TV4-Gruppen och C More gör gemensam sak. Med medarbetare från TV4, C More, finska MTV och Svensk Filmindustri (SF) kommer de erbjuda en vassare onlinetjänst som kommer fokusera på film, serier, barnprogram och sport. Alla C Mores befintliga vod-tjänster Filmnet, C Sports och C More Play, och dessutom delar av TV4 Play Premium, migreras under året in i den nya tjänsten som även kommer att gå under det redan inarbetade namnet C More.

Cecilia Beck-Friis, vice vd för TV4-Gruppen och CDO för Broadcasting inom Bonnier, säger:

»Vi måste erbjuda våra användare en enklare och mer sömlös upplevelse. Men det handlar inte om att försöka skapa en enda tjänst som fångar alla användare, utan om att erbjuda ett smörgåsbord av innehåll, tjänster och produkter som på olika sätt tilltalar den breda publiken.«

Det återstår att se hur bra tjänsten blir men för oss som har många olika abonnemang låter det inte så dumt med få stora bolag i stället för många »små«. I alla fall för plånboken.

Innehåller spoilers för Unbreakable Kimmy Schmidt, säsong 1.

Martin: Nu har det gått några veckor sedan Tina Feys och Robert Carlocks nya komediserie Unbreakable Kimmy Schmidt (UKS) släpptes loss på Netflix. Vår egen Magnus Blomdahl var entusiastisk efter en handfull avsnitt, och vi är många som hunnit sätta i oss hela säsongen nu. Kanske läge att samla intrycken? Eller sitter folk och håller på avsnitten, ser ett i veckan på bestämda tider och längtar tillbaka till äldre, enklare tider?

Jon Hamm gör en sensationell prestation som den charmige sektledaren som totalt kollrar bort en jury med helt vansinnig retorik och argument som man ändå tyvärr känner igen från verkligheten, här skruvade till sin spets.

Själv var jag en av de som bingade samtliga 13 avsnitt under en helg. Jag blev otroligt lättad av hur bra jag tyckte den var! Jag hade ledsnat ordentligt på 30 Rock långt innan den serien avslutades och trodde kanske att jag fortfarande var lite trött på Fey. UKS är ju väldigt lik 30 Rock till både stil och ton, gillar man den humorn känner man sig hemma här. Men jag kände ingen 30 Rock-ångest alls, det var kanonbra, snyggt och smart och roligt. Men det enskilda som fick mig att verkligen plöja igenom avsnitten var Ellie Kemper. Vilken stjärna! Har du sett henne i många grejer innan UKS? Jag tror bara jag sett henne i Bridesmaids, där hon inte har en jättestor roll.

Ida: Jag måste bekänna en sak: jag såg inte ens hela första säsongen av 30 Rock. Jag fastnade bara aldrig. (Däremot är ju Tina Fey en humorgudinna, hennes självbiografi Bossy Pants är så häpnadsväckande rolig! Den måste alla läsa!)

Serien är som en liten godispåse, det snålas inte på skämt och knasiga karaktärer och faktiskt inte så lite samhällskritik.

Detta, plus det faktum att trailern till UKS (vilken jävla akronym!) var rätt hemsk, gjorde att jag hade noll förväntningar. Och sedan, precis som du, slukade jag nästan hela säsongen i ett svep! Serien är som en liten godispåse, det snålas inte på skämt och knasiga karaktärer och faktiskt inte så lite samhällskritik. Speciellt mot slutet av säsongen när Jon Hamm gör en helt sensationell prestation som den charmige sektledaren som totalt kollrar bort en jury med helt vansinnig retorik och argument som man ändå tyvärr känner igen från verkligheten, här skruvade till sin spets.

Men varför tjatar jag om Jon Hamm när Ellie Kemper ju, precis som du säger, är så underbar?! Ja, Bridesmaids såklart, men jag fick först upp ögonen för henne i amerikanska The Office, som jag är extremt förtjust i. Där spelar hon, liksom i Bridesmaids, en clueless men godhjärtad tjej som inte så lite liknar Kimmy. Rätt typecastad alltså!

Fast Kemper gör henne så himla bra – Kimmy är naiv men hon är aldrig korkad utan istället jäkligt smart och klurig. Och snäll! En karaktär som är rolig men samtidigt riktigt snäll är något av det bästa jag vet – jämför med Leslie Knope i Parks and Recreation. Annars har jag svårt att säga vem som är min favorit – jag har så många, från Titus till den snuskiga hyrevärdinnan. Din favorit då?

Martin: Det är väl förutsägbart kanske, men favoriten är solklart Kimmy själv. Mycket är såklart den supercharmiga Kempers förtjänst, men som du påpekar är det också Kimmys naiva öppenhet i kombination med klurighet som gör det så uppfriskande – det hade ju kunnat bli hur irriterande som helst med ett käckt Amélie-aktigt vuxenbarn, men Fey och Carlock lyckas konsekvent göra Kimmy både sympatisk och skojig, full av initiativ och problemlösarskills. Men resten av ensemblen är också stark. Titus Burgess, som jag aldrig sett förr, är fantastisk. Jane Krakowski spelar ungefär samma sorts superpriviligierad diva som i 30 Rock, men hon gör det väldigt bra. Och vad fint att veterankomediennen Carol Kane får en så stor roll, som Kimmys hyresvärd! Dessutom peppras ju avsnitten med små cameos av personliga favoriter som Nick Kroll, Amy Sedaris och Martin Short.

JRättegångsscenerna är en genial säsongsklimax – lysande underhållning och absurd humor i rasande tempo värdigt Z-A-Z, bröderna Marx eller HC Potters Hellzapoppin'.

Hela säsongen har en hög lägstanivå, men mot slutet, när rättegången börjar närma sig, når det otroliga höjder. Rättegångsscenerna är geniala. Jon Hamm som charmar hela rättssalen (och det insnöade Indiana-samhället) med total nonsensretorik och förvirrar det underbart korkade advokatparet Tina Fey och Jerry Minor – det är lysande underhållning, absurd humor i rasande tempo värdigt Z-A-Z, bröderna Marx eller HC Potters Hellzapoppin'.

I en intervju med Tom Scharpling på The Best Show häromveckan (börjar cirka 20 minuter in) berättade Kemper att de i princip var färdiga med inspelningen av första säsongen när de fick det totalt överraskande beskedet att NBC inte ville ha serien. Men vips så snappade Netflix upp den i stället, vilket får sägas vara ett genidrag (eller kanske snarare no-brainer, vad tänkte NBC?). Netflix beställde dessutom en säsong till på studs. Så första säsongen är alltså gjord med NBC:s riktlinjer för sex, våld, språk och allmänna innehållskrav – det ska kunna gå på primetime-tv utan att någon chockas av något skandalöst innehåll. Men nu inför andra säsongen behöver de ju inte bry sig om det längre, Netflix bestämmer själva vad de sänder och berörs inte av gammel-tv:s regler. Tror du det får konsekvenser för fortsättningen? Kimmy börjar slänga en massa f-bombs omkring sig och det blir mycket mer naket?

Ida: Usch! Det hoppas jag verkligen inte! Kimmy och naken? Känns helt fel. Jag kan inte tänka mig hur vetskapen om att man nu skriver för Netflix redan från början kommer att förändra serien. Den tar det ju ganska långt om man säger det så, redan. Och på tal om hur långt man kan ta något: vi måste ju ta upp den debatt som finns kring UKS – hur serien handskas med olika etniciteter. Nu är det ju så att hela serien bygger ju på extremt överdrivna karaktärer. Väldigt många skämt driver ju också med folks fördomar och rasism. Som när folk blir mindre rädda för Titus, en svart man, när han är utklädd till varulv än bara sig själv, eller när Janet Krakowski går bärsärkargång på ett idrottslags maskot som är utklädd till en sådan där vedervärdig klyschig indianfigur. Eller när Dong pratar om sin amerikanska favoritserie: »Six White Complainers – in America I believe it is called Friends.«

Sedan kan jag tycka att alla de här skämten i serien verkligen inte alltid fungerar. Folk verkar tycka väldigt, väldigt olika i den här frågan. Det är inte heller alltid de förväntade reaktionerna, läs till exempel här för en schysst sammanfattning. Vad tycker du?

Martin: För att uttrycka mig diplomatiskt tycker jag det är en ganska slarvig kritik mot serien som nästan helt missar sin måltavla. Jag tycker det är superintressant med många olika perspektiv på ett verk men kritiken som riktats mot UKS och Feys upplevda rasism är illa underbyggd och mycket selektiv i sina exempel, enligt min mening.

Med detta sagt så finns det kanske saker som funkar mindre bra i serien? Personligen var jag inget fan av Tim Blake Nelsons lantispolis, som var som tagen ur en Stefan & Krister-buskis, och de där barnen i rikemansfamiljen var väl inga höjdare, skådismässigt. Kan inte säga att jag var superengagerad i Dong-spåret heller. Vad var du mindre förtjust i?

Ida: Haha! Stefan & Krister-buskis var ordet! Jag tycker piss-sura tonårstjejen var rätt kul men annars håller jag med dig precis om både lantispolisen och Dong – drog inte på smilbanden en enda gång. Native American-spåret förstod jag inte heller – men av reaktioner jag läst på nätet så kanske man måste vara amerikan för att fatta att man driver med en massa vita som försöker skryta med att de har Native American-blod i sig… på lååååååångt håll, på samma sätt som att halva Sveriges befolkning gärna berättar att de är släkt med Gustav Vasa.

En annan sak vi måste ta upp är de här sångnumren som nästan blivit lika kända som serien själv! Älskade Pinot Noir och den ihopklippta pruttsången (så vuxen är jag), men: introsången, Martin. »Unbreakable! They’re alive, dammit! It’s a miracle!« Jag avskyr den! Det är något som bara ryyyyyyser i mig när jag hör den där autotune:ifierade intervjun med grannen från första avsnittet. Jag vill krypa ur skinnet varje gång den spelas och jag har den på hjärnan hela tiden. Här finns en intressant artikel i Vanity Fair om sången. (Jag visste för övrigt inte att det fanns en grej som hette Songify the News. Det var ju också en kulturyttring som… ja den säger väl nåt om samtiden, antar jag.)

Enda kul med introt är annars att den rödhåriga lilla tjejen som gör tummen upp är Ellie Kemper som liten. Jaha, bara för att jag skrev om låten nu kom den genast tillbaka och jag kommer ha den på hjärnan en vecka till.

Men på det hela taget var Kimmy en härlig bekantskap och jag ser fram emot att se nästa säsong. Heja Kimmy!

Martin: Haha, ja introlåten är otroligt enerverande, men helt omöjlig att få ur skallen! Bara på grund av den här konversationen kommer jag gnola på den minst några dagar till. Greppet med autotune känns märkligt nog både hysteriskt samtida och daterat. Men har du verkligen missat Auto-Tune the News och sånt? Jättestort för kanske fem år sedan, vilket i www-år är typ 5 000 år sedan.

Vilken rörande konsensus det råder här! Jag ser också fram emot en säsong till. Heja heja!

Unbreakable Kimmy Schmidt finns på Netflix.

Dags för lite trevliga nyheter om några av de bästa serierna som återvänder i sommar. Showtime har satt den 12 juli som premiärdatum för TVdags-favoriterna Ray Donovan och Masters of Sex.

Ray Donovan ser riktigt intressant ut i år igen med gästskådespelare som Ian McShane och Katie Holmes, och i Masters of Sex kommer man att göra ett tidshopp på fem år fram till 1966 i den tredje säsongen.

Som vanligt så kommer båda serierna till Sverige och HBO Nordic dagen efter de visats i USA. Det längtar vi till!

Det är en konstform att kunna porträttera människor som Tom Alandh gör. Han lyckas ta sig nära utan att på något sätt kränka integriteten. Det blir närgånget men aldrig blottlagt. Han hittar alltid rätt läge i hur nära personerna han ska ta sig. Därför är det med stora förväntningar jag ser Ur Svennis skugga, en dokumentärfilm om Tord Grip. Han som under många år var Sven-Göran Eriksons följeslagare, som stod i skuggan.

Där ligger av Alandhs hemligheter: att ha modet att kunna välja bort och i stället stanna upp och fördjupa sig.

Alandh gör olika nedslag i Grips karriär. Det är mycket om uppväxten i hälsingska Ytterhogdal, om spelarkarriären i Degerfors och om tiden med Svennis. I detta väver Alandh in diskussioner om familjerötter, kärlek, dragspel, hur det var att leva i en fotbollstokig bruksort och om ambitioner och stora livsval. Nygjorda intervjuer mixas med arkivbilder och återbesök till gamla platser.

Det är dock hans liv i dag som säger mest. Vi får följa med till Kosovo där han är engagerad som assisterande förbundskapten. Det är då vi får det yttersta beviset på Grips stora engagemang för fotbollen. Motivationen imponerar i sig. Det är inget prestigefyllt jobb eller några stora arenor, men det tycks inte göra något. Han har energi och lust för jobbet. När Alandh frågor om han någonsin gjort något val för pengarna är det nekande svaret lika snabbt som tveklöst.

Svennis är aldrig med i filmen i mer än i några telefonsamtal, gamla vänner mellan. Svennis frågar hur Grips sambo mår och Grip frågar i sin tur hur det går i Kina. Det märks vilken respekt Grip har för Svennis. Han skulle aldrig få för sig att säga ett ont ord om honom. Dessa samtal markerar också hur nära Alandh går. Grips sambo har uppenbarligen varit sjuk men vi får aldrig veta något mer än vad vi får från dessa samtal. Där respekteras Grips privatliv på ett beundransvärt sätt.

Ur Svennis skugga är inte ett heltäckande personporträtt. Mycket av Grips karriär har valts bort, till exempel nämns inte tiden som assisterande förbundskapten under Tommy Svensson eller något alls om fotbolls-VM 1994. Tvärtom vinner filmen på att Alandh fokuserar på andra, noga utvalda perioder i Grips liv. Där ligger en av Alandhs hemligheter: att ha modet att kunna välja bort och i stället stanna upp och fördjupa sig, och låta det tala för helheten.

Ur Svennis skugga visas på SVT2 i kväll kl 20.

I höstas, inför finalsäsongen av tv-serien, började Sons of Anarchy rullas ut i seriealbumform i USA. Historierna utspelar sig samtidigt som tv-seriens tidsförlopp, men liksom i luckor i tv-narrativet – den första volymen utspelar sig exempelvis under dramaseriens säsong 5.

Böckerna blåser nytt liv i Kurt Sutters mikrokosmos när tv-berättelsen interfolieras med nya subplottar, fördjupningar och lekfulla stickspår.

Upphovsman är romanförfattaren Christopher Golden, också känd för ett flertal serie- och spelsamarbeten kring Buffy the Vampire Slayer, Angel, X-Men och Hellboy. Han interfolierar helt enkelt tv-berättelsen med nya subplottar, fördjupningar och lekfulla stickspår, och lyckas blåsa nytt genuint liv i Kurt Sutters mikrokosmos (Golden har tidigare även skrivit rena prosaböcker om Sons of Anarchy vilket varit en ingång till detta projekt).

Tecknare är Damian Couceiro, som gjort Planet of the Apes: Cataclysm, Rise of the Planet of the Apes och Mark Waids Irredeemable och Incorruptible, samt Harvey Award-nominerats för Best Inker för Robert E Howards Hawks of Outremer.

Nästa månad ger svenska Ades Media ut den första boken i svensk översättning: Sons of Anarchy volym ett: Ingen utväg. Priset i butik kommer att hamna på drygt 170 kronor (mer info här). Men redan nu kan du tävla om ett av tre exemplar som Ades reserverat för TVdags läsare!

Tävlingsuppgift

För att få chansen att vinna Sons of Anarchy – Volym ett: Ingen utväg vill vi att du beskriver vilken SoA-story du helst skulle vilja se utvecklad och visualiserad av firma Golden/Couceiro – befintlig eller fantiserad! Vi publicerar svaren i samband med kungörandet av vinnarna.

Mejla svaret till redaktionen@tvdags.se, skriv »SoA-tävlingen« på ämnesraden och ange din postadress.

Lycka till!

Tv-serievärldens mest hysteriskt omdiskuterade gåta de senaste åren fick sitt svar i förrgår – vem som är ärkeskurken »A« i Pretty Little Liars.

Inget maskavslitande, ingen chock, bara ett avslöjande som liksom gick invärtes, in under huden. Starkt!

Men var det inte ett rätt odramatiskt avslöjande, i säsongsfinalen häromkvällen? Visst, action och spänning i händelseförloppet, men själva »avtäckandet« skedde med ett slags sorgkänsla… och med den dröjande repliken om att… »A har ju en själ«. Vilket – missförstå mig inte – var en kvalitet i sig. Inget maskavslitande, ingen chock, bara ett avslöjande som liksom gick invärtes, in under huden. Starkt!

Dock tycker jag inte serieskaparen Marlene King övertygat i efterintervjuerna, hon har gett ett förvirrat intryck och haft svårt att förklara sig trovärdigt på frågorna om varför hon tidigare påstått att tittarna skulle få veta hemligheten före rollfigurerna. Nu vet jag inte ens om man ska tro på hennes info om att manusteamet haft klart för sig sedan starten av säsong 3 vem som skulle visa sig vara »A«? Jag anar ett mer chansartat Lost-upplägg här…

Något som nu i alla fall är fullständigt kristallklart är ju vem som kommer att spela »A« nästa säsong, när vi med största sannolikhet får se dennes ansikte – det förstår ju alla som sett avslöjandet!

Apropå Pretty Little Liars-säsongsfinalen så gästade TVdags egen Lisa Rosman gårdagens PP3 i P3, för att prata om »serier med ett huvudmysterium« – ni kan höra detta här:

Det har ju spekulerats en del det senaste om att den sjätte säsongen av Downton Abbey skulle bli den sista. Serieskaparen Julian Fellowes har en ny serie på gång hos den amerikanska kanalen NBC och har då helt enkelt inte tid att fortsätta med Downton Abbey.

Och spekulationerna stämde alltså, för i dag meddelade ITV i Storbritannien att den sjätte säsongen kommer att bli den sista. Julian Fellowes sammanfattade känslorna i ett pressmeddelande:

»The Downton journey has been amazing for everyone aboard.  People ask if we knew what was going to happen when we started to make the first series and the answer is that, of course we had no idea.  Exactly why the series had such an impact and reached so many people around the world, all nationalities, all ages, all types, I cannot begin to explain.  But I do know how grateful we are to have been allowed this unique experience. I suspect the show will always be a principal marker in most of our careers as we set out from here, and if so, I consider that a blessing and a compliment.«

Den sjätte och sista säsongen kommer att visas i höst. Kommer ni att sakna Downton?

I över tio års tid har vi sett undersökningar om att allt fler unga i USA främst får sina amerikanska nyheter från satirshowerna på Comedy Central i stället för via traditionella nyhetskanaler. För mig, som äldre svensk, stämmer det till hundra procent. Och därför har jag också drabbats av lite ångest inför att först Stephen Colbert, och senare i år även Jon Stewart, slutar med sina programformat – inte minst som jag tycker att arvtagare som Last Week Tonight with John Oliver och The Nightly Show with Larry Wilmore inte riktigt ger mig samma grej, samma rika information (även om Wilmore är urstark på andra sätt). Min uppgivna tanke har varit att snart får man väl, utöver nämnda serier, nöja sig med gravt dysfunktionella Real Time with Bill Maher.

Detta blir mer av en utmanare av traditionella nyhetsmagasin än av satirshowerna – men också ett hot mot de i dag främsta vänsterliberala programmen som The Rachel Maddow Show.

Tills i kväll – när vi nås av nyheten att HBO skrivit fyraårsavtal med Vice om bland annat ett nytt nyhetsprogram fem kvällar i veckan. Som inte har så mycket med Comedy Centrals satirformat att göra, men som ger mig hopp om nya, beroendeframkallande nyhets-tv-vanor framöver.

Med det vi redan vet om Vices journalistiska ambitioner, med egna korrespondenter och reportageteam världen över, står det praktiskt taget klart att detta kan bli mer av en utmanare av traditionella nyhetsmagasin än av satirshowerna – och inte minst ett hot mot de i dag främsta vänsterliberala programmen som The Rachel Maddow Show.

Min förhoppning är att detta ska kunna lösa lite av mina ångestknutar inför Jon Stewarts avsked. Det vill säga, jag kan nöja mig med Wilmore, Oliver och Maher för satiren, och få nyheterna mer »på riktigt« via Vice. Dock ska väl sägas att det som Vice får mycket cred för i hemlandet, den globala närvaron, inte är vad jag främst vill ha av ett attitydstarkt amerikanskt nyhetsprogram – jag vill ju ha USA-inrikesnyheter! Men det känns föga troligt att inte även topic-starka inrikesnyheter kommer att vara ett betydande inslag när Vice sänder fem kvällar i veckan. Vad vi vet, hittills, är att magasinet inte kommer att vara en traditionell nyhetssändning med »dagens rubriker«, utan mer av det reportage-Vice vi redan känner.

Hoppas bara HBO Nordic är med på tåget också, när sändningarna startar under sista kvartalet i år.

Att Halt and Catch Fire gick direkt in under huden på mig har lyst igenom här på TVdags både en och två gånger. När det blev klart att serien skulle få en andra säsong skrev jag att jag ville ta AMC i famn för detta, se det lilla kabelbolaget djupt i ögonen och säga:

»Vi stryker ett streck över Rubicon-fadäsen nu. Allt är förlåtet. I dag är ni världens bästa tv-bolag.«

Showrunnern Jonathan Lisco säger att de ska borra ännu djupare in i rollfigurerna under säsong 2 och att serien kommer att bli ännu mer beroendeframkallande (men det går ju inte!?).

Se ett klipp ur kommande säsong här:

Tack för tipset säger vi till läsarsignaturen h4llon!

Halt and Catch Fire säsong 2 har premiär 31 maj i USA och börjar visas på C More 1 juni. Hela säsong 1 finns på HBO Nordic.

Innehåller spoilers om Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2, avsnitt 14, Love in the Time of HYDRA.

Coulson gör som Mays psykolog-ex rekommenderade och stänger tillfälligt av Skye från S.H.I.E.L.D. Hon förpassas till en stuga ute i vildmarken där hon ska stanna tills hon bemästrat sina nyfunna krafter. Det är tydligt att Clark Gregg och Chloe Bennet är goda vänner, och deras scener tillsammans är alltid bland seriens bästa. Frågan är dock hur länge manusförfattarna tänker låta Skye stanna i stugan nu när serien äntligen blir alltmer en del av det superhjälte-universum den existerar i.

Hoppas manusförfattarna inte går överstyr med ansiktsmasken. Det är inte så dramatiskt när vem som helst kan vara vem som helst när som helst, och man som tittare aldrig vet vem man kan lita på…

Ward är tillbaka! Han och agent 33 söker upp mannen bakom teknologin som gör att agent 33 kan anta Mays utseende. Han lagar »ansiktsmasken«(?) så att agent 33 inte längre sitter fast i Mays ansikte, varpå agent 33 gör ett missriktat försök att flörta med Ward genom att använda sig av Skyes ansikte. Skye som Ward var förälskad i och som försökte döda honom. Ward blir upprörd och han och agent 33 kommer varandra känslomässigt närmre än förr efter att ha pratat om saken… eller? Att Ward är en fullblodspsykopat är väl etablerat vid det här laget, så det är knappast en långsökt tanke att han bara manipulerar agent 33 så länge han behöver henne.

De två använder i alla fall ansiktsmasken för att bryta sig in i en militärbas och »befria« (nåja) Sunil Bakshi, alltså Daniel Whitehalls högra hand och mannen som hjärntvättade agent 33. Högsta befäl på basen är Glenn Talbot som tydligen är ordentligt inkompetent. Han inser att en kvinna använt masken för att bryta sig in, och vad gör han? Stänger ner basen tills inkräktaren är fångad? Eller förhör kvinnorna på basen för att se vem som inte är äkta? Det senare, och samtidigt smiter agent 33 ut förklädd som man. Jag tänker generöst anta att avsnittsförfattaren Brent Fletcher var i en deadline-knipa.

Jag hoppas dock att manusförfattarna inte går överstyr med ansiktsmasken. Förmågan att ändra utseende var det som till stor del sänkte Alias för mig för många år sedan. Det är inte speciellt dramatiskt när vem som helst kan vara vem som helst när som helst, och man som tittare aldrig vet vem man kan lita på.

Och så har vi då det här med det riktiga S.H.I.E.L.D. – de leds av Robert Gonzales (Edward James Olmos), som tycker att Nick Furys många hemligheter inte är rätt sätt att leda en organisation på, och därför grundade ett mer öppet S.H.I.E.L.D… som infiltrerat det andra S.H.I.E.L.D. och kidnappat Lance. Han flyr dock, och det riktiga S.H.I.E.L.D. bestämmer sig för att gå på offensiven. Det är lite kul att de castat Olmos som antagonisten i den här storylinen med tanke på att han var protagonisten i en liknande storyline i Battlestar Galactica. Och det är förstås alltid dramatiskt tacksamt att se två goda organisationer strida mot varandra på grund av skilda filosofier.

Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på Kanal 11 med några veckors fördröjning.

Redan i inledningen kan man känna doften av brunst i luften, kloret från bassängen och sprickorna i trottoaren. Det här är en sån stad… där det inte händer så mycket och ungdomarna regerar. Faktum är att man knappt får se en enda vuxen i It Follows. Och de problem som följer är synonyma med dem som hör åldern till. Bekräftelsebehov, sexuell frustration… och ett vidrigt monster som ständigt byter skepnad – ibland en gubbe i pyjamas, ibland en halvnaken kvinna som kissar på sig – och som av någon anledning vill dig illa.

En hyllning till det förflutna, en bro till framtiden, en film som både underhåller och skrämmer. Jag har inte känt mig så upprymd av en film sen  Wild at Heart i tonåren.

Det senare drabbar såklart inte alla ungdomar, högst ovanligt, men det drabbar Jay (Maika Monroe från The Guest). En kort kärlekshistoria leder till att hon smittas av »något«.  Enda sättet att bli av med det är att ha sex med någon annan – genialiskt. En ny slags könssjukdom, men framför allt ett roligt meta-grepp där man leker med en av skräckfilmens oskrivna regler: sex är lika med döden. Här är verkligen sex döden. Men paradoxalt nog även lösningen.

Man får anta att förarbetet till It Follows var späckat med obligatoriska visningar av amerikanska skräckklassiker som Alla helgons blodiga natt och Terror på Elm Street samt moderna motsvarigheter som All the Boys Love Mandy Lane, You're Next och The Conjuring. För det här är ett monster av Frankenstein-slag. Regissören David Robert Mitchell har tagit en tur genom genrehistoriens korridorer, plockat på sig en arm här, ett skrik där och sedan sytt ihop sina fynd med rep, stålvajrar och krokar. Resultatet är en hyllning till det förflutna, en bro till framtiden, en film som lyckas med att både underhålla och skrämma på samma gång. Jag har nog inte känt mig så upprymd av en film sen jag var tonåring och blev David Lynch-frälst efter att ha sett Wild at Heart på bio.

Även om jag fortfarande håller The Babadook som en på alla sätt och vis bättre film så är It Follows en mer traditionell skräckfilm som kommer att ligga på många listor vid årets slut, den är helt enkelt förbannat läskig, trots en del monsterlogistiska luckor. Så lämna det logiska tänkandet hemma och believe the hype!

 It Follows har biopremiär i dag.

Vad är det nu man brukar säga, all reklam är bra reklam? I så fall drog filmbolaget Magnetic Releasing (svensk distribution Njutafilms) jackpot då en gymnasielärare från Ohio visade deras överambitiösa The ABCs Of Death för sina elever och fick sitta i fängelse i 90 dagar. Jepps, så kan det gå. Aningen korkat, visst, men knappast värt mer än en mild tillsägelse, speciellt då den första The ABCs Of Death-filmen höll smärtsamt låg kvalitet. I teorin dock en berömvärd prestation: att samla 26 kortfilmer under ett och samma tak, som man dessutom binder samman med en fungerande röd tråd. Dessvärre höll det inte då utan blev som fuskig prinsesstårta utan hallonsylt. Man kände sig lurad på något.

Makabert är bara förnamnet, som om Tim Burton dött och återuppstått 15 år yngre – alltså då han fortfarande kunde göra bra film.

26 regissörer från hela världen tilldelades varsin bokstav från alfabetet, som de sedan bildade ett ord av. Ordet var sedan tänkt att utgöra både namn som handling i den film regissören/regissörerna valde att göra. Ja just det, tema döden.

Samma sak gäller fortfarande då 26 nya regissörer nu är inblandade i The ABCs of Death 2. Fortfarande ingen enhetlig succé, men det som är bra är nu fruktansvärt bra och det som är mindre bra går fortfarande att se. Ett jättelyft från föregångaren, alltså. Bottennappen saknas, vilket gör det här till en rätt underbart äcklig antologifest med ett intro som bara det berättigar ett köp. Perfekt i sin förrädiska oskuldsfullhet, med ett krypande giallo-score som sätter kroken i tittaren omedelbart. Makabert är bara förnamnet, som om Tim Burton dött och återuppstått 15 år yngre – alltså då han fortfarande kunde göra bra film.

Sedan svänger det lite, The ABCs of Death 2 är långt ifrån felfri, men topparna och introt gör den väl värd att se. Låt inte längden avskräcka dig heller, eftertexterna ligger på cirka femton minuter. Men om du ändå tvekar, här är The ABCs of Death 2 fem bästa delar:

1. Z is for Zygote

»Den som väntar på något gott« stämmer verkligen in här, även om just »gott« kanske inte är ordet man söker efter att ha sett Chris Nashs bisarra kortfilm om ett barn som inte riktigt är redo att lämna sin mammas kropp, och en mamma som inte riktigt är redo för att bli mamma. Chris Nash har annars mest sysslat med specialeffekter av det mer plastiga slaget, vilket märks här. Sanslöst kletigt, udda och roligt på det där jobbiga sättet. Ett preventinmedel av rang dessutom.

2. V is for Vacation

Jerome Sable gör en helomvändning från sitt tidigare gebit som skräckmusikalregissör och levererar en av antologins absolut svartaste bidrag om turismindustrins baksidor, eller egentligen alla baksidor jag kan komma på. Smart, kameramässigt briljant och våldsamt.

3. T is for Torture Porn

Jen och Sylvia Soska skaffar sig upprättelse efter den bedrövligt tama slashern See No Evil 2 som kom häromåret. T is for Torture Porn andas mer American Mary. Svart humor, finurliga vändningar, sex och genusvåld. Älskar dessutom tolkningen av det annars så självklara begreppet »torture porn«, här innebär det något helt annat än vad Eli Roth tidigare erbjudit i Hostel-filmerna.

4. X is for Xylophone

Julien Maury och Alexandre Bustillo imponerar även i det lilla formatet, drömskt, komiskt och splattrigt, med Beatrice Dalle som barnvakt. Jag trodde förresten att det var givet vid det här laget: Beatrice Dalle ska inte vakta barn!

5. B is for Badger

Brittisk Attenborough-liknande journalist styr och ställer över sina kameramän under inspelningen av ett reportage om utdöda grävlingar, som kanske inte är helt utdöda, bara muterade.

The ABCs of Death 2 finns att hyra och köpa på bland annat iTunes.

Numera känner vi den mest som »hockeylåten« eftersom den spelats oavbrutet i svenska islador ända sedan Södertälje SK senast tog SM-guld – precis så korkad, och supersimpelt klappvänlig i exakt rätt låga tempo, för att funka på en slirig sittplatsläktare i värmlandsskogarna. Jag minns äckelkänslan när denna österrikiska plåga breakade i Sverige (men nästan ingen annanstans) och det bara snurrade i huvudet av kräkreflexer – först det inledande stenkorkade trumbreaket, sedan den löjliga ensamma vitmansreggaen på akustisk gitarr, och så den ansträngda leadsångaren som lät som om han satt hela Supertramp-katalogen i halsen:

»Labadab-dab-dab life! Na na na na-na…«

Men jag såg aldrig videon till dyngan – gjord av en svensk utvandrare, Anders Stenmo. Inte förrän nu, när låten firar 30-årsjubileum som popvärldens genom tiderna vidrigaste.

Sångaren lät som om han satt hela Supertrampkatalogen i halsen, och keyboardisten ser ut som en småfull Felix Herngren i Dan Bäckman-peruk.

Först nu inser jag hur lyckligt ovetande jag varit i alla dessa år om att det faktiskt fanns en keyboadist i Opus också. Kolla särskilt bilderna filmade högt bakifrån, i videon här nedan – dansstilen är verkligen i kuslig analogi med den musikaliska smaklösheten. Och, förresten, närbilden mot slutet – ser han inte ut exakt som en småfull Felix Herngren i Dan Bäckman-peruk?

Och dessförinnan: kolla hur Opus klätt ut sig till bondlurkar respektive punkare (det vill säga, österrikiska punkare) vilket sedan utgör videons dramatiska narrativ. Kolla snubben längst till vänster som bara röker och lutar sig mot väggen när polarna mobbar sina bondlurks-alias av scenen – visst ser han ut som man skulle föreställa sig Johan Rheborgs white trash-morsa Morran i hennes glamrock-ungdom? Och lirarn med gipskrage, vad var grejen där?

Och missa för allt i världen inte hur fattigmans-Hodgson sedan kommer HJULANDE in på scenen!

Så vem var denne Anders Stenmo som drömde ihop dessa fem minuter av rysmys? Jo, en malmöit som efter nian flyttade till Wien med sin ensamstående mor och där, alltjämt i tonåren, blev trummis i »pop-rock«-bandet Erste Allgemeine Verunsicherung. (De bytte namn från Antipasta, vet inte om det blev så mycket bättre? Och förresten, sysslar inte oproportionerligt många tysktalande band med den diffusa icke-genren »pop-rock«?)

Nåväl, det gick riktigt bra för EAV. Här dunkar Stenmo i gång en »Alpen-rap« i en konsertupptagning från samma år som han rattade Opus-videon (fasen vad det rullade på för skånske Anders i Wien 1985!)…

EAV har nu varit en österrikisk popinstitution i snart fyra decennier (förlåt, »pop-rock-institution, förstås) men Stenmo tvingades hoppa av när han förlorade hörseln inför «Heaven and Hell Tour 98".

TVdags säger stort grattis på Live is Life-30-årsdagen – om inte till Opus så i alla fall till Anders Stenmo!

Vi på TVdags älskar tv i alla dess former. Och det måste inte vara hög kvalitet, kan nästan lika gärna vara anskrämligt. Se bara på vår Opus-hatkärlekshyllning från tidigare i dag! Och vi älskar när motsatta åsikter bryts mot varandra, i någon mån »älskar« vi rentav SVT:s Debatt (om än inom citat).

Men vi drar, eller har dragit, gränsen vid SD-talkshow, och vill alltjämt citera och understryka det ingen formulerat bättre än Dagens Nyheters Johan Croneman denna vecka:

»Hade jag varit politisk reporter på SVT hade jag nog också varit rätt upprörd över att man låter en av de hetaste politiska potatisarna just nu hamna i myssoffan i stället för i den politiska grillen.«

När sjukskrivningen är avklarad som uppvärmning är Fredrik Skavlan iskallt fokuserad, stenhårt kritisk, och släpper inte greppet. Åkessons robotröst börjar glappa.

Till en början blir vi också, när vi förhandstittar på Skavlan-intervjun, lika upprörda som Croneman och den protesterande SVT-personalen.

För det första är publikreaktionen bortklippt. Folk som befunnit sig i publiken har vittnat om hur denna gör något den aldrig tidigare gjort i detta obotliga mysprogram: den slutar skratta och applådera – och börjar bua. Men detta hörs inte i programmet. Antagligen på grund av ett principbeslut om att strippa hela situationen från andra signaler och reaktioner än just bara Skavlans frågor och Åkessons svar. Studion är dessutom tömd på övriga gäster, trots att SD-sjuklingen är sista gäst i programmet. SVT har uppenbart velat undvika alla risker för både mysigt samkväm och omysig dissonans.

Och för det andra så är den inledande delen av intervjun provocerande snäll. Åkesson får breda ut sig och samla sympatipoäng genom att spela på empati och social inkludering; och det är djävulskt skickligt gjort när han rentav lyckas koppla ihop den sociala förståelsen för att alla kan drabbas av psykisk sjukdom med hur han alltjämt satsar »nån hundralapp ibland« på hästar för att »vara med i gänget«, den sociala gemenskapen. Det är ett kusligt kalkylerat krattande av budskapsmanegen inför de hårdare politiska frågorna som Åkesson vet sedan ska komma.

Folk som befunnit sig i publiken har vittnat om hur denna gör något den aldrig tidigare gjort i detta obotliga mysprogram: den slutar skratta och applådera – och börjar bua.

Men det går nog inte riktigt som han tänkt, i alla fall. När sjukskrivningen är avklarad som uppvärmning är Fredrik Skavlan kallt fokuserad, hårt kritisk, och släpper inte greppet. Åkessons robotröst börjar glappa. Momentum går över till Skavlan, som radar upp exemplen ur SDOL (Sverigedemokraternas ordlista) – »parasiter«, »gräshoppor«, »kackerlackor« – och undrar om inte SD själva bär ansvaret för samhällets allt »kallare klimat«; han spelar till och med upp den vidriga gamla niqab-reklamfilmen och får Åkessons blanka bortförklaring att eka tomt och känslokallt, på bästa fredagssändningstid i tv.

Att Skavlan är i toppform är förstås relativt – vi jämför med hur han tidigare skött liknande knivigheter. Bättre än så här har vi aldrig sett honom, men någon skjutjärnsintervjuare har han aldrig varit.

Så är det rätt eller fel av SVT att acceptera Åkesson i Skavlan-formatet? Bra eller dålig public service? Vi är inte längre lika säkra. Men även om vi vill tro att åtminstone några av de 13 procenten SD-sympatisörer skulle kunna få second thoughts av en sådan här avslöjande exponering av ryggradslös rasism i statstelevisionens största pratprogram så vet vi av erfarenhet att SD trivs och förökar sig i smutsen.

Skavlan sänds på SVT1 i kväll kl 21.

EM-kval: Moldavien–Sverige (Kanal 5 fredag kl 20:45)

På ett sätt är det väl kanske bättre än någonsin att vara intresserad av svensk landslagsfotboll. Eftersom läget är så hopplöst har jag inte ens någon ångest längre. Allt som är kvar är en stilla resignation inför läget. Vi är inte bättre än så här, vi har ett landslag som vann två enkla matcher i fjol och skälen att se fram emot en ljusnande framtid är försvinnande få och avlägsna.

Vi går in i det här mötet med ännu ett nytt mittbackspar, med en vänsterback på högerbacken och utan någon slags fart på mittfältet – eller någon stans över huvud taget egentligen. Vårt enda riktiga snabba hot är Martin Olsson. Han är, som bekant, vänsterback. Och spelar i The Championship.

Hur kommer det sig att det svenska landslaget, efter alla Hamréns initiala taktiska justeringar, nu lik förbannat ändå verkar hamna i en klassisk, slitstark 4-4-2?

Ställer Hamrén upp laget som han gjort på träningarna i veckan kommer vi till spel med ett par spelare från ryska ligan, ett par spelare som kommer från bra säsonger i usla lag (Ekdal och Bissen Larsson) och en än så länge ganska oprövad anfallare som valts framför en grekisk skyttekung.

Det finns enormt mycket att diskutera kring det här laget. Hur motiverad är exempelvis Johan Elmanders plats i truppen? Är det inte är dags för Erkan Zengin att leverera igen? Och inte minst: hur kommer det sig att det svenska landslaget, efter alla Hamréns initiala taktiska justeringar, nu lik förbaskat verkar hamna i en klassisk, slitstark 4-4-2? När Hamrén kallade in ständigt så underskattade evighetslöparen Marcus Rohdén som ersättare till skadade finliraren Alexander Farnerud var det ett tecken i tiden.

Debatten kring allt det här kommer föras och den kommer säkert vara högljudd och hetsig – åtminstone fram till att vi förhoppningsvis slagit ett svagt, men farligt, Moldavien med ett par mål.

En fråga kommer förmodligen diskuteras längre än så. Tyvärr. Andreas Isaksson är petad i klubblaget och mer utmanad än på mycket länge i landslaget. Ändå känns frågan om hans plats alltjämt som en av de minst intressanta och värdefulla.

Ingen spelare i det svenska laget, Zlatan Ibrahimovic inkluderad, har gjort färre dåliga landskamper än Andreas Isaksson. Under en över tio år lång landslagskarriär har de stora matchavgörande misstagen gått att räkna på ena handens fingrar. Om man tar bort tumme och lillfinger. Vilken annan landslagsspelare kan man säga det om för tillfället?

EM-kval: England–Litauen (Eurosport 2 fredag kl 20:45)

Roy Hogson har inte det lättaste jobbet alla gånger, även om England rivstartat kvalet med fyra raka segrar, låt vara i en ganska svag grupp. Återbuden har kommit i en strid ström sedan han tog ut sin ursprungliga 24-mannatrupp.

Så förtvivlat mycket har han inte att jobba med heller, inte ens om alla nu skulle ha varit friska och krya. Ett par Manchester United-spelare i bra form (Carrick och Smalling), en ledargestalt i Jordan Henderson och en joker i Harry Kane, som gör mål på allt och inget, men ändå är oprövad på den här nivån.

EM-kval: Bulgarien–Italien (Eurosport 2 lördag kl 20:45)

Det brukar inte se så här lätt ut. Italien är ju det lag av de stora europeiska fotbollsländerna som alltid, på ett eller annat sätt, lyckas liksom hanka sig fram till stora mästerskap, utan att förta sig, med liksom precis lagom stor ansträngning. Nu har de inlett med tre hyfsat övertygande segrar och en oavgjord.

Antonio Conte har problem med ett Juventus som kan gå på halvfart i ligan och ett formsvagt, trubbigt Roma, men har implementerat samma idéer om hårt kollektivt pressjobb och taktisk soliditet som gjorde att hans Juve var så totaldominerande i Serie A. Det här är faktiskt ett italienskt landslag man kan, och vill, tro på.

EM-kval: Kazakhstan–Island (Eurosport 2 lördag kl 16)

Ni förstår vad Lars Lagerbäck är på väg att göra, va? Hur stort det är?

Island har alltså mött Tjeckien, Holland, Turkiet och Lettland – och kommit ifrån den tuffa kvartetten matcher med tre vinster och en knapp bortaförlust mot Tjeckien. Hade han gjort det med svenska landslaget hade det varit en bragd, med det ännu mindre Island är det mer eller mindre att betrakta som ett mirakel.

Samtidigt är det väl egentligen först här som laget, enligt gammal god Lagerbäck-logik, verkligen provas? Lagerbäck och hans lag är ju alltid som bäst när de får slå ur underläge och som sämst när de förväntas vinna – minns alla onödigt spännande och krampaktiga kvalmatcher på bortaplan i österled med Lagerbäcks Sverige.

EM-kval: Holland–Turkiet (Kanal 9 lördag kl 20:45)

Få länder i Europatoppen är nog mer glada för de nya mer generösa kvalreglerna till EM än Holland. Det brandgula laget har redan två förluster och hade förmodligen varit borta om det här varit ett kval som de tidigare, nu finns det gott om tid att reparera de inledande misstagen och ändå ganska lätt ta sig till EM. Turkiet har dessutom än så länge varit direkt svagt i det här kvalet, med både en klar förlust mot Island och ett kryss mot Lettland i bagaget.

Träningslandskamp: Ryssland U21–Sverige U21 (TV12 tisdag kl 16)

Den där träningsmatchen mot Iran som A-landslaget har senare på tisdagskvällen är väl kanske inte den mest angelägna landskampen som har spelats. För att använda en underdrift.

Då är det här avstampet mot sommarens U21-EM i Tjeckien betydligt mer spännande. I alla fall från mittfält och framåt – en offensiv med Guidetti, Hrgota och formstarke Sam Larsson bör kunna hota nästan vilka försvar som helst.

I natt är det dags att ställa fram klockan till sommartid igen, ni vet den där idiotiska idén som gör att vi förlorar en timmes sömn. I USA gjorde man detta redan för några veckor sedan, vilket Last week Tonight with John Oliver tog upp i ett program. De ställde sig den rimliga frågan: »Hur är detta fortfarande en grej?« Det är some funny shit, det här…

Det gör alltså ingen skillnad alls? Och självklart är allt tyskarnas fel! Dags att lägga ner det här med sommartid?

Welcome back, Mr Bond.

I natt släpptes den första trailern för den nya Bondfilmen som har premiär den 6 november i år. Om ni har väntat på en actionladdad trailer så kommer ni att bli besvikna, man har sparat in på actionscenerna och fokuserar istället på att presentera huvudhandlingen i filmen:

Men snyggt och spännande! Får ni Bondfeber?

Hockey, SM-semi: Skellefteå–Linköping (TV12 lördag kl 17:15)

Efter att Linköping gjorde det där 3–2-målet i fjärde matchen mot HV71 var det bara ett lag kvar på banan. HV71 lyckades aldrig resa sig från den knocken. Kan LHC rida på den vågen även mot storfavoriterna Skellefteå. Tveksamt väl? Det finns en sådan proffsig attityd i Skellefteå. En perfekt organisation som det råder full harmoni i. Det syns att alla jobbar tillsammans tydligt mot samma mål.

Det finns en sådan proffsig attityd i Skellefteå. En perfekt organisation som det råder full harmoni i.

Det finns inte mycket som tyder på att Linköping ska bli laget som fäller Skellefteå. Det man presterade i de sista matcherna mot HV71 var riktigt bra men bör inte räcka mot Skellefteås lagmaskin.

Inga skador i Skellefteå eller Linköping att rapportera om. Linköping ser dock ut att möblera om lite i femmorna. Poängkungen Jeff Taffe ska återigen spela tillsammans Jacob Micflikier och Kent McDonell. De var inte helt lyckade i matcherna mot HV71, men man hoppas på mer nu. Hoppas LHC-backen Daniel Rahimi fortsätter i samma stil som i kvartsfinalerna, härlig slutspelskaraktär över honom.

Tidigare möten under säsongen:
Linköping-Skellefteå 3–1
Skellefteå-Linköping 1–2
Linköping-Skellefteå 1–4
Skellefteå-Linköping 2–1

Får heller inte glömma bort också att dessa två lag har stor erfarenhet av att stöta på varandra under slutspelet. Detta är tredje året i rad de möter varandra i semifinalen. Det slutade 4-1 i matcher till Skellefteå vid båda föregående tillfällena.

Hockey, SM-semi: Frölunda–Växjö (C More Sport söndag kl 17:20)

Det är två lag med fina självförtroende som möts här. Frölundas vändning mot Luleå är väl den stora snackisen från kvartsfinalerna. De låg under med 1–3 men två suddensegrar senare stod det 3–3. I den sjunde och avgörande var sedan Luleå helt ur slag. Den kokande stämningen i ett fullsatt Scandinavium gick genom TV-rutan. Växjö avgjorde sin kvartsfinal mot Örebro i den sjätte matchen då de kvitterade med 14 sekunder kvar för att sedan avgöra i sudden. 

Tidigare möten under säsongen:
Växjö-Frölunda 1–2
Frölunda-Växjö 3–2 efter straffar
Växjö-Frölunda 1–2 efter förlängning
Frölunda-Växjö 2–3

Växjö har inga skador att rapportera om, men Frölunda har tre spelare borta. Det är Robin Figren, Nicklas Lasu och Andreas Johnson. Det som kan fälla avgörandet är kanske att Växjö har slutspelets hetaste spelare i Jani Lajunen. Fortsätter han i samma stil så blir Växjö svårslagna.

I François Truffauts idoliserande intervjubok med Alfred Hitchcock för den franske regissören fram teorin att om De 39 stegen (The 39 Steps, 1935) är som en sammanfattning av Hitchs brittiska filmproduktion, kan I sista minuten (North by Northwest, 1959) sägas bäst sammanfatta hans amerikanska – en tanke som Hitchcock inte avvisar. Och det är ett ganska passande sätt att närma sig den här skamlöst underhållande spionthrillern. Den är som ett härligt hopkok av delikata Hitchcockska ingredienser, och manusförfattaren Ernest Lehman har till och med sagt att ambitionen var att göra »the Hitchcock picture to end all Hitchcock pictures«. Regissören hade ännu ett par utmärka titlar kvar att göra efter I sista minuten, men tematiskt, psykologiskt och produktionsmässigt är detta peak Hitchcock i Hollywood.

Den oskyldigt anklagade mannen som oförhappandes dras in i en lavinartad serie av händelser utanför sin kontroll är ett tema som Hitchcock var förtjust i.

Intrigen i I sista minuten är i princip nonsens, en hittepå-ursäkt för att under dryga två timmars tid på olika spektakulära sätt jaga livet ur en oförstående Cary Grant, från New York via Chicago till en gastkramande final på Mount Rushmore. Grant spelar Roger Thornhill, en framgångsrik Mad Man på reklambyrå på Manhattan, som råkar vara fel man på fel plats vid fel tillfälle. Ett par skurkar misstar Thornhill för den agent de spanar efter – en viss Kaplan – och kidnappar honom. Han förs till ett lyxigt hus på Long Island, där en närmast Bondskurksaktig man (James Mason) tar emot och häver ur sig kryptiska anklagelser mot Thornhill, som till en början mest är förbluffad och nästan lite road över situationen och försöker desarmera den med charm och logik, men som snart inser stundens allvar – det spelar ingen roll vad han säger, hans protester stärker bara skurkarnas uppfattning att han verkligen är Kaplan.

Efter en utfrågning tvingar hejduken Leonard (en ung och mycket minnesvärd Martin Landau) i Thornhill mängder av sprit och sätter honom i en bil som det är meningen att han ska krascha och dö i. Men Thornhill överlever och måste nu försöka övertyga myndigheterna om sin osannolika historia och samtidigt fly undan skurkarna.

Den oskyldigt anklagade mannen som oförhappandes dras in i en lavinartad serie av händelser utanför sin kontroll är ett tema som Hitchcock var förtjust i (se även The Wrong Man). Här blir scenariot närmast metafysiskt då Kaplan, agenten som Thornhill felaktigt utpekas som, inte ens existerar – han är en illusion, ett lockbete skapat för att dra fram andra agenter i ljuset. Kan man misstas för någon som inte finns?

Och så finns här förstås en av Hitchcocks mest kända sekvenser, ett typexempel på hur man mästerligt bygger upp andlös spänning utifrån en på pappret lugn och trygg situation. Thornhill har precis klivit av en buss långt ute på vischan i Indiana, där han tror att han ska möta Kaplan. Det är ett platt och torrt landskap, fri sikt i alla väderstreck, mitt på dagen, inte ett moln på himlen. Thornhill har inte fått någon information om vad som ska ske härnäst, hur Kaplan ser ut, vem som ska möta honom. Han är på helspänn. Något måste ske. Men vad? Hur introducerar man ett hot i den här beskedliga miljön, där ingen kan smyga sig fram, ingen kan gömma sig?

Svaret kommer efter flera långa, stumma minuter under vilken spänningen byggs upp till bristningsgränsen. Och det kommer från ovan.

North by Northwest går på TCM i kväll kl 21.

Så tog Markus Ericson sina första poäng. Åttondeplatsen i Melbourne var säkert viktig för hans självförtroende och hans framtid. Frågan är hur högt man ska värdera den. Det var inte många bilar som kom till start och banan i Australien skiljer sig lite mot många andra. Det var i varje fall ett gott tecken att han och hans lagkamrats bil höll väldigt bra och var rätt snabb. Nu är också stallets konflikt med Giedo van der Garde löst vilket kan möjliggöra ett bättre kval.  I den usla Caterhambilen var han 14:e här förra året.  Ericsson är också väldigt bekant med banan sedan tiden i GP2. Tre träningar följdes också av ett riktigt bra kval. För första gången tog han sig till tredje kvalet och han startar som tia imorgon. Jag är optimist och tror på nya poäng.

Ericsson är också väldigt bekant med banan sedan tiden i GP2. 10:a och 9:a på de två inledande träningarna lovar också gott.

Malaysia brukar vara en svår tävling. Det är varmt och fuktigt och det är inte ovanligt med regn. Vi såg vad som hände under kvalet. Förutsättningarna kan ändras snabbt. Förra året dominerande, föga överraskande, Mercedesbilarna. Lewis Hamilton vann före Nico Rosberg. Noterbart är att Fernando Alonso är tillbaka efter sin krasch under testkörningen i Barcelona. Även finnen Valtteri Bottas är med igen efter att ha stoppats i Melbourne på grund av ryggskada.

Formel 1: Malaysia GP kan ses på Viasat Motor söndag morgon kl 8:30.