Innehåller i stort sett bara spoilers av True Detective, säsong 1, avsnitt 8, Form and Void.
Kjell Häglund:
Det mest förvånande efteråt är att jag alltjämt är imponerad av Pizzolattos stadiga storyhand – det vill säga, att jag fortfarande har kvar denna absoluta känsla även efter de avslutande tio minuterna, som jag bitvis, inledningsvis, ogillade: jag kände verkligen inte för att få den här typen av bromance-closure också, efter att redan ha fått en suverän closure av själva kriminalfallet.
Men, för det första: vid närmare eftertanke så var det senkomna buddy-elementet i viss mån symmetriskt med vad jag tidigare skrivit om alfahannars åldrande (i kommentarerna till min »anti-manssamhälle«-analys av serien). Med uppgivenheten kommer antingen en bitterhet eller en mjukhet; Marty fick mjukheten (ensam med sin tv-dinner) och Rust bitterheten (till synes obotligt haveristisk i sin misantropiska besatthet av det ouppklarade fallet). Och redan i detta fanns en psykologisk möjlighet till uttalad vänskap. Först på Rusts villkor (Marty ställde upp på Den Sista Stora Utredningen), sedan på Martys (Rust öppnade sig känslomässigt).
Och för det andra behövdes buddy-sekvensen i sig för att kunna leda fram till detta Rusts slutliga öppnande, att överhuvudtaget vilja berätta om dödsdrömmen för Marty och släppa fram tårarna också. Två decenniers mentalt blockerande fördämningar fick äntligen brista.
Skeendena i finalens första halvtimme var kanske de mest omedelbart imponerande, fram till det råa monstervåldet som med endast fyra skallningar, ett par kniv- och yxhugg samt ett pistolskott förvandlade Banshee till frommaste serietidningsvåld.
Men jag tror att det kan bli de avslutande tio minuterna som blir mest klassiska. Precis som de redan vuxit för mig, sedan jag först upplevde dem och tvivlade om dem, kommer de nu att fortsätta växa genom tv-historien.
Once there was only dark, you ask me, the light’s winning.
![]()
Anna-Karin Linder Krauklis:
Min första känsla när avsnittet börjar är stress. Klockan tickar på dispalyen, herregud, de har 55 minuter på att sy ihop det här och varför åker Rust och Marty bil i en evighet och pratar om banala saker? Tid slösas på ett ålderdomshem, på samtal om ingenting, och jag gnager på knogarna. Hur faan ska de få ihop det här? Pausar. Andas.
Det enda sättet som detta kan gå ihop på är att det inte gör det. Att trådar lämnas lösa. Att vi inte får veta hur allt gått till. Frågan är bara vad vi kommer få svar på och vad som lämnas åt spekulationer. Men det är enda sättet. Det är därför de tar det så lugnt. Jag släpper kontrollen och njuter av resan. Efteråt är det bara detta som gnager mig:
Varför skulle en pedofilmördarkult placera ett offer utanför sin fantastiska (och väl gömda) kultplats?
Det är en tråd jag gärna skulle sluppit acceptera att den fortfarande fladdrar i vinden.
Jag har tidigare sagt att jag inte tror att True Detective vågar gå åt det ockulta hållet, och att Lovecraft-ivrarna kommer bli besvikna. Nu är jag inte så säker längre. Så många små underbara ockulta munsbitar vi blir serverade! Vad menar egentligen mannen med ärren när han säger »Come die with me, little priest«? Och varför väser han »take off your mask« medan han knivhugger Rust i slutstriden? Och vad är det egentligen som Rust ser precis innan det händer?
Det är precis rätt nivå av övernaturligheter. Skeptiker kommer säga att det är Rusts hallucinationer, medan True Believers som jag själv tror att det är verkliga syner, och att vi inte sett det sista av Gule Kungen. Att Rust fått se glimtar genom verklighetens slöja, och där skymta fruktansvärda saker en människa inte kan förstå, utan måste förklaras bort som synvillor. Och de ödesmättade klippen över Louisiana, inklusive trädet där första offret Dora Lange hittades, stärker min känsla av att det här är en berättelse som vi bara sett början på.
Slutsats: True Detective Fthagn!
Sara Ödmark:
I slutet handlade allt om ljuset mot mörkret. Det är ironiskt egentligen. True Detective kan vara decenniets mest omskrivna tv-serie och ett ord som använts om den i alla former och synonymer är »mörk«. Så ofta har detta »mörker« hänvisats till att det nästan blivit parodiskt.
Någonstans när Martys fru greppar hans hand och dottern frågar hur han mår tänker jag därför: ska det sluta så här… ljust? De får upprättelse, dödar monstret, hyllas som hjältar, helar familjen, finner vänskapen i varandra och förlöser äntligen cynismen. I överlevarlägret finns tid för trösterikt smågnabb och ett cigarettpaket i blå kartong med vita snören blir kärleksgåva. Ljuset strömmar i varje scen trots att Rust sa ja till mörkret. »I said, darkness, yeah.« Det är oväntat. Men mitt i den där ganska banala slutbekännelsen kommer också ögonblicket som flyttar True Detective från huvudet till magen för mig. Ni vet, vissa serier uppskattar man enbart med intellektet. Man dekonstruerar bygget och respekterar hantverket. Men för att huset ska bli ett hem måste det finnas en mer känslomässig ingång. Den hittade jag i Martys tafatta klapp på Rusts axel när han brister och hur Marty distraherar honom som man distraherar ett barn. »Men du, titta på stjärnorna, ska du inte berätta en historia om dem..?«
Och det ska han ju, den enda, den äldsta. Ljuset mot mörkret.
Stefan Wesley:
Inledningen, hemma hos Errol Childress, var ju det bästa i hela serien! Jag kom att tänka på min favoritepisod av Arkiv X, Home, där den inavlade hillbillyfamiljen Peacock inte hade lämnat gården på decennier, en sådan där ensligt belägen gård som man absolut inte vill knacka på hos när man kört vilse. Precis som the Childress residence. Men en Peacock skulle aldrig på frågan om det var en trevlig promenad svara »Yes, my dear, top notch walk this morning. Top notch constitutional.« Med brittisk accent! Strax efter pratar han irländska, och i förra avsnittet verkade han spela lätt efterbliven… Jag vill veta mer om denna Errol!
Sedan var det inte dumt att få varva ner tillsammans med Rust och Marty i nära på en kvart i stället för de vanliga 20 sekunderna. En av de absolut bästa serierna jag någonsin sett ställer genast frågan om en säsong två kan komma i närheten.
![Errol]()
Magnus Blomdahl:
När Marty frågar »fru« Childress var hennes man är svarar hon:
»All around us, before you were born and after you die…«
Hmm, får man det svaret ska man nog tänka sig för både en eller två gånger. För det säger en hel del om Errol Childress. Han är Gud. Eller i alla fall kung över sitt eget Helvete, sitt Carcosa. En galen, multipelt sexualskadad man, med hybris. Men likväl en universalhärskare med total kontroll över sina planeter. Man ser det i hans ögon när han knivhugger Rust i magen och lyfter honom ovan mark. Total megalomani. Ingen rädsla, för han har så länge levt i tron om att han regerar. Och det gör han kanske.
Men något säger mig att den riktiga skräcken ligger bortom True Detectives träskmarker. Errol Childress är bara en av många galningar, likt Reggie Ledoux. Den äkta »Gula kungen« är ouppnåelig och mörkret intakt.
Även om det faktiska serieslutet var överraskande ljust. Publikfriande till och med, borde väl kanske reagera negativt, då det känns som om just den här delen av slutet går i klinch med resten av serien, men nej: det kändes rätt. Liksom det där, ni vet, astralflummet just innan Rust attackeras. Jag tror inte på det, men visst är det ett intressant och kul sätt att skruva till en redan perfekt serie, eller kanske rucka på den lite. För det kommer ju självklart att fortsätta ältas. Var det ett universum i miniatyr, ett svart hål, en del av Rustys nära-döden-upplevelse, början på något nytt, en cirkel som slöts eller en demon som trädde in i vår värld från en annan dimension?
Inget av ovanstående. Det är mumbo-jumbo. Visst, det är en stark symbol för Carcosa som stad men vi kan stryka den övernaturliga aspekten. Scenen finns där för att få oss tittare, och Rust, ur balans. Men också kanske för att ge oss ett val. Vilken typ av serie vill vi få True Detective till. En realistisk bild utav ondska och världen som sådan, eller en saga för vuxna?
Avslutningsvis: familjen Childress… vilken jävla familj! Jag hatar dem, men kan samtidigt inte låta bli att fascineras av dem. Motorsågsmassakern gånger en miljon! Just den presentationen (och allt med dem) hade gärna fått pågå lite längre. Annars var det här en final som passade mig helt och hållet.
Tobias Norström:
Ett klassiskt problem med finalavsnitt är att de ofta fokuserar på sina karaktärer i allt för stor utsträckning. Medan tv-publiken ständigt gottar ner sig i långsökta teorier och fängslande pusselläggning verkar nämligen manusförfattare och showrunners mer måna om att se sina huvudpersoner få ett värdigt uttåg och ganska mycket skita i allt vad mytbildning heter.
Så även i True Detective.
Men det fanns en avgörande skillnad i kölvattnen på den rafflande uppgörelsen i Carcosa. Nämligen att karaktärernas renande elddop för en gångs skull hade förankrats i tv-seriens mythos. Att när Rust och Marty tog sig levande ur mötet med Carcosas egen vaktmästare (ja, jag kastar här in teorin att Errol, likt en The Yellow Kings egen Jack Torrance, var groundskeeper i både bokstavlig och symbolisk bemärkelse) så var det i själva verket en seger över det mörker Nic Pizzolatto konstruerat där i Louisiana-deltat. En ljusets triumf över ockulta krafter.
Reggie Ledoux pratade i sina sista ögonblick om att allt detta hade hänt förut. Om hur det var dags för de svarta stjärnorna. När Marty och Rust tog farväl till oss var det genom att konstatera hur Reggie hade fel. Hur det onda inte fick upprepas ännu en gång. Även om allt inte knöts ihop under True Detectives sista timme underströks där på sjukhusparkeringen hur The Yellow King hade förlorat. Hur Rust och Marty fick gå ur sina trasiga mörker som nya människor. Hur ljuset till slut vann.
Björn Finér:
Jag gick i gång mest på detaljerna. Inledningsscenen med North by Northwest på tv:n, i mina ögon en solklar blinkning till scenen i Prometheus där Fassbender härmar Peter O'Toole. Att barägaren lekte sniper. The Shining-Rosens namn-När lammen tystnar-känslan i Rusts labyrintgång.
Nervositeten fick hjärnan att febrilt leta i referensbiblioteket… Vad glad jag blev över att de inte sydde ihop en säck med en sammansvärjning som nådde högst upp i överklassen. Även om det innebar att jag var helt ute och cyklade när det gällde Maggies far. Vem bryr sig? Jag gissar mycket hellre fel och blir överraskad av storyn än sitter och känner mig smart i efterhand.
En bra säsong tillika säsongsavslutning ska skava. Joppe Pihlgren i popgruppen Docenterna har sagt att han sjunger lite halvsnett för att sången hörs bättre då. Det kanske bara är världens bästa bortförklaring av någon som – enligt perfect pitch-fetischister – »inte kan sjunga«, men det ligger så mycket i det. True Detective har sjungit som Joppe. Den sista kvarten skavde genom att inte skava. Att båda överlevde (antagligen ett tecken på att HBO trots allt hoppades på en säsong 2 med Rust och Marty) och genom att gå all in på bromancen jag inte ville ha. Men så klart älskade jag det. Särskilt när de gjorde sina fuck you-tecken till varandra.
En sista sak från mig angående True Detective-mörkret. Jag vet, snart ska jag aldrig nämna ordet igen, men – att Rust, nära döden, kände närvaron av sin dotter och sen rycktes därifrån. Tillbaka till »livet«. Snacka om nattsvart mörker. Vad har han att leva för? Blev han religiös? Varför tyckte han att ljuset vinner? Vad är det jag missar? (Fotnot: Jag har bara hunnit se avsnittet en gång.)
![FU]()
Martin Genberg:
Tonen i sista avsnittet är så skarp och återhållen och jag så oerhört imponerad av hela sydstatsfresken, från den långa scenen i Childress trovärdiga hoarder-hus till Rust och Martys motsträviga, släpiga vänskap. Hela vägen fram till det sista som händer.
Jag kan inte annat än misstänka att det någonstans finns ett originalmanus där Nic Pizzolatto låter Rust Cohle dö i slutet av sista avsnittet. Det finns inget annat logiskt slut för mig.
Han motsäger det förstås här. Det »optimistiska« slutet, utan »sentimentalitet eller illusioner«, var en grundtanke när han först började fundera på serien.
Han skrev till och med repliken om att ljuset vinner över mörkret i princip först av allt. Det är lätt hänt att säga, »men se vad du skapade sedan, se vad mycket bättre du skrev med tiden«. Det är lönlöst och dessutom egoistiskt – uppenbarligen är många tittare hemskt nöjda med slutet.
Jag är en sådan tittare (och bokläsare) som inför de sista minuterna (eller sidorna) måste stålsätta mig för att inte låta tankarna inkräkta på känslorna. Jag koncentrerar mig för mycket. Det blir nästan en sorts ångestattack över att jag ska missa något eller inte lyckas ta in slutet som det är tänkt. Jag misslyckas ofta i min ansträngning.
Den här gången kan jag inte med slutet. Det allra sista som händer är att Marty kluckar åt Rusts »ljuset vinner«. Marty bär upp Rust. Jag ser bara de två »bucket list«-gubbarna Jack Nicholson och Morgan Freeman. Ett tillrättalagt avslut som tillfredsställer alla. Hela det stora konstverket är besudlat.
Allt innan dess är totalt fantastiskt. Jag har helt ärligt inte sett det som en möjlighet att Rust Cohles totalt nedgångna karaktär skulle kunna omvändas, börja vilja leva, men när det sker är det ändå trovärdigt. En oväntad men massiv förändring.
Slut är sjukt svåra. Och gränsen mellan konst och habilt (men intetsägande) hantverk är ibland fin. Jag önskar att jag inte hade sett de sista tre minuterna. Eller att Pizzolatto hade jobbat bara lite, lite mer med dem.
Det, eller att Rust hade dött och lämnat Marty ensam.
Julia Skott:
Sällan har en avslutning känts både så bra och så dålig.
Å ena sidan ett övergripande slut nästan utan svar, oförlöst men tillfredsställande i sin dramaturgi och uppbyggnad. Där det är som i verkligheten, nämligen att rika bovar inte får sitt straff; där det ibland bara handlar om vanlig mänsklig ondska och galenskap. Där jag i och för sig blev frustrerad och ville veta mer men ändå uppskattade det som upplevelse. Och som var sjukt snyggt, genom labyrinter och gångar och in i de metafysiska hjärnvindlingarna. Med en bov som bara var stand-in för något mycket större och följaktligen ganska lagom övertydligt var en påse som fyllts med en ihophällning av smärtsamma erfarenheter och populärkultur.
Å andra sidan något slags lyckligt grabbslut med armarna om varandras axlar och ho-ho, du kommer ju att göra som du vill grabben, farsan Baloo får väl hänga med så det går vägen – vad fan var det, liksom, och gjorde inte slutet det ännu tydligare att det här hade kunnat vara en lika bra serie utan större delen av allt jävla manssnubbande?
Plus något slags flumreligiös upplevelse som jag definitivt hade klarat mig utan.
Sist två saker av helt olika tyngd. Ett: Vad farao var grejen med McConaugheys ansikte i slutscenen? Dels såg hans ögonbryn och mustasch typ gråpudrade ut, dels var han plötsligt tio år yngre. Var det något med belysningen som inte syntes förrän allt redan var filmat och intankat? Var det något slags blinkning om att bördan lättat? Var det en sminkpraktikant? Väldigt distraherande.
Och två: Precis som jag pratade om i podden angående Believe så tänker jag genast på det här med ljust och mörkt, gott och ont. Vad är det som gör att de flesta av oss antar att ljust är gott och mörkt är ont? Särskilt som Rust pratar om att det var i ett djupare slags andra mörker där han hittade sin dotter, där han hittade lugn och kärlek. Ljus kan inte existera utan mörker som definierande motpol, och tvärtom. Det kanske inte är en kamp där någon kan vinna utan att allt förstör och försvinner. Det kanske är balans det handlar om. Och kaos. Vilket kanske är samma sak.
Bates – stred med Robert i Boer-kriget, där han blev sårad. Vi vet att han blev alkoholiserad, och behandlade sin fru Vera så illa att han nykter sedan kände sig tvungen att gottgöra henne genom att ta på sig skulden för en stöld Vera begått. Även om vi känner till hur illa det slutade är detta ändå så dramatiskt att det är värt att se!
Anna-Karin Linder Krauklis:
