespelare som skulle vara med ännu mer så: Helena Bonham Carter, Carey Mulligan och Meryl Streep som Emmeline Pankhurst. Plus ett fantastiskt gäng bakom kameran: Abi Morgan har skrivit manus, Sarah Gavron regisserar. Båda jobbade med Meryl Streep i The Iron Lady, filmen om Margaret Thatcher. Här är en fin bild av hela gänget bakom Suffragette, bilden togs för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen.

Det är tyvärr ett bra tag kvar innan filmen har premiär, inte förrän i höst, men nu släpptes en teasertrailer.

»Never surrender, never give up the fight.« Jag ryser över hela kroppen!

Om ni undrar över det där #VotingMatters i slutet, beror det på att det är namnet på en kampanj för att få kvinnor att rösta. I engelska valet 2010 stannade nämligen 9 miljoner kvinnor hemma på valdagen.

(För övrigt: Emmeline Pankhurst dog 1928, 69 år gammal. En vecka efter hennes död utvidgade man rösträtten att gälla alla kvinnor över 21.)

Suffragette har premiär 30 oktober.

Om det finns något min tvååring gillar så är det Toca Boca-appar och unboxing-videor. Nej, jag menar inte unboxingklipp där vuxna människor andaktsfullt plockar upp Appleprodukter ur stilrent designade kartonger, utan så kallade surprise eggs-klipp, där barn (och inte sällan vuxna) öppnar Kinderägg av olika slag i närmast oändligt monotona klipp, med namn som »30 Surprise Eggs!!! Disney Cars Marvel Spider Man SpongeBob Hello Kitty Party Animals«:

Det här är en Youtube-subgenre som är okänd för de flesta utom småbarnsfamiljer, men jösses vad hett det är i den målgruppen. En del av klippen har uppåt en halv miljard visningar och de har en närmast hypnotisk effekt på barn i treårsåldern.

Nu har visserligen tvååringen svårt att greppa innebörden av det jag försöker förklara, men när de första klippen får premiär till hösten utgår jag ifrån att hennes hjärna slår runt.

Nyheten att den svenska appstudion Toca Boca nu drar i gång en videostudio där ambitionen är att skapa material mer likt unboxingvideor än traditionell barn-tv är ett besked som slår ner som en bomb i vårt hushåll. Nu har visserligen tvååringen svårt att greppa innebörden av det jag försöker förklara, men när de första klippen får premiär till hösten utgår jag ifrån att hennes hjärna slår runt.

I en kommentar till sajten Breakit säger vd:n Björn Jeffery: »Om det var så att SVT-liknande innehåll var det som barn tyckte mest om så skulle det vara mest tittat på Youtube. Men det är det inte. SVT skulle aldrig göra unboxing-videor för de tycker inte att de duger. Vi har en annan syn.«

Troligen är det dock inte unboxingklipp av det slag som Youtube är nedlusat med som Toca Boca planerar, företaget har hittills varit väldigt duktiga på att hålla sig borta från snedskär och deras appar är exempelvis befriade från såväl reklam som in app-köp. Att de plötsligt skulle börja producera surprise eggs-klipp med produktplacerade skräpleksaker låter helt osannolikt.

Toca Cars

Björn Jeffery säger i intervjun att de vill jobba med faktumet att dagens barn är den första generationen som fullt ut använder mobil- och surfplatteskärmar som sin förstaskärm, i stället för det second screen-beteende som det ofta pratats om på senare år gällande vuxna. »Nästan alla barnprogram, även för digitala platformar, har sin utgångspunkt i ett tradtionellt tv-format. Vi ska skapa videoupplevelser med pekskärmen som ursprungsplattform och interaktiva upplevelser«, säger han vidare.

Toca Boca, som själva säger att de skapar digitala leksaker och inte spel, är en Bonnier-ägd appstudio med kontor i både Stockholm och San Francisco. Deras appar omfamnades tidigt av Apple som ofta lyfter deras produkter i App Store, och Toca Boca räknas i dag som en av världens främsta utvecklare av appar för barn. Numera finns även en del av deras appar för Android.

Den nya videodivisionen kommer att ha sitt säte i New York och ledas av J Milligan, som arbetat i 20 år med amerikanska Sesame Street.

1. Eat Street

Varje skön »skäggster« med självaktning lunchar numera på gatan – men varifrån kommer inspirationen till alla dessa foodtrucks på gator och torg? I Eat Street jagar James Cunningham genom Nordamerika efter den grymmaste gatumaten, och när stekoset skingras står vi där med allt från bacon-cupcakes till hamburgare med jordnötssmör.
Se Eat Street hos Magine – just nu 6 tillgängliga avsnitt.

2. Snack-Off

Kul utmaning: laga en proffsmåltid av kycklinglår, våfflor och potatischips! I Snack-Off möts amatörkockar i en gameshow som går ut på att laga en så bra måltid som möjligt på väldigt udda ingredienser. Och självklart –det här är USA – dedikeras ett helt avsnitt till bacon…
Se Snack-Off hos Magine – just nu 16 tillgängliga avsnitt.

3. Chokladfrossa Starstruck

Namnet på programmet är kanske ingen höjdare, men så är det väl inte heller helt lätt att sälja in originaltiteln Choccywoccydooda (Choccy…what?) till den svenska publiken – men i England känner alla till det legendariska Brighton-chokoladeriet. I »Starstruck«-editionen av deras realityserie bakar de megatårtor till megakändisar; denna säsong bland andra Wesley Snipes (vad Blade äter till kaffet? En meterhög chokladchock innehållande vapen, explosioner och fejorna av bland andra Stallone, Schwarzenegger och Dolph Lundgren), Richard Branson och Michael Bolton.
Se Chokladfrossa Starstruck hos Magine – just nu 6 tillgängliga avsnitt.

4. 5 Ingredient Fix

Vem behöver fullt skafferi? Falukorv, makaroner, salt, ketchup och ett glas mjölk kan räcka längre än du tror… I 5 Ingredient Fix lagar kocken Claire Robinson riktigt grymma rätter med bara fem ingredienser. Efter några avsnitt kommer du kunna imponera på vem som helst med en snabb Ceviche eller en quesadilla med anka.

Se 5 Ingredient Fix hos Magine – just nu över 50 tillgängliga avsnitt.

5. Bear Grylls

»Matprogram«..? Jomenvisst! Genom åren har ju Edvard Michael Grylls, som han egentligen heter, ätit allt från skalbaggar och råa krabbor till larver och en gammal rutten kamel. Inget för kräsmagade, men avväpnande roligt.
Se Bear Grylls hos Magine – just nu 3 tillgängliga avsnitt.

Det är intressant hur illa tv-kanalerna faktiskt behandlar sina tittare i bland.

En TVdags-läsare skrev till oss i går och berättade om hur TV4 har dumpat David Lettermans sista månader som värd för The Late Show (som man visat i åtta år):

@TVdags Hej, har ni noterat/kommenterat detta förbluffande korkade beslut av TV4? Hur dålig timing får man ha? http://t.co/jqjKkPAilJ

— Johan Wibjörn (@wibjorn) 16 april 2015

Tydligen gick rättigheterna ut vid årsskiftet, och då valde kanalen att inte förlänga dem: »Eftersom Letterman slutar sin show nu i vår och avtalen löper årsvis valde vi att inte förlänga det vid årsskiftet«, skriver TV4 till frågande Letterman-entusiaster.

Tittarna reagerade precis som man ska göra – man avslutade abonnemangen i ren vrede.

Man väljer alltså att dumpa de sista avsnitten av en av årets största tv-händelser. Tittarna reagerade precis som man ska göra – man avslutade abonnemangen i ren vrede: » Ja, nu kan jag avbeställa TV4 komedi, Letterman var det enda med behållning och anledningen jag skaffade kanalen. Pinsamt av TV4 att inte visa de sista veckorna av denna ikon som slutar sin karriär i maj«.

Det är ju bara att hålla med. Riktigt uselt!

Men inte nog med att man missar en av årets största tv-händelser – man missar TVÅ av årets största tv-händelser i en smäll. För när TV4 skriver att »avtalet löper årsvis« så låter det som att de även skulle haft rättigheterna till programmet när Stephen Colbert tar över som värd. Det kommer bli en stor happening i USA och kommer säkert att bli omtalat även här i Sverige, och det känns konstigt att man då helt släpper rättigheterna på det här viset. Varför vill man inte vara med på det tåget?

David Lettermans sista avsnitt som värd för The Late Show visas den 20 maj i USA. Den 8 september tar Stephen Colbert över programmet.

Ett år efter lanseringen läggs SVT Flow ned, hybriden där playfunktionalitet skulle möta Spotifygenerationen. Resultatet blev en sorts spellistetablåtjänst på webben, som få förstod vid lanseringen och som nu SVT själva verkar nu insett att den inte nådde fram. I min recension av tjänsten här på TVdags i samband med lanseringen uttryckte jag frustration över att jag inte förstod syftet med tjänsten och att företagets playplattformar nu började bli så många att det gav ett spretigt intryck. Nu är SVT:s programdirektör för det interaktiva utbudet Lena Glaser inne på samma linje, till Kulturnyheterna säger hon »Det främsta skälet för oss att lägga ner SVT Flow är att tjänsten inte blivit tillräckligt tydlig«, att tittarna har haft svårt att förstå skillnaden mellan SVT Play och SVT Flow och att de nu väljer att backa och ska försöka göra något bättre i stället.

Låt oss nu bara hoppas att det här inte innebär att SVT fegar ur gällande nätsatsningar.

Exakt när SVT Flow försvinner är inte klart ännu, heller inte vad som ska hända med den typ av program som producerats främst med SVT Flow i åtanke (även om de alltid också har funnits på SVT Play och ofta även sänts i linjär-tv). Men Lena Glaser säger att hon inte räknar med att några programsatsningar får stryka på foten, utan poängterar att de även före Flows tid gjorde satsningar som var tänkta som playexklusiva och kommer att fortsätta med det även framöver.

Låt oss nu bara hoppas att det här inte innebär att SVT fegar ur gällande nätsatsningar. Efter att de redan fått massivt med medialt stryk efter lanseringen av sajten/kommande programmet Edit och bara en vecka senare erkänner att SVT Flow led av exakt de brister som många påtalade redan vid lanseringen, känns risken att de nu börjar spela enbart med säkra kort tyvärr stor. Det vore ett misstag.

Min förhoppning är att de dels väljer att lägga mer kärlek på modertjänsten SVT Play och utvecklar den vidare, och dels låter sig inspireras av fjolårets lyckade Barnkanalen-satsning på webb och i app, där man på ett i mina ögon mycket förtjänstfullt sätt lyckades paketera en specifik del av sitt utbud på ett attraktivt sätt, utan att skapa den typ av förvirring som SVT Flow ledde till. Visserligen finns det kanske inte så många andra områden som är så tydliga att definiera i SVT:s utbud som barnmaterialet, men det är ändå den typen av satsningar jag hoppas att vi får se fler av.

Så låt inte det här avskräcka er, SVT. Gör om och gör rätt i stället!

Det stora Star Wars Celebration-eventet, som haft premiär i dag, är rena Apple-vakan. All världens nördar är mer pepp än inför en digitalklocka, guld och gröna skogar utlovas och ryktet har gått hett att en trailer skulle visas i slutet av J.J. Abrams keynote, och… jomenvisst visades en trailer! Luke Skywalker pratar lite, vi får se Darth Vaders mask och äntligen får vi se Kylo Ren framifrån:

Star Wars Celebration är »Lucasfilms kärleksbrev till fansen«, fyra dagar fulla av kostymer, utställningar och paneler. Med på scenen i dag fanns bland andra Star Wars-alumnigänget Mark Hamill, Carrie Fisher, Anthony Daniels och Peter Mayhew. Harrison Ford var hemma och vilade upp sig efter sin flygkrasch.

Mark Hamill påpekade att Peter Mayhew (Chewie) är längre än honom trots att Mayhew satt ned.

Vad tror ni om det här?

Iskall. Det är den känslan som bäst beskriver mina känslor inför både Superman och Batman – jag föredrar Marvels karaktärer, alla gånger. Det fasansfulla magplasket Man of Steel bättrade inte på det, och jag är inget superduperfan av Nolans mörkaBatman-trilogi heller.

Snart kommer dock Batman v Superman: Dawn of Justice och den alldeles färska teasertrailern har precis släppts:

Jaha! Okej. Det var verkligen mer teaser än trailer (den »riktiga« trailern släpps nästa vecka) men några saker kan man notera:

• Musiken är en uppdatering av  The Braaaaaams , det där hotfulla tutiga ljudet som är så vanvettigt poppis i trailers, allt från World War Z, Pacific Rim och just Nolans Dark Knight.
• Väldigt bred Superman-bringa.
• Batman-masken har fått jättearga ögonbryn.
• Batman v Superman: Dawn of Justice är ett töntigt namn. Vadå »Dawn of Justice«? Det är sånt som låter coolt först när man läser det men så inser man att det bara är babbel. Rättvisans gryning någon? Kommer temat vara att efter lång orättvisa börjar det komma lite rättvisa?
• Batman och Superman-loggorna smälter ihop till en, som antagligen ska kännas »episk«. Jag tänker: men vadå? Är det Batman vs Superman betyder det väl att man är osams? Tippar: de börjar med att bråka. Men så kommer en ond Lex Luthor och de måste samarbeta.

Rollistan är oerhört mäktig faktiskt: Henry Cavill, Ben Affleck, Amy Adams, Jesse Eisenberg, Diane Lane, Laurence Fishburne, Jeremy Irons, Holly Hunter och Gal Gadot.

Kom igen, så himla bra var väl inte Christian Bale med sin stela blick och töntiga gravröst när han hade masken på sig.

Stackars Ben Affleck har fått så fruktansvärt mycket hån för att han skulle spela Batman. Kom igen, så himla bra var väl inte Christian Bale med sin stela blick och töntiga gravröst när han hade masken på sig, och på senaste Razzie Awards gav man faktiskt Affleck priset the Razzie Redeemer vilket betyder att han gottgjord sina tidigare usla insatser med sina väldigt bra prestationer på senare år – som Argo och Gone Girl.

Annars är det skoj att Wonder Woman är med. Amazonpinsessa och dotter till grekiska guden Zeus (shit vad man blandar mytologier här) med främsta vapnet »sannings-lasson« och en tiara som hon slänger på folk som någon form av bumerang. Porträtteras iförd en väldigt liten för brottsbekämpning opraktisk och tuttig uniform. Hur ska man få in henne i mixen? Två karaktärer vid namn Cyborg och Aquaman är med också, ursäkta alla DC Comics-fans för min dåliga kunskap i det här universat!

Batman v Superman: Dawn of Justice har inte premiär förrän maj 2016. Den skulle haft premiär nu i juli, men datumet ändrades då man ville »ge filmen tid att utveckla sin värld« bla bla vilket i Hollywoodspråk brukar betyda »herrejävlar vad dålig den blev, gör om, klipp om, gör något!«

Vad säger ni? Yea or nay?

Tyvärr finns det något alldeles för välbekant med scenen där den unga Vera (Alicia Vikander) tar farväl av den unga Roland (Kit Harington) på en tågstation. Han i full soldatmundering, bland hundratals andra soldater. Rök från tåget, kvinnor med viftande händer. Och så farvälet. Han ska iväg till fronten och hon ska stanna kvar. Där går tågvisslan och hjulen börjar sakta rulla.

Här finns många små detaljer som hade kunnat göra berättelsen mer unik. Som den stoiska fadern som säger ett käckt adjö till sin son i uniform för att sedan tappa ansiktet helt när tåget rullat iväg.

Testament of Youth bygger på brittiska Vera Brittains självbiografi så farvälet på tågstationen har alltså, får man förmoda, hänt på riktigt. Här finns alltså en unik upplevelse och redogörelse att ta sats från. Men det är någonting alldeles för välbekant med den ändå. Man har sett den för många gånger. De tappra, hoppfulla männen i uniform som »snart kommer hem igen«. De vinkande kvinnorna och så klockan som klämtar att nu är det dags att lämna stationen. Alla i  felfria och aningen för snygga scenkläder. Allt så perfekt iscensatt. Precis som vi sett det flera gånger tidigare i andra filmer om precis samma sak: krigets fasor och kärleken mellan en ung kvinna och en soldat som sätts på vänt medan den kalla verkligheten i början av 1900-talet marscherar emellan.

Här finns egentligen många små detaljer som hade kunnat skänka djup och känsla  till berättelsen, och framför allt gjort den mer unik. Som den stoiska fadern som säger ett käckt adjö till sin son i uniform för att sedan tappa ansiktet helt när tåget rullat iväg. Men de personliga detaljerna presenteras i ett alldeles för sterilt, perfekt iscensatt ljus och gör istället berättelsen för generaliserad och därmed ytlig.

Ett tag tänker jag att det kanske är meningen. Att det är så här man berättar engelska krigsberättelser, att det följer en tradition. Att man kör stiff-upper-lip även i berättandet, precis som man uppmanar till i agerandet. Att kylan, distansen, ytan är ett sätt att förmedla precis det förhållningssätt man som krigsdrabbad måste ha för att inte gå under av fasorna.

Men sedan ändrar jag mig. Nej, det handlar inte om berättarteknik detta. Det handlar om försiktighet och en oförmåga att förmedla känslor. Och det är ju synd, eftersom berättelsen om den unga Vera som vänder Oxfordstudierna ryggen till och blir krigssjuksköterska och senare pacifist naturligtvis är värd att berätta. Men den unika rösten hörs inte. Den försvinner bland generiska bilder av unga, leriga ansikten i filmiska skyttegravar och estetiskt placerade blodfläckar på de kritvita, stärkta förklädena.

Testament of Youth har svensk biopremiär i dag.

Det är svårt att avgöra vem av de inblandade som egentligen tar sig igenom den här cyniska, trötta uppföljaren till den otippat framgångsrika tidsresekomedin Hot Tub Time Machine med hedern i behåll. Om nu ens någon gör det. För det är den nivån vi befinner oss på här, de halmstrån vi tvingas att desperat greppa efter när helheten är så kass: vem gör inte totalt bort sig? Det är frestande att säga John Cusack, som smart nog lät bli att medverka i Hot Tub Time Machine 2 och endast gör en med all säkerhet kontraktsbunden cameo som är så snabbt avklarad att jag fortfarande inte vet om det var Johnny själv eller en volleyboll med keps jag såg framför mig. Cusack klarar sig alltså undan pinsamheterna genom att knappt vara med. Men bara med nöd och näppe.

Vad spelar Corddrys insats för roll när allt han har att jobba med är ett manus som är så fullt av vulgär, hjärndöd grabbhumor att jag föreställer mig att det skickats till ett gäng ölhävande, testosteronstinna, dejtrejpande frat boys för kreativ konsultation?

Sämre går det för den otroligt osynkade trion Craig Robinson, Clark Duke och Rob Corddry, som alla repriserar sina roller från ettan. Corddry, som får ta över som leading man med Cusack ur bilden, är förvisso en dokumenterat rolig person och en solid skådis, beundransvärt hängiven även de mest bedrövliga situationer han ställs inför – han ger verkligen allt och det ska han ha poäng för – men vad spelar det för roll när allt han har att jobba med är ett manus som är så fullt av vulgär, hjärndöd grabbhumor att jag föreställer mig att det skickats till ett gäng ölhävande, testosteronstinna, dejtrejpande frat boys för kreativ konsultation? Fler tuttar i slowmotion? Självklart, Brad! Några sunkiga bögskämt till? You got it, Dirk! Alla kvinnoroller ska vara antingen sexiga bimbos eller jobbiga bitches eller sexiga bimbobitches? Naturligtvis, Tank!

Corddry får inte särskilt mycket stöd från sina medspelare heller. Robinson kan bitvis vara rolig, men han är så frustrerande lat och slapp, här liksom överallt – han signalerar absolut noll engagemang och ansträngning, och är verkligen ingen lagspelare. Inte för att jag klandrar honom med tanke på förutsättningarna, men kom igen, jobba lite. Och Duke? Ja, jösses. Vem fick den briljanta idén att göra honom till filmstjärna? Vilken Hollywoodproducent, eller regissör för den delen, har suttit på ett pitchmöte och yttrat orden »Vet ni vem som skulle vara perfekt för den här rollen? Clark Duke!«?

Handlingen – vem bryr sig egentligen, men okej – är egentligen inte helt genomkorkad. Storyn är mer eller mindre en variant på vad som händer när den girige Biff lägger beslag på sportfaktabibeln i Tillbaka till framtiden, ser till att unyttja informationen för egen vinning, och därmed förändrar världen till det sämre. Tanken att sitta inne på ett dylikt facit för framtiden är ett fantasieggande scenario, och filmen börjar också bättre än väntat. Våra hjältar har använt sin kunskap om nutiden för att skaffa sig framgångar i det förflutna, och kannibaliserar nu på allt från Google till Lisa Loeb-låtar för att befinna sig i händelsernas centrum, tjäna storkovan och leva livet.

Men så händer det något som tvingar dem att åter använda den mystiska bubbelpoolen och färdas i tiden för att rätta till några gamla/nya/nygamla misstag. Och så är äventyret i gång. Eller vad man nu ska kalla det. Med på ett hörn är även Adam Scott, som gör vad han kan och har bra samspel med Corddry, men hans förstärkning räcker inte särskilt långt. En rad bortslarvade småinsatser från humortyper som Jason Jones, Gillian Jacobs och Kumail Nanjiani gör mig mest deprimerad.

Deprimerad kan man också bli över det faktum att en flortunn sketchidé som inte borde kommit längre än till ett manusmöte på SNL nu blivit två mainstreamkomedier med etablerade stjärnor i huvudrollerna som dessutom går upp på biografer i Sverige. Hot Tub Time Machine 2 floppade dock rejält i USA, så en trea känns just nu osannolik.

För övrigt: det är nu mer uppenbart än någonsin hur digital filmproduktion har förstört den amerikanska mainstreamkomedin. Visst, »förstört« är ett hårt ord, men övergången från filmrulle till hårddisk har så dramatiskt sänkt kostnaderna för själva filmandet, med konsekvensen att man bara kan låta kameran gå, i all fucking evig tid, i hopp om att fånga lite humormagi. Vem vet, det kanske blir kul! När kostnaden för en film inte längre mäts i antal meter filmremsa brer de evighetslånga, ostrukturerade tagningarna ut sig som en böldpest över humorlandskapet. Adam McKay, Will Ferrell och Judd Apatow har legitimerat förfarandet, som här når såsigare och mer oinspirerade nivåer än på mycket länge.

Hot Tub Time Machine 2 har svensk biopremiär i dag.

Ingen politisk samhällsförändring de senaste 50 åren har fått större konsekvenser för idrotten än kommunismens fall. När kalla kriget tog slut upphörde de stora idrottsmästerskapen att vara arenor för den ideologiska kampen mellan öst och väst.

Under kalla kriget användes idrotten för att visa muskler mot varandra. OS var en scen för storpolitik och en kamp om vilket block som tog flest medaljer, och den sport som tydligast symboliserade denna maktkamp från sovjetiskt håll var ishockeyn. För att påvisa det sovjetiska samhällssystemet styrka och överlägsenhet fostrades ett landslag som var världens bästa och överlägsna i mästerskap efter mästerskap. Historien om den sovjetiska segermaskinen fick sedan sitt slut när kommunismen föll. Spelarna övergav landet för spel i NHL och idrottskartan ritades om.

Landslagskaptenen Fetisov lämnade Sovjetunionen för att spela i USA. En händelse i idrottsvärlden som mer än någon annan symboliserat kommunismens fall.

Denna historia skildrades i Malcolm Dixelius och Bengt Löfgrens SVT-producerade dokumentärfilm CCCP Hockey från 2004 och i ESPN-filmen Of Miracles and Men från tidigare i år. Nu kommer ytterligare en film om samma ämne, Red Army, regisserad av amerikanen Gabe Polsky. Det är mer eller mindre samma historia som berättas i alla tre filmerna. Men när de två första hittade en infallsvinkel som kändes både fräsch och spännande så skrapar Red Army egentligen bara på ytan.

Precis som i de andra filmerna är det mycket fokus på Vjatjeslav Fetisovs historia, en av backarna i den beryktade Superfemman som dominerade på 1980-talet. Hans livshistoria är så symbolisk och så intressant att den kan inte undvikas. Det var han som bröt barriären när han lämnade Sovjet för NHL. En idrottshändelse som är mer politisk än så är faktiskt svår att hitta. Den har fått symbolisera kommunismens fall, lagkaptenen för hockeylandslaget lämnar landet för att spela i USA. En händelse som klart tydligt visade att kalla kriget höll på att ta slut och att något höll på hända. Fetisov pratar själv i filmen om att hans resa möjliggjordes av perestrojka och glasnost och ett öppnare sovjetiskt samhälle.

Än i dag är Fetisov politiskt het. Han är nämligen Rysslands idrottsminister. Det är nog endast då filmen bränner till lite. Han övergav landet för att spela i NHL men är i dag tillbaka i Ryssland och styr politiskt över den ryska idrotten. Det går nästan att dra det så långt att Fetisov blev den personen han själv avskydde när han spelade i landslaget på 1980-talet. Här borde regissören stannat upp lite. Hur kunde detta ske? Han förklarar det med sin starka patriotism och sina nationella stolthet, men hur går det ihop med att han en gång lämnade landet? I dag förfasar sig Fetisov över dagens unga ryska hockeyspelare. De drivs inte av att prestera för nationen utan är mer intresserade av status och pengar. Detta illustreras också tydligt med ett tv-klipp där man får se dagens ryska hockeystjärna Alexander Ovetjkin prickskjuta sönder ryska dockor. 

Om den här filmen ville vara något annat än redan gjort borde man fokuserat mer på hur det ser ut i dag. Den är lite inne på det, men här finns absolut mer att berätta. Hur ser egentligen arvet ut efter det sovjetiska hockeyundret – är dess historia något man försöker glömma bort eller är det något man försöker vårda och bevara? De spelare som intervjuas i filmen pratar gärna om landslagets framgångar. De är stolta över segrarna och betonar gärna den nationella stoltheten. Däremot tycker jag inte att de pratar om den förgångna tiden med något romantiskt eller nostalgiskt skimmer.

Om jag ska säga något mer positivt: Om man inte känner till detta särskilt väl sedan tidigare så får man en bra idrottshistorisk lektion. Det här är en historia som förtjänar att spridas och bevaras till nya generationer. Därför tycker jag att det bra att en sådan här film har fått svensk biografdistribution. Det innebär hoppas jag att fler får upp ögonen för vilken roll idrotten har spelat i samhället under efterkrigstiden.  Jag föreslår dock att man även ser CCCP hockey och Of Miracles and Men.

Red Army har svensk biopremiär i dag.

Liam Neeson har en märklig karriär bakom sig, från stabila kvalitetsrullar som Fruar och äkta män, Schindler's List och Michael Collins till tråkiga skitfilmer som The Haunting och den där Star Wars-filmen. Liam Neesons karriär har gått både upp och ner, med tonvikt på ner.

Man kan få för sig att Neeson aldrig lämnade Darkman. Att han spelat sina roller i ett annat universum och prestationen sedan färdats genom asteroidregn och svarta hål för att slutligen nå vårt – med irreparabla skador.

Kanske hänger det ihop med hans grådaskiga yttre. Jag menar, kom igen, kall gröt ser aptitligare ut. Och så rösten, all världens alkoholiserade dödsrosslingar förpackade i Liam Neesons värddjursaktiga hals. »Ni kan bo här hur länge ni vill«, säger den, »låt oss leva tills vi blir tusen år!«

Ibland kan man få för sig att Neeson aldrig lämnade Darkman. Att han spelat sina roller i ett annat universum och prestationen sedan färdats genom asteroidregn och svarta hål för att slutligen nå vårt – med irreparabla skador. Han har inte haft det lätt Liam. Tråkigheten fick honom att implodera. Man pratade inte längre om Liam Neeson. Det blev för tråkigt.

Men sedan hände något. Det kan ha varit med Taken från 2008. Neeson gjorde comeback som renodlad actionskådis. I en av tidernas mest fördomsfulla slaskfester. Efter det följde snarlika filmer som Taken 2, Non-Stop och Taken 3. Sälj-din-hjärna-och-få-en-biobiljett-filmer. Man kan såga dem hur mycket man vill, det har jag tidigare gjort, men samtidigt så finns där någonting som säljer. Detta något är vad som gör en film som Taken 2 bättre än K-19: The Widowmaker. I värsta fall är det dåligt, i bästa fall mediokert, men det är i alla fall aldrig tråkigt.

I Run All Night spelar Neeson någon slags ex hit-man/gangster, svårt att veta vad han ska föreställa egentligen, men att han har tagit livet av mååånga människor och försummat sin familj förstår vi i alla fall. När hans son (Joel Kinnaman) får problem med sonen till stadens gangsterboss numero uno Shawn Maguire (Ed Harris), slutar det med att Neeson skjuter honom och jakten kan börja. Shawn Maguire är nämligen old school och följer devisen öga för öga, tand för tand tills att det varken finns ögon eller tänder kvar.

Precis som vanligt, då, eller? Nej, inte riktigt. Först blev jag lite besviken, var inte det här för bra? Lite State of Grace-känsla, eller Jagad. Run All Night har en skön puls, med en närvaro och intimitet som oftast saknas i dagens actionfilmer. Hårdkokt men med ett bultande machohjärta därunder. Som i David Ayers Harsh Times eller End of Watch.

Hade det inte varit för ett par tårdrypande shoot-outs i slowmotion, ett slut under all kritik och en genomgående skev syn på manlig heroism, så hade jag nog kunnat gå så långt som att utse Run All Night som en värdig motståndare till Neesons absolut bästa film The Grey.

Run All Night har svensk biopremiär i dag.

Efter att ha sett The Jinx och blivit både tagen och fascinerad av storyn om den förmodade seriemöraren Robert Durst är det onekligen en besvikelse att få veta att mordet på Susan Berman inte skedde av skälet Andrew Jarecki anger, nämligen att Durst visste att åklagaren Jeanine Pirro och New York-polisen skulle intervjua henne om de tidigare morden, och tog livet av henne för att tysta henne.

When he said ›Killed them all‹, that was the first time throughout the entire documentary, in my mind, that you saw the real Bobby Durst.

Enligt People-kriminalreportern Matt Birkbeck, som jobbat i 15 år med Durst-fallet och skrev boken A Deadly Secret redan 2002, ett par år innan Jarecki kom i gång, var Jarecki mycket väl medveten om flera sådana här dramaturgiska fel i The Jinx, och att han behöll dem för att förbättra den dramaturgiska spänningen. Exempelvis är versionen av moderns självmord helt fel, och vi får i tv-serien aldrig veta att Durst redan som tioåring bedömdes vara schizofren.

Å andra sidan berömmer Birkbeck också serien och Jarecki för att ha fått fram både »Beverley«-brevet och den fasansfulla bekännelsen med glömd, dold mikrofon, som enligt Birkbeck visar en klart sannare bild av Robert Durst än alla tidigare, kontrollerade intervjuer. Birkbeck addderar också – i en Slate-intervju i går – att Durst har multipla personligheter, som tycks prata med varandra:

»When he said at the end, ›Killed them all‹, that was the first time throughout the entire documentary, in my mind, that you saw the real Bobby Durst. You heard him, you saw him. He was obviously stressing out in the questioning with the letter, and then it appears to be multiple personalities having conversations with themselves. It was stunning.«

Ännu större måste-läsning för Durst-heads blir nu Matt Birkbecks nya utgåva av A Deadly Secret, som kompletterats med nytt material och släppts i handeln denna vecka. Det är svårt att föreställa sig en mer definitiv version av dramat.

The Jinx finns på HBO Nordic.