I dag meddelade SVT att Hugo Blicks (The Shadow Line) The Honourable Woman kommer att ha premiär på kanalen den 14 april. Den kretsar kring affärskvinnan Nessa Stein (Maggie Gyllenhaal) som är dotter till en mördad israelisk vapenhandlare, och som börjar arbeta för fred och dras in i oroligheterna mellan Israel och Palestina.

Serien har tidigare visats på HBO Nordic, men då i en sönderklippt version, något som vi på TVdags rapporterade om i höstas:

»Inte heller jag hade en aning om att serien var sönderklippt när jag började följa den på den svenska streamingkanalen. Men jag tyckte slutscenerna – och inledningarna på nästföljande avsnitt – var mycket, mycket konstiga. Jag undrade hur serieskaparen Hugo Blick hade tänkt, och började rent av (pinsamt nog!) inbilla mig att det var ett excentriskt kreativt drag, en lek med avsnittsdramaturgin…«, skrev Kjell Häglund då.

Men SVT kommer alltså att visa originalversionen som visats på BBC i Storbritannien. Det tackar vi för.

The Honourable Woman har premiär i SVT1 den 14 april kl 22:30.

Glädjande nyheter för alla som älskar riktigt högkvalitiv drama-tv: SundanceTV:s första, och kraftigt kritikerhyllade, originalserie Rectify har svensk premiär i kväll 22:00, på kanalen Viasat Crime. Handlingen kretsar kring Daniel Holden, makalöst starkt spelad av Aden Young, som efter att ha avtjänat 19 år för våldtäkt och mord på sin flickvän blir frisläppt från fängelset då man hittat nya dna-bevis i fallet. Hans återkomst till sin hemort blir en mardröm för hela staden.

Redan säsong 1 visade vilka höga konstnärliga ambitioner serieskaparen Ray McKinnon hade (ja, redan som skådespelare har han kanske visat det, när man tänker efter, så som han specialiserat sig som rolluttolkare av enstörig yrkesgalenskap… som prästen i Deadwood och U.S. attorney i Sons of Anarchy). Men säsong 2 tog ett steg till mot det filmiskt impressionistiska, och mot en ännu mer modigt dröjande extremnärvaro i scener, situationer och sentiment.

Viasat Crime kommer att alltså att visa första säsongen nu i vår, med start i kväll, och sedan följa upp med säsong 2 i höst. Även säsong 3, som just nu är under slutproduktion i USA, kommer att sändas av Viasat. Tyvärr verkar den inte dyka upp på Viaplay.

Rectify sänds på Viasat Crime med start i kväll kl 22.

Just nu finns Askungen att se i två versioner på bio: Cinderella och Into the Woods. Båda är signerade Disney och det är ytterst intressant att se att även om de båda flickorna skiljer sig avsevärt i fråga om attityd och gestaltning så finns ett tydligt element som binder dem samman: sex.

Båda berättelserna har ett element av besatthet över sig. Prinsen bara måste ha tjejen han snackat lite med på dansgolvet.

I Rob Marshalls fantasyfilmversion av klassiska Sondheim-musikalen Into the Woods är Askungen (Anna Kendricks) en hårt arbetande singeltjej som gärna festar när hon kan men inte redo att binda sig ännu. Hon går på den kungliga balen tre nätter i rad men flyr innan midnatt inte för att hon måste utan för att hon börjar känna sig pressad av sin danspartner prinsen, och själv är hon osäker på om hon är redo för ett förhållande. I synnerhet ett bakom stängda slottsdörrar där det är ganska så givet att hon måste producera en arvinge. Hon är givetvis oskuld, annars skulle hon varken vara Askungen eller en prinsesskandidat. Hon beskrivs i filmen som »mö«.

I Cinderella poängteras oskuldens dygd om och om igen och här möter vi en flicka av renaste slag - ofördärvad i både sinne och kropp. Hon tror gott om alla, har inte sett någonting av världen utan har mest tillbringat uppväxten i trädgården hemma, med lika snälla och oskuldsfulla djur. När hon träffar prinsen uppstår kärlek, det allra renaste som finns i sagorna. Äkta kärlek häver förtrollningar och förbannelser. Äkta kärlek är alltings mål.

Båda berättelserna har ett element av besatthet över sig. Prinsen måste ha tjejen han snackat lite med på dansgolvet. Så pass intensiv är denna längtan att man drar ihop ett helt entourage för att söka land och rike runt efter henne. Inte för en sekund finns någon tanke på att hon kanske, som i Into the Woods fall, gett sig iväg från balen självmant och inte vill bli funnen. Nej, hon måste hittas och hon måste äktas (annars är ju sex en omöjlighet). I Cinderella får prinsen till och med något svart i blicken när han uppmanar sina kumpaner att inspektera varenda mö. »Inga kostnader ska sparas«. Into the Woods går ännu längre och låter prinsen med feberglansiga ögon sjunga – skrika – ut sin sexuella frustration. Han sjunger om hur han måste ha henne. Han sliter upp knapparna på skjortan och ställer sig sexuellt suggestivt med framtryckt skrev och skriker: »Agony!« Nu är detta naturligtvis gjort med viss glimt i ögat men budskapet kunde inte vara klarare: sexuell besatthet.

Sedan kommer sökandet. På ett närapå stalker-aktigt vis stampar man in i hem och hus och synar varje mö. I Into the Woods försöker man till och med på ett lite rovdjursaktigt sätt gillra en fälla så att Askungen inte ska kunna smita ifrån den kåta prinsen som kommer springande efter henne i tajta byxor.

Men hon kommer undan naturligtvis. Precis som sagan lyder. Men vi vet alla vad som händer sedan, och det är det momentet jag har svårast att acceptera: skoprovandet.

Poängen är fortfarande att den borttappade skon är något slags identitetsbevis som krävs för att Prinsen ska godta henne som brud. Mina tankar går till den obehagliga traditionen att kontrollera om den blivande bruden är oskuld.

I båda filmerna är det uppenbart att prinsen känner igen sin tilltänkta brud trots att balklänningen är borta och ersatt med smutsiga pigkläder. »Jag skulle känna igen de där vackra ögonen var som helst«, säger prinsen i Into the Woods. »Jag visste att jag skulle hitta dig«, säger han i Cinderella. Det är alltså helt uppenbart att prinsen hittat flickan han letat efter men ändå kräver han bevis för att det verkligen är hon. Skon blir beviset, och hon måste prova den inför vittnen dessutom som alla kan garantera att detta är flickan.

Det finns någonting obehagligt sexuellt dominerande över detta, tycker jag. I synnerhet i Cinderella där prinsen gör en min som säger »Jag är ledsen men jag måste kolla…« när han med en smekande gest styr in Askungens nakna fot i skon. Och sedan drar en slags lättnadens suck när den passar, inför alla vittnen som också kan andas ut.

Sigmund Freud skrev tidigt om skor som symbol för vaginor och päls som sexuellt suggestivt material.

Från början var det en pälssko det handlade om och inte en glassko. I Bröderna Grimms version är den gjord av guld. Men poängen är fortfarande att den borttappade skon är något slags identitetsbevis som krävs för att Prinsen ska godta henne som brud. Mina tankar går till den obehagliga traditionen att kontrollera om den blivande bruden är oskuld.

Detta är jag naturligtvis inte ensam om att tycka eller känna. Till och med Askungens wikipediasida tar upp denna gamla, antika teori. Och sa jag att det från början handlade om en pälssko? Sigmund Freud skrev tidigt om skor som symbol för vaginor och päls som sexuellt suggestivt material. Och ska vi prata om glas kan man ju nämna att sprucket glas inte går att återställa och är en vedertagen symbol för oskuld. Hur är det med det där med krossade glas på judiska bröllop förresten?

Extra uppenbar blir symbolen också när de elaka styvsystrarna stympar sig i ett desperat försök att förvanska sig själva och få sina fötter att passa i skon.

Så när man nu tar sig friheten att göra om Askungen till en lite modernare, självsökande kvinna som i Into the Woods, varför trycker man så hårt på skotestet? Antagligen för att sagan kräver det. Men ändå. Gör man om ett element i sagan kanske man kan göra om flera?

 Cinderella och Into The Woods går att se på bio just nu.

Det är konsertdags för Nashville-skådespelarna! För andra året i rad har man spelat in ett specialavsnitt där skådespelarna i Nashville sjunger ett urval av senaste säsongens låtar. Det hela utspelade sig på Grand Ole Opry den 31 januari och fansen bjöds in att köpa biljetter och se hela inspelningen. Åtta låtar ur seriens numera gedigna arkiv framfördes, de flesta från säsong tre, men även en gammal favorit från säsong ett.

I Nashville: On the Record berättar Sam Palladio om hur han skriver och spelar in låtar: »I'm doing pretty much what Gunnar does on a daily basis«

Dessa sattes ihop till ett album och dagarna efter sändningen i USA förra veckan låg Nashville: On the Record Volume 2 (live) etta på iTunes Country album-lista och som högst tvåa på album-listan, alla genrer. Sju av de åtta singlarna klättrar på listan för Top 100 country songs. Som vanligt håller alla låtarna mycket hög klass, men en av de bästa måste nog ändå vara Lukes break-up-sång från tidigare i vinter, If I Drink This Beer, som i showen framfördes av både Will Chase (Luke) och Chris Carmack (Will).

Nashville: On the Record 2: Chris Carmack and Will Chase.

Hayden Panettiere (Juliette) hoppade över Nashville: On the Record i år, och är ursäktad då hon precis fött barn. Connie Britton (Rayna) sjunger tyvärr inte gärna live. Hon är skådespelerska som spelar countrystjärna (och det gör hon otroligt bra) men ser sig inte som sångerska. I showen visar resten av gänget dock hur galet talangfulla de är även som artister, något som också medför att de ofta är inbjudna att spela på stadens många musikscener. Sam Palladio (Gunnar), Jonathan Jackson (Avery), Charles Esten (Deacon) och även Lennon & Maisy Stella (Maddie och Daphne) – alla är de regelbundna gäster på the Opry. Bara senaste veckan har flera av dem gjort framträdanden på olika scener i och utanför Nashville.

Lennon och Maisy ställde sig på scen förra söndagen för att hjälpa sin tv-mamma, Britton, att samla in pengar till African Children’s Choir, som firade 30 år med ett evenemang på 3rd & Lindsley i Nashville. De framförde sin cover av Charli XCX Boom Clap, och om ni av någon outgrundlig anledning missat deras video… kolla här:

Tjejerna är fantastiska!

Detta var en av dessa sällsamma gånger då Connie Britton faktiskt ställde sig på scenen och sjöng live. Tillsammans med Esten, som också var inbjuden, sjöng hon bland annat den senaste duetten från Nashville, The River Between Us. Syrgas behövdes!

Esten har även han hunnit med en »in the round«, då flera songwriters deltar och turas om att spela sina låter, på Bluebird Café förra lördagen samt en konsert tillsammans med Clare Bowen (Scarlett) på anrika Arcada Theatre i St Charles i lördags. Samma dag deltog Palladio i Tin Pan South songwriters festival i Nashville då han satt med i en annan »in the round« på Douglas’ Corner. Under dessa spelningar blandas låtar från serien med egna kompositioner, co-writes och covers, och artisten och karaktären samsas på scen. Både Esten och Jackson har skrivit låtar som använts i serien och Jackson spelar flitigt med egna bandet Enation.

Musikansvariga i serien samarbetar med musikförlagen i staden, som vid det här laget, med lite input om storylines, vet ganska väl vilken typ av låter de olika karaktärerna kan tänkas sjunga. Man använder låtar från både relativa nykomlingar i branschen och de riktigt etablerade låtskrivarna. Fade into You, från säsong 1, som Palladio och Bowen sjunger i Nashville: On the Record i år (och nedan på the Opry), är skriven av bland andra en av Nashvilles mest framgångsrika låtskrivare, Shane McAnally, ansvarig för låtar till Kacey Musgraves, Tim McGraw, Miranda Lambert och en rad andra stjärnor.

Under showen Palladio berättar om hur han skriver och spelar in låtar: »I'm doing pretty much what Gunnar does on a daily basis«, och precis så känns det: skådespelarna och musiken, staden och serien, flätas samman, och det är det som skapar den otroligt autentiska musikaliska atmosfären i serien. Musiken blandas upp med den hjärtskärande dramatiken och den lite lätta komiken – kom ihåg gravida Juliette som försöker ta sig upp från golvet efter yoga-passet eller agerar svartsjuk flickvän i golfbil. (Panettiere och även Jackson är faktiskt komiska genier.)

Sista sjoket av säsong tre började 1 april USA. Dags att åter få regelbundna andningsuppehåll medan vi följer Deacon och Raynas fortsatta resa och att få reda på vad Christina Aguilera ska ställa till med i Nashville i vår. Och låt oss hoppas att denna evighetslånga graviditet snart få ett slut!

Som brukligt lär det bli nervös väntan innan ABC bestämmer sig och låter meddela vilka serier som får ytterligare en säsong. Detta avslöjas i mitten av maj och förra året var det en riktig mardröm för alla Nashville-fans, då serien först i trettonde timmen, efter tuffa förhandlingar och en frenetisk aktivitet på twitter, blev klar för säsong 3. Nashville har inte de högsta tittarsiffrorna i USA och är dyr att producera, men serien har en stor skara riktigt lojala fans och musiken är populär. Det är också oftast så att serier som är på säsong 3 också får en säsong 4, eftersom det då finns möjlighet för bra avtal för syndication, då serierna tillåts visas i andra, lokala tv-kanaler i USA.

Som sagt, musiken från Nashville: On the Record rusade upp för iTunes-listorna, och att Nashville's ensemble ger sig ut på turné kan inget annat än hjälpa till. Åtta konserter runt om i USA blir det i vår, och det här året finns även västkusten med på rutten, som börjar i New York 29:e april och slutar i Phoenix den 10 maj. Biljetter fanns fortfarande att tillgå i skrivandets stund. Serien har från början marknadsfört staden och gjort den till ett ännu mer attraktivt turistmål. Stadens musikscen har omfamnat skådespelarna och bidragit till samt marknadsfört musiken. Och nu med turnén och alla andra konserter, gör musiken sitt att för att uppmärksamma serien. Cirkeln sluts.

De som kanske har de allra bästa sångrösterna i serien är Carmack and Aubrey Peeples (Layla). Båda är med på turnén och kommer säkerligen sjunga denna sång, precis som de gjorde på On The Record – If Your Heart Can Handle It:

Vad som är kul är att Sverige äntligen är i synk med USA vad gäller tillgänglighet av musiken, i alla fall på albumfronten – singlarna är det lite si och så med. Albumet Nashville: On the Record Volume 2 (live) finns redan på svenska Spotify och iTunes. Videor från Nashville: On the Record 2 kan ses på Youtube med hjälp av VPN.

Nashville finns på Viaplay, avsnitt 16, säsong 3, blir tillgängligt 10 april.

Zombieapokalypsen började för sex månader sedan. Tio personer sitter instängda i ett köpcenter som tidigare fungerat som tillfällig militärbas innan det blev övertaget av zombies. Där måste de överleva i en vecka innan armén kan hämta upp dem. Till sin hjälp har de radiokontakt med armén som skickar ut dem på uppdrag för att hitta det de behöver – mat, vatten, medicin, och så vidare.

Producenterna är bra på att variera uppdragen – att gå och hämta vatten från kranen på torget blir ett nytt äventyrsscenario varje gång.

Serien är väldigt producentstyrd. Den enda gång deltagarna är fria att göra vad de vill är när de befinner sig i den skyddade basen – ett stort öppet rum med sängar, soffor, grundläggande köksutrustning – skyddade från zombies av en rullport. Annars är det armén som bestämmer vilka uppdrag de ska utföra, och hur många personer uppdraget kräver.

Uppdragen i sig liknar morbida versioner av sådant man skulle kunna se i Fångarna på fortet. Ett av de första, lättare uppdragen är att hämta kuddar, täcken och annat från en närliggande butik. Väl framme måste de hitta lagernyckeln som finns hos butikschefen som ligger i en av liksäckarna i rummet. Efter en viss tid gått kommer zombies vakna från andra liksäckar och anfalla, fast det vet förstås inte deltagarna.

Ett senare, svårare uppdrag är att omdirigera vattnet i byggnaden, eftersom vattenkällan till kranen på torget som de hittills fått vatten ifrån har sinat. Då måste en deltagare gå in i ett kolsvart rum med zombies för att vrida om ett hjul på ett rör. Rörmokare kan klaga på min bristande terminologi i kommentarerna. För att kunna orientera sig i det mörklagda rummet måste en annan deltagare titta på en monitor med night-vision och leda den utsatta deltagaren rätt via walkie-talkie.

Så ni förstår Fångarna på fortet-liknelsen.

Producenterna är bra på att variera uppdragen. Till exempel måste deltagarna flera gånger gå och hämta vatten från kranen på torget, men varje vattenhämtningsuppdrag är olika utformat så nya scenarion utspelar sig varje gång.

 De har castat en grupp ointressanta personer med ytliga egenskaper som på pappret gör de intressanta.

»Men ska du inte säga något om deltagarna?« frågar ni. »Jag hejar på Amena för hon är snyggast«, svarar jag. »Vad ytlig du är«, säger ni. Men tyvärr är det inte jag som är ytlig, det är producenterna. De har castat en grupp ointressanta personer med ytliga egenskaper som på pappret gör de intressanta. Vi har en kvinna som har varit man och en man som tycker att män ska vara män. Skön drama-kombination om det någonsin kommit upp att hon har varit man, vilket det givetvis inte gör, för varför skulle hon berätta det för en grupp främlingar. Vi har en person med benprotes och en person som är döv, men deras funktionsnedsättningar utgör inget som helst hinder för dem.

Med andra ord, castingfolket har varit otroligt cyniska och lata. Ni förstår nu varför jag hejar på den jag tycker är snyggast. Vilken annan anledning har jag att heja på någon när de – som realitydeltagare, om än inte nödvändigtvis som riktiga människor ute i verkligheten – är fruktansvärt tråkiga? Det mesta drama vi får är huruvida Person X gjort fler uppdrag än Person Y. Gäsp.

Men trots casting-missen är I Survived a Zombie Apocalypse en underhållande serie, om så bara för att man kan föreställa sig hur man själv hade agerat i samma situation.

I Survived a Zombie Apocalypse visas på BBC i Storbritannien.

UKTV – en ny aktör på den brittiska tv-marknaden – firar sin lansering med en chokladkopia av skådespelaren Benedict Cumberbatch. »Chocobatch«, som den förstås kallas, är gjord av 500 belgiska chokladkakor och tog 250 timmar att konstruera.

»Chocobatch« tog form efter att man skickade ut en enkät till 2000 brittiska kvinnor som fick avgöra vem som är den mest ätbara skådisen. Sherlock-stjärnan vann denna smickrande omröstning med god marginal före bland andra Damian Lewis (Homeland) och David Tennant (Broadchurch).

Har du vägarna förbi London på långfredagen kan du svänga förbi Westfield Stratford City för att få en glimt av detta mästerverk. Annars får du nöja dig med denna bakom-kulisserna-video från chokladlaboratoriet där »Chocobatch« blev till:

Trevliga nyheter för alla House of Cards-fans. Nu är det klart att Frank och Claire Underwood återvänder till Netflix nästa år med en fjärde säsong. Skaparen och showrunnern Beau Willimon twittrade ut nyheten i natt:

Official - S4 of @HouseofCards announced. But the writers & I have been secretly writing for months hehe. @netflix pic.twitter.com/rmra1rWBlj

— Beau Willimon (@BeauWillimon) 2 april 2015

Det var väl rätt väntat att det skulle bli en säsong till, men ändå lite överraskande att Netflix väntade så länge med att gå ut med nyheten. Det har nog fått några fans att bli lite oroliga.

Inspelningarna börjar i sommar och avsnitten kommer troligtvis släppas runt februari/mars nästa år.

Längtar ni?

Mina olika sociala flöden slog i princip i taket igår när det meddelades att Netflix hade beställt ett nyproducerat sketchprogram av Bod Odenkirk och David Cross, With Bob and David. Stämningen var både extatisk och något skeptisk – vissa trodde de såg i syne och vägrade tro på nyheterna, andra korkade upp champagnen. Men det stämmer faktiskt. Och det var väl bara en tidsfråga innan Netflix utökade sitt egenproducerade utbud så att det även inkluderade sketchprogram jämte dramaserier och sitcoms. Med tanke på det känns det som ett logiskt steg.

För ett par månader sedan smögs det ut uppgifter om att det gamla gänget ånyo skulle samlas kring Bob och David, skriva något och kanske få till en turné – men en ny laddning TV-visade sketcher hade nog få hoppats på.

Av juridiska skäl kallas alltså inte det nya programmet för Mr. Show with Bob and David 2.0 (HBO äger rättigheterna till den gamla sketchshowen), men det hade lika gärna kunnat heta det. För enligt vad TVdags erfar är alla – verkligen, alla – tidigare inblandade personer ombord för den här nysatsningen. Hela Mr. Show-gänget: Paul F. Tompkins, Brian Posehn, Scott Aukerman, Jill Talley, Jay Johnston och de andra. För ett par månader sedan smögs det ut uppgifter om att det gamla gänget ånyo skulle samlas kring Bob och David, skriva något och kanske få till en turné – men en ny laddning TV-visade sketcher hade nog få hoppats på. Men här är vi nu! Netflix har beställt fyra halvtimmar och en timslång bakom kulisserna-dokumentär.

Inspelningen har precis inletts i Los Angeles, och flera av sketcherna regisseras av Jason Woliner (The Human Giant, Eagleheart), vars känsla för filmiskt berättande nog kommer att passa Bob och David väl. Dessutom står Tim & Erics bolag Abso Lutely för produktionen.

Men vad är då Mr. Show, och varför ska du bry dig? Tja, det är bara det absolut bästa sketchprogrammet som sänts på amerikansk TV de senaste 30 åren. Ett makalöst bra program som gick på HBO från 1995 till 1998, vände upp och ner på sketchvärlden och banade väg för en hel generation komiker. I år är det således 20 år sedan Mr. Show hade premiär, och att något skulle göras för att uppmärksamma jubiléet stod klart – men att det skulle innebära en ny sketchshow kom som en mycket trevlig överraskning.

Här är några snabba favoriter från när det begav sig senast. Om det nya materialet ens kommer i närheten av de här sketcherna blir jag överlycklig.

Och så, en av de allra bästa sketcherna, kanske någonsin:

With Bob and David har premiär på Netflix senare i år.

Michelle Obama har arbetat med att försöka få amerikanska barn och ungdomar att äta hälsosammare under några år nu med kampanjen »Let's Move«. När hon gästade Jimmy Fallon för några år sedan så firade hon och Jimmy den lyckade kampanjen genom att visa upp »Evolution Of Mom Dancing«, alltså mamma-dansens utveckling. Youtubeklippet blev en succé:

Och i natt var det dags för en uppföljare. Kampanjen fyller fem år och det måste ju såklart firas med ännu mer dans:

Hur cool är Michelle Obama? Typ, coolast i världen?

City slickers (C More Action långfredag kl 13:05)

Magnus: Billy Crystal, innan han började se så där konstig ut, Daniel Stern och Jack Palance i en film om att finna sin inre vilda västern-man, i vilda västern. Det här är inte på något sätt vansinnigt roligt, utan pratigt Woody Allenskt och lågmält mysigt. Precis så som långfredagen ska vara. Plus för en grym duell där två Ben & Jerry-snubbar ska matcha mat med glass. Ska du välja bort påskägget mot en film i år så blir det den här.

Tusen bitar (SVT Långfredag kl 21)

Per: Magnus Gertten och Stefan Bergs hyllade dokumentär om Björn Afzelius är ett känsligt porträtt av en komplex människa – omdiskuterad proggikon och folkkär svensktoppsartist, konstnär och notoriskt otrogen kvinnokarl. Obligatorisk tittning för alla som är det minsta intresserad av svensk samtidshistoria, både musikalisk och politisk.

Ombytta roller (TV4 Film långfredag kl 21)

Per: Två rika knösar slår vad: de ska rasera tillvaron helt för sin servile placerare (Dan Aykroyd) och ersätta honom med en rivig uteliggare (Eddie Murphy) i ett cyniskt socialt experiment… Men offren slår sina påsar ihop och planerar en gruvlig hämnd. John Landis underhållande komedi från 1983 håller fortfarande, med Aykroyd och Murphy i toppform.

Grace (TV4 Komedi långfredag kl 23:55)

Magnus: »She's special, she needs special food«. Ord man inte vill höra i samband med att man just blivit förälder, till ett »dödfött« barn med aptit för blod … Madeleine Matheson döper sitt barn till Grace och det är också namnet på Paul Solets känsliga långfilmsdebut. Sällan har skräck och sorg delat utrymme så bra som här. Ett led i skräckgenrens evolution och en perfekt film att avsluta långfredagen med.

Du har mail (TV4 påskafton kl 11:30)

Björn: Tom Hanks äger en stor bokaffärskedja som konkurrerar ut Meg Ryans lilla affär runt hörnet i Nora Ephrons mysiga remake av The Shop Around the Corner. Att Ephron redan 1998 gör en internetdejt-spaning ser jag som ytterligare ett bevis på att hennes rom-com-känsla än i dag saknar motstycke.

Den store Gatsby (C More First påskafton kl 12)

Magnus: Luhrmanns Den store Gatsby är en maffig tårtattack, ett överdådigt spektakel, men till skillnad från Moulin Rouge eller Romeo & Julia för den delen, så köper jag det här. Fantasin känns visserligen fortfarande konstlad och fullproppad men inte ostyrd. Ett tyglat kaos. Inte på långa vägar perfekt utan mer som en attraktion av något slag, en teknisk bedrift där man som filmnörd kan roa sig med att försöka avgöra vad i detta filmiska miniuniversum som är på riktigt och vad som är digital magi. Svårare än det låter. Och Leonardo DiCaprio, som Gatsby, är precis så balanserat kylig som rollen kräver.

On the Town (TCM påskafton kl 13:25)

Per: Tre ystra sjömän – Gene Kelly, Frank Sinatra och Jules Munshin – lägger till i New Yorks hamn för en 24-timmars permis, där de både hamnar i trubbel och möter kärleken. Stanley Donens och Gene Kellys klassiska MGM-musikal från 1949 (mysig svensk titel: New York dansar) är en fröjd från början till slut.

Imse vimse spindel (TV11 Påskafton kl 23)

Per: Elaka spindlar från Amazonas-djungeln tar sig via omvägar till en sömnig småstad i Kalifornien och orsakar kaos. En av 1990-talets allra mest charmiga mysrysare (originaltitel Arachnophobia) är inget för spindelfobiker, men bjuder på Jeff Daniels i huvudroll och John Goodman i en smarrig biroll som hårdkokt skadedjursbekämpare. En perfekt avslutning på kvällen.

The Sound of Music (TV8 Påskdagen kl 14:45)

Per: The hills are alive with the sound of muuuuuuusic… Se den hämmade änkemannen och ex-militären Georg von Trapp (Christopher Plummer) tina upp när hans pigga barnflicka Maria (Julie Andrews) får pli på hans sju barn med hjälp av sång! En av tidernas mest älskvärda helgmatinéer, alldeles lagom att dåsa till på en seg söndagseftermiddag.

Grizzly Man (Silver påskdagen kl 21)

Magnus: För dig som inte redan sett Werner Herzogs Grizzly Man är det ett måste att spika sig framför teven klockan 21.00 ikväll. Det är tillsammans med en annan av Herzogs filmer Encounters At the End Of the World en av de bästa dokumentärer som någonsin gjorts. Och som i alla bra dokumentärer kan det autentiska ifrågasättas. Herzog har ett mål med sin film och låter sig inte stoppas av genre-gränser. Bäst är scenen där Herzog lyssnar på inspelningen av när den excentriske Treadwell slits i stycken av en björn, men skonar oss tittare. Snällt av dig Werner, och så gjorde det ju filmen så mycket bättre också.

Viva Las Vegas (TCM annandag påsk kl 13:35)

Björn: Elvis Presley som racerförare. Ann-Margret som världens sexigaste dansare. Låten Viva Las Vegas! Vad väntar ni på?

The Shop Around the Corner (TCM annandag påsk kl 15)

Björn: Jimmy Stewart och Margaret Sullavan är kolleger i en presentshop i Budapest (givetvis pratar de av självklar anledning engelska i Budapest). De går varandra på nerverna samtidigt som de är brevvänner, utan vetskap om att det är med varandra de pennfajtas. Kärlekstrassel uppstår. En underbar svartvit pärla som funkar året runt trots julkänslan.

Draktränaren (Kanal 5 annandag påsk kl 17:10)

Björn: Draktränaren blev blåst på Oscar-statyetten för bästa animerade film 2010. Toy Story 3 stal den rakt framför näsan på oss. Till skillnad från Toy Story 3 har Draktränaren alla kvalitéer som Pixar-filmerna brukar ha: en osannolik hjälte, ett kramvänligt djur och ett jättestort hjärta. Dagens bästa medicin mot söndagsångest (på en måndag) om du skulle drabbas.

Smala Sussie (TV4 Film annandag påsk kl 21)

Björn: Ulf Malmros värmländska gangsterkomedi med en glimrande Tuva Novotny i titelrollen. Dessutom Kjell Bergqvist i en av sina bästa roller. Fun fact: Scenen där Banarne sätter på Smala Sussie mot motorhuven på en bil fick Klasse Möllberg och Lasse Åberg att se rött: »Så här gör man bara inte!« Ulf Malmros svarade att »det här är en hyllning till Banarne«.

In a World (Viasat Comedy annandag påsk kl 21)

Magnus: Drog mig för att se den här filmen på grund utav dess titel. Suck, ännu ett europeiskt arty drama av Atom Egoyan tänkte jag. Kanske det, om Egoyan varit från Europa och In A world gjorts i … Europa. Strunt samma, vad jag ville komma till är att jag hade fel, på alla punkter utom dess bedrövliga titel - som faktiskt är rätt smart, men på ett lite för europeiskt sätt. Far och dotter konkurrerar i att bli Hollywoods mest erkända röstaktör och arvtagare till rösternas röst Don LaFontaine. Och det är där In A World kommer ifrån. Unik liten film som förtjänar att ses!

Suktar du efter en gammaldags actionhjälte? Någon som kan rensa upp bland skurkar lika effektivt som Sylvester Stallone, leverera oneliners lika bra som Arnold Schwarzenegger, spöa upp bovar lika självklart som Chuck Norris och kisa med ögonen lika hotfullt som Steven Seagal? En frihetens förkämpe som står för traditionella värderingar, vägrar ta order från mesiga chefer och kör sitt eget race? Då är det hög tid att du stiftar bekantskap med Jack Decker, hemlig agent med rätt att döda, som ideligen räddar Amerika från terrorister och andra hiskeliga hot samtidigt som den inkompetenta presidenten står handfallen och kollegorna famlar i blindo.

Den stenhårde agenten är huvudperson i webbserien som bär hans namn, Decker, vars säsongsfinal går att avnjuta senare idag på YouTube. Det här är andra säsongen av Decker, och den är betydligt mer ambitiös än premiärsäsongen – nya avsnitt har lagts upp måndag till fredag under sammanlagt fyra veckors tid. Inspelningsmiljöerna är också lyxigare än tidigare; från första säsongens fastland har den actionspäckade handlingen nu flyttats till Hawaii, där Decker njuter av en välförtjänt semester men omgående dras in i hetluften igen då ett gäng terrorister gör ögruppen till mål för sina ondsinta planer. Därmed säsongens undertitel: Decker: Port of Call: Hawaii.

Decker är en reaktionär, rökande, kompromisslös supermänniska som tröttnat på politikernas diplomatiska skitsnack och bestämt sig för att på egen hand rensa upp bland världens terrorister.

För att förstå var Decker kommer ifrån måste man förstå i vilket universum han existerar. Sedan några år tillbaka har komikerna Tim Heidecker och Gregg Turkington (även känd som »America's Funnyman« Neil Hamburger) lett det amatörmässiga filmprogrammet On Cinema At the Cinema, först som en podcast, sedan som en webbserie i samarbete med Adult Swim.

Den enkla beskrivningen av programmet är att Tim och Gregg spelar lättimponerade biorecensenter med noll trovärdighet som gladeligen ger vilken skitrulle som helst toppbetyg med snuttifierade omdömen och strösslar ut affischvänliga banaliteter på löpande band – alla filmer är »Oscar contender« och »movie of the year« – som ett par Siskel & Ebert för dummies, ungefär. Senaste avsnittet, som är ganska representativt för programmets ton och stil, släpptes häromdagen och behandlar filmerna Furious 7 och Woman in Gold.

Men minst lika roligt som On Cinema At the Cinema är har det varit att följa utvecklingen kring programmet och hänga med på alla bisarra stickspår som uppkommit via det. Tim och Gregg har alltid haft ett lågintensivt antagonistiskt förhållande – Tim är den självbelåtne, dryge, lynnige programledaren, Gregg den försynte, nördiga »experten« som älskar sin VHS-samling.

Utöver den passivt-aggressiva laddningen har det under årens lopp sipprat in allt fler detaljer i programmet från framför allt Tims liv – hans politiska åsikter, diverse högtflygande projekt, kraschade kärleksaffärer, och så vidare. Han har krisat både professionellt och privat framför kameran, och stundom befunnit sig i fritt fall, något som i sin tur påverkat programmet på ett ofta hysteriskt roligt sätt. Beroende på hur han mår har programmet sprungit iväg i alla möjliga märkliga riktningar, samtidigt som den timide Gregg bara vill fokusera på film och tipsa om dammiga fynd ur sitt videobibliotek. Hela serien är en fantastisk slow burn.

On Cinema-världen är en fenomenal, mångbottnad, konceptuell triumf signerad Heidecker och Turkington

Det är ur Tims högerpopulistiska, Bill O'Reilly-influerade, anti-Obama-osande retorik som Decker fötts. Decker, som naturligtvis spelas av Tim själv, är en reaktionär, rökande, kompromisslös supermänniska som tröttnat på politikernas diplomatiska skitsnack och bestämt sig för att på egen hand rensa upp bland världens terrorister. En hjälte formad av 1980-talets biffiga actionfilmer och med en tydlig politisk agenda. I Tims ögon är Decker en beundransvärd patriot som säger sanningen om landets korrupta styre – och särskilt den mjäkige President Davidson (som spelas av Joe Estevez!). Och serien Decker framställs av upphovsmakaren själv som ett enastående drama, ett alster som med allra största säkerhet skulle vunnit en Oscar för bästa film om bara akademin hade tillåtit att webbserier nominerades.

Självfallet är Decker en otroligt amatörmässig och klumpig produktion. Självförhärligande och pompös men också underhållande tafflig – ingen kan sina repliker, specialeffekterna är skrattretande, handlingen löjlig. Hela serien ser ut att vara inspelad på en eftermiddag under Tims semester. Men naturligtvis är den undermåliga och amatörmässiga kvaliteten avsiktlig, och den ligger helt i linje med Tims grandiosa självbild.

Eller kanske ska jag skriva »Tim«, eftersom »Tim« är lika mycket påhittad av den riktiga Tim Heidecker som Decker är skapad av »Tim«. Idén att spela en skruvad version av sig själv är inte ny, men hela On Cinema-världen med »Tim« och »Gregg« och Decker är en fenomenal, mångbottnad, konceptuell triumf signerad Heidecker och Turkington, och jag ser redan fram emot en tredje säsong. Amerika behöver en riktig hjälte.

Decker: Port of Call: Hawaii finns i sin helhet på YouTube. 
Säsong 1 av Decker kan man se här.

Kjell Häglund skrev bland annat följande rader om Pompidou när Matt Lucas från komikerduon bakom Little Britain gjorde comeback i tv-världen tidigare i våras:

Det är oförklarligt roligt – medryckande, knasigt, ohejdbart… Att det kan finnas så mycket inneboende humor i en kort sekvens musik som är så omöjlig att fånga med ord! Antingen garvar man stort direkt när man hör det, och garvar lika mycket varje gång det återkommer, eller så hör man det bara inte.

När jag testade ett par Pompidou-klipp på två personer i min närhet reagerade den ena med avsky (»han är ett vidro«) och den andra med en axelryckning (»jag har sett klippet tre gånger nu, jag kommer inte gilla det mer om jag ser det en gång till«). Jag säger inte att de har fel, men mig träffar humorn helt rätt. Jag skrattar så ögonen tåras varje gång jag ser vissa klipp. Med det sagt: Pompidou är inte rakt igenom vrålkul. Det är högst fem minuter per halvtimmeslångt program som är så roligt, ibland bara ett kort ögonblick. Men de ögonblicken producerar tårar av guld.

I senaste avsnittet – Hoarder –  hade Pompidou samlarmani. Hans butler tog i med hårdhandskarna och sålde av allt skräp på loppis men Pompidou fick snilleblixten att klä ut sig i olika utstyrslar och köpte helt sonika tillbaka hela rasket. (En maskerad i samma lokaler gjorde att det var helt legit att klä ut sig och butlern märkte inget.) För att göra en lång historia kort: Pompidou kom hux flux utklädd till Freddie Mercury och ljuv musik uppstod. Kolla klippet!

Den nya BBC-miniserieversionen av J.K. Rowlings socialrealistiska vuxenroman Den tomma stolen från häromåret, The Casual Vacancy, är oväntat lyckad. Manuset av Sarah Phelps är så perfekt, och äktenskapet Phelps/Rowling får närmast en BBC-klassisk, socialpedagogisk Jimmy McGovern-ton i storyn om politiska klass-, köns- och generationskonflikter i en skenbar engelsk landsbygdsidyll.

När seriens tre avsnitt gick på BBC för några veckor sedan delade den upp vissa brittiska kritiker efter ideologisk färg: vänsterlutande älskade den, konservativa fnyste åt uppdelningen i, typ, goda medmänniskor och onda tories. Vilket dock bara röjde vilka kritiker som är »onda tories«, ty Rowling-serien skapar hela, trovärdiga människor över hela linjen – även av det konservativa etablissemanget i det lilla fiktiva samhället Gapford, likväl som givetvis även »vänstersidan« gestaltas med olika mänskliga motsägelser och skavanker.

Undantaget är underbara Rory Kinnears socialarbetare Barry Fairbrother, som får hjärnblödning och dör precis i inledningen men fortsätter spela en huvudroll i storyn – det är han som, på alla sätt och vis, är hjärtat i den, och i hela stan. (Och vilken BBC-vinter för Rory Kinnear! Utöver detta är hans insats i Graham Linehans och Steve Delaneys Count Arthur Strong ett av säsongens mest gediget klassiska sitcom-konsthantverk.)

The Casual Vacancy finns på HBO Nordic.

Allsvenskan: Djurgårdens IF–IF Elfsborg (C More Live 3 söndag kl 17:30)

Malmö FF har använt CL-miljonerna smart och ser ruskigt starka ut – mer eller mindre två spelare av hög allsvensk klass på varje position, och offensivt är överflödet ännu större. IFK Göteborg fick behålla Vibe, har i Gustav Engvall en spelare som står på gränsen till det riktigt stora genombrottet och har fyllt på med intressanta nordiska värvningar och det hårt bultande blåvita hjärtat Sebastian Ericsson.

AIK har ett antal lite osäkra nyförvärv, men samtidigt en stadga och kontinuitet som kan bli avgörande. Häcken har fått behålla de rätt underbara bröderna Gustafsson och har en av seriens absolut högsta högstanivåer – i ungefär fyra eller fem matcher varje år. Kalmar har återförenat hela brödratrion Elm och kommer Rasmus igång igen kan smålänningarna i princip gå hur långt som helst, faktiskt utmana om guldet. Örebro gjorde en sinnesjukt stark höst och har övertygat i försäsongens cupmatcher, men har en tunnare trupp än topplagen och kan bli sårbart för skador och avstängningar. Henrik Larsson kommer hem till Helsingborg och ska visa att han är »the real deal« med en ojämn trupp. Hammarby har landets största publik, Kennedys fot och Nanne Bergstrands rävighet.

Medan övriga topplag värvat stora namn har Elfsborg lite i skymundan värvat exakt det som behövdes.

Hur man än ser på saken så är det här den kanske mest intressanta allsvenska säsongen på väldigt, väldigt länge. I premiäromgången fastnar jag ändå mest för den här matchen. Mest för att jag är nyfiken på om Elfsborg – detta konstant högpresterande, men sällan SM-guldvinnande, lag – har fått alla pusselbitar på plats nu och kan vinna mot ett svårbedömt Djurgården. Medan övriga topplag värvat stora namn har Elfsborg lite i skymundan värvat exakt det som behövdes. De har fått hem Magnus Haglund och Emir Bajrami (en chansning, men en som Elfsborg har råd med) och de har plockat in underskattade Simon Lundevall från Gefle som borde passa perfekt in i IFE:s spel. Sen har de behållit en trupp som både har rejält med rutin och spännande potential (Arber Zeneli!).

Frågan är bara, som vanligt, vem som ska göra målen?

Serie A: AS Roma–Napoli (TV4 Sport lördag kl 12:30)

Det sorgligaste laget att se i Europa just nu? Roma borde ligga rätt bra till. Allt det som fungerande under fjolårssäsongen och hösten – det snabba ytterspelet, det tajta smarta mittfältet, en del ganska medelmåttiga spelare som lyfte sig till oanade höjder – är som bortblåst. Och just därför gör det nästan ont att se det röda Romlaget just nu: man vet hur skyhög högstanivån är, man förstår inte hur de kan vara så långt ifrån den. Roma har svårt att göra mål och ännu svårare att försvara det egna – de defensiva misstagen bakom Fiorentinamålen i Europa League-förlusten häromveckan var på primavera-lagnivå.

Premier League: Arsenal–Liverpool (Viasat Fotboll lördag kl 13:45)

Förlusten mot Manchester United förrförra helgen lyfte locket på kistan med Liverpools Champions League-drömmar i, nu har Arsenal chansen att spika igen den. Förutsättningarna skulle inte kunna vara bättre. Brendan Rodgers 3-4-2-1-omstrukturering gav effekt så länge Liverpool orkade med sin helplanspress och den svårt ojämne humörspelaren Coutinho var i sitt livs form, men de senaste veckorna har Liverpool gått på de sista ångorna i tanken och det syntes mot United, som ganska lätt kunde spela sig förbi Liverpools tidiga press och sätta in attackerna på Liverpools högra sida, mot Emre Can, som spelade mittback trots att han är defensiv mmittfältare, och Raheem Sterling, som spelade wingback när han är ytter.

Arsenal har kanske inte de fysiska möjligheterna att använda samma plan, men behöver det inte heller. Oavsett hur Arsene Wenger löser sina lyxproblem på mittfältet och i anfallet: spel- och passningsskickligheten är så stor på det centrala mittfältet och snabbheten så stor på de offensiva kanterna att Gunners kommer hitta ytorna utanför och mellan Liverpools tre mittbackar ändå.

Bundesliga: Borussia Dortmund–Bayern München (Eurosport 2 lördag kl 18:30)

För ett lag av Dortmunds storlek kan en säsong inte bli mer »jaha« än så här. Laget är på hyfsat säker mark i ligan, på en tionde plats med åtta poäng ner till kvalplats. I Champions League blev det ett, nåja, hedersamt åttondelsuttåg mot Juventus.

Det är givetvis inte en säsong som kan räddas, inte ens med en seger mot redan klara ligavinnaren Bayern, som just nu säkert fokuserar mer på Champions League hur som helst, men i bästa fall kan det i alla fall ge välbehövligt hopp inför nästa.

Ligue 1: Olympique Marseille–Paris SG (C More Sport söndag kl 21)

Som klubblagstränare har Marcelo Bielsa aldrig stannat längre än ett par år. Längre tid klarar förmodligen inte spelarna argentinarens nitiska noggrannhet. I Olympique Marseille har han varit 3/4-delar av en säsong nu och nog börjar man märka av en viss tröttma hos spelarna nu? L'OM hänger alltjämt på i tabelltoppen och är bara två poäng bakom kvällens motståndare, men flytet och övertygelsen från i höstas finns inte där längre. Samtidigt har PSG långsamt, långsamt, åh-så-långsamt-och-darrigt varvat upp och ser faktiskt så där oövervinnerligt ut som det gjorde i fjol.

Ändå kan man inte riktigt räkna bort Bielsa eller Olympique Marseille. I en enskild match – det är ingen tillfällighet att demontränarens största framgångar kommit i kortare turneringar – kan Bielsa styra och driva på vilket lag som helst till stordåd.

Hockey, SM-semi: Växjö–Frölunda (TV4 lördag kl 15:15)

Vilken häftiga bataljer de två senaste matcherna har varit. Är denna matchserie slutspelets höjdpunkt? Jag räknar nämligen med att Skellefteå vinner finalen enkelt oavsett motstånd, vi får ta vara på den spänning vi får och då är det hit vi vi får kolla.

Den spelaren som verkar orka mest i Växjö är Cory Murphy: evighetsmaskin, spelintelligent och ständigt fokuserad. Det görs inte många misstag från hans klubba.

Jag tycker Växjö ser starkare och tuffare ut. Det var Växjö som kunde hålla intensiteten matchen ut i tisdagens evighetsmatch, för när Frölunda blev tröttare så kunde Växjö trampa på i samma tempo. Jag hade lite på känn att den matchen skulle ta ut sin rätt inför torsdagens matchen, men det fanns inga som helst tecken på trötthet. Det var fortsatt hög intensitet, växjölaget var fortsatt lika mycket på hugget.

Den spelaren som verkar orka mest i Växjö är Cory Murphy: evighetsmaskin, spelintelligent och ständigt fokuserad. Det görs inte många misstag från hans klubba. Hur lugn och säker var han inte vid Växjös 4-2-mål i torsdags? Han har varit Växjös viktigaste spelare de två senaste matcherna. Växjö är svårslagna på hemmaplan så jag skriver in 3-1 i matcher. Ska Frölunda komma tillbaka får de sluta göra misstag.

Hockey-VM för damer: final Kanada–USA (SVT2 lördag kl 16:00)

Jag har OS-finalen förra året kvar på näthinnan. En av de mest dramatiska händelserna i Sotji. USA ledde med 2-0 till det var 3:26 kvar av matchen, då reducerade Kanada, och med 55 sekunder kvar kvitterar man. Inte nog med det, man avgjorde sedan i förlängningen. Notera på klippet nedan att USA hade en puck i stolpen när Kanada tagit ut målvakten för kvittering. Klyschan små marginaler blir inte tydligare än så.

Kan vi hoppas på något liknande nu?  Tydligen har USA drabbats magsjuka i truppen så kanske lite fördel Kanada. 

Cykel: Flandern runt (Eurosport söndag kl 12:30)

Jag kollar speloddsen inför detta lopp och ser att norrmannen Alexander Kristoff inte är favorit. Både Geraint Thomas och Sep Vanmarcke står i lägre odds. Hur är det möjligt? Det här är Kristoffs lopp att förlora, han har varit i kalasform sedan i januari och tagit nio segrar inklusive totalsegern i De Pannes tredagars. Han har dessutom inte varit utanför topp tio på de senaste sju loppen, var femma förra året och fyra året innan. Inget ont om de andra cyklisterna men Kristoff bör vara storfavorit. Andra att hålla koll på: John Degenkolb, Zdenek Stybar, Niki Terpstra, Peter Sagan och Stijn Vandenbergh. Ett kul skrällnamn är Edward Theuns.

Flandern runt är 265 km långt. Det är knixigt, intensivt och trångt. På vägen ska man över 19 stycken korta, men mycket branta och ofta kullerstensbelagda, stigningar. Hellingar kallade på flamländska. Till de mest kända hör Oude Kwaremont, Patenberg och Koppenberg. Man behöver inte se sändningen från start, om man tycker cykel verkar långtråkigt så rekommenderar jag att man ser från kl 15 ungefär så missar man inte det viktigaste. Duka gärna fram något gott belgiskt öl och en skål pommes som man äter med majonnäs till.

Tidigare i veckan blev alla Teliakunder av med bland annat Eurosport. Det är trist och jag vet med mig att det finns många som vill ha Eurosport. Jag kan rekommendera två sätt för att komma åt kanalen men ändå slippa de stora TV-leverantörerna. Det första är Eurosports egna play-tjänst, Eurosport Player. Det har sällan fungerat helt fläckfritt, men nu är det länge sedan det krånglade, i varje fall för mig. Kostar 69 kr i månaden. Det andra sättet är Magine, de bjuder på en månad utan att man behöver binda upp sig och då ingår Eurosport. Fördelen här är att det är kompatibelt till både Chromecast och Apple-TV.

I väntan på den nya säsongen av Game of Thrones så kommer här en spännande nyhet: EW avslöjade i går att George R.R Martin håller på att utveckla en ny science fiction-serie för HBO.

Projektet går under namnet Captain Cosmos, och beskrivs så här:

»At the dawn of the age of TV in 1949, a visionary young writer creates a science fiction series that tells stories no one else will dare to tell.«

Martin kommer dock inte att jobba mycket med projektet nu i början då han har fullt upp med att skriva klart del 6 i Game of Thrones-sviten. Michael Cassutt (Z Nation), kommer därför att skriva manus till pilotavsnittet.

Game of Thrones har premiär på HBO Nordic och C More den 13 april.

Innehåller spoilers om Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2, avsnitt 15, One Door Closes.

Mannen utan ögon, eller Gordon som han heter, besöker Skye i stugan för att övertala henne att ansluta sig till honom. Jamie Harris spelar Gordon så charmerande och självsäker, så det är inte svårt att se varför utsatta personer med nyfunna superkrafter skulle vilja ansluta sig till honom. Skye är ju dock på intet sätt utsatt, då S.H.I.E.L.D. hjälper henne, så hon tackar nej till erbjudandet. Nu kan jag inte låta bli att undra hur Gordon hittade henne. Exakt vad är omfattningen av hans krafter utöver teleportering?

Actionscenerna är ju inte lite feta. Att Bobbi slår en volt genom glasväggen i ett försök att fly May är precis den uppfinningsrikedom jag vill se mer av i actionscenerna.

Coulson har kommit på att Mack är en infiltratör och konfronterar honom. Ibland är de här S.H.I.E.L.D.-agenterna lite väl tröga, så det är skönt att både Coulson och Simmons var ovanligt vakna vad gäller dubbelagenterna.

Inte för att det hjälper mycket. Bobbi stjäl Furys verktygslåda, och hon och Mack kommer undan. Först och främst: Jag trodde Tesserakten och Obelisken var fåniga namn på Magiska Marvel-Mojänger, men »Furys verktygslåda« är på en ny nivå. Fast desto viktigare: Actionscenerna är ju inte lite feta. Att Bobbi slår en volt genom glasväggen i ett försök att fly May är precis den uppfinningsrikedom jag vill se mer av i actionscenerna.

Vi får i tillbakablickar se hur det riktiga S.H.I.E.L.D. (kan de snälla skaffa ett annat namn?) grundades i samband med HYDRAs anfall. Furys order till Bobbi var att sänka fartyget som hon, Gonzales, och några andra var ombord på, men Bobbi vägrade eftersom det skulle innebära slutet för hundratals S.H.I.E.L.D.-agenters liv. Det är lite spännande att det är Bobbi som inspirerade Gonzales till att grunda det mer demokratiska S.H.I.E.L.D., och jag undrar vad hennes framtid i serien är nu.

Demokrati-S.H.I.E.L.D. är inte jättepositiva till superkrafter och de vill därför tillfångata Skye, men när en av dem avfyrar en riktig kula mot henne – och inte de I.C.E.R.-kulor (seriöst) som Bobbi beordrat dem att använda – så slår Skye tillbaka med sina krafter och ödelägger ett stort område omkring sig. Hon inser att S.H.I.E.L.D. inte längre kan skydda henne, så hon kallar på Gordon som dyker upp och för bort henne.

May, Fitz och Simmons är fångar hos det andra S.H.I.E.L.D., Skye är gäst(?) hos Gordon och vem han än jobbar för, och Coulson och Hunter har flytt till en tropisk strand. Ja, om man nu ska fly någonstans, så…

Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på Kanal 11 med några veckors fördröjning.

Denna text innehåller spoilers om The Good Wife säsong 6 avsnitt 17, Undisclosed Recipients.

Det känns lite som att varje gång jag skriver (eller pratar) om The Good Wife så är det på temat »vad ska de göra med det här?« – och inte som med de flesta serier, att man undrar vad som ska hända nu, det är ju liksom inbyggt i konceptet. Utan att man undrar hur de ska få till det utifrån hörnet de antingen målat in sig i eller ställt sig i av oklar anledning. Varje gång hittills har de ju tråcklat sig ur, olika bra, men varje ny gång så förstår man inte riktigt varför de klivit dit och vad grejen är.

Hur ska de nu mötas, hur ska det nu gå, hur ska veckans fall utspela sig?

Nu är det ju inte bara två företag som ska först osamsas och sen jämkas, utan nu har huvudpersonen lämnat det som varit den huvudsakliga skådeplatsen för dramaturgin. Hur ska de nu mötas, hur ska det nu gå, hur ska veckans fall utspela sig?

Och så den parallella frågan, ska det nu komma att handla mest om alla som har hållhakar på Alicia och hur hon ska hantera det moraliska och logistiska gungflyt?

Dock har de senaste avsnitten varit intressanta på flera sätt utöver detta. Senaste avsnittet tror jag gav ganska många lite ont i magen vid tanken på att alla mejl man skrivit skulle bli offentliga (och illustrerade detta med sekvenser som nästan kändes som Mean Girls-homage). För några veckor sen utspelade sig ett helt avsnitt i Alicias huvud, som något slags visualiserings-Rashomon där hon prövade sig igenom olika scenarier, inklusive en bit där musiken hon lyssnade på färgade hennes tänkande. Jag hade kunnat klara mig utan det något övertydliga »hitta sin röst«-temat, och definitivt utan den skuggiga helt-klart-inte-Will-figuren, men utöver det så gillade jag konceptet.

Men, som sagt. Jag kan inte annat än undra hur det ska gå nu. Hur ska de få till det, hur ska det här bli? Kommer Alicia få en avhuggen sejour på sin plats när hon ger upp och startare ytterligare en ny firma? Kommer hon rensa upp? Kommer hon bli korrupt? Kommer Will komma tillbaka som tokroligt spöke och bli hennes ledsagare?

The Good Wife visas på Sjuan och TV4 Play.

Apart Förlag ger TVdags läsare 15 procents rabatt fram till 12 april! Ange rabattkoden TVDAGS.SE i Apartshoppen. Albumen Radhuseffekten och Ingen återvändo motsvarar ungefär där vi är i tv-serien.

Här kommer den utlovade uttömmande frågestunden med Johan Kimrin på Apart Förlag. Pssst, missa inte tävlingen i slutet av artikeln.

Michonne gör entré i nr 19. Finns antingen i samlingsvolym nr 4 – Köttets lustar – eller att läsa digitalt på till exempel Ztory och Readly.

Vem är din favorit i seriealbumen?
Så fort Michonne kom in i bilden var hon en självklar favorit. Finns det någon som inte gillar henne? Men ska man ta en mindre uppenbar var det ganska länge Dale – han är lätt att tycka om. Fast Andrea har växt och gått från klarhet till klarhet och är kanske min favorit nu.

Ricks galenskap är tio resor värre i serietidningen men också bra mycket rimligare.

Vad tycker du om Rick?
Rick är ju så klart hjälten och lätt att tycka om även om han beter sig som en idiot rätt ofta (betydligt oftare än i tv-serien). Det är lite som Chris Rock säger: Jag säger inte att det han gör är rätt – men jag förstår.

Vem är din favorit i tv-serien?
Glenn. Till och från gillar man ju honom i serietidningen också men i senaste säsongen har han ju dominerat på TV.
Jag gillade honom i och för sig redan i första seriealbumet eftersom han sprang runt i olika hiphop-t-shirts, en Swollen Members och en Hieroglyphics. Om jag någonsin träffar Kirkman så hoppas jag att jag kommer komma ihåg att fråga honom om det där. Det är väl typ de enda egentliga musikreferenserna i serietidningen. Jag misstänker att det var Tony Moore som tog sig friheten att ge personerna lite karaktär.

En grej vi inte får se i tv-serien är hur hopplöst förälskad Sophia är i Carl…

Vad har vi som bara följer tv-serien missat?
Otroligt mycket! Var ska jag börja? Till att börja med så är inte alla personer med i båda versionerna, och de som är har i nästan alla fall väldigt olika livsöden. Det är väl bara en person som dör på samma sätt i båda versionerna. Men jag kan lista fyra grejer:

1. Carol är till exempel en helt annan person i serietidningen. Båda har fascinerande öden som utgår lite från samma utgångspunkt. Men de tacklar tillvaron på helt olika sätt. Jag irriterade mig väldigt mycket på henne i serietidningen – vilket så klart var tänkt att man skulle göra. Men när den tråden peakar i volym 7 är det verkligen helt genialt. Inte i närheten av det som händer med Lori i volym åtta förstås…
2. Jag gillar också Tyreese lite bättre i serietidningen. Eller iallafall hans livsöde. Han är inte bara en hårdare karaktär i serietidningen – där han bland annat har en riktig vilda västern-fist fight med med Rick – han har dessutom en dotter (och tvingas dras med hennes jobbiga pojkvän) som artar sig på ett intressant sätt. (I tv-serien är Tyreese inte heller den player (nåja) som han är i tv-serien där han ju har relationer med inte bara en utan två av huvudpersonerna…)
3. I fängelset får de interner som redan är där betydligt större utrymme i serietidningen. Thomas psykobeteende hinner aldrig avslöjas i tv-serien – de var väl tvungna att censurera det redan i på manusstadiet. Det var lite synd. Och guvernören ska vi inte snacka om. Han framstår som en from korggosse i tv-versionen – i serietidningen där han är totalt hämningslöst på de allra värsta tänkbara sätten.
4. Ricks galenskap är också värd att nämna. Det är förvisso tio resor värre i serietidningen, men också bra mycket rimligare. Det byggs upp snyggare. Tycker att både psykologen Jenny Jägerfeld och hjärnforskaren Katarina Gospic förtydligar det bra i sina förord (volym 10 respektive volym 13).

En av Tyreeses romanser i serietidningen… Från volym 7.

Har ni några planer på att översätta Robert Kirkman och Jay Bonansingas böcker om Guvernören och Woodbury?
Nej. Vi har varken råd eller tid att ta tag i det.

Jag undrar också om planerar att översätta The Walking Dead Survivors' Guide?
Nä. Den behövs inte. Läser man seriealbumen så vet man ju när och hur folk dör. (Däremot kan man tänka sig att det materialet kan användas till något annat vid tillfälle).

Jag skulle vilja veta hur tonen är i böckerna kontra tv-serien. Vilken av dem är grymmast?
Böckerna är betydligt råare. Tidigare nämnda volym 8 är så fruktansvärt brutalt. När jag pratade med Fredrik Strage om The Walking Dead hade han precis läst till del 48 och sa att han blev så illa berörd av den att han var tvungen att lägga ifrån sig serien. I meningen efter bad han om att få skriva ett förord. Hade inte Fredrik mer eller mindre krävt att få skriva det hade vi inte kommit på idéen att ha ett specialskrivet förord i varje volym sedan dess. Men de ger ett schysst mervärde, så även om det är en massa extra jobb att styra upp så är jag glad att vi har dem.

Moichonne är mycket argare i serietidningen. Med all rätt. Här i volym 6 – Totalt jävla mörker.

Det coola med det som händer där i volym 8 är ju att Kirkman planterar en grej redan i volym 2, kanske redan i volym 1 när jag tänker efter. Sen låter han det växa med oss läsare i mer än 40 nummer innan han ger oss alla en rejäl käftsmäll som man inte hade räknat med. Man får många käftsmällar på vägen, men den är nog den värsta. Det tror jag att alla som läst serien från början till dess håller med om. Motsvarande personers livsöden i tv-serien är inte i närheten!

Om jag förstått det hela rätt så förhåller väl sig tv-serien rätt fritt till serien, håller exempelvis tv-serien huvudkaraktärerna vid liv längre än i böckerna?
Tv-serien förhåller sig väldigt fritt till serietidningen. Jag brukar säga så här: tv-serien har en del gemensamma hållplatser som serietidningen, men resorna dit är väldigt olika. Och ja, flera personer som är borta i tv-serien är som du säger kvar i serietidningen. Till exempel tidigare nämnda favorit Andrea. Andra som som kilat vidare i båda versionerna har fått vara med olika länge, och så vidare… Så det är två helt olika historier, men i samma universum, och med (typ) samma personer.

Rick – det känns som han har svårt att släppa taget och gå vidare ibland… Från volym 10.

Hur kommer det sig att vi aldrig sett något zombie-djur? Är de immuna eller har vi något att se fram emot?
Nu blev det alltså biologilektion här. Okej, så här är det: En sjukdom som smittar mellan människor och djur kallas för en zoonos. Vid många zoonoser blir dock djuren inte sjuka, utan är endast bärare av smittan. Så kanske – man vet inte säkert i The Walking Dead-universat – är det så att även djur kan sprida smittan men de får inga symptom. Min teori är dock att viruset inte smittar djur alls, utan helt enkelt bara drabbar människor.

Tävling

Vem är din favorit i tv-serien eller seriealbumen och varför? Kommentera, skriv på Facebook eller skicka ett mejl till twd@tvdags.se. De smarrigaste svaren tävlar om presentkort i Apartshoppen.

1:a pris: presentkort på 400 kr
2–5 pris: presentkort på 135 kr

I Brett Leonards film Feed från 2005 fick vi veta allt vi inte visste att vi ville veta om sexuella seriematare, så kallade feeders, och deras mottagare, feedees. Såklart med en mordisk selling point, som om inte fetischen i sig räckte, men ändå hyfsat naturalistiskt.

I Foodies får vi följa fem matbloggare på deras kulinariska eskapader jorden runt. Det fotas, surplas och himlas – sexuellt – med ögonen.

När jag ser den svenska dokumentären Foodies är Feed bland det första jag kommer att tänka på, näst efter Mons Kallentofts akuta sjukhusbesök på grund av massivt intag lyxmat. Food Junkie jamenvisst. Inte för att Foodies handlar om tvångsmatning, men för att maten som sådan gått från att vara ett överlevnadsmedel till att bli något sexuellt. Vulgär beskrivning, kanske, men det känns som att dessa gourmeter – hmm – verkligen njuter av sin mat, på ett abnormt sätt.

I Foodies får vi följa fem matskribenter/bloggare på deras kulinariska eskapader jorden runt. Det fotas, surplas och himlas med ögonen. Alltså, det sexuella himlandet. Men det kanske är en konsekvens av att äta larvsvamp värd sin vikt i guld, svalbosoppa eller sushi på Sukiyabashi Jiro i Tokyo – även förekommande i Jiro dreams of sushi. Vad vet jag.

Larvsvampen (Ophiocordyceps sinensis) är även känd som Yartsa gunbu. Om jag har förstått det rätt så börjar det hela med ett slags parasitisk svampart vars sporer infekterar larver och insekter. Till slut har svampen vuxit så mycket att värddjuret dött – men dess skal verkar fortfarande som en slags hud till svampen – och svampen kan plockas, säljas dyrt, och ätas.

Kulinariska excesser av ovanstående slag finns det gott om i Foodies, det är delvis vad dokumentären handlar om. Rika människor som äter dyr mat på exklusiva Michelinkrogar. Helst saker som hjärnor från sparvar och snigeltentakler friterade i björksav. Det är fascinerande och äcklande på samma gång – jag är inte helt bakom vad gäller mat, skickade faktiskt in en anmälan till Sveriges mästerkock en gång – och man kommer (inte helt osökt) att tänka på slemmig sci-fi/body horror där till synes normala människor förvandlas till monster vid anblicken av blod, eller något slags bisarr erotik där människor blir till kött och inte så mycket mer.

Tv-serien Hannibal gestaltade detta fenomen på ett mer kusligt sätt. Det kannibalistiska, uttråkade, borgerliga frosseriet. Som sagt, fascinerande, men samtidigt en veritabel loska i ansiktet på alla de som tigger på gatorna världen över. Sällan har världens orättvisor visualiserats med en så rakbladstydlig skärpa som i Foodies. Medvetet? Jag kan verkligen sakna en mindre subtil approach om så är fallet.

En veritabel loska i ansiktet på alla de som tigger på gatorna världen över. Sällan har världens orättvisor visualiserats med en så rakbladstydlig skärpa som i Foodies.

Som film sett är det, trots moraliska invändningar, njutbart. De personer vi får följa på deras kulinariska resor världen över är mestadels intressanta. Steve Plotnickis charmiga/vedervärdiga arrogans och hans verbala brottningsmatch med en av kockarna bakom en rätt som blandar gåslever och ansjovis är fenomenal. Ex-modellen Aiste Miseviciutes kringresande jorden runt utan någon egentlig fast punkt är avundsvärt. Dessutom är det snyggt gjort, fotot är simpelt men fångar matens komplexitet och gourmeternas ensamhet – även detta en intressant addition.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Foodies är en intressant iakttagelse av matens förvirrade metamorfos och de vackra rovdjuren som fotar först och tuggar sen. Samtidigt som den lämnar en bitter eftersmak i munnen. Vad är det liksom för människor som flyger från London till andra sidan jordklotet för att besöka en ekologisk restaurang? Ser de inte ironin i det hela?

Foodies visas på SVT2 i kväll kl 21.