Vi går rakt på sak: i kväll kommer ni att få se Fortitudes egen Agent Cooper, Stanley Tuccis DCI Morton, kräkas i toaletten. Ty i kväll slutar serien att mumla och hymla: här upphör allmän realism.

Vi har ju alla anat vad som komma skall, ända sedan den första hotfulla inzoomningen av det frysta mammutkadavret i lagerlokalen…

Eller, inte helt. Det som gör Fortitude så mysig – den där arktiska Svalbard-dramatiken mitt i den alldagliga stiltjen – finns givetvis kvar, men blir nu ännu mer av en fond och kontrast mot det stora mysteriet. Och jag tycker att ni är orättvisa mot mig om ni påstår att detta är en spoiler. För vi har ju alla anat vad som komma skall, ända sedan den första hotfulla inzoomningen av det frysta mammutkadavret i lagerlokalen. Vilket om jag inte missminner mig skedde i det andra avsnittet, varpå greppet repriserats ett antal gånger, till ackompanjemang av ljudeffekter som varit svåra att avgöra om de är soundtrackmusik eller något som de facto låter…

Well, det som sker från och med nu – med absolut chockverkan i kväll, och fortsatta överraskningseffekter även i nästföljande avsnitt – är garanterat inte vad ni tror, eller hoppas, eller inte hoppas… Och framför allt: hemlighetens kärna kommer att fortsätta fördunklas och vaktas av serieskaparen och manusförfattaren Simon »Low Winter Sun« Donald i ytterligare några avsnitt. Men det är en ny resa som påbörjas i kväll, knappt halvvägs in i serien.

Skys promofilm om serien, med skådespelarkommentarer:

Mini-doku om inspelningarna på Island:

Och en nästan löjligt spoilerfritt klipp från kvällens episod:

Fortitude episod 5 sänds på SVT1 i kväll kl 22.

Om det är något jag älskar så är det komedier som kan gå från stora skratt till stort allvar, och sydkoreanska Fool's Love kan i allra högsta grad detta. Storyn kretsar kring pushovern Kang Ho-gu (»hogu« till och med betyder »pushover« på koreanska) och den väldigt bestämda Do Do-hee. De två brukade gå på samma skola, och Ho-gu var alltid hemligt förälskad i Do-hee men tyckte inte att han var bra nog för henne. De möts igen på en skolåterträff där han av en slump klätt upp sig i samma kläder som restaurangpersonalen, vilket i kombination med hans pushover-personlighet leder till att han plötsligt agerar servitör åt folk (till restaurangpersonalens stora förvirring).

Detta lilla missförstånd är bara det första i en lång rad av snabbt eskalerande förväxlingar och missuppfattningar som gör Fool's Love så härligt kaotisk.

Detta lilla missförstånd är bara det första i en lång rad av snabbt eskalerande förväxlingar och missuppfattningar som gör Fool's Love så härligt kaotisk.

Ho-gu och Do-hee börjar i alla fall prata, och upptäcker att de kommer förvånansvärt bra överens fast de är så olika – i skolan var han den som sprang ärenden åt mobbarna medan hon var skolans populäraste tjej. De blir vänner, men kan de bli något mer?

Jag vill inte avslöja mer än så här. Fool's Love är en överraskningsmomentens serie, med ständigt oväntade vändningar och nya djup i karaktärerna. Men hur än de tre rubrikorden uppfylls i serien så lovar jag att det blir väldigt roligt – och imponerande allvarligt.

Episod 1 är ofta fånig, men i slutet kommer en twist som genast kastar en melankolisk skugga över delar av avsnittet, och serien fortsätter på det viset: växlar det asgarvsroliga med berörande svårmod.

Sydkorea är ett land där homosexualitet fortfarande är ett stort socialt tabu (något som lyckligtvis luckras upp i och med att yngre generationer är mer öppensinnade) och den här serien sätter ner foten och i sitt ställningstagande för homosexuella. Framför allt i veckans avsnitt, det 13:e, där en karaktär som är så långt in i garderoben att hen till och med förnekat det för sig själv till slut tvingas konfrontera sig själv och bekänna sin läggning. En stark scen som förhoppningsvis kan hjälpa till i kampen mot hatet.

Fool's Love är inte perfekt. Tidigt i serien, innan missförstånden börjat läggas på hög, är humorn väldigt bred, och senare är avsnitt 11 på tok för melodramatiskt för sitt eget bästa. Fast det är brister som bleknar jämte alla styrkor.

Anderssons topp-10

1. Fool's Love (tvN/Viki)
2. The Americans (FX)
3. Banished (BBC)
4. Angry Mom (MBC/Viki)
5. American Crime (ABC)
6. Community (Yahoo)
7. Date (Fuji TV)
8. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)
9. Ginas show (SVT)
10. Person of Interest (CBS/C More)

Kjells topp-10

1. Bloodline (Netflix)
2. American Crime (ABC)
3. Looking (HBO Nordic/C More)
4. The Good Wife (CBS/Sjuan)
5. Better Call Saul (Netflix)
6. The Americans (FX)
7. Critical (Sky)
8. The Red Road (Sundance)
9. Ordinary Lies (BBC)
10. iZombie (CW)

Saras topp-10

1. Looking (HBO/C More)
2. Unbreakable Kimmy Schmidt (Netflix)
3. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
4. Jordskott (SVT)
5. Girls (HBO Nordic/C More)
6. Hela England bakar (Sjuan)
7. Mythbusters (Discovery Channel)
8. Alla är fotografer (SVT)
9. Face Off (Syfy)
10. The Blacklist (NBC/TV3)

Blomdahls topp-5

1. The Walking Dead (AMC)
2. American Crime (ABC)
3. iZombie (CW)
4. Vikings (HBO Nordic)
5. Bloodline (Netflix)

Degrells topp-5

1. Kroll Show (Comedy Central)
2. Decker (Adult Swim)
3. Ur Svennis skugga (SVT)
4. Better Call Saul (Netflix)
5. Childrens Hospital (Adult Swim)

Jimmys topp-5

1. Bloodline (Netflix)
2. Better Call Saul (Netflix)
3. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
4. Person of Interest (CBS/C More)
5. Ur Svennis skugga (SVT)

De tre första säsongerna av Mästarnas mästare är något av det bästa SVT har gjort i underhållningsväg de senaste åren, men de tre efterföljande har inte varit i närheten av samma höga nivå. Jag inser nu också att programmet aldrig kan bli lika bra igen av det enkla skälet att själva uppdelningen av deltagarna i två grupper inte fungerar.

En höjdpunkt har alltid varit minnesfilmerna och där man gjort ett minst lika bra jobb som innan, de är som små idrottshistoriska krönikor som går att se fler gånger.

Tävlingsmomenten var roligare när det var fler deltagare, umgänget var mer underhållande och programmet hade ett bättre flyt när alla var med från början. Det blev bättre och intressantare intriger när de levde med varandra under en längre tid. Nu får vi också se samma tävlingsmoment två gånger vilket är rätt trist, jag gillar kreativa och påhittiga tävlingsmoment och nu känns det bara upprepande.

En av programmets höjdpunkter har ändå alltid varit minnesfilmerna och där ser man ut att även i år gjort ett minst lika bra jobb som innan, de är som små idrottshistoriska krönikor som går att se fler gånger. Förvänta er rysningar och härliga minnen redan i första avsnittet.

Några korta reflektioner från kvällens premiär:

• Det är kul att se Glenn Hysén i ett annat sammanhang än i en spelreklam. Verkar också vara så dålig på att laga mat som ryktet säger.
• Danijela Rundqvist kan bli säsongens profil. Hon har potential att vinna tävlingen och har en personlighet som går igenom rutan. Kan vara en lyckoträff i castingen.
• Varför har man kvar jägarstolsmomentet? Det börjar bli tjatigt och fantasilöst nu.
• Varför förbereder sig inte deltagarna bättre? Hur svårt skulle det vara träna lite på jägarstolen? Nä, i stället reagerar de som de aldrig sett övningen tidigare…

Mästarnas mästare har säsongspremiär på SVT1 i kväll kl 20.

Den här veckan började jag följa Asia's Got Talent som är en av de största talangtävlingarna någonsin då den täcker 14 länder, från Mongoliet till Burma till Japan och så vidare. Domare är indonesiska artisten Anggun, amerikanske låtproducenten David Foster, Spice Girls-medlemmen Melanie C och taiwanesiska artisten Vanness Wu. I övrigt är den precis som vilken annan Got Talent- tävling. Allt från akrobater, dansare, magiker och unga sångare ställer upp. Men det är mer spännande att deltagarna kommer från så många länder, det ger en annan blandning.

Asia's Got Talent

Junior New System

Jag gillar att det inte bara är hårt och street dance, som är normen i dessa talangtävlingar, utan även lite flickigt flirtigt.

Gwyneth

Hon är såklart grymt duktig, men jag älskar det faktum att hon är 10 år och spelar gitarr. Den kombon är ytterst ovanlig i dessa sammanhang och får mig att digga henne ännu mer.

Time Machine

Helt ärligt är inte detta min grej, men det går inte att förneka att det är något nytt och intressant.

Gonzo

Hahahahaha.

Gao & Liu

Wow, väldigt vacker, men framför allt väldigt böjbar talang.

Han Bok Hee

Åh, det är Edith Piaf, men ändå finns det något eget, något urstarkt i henne. Heja!

American Idol

Quentin Alexander: In the Air Tonight

Jag älskar att en sådan här deltagare är med i den här konservativa tävlingen. Från modet till känslan.

Clark Beckham: Every Breath You Take

Detta år är den vita snubben med gitarr en vit snubbe vid pianot. Inte min grej alls då det är så ospännande, men lovar att han kommer vinna allt.

De åkte ut:

Adanna Duru
Maddie Walker

The Voice of Ireland

Colm Conlan: Angel of Small Death and the Codeine Scene

Jag tycker han är en frisk fläkt i tävlingen, påminner lite om Olly Alexander i Years & Years, vilket är en stor komplimang. Att han åkte ut suger.

The Voice USA

Sarah Potenza: Wasted Love

Så snygg rockröst och en dynamik som visar på en seasoned performer. Heja!

Koryn Hawthorne: Try

Tycker Koryn har skitcool ton som funkar perfekt i den här låten.

Hannah Kirby: Higher Love

Åh, Hannah är så härligt quirky och så förbannat bra, som en ung Toni Childs. De där dansstegen!

The X Factor New Zealand

Joe Irvine: Take Me to Church

Joe gråter ofta och är valpig, men känner världens stöd bakom sig. Och han har faktiskt talang, han är ingen joke act. Jag ser fram emot att följa hans utveckling.

Nyssa Collins: Dear Future Husband/All About That Bass

Nyssa är ju min favorit och jag älskar att se hennes självförtroende växa.

De var i botten:

Fare Thee Well: Style
Nofo Lameko: Special (Åkte ut)

The Voice UK

Lucy O'Byrne: O mio babbino caro

Hon kommer att vinna alltihopa, det känns så just nu. Problemet för mig med operaartister är att jag kan genren för dåligt för att tycka någon sticker ut. Alla låter likadant.

Sasha Simone: Say You Love Me

Sasha är min favorit av de som är kvar. Det finns alltid en stark känsla när hon sjunger. Att hon sjunger ut hjärtat.

De åkte ut:

Joe Woolford: Jealous
Sheena McHugh: Toca's Miracle
Karis Thomas: Say Something
Vikesh Champaneri: Don't Leave Me This Way

Under nattens säsongsavslutning av The Walking Dead så visades en teaser för den kommande spinoffen Fear The Walking Dead:

Spinoffen utspelas i Los Angeles och är en sorts prequel till The Walking Dead då den utspelas när Rick fortfarande ligger i koma. Första säsongen består av sex avsnitt och kommer att ha premiär i sommar. Det bästa är att en andra säsong redan är beställd.

Missa inte kvällens eftersnack med TWD-cirkeln om den spännande säsongsavslutningen.

Mario Lopez, programledare för nöjesprogrammet Extra, levererar de dåliga nyheterna till mig med ett bländvitt Pepsodent-leende: Playstation Network tror att jag är dum i huvudet.

Pilotavsnittet av Powers har så uppenbart skapats lika mycket för att uppfylla någons kreativa ambitioner som för att hisspitcha in ett svajigt koncept till stressade tv-bolagsdirektörer. Detta resulterar redan efter ett par minuter i ett fiktivt inslag ur nyss nämnda Extra, där Lopez ordagrant förklarar precis vad just den här tv-serien går ut på, vilka som befolkar den samt vilka naturlagar som gäller, eller eventuellt inte gäller, i dess universum.

Powers-skaparen ville »utforska superhjältegenrens klyschor genom luttrade polisers ögon« och vips föddes en ny subgenre – den inte helt självklara superhjälte-buddy cop-serien.

Det är ett så korkat anslag att inte ens det faktum att jag, som betalande Playstation Plus-medlem, får serien Fedex-levererad direkt till min Playstation 4 varje vecka lyckas lindra den huvudvärk som smyger sig på. Och då är det ändå bara en föraning av den buffé av bottennapp som Playstation Networks första egna originalserie bjuder på.

Eddie Izzard ber till högre makt att detta ska hålla… men det gör det inte.

Här går ridån upp för ett fiktivt Los Angeles där människor och supermänniskor vandrar sida vid sida, med allt vad det innebär. Under de fem inledande episoderna gör Powers ett ärligt försök att skildra hur det är att behöva jonglera mänskliga problem jämte de helt oförutsägbara som uppstår när man fötts med superkrafter. I berättelsens centrum står poliserna Christian Walker och Deena Pilgrim.

Strax bakom dem: spillrorna av en före detta superhjältegrupp, en blodtörstig superskurk spelad av Eddie Izzard och massor av tonåriga wannabes som också vill uppstiga till så kallade »powers«. Walkers karaktär utmärks främst av det faktum att han en gång själv var en superhjälte, Diamond, men blev fråntagen sina krafter av Izzards megalomaniske Deepak Chopra-liknande gestalt Wolfe. Powers handlar, åtminstone inledningsvis, lika mycket om det hyfsat intressanta världsbygge som seriens skapare åstadkommit som om Walkers kamp för att stå ut med sitt nya, »kraftlösa« jag. Det är en intressant mänsklig metafor som fungerar bra – i teorin: hur hanterar man att förlora sin inre styrka?

Lady in red…

Som premiss för en tv-adaption av en serietidningsförlaga fungerar den dock i praktiken ungefär som sådana brukar: inte så bra. Producenten tillika upphovsmannen bakom förlagan, Brian Michael Bendis, hade en tydligt formulerad tanke med sin Icon-utgivna serietidning. Han ville skriva på temat superhjältar, men insåg tidigt att Alan Moores Watchmen och Frank Millers The Dark Knight redan utforskat genren grundligt. Därför formulerade han sitt eget koncept: att »utforska superhjältegenrens klyschor genom luttrade polisers ögon«, och vips föddes en ny subgenre, den inte helt självklara superhjälte-buddy cop-serien.

Problemet med tv-serien Powers är att den tar det här konceptet och filtrerar det en gång till – genom ögonen på någon eller några med extremt dålig smak. Castingen vittnar exempelvis om en studio som inte har någon som helst fingertoppskänsla för att sätta ihop ensembler med personkemi.

Det slår inte direkt gnistor om huvudrollsinnehavarna Sharlto Copley och Susan Heyward. Deras samspel slår snarare bakut hyfsat omgående. Sharlto börjar överspela sin cyniske snuthjälte så till den milda grad att man bitvis skäms när man tittar. Heyward levererar å sin sida sina taskiga oneliners med en brist på entusiasm som jag trodde var reserverad för de dödligt sjuka. Bara inhoppen från det kompetenta men intetsägande Steve Buscemi-alibit Noah Taylor, i rollen som Wolfes teleporterande protegé Johnny Royalle, gör en ansats att dra upp nivån. Men hans karaktär är å andra sidan precis lika endimensionell som de övriga.

…och blå, blå känslor i natten.

Under de fem första avsnitten (ytterligare fem kvarstår av den första säsongen som ska visas med en veckas mellanrum, både via Playstation-appen Powers och Viaplay) faller det på en trots allt hyfsad Eddie Izzards lott att hålla mig kvar framför det superpekoral som utspelas framför mina ögon. Och då repriserar han egentligen bara sin briljanta roll från Bryan Fullers Hannibal genom att spela något slags tarmpaketsätande seriemördare – med ett långt ifrån lika briljant manus att röra sig med. Men sedan cementerar en utdragen stridsscen fylld av pinsamma specialeffekter det faktum att ingen enskild skådespelarinsats kan hindra Powers från att sänka ribban så lågt att den inte ens hade kunnat skymtas ifrån Smallvilles gamla manusförfattargrotta back in the day.

De goda nyheterna kommer därför inte från Mario Lopez, utan från mig: det är inte vi tittare som är dumma i huvudet, utan de som skapat den här serien.

Powers finns på Playstation Network och Viaplay.

– Jag hoppas att tittarna ser fram emot årets säsong lika mycket som jag! Det har verkligen varit grymt kul och spännande att få arbeta med så många talangfulla och duktiga människor, säger Greg Poehler i ett uttalande om den andra säsongen som har premiär nu på onsdag.

Man har precis som i första säsongen anlitat en rad kända gästskådespelare för att piffa till serien.

Den första säsongen funkade bra hos det svenska folket när den visades i samband med Let's Dance på fredagarna, men när de tre sista avsnitten flyttades till en annan veckodag så tappade serien nästan hälften av tittarna. Det blir intressant att se hur det kommer att se ut i år.

I den andra säsongen så blir det bröllopsbestyr, föräldrar som lägger näsan i blöt och fortsatta frontalkrockar mellan två kulturer. Man har precis som i första säsongen anlitat en rad kända gästskådespelare för att piffa till serien. Amy Poehler och Aubrey Plaza kommer att dyka upp igen, och sedan kommer små inhopp av Jason Priestley, Jack Black, Paul Simon och Neve Campbell. Därtill mer provinsiella cameos av Anja Pärson, Paolo Roberto, Rachel Mohlin och Kodjo Akolor.

Säsong två av Welcome to Sweden har premiär på onsdag den 1 april klockan 21 och TVdags kommer att recensera det första avsnittet på premiärdagen.

Hur pepp är ni?

Det blir fyra koreanska tv-premiärer i veckan: Tre nya serier och den sista av vårens tv-filmer på KBS, som dock beställt ytterligare elva filmer för premiär senare i år.

Tre av titlarna nedan känns som de antingen kan bli fruktansvärt bra eller bara fruktansvärda (svårt att veta utifrån en kort premissbeskrivning), men komedin The Lover verkar kunna bli något utöver det vanliga!

The Girl Who Sees Smells

Genre: Drama, komedi, romans.
Handling: När Moo-gaks syster mördades av streckkodsmördaren för tre år sedan, så förlorade han sina sinnen [Jag antar att han har kvar syn och hörsel]. Han träffar dock Cho-rim som överlevde ett anfall från streckkodsmördaren, men förlorade minnet på kuppen. Däremot kan hon numera se dofter… Kan de två hjälpa varandra?
I huvudrollerna: Park Yoo-chun, Shin Se-kyung, Namgoong Min, Yoon Jin-seo.
Manus: Lee Hee-myung, efter en webserie av Man Chwi.
Regi: Baek Soo-chan, Oh Chung-hwan.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje onsdag och torsdag; 16 avsnitt.
Premiär: 1 april.
Svensk visning: Viki har köpt in till Europa.

The Lover

Genre: Komedi, romans.
Handling: En halv-antologi om fyra samboskap i en lägenhetsbyggnad.
Det första paret är som vilka 30-plussare som helst förutom att de aldrig gift sig, vilket är ett relativt nytt men växande fenomen i Sydkorea. Räkna med gnäll från respektive familj.
I det andra paret är hon 12 år äldre än honom, och den som försörjer dem. Han är en »musiker« som alltid går runt med gitarr, men inte kan spela.
Det tredje paret är unga och har precis flyttat ihop, men hon försöker fortfarande upprätthålla illusionen av att vara den perfekt feminin-stereotypa kvinnan – en illusion som var lättare att upprätthålla när de bara dejtade.
I den fjärde lägenheten bor en enstöring som måste skaffa en roommate av ekonomiska skäl. För att undvika småprat väljer han en japansk kille som inte snackar ett ord koreanska, men han gjorde en felberäkning i och med att japanen är väldigt livsglad, och försöker dra ut honom på upplevelser hela tiden.
I huvudrollerna: Oh Jung-se, Ryu Hyun-kyung, Choi Yeo-jin, Jung Joon-young, Ha Eun-sol, Park Jong-hwan, Lee Jae-joon, Terada Takuya.
Manus: Kim Min-seok.
Regi: Kim Tae-eun.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje torsdag; 12 avsnitt.
Premiär: 2 april.
Svensk visning: Ingen ännu.

Falling for Innocence

Genre: Romans, melodrama.
Handling: En kallhjärtad man får ett nytt hjärta och blir plötsligt varmare eftersom hjärtat bar på cellminnen från den förra personen som hade det. En kvinna lär honom då vad sann lycka innebär.
I huvudrollerna: Jung Kyung-ho, Kim So-yeon, Yoon Hyun-min.
Manus: Yoo Hee-kyung.
Regi: Ji Yeong-soo.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje fredag och lördag, 16 avsnitt.
Premiär: 3 april.
Svensk visning: DramaFever har köpt in, krävs VPN.

Smiling Girl

Genre: Komedi, romans.
Handling: En komiker som inte kan le möter en domare som inte heller kan le. Kan de hela varandra? [Det skulle också kunna vara så att de inte kan skratta – »le« och »skratta« är samma ord på koreanska]
I huvudrollerna: Kim Ji-hoon, Moon Ji-in.
Manus: Lee Jung-min.
Regi: Kim Hyung-suk.
Sändning: Fristående 90-minutersfilm.
Premiär: 3 april.
Svensk visning: Kommer läggas upp på KBS Worlds YouTube-kanal den sista helgen i april.

Om jag skulle göra en lista över vilka av The Daily Shows fasta »contributors« som jag trodde var hetast för att ta över ankarrollen efter Jon Stewart så hade Trevor Noah inte hamnat högt. Kanske rentav näst sist (före träaktige Jordan Klepper) eftersom han gjort så få inslag – den sydafrikanske komikern debuterade så sent som den 4 december:

Men nu är det alltså klart att Trevor Noah tar över hela klabbet! Han måste ha gjort ett fantastiskt intryck på redaktionen och Comedy Central under dessa tre månader…

Apart Förlag ger TVdags läsare 15 procents rabatt fram till 12 april! Ange rabattkoden TVDAGS.SE i Apartshoppen. Albumen Radhuseffekten och Ingen återvändo motsvarar ungefär där vi är i tv-serien.

På söndag kommer Johan Kimrin på Apart Förlag svara på era frågor om serien. Men nu pratar vi säsongsavslutning!

Sara: Morgan och insikt i W-mysteriet inom de första minuterna!

Per: Ja, ytterst smarrig inledningsscen! Morgan goes ninja.

Björn: Älskar Morgan nu.

Jag hoppas verkligen att prästen har funnit frid nu, efter veckans avsnitt. Hans story arc har mest irriterat mig.

Per: Älskade hur han torkade av käppen efter att ha gjort slarvsylta av de två W-killarna.

Björn: Haha, precis min tanke!

Sara: Väldigt Narnia.

Per: Morgan är den nya Michonne, nu när Michonne blivit lite tråkig.

Stefan: Han ville ju inte gegga ner käppen, sen blev han tvungen ändå.

Björn: Mer om Michonne senare…

Sara: Nu är plötsligt Morgan den rena, moralryggraden.

Per: Morgan har blivit en Takeshi Kitano-figur, stillsam med explosioner av ultravåld.

Stefan: Eller en jedi!

Per: Ja!

Sara: Hela bilscenen med Daryl och Aaron var ju underbar.

Björn: Supermysig scen!

Per: En av säsongens bästa!

Björn: Daryl ville bara ta en rök, sen skulle han offra sig.

Sara: Och hans blick när han såg kartan med Ricks namn på…

Per: Härligt när Aaron högg huvudet av en walker medelst nummerplåt.

Sara: En Alaska-plåt! Hoppas han fick med sig den.

Stefan: Han som var så glad när han hittade plåten…

Per: Den kom ju till användning.

Björn: Bildtext: plåtskadad.

Per: Hehe. Geggigt med zombien som Aaron mosade med bildörren.

Sara: Ja, nu var det lite gore galore igen.

Björn: Men dessförinnan, hörni: Carol som hotade läkaraset.

Per: Jösses! Så iskall. Hennes metod är diametralt motsatt från Ricks – Carol jobbar i det tysta, men är mycket mer effektiv. Fast det bet ju tyvärr inte på idioten Pete.

Björn: Nä, tyvärr inte.

Sara: Hon vet vad han är för typ, han skrämmer inte henne. Hon känner sig hemma med honom tror jag.

Per: Exakt.

»Ska jag sticka kniven i dig, va?«

Per: »I want my dish back clean when you're done« – så bra! De borde avslutat scenen exakt där. Istället fick Pete trasha runt och gapa »this is not my house!«. Klart onödigt.

Björn: Ja, det hade varit mer spännande.

Stefan: Det var väl för att förklara varför han kom med vapen till mötet.

Sara: Intressant replik, mot bakgrund av det vi pratat om efter de senaste avsnitten: när de diskuterar mötet och en eventuell takeover och Glenn jämför dem med Terminusgänget.

Per: Tänkte på det också.

Sara: Till och med de själva börjar se sin roll som »the others«.

Björn: Abes och Eugenes samtal var fint. Och Rositas »ooops«.

Sara: Jag har börjat få en liten soft spot för Eugene.

Per: Well… Det har blivit bättre. Men jag sträcker mig fortfarande efter snabbspolningsknappen så fort det gänget har en scen tillsammans.

Daniel: Jag gillar också Eugene. Så helt fel i den nya världen att han nästan blir rätt.

Björn: Samma här.

Stefan: Ja, han har ju också visat att han kan göra det som krävs när det behövs.

Per: Vår kära vän prästen har ju haft nåt slags personlig utveckling i detta avsnitt också. Han var mer irriterande än någonsin… Vad tänkte han när han gick ut i vit tröja? Att han skulle offra sig, för att sona sina synder? Och sen fegade han ur igen.

Björn: Ja, det kändes ju så. I stället »dödade« han två zombies.

Sara: Klart självmordsbenägen.

Per: Sämst när det gäller, som alltid!

Daniel: Jag hoppas verkligen att prästen har funnit frid nu, efter veckans avsnitt. Hans story arc har mest irriterat mig.

Per: Var det med flit som prästen inte stängde grinden till Alexandria? Eller hade nån fipplat med den så den inte gick i lås av sig självt?

Stefan: Tänkte precis fråga detsamma: var det med flit eller nonchalant?

Björn: Han skiter i vilket. Han vänder sig inte för att se om den går i lås eller inte.

Per: Nej, precis. Det var skitsamma för honom.

Sara: Han fick inte som han ville med Sasha i alla fall. Hon stod emot hans suicide-by-instabil-kompis-försök… med lite hjälp av Maggie.

Björn: Heh, precis… med lite hjälp av Maggie!

Per: Ja, ännu ett av hans projekt som misslyckades. Die already!, känner jag. Taskigt, men ändå.

»Sorry, men hen däruppe sa…«

Daniel: Jag blev lite trött av att det var på ett så simpelt sätt som zombien skulle komma in för att Rick skulle få kunna visa att han hade rätt. Dessutom var det rätt bakvänt, för det var ju faktiskt en ur Ricks eget gäng som i slutänden bar skulden för intrånget. Men det fick ju aldrig invånarna veta.

Per: Ja, det hade varit »renare« om exempelvis skräphögen hade släppt in några walkers.

Daniel: Eller jo, det fick de väl, han som hade vakten hasplade ur sig något om att han bad prästen stänga grinden, men det var så tydligt att skulden landade på honom och deras bristande säkerhetsrutiner.

Björn: Skräphögen vs Glenn, förresten!

Stefan: Ja, där trodde i alla fall jag för ett tag att det var ute med Glenn.

Per: Ja jävlar! Grym scen. Tänkte ni på att skräpis givetvis också slogs fult, genom att köra det gamla »peta i såret«-tricket. Aj!

Björn: Skräpet är största hatobjetet sedan… prällen.

Stefan: Nicholas heter han, va? Skräpis alltså.

Sara: Gaah, skräphögen. Där har vi en riktig »die already«. Glenn kommer vara med ett bra tag tror jag! Fast jag blev lite orolig av »I love you«-scenen med Maggie.

Per: He who must not be named.

Björn: Voldeskräp.

Per: Jag blev också orolig för Glenn… Tills de klippte bort mitt under hans kamp med zombies, då andades jag ut. Hur han tog sig därifrån är en stor gåta, dock!

Björn: Eller hur! Jag tror att han är för poppis för att dö. Om Rick, Daryl, Michonne eller Glenn dör så är det nedläggning nästa. Tror jag.

Per: Jag håller med! Serien skulle bli så otroligt mycket tråkigare.

Sara: Glöm inte Carol, Björn.

Björn: Jag älskar ju Carol men tror ni att hon är populär bland kidsen? Kanske hon är…

Per: Carol är ju den enda kvinnliga huvudfiguren som är äldre än typ 30. Vore dumt att plocka bort henne.

Daniel: Jag funderade på faktumet att vi aldrig fick se hur Glenn och Skräphögen tog sig ur knipan. Det var ju i princip omöjligt läge med massvis av zombier på väg mot dem där de låg och slogs, och så tog scenen slut och lite senare fick vi se hur Skräphögen vinglade runt i skogen och efter ett tag attackerades av Glenn. Vad hände där? Finns det en liten liten risk att Glenn kan ha blivit biten? Han såg rejält tilltygad ut.

Per: Daniel: hm, det skulle kunna stämma, men borde de inte visat det redan nu, i säsongscliffen? Känns skumt att börja ny säsong med att Glenn är biten.

Daniel: Jo, i och för sig. Jag håller det inte för troligt, men jag tyckte det var ett konstigt hopp. Men kanske försvann någon scen vid klippbordet, för mycket material.

Per: Absolut, det var ett konstigt tidshopp.

Stefan: Att Nicholas klarade sig berodde ju på att han lät Glenn ta emot alla zombies. Det konstiga tidshoppet var väl för att alla skulle tro att Glenn strukit med, men så plötsligt kom han där igen.

Björn: Tror som Stefan. Räddar Skräphögen dessutom.

Stefan: Det är vår hyggliga Glenn det!

Per: Ja, han hade det inte i sig (ännu) att avrätta någon point blank, skräphög eller inte.
Hyvens kille, Glenn! Det känns tryggt.

Sara: Till skillnad från vissa andra… Men det kanske är för tidigt att go there?

Per: Nu går vi dit! Okej, nu måste jag faktiskt viska det: tyckte slutet var något av ett antiklimax.

Daniel: Håller med!

Per: De byggde ju upp så jäkla fränt, med dov Carpenter-aktig musik som låg på (nästan) hela sista 20 minuterna.

Sara: Ja, det var inte den smaskigaste klipphängaren vi sett. Inte ens den här säsongen.

Per: Men sen… Det hände ju inte så mycket, ärligt talat.

Daniel: Tyckte »do it«-grejen var extremt lättköpt.

Sara: Tror ni att det finns någon liten möjlighet att Rick inte gjorde det? Att han sköt honom i benet eller liknande?

Daniel: Nej, det tror jag inte.

Per: Kan bli svårt för Rick att få ligga med jessie efter att ha avrättat hennes kille… Jag tror det var clean avrättning.

Sara: Mmm, jag med.

Björn: Jag tror nog att de ligger nästa säsong.

Per: Nu är Deanna och vårat gäng på samma nivå… Typ. Hon fick känna på hur det är att äta eller ätas. Lättköpt, jo – kan hålla med.

Björn: Jävla otäck scen ändå.

Per: Visst, den var stark! Klart oväntat och chockerande när snälle arkitekten fick halsen avskuren. Riktigt jobbigt!

Sara: Vad kom halskapningen ens ifrån? Var det ett misstag?

Per: Tror det? De bråkade och Pete råkade snitta honom. Pete lät sig inte bekomma dock… Helt bindgalen.

Björn: Ja, han skulle bara putta … med handen han hade macheten (?) i.

Per: Jag fick för mig att det var Michonnes katana han snott?

Björn: Ja, var det det? Ja, fan, det var det ju. Hon torkade av det innan hon nästan hängde upp det på väggen, i slutet.

Stefan: Precis, »nästan«!

Daniel: Det var väl därför Pete gormade »this is not my house« efter att Carol varit hos honom och lämnat maten, kan man tänka. De hade satt honom i husarrest hos konstapel Michonne.

Stefan: Ja, så klart, Daniel!

Per: Ah! Såklart. Förklarar katana-stölden.

Björn: Men oruttat att ha katanan hängades där när alko-Pete är där… Men annars skulle han ju inte kommit till mötet med katana, så klart…

Daniel: Hur var det nu Moliére sa: »om det hänger ett gevär på väggen så ska det vara avfyrat innan pjäsen är slut«?

Björn: Men Chekhov's gun heter det ju?

Daniel: Jaha, där ser man vad en fil kand i litteraturvetenskap var värd i praktiken.

Stefan: Ricks predikan, den var också ganska jobbig.

Björn: Ricks nya grej: predika helt nedblodad.

Per: Haha, tänkte också på det: Ricks nya grej är att ha levrat blod över hela fejan och komma med förnumstiga litanior om livet.

Daniel: Allt spelade Rick i händerna på ett så enkelt sätt. Han fick rätt på alla punkter – staden är inte säker eftersom zombier kunde traska in, och han var rätt ute i att vilja ta livet av Pete eftersom han visade sig kapabel att skära halsen av Deannas man. Alla pusselbitar gick ihop.

Sara: Kändes väldigt »fyllo-som-vevar-med-svärd«. Inte så mycket kallblodig mördare som behöver avrättas.

Daniel: Just däri låg det väl en del svärta ändå – att Deanna skrek åt Rick att döda Pete kan man i stunden förstå, hon var väl förbi sig av chock och sorg, men att Rick så lättvindigt lydde – eller tog chansen – visar hur nära det primala han hela tiden ligger.

Sara: Håller helt med Daniel.

Per: Japp, Rick behövde ingen betänketid för att trycka av. Mörkt.

Stefan: Rick hade tur att det var Deannas man som strök med.

Sara: Visar sårbarheten i det »rättssystem« de byggt upp. Inte så civiliserat som de vill låtsas om.

Per: Stark scen absolut! Men ändå, jag hade hoppats på lite mer omvälvande händelser. Nu blir de ju kvar i Alexandria, med Morgan som ny allierad, en försvagad Deanna, Rick och co som styr och ställer, och det skumma W-gänget som nya fiender.

W = Wolves!

Stefan: Ja, W-gänget… Man ser fram emot nästa säsong!!!

Björn: Wolves!

Sara: Vargarna.

Per: Blir säkert bra! Men hade hoppats på nåt annat.

Stefan: När de kör igång musiken och alla zombiesar knallar in i långtradarna!

Sara: Zombiedisco!

Per: Haha, ja det var ett smart drag av Vargarna. Bra låt inne i bilarna också – var det någon som shazamade? Stefan?

Stefan: Ska lyssna nu vad det var… »Love & Mercy« med Gazelle Twin.

Sara: Love & Mercy my ass.

Daniel: Var det inte lite Oppfinnar-Jocke över den där anordningen de hade byggt? Behöver man verkligen gå till sådana extremer för att fånga in lite människor? Och är det inte extremt stor risk att de som ska fångas in stryker med på kuppen?

Sara: Det kändes som att sadistiska lekar och eventuellt människospill var vardag för Vargarna.

Per: Ja precis, att de njöt av att bygga dylika fällor?

Daniel: I och för sig. Kändes bara lite utstuderat. Men vad fasiken, vi har nu nått säsong sex, de känner väl att de måste börja ta i från tårna för att hålla intresset uppe.

Björn: Älskade för övrigt Lilla huset på prärien-känslan med karaktärsvittnena: Rick är reko.

Björn: Vad hoppas ni på inför nästa säsong?

Per: No more priest! Jag är lite deppig över att han överlevde den här säsongen.

Sara: Mer Morgan!

Daniel: Känns som att det kan komma att bli lite konflikter mellan Rick och Morgan, de är ju båda väldigt starka överlevare. Nu är visserligen kanske inte Morgan någon naturlig ledare, men ändå.

Stefan: Ja, Morgan bestämmer man ju inte över precis. Men han hade ju ett mål, han var ju på väg någonstans.

Morgan med sin dödliga stav. Hmm?

Björn: Hans mål var väl helt enkelt att träffa Rick?

Stefan: Just det! Hälsa på en gammal kompis.

Björn: Jämföra vem som hade blivit sjukast i huvudet.

Sara: Jag tror Morgan kommer att tvinga Rick att se på sig själv utifrån lite mer, se sin egen utveckling. Påminna honom om oskyldigare dagar.

Per: Jag hoppas också på mer Morgan. Han får gärna ta med gänget till något nytt ställe, börjar bli trött på Alexandria. Hoppas också att Aaron lever kvar. Lite kärlek mellan Rick och Jessie, samt mellan Carl och tjejen.

Sara: Aarons tråkiga pojkvän kanske kan stryka med och så kan det bli lite mer bromance-romance mellan Aaron och Daryl (man får väl drömma, okej!?!).

Per: Haha!

Daniel: Det finns vibbar där, helt klart!

Stefan: Haha, det vill vi se!

Daniel: De har bra kemi ihop.

Per: Vore grymt. De bondade ju otroligt fint där i bilen. Aaron borde få smak för lite tuffare killar!

Björn: Låter som en bra kommande säsong!

Per: Då har vi också Fear the Walking Dead att snacka om. Det blir fullt upp!

Stefan: Men sen måste Maggie rycka upp sig. Hon är ju bara tråkig.

Björn: Vem blir Veckans zombie?

Per: Två av mina favoriter var bildörr-zombien, och den som var nära att käka upp Rick på slutet innan Rick sprängde hens hjärna.

Björn: Nummerplåtszombien är en annan favvis.

Per: Ja, den var fin!

Björn: Men bildörr-zombien känns som en winner.

Stefan: Han som gav sig på prällen hade varit en favvis om han lyckats!

Daniel: Haha.

Stefan: Bildörr-zombien är en värdig vinnare!

Veckans zombie: Bildörr-zombien

TWD-cirkeln återkommer i höst med nytt zombiesnack. Vad tyckte ni om säsongsfinalen – mästerverk eller västgötaklimax? Vi ses i kommentarsfältet!

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes. Säsongsfinalen visas på Kanal 9, söndag 5 april kl 22.

I dag avslöjar Expressen de fem första namnen som är klara för den kommande säsongen av Så mycket bättre.

I går gick TV4 ut med att Lisa Nilsson var klar för den nya säsongen, och i dag skriver alltså Expressen att Niklas Strömstedt, Ison Glasgow och Miriam Bryant är bokade för en resa till Gotland i sommar där programmet spelas in. Tidningen skriver också att Olle Jönsson är väldigt nära en medverkan.

Så mycket bättre tappade rejält med tittare under den senaste säsongen, och nu kommer man garanterat att storsatsa för att vinna tillbaka publiken. Niklas Strömstedt och Lisa Nilsson är nog helt rätt väg att gå för TV4.

Vad säger ni om startfältet? Och vilka vill ni se ta de två sista platserna?

Sex nya avsnitt av Arkiv X utannonserade, inspelning i sommar, David Duchovny och Gillian Anderson verkar peppade inför uppgiften, Chris Carter likaså. En dröm för oss fans, som aldrig har slutat tro. Eller?

Det är upp till bevis för Chris Carter nu. Floppar den nya säsongen har jag svårt att se att hans karriär överlever överhuvudtaget.

Tja, nog finns det oro i magen allt. Missförstå mig inte, jag ser extremt mycket fram emot att se den nya minisäsongen, denna nya form av »limited event series« av gamla favoriter som Fox börjat utforska, lex 24: Live Another Day. Men det senaste Arkiv X-livstecknet från Chris Carter, 2008 års långfilm I Want To Believe, var ett rejält bottennapp. Handlingen saknade helt koppling till seriens övergripande mytologi och övernaturligheterna sträckte sig till en eventuellt synsk före detta präst.

De här faktorerna hade i sig inte behövt vara ett problem – många av de mest klassiska Arkiv X-avsnitten var fristående »monster of the week«-episoder – men den här berättelsen, där en FBI-agents försvinnande fick Mulder att åter träda fram i ljuset efter att ha levt gömd i sex år (i seriefinalen flydde han och Scully efter att Mulder dömts till döden av militärdomstol), skulle på sin höjd ha platsat i den avslutande trötta nionde säsongen.

Men det var inte den veka historien som irriterade mest med I Want To Believe, det var faktumet att Mulder och Scully verkade fullständigt obrydda gällande att de i tv-seriens sista avsnitt fick veta att jorden skulle koloniseras av utomjordingar den 22 december år 2012. Det var som att det aldrig ens hänt.

Nu sa visserligen Chris Carter i samband med premiären att tanken var att om I Want To Believe blev en framgång, skulle en tredje långfilm göras lagom till år 2012 där de skulle återknyta med seriens mytologi och tackla den stundande invasionen.

Trion The Lone Gunmen behövs också, inte minst för att visa på vilken humoristisk serie Arkiv X emellanåt var.

Och om film nummer två varit något att ha och lockat publiken till biograferna skulle väl det ha varit en bra tanke. Nu tokfloppade den i stället, och hur mycket Carter & Co än försökte skylla fiaskot på att The Dark Knight gick upp på bio helgen efter och orsakade solförmörkelse över resten av filmrepertoaren så förklarar det inte varför I Want To Believe blott orkade nå fjärdeplatsen på USA:s biotopp under premiärhelgen. Den verkliga förklaringen var enkel: Det var en dålig film.

Men nu finns alltså alla chanser i världen för Chris Carter att rätta till det här. Jag har vid sänggång varje kväll sedan nyheten om den nya minisäsongen kom bett till högre tv-makter om att vi nu äntligen ska få våra svar, att tanken är att det här ska motsvara den tredje långfilmen, att vi i Arkiv X enda rätta format – det vill säga i tv-form – ska få storyn om hur invasionen av jorden stoppas av Mulder och Scully. För det ska de väl göra?

Genast hopar sig dock orosmolnen. I den verkliga världen passerade ju den 22 december 2012 rätt obemärkt förbi såväl för oss som för 2012-regissören Roland Emmerich samt Mayaindianerna, två andra institutioner som siat att slutet av 2012 skulle innebära slutet för mänskligheten.

Att vi fortfarande år 2015 besitter jorden kan visserligen tolkas som en fördel för Chris Carter, likt Mayaindianerna kanske de utomjordiska kolonisatörerna helt enkelt var överoptimistiska i sina beräkningar gällande mänsklighetens undergång och tvingades skjuta upp planerna till 2016, vilket sägs vara när vi får se den nya säsongen.

Ursäkta mina kremlologiska tendenser, men det låter inte som att Carter här beskriver en lång berättelsebåge där fansen äntligen ska få sina svar.

Det andra orosmolnet gäller vad Chris Carter sa när planerna på de nya avsnitten presenterades. Han beskrev nuet som »a perfect time to tell these six stories«. Sex historier. Ursäkta mina kremlologiska tendenser, men det låter inte som att han beskriver en lång berättelsebåge där fansen äntligen ska få svar gällande seriens närmast övertunga mytologi, snarare låter det som att han ser det här som en chans att ge Arkiv X en nystart – sex nya berättelser för att fånga in en bred publik som blir sugen på mer.

I sig är det så klart en bra tanke, jag ser gärna att de spelar in fler nya avsnitt även nästa sommar, men risken är väl att Carter vid en framgång får för sig att sätta in tv-världens bästa FBI-duo i ännu en halvdan långfilm. Frågan är dock om seriens devota fans har tålamod med en sådan manöver. Och är det något Arkiv X behöver för att kunna få nytt liv efter tretton år i frysboxen, är det sina fans.

Jag blir inte direkt mindre orolig när jag ser att Carter i intervjuer de senaste dagarna låtit som att han trots att produktionen ska starta i sommar ännu inte riktigt vet vad han ska ta sig till med den. Till X-Files News säger han gällande koloniserings-elefanten i rummet: »I don't know exactly how I'm going to address it, in a big way, a mild way, a modern way, a mention or a plot point«.

Ursäkta mig – a mention!? Ska han eventuellt »nämna« vad som hände med planen att kolonisera jorden, det som sedan 1940-talet varit målet för den jättelika, världsomspännande konspiration som involverat såväl regeringar som flera utomjordiska fraktioner och som bit för bit rullades upp under nio års tv-avsnitt? Ååkej.

Gällande medverkan för skådespelare som Mitch Pileggi, Robert Patrick och Annabeth Gish är han lika svävande: »Their availability is subject to their regular paying jobs. Of course, I'd like to bring everyone possible back, but it's who's going to fit into the story and who's available«. Troligen är han väl till viss del medvetet vag för att inte avslöja för mycket så här långt i förväg, för jag utgår ifrån att åtminstone Walter Skinner ska vara med, det vore ett direkt hån att förvägra Mulder och Scullys FBI-chef det efter allt han stod ut med under nio långa år.

Att huvudantagonisten The Smoking Man återkommer i någon form verkar dock givet. I en intervju med kanadensiska tv-kanalen CTV säger skådespelaren William B Davis att hans rollfigur visserligen dödades i seriefinalen, men han konstaterar samtidigt att The Smoking Man dog totalt tre gånger under seriens gång, så han räknar kallt med att få vara med även denna vända.

Jag gillade förändringarna som flytten till Los Angeles innebar under säsongerna 6–9, det starkare ljuset i Kalifornien och de nya miljöer de kunde utnyttja innebar en nytändning.

Vad som också är klart är att produktionsteamet återvänder till Vancouver, seriens hemvist under de fem första åren. Personligen gillade jag förändringarna som flytten till Los Angeles innebar under säsongerna 6–9, det starkare ljuset i Kalifornien och de nya miljöer de kunde utnyttja innebar en visuell nytändning som ett tag även piggade upp berättandet. Men självklart är det rätt av Chris Carter att nu återvända till startpunkten, stora delar av det ursprungliga produktionsteamet sägs dessutom redan ha skrivit på för att jobba med serien igen, vilket känns betryggande.

Jag hoppas dessutom verkligen att Carter kommer på ett sätt att återuppliva The Lone Gunmen, comic relief-hackertrion som under årens lopp kom att bli favoriter bland fansen och som även fick en kortlivad, egen tv-serie under Arkiv X åttonde år. Trion dödades tyvärr under nionde säsongen och dök upp som en sorts spöken i seriefinalen så deras död kan vara svår att bortförklara, men hey – i en serie där rymdvarelser och övernaturligheter var vardagsmat torde en sådan detalj kunna kommas runt rätt lätt. För The Lone Gunmen behövs, inte minst för att visa på vilken humoristisk serie Arkiv X emellanåt var.

Det är upp till bevis för Chris Carter nu. Floppar den nya säsongen har jag svårt att se att hans karriär överlever överhuvudtaget. Bortsett från Millennium, som väl får betraktas som åtminstone halvt framgångsrik, har Carter aldrig lyckats med någonting bortsett från Arkiv X. Fjolårets nesa, då han först fick grönt ljus för en säsong av sin nya serie The After från Amazon varefter de sedan helt utan förklaring brutalt lade ner projektet, gjorde knappast hans rykte bättre.

Men är det något Carter kan, så är det att göra Arkiv X i tv-format. Det är lätt att glömma i dag då den mest nämns som en »kultserie« från 1990-talet, men under några år runt 1996 var Arkiv X en av världens mest framgångsrika tv-produktioner, och den prisades som bästa dramaserie av Golden Globe-juryn tre gånger.

Se till att dra fram den magin ur hatten igen nu, Carter. Vi vill ju så gärna tro.

Sara: Blev bedrövad av nedläggningsbeskedet om Looking. Det känns som att serien aldrig riktigt fått ta plats i tv-landskapet mer än som trivsam bagatell, men särskilt den senare delen av andra säsongen tycker jag var överraskande stark. Det var en av få serier jag verkligen såg fram emot varje vecka. Nu får vi nöja oss med en avslutande special, vilket känns som ett snålt men förhoppningsvis tillfredsställande tröstpris.

Precis när vi börjar få långkörarfeeling meddelar HBO att de lägger ner… De berövar mig på några av mina allra närmsta tv-vänner!

Linus: Jag har läst många som har tyckt att serien hittade hem just i andra säsongen, och visst har den utvecklats väl, men jag tyckte om den redan från början. En bra serie skapar ett eget litet universum, en egen känsla, ett eget tonläge. Jag tyckte att Looking gjorde det från första scenen där Patrick av ren nyfikenhet testar att cruisa i en park. Just hur serien lyckades kännas modern och realistisk i sitt skildrande av amerikanskt storstadsbögliv gjorde att jag föll pladask. Nedläggningen var inte oväntad, serien har ju till skillnad från Girls (som faktiskt inte har sååå lysande tittarsiffror heller) helt saknat den medie- och awards show-buzz som får HBO att satsa på den ändå. Men det gjorde mig ändå lika bedrövad. Jag tycker dock om att den får en chans till ett riktigt avslut. Team Richie måste vinna!

Kjell: Jag gillade mycket i säsong 1, kanske främst lugnet, tonen av vanlighet, dramat i icke-dramat, och så förstås själva rollfigurerna. Och det var de senare som fick säsong 2 att skjuta fart som den relationsserie jag nog tyckt mest om av alla, eller i alla fall på nivå med Tell Me You Love Me och Men of a Certain Age. När vi sen började få verkliga bakgrundshistorier som ytterligare fördjupade karaktärerna, som hela Modesto-avsnittet, började i alla fall jag få viss långkörarfeeling. Känslan av att, nu växer det, nu går vi in i den här världen på verkligt allvar! Och så bara ett par veckor senare meddelar HBO att man lägger ner. De berövar mig på några av mina allra närmsta tv-vänner!

Anna-Karin: Jag oroar mig för ett sånt hastigt sista avsnitt. Det brukar bli ett sånt jäkla hopsyende av alla säckar samtidigt. Seriens stora lockelse för mig är ju dess stora trovärdighet och realism. Att det känts som att man hänger med sina polare och får en direktinblick i sina liv. Jag tror den stora känslan för mig när jag hör om nedläggningen är omedelbar saknad. Och besvikelse över att jag inte får fortsätta följa mina kompisar. Det känns helt rimligt att de lever vidare sina liv i San Francisco, bara att jag inte får fortsätta vara med i dem. Jag är orimligt ledsen över detta.

Sara: Jag tycker om Kevins rollutveckling under säsongen. Kevin och Patricks förhållande har på ett sätt alltid varit dödsdömt, (vem är inte Team Richie?) men de har skickligt byggt upp hans likeability så att han blivit mer än bara den veliga otrogna typ han började som. I finalen hade jag verkligen sympati för honom. Ur hans synvinkel vill han bara vara mån om sitt förhållande, vis av sitt tidigare haveri testar han lite radical honesty, vilket krockar totalt med Patricks romantiska naivitet. Som nästan blir löjligt blåögd i jämförelse. Jag menar, att säga saker som »it's like your heart works one way and mine works another«…

Linus: Under den andra säsongen så fördjupades de flesta av karaktärerna. Till och med Agustin gjordes till mer än en självupptagen gnällspik. Och jag ser att de försökte mänskliggöra Kevin, men som jag skrivit från början, så är Russell Tovey en alldeles för dålig skådis. Redan från start har han varit den enda som inte fattat seriens ton, som överagerat och som gjort Kevin till ett manipulativt as med få förlåtande egenskaper. Det har stört mig oerhört att så mycket fokus under den andra säsongen har lagts på Kevin. Jag tänkte länge att han skulle bli som Mr Big i Sex and the City, en självupptagen jävel som utmålas till The One trots att han inte förtjänar det. Som tur är så berättade Looking en betydligt mer intressant historia som jag, trots Toveys dåliga skådespel, berördes av. Det sista avsnittets bråk mellan Kevin och Patrick är ju smått epic. Där krockar ju allting. Och jag förstår bådas sidor. Att Kevin vet om att han inte kan vara den monogama typen och för en gångs skulle försöker vara ärlig med det, och att Patrick vet om att han bara vill ha en vanligt fungerande relation, men valt fel kille för det.

Jag tänkte länge att Kevin skulle bli som Mr Big i Sex and the City, en självupptagen jävel som utmålas till The One trots att han inte förtjänar det.

Anna-Karin: Är jag den enda som inte är Team Richie? Jag kände att de var så olika att det bara blev skavigt när de var ihop, men å andra sidan är det redan skavigt med Patrick och Kevin ändå. Agustin har seglat upp som en riktig person under säsong två, med lite empati och mänskliga känslor. Jag gillar nya Agustin, och min favoritrelation under säsong 2 har nog faktiskt varit mellan honom och Eddie. Den har utmanat honom, och det är så fint att se honom falla mer och mer för honom.

Kjell: Jag är väl egentligen bara Team Looking, i så fall. Följer serien varthelst den vill gå. Accepterar alla människorna i den, Kevin precis lika mycket som Richie, som såklart är mycket lättare att tycka om i sin försiktighet, men desto större gestaltat av Russell Tovey att även fördjupningen av Kev fäster och blir på allvar. Jag gillar att Patrick faktiskt får ungefär samma sorts relation till båda, även Kevin efterhand; när det gäller samtalstonen dem emellan. När Kevin säger att Patrick får honom att må bättre och känna sig bättre som människa är det så trovärdigt, där gestaltar Russell Tovey en naken ärlighet, rätt upp och ner, med allt vad det innebär. Hans »cocky« självförtroende utmanat av ett bära-eller-brista. Richie är så självklar, det är inte Kevin. Men det där aviga mellan Richie och Patrick fick en sån underbar avfrostning när Patrick hängde med ut till Richies uppväxtkvarter för att hämta den där glassbilen. Jag gillade att man fick flera såna fina nedslag i deras vanliga vardagssamtal, där kändes hela deras relation så självklar och på riktigt. Och det var förresten en fin spegelvändning av första säsongens tripp till Patricks ex bröllop. Utöver Modesto-avsnittet fick vi små mini-roadtrips till allas bakgrunder… utom Augustins. Hade sett fram emot den också…

Sara: Om min favoritrelation under första säsongen var Dom och Lynn var det under andra säsongen definitivt Doris och Dom. Jag har ju en grej för starka vänskapsrelationer mellan män och kvinnor på tv, som jag skrivit om till exempel efter The Killing, och det här är inget undantag. Så himla fina! Modesto-avsnittet om Doris pappas död var verkligen en höjdare.

Linus: Ja, Dom är nog min favoritkaraktär förutom Richie. Håller helt med dig, Sara, om kärleken till starka vänskaper mellan kvinnor och män. Och Dom och Doris hade ju en relation med ett större djup än någon annan relation i serien. Jag förstod dem, och även vilka komplikationer en sådan nära vänskap kan få när en partner kommer in i bilden. Men jag måste ju lyfta fram Richie mest. Älskar honom! Jag tycker att han underanvändes i den andra säsongen, men ett av mina favoritavsnitt var det där han och Patrick hämtar glassbilen. Jag tycker så mycket om de två tillsammans. Det finns en naturlig kemi där (som inte alls fanns med Kevin) som det också gick att känna igen sig i. Den här känslan när en börjar tycka om någon och inte kan sluta le, utan går runt och dumflinar hela tiden. I love it!

Sara: Önskan inför finalspecialen: Det kan få utspela sig på Doris och Maliks bröllop, där Lynn inser att han vågar tro på kärleken igen och att han och Dom har en framtid tillsammans, Richie och Patrick fortsätter sin trevande återförening (ingen anledning att ha bråttom), Agustin och hans mysbjörn är stabila tillsammans och Agustin har återupptagit sitt konstnärskap.

Vill vi verkligen ha ett rosaskimrande avslut? Jag skulle bli arg om alla gick iväg helt lyckliga och oförstörda.

Linus: Alltså Sara, jag kan skriva under på allt! Jag vill också ha det precis så! Och att Doms jäkla kycklingställe blir en hyfsat succé. Jag unnar honom lite framgång (hur överlevde han ens under den andra säsongen?).

Kjell: Men vill vi inte veta lite mer om Augustin, på djupet? Å andra sidan är det inget som kommer att hinnas med i en sista finalspecial. Genial idé för final-setting, Sara! Vetefan om jag håller med om Lynn, bara. Men det kanske bara är för att jag har svårt att släppa Scott Bakulas rollfigur i Men of a Certain Age, som påminde så jäkla mycket om den här – men där serieskaparna Royce och Romano släppte in oss så mycket mer i processen bakom hans känsloliv. Lynn är så uppenbart utanför seriens kärna, mycket mer än Kevin och Richie, och det vore kanske lite konstigt om han släpptes in i sista avsnittet. Jag tror att vi alla vill känna det rätta för Dom som avslutning, och vi tittare accepterar inte Lynn som part i det!

Anna-Karin: Ursäkta om jag ställer mig lite skeptisk även här – vill vi verkligen ha ett rosaskimrande avslut? Skulle inte det skada den finstämda realism som blivit seriens signum? Jag skulle bli arg om alla gick iväg helt lyckliga och oförstörda. Jag skulle kasta saker på min dator och skrika att så är det ju fan inte i verkligheten! Missförstå mig rätt, jag vill alla karaktärerna väl, men tycker det vore en missgärning mot resten av seriens berättelse att fixa det för alla. Kanske kan jag gå med på en aning om att Richie och Patrick kan fixa saker, men Lynn får gärna hålla sig borta för min del. Såg Doms resa efter uppbrottet som att han äntligen hittade sig själv och vågade tro på att han kunde klara saker själv. Fan vad jag kommer sakna den här serien. Det var länge sedan jag kände så här för en nedläggning. Det är inte riktigt på Firefly-smärta i mina känslor, men strax under.

Looking finns på HBO Nordic och C More Play. Serien blev inte förnyad för en tredje säsong men ska avslutas med en entimmesspecial.

Den alltid lika ljuvliga Helen Mirren drar sig inte för att skämta till det hos Jimmy Fallon. Först prutt- och snuskskämt, sedan frågor och svar med Piff och Puff-röster och visst ja, ett till skämt under bältet. Larvigt och riktigt härligt!

Vi skrev om Mad Max: Fury Road i december när första trailern släpptes, och idag gick peppmätaren från varm till glödhet när en ny färsk trailer las ut. Här får vi se lite mer av Max (Tom Hardy) och framförallt två andra centrala figurer i denna fjärde Mad Max-rulle: Furiosa (Charlize Theron) och bindgalne storskurken Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne).

Här är den:

Jösses! 1% handling, 99% vanvettig biljakt, precis som det ska vara – av allt att döma vankas det gloriös comeback för George Miller. Det här ser faktiskt så mäktigt ut att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Vad tycker ni?

Mad Max: Fury Road har biopremiär 15 maj.

Cirka två veckor efter att Netflix släppt den första säsongen av Bloodline så har man nu förnyat serien för en andra säsong.

Vi på TVdags blev förtjusta i den direkt och utnämnde den till »Bäst i tv-världen just nu«:

»Berättartekniken placerar tittaren på konstant mellanhand, vi får aldrig den centrala pusselbiten utan bitar precis i utkanten av fokus, och samma gäckande visuella storytelling sker i fotot. Skådespelarna är fantastiska (Sam Shepard, Ben Mendelsohn, Sissy Spacek, Kyle Chandler från Friday Night Lights!), och manuset inklusive dialogen i det närmaste perfekt«, skrev Kjell Häglund efter några avsnitt.

Produktionen av den andra säsongen av Bloodline drar igång senare i år och väntas släppas under våren 2016.

Trevliga nyheter, eller vad säger ni?

I går skrev vi om artisterna som vara klara för årets upplaga av TV4.s mysprogram Så mycket bättre.

I dag avslöjar Aftonbladet att Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson, Ison Glasgow och Miriam Bryant får sällskap av Andreas Kleerup, Sven-Bertil Taube och Jenny Berggren i den sjunde säsongen. Ingen Olle Jönsson alltså.

– Jag tycker att mixen känns fantastisk. Det gäller att få till en mix som är perfekt, man vill ju få till en bra sockerkaka, med lite bittermandel i också och det finns det i år. Man vill ju inte att sockerkakan blir för söt rakt igenom, säger Niklas Strömstedt till Aftonbladet.

Vad tycker ni nu när hela startfältet är klart?

Kvällens säsongspremiär av Welcome to Sweden överraskar stort på en punkt: avsnittet har ett klassiskt sitcom-klimax med genanshumorn käckt på svaj när Emmas brorsa har fixat en flashmobb (»I will call my people«) som fond för Gregs frieri, och maestro Poehler gör en genuint rolig insats när han i vit frack och tophat rör sig den slaskgrå Gamla Stan-gatan fram i en riktigt begåvat lustiger dumdumdans.

Därmed ska också sägas att avsnittet överraskar mig även på ett annat sätt: Greg Poehler är inte bara komedi-Sveriges fixigaste producent, med förmågan att få med en stjärn-cast knäppare än den där gamla Friends in Need-grejen med Dr Alban, Björn Borg och Tomas Brolin i samma limousinsäte. Nej, i premiäravsnittet är han även, i sin roll, rolig på riktigt – dessutom två gånger.

Hade jag varit regissör hade jag tagit Bornebusch åt sidan och viskat i hennes öra: »Fantisera om Rheborg.«

Först när han hakar upp sig på uttalet av »meme«, och gör den där grejen han nu utvecklat till ett slags examensarbete efter den darriga första lärosäsongen. Ni vet – hans rollfigur fastnar i tanken och låter tankebitar komma ut som lösryckt upprepande ord medan motspelaren flyttar samtalet vidare. Han gjorde det förra året också, men har säkrare tajming nu. Håll som sagt utkik efter »meme«-biten!

Och sedan nämnda tophat-dans i kulmen-scenen, hur han inte vill titta upp från kullerstensgatan och samtidigt måste hålla i hatten så att den inte ramlar av, medan han sjunger extremt illa och okänsligt… I love it!

Frågan är bara varför det inte är roligare när han till slut tittar upp och i stället för sin blivande fru ser två främmande, blödande näsor? Denna scenknorr är onekligen kul men jag tror att produktionsteamet skrattade mer i manusrummet än när den spelades in. Jag får samma känsla här som inför seriens förstasäsong (och inför större delen av den här episoden också), att humorenergin försvinner i en massa glappande hål på väg mot tittaren.

Hur han inte vill titta upp från kullerstensgatan och samtidigt måste hålla i hatten så att den inte ramlar av, medan han sjunger extremt illa och okänsligt… I love it!

Jag vevar den där top hat-sekvensen flera gånger för att få klart för mig exakt var den dör, och inser att det sker på helt fel ställe – nämligen i den stund Greg lyfter blicken från den roliga dansen till vad som borde vara den asroliga reaktionen. Scenen alstrar alltså humorenergi men i stället för explosion på slutet blir det kortslutning.

Ty Greg Poehler är fortfarande ingen skådespelare. Hur står man stilla, med ansiktet gapande av förvåning, och får scenen att leva trots att man varken rör sig eller säger något? Problemet här är alltså att ansiktet i fråga inte tillhör någon av seriens rutinerade, improv-skolade sitcom-skådisar, som Amy Poehler eller Aubrey Plaza, utan en amatör som inte riktigt vet vad han gör.

Det är ju också därför hans rollrelation med Josephine Bornebusch är så besvärande stendöd. Nu när manusteamet här överensstämmer än mer med det bakom Solsidan (när även superrutinerade Ulf Kvensler gjort Peter Arrhenius sällskap) är jämförelsen med den serien än oundvikligare – och alla de största skillnaderna, varför kemin brister, varför inget riktigt »sitter«, landar i samma slutsats: Greg Poehlers skådespelsförmåga är ett svart hål som dränerar humorenergi och inte utstrålar något som vare sig motspelare kan utvinna något ur eller ens klipparna kan leka med.

Som jag skrev förra gången, och det gäller tyvärr i nästan lika hög utsträckning nu:

»I samspel med Johan Rheborg i Solsidan är Josephine Bornebusch inte bara en känslig komedienne med absolut satirpsykologiskt gehör utan riktigt gripande mitt i överdrifterna; och Aubrey Plazas improv-utbildade deadpan-manér besjälas rått när det får riffa mot Chris Pratts hjärtliga korkskalle i Parks and Recreation. I ett nollställt utgångsläge kan både Bornebusch och Plaza vara roliga i sig själva, men Welcome to Sweden är inte ens något nollställt utgångsläge utan ett extremt motlut där deras komiska motorer överhuvudtaget inte hittar dragläget. Den låga manusnivån och bristen på kemi och feedback från (icke-)skådespelaren Greg Poehler tvingar dem till denna tomgångskörning.«

Jag säger »nästan«, eftersom Greg som sagt fått upp nivån på sitt eget individuella favoritmanér (den där fumliga »fastnade tanken«). Josephine Bornebusch jobbar stenhårt premiären igenom, och jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket roligare hennes rollfigurs kämpande med en tråkig »selfie«-look skulle bli i Solsidan. Hade jag varit regissör hade jag tagit Bornebusch åt sidan och viskat i hennes öra: »Fantisera om Rheborg.«

Ändå är den största skillnaden gentemot Solsidan storykvaliteten. Händelseförloppet i 20 minuter Welcome to Sweden är bara tunt och förutsägbart. Hur orkar ett helt kreativt team sitta och jobba fram en scen på det uråldriga temat »fästman går in juvelerarbutik för att titta på vigselringar, vill se på ›de där borta‹ i stället, som visar sig vara alldeles för dyra, så han går tillbaka till de första«? Och utför den exakt enligt formuläret?

Är det för att Greg Poehler styr manus, och hela det kreativa innehållet, för hårt på egen hand, och inte skapar något vidare klimat för kollektiv idéutveckling? Det är i alla fall vad som sagts om förstasäsongen, och som ett skäl till att förra produktionsbolaget FLX hoppade av. Jag har ingen aning, men tycker det är skumt att någon som Ulf Kvensler inte kunnat vässa de mest formulaiska scenerna här.

Kanske beror det på att han haft fullt sjå med att, avsnitten igenom, upprätthålla stringens i tonaliteten. Ty här registrerar jag ytterligare en klar förbättring jämfört med säsong 1: nästan samtliga repliker sägs i ett narrativt sammanhang. Så var det inte förra året, då Poehler stoppade in sina gamla standup-iakttagelseskämt lite varsomhelst i avsnittsmanusen.

Men desto mer störs jag av ett större problem, det kanske mest grundläggande med hela serien. Jag började fördjupa mig i det när jag såg en scen i kvällens avsnitt där Greg snackar med sin syster Amy Poehler i en videochatt på vardagsrumsbordet, och skillnaden i skills gör att det känns som om Amy trycker på »play« när hon påbörjar varje replik medan Greg kommer åt pausknappen. Men när jag sitter och tittar på Amys ansikte i den scenen så börjar jag fundera – vem är den där rollfiguren? Vet Amy Poehler själv vem det är hon spelar? Vet någon vem de, psykologiskt sett, ska föreställa?

Den ende jag kan definiera hyfsat är nog Claes Månsson – och han spelar en kompositfigur från Yrrol…

Jämför med Amy Poehlers rollfigur i Parks and Recreation – »Leslie Knope« är ju ett helt personlighetsuniversum! Eller, mest avslöjande – jämför Gregs rollfigur här (vem kommer ihåg vad han heter?) med Johan Rheborgs i Solsidan: »Fredde« är en hel person, uppbyggd som ett pussel av trovärdiga egenskaper, som vi älskar att ha fått lära känna. Vi skulle kunna sitta i en timme och bara prata om »Fredde« som människa, men vi skulle inte kunna få fram ett intressant ord om… vad det nu är Gregs huvudrollsfigur heter.

Detta är huvudskälet till att Welcome to Sweden inte fungerar: isolerat pratande pappfigurer i stället för mänskligt interagerande, reagerande rollgestaltningar. Man blir, som Josephine Bornebuschs rollfigur träffande kallar sig själv i kvällens avsnitt, »naturally bored«.

Welcome to Sweden säsong 2 har premiär på TV4 i kväll kl 21.

Det blir mer action med Keri Russell och Matthew Rhys! Den amerikanska kabelkanalen FX har beställt en fjärde säsong av spionserien The Americans. 

Den tredje säsongen visas just nu i USA och håller precis lika hög kvalitet som den gjort tidigare. Tyvärr har serien inte fått så stort genomslag i Sverige då TV8 visat den mitt i sommaren och gömt undan den på konstiga tider.

Men en bra nyhet för er som gillar att maratontitta på serier är att den andra säsongen läggs ut på Netflix i dag. Det meddelade streamingtjänsten i en pressrelease i går.

Jag kan inte riktigt släppa känslan att SVT:s På bröllop med Kakan har formatproblem. Dels rent konkret – halvtimmesavsnitten känns ännu kortare, och skulle kunna vara åtminstone 45 minuter så att man kunde lära känna paren lite mer, hinna ställa några fler frågor. (Till exempel vill jag ju veta om papporna på samebröllopet faktiskt höll några tal? Eller varför ett par vars hela grej är att de vill leva i nuet och inte slösa någon tid, lägger ett och ett halvt år på att planera det perfekta bröllopet?) Det beror ju förstås delvis på att jag gillar Kakan och konceptet, det är kul att se och känns som att det tar slut för fort.

Ungefär 30 procent av vigslarna i Sverige är borgerliga, vilket borde innebära att de två sista bröllopen rent statistiskt borde vara hedniska. Vi får väl se…

Men samtidigt känns det som att programmet självt inte är helt säkert på vad formatet faktiskt är. Kakan förklarar i inledningen av varje avsnitt att bröllop är så himla förlegat men samtidigt så fint, och nu ska hon försöka ta reda på vad grejen är. Med bröllop. Typ. Men detta sker ju aldrig.

SVT Play-beskrivningen säger att Kakan under sex avsnitt »möter unga svenskar som valt att sätta en ring på fingret för att manifestera sin kärlek«, och »samtidigt får vi tillsammans med Kakan en fantastisk inblick i hur de valt att gifta sig«. Det är en mer rättvis beskrivning, men ändå börjar varje omgång med att vi lovas något annat, som inte levereras.

Kanske är det något slags tanke om att inte skriva oss på näsan med analyser, men det blir i stället bara intetsägande.

Nota bene: Det är inget fel med ett program som bara handlar om att gå på olika sorters bröllop! Jag gillar det, som sagt, och Kakan är en rolig följeslagare. Men det pratas aldrig om varför hon tycker att bröllop är förlegat, och inte heller varför paren valt att gifta sig – mer än  kanske en fråga om hur det gick till och så, men på samma sätt som valfri programledare kunde ha frågat. Kanske är det något slags tanke om att inte skriva oss på näsan med analyser, men det blir istället bara intetsägande, ur just analyssynpunkt.

Sedan är det också lite lustigt att det i inledningen sägs att Kakan ska gå på sex olika bröllop – när det känns mer som att det man menar är sex »ovanliga« eller »annorlunda« bröllop. (Läs: Inte vita svenska formulär 1A-bröllop.) Och det är ju inte heller fel, men då är det ju inte giftandet utan bröllopandet man utforskar? Eller?

Där var dock en rolig grej med en formulering i avsnitt tre. Kakan säger i voice-over att David och Debbie båda kommer från kristna kulturer, så de gifter sig i kyrkan, och jag tänker i några sekunder att vad fan betyder det, är det något sätt att säga att de är invandrare men inte muslimer för det? Varför kunde hon inte säga att de är kristna? Men ganska snabbt visar det sig att David heter Magnusson och därmed gissningsvis kommer från den kristna kulturen Svensk Kultur, och då blev det genast mycket roligare. De kanske inte är kristna personligen, men de kommer från kristna kulturer båda två och då, ja, då väljer de att gifta sig i kyrkan.

Apropå det är det också intressant att fyra av hittillsvarande fyra bröllop har varit i religiös regi. En tanke? En slump? Ungefär 30 procent av vigslarna i Sverige är borgerliga, vilket borde innebära att de två sista bröllopen rent statistiskt borde vara hedniska. Vi får väl se.

Jag ser fram emot de två kvarvarande avsnitten. Men blir det en till säsong, vilket det gärna får bli, så vill jag ha längre avsnitt med mer kött på benen.

På bröllop med Kakan sänds på SVT2 i kväll kl 20:30.