La Liga: Barcelona–Real Madrid (TV12 söndag kl 21)

Det viktiga för att vinna en fotbollsserie är inte vilka astronomiska höjder man kan nå när allt går som det ska utan hur lågt man faller när det inte gör det. En säsong är lång och det spelar ingen roll hur omänskligt ett lag ser ut i oktober om det är skadedrabbat, osäkert och formsvagt i mars. Real Madrid kämpar med det mesta just nu: Bales usla form, saknaden efter Modrics tvåvägsspel och Sergio Ramos ledaregenskaper, Toni Kroos som ser ut att behöva ladda batterierna igen.

Det viktiga för att vinna en fotbollsserie är inte vilka astronomiska höjder man kan nå när allt går som det ska utan hur lågt man faller när det inte gör det.

Barcelona går in i vår-clásicon med helt andra förutsättningar. Blaugrana har långsamt, men envetet, byggt om genom att köpa dyrt material utifrån. La masia-skolade egna talanger fick chansen i säsongens början, men ju skarpare läget har blivit desto mer har Luis Enrique lutat sig mot den inköpta anfallskraften. Det kommer man ju ändå ganska långt med.

Zlatan Ibrahimovic vägrade spela andrafiolen bakom Lionel Messi och Thierry Henry trivdes aldrig i sin låsta kantroll, men Neymar och Luis Suarez har hittat sina platser, accepterat sina rolleroch gjort Barcelona till ett mer eller mindre komplett anfallslag. Igen.

Under hösten smög Barcelona lite klumpigt med Real Madrid, utan att imponera. Nu kan man plötsligt rycka ifrån ärkefienden lite på hemmaplan.

Premier League: Liverpool–Manchester United (Viasat Fotboll söndag kl 14:30)

Chelsea börjar med sitt poängförsprång och sin grundtrygghet allt mer kännas som ligavinnare, medan vassa Arsenal och svårt hackande Manchester City förmodligen gör upp om platserna därefter. Om inte City skulle falla igenom fullständigt.

I toppen av Premier League är därför den mest spännande striden kanske den om fjärdeplatsen, den sista som ger chans till Champions League-spel, och där Manchester United övertygar genom att inte övertyga – man ska egentligen inte kunna spela så blodfattigt och planlöst som United har gjort under stora delar av säsongen och ändå kunna räkna in så många poäng som laget har. Där Liverpool sjösatt ett helt nytt, på pappret egentligen helt omöjligt spelsystem och fortfarande är obesegrade i ligan under 2015, men fortfarande lider av en höst där förlusterna ramlade in med alldeles för jämna mellanrum.

Man ska inte kunna spela så blodfattigt och planlöst under en säsong som United har gjort och ändå kunna räkna in så många poäng.

I vanliga fall räcker det ju med att bara Liverpool och Manchester United – ärkerivalerna i nordväst som är Englands två mest framgångsrika lag - möts för att matchen ska få särskild laddning, men den här säsongen är den första på länge där mötet också är reellt avgörande. En förlust skulle inte på något sätt haka av Liverpool, inte med den form laget har, men vägen till CL-platsen skulle bli mycket skumpigare.

Potentiella problem för Liverpool, utöver att United gjorde sin kanske bästa match för säsongen mot Tottenham, är vad Brendan Rodgers ska göra nu när Steven Gerrard är tillbaka från skada. Joe Allen, »Wales Xavi« ni vet, har varit fullständigt briljant de senaste matcherna i den defensiva av de två centrala mittfältsrollerna. Och Jordan Henderson framstår allt mer som just Gerrards självklara arvtagare, inte bara i spelet, utan också som pådrivare och ledare: ju mer ansvar han får desto bättre blir han.

Bundesliga: Hannover 96–Borussia Dortmund (Eurosport 2 lördag kl 15:30)

Det är inte så snyggt alla gånger och spelet har inte det där automatiserade flytet som när Borussia Dortmund var som allra bäst häromåret, men de gulsvarta har i alla fall vänt uppåt igen i tabellen. Rest sig ur bottenträsket, skakat av sig gyttjan och trampar sig allt mer bort mot säkrare mark. Det sprakar inte direkt om anfallsspelet längre, å andra sidan har försvaret blivit stabilt igen. Trodde man i alla fall. För veckans Champions League-smäll mot Juventus – även om det här är en säsong där det mesta går emot Dortmund är 0–3-förluster på Westfalen högst ovanligt – var en obehaglig påminnelse om hur ihåligt Dortmund var under resan nedåt i tabellen.

Premier League: West Ham–Sunderland (Viasat Fotboll, lördag, kl 18:30)

Dick Advocaat har varit runt en del. Förbundskapten i länder med vitt skilda fotbollskulturer: Förenade Arabemiraten, Holland, Sydkorea, Belgien, Serbien och Ryssland. Klubblagstränare i tuffa kravtyngda klubbar som Rangers, Zenit och PSV.

I Sunderland, dit han kommit efter att Gus Poyet fick sparken i början av veckan, startar veteranen lik förbannat i en kanske brantare uppförsbacke än han någonsin tidigare upplevt. Med ett ekipage som sett betydligt bättre dagar och saknar flera ganska elementära delar.

Sunderland har varit ett trubbigt offensivt lag hela säsongen, utan att kunna öppna försvar varken med forwardslöpningar eller passningar från mittfältet. När försvarsspelet inte fungerar heller går det som i helgen, då gick Sunderland ut till en måstematch mot bottenkonkurrenten Aston Villa – och förlorade med 4–0. Advocaat har mycket att göra, men inte särskilt mycket att göra det med.

Serie A: Milan–Cagliari (TV4 Sport lördag kl 20:45)

När vi ändå är inne på legendariska tränare födda 1947: Zdenek Zeman är alltså tillbaka i Cagliari. Samma klubb som sparkade honom i december tänker nu alltså att det är den offensive tjecken som ska rädda laget kvar i Serie A. Man kan ställa sig en aning skeptisk till den analysen, särskilt om man såg det virriga porösa Cagliari i höstas, men någonstans vill jag alltid att det ska finnas ett italienskt lag som tränas av en tränare som vid avspark ställer upp sina spelare som om de spelade handboll och inte tycker det finns någon övre gräns för hur många spelare man kan ha i ett motståndarstraffområde.

Zeman är en av de sista romantikerna. En av de sista ledarna som står upp för sin filosofi i alla väder, i alla klubbar, med vilka spelare som helst och gör det för att han vill se en offensiv fotboll och framför allt sin fotboll. Fotbollsvärlden behöver fler sådana.

Cagliari? Förmodligen inte.

På med pilotbrillorna, ta av dig på överkroppen, glöm att du egentligen föraktar amerikansk militärromantik och välj en actionmegaklassiker som lördagsmys i kväll!

Del 2 i min se-en-Tom-Cruise-film-på-tv-i-kväll-serie (läs del 1 här) är nämligen Top Gun från 1986.

Det som folk brukar nämna i samband med Top Gun är att den var beställd av amerikanska flygvapnet, men det är en myt (även om man samarbetade tätt). I stället kom inspirationen från en tidningsartikel med rubriken »Top Guns« som handlade om en skola för stridspiloter i San Diego, med smeknamnet »Fightertown USA«. Hade den varit beställd av någon är det troligare är att det vore av en intresseorganisation bestående av straighta kvinnor och homosexuella män.

Om vi ska räkna med alla scener i omklädningsrum där de vaxade killarna går runt i handduk och trycker upp varandra mot skåp så snackar vi bar mansbringa och homoerotik i princip två tredjedelar av filmen.

Ja, för oj, oj *fläktar mig* så de unga vackra männen exponeras. Ni kommer kanske ihåg den där volleybollscenen? Minns ni hur lång den är? Den är verkligen bortom all vett och sans och rim och reson lång, som en porrig musikvideo med långa sugiga blickar på de svettiga unga männen (Cruise spelar i jeans – mycket opraktiskt).

Om vi ska räkna med alla scener i omklädningsrum där de vaxade killarna går runt i handduk och trycker upp varandra mot skåp så snackar vi bar mansbringa och homoerotik i princip två tredjedelar av filmen.

Handlingen i korthet för er lite yngre (Top Gun som obligatorium har visst upphört): Den begåvade men kaxige och regelbrytande piloten Pete »Maverick« Mitchell (Tom Cruise) lever i skuggan av sin döde pilotfar. Maverick går dock i faderns legendariska fotspår och påbörjar prestigefylld utbildning på »Top Gun«, landets främsta skola för stridspiloter. Nu gäller det att vara bäst, bäst, bäst!

Mavericks andra intressen inkluderar: sjunga You’ve Lost That Loving Feeling för snygga tjejer på barer, köra motorcykel utan hjälm, hitta på upptåg med sin kompis och wingman Goose (Anthony Edwards), bråka med auktoriteter och sin främste konkurrent Iceman (Val Kilmer) samt att älschka i blått motljus med sin sexiga lärare Charlie (Kelly McGillis).

Triviadags! Varför blått ljus? Svar: scenen spelades in efter att filmen egentligen var avslutad. McGillis hade redan hunnit färga håret inför ny roll. Samma med den flörtiga scenen i hissen  - McGillis bär en ful keps och även det är för att dölja håret. Annan trivia om den här kärlekshistorien: McGillis är mycket längre än Cruise. Hej stå på låda. I ett tidigt manusutkast skulle kärleksintresset för övrigt vara en »sexig aerobicsinstruktör« så tack tack för att vi i alla fall slapp det. Charlie sägs vara inspirerad av den otroligt coola Pentagon-höjdaren Christine Fox.

Top Gun är i det närmaste en fantasyfilm, med en påhittad fiende som det hymlas mycket kring. I filmen ges inga ledtrådar om detta fiendeland, deras invånare eller strategier. Med anonyma piloter i MIG-plan (»I’ve got a MIG on my tail!«) hade de för allt vad vi vet haft en chef som heter lord Vader.

Men ni kan tacka mig, för efter ihärdig research har jag hittat beskrivningen av ett första utkast till Top Gun-storyn och den inte bara skiljer sig rejält från den vi är vana vid, där avslöjas även nationaliteten på de onda MIG-piloterna: de kommer från Nordkorea.

Top Gun är faktiskt en av de mest ikoniska actionfilmerna någonsin. Den har spelat in 353,816,701 dollar över hela världen. Filmens tagline »I feel the need – the need for speed« har blivit framröstad som 94:e bästa filmrepliken någonsin.

Varför tipsar jag om den här som lördagsfilm? Här är den stora överraskningen med Top Gun. Den är inte så dum! Nej, inte ens nu när man ser om den på gamla dar. Tom Cruise är svinbra som Maverick, och ännu bättre är den gladlynte Anthony »Help me Goose« Edwards som Goose. Samspelet mellan Goose och Maverick är fint och de har bra mycket mer kemi än Mavericks tillkrystade grej med den snygga läraren.

Top Gun är faktiskt en av de mest ikoniska actionfilmerna någonsin. Den har spelat in 353,816,701 dollar över hela världen. Filmens tagline »I feel the need – the need for speed« har blivit framröstad som 94:e bästa filmrepliken någonsin. Den nominerades till fyra Oscars – Bästa effekt- och ljudeffektsklippning, klippning, Bästa ljud och slutligen för Bästa sång som den till och med vann för, Take My Breath Away, denna jävel till handsvettig tryckarsång på svenska mellanstadiediscon. Försäljningen av bomberjackor tog fart och det sägs att Ray Bans försäljning av pilotbrillor skuttade upp med 40 procent. Man får dock svälja att amerikanska flygvapnet utmålas som the shit och att USA är bäst. Flera tillfrågade om att medverka i filmen tackade faktiskt nej då de med viss rätta tyckte den glorifierade militär och krig. Bryan Adams till exempel ville inte ha med sin sång Only the strong survive på soundtracket.

Så fort succén var ett faktum skrevs faktiskt manuset till en uppföljare. I den är Maverick lärare på skolan, och en av de nya rekryterna är en ung kvinna som påminner om honom själv. Det blev ingen tvåa av två anledningar: 1. Amerikanska flygvapnet hade uppdaterat sin teknologi och sina flygplan och ville inte ha filmteam i närheten den här gången. 2. Cruise krävde så mycket i lön att man inte hade råd.

Men kan det vara så att en tvåa är på tapeten igen? Det finns sannerligen rykten och så sent som november förra året angavs vilken manusförfattare som anlitats. Vad tror ni? Känner ni the need, the need for speed ännu en gång?!

Top Gun visas på TV4 Film i kväll kl 21.

Min fru och jag har varit i Floridas våtmarker i helgen. Det var stekande hett; klibbigt av svett, luftfuktiga pålandsvindar och tjockt träskvatten; och snart nog också pestsmittat av djupa familjekonflikter.

Jobbig resa? Nej, dödligt spännande!

Vi flög dit med Tv-soffan Airlines i fredags. Det var då hela säsong 1 av Damages-skaparna Kessler/Zelman/Kesslers nya dramaserie Bloodline släpptes på Netflix, och vi provianterade med kaffe, naturlakrits och whisky och kastade oss in i den noir-svarta släkttragedin som tog form på projektorduken.

Berättartekniken placerar tittaren på konstant mellanhand, vi får aldrig den centrala pusselbiten utan bitar precis i utkanten av fokus, och samma gäckande visuella storytelling sker i fotot.

Ja, det var länge sedan vi såg en dramaserie som gjorde hundratumsformatet sådan rättvisa som den inledningsvis Johan Renck-regisserade Bloodline. Inte bara storyn och dialogen har en ton av neo-noir, det gäller även kameraarbetet. Det finns mycket att gilla i fråga om skuggor och färger, åkningar och perspektivväxlingar, men mest fascinerande är ett slags distanserade närbilder, eller ska vi kalla dem intensiva porträtt på halvdistans..? Berättartekniken i sig placerar tittaren på konstant mellanhand, vi får aldrig den centrala pusselbiten utan bitar precis i utkanten av fokus, och det är som om samma gäckande visuella storytelling sker i fotot: vi kryper nästan närainpå människorna och situationerna, men bara nästan, så att i stället nyfikenheten blir den största förnimmelsen. Nyfikenheten på storyn, men lika mycket på rollfigurernas psykologi – deras reaktioner i stunden men också var dessa bottnar i bakgrundshistorien.

Bloodline handlar, likt en sorts Florida-version av Lars Noréns hotelltrilogi, om en strandhotellfamilj med en åldrad faderstyrann, en idylliserande mamma och fyra vuxna uppgivna barn som samlas för ett förljuget familjeföretags-event som snabbt går käpprätt åt helvete… Skådespelarna är fantastiska (Sam Shepard, Sissy Spacek, Kyle Chandler från Friday Night Lights!), och manuset inklusive dialogen i det närmaste perfekt. Det går många urstarka vuxendramaserier på tv just nu men ingen riktigt lika imponerande som Bloodline.

Kjells topp-10

1. Bloodline (Netflix)
2. The Jinx (HBO Nordic)
3. The Americans (FX)
4. Ordinary Lies (BBC)
5. Empire (Fox)
6. Better Call Saul (AMC/Netflix)
7. Madam Secretary (CBS/Fox)
8. Girls (HBO Nordic)
9. iZombie (CW)
10. Nashville (ABC/Viaplay)

Patriks topp-10

1. American Crime (ABC)
2. TableTop (Geek & Sundry)
3. Unkind Women (KBS)
4. Empire (Fox)
5. iZombie (CW)
6. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)
7. Jane the Virgin (CW)
8. The Americans (FX)
9. Ordinary Lies (BBC)
10. Better Call Saul (AMC/Netflix)

Blomdahls topp-5

1. The Jinx (HBO Nordic)
2. Better Call Saul (Netflix)
3. Street Art Throwdown (Oxygen)
4. Bloodline (Netflix)
5. iZombie (CW)

Björns topp-5

1. iZombie (CW)
2. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
3. The Jinx (HBO Nordic)
4. Better Call Saul (Netflix)
5. The Team (SVT)

Idas topp-5

1. Mr Selfridge (SVT)
2. Face Off (Syfy)
3. iZombie (CW)
4. Unbreakable Kimmy Schmidt (Netflix)
5. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)

Vi går rakt på sak: i kväll kommer ni att få se Fortitudes egen Agent Cooper, Stanley Tuccis DCI Morton, kräkas i toaletten. Ty i kväll slutar serien att mumla och hymla: här upphör allmän realism.

Vi har ju alla anat vad som komma skall, ända sedan den första hotfulla inzoomningen av det frysta mammutkadavret i lagerlokalen…

Eller, inte helt. Det som gör Fortitude så mysig – den där arktiska Svalbard-dramatiken mitt i den alldagliga stiltjen – finns givetvis kvar, men blir nu ännu mer av en fond och kontrast mot det stora mysteriet. Och jag tycker att ni är orättvisa mot mig om ni påstår att detta är en spoiler. För vi har ju alla anat vad som komma skall, ända sedan den första hotfulla inzoomningen av det frysta mammutkadavret i lagerlokalen. Vilket om jag inte missminner mig skedde i det andra avsnittet, varpå greppet repriserats ett antal gånger, till ackompanjemang av ljudeffekter som varit svåra att avgöra om de är soundtrackmusik eller något som de facto låter…

Well, det som sker från och med nu – med absolut chockverkan i kväll, och fortsatta överraskningseffekter även i nästföljande avsnitt – är garanterat inte vad ni tror, eller hoppas, eller inte hoppas… Och framför allt: hemlighetens kärna kommer att fortsätta fördunklas och vaktas av serieskaparen och manusförfattaren Simon »Low Winter Sun« Donald i ytterligare några avsnitt. Men det är en ny resa som påbörjas i kväll, knappt halvvägs in i serien.

Skys promofilm om serien, med skådespelarkommentarer:

Mini-doku om inspelningarna på Island:

Och en nästan löjligt spoilerfritt klipp från kvällens episod:

Fortitude episod 5 sänds på SVT1 i kväll kl 22.

Tidigare i veckan skrev jag om dramat i The X Factor New Zealand där domarna Natalia Kills och Willy Moon attackerade en deltagare på ett så vidrigt sätt att de fick sparken. Snacka om att förstöra sina egna karriärer innan de ens har börjat. Vem kommer att vilja jobba med dem nu? Men the show must go on och nya domare i form av The X Factor Australia-domaren Natalie Bassingthwaighte och I Am Giant-trummisen Shelton Woolright har tagits in. Troligtvis höjer det tävlingen och åter lägger fokus på deltagarna.

I övrigt denna vecka har American Idol påbörjat sina liveshower, The Voice UK har haft kvartsfinal medan The Voice of Ireland och The Voice USA har haft sina sista battles. Nästa vecka kommer jag även börja följa nystartade Asia's Got Talent.

The X Factor New Zealand

Joe Irvine: Cry Me a River

Är Joe ny och spännande? Nja, men han har en vinglig charm och en bra röst, och han gör som så många andra gjort tidigare: sjunger klassiker på klassiskt vis. Så Kills ovch Moon är ju självupptagna as som trodde att Moon uppfann kostymen och den här typen av musik.

Nyssa Collins: Uptown Funk/I Shot The Sheriff

Nyssa har varit min favorit sedan starten då hon med sin blyga framtoning men tydliga röst har haft en sådan potential för utveckling. Det här är kanske inte hennes mest tonsäkra framträdande, men hon tar scenen som en diva.

Mae Valley: If I Die Young

Jag älskar idén med en kvinnlig countryduo och de har båda grymt bra röster. Det som behöver hända är att deras röster gifter sig med varandra. Det är inte First Aid Kit-klass ännu.

De var i botten:

Lili Bayliss: Rude
Stuss: Girls (De åkte ut)

The Voice USA

Lowell Oakley vs Kimberly Nichole: Hound Dog

De underhåller och fyller den här tramsiga låten med charm. De är båda riktigt bra.

India Carney vs Clinton Washington: Stay

En urtjusig duett där de båda bottnar i låtens känslor, vilket skapar magi. Välförtjänt gick båda vidare.

Sawyer Fredericks vs Noelle Bybee: Have You Ever Seen The Rain?

Älskar låtvalet då dessa kids båda har äldre röster. De är fantastiska båda två, men Sawyer är onekligen en frontrunner.

American Idol

Adanna Duru: Love You I Do

Jag tycker att hon de senaste veckorna har lyft sig avsevärt och blivit en charmig entertainer som sjunger säkert och snyggt. Bra utveckling med andra ord.

Joey Cook: Mad World

Adam Lambert krossade med denna under sin säsong, men Joey gör den också riktigt bra. Den passar hennes röst riktigt väl.

Jax: Grow Old With You

Hon var i botten, men visar här vilken grym låttolkare hon är när hon väljer en Adam Sandler-låt.

The Voice of Ireland

Chloe Wilders vs Emma Humber: We Don't Eat

Älskar denna låt och trodde jag aldrig skulle få höra den i en talangtävling. Främst Chloe gör den rättvisa.

The Voice UK

Sasha Simone: Sail

Det här var extra allt, och visst lite vingligt emellanåt, men damn it vilken power och inlevelse. Hon exploderar!

Karis Thomas: Riptide

Jag har älskat Karis från start och det här var ett överraskande passande låtval där hon får visa upp olika sidor av sin röst.

Lucy O’Byrne: When You Wish Upon a Star

Kan det här vara slutvinnaren? Ja, om hon fortsätter sjunga så här så.

De åkte ut:

Autumn Sharif: Hold Back the River
Lara Lee: God Put a Smile Upon Your Face
Howard Rose: Read My Mind
Clark Carmody: No Diggity/Ain't No Sunshine

En bild berättar är inte det första historieprogrammet som använder fotografiet som utgångspunkt. 1984–1992 gjorde Hans Villius och Olle Häger Svart på vitt utifrån samma grundidé. Men i dag när en mängd historiefotokonton på Twitter har jättepublik ligger ett sådant program återigen helt rätt i tiden. Det finns en stor fascination för ämnet.

Och när twitterkontona brister i sin källkritik så gör det här programmet något mer. Kända ikoniska fotografier sätts i sitt sammanhang och slutresultatet blir korta men ändå intressanta och bildande historieprogram som jag varmt rekommenderar.

Programmet är producerat av Mediabruket, samma bolag som gjorde Hemliga svenska rum, Svenska hemligheter och Kalla krigets fordon. Precis som i de fallen funkar det korta formatet alldeles utmärkt. Antingen samlar man ihop ett flertal avsnitt för ett maraton eller så passar man på att se ett avsnitt då och då när man har några minuter över och är sugen på något intressant.

En bild berättar går på SVT2 i kväll kl 18:55.

För 25 år sedan i dag hade Pretty Woman urpremiär. Det är en märklig film som fortfarande fascinerar. Nästan alla har sett den, nästan alla har en relation till den, och nästan alla känner ett behov av att påpeka att den har ett farligt budskap inlindat i ett romantiskt skimmer. Alla tror att alla andra tar in fel saker ur den, och alla tror att de personligen inte påverkas.

Vad är det då vi får lära oss, i historien om nattfjärilen Vivian som får 3 000 dollar för att hänga med affärsmannen Edward i en vecka? Jo, att prostituerade har ett hjärta av guld (om de är tillräckligt unga och snygga), att kvinnor egentligen bara behöver bli räddade, att män bara behöver någon som lär dem att slappna av och släppa in lyckan, att man ska ta hand om sitt tandkött och att det är dumt att vara snorkig om man jobbar på provision.

Det är en harlequin-version av alla sagor någonsin, med skillnaden att prinsen också är den goda fén, och trollspöt är ett gold card.

Ok, de där sista två är nog bra lärdomar att ha med sig. Men vi pratar så gärna om att den inte alls är så romantisk som den försöker vara. Att den ger fel bild av prostitution och fel bild av kärlek och är destruktiv och misogyn. Och visst, allt det håller jag ju med om. Men samtidigt är det urgamla historier om mannen som räddar den fallna kvinnan, om mannen med kulturellt och ekonomiskt kapital som kan ge kvinnan utan dessa saker nya erfarenheter, en ny chans och ett nytt sammanhang, och om de onda styvsystrarna som straffas för att de dömde någon efter utseende. Det är en harlequin-version av säkert hälften av alla sagor någonsin, med skillnaden att prinsen också är den goda fén, och trollspöt är ett gold card.

Och det är ju viktigt att komma ihåg att även om det är naivt att tro att Vivian och Edward och deras historia är helt representativ för sexsäljare, sexköpare och deras vardagar, så finns det även exempel där det inte måste vara hemskt och misär. Och det är så att pengar och kläder gör skillnad. Faktiskt. Varken i sagan eller filmen eller filmen vet vi hur det går med Lyckliga i Alla Sina Dagar, men det betyder inte att känslan där och då, genom takfönstret på en limousin, inte är uppriktigt menad.

Det är en märklig film. Och jag kan bevisligen inte bestämma mig för vad jag tycker att man ska tycka om den. Jag känner dock att jag också hade velat se den mörkare film som den först var tänkt att bli, där Vivian fick lova att sluta med kokain under sin bemanningsvecka och där slutet innefattade en överdos.

Tips via Ida Kjellin: Stil i P1 har gjort ett avsnitt om Pretty Woman, som jag ser mycket fram emot att lyssna på.

Pretty Woman finns på Netflix, SF Anytime, samt i tv-tablån minst fem gånger om året.

Egentligen skulle jag här nu bara kunna posta in länkar till de tio recapsen som finns skrivna från säsong 4, men vad är det för skoj med det? I denna säsongs-sammanfattning så kan man, om man inte orkar läsa alla de tio texterna, få sin GoT-lystnad mättad., fast lite kortare, och mindre deltajerat. Oh well, jag skrev ändå mest om hur mycket jag gillade Oberyn Martell.

Lilla galna Robin fick se mamma flyga genom måndörren. Det är ju också ett sätt att vänja sig av med amning…

På många sätt känns säsong 4 som den mest sammanhållna av säsongerna. Det blir tydligt hur alla vägar lett hit, och många av de dramaknutar som knutits under tidigare säsonger upplöses. Det gör att det känns väldigt öppet inför säsong 5. Personligen hoppas jag på att Daenerys äntligen reser över havet och invaderar Westeros, men mitt hopp är antagligen en dåres hopp. Jag vågar inte göra några gissningar alls. Här kan du se trailern för säsong 4. Personligen tycker jag att den är en av de mustigaste säsongerna.

Nåväl. Vad har vi för nya lirare i säsong 4?

Nya personer

• Oberyn Martell – den leende kanaljen från södern, med sex i sinnet och mord i hjärtat. Hela hans berättelse handlar om hämnd för en syster som dog (på Tywins order) för 20 år sedan. En person vi inte har någon relation med alls, men som ändå får påverka hela säsongen. Alla runt om kring mig kallade Oberyn för Inigo Montoya, men jag kan inte säga något det för jag har inte sett The Princess Bride, så skjut mig.
• Elaria Sand – Oberyn Martells följeslagerska och älskarinna.
• Mannen i trädet – jag hatade honom, och hela trädplotten. Alla high fantasyinslag hatar jag, utom drakarna, för att … drakar.

Då var det väl inga fler, va? Jämför med förra säsongen där det var minst 15 nya personer. Intressant.

Bästa scener

Så många av seriens mustigaste scener återfinns i säsong 4. Mina favoriter som följer:

• Joffreys bröllop. Hans swag, hans tal och förnedringen av Tyrion. Hans fruktansvärda död.
• Tyrion skjuter sin far. Som sitter och skiter. Och inte förrän han blir skjuten kan tro att hans son skulle våga göra honom illa.
• Striden inuti Castle Black. Ygritte som dör i Jons armar. »You… know… nothing… Jon… Snow.« *dör*
• När Littlefinger kastar Lysa Arryn genom måndörren. Så oerhört otäckt och iskallt. Och en helt fantastisk scen, och en helt fantastisk uppbyggnad till scenen, med bröllopet, skriksexet och lilla galna Robin som vill se folk flyga. Mamma fick också flyga, gubben. Det är ju också ett sätt att vänja sig av med amning…
• Striden mellan The Mountain och Oberyn Martell. Hur han stilar med sitt spjut och dansar omkring, för att sen få ögonen utstuckna och huvudet krossat. Episkt.
• Och spegelscenen till duellen jag nämnde innan – striden mellan The Hound och Brienne. Här finns inget som är snitsigt eller vitsigt. Bara en helt sjukt smutsig strid.

Bubblare:

• När Daenerys stänger in sina drakar och gråter.
• Psyko-Arya som vägrar döda The Hound och bara stirrar på honom medan han ber henne döda honom och sedan… bara går därifrån. Iskallt.

Okej. Säsongen i stora drag, det vill säga, sånt som påverkar hela storyn. Joffrey blir mördad på sitt eget bröllop av Littlefinger och Mormor Tyrell i maskopi. Tommen blir kung, och en mycket mer lättstyrd sådan. I norr kommer vildlingarnas arme äntligen fram till muren, för att sedan bli krossade av Stannis armé lite snopet så där. Daenerys berstämmer sig för att härska över de städer hon tagit istället för att åka över havet och ta Westeros fast hon skulle kunna, vafan!

Vi reder ut det här, lungt och försiktigt, en huvuperson i taget.

Lannisters

Joffrey dör på sitt eget bröllop. Favoritgrej på bröllopet – när han hugger svärdet i pajen med duvor i, och dödar en massa duvor i pajen. Najs. Och Sigur Rós som dystra musiker. Och jublet i min Facebook-feed när Joffrey dog. Nästan lite jobbigt, när man tänker på att den lilla psykopaten ändå var ett barn.

Tywin styr och ställer över sin familj. Låter Tyrion bli anklagad för mordet på Joffrey för att kunna manipulera Jaime till att bli arvinge till Casterly Rock. Jaime sväljer betet och går med på att avsäga sig ansvaret som chef för kungens livvakt, för att ta säte i familjens borg, om Tywin går med på att inte döda Tyrion, men det går i stöpet när Tyrion förklarar sig oskyldig och vill att hans sak ska avgöras med duell. I slutändan är det Tyrion som dödar sin far, och inte tvärtom. Tråkigt nog förlorar vi en av seriens bästa rollkaraktärer och även en av seriens bästa skådisar.

Cersei ser sin son dö framför sig och drabbas av helig vrede mot Tyrion. Hon gör allt för att se till att han dör. Jag får känslan av att hon tagit The Mountain till sin älskare, men det antyds bara. Hon kämpar för att behålla kontrollen över sitt liv, och går så långt så att hon hotar pappa Tywin att komma ut med att Tommen är Jaimes barn, om Tywin tvingar henne att gifta sig med Loras Tyrell. Det slipper hon ju göra nu i alla fall, då pappa så nesligt blev skjuten på dass.

Tyrion blir anklagad för mordet på Joffrey och sitter nästan hela säsongen och deppar i en fängelsehåla. Tur att det är så många som vill komma ned till honom och ha filosofiska samtal i mörkret! Han har sitt skinande ögonblick under sin rättegång, när han förklarar sig skyldig, inte till mordet på kungen, utan skyldig till att vara en dvärg, och därför någon som andra anser är helt ok att utsätta för orättvisor. Vi ska återkomma till mordet av Shae, som jag tycker är som man säger, problematiskt.

Jaime är på nåt vis en person som man bryr sig om i säsong 4. Märk väl all skit han gjort innan, inklusive gråzons-sex med Cersei vid gemensamma sonens lik. Men nu har han rynkad panna och protagonistbyxorna på, så vi hejar på honom, fast vi liksom inte kan komma ihåg hur det gick till. Lustigt hur det kan vara, sånt där. Han hjälper Tyrion att fly från Kings Landing efter att Oberyn Martell fått huvudet krossat och därmed dömt Tyrion till döden.

Starks

Arya blir medsläpad efter röda bröllopet av The Hound, vars motiv mer och mer känns lite vaga. Kan man misstänka att han faktiskt börjar gilla Arya litegrann? De tar sig mot The Eyrie för att lämna Arya till sin moster Lysa. Tyvärr har Lysa dött när de kommer fram, så de bara … fortsätter. Arya lämnar The Hound döende mot en sten, efter ett episkt slagsmål med Brienne, och tar sig mot Braavos i säsongens maffiga slutscen.

Bran hamnar under jorden hos tomten i trädet, efter många bedrövelser, fula cgi-skelett (ja jag vet att alla säger att det är en hommage till Jason och det gyllene skinnet, men jag tycker de är fula), eldbollskastande feer och Jojens död. Vad som ska ske där, det hoppas jag vi får se i säsong 5, men snälla, snälla inte mer knas. Det räcker med eldbollar en gång. Det måste få vara nog.

Och så kommer vi till Dark Sansa. Under hela serien har hon blivit omkullknuffad, bortgift, anfallen och manipulerad. Men efter Joffreys död förs hon bort av Littlefinger till Lysa Arryn i The Eyrie och där hittar hon liksom sig själv, eller en mörkare mer manipulativ sida i alla fall. Hon ljuger för att rädda Littlefingers skinn efter mordet på Lysa och får till och med mörkare hår på köpet. Nu ser vi fram emot fler göttiga intriger från nya Sansa. Much rejoyce.

Jon Snow får det hett om öronen när vildlingarna anfaller Castle Black. Alla över honom i rang dör, så han tar befälet över nattväktarna. De klarar sig rätt bra i striden, men blir i slutändan »räddade« av Stannis och stackars Jon får se sin älskade Ygritte bli dödad av en pil.

Och sen var det liksom inga mer Starks kvar… Rickon knatar väl på tillsammans med Osha nånstans i norr, men det börjar ändå se tunt ut på Starks avbytarbänk.

Baratheons och anhang

Stannis drar först till Braavis och lånar pengar av Järnbanken, och sen med en jättearmé till muren och räddar Westeros från vildlingarna. Allt på order av Melisandre, som sett det i flammorna. Hennes lystna blick på Jon Snow vid ceremonin efter slaget bådar gott för säsong 5.

Targaryens

Daenerys försöker härska som en drottning, men hennes vilda drakar ställer till det. En rymmer och bränner upp små barn. Så hon stänger in två av dem i ett källarvalv. Och så ligger hon med Daario Naharis, och avskedar sin trogna riddar Jorah för att han spionerat för Robert Baratheon.

Andra lirare

Reek, tidigare känd som Theon Greyjoy har det inte lätt. Kuklös och värnlös dras han in i spelet om Westeros. Blir nästan räddad av sin storasyster, men vågar inte följa med henne. Ser till att hans landsmän kapitulerar borgen Moat Cailin till Ramsay, och får sen se dem hudflängas. Att Moat Cailin blir befriat från Greyjoytrupper gör Ramsays pappa så glad att Ramsay nu får kalla sig Bolton istället för Snow. Yey.

Varys, spindeln, råkar utmanipulera sig själv och får följa med över havet när Tyrion flyr. Hans ledsna, uppgivna ansiktsuttryck i slutscenerna är så fint.

 Dödslistan

• Joffrey
• Ygritte
• Oberyn Martell
• Tywin Lannister
• Jojen Reed
• Alla i hela Mole Town
• Shae
• Kanske The Hound, men vi får inte se honom dö – så antagligen inte
• En massa nattväktare
• Locke (Hodor knäcker nacken på honom)

Okej, jag vill bara avsluta denna text med en liten brasklapp. Jag tycker att mordet på Shae är onödigt och misogynt. Vi ska på nåt sätt i undertexten rättfärdiga mördandet av henne för att hon svikit Tyrion, först vid rättegången då hon ljuger om hans förehavanden så att han verkar skyldig, och sen för att hon ligger med hans far. Jag köper inte det som en anledning att döda någon. Det blir sånt jävla kvinnohat av det. Som att vi ska nicka och tycka att hon förtjänade det? Och kom inte och säg att hon faktiskt drog kniv och försökte döda Tyrion, min gissning är att hon förstod att han skulle försöka döda henne. Det som äcklar mig är hur vi tittare manipuleras att tycka att det som Tyrion gör är rätt, för att hon var en dålig kvinna och bedrog honom. Jag stör mig inte på nakna horor, eller annat sunk i serien längre, men detta lämnade mig med en dålig smak i munnen, båda gångerna jag såg säsong 4.

Nåja. Som vanligt – shoot i kommentarerna, men undvik spoilers från böckerna inför säsong 5. Och när du spekulerar, så skriv just det, så att spoilerkänsliga inte tror att det är bokavslöjanden! Vad tror ni händer i säsong 5?

Jag älskar Mission: Impossible-filmerna. Från Brian De Palmas läckra etta med  den klassiska scenen när Tom Cruise hänger uppochner och leker datahacker, till J. J. Abrams snygga trea med Philip Seymour Hoffman som superskurk, till Brad Birds härliga fyra med den där otroligt täta scenen med Léa Seydoux och Jeremy Renners kontaktlinser. (John Woos löjliga tvåa har jag förträngt.)

Så givetvis blir det fest i sommar när femte filmen går upp: Mission: Impossible – Rogue Nation har biopremiär 31 juli. Digga filmtitlar med både kolon och tankstreck i titeln!

Igår släpptes en teaser, och idag släpptes så första trailern. Här är den:

IMF ställs alltså mot The Syndicate, ett slags »anti-IMF« som hotar Ethan Hunt (Tom Cruise) och våra hjältar. Hunt blir tillfångatagen och torterad (ett utmärkt tillfälle att visa upp The Cruisers ytterst tajta kropp) men får hjälp av Rebecca Ferguson, i sitt riktigt feta genombrott på stora duken efter Starz tv-serie The White Queen. (Jag tänker fortfarande på henne som Anna Gripenhielm i TV4-såpan Nya tider, men det var ett bra tag sen.)

Gubb-blicken på en halvnaken Ferguson känns inte så rolig, men utöver den finns det en hel del att mysa över i trailern:

• Rebecca Ferguson tycks ha en central roll, inte bara kuttersmycke, och får sparka stjärt i ett par fräsiga actionscener.
• Alec Baldwin är med! Han spelar maktperson (ny IMF-chef? elak politiker?) som är stöddig mot Jeremy Renner och inte greppar att IMF behövs.
• Ett tilltänkt mord under en klassisk konsert, där mördaren gömt sitt vapen i en tvärflöjt! (Eller vad det nu är.) Känns härligt mycket klassisk thriller och Hitchcock.
• Tom »Need for Speed« Cruise försöker toppa den ytterst handsvettiga Burj Khalifa-sekvensen i förra filmen med att hänga i dörren till ett flygplan samtidigt som det lyfter! En scen han givetvis gjorde på riktigt, visserligen med nu bortsuddade säkerhetsvajrar, men ändå.

Så jag är försiktigt positiv. Vad känner ni – pepp eller depp?

Mission: Impossible – Rogue Nation har biopremiär 31 juli.

Apart Förlag ger TVdags läsare 15 procents rabatt fram till 12 april! Ange rabattkoden TVDAGS.SE i Apartshoppen. Albumen Radhuseffekten och Ingen återvändo motsvarar ungefär där vi är i tv-serien.

Har du frågor om The Walking Dead?

Vi har bett Johan Kimrin på Apart Förlag – som ger ut The Walking Dead som seriealbum i Sverige – att svara på frågor om serien. Mejla dina frågor till twd@tvdags.se så vidarebefordrar vi dem till Johan. Efter säsongsfinalen publicerar vi era frågor och Johans svar.

Ös in frågor nu, gott folk! Veckans cirkel börjar … nu!

Innehåller spoilers för The Walking Dead, säsong 5, avsnitt 15, Try.

Per: Redo! Har just Shazamat låten som var i inledningsscenen.

Björn: Nine Inch Nails!

Per: Yes! [Somewhat Damaged från albumet Fragile, Reds anm.]

Magnus: Märklig inledning med gamlingarna som sitter och lyssnar på Nine Inch Nails, det var väl någon hyllning till han som gick bort i förra avsnittet, har glömt vad han hette, eller aldrig vetat förresten. Jag gillar ju Nine Inch Nails, men som musik på en likvaka … nja.

Björn: Aiden! Jag hade plattan som den låten är med på som städplatta i flera år. Rekommenderas!

Per: Ja, otroligt konstigt! Väldigt underligt att de sitter samlade i tystnad med tända ljus och lyssnar på Reznors growl…

Björn: Mm, det var väl hans platta som han lyssnade på när han sprang, skulle man förstå det som?

Ibland är jag redo att byta ut allt gore i världen mot lite ung kärlek.

Stefan: Precis, sonens favvoskiva. Men märkligt ändå.

Daniel: Antar att det var så det skulle tolkas.

Per: Skum låt överlag, tyckte inte den lirade med bilderna i montaget sen. Låttiteln är ju iofs spot on…

Björn: Och stämde ju inte alls med zombie-dubsteppen han lyssnade på i van:en?

Per: Nåt slags jobbig techno?

Magnus: Ha ha, vi kör på zombie-dubstep, tycker jag.

Daniel: Han hade väl en musiksmak för bilkörning, en annan för löpning.

Per: Och en tredje för skivor han brände till familjen, »I händelse av min död«.

Stefan: Produktionsteamet: »Du fick välja låt förra avsnittet så nu är det min tur att välja låt«.

Sara: Jag gillade skivlyssningsscenen! Det kändes som en »normal« sorgegrej, att sitta tillsammans, lyssna på hans favoritmusik och minnas. Något man hade kunnat göra pre-apokalyps. Skapade känslan av att han var den första i den familjen att dö.

Björn: Precis! Och sedan Spicks and Specks-avsnittet har jag lyssnat på den låten kanske 50 gånger. Älskar den!

Magnus: Men till slut stängde de av, de orkade inte mer …

»Vad är detta för skval? Jag blir så deppig…«

Per: Blev dålig stämning när refrängen inte var lika stark som versen.

Magnus: Var det musiken eller situationen? Tur att han inte älskade black metal, fast det hade ju blivit ännu roligare.

Per: Eller att hans absoluta favoritlåt var Benny Hill-signaturen.

Björn: Svinbra Nine Inch Nails-låt, ju! De borde vara tacksamma att äntligen få en anledning att lyssna på dysterkvist-musik.

Sara: Jag tyckte det visade på hur förskonade de varit från katastrofer inne i Alexandria. Inget som någon av de andra skulle komma på tanken att göra, luttrade som de är.

Björn: Är helt med Sara, det är ju ett sätt att komma honom närmre.

Daniel: Oavsett musikval så satte ju den där första sekvensen tonen för resten av avsnittet, när hon lämnade Carols mat ute och brände lappen. Härifrån är det konfrontation.

Magnus: Känns som jag säger detta varje vecka (och bara det säger en del om kvaliteten som The Walking Dead håller just nu), men var inte det här säsongens bästa avsnitt? Eller mer specifikt kanske Andrew Lincolns bästa, så fantastiskt bra!

Per: Mycket bra avsnitt! Men inte det bästa, där röstar jag på avsnitt 12.

Björn: Andrews bästa på flera säsonger. Otroligt bra!

Per: Ja, det var riktigt Egg-ande att se!

Magnus: Absolut!

Per: Japp, stark inledning! Deanna hymlar inte längre.

Magnus: Inget skämt längre.

Björn: Deanna växte i och med lapp-bålet! Rysbra!

Sara: Jo, som jag misstänkte. Tycker ändå att hon verkar resonabel fortfarande, är inte helt på skräphögens sida. (Skräphögen: den där usla fegkillen som jag inte vet vad han heter.) [Nicholas – men här går han även fortsättningsvis under namnet Skräphögen. Reds anm.]

Glenn vs Skräphögen 1–0.

Per: Nej, jag tror också att hon misstänkte att han ljög för att rädda skinnet. Hon skröt ju i sitt första avsnitt om vilken superb människokännare hon var… Lite ironiskt såhär i backspegeln.

Magnus: Det bästa är väl ändå att man inte har en aning om vad som egentligen kommer hända i sista avsnittet. Man kan bara ana.

Daniel: De har onekligen byggt upp det hela snyggt inför finalen.

Magnus: Och så fick ju Carl en av de finaste scenerna också, den där i det ihåliga trädet – även om den var idiotisk på alla andra sätt än det strikt romantiska. Ibland är jag redo att byta ut allt gore i världen mot lite ung kärlek. Knappast en hållbar relation dock.

Sara: Ja, det kan gå lite åt vilket håll som helst.

Björn: Ja till ung kärlek!

Sara: Jag säger bara en sak: Michonne! Hon känns stadigast av alla just nu. Förutom Daryl då, men han har ju ingen aning om nånting.

Magnus: Det känns som att Daryl har det rätt bra just nu. Spatsera runt där med sin nya bästa kompis.

Per: Daryl har det soft med sin nya BFF!

»Hon är säkrad, gamla Bettan.«

Sara: Mjo, fast jag tycker synd om honom också. Helt ovetande.

Björn: Men Michonnes och Tara som gick efter Sasha. Starkt!

Daniel: Måtte vi få förklaringen till W:na den här säsongen!

Magnus: Morgan!

Björn: Worgan!

Magnus: Måste det ju vara? Ha ha.

Per: Ja, kan det vara Mogge?

Daniel: Att han går runt och sätter bomärken på walkers? Eller vadå?

Björn: Precis vad jag menade! Men kan han vara så grym? Det vore på sätt och vis det skönaste. Gillar att få avslut.

Per: Morgan har ju inte varit grym förut. Men han kan ju ha flippat.

Magnus: Känns ju kanske lite ologiskt.

Per: Jo, samtidigt kan det ju vara ett setup inför säsong 6, med nya elakingar som torterar och ristar in W på folk.

Sara: Låter rimligt.

Daniel: Det har ju varit extremt mycket kring de där W:na i bakgrunden de senaste avsnitten, måste ju komma något i finalen. Hur ska vi kunna minnas något ända till i höst?

Per: Jag tror absolut att det blir W i sessefinalen. De har teasat så länge nu, som sagt.

Magnus: W kanske står för War?

Magnus: Som i zombie-war.

Per: World War W!

Sara: Rejäl upptrappning nu också med de där märkliga True Detective-scenerna som Daryl och Aaron hittade också. Jag tänkte på kvinnan vid trädet.

»Pssst, fel serie… Ni ska till höger borta vid de där sönderskurna ölburkarna.«

Daniel: Det hänger ju ihop med det där som Daryl och Aaron stötte på, tjejen i trädet var ju också taggad. Fast det var kanske det du menade, Sara?

Sara: Precis!

Björn: Ja, tänkte också Zombie-True Detective.

Per: Hade varit kul om Daryl halat upp en liggare och en blyertspenna och börjat anteckna.

Sara: Per: Hahaha! »Time is a flat circle«.

Björn: Sedan karvat i ölburkar.

Magnus: Även om jag tycker det är bättre än någonsin just nu, så hade de gärna fått dra ut ett par avsnitt på Alexandria-heaven. Jag tyckte om deras små rollspel där. Och Rick som polis kändes tryggt.

Björn: Ja, med betoning på kändes.

Per: Jag är också lite förvånad över att det gått så fort! Från att de kommer till (nästan) totalt mayhem på tre avsnitt?

Sara: Fast det är ju inte säkert att de behöver lämna. Även om det inte ser så ljust ut…

Daniel: Jag köper inte riktigt Ricks närmast psykosliknande uppförande i slutet. Han borde ju fatta hur det ser ut inför resten av de boende där, samt även inför de sina, som inte är känslomässigt involverade?

Jag, bananas? JAG???

Per: Jag håller med. Klart oproffsigt.

Sara: Håller med. Han slår nästan till Carl till och med.

Stefan: Ja, Rick betedde sig ganska märkligt. Men å andra sidan är väl alla på gränsen till vansinne. Mer eller mindre. Sasha, till exempel.

Magnus: Jag köpte det.

Björn: Jag köpte det med hull och hår. Han har ju varit på gränsen till nervsammanbrott förr.

Magnus: The Walking Dead har ju alltid varit så, just när tempot balanseras måste det bli fart och (zombie)fläkt igen. Galenskapen har »äntligen« hunnit ifatt Rick. Jag tycker den passar honom bra. Jäkligt tung scen som egentligen bara får mig att gilla Rick ännu mer, eller blandar jag ihop tycke med medlidande nu?

Sara: Ja, man får väl vara glad så länge han inte pratar med osynliga frugan.

Björn: Lite väl overkligt att läkaren skulle kunna ha en chans mot Rick, dock.

Magnus: Han var inte beredd på det, Rick.

Stefan: En berusad läkare mot zombiemördarpolis.

Björn: Förvisso galen av svartsjuka.

Per: Pete var ju dessutom huvudet högre, stor kroppshydda.

Stefan: Läkaren vet var han ska slå för att det ska göra mest ont.

Per: Precis, han har en Hannibal Lectersk kunskap om människokroppens svagaste punkter pga sin läkarexamen.

Stefan: Det mesta vi spekulerade kring förra gången hände ju i det här avsnittet.

Sara: Tänkte också på det, den här gången var vi rätt ute!

Daniel: I grund och botten är jag ju helt med Rick i hans agerande, invånarna lever ju i något sorts lala-land innanför sina väggar och det är knappast hållbart, men ändå… Fast okej, han har som ni skriver varit på väg över gränsen tidigare. Men jag tycker inte riktigt att något av det som hänt just nu borde knuffa honom över gränsen. Fast det kanske är just normaliteten, att han inte längre behöver vara på helspänn hela tiden, som får vansinnet att bryta ut.

Magnus: Kan väl kanske hålla med om det, men det kändes ändå som att det som hände var dömt att ske.

Per: Han fixade inte ens att se någon sitta och läsa en bok eller gå på en trottoar. Han är så sjukt skadad av sin tid bland walkers och kannibaler.

Magnus: Han kunde inte ens gå på en trottoar. Då har man kämpat mot många kannibaler och zombies.

Daniel: Samtidigt som Daryls mopeiga »jag vägrar duscha«-attityd flög all världens väg bara han fick en motorcykel att meka med.

Magnus: Men Daryl är en simpel man.

Björn: Hade velat se lite mc-åkande.

Sara: Vad döljer sig bakom ljuset då? Som Daryl och Aaron såg?

Magnus: Morgan?

Daniel: Ständigt denne Morgan.

Sara: Ja, snart borde han ju dyka upp.

Magnus: Morgan är överallt.

Stefan: Han kommer sista tio slutsekunderna. Som förra gången.

Magnus: Sämsta cliffhangern någonsin … igen.

Daniel: Hela serien kommer att sluta med att vi får ett klipp med Morgan, ensam vandrandes, när han blir uppäten av en zombie. The End.

Sara: De enda som är kvar på slutet är Morgan och Judith, och så blir det en variant på The Road ändå.

Daniel: Det slutet hade jag lätt köpt! Så länge Judith överlever köper jag allt.

Björn: Haha, sätter nog mina dollars på Rick och Judith eller möjligen Carl och Judith.

Per: Nej, det blir Carol och kakpojken som börjar om.

Magnus: En dum fråga kanske, men när fick Carl sin hatt?

Naaaw, lillkillen.

Magnus: Har han alltid haft den?

Per: Det var väl när han blev Carl för sin hatt?

Sara: *raggadish*

Björn: Minns inte när, men han fick den av Rick i en tidig säsong.

Per: Var inte det efter fängelset? Rick gav den till honom? Har ett vagt minne…

Magnus: Jag kommer knappt ihåg hur han såg ut. Han har gått från pojke till man.

Daniel: »You're a man now«, och så fick han hatten.

Magnus: Först nu börjar han få ett utseende.

Stefan: När jag försöker tänka på Carl får jag killen i Two and a Half Men i huvudet.

Daniel: Vad tror vi inför finalen då? Jag har bara 14 minuter batteri kvar…

Björn: De är kvar i Alexandria, tror jag.

Magnus: Finalen kommer bli grym och sluta mitt i klimax. Som vanligt.

Björn: Carl fick hatten efter sin operation, läste jag precis.

Sara: Titta lillen.

Per: Men gubben!

Magnus: Tänk att ha sin uppväxt gestaltad på TV.

Björn: Mm, så gullig! Och jag har kollat på Talking Dead och när några ur casten är hos Conan. Älskar Glenn efter det. Steven Yeun är underbar.

Magnus: Ska vi prata kort om det som Michonne gjorde. Fy fan.

Björn: Ja!

Daniel: Vad då, att hon golvade Rick?

Ååååååh-DISH! Michonne sätter streck i debatten.

Björn: Hon orkade inte prata om det.

Magnus: Ett nödvändigt ont kanske.

Sara: Helt rätt.

Daniel: Det var väl det enda raka just då.

Björn: Jag tror hon tänkte så. Bäst för alla.

Stefan: Han fattade ju inte när det var dags att hålla tyst.

Sara: Eller sluta strypas.

Per: Det var klokt av henne. Jag trodde att Skräphögen skulle dra sin pistol, och Rick reflexmässigt skjuta honom, och därmed skapa totalt mayhem. Michonne gjorde det enda rätta.

Magnus: Jo, kanske det, men jag tyckte inte om det ändå, kändes som ett slag mot mitt eget huvud.

Daniel: Den enkla vägen ut nu är väl att Rick på något sätt blir fängslad för att hållas i schack, men så blir det någon sorts attack mot stan och de behöver en ledare som vet vad som behöver göras, kosta vad det kosta vill. Eller är det för enkelt?

Stefan: Morgan attackerar.

Magnus: Morgan?

Per: Så kan det mycket väl bli! Med tanke på att Deannas och hennes vänners uttalade hederskodex är »every man for himself«. Då behövs Ricks soldatlika lojalitet.

Sara: Jag tror på dig Daniel. Michonne tar över ordingsmannarollen men kommer att vända sig till sin polare Rick när det kniper på allvar.

Daniel: Jag tror den där zombiehorden kommer. Det har ju varit tydligt ökad aktivitet i området.

Sara: Och Skräphögen kommer att ställa till det.

Magnus: Men det kommer ju aldrig hinnas med i sista avsnittet? Det kanske slutar just när zombiesarna går igenom väggen.

Björn: Där vi var med stängslet och guvernören i fängelset. Någon skär huvudet av Dale Deanna.

Sara: Tycker vi kan kalla honom Skräphögen från och med nu. Påminner mig om min bästa lika-som-bär nånsin.

Lika som bär? Skräphögen från Fragglarna? Khaddaffi?

Per: Haha!

Björn: Bra!

Stefan: Underbar lika-som-bär Sara!

Per: Jag vill ha en lång slutfajt med den här svinhögt:

Per: Har vi mer eller ska vi gå på Veckans Zombie?

Sara: Trädkvinnan?

Per: Den stackars uppbundna tjejen tycker man mest synd om. Men okej, hon var ju den mest minnesvärda.

Stefan: Ingen konkurrens!

Björn: Veckans Ztackars Zombie.

Veckans zombie – True Detective-zombiegirl.

Sara: Nu laddar vi verkligen för nästa vecka! Sitter som på nålar.

TWD-cirkeln återkommer nästa vecka med eftersnack om den extralånga säsongsavslutningen. Spring, spring, spring, spring (släpp hästarna fria) till kommentarsfältet nu!

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes och visas med en veckas fördröjning på Kanal 9, söndagskvällar kl 22.

Det blir två koreanska premiärer även denna vecka – en thrillerserie samt den tredje av de fyra tv-filmer som KBS sänder under våren.

Gammal business: Licensen till Super Daddy Yul har expanderats till Europa nu, och Angry Mom har även den licensierats. Min snabba åsikt om Super Daddy Yul efter att ha sett två avsnitt är att den börjar segt med mycket baseboll-snack (den ena huvudkaraktären jobbar inom sporten, och kanske är början intressantare för dem av er som finner baseboll intressant), men den blir mycket bättre när vi får träffa de andra karaktärerna.

Missing Noir M

Genre: Thriller, mysterium.
Handling: Gil Soo-hyun är ett geni som har jobbat för FBI och Oh Dae-young är expert på att hitta försvunna personer. Tillsammans jobbar de i en specialenhet för att lösa de allra svåraste försvinnandena, dem som den vanliga polisen inte kan knäcka.
I huvudrollerna: Kim Kang-woo, Park Hee-soon, Jo Bo-ah, Kim Kyu-cheol, Park So-hyun.
Manus: Lee Yoo-jin.
Regi: Lee Seung-young.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje lördag; 10 avsnitt.
Premiär: 28 mars.
Svensk visning: Inte svensk, men dock VPN-vänlig.

Hair Transplant Day

Genre: Komedi.
Handling: Satir om män och kvinnor med skönhetskomplex.
I huvudrollerna: Choi Tae-hwan, Ha Eun-seol, Jang Sung-bum.
Manus: Baek Eun-kyung.
Regi: Yoo Jong-sun.
Sändning: Fristående 90-minutersfilm.
Premiär: 27 mars.
Svensk visning: Kommer läggas upp på KBS Worlds YouTube-kanal den tredje helgen i april.

Better Call Saul är som påkostad och avancerad fan fiction. Visst är det intressant att få lite bakgrund till några av favoriterna från Breaking Bad, och visst är det njutbart i stunden, men jag blir sällan känslomässigt engagerad – kanske för att så lite står på spel. Saul och Mike kan hamna i hur hotfulla och jobbiga situationer som helst, vi vet ju ändå att det går bra till slut.

Men det är en fröjd att än en gång få se Bob Odenkirk som Saul, och hans rolltolkning i sig räcker för att jag med glädje tittar vidare. För mig som gammalt Mr Show-superfan är det också roligt att se hur mycket av Bobs klassiska sketchmanér Vince Gilligan och kompani har lyft från humorsammanhangen, först till Breaking Bad och nu till Better Call Saul.

Nervösa flin, överdriven svada, stelt inövade fraser och »fejkenergi« – Bob Odenkirk är en mästare på det, och på att låta publiken skönja människan bakom gesterna.

Bobs gamla Mr Show-persona var redan halvvägs till Saul. Han hade nästan alltid kostym på sig i HBO-serien, det var ett av hans signum (kontrasterande David Cross slackeroutfit), och han spelade ofta personer som på olika sätt behövde charma, övertyga en publik om sin auktoritet, förträfflighet eller trovärdighet – samtidigt som allt i hans beteende skvallrade om motsatsen. Nervösa flin, överdriven svada, stelt inövade fraser – och inte minst »fejkenergi«, den där peppande och animerade men helt tomma energiboosten som seminarieledare och mellanchefer använder sig av för att lyfta ett rum fullt av uttråkade medarbetare. Allt det här återkommer såklart hos Saul, och Bob är en mästare på det, och på att låta publiken skönja människan bakom gesterna. (Bästa exemplet på just det är dock inte hämtat från Mr Show utan från en promoturné för boken Comedy by the Numbers, där Bob gestaltar en högröstad, livlig komiker som är helt tom inombords.)

Här har vi Bob som ovanligt frispråkig predikant:

Och här är Bob i en reklamfilm för »Don Pratt«, som absolut inte är advokat:

I förra veckans avsnitt av Better Call Saul, när Jimmy/Saul leder en bingorunda med ett gäng pensionärer och använder sig av en ovanlig typ av långsmal mikrofon misstänkt lik den Sony ECM-51 som blev ikonisk tack vare Bob Barker och Gene Rayburn i klassiska frågesportsprogrammen The Price Is Right respektive Match Game – förutom den sluga nostalgivinkeln för de gamla ett underbart sätt att illustrera Jimmys vurm för showbiz! – tänkte jag också på en gammal Bob-sketch, som dessutom får med hans otroligt usla sångröst, nämligen det här gästspelet Tim & Eric Awesome Show, Great Job!:

För att fullt utnyttja Bobs klassiska talanger måste dock Gilligan, Peter Gould och de andra i Better Call Saul-gänget se till att inkludera åtminstone någon scen, helst flera, där Jimmy fullständigt tappar humöret och vrålar »Goddamnit!« – nämligen, som alla Mr Show-tittare vet, en riktig paradgren för Bob Odenkirk.

Better Call Saul går på Netflix, nytt avsnitt ute i dag.

»I wanted to make something out of my life. I wanted to help people. Not necessarily as a zombie psychic who eats murder victim brains. But still.«

Ja, stackars Olivia »Liv« Moore hade tänkt sig ett helt annat liv. Bara några månader tidigare kunde hon stoltsera med kanstanjebrunt hårsvall, början på en lysande läkarkarriär och en både snäll och vacker fästman.

Men så hände det en sådan typisk grej. Ni vet när man hellre vill vara hemma och mysa, men någon tvingar en att vara social och gå på fest? Så blir festen helt misslyckad och man ångrar att man gick.

Livs liv består nu mest av att köpa brun-utan-sol för att dölja emo-likblekheten, och att mikra upp hjärnsubstans tillsammans med chilisås i köket på sin nya arbetsplats: bårhuset.

Så var det precis för Liv. Förutom att Liv ångrade sig mer än vanligt, då problemet med festen kanske inte var så mycket idiotkillar som inte fattar att man är intresserad, utan mer att puckot som stötte på henne senare på kvällen skulle klösa henne med sina zombiesmittade klor.

Så här är vi nu. Livs liv består nu mest av att köpa brun-utan-sol för att dölja emo-likblekheten, och att mikra upp hjärnsubstans tillsammans med chilisås i köket på sin nya arbetsplats: bårhuset. Och kanske viktigast av allt för Liv: hon måste dölja för nära och kära att hon är levande död förstås.

»Life´s short, then you die. And then you have to make some decisions. « konstaterar Liv, och beslutet hon tar är att göra något bra med sitt liv som levande död: hon ska hjälpa de döda att få rättvisa genom att fånga deras mördare.

iZombie bygger på Vertigo-serien med samma namn, men man har inte behållit speciellt mycket. Istället har man tagit fasta på en av historierna om Liv från den ursprungliga serien – när hon upptäcker att när hon käkat en hjärna absorberar vissa minnen i flashbackform från den ursprungliga hjärnägaren. Den här förmågan kommer väl till pass när det gäller att lösa gåtan om hur en person hamnade på obduktionsbordet från första början. Liv teamar snabbt upp med polisen Clive Babinaux (Malcolm Goodwin som på ett extremt märkligt sätt ser exakt ut som en afroamerikansk Billy Crystal?!), genom att inför honom spela synsk.

Den uppenbarligen mycket vidsynte polisen accepterar snabbt detta: »I thought we could be Cagney and Pasty!« som han utbrister, anspelandes på Livs likbleka lilla nuna.

Det var länge sedan jag såg en så välgjord pilot, jag är extremt imponerad av hur snabbt, kul och effektivt premissen och samtliga huvudkaraktärer presenterades i ett enda ynka avsnitt som även hann berätta ett helt litet mordmysterium.

I DC Comics-serien iZombie förekommer ett helt gäng andra övernaturliga varelser: spöken och en were-terrier (!) men i tv-serien slipper vi detta. Den har valt att enbart fokusera på zombies, och det har utlovats att ju längre in i säsongen vi kommer, desto mer ska zombie-mytologin utforskas. Jag är inte speciellt stort fan av proceduraler, och hoppas att detta innebär att seriens fokus kommer ligga på att lösa mysteriet med det plötsligt zombie-utbrottet snarare än att klura ut en fristående mordgåta i varje avsnitt.

(DC Comics hade förresten tydligen varit extremt lättsamma att jobba med och hade gått med på allt – förutom ett Hulken-skämt i pilotavsnittet som fick tas bort. Hulken tillhör ju Marvel…)

iZombie kan kanske bäst kan beskrivas som zombiemysteriekomedi för ungdomar, med bra mycket mer gemensamt med zom-rom-com:en Warm Bodies än den geggiga dödsångesten i The Walking Dead. Rob Thomas och Diane Ruggiero-Wright är hjärnorna bakom serien. Om ni känner igen serieskaparnas namn beror det på att det är de som skapade kultserien Veronica Mars. Det har gjort att många hade extremt stora förhoppningar på iZombie.

Serierna har mycket gemensamt. Huvudpersonen är en smart och ironisk tjej med fyndig voice over, det är en rapp dialog och i varje avsnitt bjuds det på ett litet mysterium som har minst en twist innan det blir löst, samtidigt som sagda kvicktänkta tjej brottas med sig själv och jobbiga omständigheter.

»And as God is my witness – you’ll never be hungry again. Fresh brains for later!«

Gemensamt har de två serierna också alla popkulturella referenser. Bara i piloten får man känna sig smart då man känner igen referenserna till så skilda fenomen som Romeros zombierullar, Hamlet, Cagney & Lacey och sist men inte minst Borta med vinden: »And as God is my witness – you’ll never be hungry again. Fresh brains for later!« Ja, zombie- och likskämten duggar väldigt tätt: När Liv får frågan »…do you mind?« svarar hon så klart »Mind? That's what I live for«. Det är kul!

Det är omöjligt för mig att inte jämföra iZombie och Veronica Mars, och som ett extremt VM-fan så ska det jäkligt mycket till för att nå upp i den nivån. Rose McIver är ingen Kristen Bell. Jag kan inte låta bli att jämföra dem, och McIver förlorar tyvärr, hon låter och ser ut som en mindre kul kopia av Bell. Livs gäng når inte heller upp till Veronicas fantastiska persongalleri, men kanske är jag extremt snabb att dra slutsatser här efter bara ha sett första avsnittet. Några av birollerna har potential, Livs mamma och hennes läkarkollega Dr. Ravi Chakrabarti (Rahul Kohli) kanske speciellt.

Trots detta var det faktiskt länge sedan jag såg en så välgjord pilot, jag är extremt imponerad av hur snabbt, kul och effektivt premissen och samtliga huvudkaraktärer presenterades i ett enda ynka avsnitt som även hann berätta ett helt litet mordmysterium. Det bådar väldigt gott. I senaste TVdags-inlägget där vi listar vad tycker är bäst just nu hade samtliga med iZombie.

Om du bara ska följa en zomcom i år, låt det bli iZombie!

iZombie går på kanalen CW i USA just nu men kommer på Kanal 11 i Sverige i sommar.

Mulder och Scully kommer tillbaka! Jo, det är sant. För några månader började det ryktas om att Fox var på väg att återuppliva Arkiv X, som avslutades på kanalen för över 13 år sedan.

Nu står det alltså klart att Fox har beställt sex avsnitt av en ny säsong. David Duchovny och Gillian Anderson är klara för medverkan, och skaparen Chris Carter tycker det är helt rätt att återuppliva serien nu. Till Deadline säger han:

»I think of it as a 13-year commercial break. The good news is the world has only gotten that much stranger, a perfect time to tell these six stories.«

Produktionen av den nya säsongen drar igång i sommar.

Vi på TVdags är superpeppade! Är ni?

Outlander kommer tillbaka i påsk!

Jag har förgäves försökt väcka TVdags-kollegan Anna-Karin som svimmade av lycka när hon fick beskedet att Outlander äntligen fortsätter. När serien hade premiär i slutet av förra sommaren skrev hon bland annat följande:

Trots romanstonen känns det aldrig billigt eller tramsigt. Jag gillar estetiken – mörka dova färger och ingen extravagans. Det är en öppen berättelse som kan ta många olika vägar – brittisk invasion och ökat förtryck, eller häxprocesser och religiös fanatism när Claire använder sin moderna sjukvårdskunskap för att vinna fördelar i livet på Leoch. Fortsätter Outlander så här så har den potential att bli riktigt, riktigt bra.

Om jag tolkar djungeltrumman rätt så blev det också »riktigt, riktigt bra«. Vi ber Anna-Karin kommentera när hon kommit till sans igen…

De första 8 avsnitten av Outlander finns på Viaplay, avsnitt 9 läggs upp 5 april.

Så vad är nu Scream Queens? Jo, detta:

1.  Benämningen på tjejer i legendariska skräckfilmer. Jamie Lee Curtis är med Halloween-serien drottningarnas drottning.
2. En realityserie där ett gäng tjejer tävlade om att bli nästa scream queen och därmed få en roll i en riktig skräckis – Saw 5. Tjejernas utmaningar bestod bland annat av att tävla i att »äta en frukt på förföriskt sätt«, skrika mest »skräckigt« samt att be för sitt liv på ett trovärdigt sätt.
3. En ny serie av Ryan Murphy (Glee, American Horror Story).

Det är ett genrebrytande format: riktig skräck, mixad med riktig komedi, och med Ryan Murphys patenterat minnesvärda och ickekonventionella karaktärer.

Scream Queens är en skräckkomedi som har humorn och Lea Michele gemensamt med Glee och Emma Roberts och blodiga mord gemensamt med American Horror Story. Murphy har fått ihop en helt fantastisk cast. Förutom de ovan nämnda har han fått med Ariana Grande, Abigail Breslin och – dra på trissor – the queen herself, Jamie Lee Curtis!

Inspirerad av det lyckade AHS-antologiformatet kommer även Scream Queens för varje säsong att rebootas med ny story och delvis nya skådespelare – ja, för så säkra på en hit är man redan att nya säsonger planeras. Fox, som direkt beställde en hel säsong utan att gå omvägen via en pilot, har sagt att de blev begeistrade av det genrebrytande formatet: riktig skräck, mixad med riktig komedi, och det tillsammans med minnesvärda och ickekonventionella karaktärer – något Murphy visat han är fena på.

Inspelningen började för några veckor sedan och det har varit mycket hysch-hysch kring handlingen: det ska vara en rad hemska mord i studentmiljö (framför allt ett »sorority house«), det är klart! Varför namnet Scream Queens? Varje säsong ska ha två kvinnliga huvudroller!

Murphy är ju även mästare på snygga och fyndiga teaser-kampanjer och senaste veckan har två släppts, här är den med Emma Roberts:

Va! Jag känner mig helt såld redan. Och man får ju en känsla av den perfekta blandningen av Glee och AHS (och Heathers…)! Jag såg fram emot höstens Scream-premiär men det vete sjutton om jag inte längtar mer efter Scream Queens nu!

Scream Queens har premiär i höst på Fox.

Få svenskar omfamnar amerikansk kultur lika helhjärtat som de som älskar att kritisera den. Vänstersinnade debattörer och recensenter läser, lever och andas amerikanskt – amerikanska böcker, amerikansk sociologi, amerikansk antirasism, amerikanska argument… ja, till och med amerikanska cigaretter, vilket väl är den högsta av ironier; att de mest hårdnackade globaliseringsmotståndare kan betala mer per månad till den kallhamrade amerikanskstyrda tobaksindustrin än till, säg, Amnesty.

Sannolikt skulle de storrökande svenska filmkritiker som för några år sedan jublade högt över Michael Moores sjukvårdsdokumentär Sicko inte heller tacka nej till amerikansk sjukvård om lungorna börjar rossla och de plötsligt tvingades researcha statsfinansierad sjukvård på allvar – svenska filmkritiker som känner samkulturellt släktskap med Michael Moore men knappt har hört talas om Storbritanniens främste filmande sjukvårdskritiker, Jed Mercurio. Vilket är ungefär som om poprecensenter lovordar First Aid Kit men aldrig hört Nanci Griffith, eller om litteraturkritikerna som hyllade Bengt Ohlssons Gregorius inte hade känt till Doktor Glas. Visst, det låter knäppt, men inom svensk tv-kritik är en sådan fundamental okunskap inget problem – det är legio.

Överlevnadsinstinkter krävs av personalen lika mycket som av patienterna. När varje dag är ett helvete är det intrigerna och ambitionerna som driver folk framåt – och driver Bodies framåt som drama på liv och död.

Det typiska här är förstås att Jed Mercurio inte ironiserar över amerikansk inrikespolitik utan slog igenom med hårt drama-satiriska BBC-verk om National Health Service; tog med sig dessa erfarenheter och perspektiv vidare in i succépolisserien Line of Duty, och denna vår återvänder till NHS och sjukvårdspolitiken i sanslöst starka Critical, som jag hyllade här för ett par veckor sedan.

I motsats till den falskt NHS-glorifierande Michael Moore har Jed Mercurio förstahandskunskap om sitt ämne. Han arbetade fortfarande som NHS-anställd läkare när han i början av 1990-talet skrev läkarserien Cardiac Arrest under pseudonym, en förövning till det jag alltjämt rankar som hans stora mästerverk: BBC-dramat Bodies som under två säsonger och sammanlagt 17 avsnitt gav hela läkarseriegenren en svidande elektrochock 2004–2006. Patienter dog utan pardon och utan nödutgång för sorgkänslor, operationsscener var skrämmande realistiska (vilket skapade en tuff debatt i England) och framför allt skildrades personalen i ett utlämnande kliniskt ljus: den ångestladdade mentala pressen, den hierarkiska sjukhuspolitiken; byråkratin och karriärismen; den samvetslösa ekonomiska verkligheten inom NHS.

Här är det på plats att påminna om vilket paradigmskifte läkarseriegenren i stort genomgick just vid den här tiden, för drygt tio år sedan. Det hade smygstartat lite med skruvade, skröniga Scrubs, av Spin City-skaparen Billy Lawrence och med blivande indiefilmhjälten Zach Braff i huvudrollen – som en pårökt Parker Lewis på med-school; en fläkt från en dörrspringa vi aldrig tidigare sett läkarserien slinka in genom. Och om detta var sköna nya vindar så kom rena korsdraget av kreativitet under 2004, som kastade omkull gammal dramaturgi och experimenterade med nya metoder. Ja, först stod läkarserien i princip stilla i ett halvt sekel, sedan förändrades allt inom loppet av sex månader: i maj, september och november 2004 hade de tre märkligaste och vassaste sjukhusserierna någonsin – Bodies, Green Wing och House – premiär, helt utan inbördes likheter, i väsensskilda genrer, från båda sidor av Atlanten, men legitimerade läkarserier likafullt.

Storyn är starkare än man luras att tro under det chockerande närgångna första avsnittet – snart utkristalliseras en episk berättelse om dödlig rivalitet, där inget är svartvitt och nyanserna gör helheten.

Före Bodies var St Elsewhere och Chicago Hope (mycket mer än Cityakuten) mina favoritläkarserier. När Chicago Hope hade kommit, ytterligare tio år tidigare, skrev jag en lyrisk recension i Svenska Dagbladet om hur Dr Jeffrey Geiger (Mandy Patinkin, numera känd som Saul i Homeland) utövade hjärtkirurgi med Motownlåtar på skrällvolym i operationssalen, och hur han charmade sköterskor och dissade kolleger samtidigt som han räddade patienten. I operationssalen i Bodies finns inget sådant raffinemang, här säger läkaren snarare bara »fuck, fuck, fuck«, och väser vanmäktiga »not a clue!«. Eller, som när en förlossning håller på att gå åt helvete, riktat till kollegan som först vägrat att be om hjälp: »You should have called earlier, I'm not taking the blame if this baby comes out a fookin' muppet!«

Många sådana frustrationer frustas ut av Rob Blake (Max Beesley), nyanställd läkare inflyttad i en mörk, möblerad sjukhuslägenhet där han endast uppehåller sig för att pissa i handfatet och gå i säng, alternativt ha sex med en lika tärd kollega. På jobbet handlar det mesta om att å ena sidan få rutin på att klara av att ge anhöriga negativa besked med minsta möjliga medel för att orka vidare till nästa patient, och å andra sidan dra jämnt med en överläkare (skickligt spelad av Patrick Baladi, Ricky Gervais chefskollega Neil i The Office) som slarvar och missar mer än alla andra men bemästrar maktmyglet och den skoningslösa hederskodex som går ut på att läkare måste täcka upp för varandras misstag.

Själva operationsscenerna är extremt utmanande. Man vänder ofta bort huvudet. När ett barn under en förlossning fastnar med armen, medan bara huvudet är ute, knäcker läkaren den så vi hör knaket. Vi tillåts inte missa en detalj när en patient som håller på att kvävas ska räddas med en trakeotomi, och läkaren – som aldrig förut gjort ingreppet – fumlar så att patienten kvävs av sitt eget blod. Och givetvis får vi också se efterspel i form av skadeståndskrav, anmälningar, motanmälningar och smutsigt – för att inte säga dödligt – styrelsearbete. Överlevnadsinstinkter krävs av personalen lika mycket som av patienterna. När varje dag är ett helvete är det intrigerna och ambitionerna – detta pumpande blodomlopp av »things going on« – som driver folk framåt. Och som inte minst driver Bodies framåt som tv-serie.

För storyn är starkare än man kan luras att tro under det överrumplande närgångna första avsnittet. Snart nog utkristalliseras en episk berättelse om rivalitet på liv och död, där inget är svartvitt och nyanserna gör helheten.

När man sett Bodies – och fått en inblick i statskommersiell sjukvård – vill man inte ha mer Cityakuten eller Grey’s Anatomy eller Holby City, och definitivt inte Sicko. Hade Michael Moore sett Bodies när den gick på tv hade han tvingats skriva om inte bara sitt manus utan även hela tesen. Själv tvingades jag tänka om hela sjukhusseriegenren efter Bodies, och började följa House in i en ny drama-tv-ålder där slutligen även SVT kommit ifatt: Bodies sändes aldrig på SVT på grund av dess utmanande blodighet (det vill säga av samma skäl som SVT aldrig sände en annan av tv-historiens starkaste dramaverk, fängelseserien Oz) men nu är äntligen en Jed Mercurio-läkarserie på väg till Sverige – SVT är med i jakten på hans nya serie Critical.

Bodies finns utlagd i sin helhet på Dailymotion.

Vi på TVdags gillar ju snabba nyheter från tv-världen och inte minst när de handlar om våra favoritserier, men vi undviker skandalsnask typ rehab-historier. Vi är inte TMZ.

Men i morse såg jag detta att Jon Hamm checkat ut från en månads rehab på grund av spritmissbruk – och kände ett överrumplande stort behov av att skriva något.

Weiners personliga sökande är så allmängiltigt i sin exakthet, fungerar så minutiöst ställföreträdande – och han inkluderar barnen i motsvarande grad som de exkluderas i seriens universum.

Jag har funderat en stund, och inser vad det handlar om: det är Hamms Mad Men-rollfigur Don Draper som är så starkt berörande, så sorglig i sin ständigt latenta och ibland eskalerande alkoholism att jag som någon sorts skyddsmekanism, både å Hamms och mina egna vägnar, redan har intalat mig själv att den endast gäller roll-personan och inte skådespelaren.

Och det är, som så mycket annat man blir till synes oförklarligt gripen av när man ser bra drama-tv, rotat i barndomen.

När jag var liten hade nästan alla vuxna män vit skjorta på sig om arbetsdagarna, och ofta med ett cigarettpaket i bröstfickan. En gång, jag var kanske tio år, tillbringade jag en eftermiddag i en lägenhet som tillhörde en tillfällig kollega till min far, medan de båda var ute i något ärende. Jag minns inga detaljer runtomkring, men jag minns att mannen såg ut exakt Don Draper. Inte fysiskt (det minns jag inte alls), annat än att han var »manlig«, hade vit skjorta med ciggpaket i bröstfickan, svettfläckar under armarna, flottig glans i håret – och luktade sprit. Och det enda jag minns av lägenheten är tomma ölburkar, fulla askfat, grogglas och vodkaflaskor. Det var en främmande, skrämmande mansvärld jag aldrig ville träda in i, och bilden av den stacks fast med en vass nål i bakhuvudet på mig.

Första säsongen av Mad Men lyfte upp den bilden rakt framför ögonen på mig. Jag har sedan dess hela tiden blivit lite extra illa berörd av Don Draper med avtagen kavaj, av varenda scen där han lägger sig i kontorssoffan, eller kommer hem från jobbet eller krogen och klär av sig i blotta vita skjortan och fiskar efter cigarettpaketet i bröstfickan exakt så där som män gjorde förr; jag har varit konstant hypersensitiv inför minsta antydan till den där särskilda sortens rödaktiga trötthet i Dons ögon.

Jag hade inte läst den här Observer-intervjun från 2013 tidigare, men stirrar länge på citat som detta: »I’m not that methody. I am very cognisant that I am playing a character. Don Draper is a pretty dismal, despicable guy, so why I would want to take him home with me I don’t know.« Och ser samtidigt framför mig Jon Hamm komma hem från jobbet som Don Draper, och pappas tillfälliga kollega komma hem till sin sorgliga lägenhet där jag en gång satt rädd och vilsen som tioåring; och jag känner en rysning inför tanken på den förestående avslutningen av Mad Mens sjunde och sista säsong. En serie Matthew Weiner har beskrivit som ett försök att i efterhand förstå sina egna föräldrar, och sin egen barndomsbild av dem, och varför han kände sig utanför, isolerad.

Mad Mens största styrka är att Weiners personliga sökande är så allmängiltigt i sin exakthet, att den fungerar så minutiöst ställföreträdande – och kanske allra främst att han inkluderar barnen i motsvarande grad som de exkluderas i seriens universum. Mad Men får mig att bli tio år igen, ensam i en främmande soffa – men känna mig sedd och förstådd. Det är en helande känsla.

I dag blev det klart att BBC har valt att inte förlänga Top Gear-programledaren Jeremy Clarksons kontrakt. SVT:s Aktuellt har för vana att kalla in TVdags för expertkommentarer om nyheter i tv-världen och inget undantag i kväll då Linus Fremin ger sin syn på BBC:s sunda beslut.

En internundersökning ledd av BBC Scotland-chefen Ken MacQuarrie har alltså fastslagit att Clarkson gått till fysisk attack mot Top Gear-producenten Oisin Tymon. Tidigare har Clarkson blivit varnad för att ha använt rasistisk jargong under tv-inspelningar.

Missa inte Aktuellt i kväll. Linus medverkar ungefär kl 21:30.

Alldeles nyss kom nyheten om att HBO lägger ner Looking nu efter finalepisoden som lades ut på HBO Nordic i måndags.

Vi citerar HBO:s pressrelease:

»After two years of following Patrick and his tight-knit group of friends as they explored San Francisco in search of love and lasting relationships, HBO will present the final chapter of their journey as a special. We look forward to sharing this adventure with the shows loyal fans.«

Känns rätt okej ändå med en specialinspelad seriefinal, eller vad säger ni?