Sugna på en första titt på den andra säsongen av True Detective som har premiär den 21 juni? Här är en teaser som HBO släppte i kväll:
HBO har också släppt bilder på huvudpersonerna:
Vad tycker ni, ser det intressant ut?
Ni som läste Linus Wesleys artikel om Daredevil i går kanske är oroliga för ännu ett Daredevil-haveri? Jag har sett de första fem avsnitten av Netflix nya serie Marvel's Daredevil och kan säga några lugnande ord. Sitt ned i båten, det finns ingen anledning till oro.
Kan verkligen den kärlekskranke protagonisten från Stardust funka som Matt Murdock … och som Daredevil?! Ja, det kan han, han fungerar svinbra!
Drew Goddard, som har utvecklat Marvel's Daredevil (hädanefter kallad Daredevil), har tidigare skrivit manus till tv-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Alias och Lost. Han har också skrivit manus både till filmen Cloverfield (dokumentärt filmad Godzilla-ripoff i alldeles för stor monsterkostym); till World War Z (actionpackad zombiestänkare med Brad Pitt i huvudrollen, vars enda likhet med förlagan är namnet); och både skrivit och regisserat The Cabin in the Woods. Goddard utvecklade serien och skrev de två första avsnitten innan han överlämnade stafettpinnen till Steven S. DeKnight – mannen bakom Spartacus-serierna. (Goddard är involverad i två Spider-Man-filmer så han har nog fullt upp ändå.) Sammanlagt är det tolv exekutiva producenter inblandade men ordspråket ju fler kockar, desto sämre soppa stämmer inte alls in på Daredevil. Soppan är utsökt, trots ett helt kompani kockar.
Matt Murdock och Foggy Nelson (i Brad Pitts frisyr).
Daredevil handlar om Matt Murdock, som råkade ut för en bilolycka när han var liten. Hans ansikte översköljdes av radioaktiv (som så ofta i Marvels universum) vätska. Olyckan gjorde honom blind men samtidigt förstärktes hans övriga sinnen på ett övernaturligt sätt. Hans pappa är en boxare som vägrar lägga sig i en förväntad läggmatch och får betala dyrt. Matt bestämmer sig för att bli advokat (oklart varför han inte blev åklagare eller domare, eftersom han som advokat snarare ska försvara buset – eller, någon enstaka gång, oskyldiga).
När vi kommer in i tv-serien har Murocks kollega Foggy Nelson (Elden Henson) precis mutat sig till sig deras första fall som försvarsadvokater: att försvara en tjej som vaknar upp vid en död man. Tjejen – Karen Page – spelas av Deborah Ann Woll som ni nog känner igen från True Blood. I True Blood var hon – av många att reta ihjäl sig på – rollfiguren jag retade mig allra mest på. Här är hon grym, jag får nästan lite Kristen Wiig-vibbar (bra!) av henne när hon och Foggy är ute och rumlar runt. Foggy spelas förresten av samma skådis som spelar den där ungen som bråkade men kunde slå slagskott i The Mighty Ducks. Ni vet, Disney-filmen om ett ishockeylag med ungdomar på glid, med Emilio Estevez i huvudrollen och Joshua Jackson som liten kille?
Matt Murdock och Karen Page.
Hur bra är Charlie Cox som Matt Murdock/Daredevil, då? För att få en känsla hur det skulle kunna bli borde jag kanske ha sett honom i Boardwalk Empire, men det har jag inte. Jag orkade aldrig fortsätta se den… Däremot såg jag om Matthew Vaughns fantasyfilm Stardust häromveckan. I den är han ju helt okej – kärlekskrank, precis som han ska vara … men inte fan kan han väl funka som Matt Murdock? Jo! Han är svinbra, vilket faktiskt gäller hela casten. Det som fungerar allra bäst i Daredevil – förutom actionscenerna – är samspelet mellan rollfigurerna.
Actionscenerna är visuellt mörka (dra ned gardinerna) och brutala (fram med skräckfilmskudden). Att Daredevil inte har någon superstyrka (i betydelsen att vara extra stark) ger honom så mycket mer tyngd, både som person och hjälte. Han slåss ofta mot ett helt gäng antagonister och det är blodiga fajter och rent underhållningsvåld i gulddivisionen! Det är snyggt hur hans förhöjda sinnen visas – han lyssnar efter hjärtslag när han har slagit folk sönder och samman.
Rosario Dawson spelar sjuksköterskan Claire Temple. Vi är många som hoppades att hon skulle spela Elektra men så är tyvärr inte vara fallet (om de inte har lurat oss alla). Temple blir sköterska åt Daredevil och vad kan jag säga – det slår gnistor mellan dem och jag är tv-förälskad, i båda! Trots att hon inte är Elektra…
Matt Murdock och Claire Temple.
Det har varit mycket snack om den svarta utstyrseln Daredevil har i trailern. Jag gillar den; andra hatar den. Dräkten var väl en av de få lyckade sakerna i Daredevil med Ben Affleck och det hjälpte tyvärr inte så mycket, som ni vet. Jag läste serietidningen regelbundet redan när den hette Våghalsen men det är Frank Millers och John Romita Jr:s version som jag gillar mest. Kuriosa: »Någonting« från The Man Without Fear har använts i serien för Miller och Romita Jr står som manusförfattare till två av avsnitten på IMDb. Läs själv om du vill veta.
Millers och Romita Jr:s Daredevil vs Marvel's Daredevil.
Ramberättelsen visar ett New York i förfall. Matt Murdock gör sitt bästa för att rensa upp – på dagtid som advokat; på kvällstid som Daredevil. Wilson Fisk (Vincent D'Onofrio) gör också sitt bästa för att rensa upp i staden, på sitt sätt. D'Onofrio är fruktansvärt bra som Wilson Fisk, alias The Kingpin (i serien får man inte kalla honom vid namn, varken det förstnämnda eller sistnämnda, lex Voldemort). Ni kanske känner igen från Law & Order: Criminal Intent, jag känner igen honom från rollen som Edgar the Bug i Men in Black. I Daredevil förmedlar D'Onofrio känslan av totalt ursinne som stängts inne tills det nästan inte kan hållas instängt mer, sedan säger någon »action«.
Tonen i Daredevil ligger mycket närmare den i Dark Knight-trilogin än i någon av ABC:s eller CW:s Marvel- och DC-serier. För trots att det rent visuellt är viss seriealbum-känsla även i Daredevil så känns det mer »på riktigt« än nyss nämnda serier. Daredevil är rå, blodig och mörk – både visuellt och psykologiskt. Daredevil är Marvels bästa serie hittills, den är till och med bättre än Agent Carter.
Daredevil har premiär på Netflix i dag kl 9.
Den 12 juni släpps den tredje säsongen av succéserien Orange is the New Black på Netflix. I går kom den första trailern:
Dessutom kan vi bjuda på två färska bilder från den kommande säsongen:
Ruby Rose som Stella Carlin, en av nykomlingarna i nya säsongen.
Laverne Cox, Lea DeLaria, och Yael Stone.
Vad tycker ni om trailern? Ser ni fram emot den tredje säsongen?
Ibland räcker det med enkla format. Spike TV har tagit fasta på det och introducerade i förra veckan programmet Lip Sync Battle, som är precis vad det låter som – och precis vad vi sett (och älskat och delat) hos Jimmy Fallon. Två kändisar mimar, publiken får rösta. Programledare för spektaklet är ingen mindre än LL Cool J.
Fallon är så klart storsint nog att dyka upp själv:
Om du inte redan är såld så måste du kolla in det här. Favoriterna Emily Blunt och Anne Hathaway rockade loss i natt:
Essigt, Anne!
Och ge oss en svensk version nu!
Det händer emellanåt att jag tänker på Donald Breedan, på hans öde. Han är nog en av filmhistoriens mest underskattade små biroller, i alla fall en av de mest bortglömda. Det är Donald Breedan som är den forne brottslingen i Heat, numer kocken på en sjaskig diner i Los Angeles, vars livs omständigheter tycks pressa honom åt fel håll. Som inser att han är trött på att leva lagligt, att bli hunsad av en osympatisk chef och i sista sekund väljer att köra flyktbilen under den stora stöten i tredje akten av filmen. Efter det beslutet lever Breedan dessvärre inte många minuter till.
Efter minimalistiska Margin Call och All Is Lost fläker J.C. Chandor nu ut en storslagen familjehistoria om en kämpande affärsman och hans krackelerande imperium.
Jag älskar historien om Donald Breedan, hur den på ett kompakt och effektivt sätt fläker ut ett helt liv med hjälp av några enkla filmsekvenser, hur den fångar viljan att göra rätt för sig när man egentligen vet att allt runt omkring en pekar på att man borde göra fel. Det är av precis samma anledning jag älskar berättelsen om Abel Morales i J.C. Chandors fantastiska A Most Violent Year.
Chandor har de senaste åren gjort en utmärkande klarsynt resa inom den amerikanska filmen. Från den kompetenta men lite yxiga regidebuten med börsthrillern Margin Call till en av 10-talets abslout bästa actionfilmer med historien om en skeppsbruten seglare i All Is Lost.
Från två förhållandevis minimalistiskt utformande produktioner – Margin Call utspelar sig i princip uteslutande i mötesrum och kontorslandskap och All Is Lost helt och hållet på en båt –fläker han nu i stället ut en storslagen familjehistoria om en kämpande affärsman och hans krackelerande imperium. Året är 1981, i New Yorks yttre delar försöker Standard Oil att expandera sin verksamhet och vädjar samtidigt till myndigheterna om hjälp med att få bukt med en serie kapningar av deras oljefraktande lastbilar. Ägaren, Abel (Oscar Isaac), sätter sig i skuld med de lokala chassiderna, fäktas med en misstroende distriktsåklagare och försöker framförallt skapa en trygg framtid för sin familj. En beväpnad dyker upp utanför hemmet och en av Abels lastbilschaufförer hamnar i klammer med rättvisan. I ett flertal bråk med sin fru, Anna (Jessica Chastain), uppenbarar sig undan för undan ett alternativt sätt att hantera problemen som hopar sig, att välja den kriminella vägen med Annas familjs bakgrund i organiserad brottslighet.
A Most Violent Year breder därifrån ut sig som ett komprimerat epos, en berättelse laddad med betydelse och utforskning av moralens gränsland. Budskapet är lika tvetydigt som symboliken i Abel Morales namn, hämtad från både bibelns första mordoffer och det spanska ordet för moral, är tung. Händelseutvecklingen präglas av en ständig oro och en nerv som bidrar till ett underliggande, kittlande driv.
Att allt sammanfaller med Chandors känsliga regi och mörka bildspråk resulterar i en utmattande filmupplevelse. Handlingen utvecklar sig på ett sätt där tempo och realism aldrig krockar. Det är som att Chandors kamera bara ser på, medan världen håller på att rasa samman runt filmens huvudperson; bara väntar för att se hur han kommer att agera, om han kommer kunna se skillnad på rätt och fel. En balansakt som dessutom får ytterligare stabilitet av en mycket bra Oscar Isaac i huvudrollen och en ännu bättre Jessica Chastain vid hans sida.
Det är ett kompakt berättande som tar form. En berättelse om att det är lätt att välja fel och alltid lika svårt att vandra den rättfärdiga vägen genom livets motgångar. Donald Breedan hade viljan att göra rätt för sig, i det helvete Abel Morales genomlider är det lätt att ursäkta varför den viljan kanske inte alltid räcker till.
A Most Violent Year har svensk biopremiär i dag.
Robinson är en ärrad skotsk ubåtskapten – spelad av en bister Jude Law med tragikomisk Groundskeeper Willie-brytning – som plötsligt får kicken av vrakletarföretaget han vigt sitt liv åt, och dessutom pajat sitt äktenskap för. Vid en gnällig Guinness-session med sina andra bittra och arbetslösa sjömanspolare på den lokala puben blir han indragen i en plan för att bli rik:
På botten av Svarta havet, utanför Georgien, ligger en kapsejsad tysk ubåt fullproppad med naziguld – en skatt som blivit liggande sen andra världskriget på grund av »politics«. Robinson får finansiering av en rik knös och sätter ihop ett team av brittiska och ryska sjöbusar som bordar en gisten rysk ubåt (»submarines are like whores, it's the old ones who serve you best«, som en av ryssarna skrockar) och beger sig ner i det mörka vattnet för att bärga skatten. Men guld gör dåliga saker med mäns hjärtan, och snart blir det tryckt stämning i ubåten.
Varför anställer Robinson en fumlig och bortkommen 18-åring han känt i tio minuter som maskinist? Varför slår han sönder ubåtens radio för att en besättningsman smyglyssnat på lotteriresultatet?
Den skotske regissören Kevin MacDonald har ett rätt intressant cv, från genombrottet med rafflande dokumentären One Day in September (om terroristdåden vid München-OS 1972) och bergsklättrardramat Touching the Void till hyllade Idi Amin-biopicen The Last King of Scotland och politiska thrillern State of Play. Men här har han kapsejsat. Black Sea är en dum film, med ett korkat manus befolkat av idiotiska rollfigurer som tar pundiga beslut.
Frågeställningar halvvägs in i filmen: varför anställer Robinson en fumlig och bortkommen 18-åring han känt i tio minuter, och som aldrig någonsin jobbat på en u-båt, för att stå i maskinrummet och dra ödesdigert i fel spakar hela tiden? Varför fyller Robinson båten med hälften ryska och hälften engelsktalande sjöbusar men bara en person som kan tolka? Varför slår han sönder ubåtens radio med en liten yxa för att en besättningsman smyglyssnat på lotteriresultatet? Och den största frågan av alla: varför tvingar MacDonald Jude Law att prata med skotsk brytning? Det fyller ingen funktion i filmen, mer än att man blir fnissig och längtar efter Sean Connerys äkta skotska (som i och för sig skulle föreställa ryska, men ändå) i Jakten på Röd oktober.
Black Sea dunderfloppade välförtjänt i USA, men har på något magiskt sätt fått 82 procent på Rotten Tomatoes. Tro dem inte. Black Sea är inte den sämsta film jag sett, men lätt den sämsta u-båtsfilmen.
Det finns en hel del sevärda skådisar i Black Sea, som Scoot McNairy (Frank, Halt and Catch Fire), Michael Smiley (från Spaced och Shaun of the Dead) och Ben Mendelsohn (just nu lysande i Bloodline) men de sänks av sina puckade rollfigurer.
Black Sea dunderfloppade välförtjänt i USA, men har på något magiskt sätt fått 82% på Rotten Tomatoes. Tro dem inte. Black Sea är inte den sämsta film jag sett, men lätt den sämsta u-båtsfilmen. (Det enda som kunnat rädda den var om Jude Law och hans mannar tvingats slåss mot ett gäng blodtörstiga nazi-zombies som vaktat guldskatten, men så roligt fick vi inte ha det.)
Se istället tre mästerverk som Black Sea plundrat: John Hustons gamla goding Sierra Madres skatt (om hur törsten efter guld leder till ond bråd död), Clouzots Fruktans lön (om svettiga män på livsfarligt uppdrag) och Wolfgang Petersens Das Boot (för den ultimata klaustrofobiska u-båtsrysaren).
Black Sea har biopremiär idag.
Nu är det bara två dagar kvar till premiären av den femte säsongen av Game of Thrones, så vad sägs om att ladda upp med en liten musikvideo? Jimmy Fallon och The Tonight Show är lika exalterade som resten av världen så de klippte ihop en video där Game Of Thrones-casten sjunger Pointer Sisters I'm So Excited:
Ett litet mästerverk, såklart.
Apropå att Jackie Chan fyllde år häromdagen, visste ni att han har en popgrupp i Sydkorea?
Förra året debuterade gruppen med det fantastiska namnet JJCC (självklart heter de det, detta från mannen som döpte sin son till Jaycee), och de har hittills släppt tre singlar och en EP.
Självklart heter de JJCC, detta från mannen som döpte sin son till Jaycee.
Men varför skulle Jackie Chan starta en popgrupp i Sydkorea? Den officiella anledningen är att han har älskat k-pop i många år och med sitt namn ville hjälpa till att sprida genren globalt. Men som alla sunt cyniska personer vet så är pressreleaser fulla av skit, och den mer troliga anledningen är att Chan såg en chans att tjäna stora pengar eftersom genren redan hade global spridning när han gav sig in i den.
För att ge en tydlig kontext: På den kinesiska musikvideo-streamingsajten YinYueTai är de tio populäraste videorna i skrivande stund alla koreanska, och T-ara – den k-pop-grupp som uppnått störst framgångar i Kina – drar årligen in minst åttasiffriga belopp enbart därifrån (i svenska kronor räknat). Om en sådan kaka står serverad så är det klart att Jackie Chan vill satsa på att ta en bit.
Den väldigt viktiga skillnaden är att T-ara släpper fantastiska poplåtar, medan JJCC släpper… Ja, detta:
Den sista låten släpptes bara häromdagen, och var det som påminde mig om att gruppen finns, apropå att vi just skrivit om Chans födelsedag. Jag menar, jag kan minnas mediokra A-kändis-grupper och asbra C-kändis-grupper, men det är desto svårare att komma ihåg ointressanta C-grupper i det hav av k-pop-akter som finns…
Kanske ska Jackie Chan hålla sig till filmbranschen framöver?
Innehåller spoilers om Outlander säsong 1, avsnitt 9, The Reckoning.
I 1700-talets Skottland kan alla höra dig skrika när din man klår upp dig med bältet. Nystarten av Outlander bjöd på både dam i våldtäktsnöd och arg äkta man med smisk i blick. Sen belönas vi med hett försoningssex i slutet.
En bättre beskrivning av ojämställdhet och patriarkala strukturer är svårt att hitta, och trots tidskillnaden inte svår att applicera på vår egen samtid.
Outlanders säsongsnystart fokuserar nästan bara på relationen mellan Claire och Jamie. När deras olika världssyn klashar blir det genast våld. Har Jamie som Claires lagvigda make rätt att straffa henne med bälte när hon misskött sig? Claire tycker inte det, medan Jamie ser det som självklart. Är det Claires fel att hon är nära att bli våldtagen när hon blir tillfångatagen av britterna? De orättvisa strukturerna blir extra tydliga när Claires mer moderna åsikter kommer fram i konflikterna. Varför ska hon behöva fråga sin man om hon kan gå på promenad? Varför är det viktigt att han straffar henne?
En intressant aspekt är också att han kommer på sig själv med att gilla det, vilket sedan kommer tillbaka i det mer ömsesidiga sexandet i slutet av avsnittet. Det är mycket gråzoner här, och det blir så väldigt tydligt hur utsatt Claire är. Man vill gärna tolka att de försonas för att de älskar varandra, men efter de hot och våldshandlingar han begår mot henne så kan man också tolka det som att det är ett beslut som hon fattar för att hon inte har något val. Hon är fast i en främmande tid där hon inte bestämmer över sin egen kropp. Det finns inget annat val än att förlåta, anpassa sig och leva med det. En bättre beskrivning av ojämställdhet och patriarkala strukturer är svårt att hitta, och trots tidskillnaden inte svår att applicera på vår egen samtid. I slutet svär Jamie på sin egen dolk att han aldrig mer ska bära hand på henne. Hon förlåter honom och de har stormigt forsoningssex. Men hon vet ju, att han kan, om han vill. Trots det fortsätter Claire att vara ett starkt handlande subjekt, och trots sina begränsningar fortsätta yrka på sin rätt till agens.
Outlander fortsätter alltså att leverera, från det rosaskimrande romantiska oskuldssexet i avsnittet innan till rå brutal verklighet. Tyvärr har jag glömt en del av de omkringliggande intrigerna på grund av säsongsuppehållet (det var samma med Mad Men). Jag hann inte se om det senaste avsnittet innan uppehållet och satt som ett frågetecken stora delar, då det för mig gått ett år, medan det i serien gått en dag. Jag förstår inte varför de väljer att hacka upp det så här? Är det verkligen effektivt? De måste ju tappa sjukt många tittare som har kortare tålamod än mig.
Trots det så tror jag Outlander kommer vara ett av vårens stora tv-måsten.
På 20 minuter hinner man göra mycket, steka ett kilo lök, ta en promenad med hunden, tänka på att deklarera, bränna sig på ett strykjärn, stå i valfri kö en fredagseftermiddag, banka ett hål i en vägg, ta en varm dusch och leka spa, göra hundra armhävningar och gråta av smärta, skriva en lista på alla filmer man missat och aldrig kommer se. Och så vidare.
Släpp allt de närmaste 20 minuterna och ägna tiden åt en av de bästa kortfilmer som någonsin gjorts.
Men egentligen inget av bestående värde, det är ingenting du kommer att minnas om tio år. Den där löken till exempel, det är bara lök, den svider i ögonen och smakar som vanligt. Duschen kan du skjuta upp, liksom armhävningarna och den där listan. Förresten, släpp allt de närmaste 20 minuterna och se The Candidate, här och nu! En av de bästa kortfilmer som någonsin gjorts:
Hoppade ni över videon, och fortsatte läsa i stället? Okej, jag får fortsätta argumentera.
Jag är inte mycket för kortfilmer egentligen, oftast är de helt onödiga, de fyller ingen funktion – mer än för de som gjort dem. Ingen ser dem, ingen talar om dem, ingen bryr sig. De fungerar mest som utfyllnad på festivaler, språngbräda mot en framtida långfilm eller som ett slags egoistisk må-bra kur. Alla är vi författare, vissa skriver noveller i källaren, andra gör kortfilmer.
The Candidate är ett cyniskt mästerverk à la Fight Club som utnyttjar kortfilmens ramverk till dess yttersta.
Jag raljerar, men bara för att ni ska förstå hur bra The Candidate verkligen är. Ett cyniskt mästerverk som blandar ockult psykologi med fascistoid symbolism à la Fight Club. Och som utnyttjar kortfilmens ramverk till dess yttersta. Inte en frame sitter fel. Inte en replik. Inte en takt av Zack Hemseys medryckande musik. Att det är gore-mästarna Marcus Dunstan, Patrick Melton och David Karlak som ligger bakom är svårt att förstå. Deras cv:n inkluderar filmer som Saw, Feast, The Collector och Piranha 3DD. The Candidate är något helt annat. Ett stiligt, iskallt, uppträdande där orkestern består av instrumentala ordinstrument som moral, skrupler och Patrick Bateman från American Psycho dirigerar för ett kontorslandskap fyllt av dyra kostymer och backslick.
Burton Grunzer anstränger sig för att avancera inom företaget – tänk er Office Space utan humor – men det är alltid någon som står i hans väg. Hinder som förtjänar att förgöras. En dag dyker en talesman för »Society for United Action« upp och ber om tio minuter av Burtons tid. Han har ett förslag… Vill ni se filmen nu då?
Innehåller spoilers från avsnitt 16, säsong 3, I Can’t Keep Away From You.
Jaaa! Veckans avsnitt av Nashville, avsnitt 16, var ännu lite bättre än vanligt (fast avsnitt 14 och 15 var ju också fantastiskt bra!). Men äntligen, äntligen, äntligen, efter nästan två års väntan, blev Rayna och Deacon tillsammans igen. »Are you two together? Like together together?«, som Maddie frågade. Jadå, tillsammans tillsammans! Vi fick det vi ville, med lite martyr-spelande och gitarr-kraschande förspel till på köpet. Lite ironiskt var det dock när Rayna beskyllde Deacon för att alltid fly när saker blir jobbiga. Var inte det exakt vad Rayna ägnade sig åt i sisådär tio avsnitt, minst, den här säsongen, när hon sprang så fort hon kunde i riktningen bort från Deacon (efter hans underbara, men för henne ändå uppskakande frieri) och bestämde sig för att säga ja till Luke? Nåja!
En annan storyline som varat länge, men där vi nu börjar få utdelning, är Wills story kring att inte våga komma ut som gay.
Hela säsong tre av Nashville har varit riktigt riktigt bra! Det är bara det att vi plågades så länge av att se hur Raynas förlovning med Luke fick henne att slå knut på sig själv för att uppfylla alla krav och förväntningar som ställdes, av Luke, Ruke och av henne själv, för att leva det liv hon trodde att hon ville ha, så att vi inte riktigt kunde njuta av det goda alltid. Men nu när Rayna äntligen insett att det inte var en bra idé så har det bara varit full-on njutning, och det trots att Juliette i stort sett varit frånvarande de senaste avsnitten på grund av mamma-ledighet. Och det är det som bland annat gör Nashville så starkt, att alla (okej, nästan alla) karaktärer är intressanta att följa (jo, till och med Layla) och castingen kunde helt enkelt inte ha varit bättre.
På tal om Layla tycker jag hon är riktigt cool nu. Med det totalmisslyckade äktenskapet och neddykningen med huvudet före i poolen nådde hon till sist botten, men efter det har det vänt uppåt, kontrakt med Raynas Highway 65, och ett något skruvat förhållande med Jeff. Kul att se honom agera lika arrogant som vanligt, fast det nu är en person han (försöker) bestämma över, istället för hundratals, och se hur det misslyckas. För om det är något Layla verkar ha lärt sig det senaste året så är det att det kanske inte är så viktigt att vara andra tillags. Och det ska bli kul att se vad som händer när Rayna inser vem som är manager åt hennes nya artist!
Även Luke har växt några centimeter sedan han kört över bröllopstårtan och vågar nu faktiskt peta ner sina känslor i en sång, sjunga dem, och även prata om dem, med Sadie. Och jag gillar honom lite grand. Vad ska hända härnäst? Igen måste jag påpeka hur otroligt Jackson (Avery) fin-lirar med komiken. Ansiktsuttrycket när han helt oförstående försöker tyda vad Gunnar menar med att de ska hjälpa Scarlett att ge svar på tal om sitt sammanbrott förra året. »You’ve gotta give me a little bit more than that…« Så roligt!
En annan storyline som varat länge, men där vi nu börjar få utdelning, är Wills story kring att inte våga komma ut som gay. Efter att i ett och ett halvt år gjort allt, verkligen allt, för att förneka vem han är, så fick den där pool-dykningen även honom att äntligen ta små små steg i rätt riktning. Så när Will faktiskt tar modet till sig och erkänner för nye låtskrivar-partnern att han visst vill att de ska fortsätta skriva tillsammans, för att han tror att han kanske förstår vad Will går igenom, personligen, då ryser jag till i hela kroppen!
Den enda karaktären man gör det riktig svårt att tycka om är Teddy. Och jag vill verkligen. Jag vill! Jag kände med honom från början. Mannen som älskade sin fru, lite för mycket, mer än hon älskade honom. Och jag kunde fortsätta gilla honom trots en del dumheter, han förlorade ju trots allt Rayna, var tvungen att dela med sig av sin dotter, för att sedan förlora fru nummer två. Inte undra på att han känner sig vilsen och oälskad. Men nu!?! Vad menar han med att kontakta Lamars gamla hantlangare? Och förskingring!?! Igen?!? Detta är en cirkel som jag inte ville se slutas. Jag ser inget annat sätt för honom att gottgöra sin misstag än att ge upp en del av sin lever till sin dotters andra pappa. Vad tror ni?
Så visst, handlingen kan kännas frustrerande ibland, men i slutändan visar det sig oftast ändå att det var ytterst genomtänkt. Ibland blir jag vansinnig på karaktärer som gör helt tvärt emot vad de borde eller bara rent ut sagt dumma saker, men serien är precis som karaktärerna. Den kan ha sina brister och svagheter här och där, men går inte att göra annat än att älska den ändå, oförbehållsamt, för mixen av musiken, atmosfären, för detaljerna och de för rollerna så perfekta skådespelarna!
US Masters är en klassiker som inte går att missa. Dramat, miljön, den coola sändningen, Tiger Woods, den gröna kavajen och tävlingens alla traditioner.
Amerikanen Jordan Spieth har gått som tåget de första två dagarna och framstår just nu som favorit till segern. Det är dock mycket kvar och det går att klappa igenom.
Jag tänker återge en US Masters-anekdot som kanske inte har så mycket med tävlingen att göra, men jag vill inte undanhålla er den. De två sportjournalister som hårdaste granskade Lance Armstrongs dopningsaffär var de två irländarna David Walsh och Paul Kimmage. De skriver inte bara om cykelsport utan även om golf. För några år sedan var de på US Masters för att bevaka tävlingen. Kimmage är bekant med den svenska caddien Fanny Sunesson och detta år hade hon besök av en lovande svensk golfjunior. Kimmage hade en biljett över till sista dagen som han lovade Sunesson att den unge svensken skulle få.
Den unge svensken tar sig till huset som Kimmage och Walsh hade hyrt för att hämta sin biljett. Väl på plats visar det sig att golfjunioren har ett Livestrongarmband på sig. Livestrong var Armstrongs välgörenhetsorganisation. Kimmage ber om att få bandet och grabben räcker över det. Han hämtar en sax och klipper sönder det framför ögonen på honom och säger: »That guy is a fraud, you should know that. I hope you really enjoy it out there today«. Svensken fick sin biljett, tackade och gick. Har som sagt inte så mycket med golftävlingen att göra men ändå värd att spridas vidare. Historien beskrivs i boken Seven Deadly Sins av David Walsh.
Amerikanen Jordan Spieth har gått som tåget de första två dagarna och framstår just nu som favorit till segern. Det är dock mycket kvar och det går att klappa igenom. Den sydafrikanske veteranen Ernie Els finns också med i täten. Han har varit tvåa två gånger, 2000 och 2004. Dags för seger nu? Svenskarna till start är Henrik Stensson och Jonas Blixt.
Vilket antiklimax tävlingen i Malaysia blev för oss svenskar. Det såg så bra ut för Markus Ericsson: ett perfekt genomfört kval, bilen såg bra ut och det var upplagt för en superfin placering. Efter ungefär fyra varv försökte han passera tysken Nico Hülkenberg men misslyckades, körde av och fick bryta. Jag tror han är väldigt revanschsugen nu.
Ericsson gjorde ett riktigt bra kval i går. Speciellt under andra omgången då han kvalade in till tredje kvalet för andra gången i rad.
Tävlingen i Malaysia gick sedan inte att klaga på. Sebastian Vettel och Ferrari lyckades ta en efterlängtad seger före de både Mercedesförarna Lewis Hamilton och Nico Rosberg. Frågan inför denna tävling är nu om det var en engångsföreteelse eller om det kommer att bli fortsatt kamp mellan stallen. De flesta tror nog att Mercedes slår tillbaka nu, vilket de inte minst visade under kvalet. Hamilton lekte med de andra. Ericsson gjorde ett riktigt bra kval. Speciellt under andra omgången då han kvalade in till tredje kvalet för andra gången i rad. Han startar som nummer tio imorgon. Hamilton och Rosberg längst fram.
Hamilton vann här förra året före Rosberg. Då var Ericsson 20:e.
Visst har ni alltid undrat hur Game of Thrones skulle ha sett ut med Boyz n the Hood-regissören John Singleton bakom kameran? Saturday Night Live visade trailern i natt. Självklart har Ice Cube en roll, och han är i krig med huset Lannister…
Lannisters represent, cuz.
Mycket roligt.
Trots Mad Men- och Louie-premiärer i veckan, och Better Call Saul- och Fortitude-finaler, och därtill briljanta avsnitt av allt från The Good Wife till The Americans, så lyckas Inside No 9 stå i en liten särklass just nu.
The League of Gentlemen- och Psychoville-duon Steve Pemberton och Reece Shearsmith har varit högaktiv det senaste året och framför allt – äntligen – skapat en sådan där unik, mörk komediserie igen där man ser fram emot varje nytt avsnitt med en mysrysning.
Detta att inte ha en aning om vad som ska hända – varje episod är en fristående novellfilm – men ändå veta att det ska bli supersmart, kittlande, lite kusligt, och som alltid komma med en absolut killer-vändning på slutet…
Nu har halva säsong 2 av Inside No 9 gått på BBC och mysrysningarna har vuxit ut till något större, nästan bestialiskt inomkroppsligt. Jag får en känsla av att nästan bli fysiskt förändrad under den halvtimme som ett avsnitt pågår. Jag blir ett levande Inside No 9-avsnitt, helt enkelt, som handlar om en 50-årig man som förvandlas till en 12-årig pojke varje gång han ser ett visst tv-program… Vad som, mer konkret, händer med mig är att jag förflyttas till det vardagsrum på Gotland på 1970-talet där jag satt med stora ögon och en kittling i hjärtat framför Alfred Hitchcock Presents och Roald Dahls Tales of the Unexpected.
De tre avsnitt som gått hittills har, inte minst, varit mästerligt skrivna. Formen är ännu tydligare utvecklad än under säsong 1 och just detta att inte ha en aning om vad som ska hända – varje episod är en fristående novellfilm – men ändå veta att det ska bli supersmart, kittlande, lite kusligt, och som alltid komma med en absolut killer-vändning på slutet… detta är en av de djupast tillfredsställande upplevelsekänslorna man kan ha framför en tv-skärm.
Det är samma känsla som när man ser ett nytt avsnitt av Black Mirror, och denna säsong har Inside No 9 tagit ännu ett kliv närmare Charlie Brookers mästerskap.
Serien har förstås ingenting av Brookers sociologiska science fiction, i stället för samhällskritik får vi små, effektfullt överdrivna studier i mänsklig psykologi, och i motsats till Black Mirror-dramatiken är komedin huvudmålet här.
I veckans episod, The Trial of Elizabeth Gadge, förflyttades vi till 1600-talet och såg ett par snobbiga häxrättegångsexperter anlända till en liten by där en äldre kvinna anklagats för att vara häxa av sin svärson och dotter, för att dessa skulle komma åt hennes rum i huset.
Inside No 9 gillar att uppsöka det spöklika, och det läskigaste här är hur Monty Python cirka Life of Brian återuppstår i all skimrande härlig humorprakt under 30 minuter. Skådespelarna har djävulskt och avväpnande roligt med det suveräna manuset och när allt är över drabbas jag av sorg och separationsångest, med en smärtande omöjlig lust att få se Inside No 9 fortsätta imitera Monty Python vecka efter vecka… men jag vet ju att nästa vecka befinner de sig någon helt annanstans. Som när hela episod 1 utspelade sig på ett nattåg till Frankrike och episod 2 gestaltade en plats mellan livet och döden.
Mästarna från Malmö får onekligen bekänna färg direkt i säsongsupptakten. Efter en enkel promenad i parken mot Giffarna i premiären hade MFF den tunga tuffa holmgången mot AIK i torsdags och här, bara några dagar senare, en annan av guldutmanarna. Det bör ju tära en del även på Allsvenskans i särklass bredaste trupp.
Bara Robin Olsens målvaktspel och motståndarnas oförmåga att förvalta tre-mot-två-lägen räddade Malmö undan förlust mot AIK.
Matchen mot AIK visade ju också att Malmö, trots CL-pengar och starka nytillskott i form av framför allt Berget och Sana, inte är osårbara. I andra halvlek, med Banguras tyngd och fysik att backa upp Goitims enorma spelintelligens med, lyckades AIK gång på gång såra ett mästarlag som gärna skickar fram tre mittfältare och båda ytterbackarna i anfallen. Bara Robin Olsens målvaktspel och Solnalagets oförmåga att förvalta tre-mot-två-lägen räddade Malmö då.
IFK Göteborg har inte imponerat överdrivet mycket än så länge, men har fått i gång Lasse Vibe, börjar få fart på nyförvärven och har sett solida ut försvarsmässigt. Det har gett två raka segrar, vilket i sig är övertygande – för att inte ha övertygat, alltså.
Det här var ju säsongen då Napoli på allvar skulle utmana. De dyra nyförvärven från förra sommaren hade fått en säsong på sig att komma in i laget och ligan och Rafael Benitez spelsätt skulle ha satt sig. I stället har Benitez gjort exakt samma sak som i Liverpool – roterat laget och truppen så mycket att spelarna blivit snurriga, poäng har gått förlorade och den för bara ett litet tag sedan säkra Champions League-platsen har gått förlorad.
Samtidigt behöver man egentligen inte gå längre än till motståndarna för att se att metoden ändå kan fungera. Fiorentina har många gånger i och för sig tvingats till rotation, på grund av skador inte minst, men har i Montella en tränare som gör saker med måtta och smartness.
Två Manchester-lag som just nu befinner sig på varsin sida av formskalan. United har med Carrick tillbaka fått det centrala defensiva ankare laget desperat behövt, van Gaal har pånyttfött både Fellaini och Mata och i van Persies frånvaro har Rooney blivit en högklassig striker igen. City är Englands krisigaste storlag: de bärande nyckelspelarna gör inte vad de har gjort längre och Pellegrini får inte fart på en ålderstiget mätt trupp. Rätt eller fel – mest fel, skulle jag säga – men blir det förlust här är det inte säkert att en av elitfotbollens mest sympatiska och vettiga managers sitter kvar särskilt länge till.
Årets första Stockholmsderby (om man inte räknar cupen, och det gör vi väl ändå inte?) mellan två lag som konstigt nog mött exakt samma motståndare i de två första omgångarna. Med lite olika utfall. Bajen imponerade med en spikrak snabb offensiv mot Häcken och disciplinerat tajt defensiv mot Elfsborg. Djurgården hade det riktigt tufft mot Elfsborg i premiären och kämpade till sig ett oavgjort resultat mot Häcken på bortaplan.
Med de ingångsvärdena känns Hammarby som favorit, men derbymatcher är derbymatcher och har sin alldeles egna logik. Eller brist på den. Det här kan mycket väl bli en kamp på centralt mittfält, mellan Djurgårdens löpkapacitet och styrka å ena sidan och Hammarbys precisa raka spel mot Hallenius å den andra.
Fjolårets final i repris redan i kvartsfinalen och med tanke på vilket spöke lillebror Atleti blivit för Real på sistone så är det här förmodligen den på förhand mest ovissa av kvartarna. Även om Atletico – efter alla spelartapp i somras - inte riktigt orkat att hänga på Real och Barcelona i La Liga så har de tillräckligt med energi och skicklighet för att pressa Real över två matcher.
De två lag som kanske imponerade allra mest i åttondelen. Med tanke på utgångslägena alltså. Juventus manövrerade ut ett revanschsuget Dortmund med bara Champions League kvar att spela för. AS Monaco kontrade sönder ett lätt arrogant Arsenal på Emirates och lyckades, med nöd och näppe, hålla tillräckligt rent hemma. Fransmännen kan väl inte riktigt hoppas på samma underskattning den här gången och ett förvarnat Juventus, som kunnat gå på halvfart i ligan, bör ha rätt stora möjligheter här.
Paris Saint Germain har tagit stora steg i Champions League-spelet i år. Åttondelsvinsten mot Chelsea var tung, men även segern hemma mot Barcelona i höstas visade att shejkpengabygget lärt sig av tidigare år och är rävigare och kollektivt mer samkörda, utan att för den skullen ha tappat den individuella briljansen.
Efter en trött, onödigt slitig ligahöst har ju laget också kommit i gång i Ligue 1 och går mot ännu en titel. Inte ens de inre stridigheterna i truppen verkar oroa eller påverka längre. Det är ett annat, förmodligen ännu bättre PSG som går in i CL:s avgörande rundor.
Men det är också helt klart ett annat Barcelona som står för motståndet nu. Ett katalanskt nybygge där bit efter bit, oavsett om den varit ny eller gammal, efter en skakig höst till slut hamnat på rätt plats.
Jag är uppvuxen i Växjö, bodde där i över 20 år innan jag flyttade söderut. Då var hockeykulturen ett skämt. Växjö HC var klubben som ingen brydde sig om, hockey var något som spelades i Tingsryd och Ljungby. 1997 gick Växjö HC gick i konkurs och ur den spillran skapades Växjö Lakers. Nu mindre än 20 år senare ska de spela SM-final, det måste, trots att de har fått bra hjälp av Växjö kommun, ses som en bragdartad bedrift.
Det är hockeyfeber i Växjö men det är bara närmast sörjande som ser fram emot fotbollspremiären.
Öster spelar den här säsongen i division I södra och dess framtid är högst osäker. Dålig ekonomi och de spelar på en arena med alldeles för hög driftskostnad. Fotbollshistorikern Torbjörn Andersson skriver i sin bok att Spela fotboll bondjävlar från 2010 att det är fullt möjligt att Växjö kommer att ömsa skinn från fotbollsfäste till hockeystad. Det är där vi är nu. Det är hockeyfeber i Växjö, men det är bara närmast sörjande som ser fram emot fotbollspremiären.
Lakers har en hög högstanivå. Det såg vi inte minst förra helgen då man slog Frölunda med 4-0 i en närmast perfekt genomförd match. Håller man den nivån kanske man kan rubba Skellefteå. Men jag trodde Växjö skulle ta både Örebro och Frölunda betydligt lättare än vad man gjorde. Skellefteå avfärdade däremot Linköping utan att det ens blev spännande.
Tidigare möten under säsongen:
Skellefteå–Växjö 2–1
Växjö–Skellefteå 2–1
Skellefteå–Växjö 2–0
Växjö–Skellefteå 3–1
SHL-finalen Skellefteå–Växjö Lakers visas på TV4 söndag kl 18:30.
De fyra avsnitt som HBO skickat ut i förväg som screeners av femte säsongen av Game of Thrones har hittat ut på torrentsajter, skriver bland annat Mashable. Filerna är i standard tv-upplösning, det vill säga 480p, och identitetsnumret som HBO vattenmärker sina dvd-utskick med har suddats ut.
Game of Thrones har de senaste åren varit världens mest torrentdelade tv-serie, och HBO-chefer har tidigare uttryckt att de inte ser särskilt negativt på den myckna fildelningen av deras serier, utan snarare som en komplimang. Det är väl inte en alltför vild gissning att de inte ser lika positivt på den här sortens fildelning dock, även om det visserligen skapar ytterligare gratispublicitet inför den redan tokhajpade säsongspremiären.
I år får för första gången Game of Thrones simultanpremiär på samtliga av HBO:s marknader. I Sverige finns första avsnittet tillgängligt på HBO Nordic och C More Play från och med klockan 03 i morgon bitti, det vill säga samtidigt som den får premiär klockan 21 på den amerikanska östkusten. Avsnittet sänds även vid denna tid på C More Series.
Ännu en sorgeprocess att gå igenom. Jag klämde hela Breaking Bad på tio dagar för några veckor sen (»tjänstefel! Har du inte sett Breaking Bad?! Vad är du för tv-människa???« som TVdagspodden så briljant uttryckte det). Även om Vince Gilligan knöt ihop den säcken tillfredsställande – dock kanske väl prydligt – är det ingen överraskning att jag saknar den.
I tisdags gick sista avsnittet av Better Call Saul. Denne tappre figur blev i och med detta, slutligen, mentalt den kriminella advokat-Saul (Bob Odenkirk) vi känner så väl. Säsong 2 är redan greenlightad och frågan är vad vi får se då, i och med att den psykologiska förändringen redan är ett faktum.
Hoppas vi får se mer av de där startbilderna av Saul, på dekis och anställd på en skitig diner, ensam med en drink och dvd-minnen på kvällen.
Min enda, lilla, kritik är att säsongen knyts ihop med samma väl övertydliga snitsighet som dess föregångare. Men serien har verkligen engagerat från start – sög in mig i Breaking Bad-universat igen – och är det något jag just nu hoppas av fortsättningen så är det att vi får se mer av just de där startbilderna av Saul, på dekis och anställd på en skitig diner, ensam med en drink och dvd-minnen på kvällen. Att serien så att säga går vidare efter originalets tidslinje, blir sequel i stället för prequel. Men i första hand lär ju säsong 2 handla om det reella skiftet från »James McGill« till »Saul« och nya byråstarten.
Något som upptar mina tankar allt mer nu är emellertid en helt annan person:
Vad hände med olycksbarnet Jesse?
Är det något jag ännu hellre vill se en fortsättning på så är det hur han navigerar sin återvunna frihet. Något säger mig att dramatiken inte är över för honom.
Innehåller spoilers för Mad Men, säsong 7, avsnitt 8, Severance.
Så börjar då början på slutet, med ett avsnitt där mycket känns igen – interiörerna, jargongen, cigarettröken – men samtidigt icke. Det är inte bara Roger Sterlings anstötligt fula, på gränsen till komiska, mustasch man reagerar på utan även en mängd fyndiga nyansskiftningar i rollgestalternas sätt att förhålla sig till sig själva och det liv de levt – här inkluderar jag faktiskt även tidseran som en rollgestalt i sig.
Don använder sin sensuella härskarteknik på en ung kvinna klädd i päls… Vi har sett det förut och vet åt vilket håll det barkar. Eller?
Mad Men har ju alltid gestaltat tid på ett superbt sätt, alltid lyckats fläta in reella skeenden i seriens fiktiva handling och på så sätt gjort den illusoriskt autentisk. Liksom lurats lite, som när Entourage blandar in skådespelare, som skådespelar sig själva. Allt för att få tittaren att tappa greppet om verkligheten. Eller när Don slappar framför dåtidens platta teve – en tjockis inbakad i en garderob – och lyssnar på ett Nixon-tal (precist daterat till 30/4 1970), antalet hitlåtar man slänger in för stämningens skull eller månlandningen från avsnitt sju förra året. Historiska händelser som också befriar Mad Men från sedvanliga skyltar som: »1970 Dallas Texas«, »Tre år senare Dallas Texas«. De behövs inte, man fattar ändå.
Vi trodde Colin Farrells True Detective-mustasch var årets musche men vad har vi här? Roger Sterling iklädd the mother of all snorbromsar!
Tillbaka till Don, Roger, Peggy och alla de andra. Första avsnittet av de sista sju avsnitten av den sista säsongen av Mad Men … någonsin – puh, varje »sista« känns som en liten begravning i sig – puttrar på som om serien hade alla avsnitt i världen på sig att knyta ihop säcken. Man kan säga att det mesta händer under ytan. Subtilt, skämtsamt och drömskt. Ta inledningen till exempel, där Don använder sin sensuella härskarteknik på en ung kvinna klädd i päls. Vi har sett det förut; vi vet åt vilket håll det barkar. Eller? Nej, överraskande nog inte alls. Eller när Peggy får för sig att spontanresa till Paris med en date. När var Peggy spontan senast? Aldrig?
Avsnitt åtta, Severance, av Mad Men lägger grunden för det som kommer bli den sorgligaste serieavslutningen sedan Breaking Bad. Att spekulera i vad som kommer hända känns väl kanske inte helt relevant, men ska man våga sig på en chansning så tror jag att Mad Men kommer gå i Sopranos spår, sluta tvärt och låta fantasin ta över. Sex avsnitt kvar nu.
