Under sex fascinerande avsnitt av The Jinx återkom samma tanke gång på gång: Heath Ledgers Joker måste ha inspirerats av Robert Durst. Lyssna och avgör själva!

När konfettin har lagt sig efter Melodifestivalfinalen är det en artist som fortfarande står stadig i strålkastarljuset: teckenspråkstolk Tommy Krångh. Med bland annat sin gestaltning av Magnus Carlssons Möt mig i Gamla stan har han rönt nationell och internationell uppmärksamhet. Swedish Sign Language Interpreter Steals The Spotlight In Viral Video skriver The Huffington Post och i The Guardian kan vi läsa att Sweden falls in love with the man who signs for Eurovision heats.

Själv skrev jag om Tommy Krångh (som då hette Fransson) redan 2012 då hans version av Dead by Aprils Mystery rockade våra båtar:

»Jag tror att de döva hörde vad han growlade bättre än de med hörsel« sa han till DN efteråt. Det tror jag med.

Vill du veta hur man tecknar textrader som »Om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör mänskligheten ut«? Titta här då Tommy får hjälp av kollegan Helena Wästborn att tolka Björn Ranelid och Sara Li:

Här är alla Tommys insatser från årets Melodifestivalfinal:

Och här berättar han om hur det går till bakom kulisserna:

Jag läste teckenspråk på gymnasiet och minns väl ungefär lika lite av det som jag gör av stenografi (jo, jag lovar, jag läste det) eller matte F (ja, det också), men det gav en nyttig inblick i en värld som de flesta hörande inte vet så mycket om. Här kommer en liten teckenspråksskola:

• Teckenspråk är ett eget språk med en egen grammatisk uppbyggnad och unika ord och dialekter. Jag minns exempelvis hjälpverbet »happ« som används för att signalera dåtid. Tecknet »möj« betyder »går inte/kan inte« och »hyff« betyder »för säkerhets skull«.
• Det svenska teckenspråket är ett erkänt minoritetsspråk och det de flesta döva i Sverige har som modersmål. För många döva och hörselskadade i Sverige är svenska alltså ett andraspråk, precis som för vem som helst med ett annat modersmål.
• Det finns många olika teckenspråk i världen. Teckenspråken är inte internationella och bygger inte på det talade språket i landet. Det amerikanska teckenspråket (ASL) är mer likt det franska än det brittiska.
• Inom de flesta teckenspråk finns persontecken, som motsvarar egennamn. En person representeras av ett tecken eller en teckenkombination, istället för att namnet bokstaveras. Persontecknet får man ofta tilldelat sig från omgivningen och det syftar gärna på en framträdande egenskap eller ett fysiskt kännetecken. Döva kan alltså prata om varandra som »Stora Näsborren« eller »Han Som Alltid Antecknar« eller »Den TV-galna«. (Mitt persontecken var tecknet för »choklad«. Hmm.)

Nu längtar vi till Melodifestivalen 2016 för mer Tommy Krångh!

Att låta Skavlan snacka nationalekonomi på högsta nivå med Thomas Piketty är förstås en redaktionell stretch i sig, även om Piketty är slipat populärvetenskaplig – men det blev faktiskt rätt lyckat: en elementärt relevant diskussion som min 12-åring hemma utan problem hängde med i och fann intressant.

Med undantag för knappt fyra minuter i mitten av samtalet.

Ty det goda samtalet fördes mellan Piketty, Karin Volo och Skavlan själv – men så satt där även en pösigt flinande Bjørn Kjos, vd för Norwegian, i en stol… och när Skavlan pratade om »olika sätt att vara rik«, om att vissa välbärgade bara bryr sig om den materialistiska sidan medan andra investerar i sociala samhällsprojekt, så exemplifierade Kjos den förstnämnda sidan med både skrämmande och skrattretande inbilskhet: allena intresserad av att prata om hur hög skatt han betalar. Det var så underhållande att TVdags härmed vill rekapitulera och föreviga hela denna magnifikt målande meningsväxling mellan Kjos och Piketty. Häng med…

Därefter följer nämnda bättre del av samtalet, där Skavlan driver på bra och Karin Volo tar den plötsligt (när det inte längre handlar om personlig skattbörda) stumme Kjos position. Och Piketty knyter till sist ihop med stor narrativ begåvning om exakt varför han anser att just nettoförmörgenheten är ett så mycket bättre och viktigare mått än inkomst och konsumtion.

Man kan säga vad man vill om Pikettys mjukmarxism, hans mer eller mindre tillrättalagda verklighetsbeskrivning samt brister i hans bok, men jäklar vilken vass pratshowgäst han är! Och Kjos var ju inte så fel, han heller…

HBO Nordic har fått mycket skit för sin tekniskt undermåliga lösningar, både vad gäller webbtjänsten och mobil-appen, och varje gång tjänsten legat nere några timmar för uppdateringar har vi trott att – nu! Nu kommer väl äntligen det fulla Airplay-stödet, en riktig sökfunktion, och pålitligare streaming. Sedan har vi konstaterat att allt sett likadant ut som vanligt.

Men nu är det klart med kraftigt förbättrade funktioner hos HBO Nordic lagom till Game of Thrones-säsongspremiären den 13 april – med stöd för både Full Airplay och Chromecast, och möjlighet att kör två olika strömningar på samma inloggning. Och dessa nyheter presenteras i pressmeddelandet som »bland andra«, så kanske får vi även den där sökfunktionen och en enkel liten auto-login, så man slipper knappa in sitt lösenord varenda gång..?

Vi kommer att bevaka premiären den 13 april – av både Game of Thrones och den nya HBO Nordic-tekniken.

Kampen om tv-rättigheterna till John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in har pågått ett tag, men nu står det klart att amerikanska A&E har vunnit.

Det som är lite lustigt är att det är Teen Wolfs showrunner Jeff Davis som ska ratta adaptionen, tillsammans med skådisen och manusförfattaren Brandon Boyce.

Som bekant kom den svenska filmversionen 2008, och den amerikanska Let me in, 2010. Den har dessutom satts upp som teaterpjäs i Skottland – men folk kan inte få nog av vampyrbarn och deppig vardagsrealism i förorten!

Det som är lite lustigt är att det är Teen Wolfs showrunner Jeff Davis, tillsammans med skådisen och manusförfattare Brandon Boyce, som ska ratta adaptionen. Jag förstår att icke-Teen Wolf-fans kan bli rädda, men jag som älskar den serien (förutom förra säsongen) tycker det bådar gott! Davis är bra på att undvika könsroller, bara en sådan sak.

A&E har annars Bates Motel som sin senaste succé, serien om Psycho-Norman Bates som ung. Med dessa ledtrådar i bagaget verkar det kanske som att tv-versionen av Låt den rätte komma in kommer rikta sig mot en yngre målgrupp, kanske till och med tonåringar? Fler detaljer lär dyka upp så småningom.

Jag väntar annars på att John Ajvide Lindqvists zombiebok, Hanteringen av odöda, ska bli film eller serie! En sådan zombie-craze som råder nu så…

Kim Sun-woo (Jaejoong) jobbar i hemlighet för den sydkoreanska underrättelsetjänsten NIS. Vad han inte vet är att hans mamma Park Hye-rim (Bae Jong-ok) en gång jobbade som nordkoreansk agent. Sun-woo har också en flickvän – Lee Yoon-jin (Ko Sung-hee). Hye-rim känner dock igen Yoon-jins bakgrundshistoria och misstänker att hon också är en nordkoreansk spion.

Hye-rims tidigare kollega Hwang Ki-chul (Yu Oh-seong) kontaktar henne en dag med en order: hon ska överlämna sin son till Nordkorea eller ta konsekvenserna.

Spy är en ofta spännande, om än en smula hjärndöd, romantisk familjethriller.

Spy är baserad på Israeliska serien The Gordin Cell som även stod som grund för nyligen nedlagda amerikanska serien Allegiance. Att Spy är baserad på ett utländskt drama gör att den lyckas undvika den 24-klon-fälla som koreanska tv-thrillers annars tenderar att falla i, där den ensamma manliga huvudpersonen måste försvara rikets säkerhet, eliminera förrädare i den egna organisationen, och där skurken alltid visar sig vara en girig, ultrakapitalistisk förrädar-affärsman eller dylikt i slutet. Jag tröttnade på 24 efter fem säsonger, och behöver inte gärna några kopior.

Men är Spy bra då? Jovars. Den kunde utan tvivel varit bättre, som i fallet med den långa middagsscenen med Sun-woos familj, flickvän och medarbetare – en scen där alla spionerar på alla, och som regissören Park Hyun-suk lyckas krama förvånansvärt lite spänning ur. Fast för varje halvt misslyckad spänningsmiddag finns det tre scener i stil med den där mamman först misstänker att flickvännen kan vara spion, eller scenen där hjältarna jagar skurkarna genom en av Seouls labyrintiska matmarknader.

Får serien in några politiska eller filosofiska poänger? Inte många. En bit in i serien visar det sig att det de nordkoreanska agenterna egentligen är ute efter är en hårddisk med stora summor pengar på, och plötsligt börjar folk förråda varandra till höger och vänster när alla vill bli rika. Vi kan väl generöst kalla den girigheten en poäng?

Allt som allt är Spy en ofta spännande, om än en smula hjärndöd, romantisk familjethriller.

Alla 16 avsnitt av Spy finns att se med engelsk text på Viki.

Innehåller spoilers för finalen av säsong 4 av Call the Midwife.

Call the Midwife har gärna fyllt på med ångest och smärta och död. Jag har lite grann känt mig orolig i varje avsnitt att någon jag gillar ska råka illa ut. Men varje säsong har ändå, tycker jag, slutat med en fin bokstavlig eller bildlig tablå och en voice-over som knyter ihop det i en nostalgiskimrande rosett. Panorera över glada ansikten eller grynings-/skymningssol över London.

Säsongsavslutningarna är lite som de sista minuterna i en film där vi får veta vad som hände sen, och känns också varje gång som att Vanessa Redgrave tar farväl av sina vänner.

Nu, däremot, i finalen av säsong 4 som sändes i Storbritannien för tio dagar sedan, var det nästan inget som var bra, och det som var det överskuggades av det mörka. En hemlig lesbisk relation som omintetgörs av minnesförlust. Trixie som tar tag i sin alkoholism, vilket väl är bra i sig, men jag gillar inte att hon inte bara kan få vara en good time girl ifred utan att det ska behöva vara ett problem. Och så de sista minuterna i avsnittet då det till slut blir uttalat att den där illamåendemedicinen är, förstås, neurosedyn. Så vi har det att se fram emot nästa säsong, lagom till att doktor Turner hade hunnit komma över sin ångest för att råka felbehandla någon. Det kommer att bli skitbra!

Som parentes är det lustigt hur varje säsong slutar som att det skulle vara den sista. Det gäller i och för sig lite grann varje avsnitt, eftersom det knyts ihop en liten säck med ett poetiskt uttalande, men säsongsavslutningarna är lite som de sista minuterna i en film där vi får veta vad som hände sen, och känns också varje gång som att Vanessa Redgrave tar farväl av sina vänner. (Då och då slår det mig att den där berättarrösten är lite märklig nu när hennes unga jag inte längre är med på plats, men det har jag nästan hunnit glömma.)

Call the Midwife har nu gått fyra säsonger, de två första finns på Netflix.

Den irländske regissören Ruairi Robinson är hittills mest känd för långfilmen The Last Days On Mars och kortisen Blinky, och för att han var på gång för att göra en remake på Akira. Nu får han science fiction-diggare över hela världen att salivera kraftigt i och med teasern The Leviathan, med manus av Jim Uhls (Fight Club). Storyn: i framtiden har människorna koloniserat flera andra världar, men för att få energi till »faster than light travel« måste vi skörda äggen från gigantiska monster som några straffkommenderade stackare måste ut i dimman och hämta.

Här är filmen:

Tre gloriösa minuter som ger en massa härliga vibbar: Moebius, Avatar (i sina bästa stunder), Dune, Moby Dick… Nu hoppas jag och många med mig att någon studio snappar upp Robinson och dränker honom i pengar för att göra långfilm av konceptet.

Vad säger ni – vill ni se mer?

Vi som var med på 1980-talet glömmer aldrig den klassiska hårdrocken-är-skadlig-för-ungdomar-debatten som rasade då, och framför allt minns vi Svar direkt när Sievert Öholm och Anders Tengner diskuterade W.A.S.P., vars namn sades betyda »We are Satan's people«. Jag minns fortfarande exakt hur Siewert uttalade »Satan« och hur debattklimatet var. I studion var det Anders Tengner mot byket. Men nu har det gått 30 år och för alla som vill ha closure finns ett klipp från morgonens Gomorron Sverige. Se här:

Här finns hela originalinslaget bevarat:

Snabb recap: för snart fem år sen la den franska filmaren Patrick Jean upp Pixels på YouTube. En gloriöst cool kortfilm där legendariska tv-spelsfigurer som Pac-Man, Donkey Kong, Frogger oh rymdskeppen från Space Invaders rymde från en gammal tv och gjorde kaos med New York:

Hollywood nappade, en långfilm har varit på gång sedan dess och nu är den första trailern släppt. Konceptet är (något krystat) att mänskligheten skickat med feeds från tv-spel i olika rymdsonder för att beskriva vår kultur, men utomjordingarna har förstått det som en krigsförklaring och inleder nu en attack mot jorden utformad efter diverse tv-spel, därav en gigantisk Pac Man som käkar hus. Presidenten (Kevin James) måste nu kalla in sina gamla tv-spelsnördiga kompisar från back in the day (Adam Sandler, Josh Gad, Peter Dinklage) för att stoppa invasionen. Här är trailern:

Det här är knepigt. Invasionsscenerna ser smaskiga ut, men så dyker Kevin james och Adam Sandler upp – två av filmvärldens minst roliga skådisar – och allt känns ytterst dåligt. Bakom kameran står Chris Columbus, som visserligen gjorde Gremlins och Goonies på den gamla goda tiden men vars enda regi-credit de senaste tio åren är första Percy Jackson-filmen från 2010. I manusteamet hittar vi en gammal Sandler-sidekick var senaste film var redan ökända Grown Ups 2. Nämnde jag Kevin James?

Så jag är kluven. Jag vill att det här ska bli kul, men trailern talar för vi har ännu en ännu en ostig Adam Sandler-komedi att se fram emot, med feta massförstörelsescener och några bra skådisar (Michelle Monaghan, Dinklage) att trösta oss med.

Vad säger ni – pepp eller depp?

Pixels har svensk biopremiär 21 augusti.

I dagarna släppte Vice News en intervju med Barack Obama. Det är inte världens mest djuplodade politiska journalistik, men på det hela taget en mysig pratstund där chefredaktör Shane Smith grillar presidenten om allt från global uppvärmning till Irans kärnvapenaffärer. Smith hinner, Vice vana trogen, förstås också leda in samtalet på legalisering av marijuana innan de 20 intervjuminuterna har tickat klart:

I Syfys tävlingsprogram Wizard Wars ska magiker jobba ihop i duor för att komma på och utföra tricks med vardagsföremål. Varje avsnitt börjar med att två lag med utmanare duellerar mot varandra, och det lag som juryn gillar bäst får tävla mot två av programmets fyra husmagiker. Ett simpelt men genialiskt koncept, och alltihop inför publik förstås, för att man inte ska kunna trickfilma.

Programmet är som bäst när ett trick chockar inte bara en okunnig som jag utan även juryn, bestående av Penn & Teller, magikritikern Christen Gerhart och magivärldsmästaren Jason Latimer.

Att konceptet är genialt är förstås ingen garanti för att programmet ska fungera. Det står och faller med hur bra och uppfinningsrika tricksen är. Där vissa magiker är ambitiösa, roliga och spektakulära så finns det andra som retirerar till rutiner de är mer eller mindre bekväma med, vilket lätt gör att deras framträdande förlorar lite »edge« i jämförelse. Programmet är som bäst när ett trick chockar inte bara en okunnig som jag utan även juryn, bestående av Penn & Teller, magikritikern Christen Gerhart och magivärldsmästaren Jason Latimer.

Att juryn är så pass rutinerad som den är kan ibland också vara, om inte till programmets nackdel, så i alla fall frustrerande för den okunnige tittaren. Jag som magi-idiot kan tycka att lag 1 har ett helt fantastiskt trick som gör att jag vill se mer av dem, men juryn såg inget de inte sett förut och väljer att skicka vidare lag 2 som jag tyckte var mycket tråkigare. Fast det är förstås lite av ett lyxproblem och ligger i programmets natur.

Ett annat problem som oundvikligen kommer hända – och har hänt – är när det absolut bästa tricket är först ut i programmet, och allt efter det inte kan komma upp på samma nivå. Eftersom varje avsnitt är lite av en miniturnering måste ju tricken visas i en speciell ordning, och även om man vill se det häftigaste, mest haktappnings-orsakande tricket sist, så blir det inte alltid så.

Ett problem som däremot inte ligger i programmets natur, och som bör undvikas i eventuella framtida säsonger är när allt det bästa spoilas i »coming after the break«-påorna. Man vill förstås hålla kvar tittarna genom reklamen, men finns det inget annat sätt att göra det på?

Men för den som älskar magi, så är Wizard Wars trots allt stor underhållning.

Wizard Wars gick på Syfy i USA och går att se på välsorterade YouTube-kanaler.

En fildelare har alltså krävts på 10 miljoner för det illegala spridandet av Rallybrudar. En annan på 4,3 miljoner för en Beck-film; en tredje på hela 12,5 miljoner för The Stig-Helmer Story(!); en fjärde och femte på 8,5 miljoner för att ha delat Astrid Lindgren-filmerna Ronja Rövardotter och Emil i Lönneberga.

Givetvis ska det sägas att flera av de här personerna ligger bakom hela fildelningsnätverk, eller åtminstone varit väldigt aktiva uppladdare, vilket gör själva tillslagen och domarna mot dem begripliga. Men detta handlar alltså inte om skuldfrågan eller upphovsrättsbrotten i sig, utan om denna flodvåg av efterföljande civilrättsliga skadestånd, baserade på enskilda filmer och på den förlegade, grovt felaktiga The Pirate Bay-skadeståndsmodellen.

När filmbranschen talar öppet om att fildelningen även skapar intäkter, varför ska inte även detta ingå i domstolarnas underlag? Det är ju avsevärt mer relevant än nästan alla andra punkter i skadeståndsmodellen.

I TPB-åtalet ingick tillgängliggörandet av den dåvarande succé-tv-serien Prison Break. Rättighetsinnehavaren krävde marknadsvärdet 415 kronor per nedladdning, rätten tvekade inför en viss osäkerhet kring sajtens nedladdningsräknare och bestämde sig för att bolaget förlorat 300 kronor per nedladdad kopia (sammanlagt 30 miljoner kronor för denna dvd-box plus sju långfilmer och 23 cd-skivor).

Själva beräkningsmodellen är dock betydligt mer avancerad – enligt DN beskriven i 16 punkter, varav »hypotetisk licenskostnad« och »ekonomisk skada« (statistiska antaganden om antal nedladdningar per köpt exemplar) utgör merparten av skadeståndssummorna. Där finns även »skada på filmens anseende«, beskriven så här: »Filmer som laddats ned illegalt från internet ses ofta på datorskärmar, mobiltelefon, Ipad eller motsvarande, vilket innebär en kvalitetsförlust.«

Här dominerar ett föråldrat, blint negativt synsätt på ett fenomen som till och med branschen börjat beskriva som vinstdrivande: piratkopiering är en betydande marknadsföringsmotor med ett konkret PR-värde för bolagen.

Mycket i detta är rent bondfångeri. Vad gäller den sistnämnda punkten kan ju all film ses på tv eller på surfplattor, oavsett om det är piratkopior eller inte – och vad gäller just »kvalitetsförlust« så är ofta piratkopior rippade från blurayutgåvor med både surroundljud och full hd-bild, medan det är på officiella streamingsajter som filmerna lider av »kvalitetsförlust«.

Henrik Pontén på filmbolagsorganisationen Rättighetsalliansen medger praktiskt taget att det handlar om bondfångeri när han förklarar för DN att de här punkterna är »upp till domstolen att avgöra« – det vill säga, de är inte formulerade för att läsas av seriöst ämneskunniga utan för att lura oinitierade domare. Och den viktigaste punkten, om »ekonomisk skada«, är särskilt bedräglig. Här dominerar ett föråldrat, blint negativt synsätt på ett fenomen som till och med branschen börjat beskriva som vinstdrivande: piratkopiering är en betydande marknadsföringsmotor med ett konkret PR-värde för bolagen. Detta är bolag som HBO och Netflix helt öppna med.

Henrik Pontén medger praktiskt taget att det handlar om bondfångeri när han förklarar för DN att de här punkterna är »upp till domstolen att avgöra«.

Jag påstår inte att det inte existerar intäktsförluster. Men när nu filmbranschen talar öppet om att fildelningen även skapar intäkter, varför ska inte även detta ingå i domstolarnas underlag? Det är ju avsevärt mer relevant än flertalet punkter i skadeståndsmodellen.

Redan under TPB-rättegången pekade försvaret på ett flertal oberoende vetenskapliga studier som visade att fildelningen genererade marknadsvärden snarare än orsakade förluster, men tolkningföreträdet gavs uteslutande till målsäganden – och har stannat där sedan dess, vilket i dag utnyttjas stenhårt för att dessa mångmiljonbelopp ska kunna krämas ur uppkommen rättspraxis. Domstolar värderar rutinmässigt föråldrade bluffsiffror högre än lättkontrollerade fakta.

Vad som emellertid skett de senaste två åren är som sagt att företrädare för film- och tv-branschen vid flera tillfällen medgett fildelningens marknadsvärden. Michael Lombardo, programchef på världens ledande kabel-tv-bolag i premium-segmentet, amerikanska HBO, offentliggjorde att de inte alls förlorar några pengar på piratkopieringen – tvärtom är den illegala fildelningen ett viktigt komplement och en del av affären. Ett uttalande som slog ner som en bomb internationellt för två år sedan. Det hör nämligen till saken att det var HBO:s och hela tv-världens största succédramaserie han pratade om, Game of Thrones, det vill säga den serie som antagligen hade ingått i TPB-målet i stället för Prison Break om rättegången varit i dag. Tillika världens mest piratkopierade kulturverk förra året med 4–5 miljoner illegala nedladdningar per avsnitt årligen (mycket lågt räknat då illegal streaming växer och inte ingår i statistiken).

HBO var länge ett av de mest resoluta antipiratbolagen, med en ytterst defensiv digital satsning och rigorös inlåsning. Men just för drygt två år sedan tvärvände bolaget och tog täten i en internationell webboffensiv för att tillgängliggöra sina serier, bredare och snabbare, till svältfödda fans utanför USA. Som första stora tv-bolag tog HBO konsekvensen av att fildelningen var en spegelbild av marknadens behov.

Många kallade detta för ett tyst erkännande om piratkopieringens positiva effekter, precis som skivbolagschefer i efterhand tackat Pirate Bay för Spotify. Men uttalandet från HBO:s programchef gick alltså ett steg längre. När ett av världens ledande tv-bolag säger att de tjänar pengar på att deras största produkt också är världens mest piratkopierade, och därtill att även dvd-box-försäljningen får positiv skjuts av den illegala fildelningen – då faller vartenda skadeståndsmål som bygger på domen mot Pirate Bay, som alltså dömdes att betala mångmiljonbelopp för något de egentligen, mer sannolikt, ökade marknadsvärdet för. Och HBO:s Game of Thrones är sällsynt representativt för hela marknaden. Michael Lombardo fick snabbt understöd rakt ner genom produktionsleden av kulturskapare; medhåll från regissörerna (»fildelningen är en viktig del av maskineriet, den oljar hjulet« sa David Petrarca) och skådespelarna (»piratkopieringen hjälper både min karriär och tv-serien som helhet«, enligt stjärnan Rosie Leslie).

Allt detta visar att det som driver på den illegala fildelningen inte är »gratis är gott« utan tillgängligheten. Kulturfans vill vara delaktiga i det globala samtalet, dela upplevelserna i sociala medier, vara med i ett kollektivt nyhetsflöde – och betalar tillbaka med oskattbar, livsviktig gerillamarknadsföring.

En på de flesta sätt fin svanesång, den 13 avsnitt korta »tack för ett gott utfört arbete«-säsong som Parenthood i sista stund fick grönt ljus för efter att tittarsiffrorna under säsong fem dalat.

Sex år med familjen Braverman, en helyllelig, i princip kritvit och relativt välmående medelklassklan i Berkeley utanför San Francisco, med en osedvanlig förmåga för att få feeling under de ofta återkommande familjesammankomsterna. Hur många gånger fick vi egentligen se dem brista ut i spontandans? Jag tappade räkningen någonstans under tredje året.

Ni var inte perfekta, Bravermans, tvärtom irriterande heteronormativa och överdrivet trygga. Men ni var en sjusärdeles ensemble av fina skådespelare och rollfigurer.

Det sista året handlade till stora delar om att knyta ihop trådar. När jag summerade säsong 5 i fjol trodde jag exempelvis att Julia och Joel skulle vara återförenade redan när vi tog upp tråden igen, men serieskaparna ville annorlunda, de sög på »kommer de eller kommer de inte«-karamellen ända fram till säsongens slut.

Den stora historien detta rumphuggna år rörde dock Zeek, klanens grand old man, som drabbades av hjärtproblem och tvingades till en svår operation med komplikationer som följd och mörka moln vid horisonten – ta chansen att leva vidare så länge det gick, eller satsa på ännu en operation som kunde förlänga hans liv, med risken att han aldrig ens vaknar från operationen? Zeek valde till sist att avstå, ett beslut som visade sig få flera följder.

En sådan var bröllopet mellan Sarah och Hank. Jag gillade hur den relationen tilläts djupna det här året, och hur bra de vävde in relationen till Hanks exfru och tonårsrebell till dotter, det fanns flera tillfällen då det kändes som att de hade möjlighet att smaska till det – jag befarade till exempel att de skulle låta Hank börja få känslor för sitt ex igen – men de avstod från sådant tjafs, och lät äntligen Sarah få fäste i en stabil relation. Jag tyckte väldigt mycket om det.

Men Zeeks vacklande hälsa snabbade på bröllopet väsentligt, och scenen där Zeek insåg att det var just därför Sarah hade så bråttom, för att vara säker på att han skulle hinna vara med, var fin och därtill oväntat ljus.

Zeek Jr var en annan följd. Amber blev verkligen gravid där i slutet av säsong fem, bestämde sig för att behålla barnet och att gå i sin mors fotspår och bli en mycket ung mamma. Amber hade dock det goda omdömet att inte ta den till synes trygga vägen och per automatik involvera barnets blivande far Ryan, vars psykiska problem var långtifrån lösta när hon och brodern Drew åkte för att söka upp honom. Amber må vara Sarahs barn men hon har under seriens gång utvecklats till att vara betydligt mer än sin mors dotter, den »troubled teenager« hon tidigt beskrevs som kändes vid slutet av resan som en avlägsen bild.

Parenthood skildrade en ljusare, mer god värld än skaparen Jason Katims tidigare serie, det bitterljuva mästerverket Friday Night Lights.

Den tredje bärande berättelsen var den om Adam, Crosby och inspelningsstudion The Luncheonette. Här blev det väl allra tydligast att verkligheten inte alltid har så stor bäring i en serie som alltid haft lyckliga slut som mål, om än med en del svärta längs vägen. Efter att Adam och Crosby misslyckats med att få ekonomin att gå ihop, och de först enats om att sälja rörelsen och Crosby sedan ångrar sig eftersom han vill leva sin dröm – då försöker de på något sätt spinna det som att slarvern Crosby på egen hand ska ha större möjlighet att få snurr på rörelsen utan det stabila, ekonomiskt sinnade ankaret Adam vid sin sida. Crosby får till och med råd att köpa ut Adam genom att hyra ut lokaler på övervåningen, en våning vi tidigare inte ens vetat att den existerat. Det var väl kanske inte manusförfattarnas mest övertygande manöver.

Parenthood skildrade en ljusare, mer god värld än skaparen Jason Katims tidigare serie, det bitterljuva mästerverket Friday Night Lights. Hos familjen Braverman blev slutet alltid gott, och även om vägen mot lyckan stundtals var en smula krokig.

Och så faktiskt till och med in i döden. Länge trodde jag faktiskt att de inte skulle låta Zeek dö utan att han efter att ha fått se sitt nyfödda barnbarnsbarn skulle ändra sig, bestämma sig för att genomgå operationen, klå oddsen och klara den långa konvalescensen bara för att få chansen att se sin dotterdotterson växa upp.

Men Zeek dog i sömnen sittande i sin favoritstol bara dagar efter Sarahs bröllop. Sättet det gjordes på var dock mer värdigt än sorgligt, livet har sin gång, människor föds, människor dör.

En av Zeeks sista scener fick mig att tänka på min morfar. Det äldre av mina två barn hann träffa honom en gång. Min mormor hade dött några år tidigare och efter det tacklade min morfar snabbt av, vilsen i tillvaron, ingen att hålla i längre. Vi hade rest upp till min mamma på besök, min moster hade varit och hämtat morfar, mina systrar var också där, den ena med gravidmage. Jag var ärligt talat lite osäker på om morfar skulle förstå vem min son var, visste inte hur dimmig han var.

Boy, we did good, didn't we, Camille?

Men han förstod, log, skrattade och var mån om att så ofta han kunde röra vid sitt barnbarnsbarn, höll hans hand, tryckte de bebishulliga armarna, smekte hans runda kinder. Och han tittade på oss som samlats där, och sa med sprucken röst »Vilken fin familj jag har, tänka sig att jag har det«. Han upprepade frasen flera gånger, som för att påminna sig om att så faktiskt var fallet, att resan varit mödan värd, att även om ens eget liv nästan helt låg i det förflutna, fanns resultatet av livet som levts kvar i nuet och inte minst i framtiden.

När Zeek betraktar sina barn, deras partners, barnbarnen och barnbarnsbarnet, ett närmare tjugotal personer som stojar omkring i ett typiskt bravermanskt ögonblick, vänder han sig mot sin hustru och konstaterar mer än frågar: »Boy, we did good, didn't we, Camille?«

Jag hoppas att jag själv får uppleva det en dag. Jag kan inte tänka mig en finare final på tillvaron.

Sista säsongen av Parenthood ekade rent konkret tomt på sina håll. Av budgetskäl hade skådespelarna i den stora ensemblen bara fått kontrakt för nio avsnitt vardera, vilket gjorde att manusförfattarna tvingades lägga pussel och hitta på ursäkter till varför rollfigurer plötsligt saknades i vissa avsnitt, ibland med mindre lyckat resultat. Men hellre det än att de aldrig fått chansen att knyta ihop säcken alls.

Parenthood är en serie som jag med stor sannolikhet aldrig skulle ha fattat samma tycke för om jag inte blivit förälder i samma veva som jag började följa den, seriens pilotavsnitt sändes i USA veckan innan vårt första barn föddes, och där var jag, med en hjärta fyllt av helt nya känslor som behövde bearbetas och fås utlopp för. Och om det är något jag tycker att Parenthood har gjort bra, så är det att skildra relationer över generationsgränserna i en familj. Adam och Kristinas kamp för att sonen Max inte ska definieras enbart utifrån sin Aspergers, Joels och framförallt Julias komplicerade relation till styvsonen Victor, Zeeks kravfyllda men samtidigt gränslösa kärlek till barnbarnen, Sarahs eviga rädsla att hennes struliga ungdomsår skulle smitta av sig på Amber och Drew – det var i de bitarna Parenthoods styrka låg, aldrig i historieberättandet i sig.

Ni var inte perfekta, Bravermans, tvärtom irriterande heteronormativa och överdrivet trygga, många gånger. Men ni var en sjusärdeles ensemble av fina skådespelare som skildrade väl utmejslade rollfigurer. Jag kommer att sakna er.

En driven och högpresterande lingvistikprofessor (Julianne Moore) drabbas av lika plötsliga som obehagliga minnesluckor: hon tappar bort sig, går vilse, glömmer ord. Det visar sig att hon drabbats av tidig alzheimer, något som får konsekvenser för hela familjen.

Still Alice är en berörande film om ett alltför vanligt människoöde. Trovärdigt, skakande och skrämmande i all sin vardaglighet.

Det är handlingen i high concept-dramat Still Alice, som Julianne Moore nyligen och mycket välförtjänt plockade hem sin första Oscar för. Än en gång bevisar Moore att hon är en av de bästa nu levande skådisarna… även om jag håller med Martin Degrell, som här på TVdags skrev att hennes mycket mer modiga och trasiga rollprestation i Maps to the Stars, också släppt förra året, var den som borde renderat henne statyetten. Men Cronenbergs riviga Hollywood-satir är inte den typen av film som vinner priser, det är däremot Still Alice: en betydligt mer konventionell och värdig film om ett viktigt ämne.

Ämnet? Apple-produkter! Närå. Men Still Alice är hårt uppvaktad av äpplet. Jag förstår att cashen måste in i ett inte helt säljande lågbudgetprojekt, men stundtals känns det som om Macbooks och iPhones är mer frekventa i bild än Julianne Moore, så att de nästan skymmer sikten.

Still Apple.

Så. Med allt det här raljerandet ur världen är det bara att krypa till korset: det var ett bra tag sen jag grät så mycket till en film. Still Alice må kännas som en tv-rulle ibland, en del repliker är klart stolpiga, en och annan scen känns överpedagogisk och specialbeställd av Alzheimerföbundet… Men mest av allt är Still Alice är en berörande film om ett alltför vanligt människoöde, och den skildrar sjukdomsförloppet både trovärdigt och skakande, skrämmande i all sin vardaglighet.

Det är svinbra spel över linjen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se Alec Baldwin i en allvarlig roll igen (han är numera Jack Donaghy från 30 Rock) men här, i rollen som maken, är han lågmält lysande. Och Kristen Stewart gör ett fint jobb som familjens aviga dotter.

Och så Julianne Moore. Hon är i bild i nästan varje scen och bär filmen. Hon är bländande! Helt och hållet… oförglömlig. (Sorry.)

Still Alice har biopremiär i dag.

Innehåller spoilers om Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2, avsnitt 13, One of Us.

Det finns tre personer som gör veckans Agents of S.H.I.E.L.D. till sådan stor underhållning:

1. Manusförfattaren Monica Owusu-Breen. Skye måste genomgå en psykutvärdering, och Coulson och May vill ha någon de litar påså de tar in psykologen tillika Mays ex-make Andrew Garner (Blair Underwood). Han får May att öppna upp och vi får se en annan, mindre stoisk sida av henne, vilket i sin tur leder till att Fitz och Simmons pratar och skämtar om det före detta paret. Det är länge sedan vi såg Fitz och Simmons så avslappnade och vänliga gentemot varandra.

Regissören Kevin Tancharoen gör skådespelarna stora tjänster. Cals mani fångas perfekt i kameraarbetet, och Chloe Bennet visar plötsligt upp nya djup i Skye.

Skye i sin tur håller inne sina problem, bokstavligt talat. När hon blir upprörd och hennes krafter motvilligt aktiveras, så försöker hon stoppa skakningarna, men riktar de i stället in mot sig själv, så att hon får blåmärken över hela armarna. En uppenbar men smart metafor för det skadliga i att inte prata ut om sina bekymmer.

2. Kyle MacLachlan. Hans vilda energi och överspel som Cal är som alltid en fröjd att titta på. Han har samlat ihop ett gäng dårar med superkrafter för att än en gång försöka hämnas på Coulson som tog hans dotter ifrån honom. Dårarna i sig är ganska tråkiga än så länge (även när de spelas av rutinerade skådisar som Drea de Matteo som absolut gör sitt bästa), men som bollplank för MacLachlans vansinne är de perfekta.

3. Regissören Kevin Tancharoen. Och det är inte första gången han hyllas. För det första fångar han actionscener mer brutalt kännbara (på ABC/Disney/Marvel-nivå) och uppfinningsrika än någon annan som regisserar åt serien, men därutöver gör han även skådespelarna stora tjänster. Cals mani fångas perfekt i kameraarbetet, så att man nästan kan se framför sig hur han ser på världen, och Chloe Bennet som är en bra-men-inte-jättebra skådis med stor potential visar plötsligt upp nya djup i Skye.

För övrigt fick vi äntligen veta vem Bobbi och Mack jobbar för: Det riktiga S.H.I.E.L.D… för det är tydligen en grej som finns nu. Okej, jag är nyfiken!

Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på Kanal 11 med några veckors fördröjning.

Kvinnor som klipper av sig håret har inom populärkulturen blivit en lika slapp som välanvänd symbol för uppror och frustration. Det mest uppenbara exemplet är Britney Spears som 2007 rakade skallen i vad som verkade vara ett rebelliskt raseri i samband med en vistelse på en behandlingsklinik för drogmissbruk och hennes mosters bortgång i cancer. Men hår klipps även inom fiktionen med samma symboliska betydelse i sikte. I exempelvis Empire Records går rollfiguren Debra loss med en rakapparat efter ett självmordsförsök, en uppvisning i självhat och pånyttfödelse på samma gång.

Med tanke på att Insurgent är en film där mycket händer känns historien underligt stillastående.

Att Robert Schwentkes (senast aktuell med praktfiaskot R.I.P.D.) Insurgent inleds med att huvudpersonen Tris (Shailene Woodley) efter en skuldladdad mardröm klipper välstylad pixiefrisyr på sig själv är dessvärre mest en symbol för Insurgents obönhörligt klumpiga formspråk. Här finns varken Britney Spears raseri eller Debras pånyttfödelse. I stället mest en övertydlighet som även understryks av filmens titel. Med ett namn som Insurgent, »rebell« eller »rebellisk« i svensk översättning, finns helt enkelt inte särskilt mycket utrymme för tvetydighet.

I första filmen Divergent upptäckte Tris att hon tillhör en speciell skara människor vars natur inte går att placera i förlagans post-apokalyptiska Chicago. Nui är hon och pojkvännen Four på flykt. Men med tanke på titeln är Insurgent alltså ändå en film med förvånansvärt lite uppror.

Filmen inleds med att huvudpersonen Tris klipper en välstylad pixiefrisyr på sig själv vilket dessvärre mest är en symbol för Insurgents obönhörligt klumpiga formspråk.

Den styrande klassen, »De lärda« (återigen, tydlighet…), med den hänsynslösa Jeanine (Kate Winslet) i spetsen, kämpar med att låsa upp en artefakt lämnad av den nya civilisationens grundare. Nyckeln in i artefakten är någon av de avvikande personer som är omöjliga att definiera, de med förmågor som passar flera olika delar av kastsystemet, vilket leder Jeanine in på en häxjakt efter en speciell avvikande person.

Med De lärda och deras armépolis, De tappra – vilka lika gärna kunde ha hetat De godtrogna men våldsbenägna – jagas Tris och hennes kumpaner runt bland Chicagos ruiner. De söker skydd hos olika fraktioner men tiden går för Tris framförallt åt till att vara ledsen och ångerfull. De finner skydd i Fours mammas underground-rörelse trots att de tror att hon varit död och har plötsligt en egen armé till sitt förfogande. Återstår för Tris att välja om hon ska överlämna sig själv, försöka låsa upp artefakten och få ett slut på den våldsamma häxjakten, eller låta ett fullskaligt krig bryta ut.

Om det låter tillkrånglat är det för att händelseutvecklingen i Insurgent mållöst kränger åt olika håll. Saker sker helt utan naturlig följd och samtliga av filmens rollfigurer är mer eller mindre luddigt oberäkneliga. Där den första filmen hade ungdomarnas val av kast som en någorlunda fungerande allegori över den moderna världens kontrollerade skolsystem känns Insurgent istället mest betydelselös. Handlingens tvära kast ges sällan någon förklaring och när filmen är slut känns filmens första 90 minuter mest som en halvdan uppbyggnad för historiens sista 30.

Med tanke på att det är en film där mycket händer känns historien underligt stillastående. Om Tris inte flyr undan De tappras vapen står hon mest och håller om sig själv och tänker på de hon förlorat.

Den enda gången filmen tar fart är i stället när den reser in i huvudpersonens inre. I sekvenserna som utspelar sig inne i regimens kemiskt framställda psykologiska simuleringar där en testpersons färdigheter sätts på prov. Där tar istället suggestiva resor form där världen löses upp i fragment, bokstavligt talat. Visuellt är det filmens höjdpunkter, och hade de bäddats för bättre i filmens dramaturgi hade de säkerligen gett upphov till intressanta psykologiska utflykter om skuld och tillhörighet.

Så långt når emellertid aldrig Insrugent. Som mest är filmen en välstajlad ny frisyr, på ytan upprorisk men i praktiken bara övertydlig.

Insrugent har premiär på bio i dag.

Los Angeles, 1970. The summer of love är över, hippiedrömmen är död. USA krigar fortfarande i Vietnam, Nixon sitter vid makten, Mansonmorden har chockat en hel nation. Etablissemanget skakades, men har nu återtagit initiativet. Alla hanterar baksmällan på olika sätt. Doc Sportello, en oortodox privatdetektiv med hippietendenser och ett aktivt intresse för droger, kliver allt som oftast in i dimman. Han är resignerad, har ett antagonistiskt förhållande med LAPD, som ser honom som en inkompetent tomte, och accepterar de få uppdrag han får med begränsad entusiasm.

Inherent Vice är inte bara en utmärkt noir-uppdatering i samma anda som Chinatown och The Long Goodbye utan också en LA-skildring som redan känns klassisk.

Men så en dag dyker Docs före detta flickvän Shasta upp i hans strandhus i Gordita Beach. Hon är orolig. Hennes nuvarande älskare, fastighetsmagnaten Mickey Wolfmann, är utsatt för en lömsk komplott av sin fru, och Shasta vill få hjälp av Doc att hitta bevis mot henne och rädda Wolfmann från att bli tvångsintagen på mentalsjukhus. Det blir startskottet för en handfull vilt spretande intriger vars vägar bara stundtals korsas, och som drar in Doc i ett otal livsfarliga och bisarra situationer som involverar allt från nynazister och försvunna jazzmusiker till perverterade tandläkare och COINTELPRO.

Thomas Pynchons labyrintiska romaner har länge ansetts ofilmbara på grund av författarens förkärlek för komplicerade berättarstrukturer. Den notoriskt skygge Pynchon har heller aldrig tidigare tillåtit några filmatiseringar av sina verk, men så dök Paul Thomas Anderson upp och ville göra film av Inherent Vice, som publicerades 2009, och Pynchon gav PTA sin välsignelse.

Det var ett bra beslut. Anderson är en mästare, och han förvaltar Pynchons medvetet kaotiska narrativ mycket väl och skapar en film som inte bara är en utmärkt noiruppdatering i samma anda som Chinatown och The Long Goodbye, utan också en LA-skildring som redan känns klassisk. Inherent Vice är nämligen lika mycket en film om Los Angeles och Kalifornien som berättelsen om en tidsera, och är det något PTA kan utan och innan så är det LA, oavsett årtionde. Miljöerna, människorna, färgerna, ljuset. Detaljerna samspelar perfekt, och han får det att se så enkelt ut, så okonstlat, utan att någonsin vara slapp i sitt berättande.

Det kräver sin regissör att bemästra Pynchons snurriga historia och samtidigt låta den leva. Kanske kräver den även sin publik. Det är en intrikat story, inte lika psykologiskt svår att bryta igenom som Andersons förra film The Master, men otroligt rörig – och om man inte är beredd på det, inte redo att lägga logiska tveksamheter och en myriad namn, platser och händelser åt sidan och bara följa med i filmens rytm och flöde, lita på att man är i goda händer, då kan nog Inherent Vice te sig både långtråkig, oengagerande och förvirrande. Men om man lyckas hitta filmens psykedeliska, paranoida våglängd, och är redo att hänge sig åt den i två och en halv timme, då belönas man rikligen.

Jacquin Phoenix – med Wolverine-polisonger, ovårdat hår och grön militärjacka – är fantastisk som deckaren Doc; både vemodig, sympatisk och ofta underfundigt rolig. En sökande man med gott om skelett i garderoben. Ännu en helgjuten insats av en av Hollywoods främsta skådespelare. Men han är inte ensam – hela filmen vimlar av bra rollprestationer, från Josh Brolins stränga snut Bigfoot Bjornsen och Reese Witherspoons åklagare till Benicio del Toros maritima advokat och Jena Malones tandprotesbärande heroinist. Det är fingertoppskänsla i rollbesättningen ner till minsta biroll, inklusive minnesvärda cameos av Martin Short och Eric Roberts. (Det finaste ögonblicket i filmen är nog förresten när PTA musiksätter en scen med Maya Rudolph – hans fru – med hennes mamma Minnie Ripertons klassiska Les fleurs.)

Om man lyckas hitta filmens psykedeliska, paranoida våglängd, och är redo att hänge sig åt den i två och en halv timme, då belönas man rikligen.

På något plan är Inherent Vice en komedi, och PTA har nämnt såväl Zucker-Abrahams-Zucker som Cheech & Chong som influenser, men filmen är betydligt mer nertonad än dessa humorkonstellationers galenskaper, även om det finns gott om garv i den. Annars är den självklara referensen film noir, i synnerhet klassiker som The Big Sleep, Kiss Me Deadly och Robert Altmans tidigare nämnda The Long Goodbye, men också Coenbrödernas mer samtida noirkomedi The Big Lebowski, vars huvudperson verkligen är en spirituell kusin till Doc Sportello. Alla för genren typiska ingredienser finns här i överflöd: en mystisk femme fatale, spetsade drinkar, dekadenta män med makt, den lilla människan som kommer i kläm, skumma nattliga möten, falska anklagelser, korruption, organiserad brottslighet, en parad av lögner, bedrägerier och halvsanningar.

Pynchons förflyttning av noirattributen från dess naturliga habitat på 1940-talet till 1970-talets alternativa kultur är såklart genial: i denna pårökta, desillusionerade värld känns genrens förvirrande, tvära kast och vändningar närmast logiska – de bekräftar och cementerar den konspiratoriskt lagda personens mest skruvade föreställningar. Allt hänger ihop, allt är en komplott, överallt lurar det ansiktslösa faror i skuggorna, ingen är vad de utger sig för att vara, ingen talar sanning. Det är en paranoikers värsta mardröm.

Inherent Vice har svensk biopremiär i dag.

Alpint: slalom & storslalom damer (SVT1 lördag kl 09 & söndag kl 10)

Det ser ut att bli fantastisk avslutning på damernas världscupsäsong. I totalcupen så har Anna Fenninger ledningen med 32 poäng över Tina Maze med två tävlingar kvar. Det är slalom och storslalom som står på schemat. Det är lite andra förutsättningar i avslutningen: endast de 15 bästa får världscuppoäng, och bara de 25 bästa i delcupen, de med över 500 poäng totalt samt världsmästaren och juniorvärldsmästaren får vara med.

För att Maze ska gå förbi Fenninger krävs det att hon är som sämst sjua. Det tror jag hon fixar, så fördel Maze inför sista tävlingen.

Fenninger kör inte slalom. Hennes bästa placering är en 19:e-plats och det var för fyra år sedan. Det ska mycket till för att hon ska ta poäng i dagens tävling. Tina Maze å andra sidan är en av de bättre i slalom. I år har hon en seger och två andraplatser, ytterligare tre inom topp tio, en uråkning och som sämst en 16:e-plats. För att Maze ska gå förbi Fenninger krävs det att hon är som sämst sjua. Det tror jag hon fixar, så fördel Maze inför sista tävlingen.

Det har körts sex stycken storslalomtävlingar i världscupen i år. I det inbördes mötet mellan Maze och Fenninger så har Fenninger vunnit fyra och Maze två. Fenningar har tre segrar och en andraplats, aldrig åkt ur, sämsta placeringen är 12:e och hon har redan säkrat delcupen. Maze har en seger, ligger sjua i delcupen, har en uråkning och sämsta placering är 22:a. Fördel Fenninger här.

För att Maze ska vinna tror jag hon måste vara topp tre på lördagens tävling och sedan ha en ledning på minst 20 poäng. Jag tror nämligen att Fenninger kommer att ta 20 poäng mer än Maze i söndagens tävling. Jag tror form blir avgörande och då tar Fenninger hem det. Jag tror hon vinner.

Vid lika många poäng så vinner Fenninger för att hon har flest segrar under säsongen.

Ishockey SM-slutspel: Växjö Lakers–Örebro & LHC–HV71 (C More Hockey/C More Sport lördag kl 17:15)

Skellefteå har redan gjort rent hus mot Brynäs. Luleå ser ut att ta Frölunda. Det är i stället hit vi får rikta våra blickar om vi ska hitta lite drama i kvartsfinalerna. 2–2 i matcher och mycket ovisst på båda håll.

I torsdagens match imponerade Örebro stort. Lakers såg närmaste sega ut mot ett dominant Örebro. I andra perioden spelade man ut Växjölaget och gjorde två snabba powerplaymål. Lite fördel Örebro just nu, men Växjö kan bättre än i torsdags. Jag tror på sju matcher.

Men undrar om inte HV71 och Linköping är en roligare matchserie. Det har varit riktigt tuff intensiv slutspelshockey. Jag såg bara sista perioden av senaste matchen, men vilken period det var: HV:s upphämtning och Linköpings avgörande mål. Vi säger fördel Linköping här. Torsdagens seger bör ha stärkt dem moraliskt.

Cykel: Milano–Sanremo (Eurosport söndag kl 14:30)

Milano–Sanremo är det första monumentet på cykelkalendern. Det är spurtarnas klassiker, 298 km och mestadels flackt. Det finns dock två svårigheter på slutet. Ungefär 28 km från mål når de Cipressa, en klättring på cirka 5,5 km med med snittlutning 4,1 procent där det går att skaka av någon spurtare. Därefter är det Poggiostigning på 3,7 km och 3,7 procent i lutning där de når toppen med ungefär 5 km kvar. Det attackeras alltid i Poggio, men det är svårt att vinna därifrån utan det samlas ofta till spurt.

Ett kul skrällnamn vore Giacomo Nizzoli, som vann ett mindre lopp i veckan. Det skulle bli den första italienska segern sedan 2006.

När norrmannen Alexander Kristoff kom till Milano–Sanremo förra året var han en av flera outsiders. Då överraskade han i varje fall mig när han slog Mark Cavendish och Peter Sagan på upploppet. Nu kommer han till samma tävling som huvudfavorit. Det får man nog säga trots konkurrensen. Han har redan tagit fem segrar den här säsongen mot bra motstånd.

En snackis på förhand har också varit australiensaren Michael Matthews. Han väntade lite med sin säsongspremiär men vann nyligen en etapp i Paris–Nice och kommer att vara bra här. Ett kul skrällnamn vore Giacomo Nizzoli, som vann ett mindre lopp i veckan. Det skulle bli den första italienska segern sedan Filippo Pozzato vann 2006. Eller är det kanske äntligen dags för Sagan?

När Gina Dirawi slog igenom folkligt i Melodifestivalen 2012 etablerade hon sig som en ny spännande och multibegåvad programledare. Ett fynd som SVT hade drömt om, men hade misslyckats med att hitta tidigare. Någon som faktiskt lyckas få de flesta att skratta bara genom att vara sig själv. Det kändes självklart att hon skulle få ta plats i SVT:s underhållningstablå som då dominerades (och fortfarande domineras) av medelålders män som Fredrik Skavlan, Lasse Kronér, Peter Settman och Kristian Luuk. Men den där givna lördagsunderhållningen blev aldrig av.

Men till skillnad från den smärtsamt spotlight-sökande Valerie Cherish så är Gina i Ginas show betydligt mer blassé inför sin nyvunna status som the next big thing.

När Gina Dirawi nu äntligen får primetime-utrymme igen så är det just det jag beskriver ovan som har blivit ämnet. I stället för att göra en faktisk talkshow gör hon en mockumentär om att hon ska göra en talkshow. I Ginas show kliver hon av Melodifestivalens scen 2013 och blir erbjuden att göra en talkshow, fast med kruxet att hon måste slå ut Lasse Kronér som också vill åt jobbet. Det är ett vågat grepp, och visar på att Gina Dirawi inte är intresserad av den lätta vägen eller att göra det som redan har gjorts. Det hedrar henne. Och det lyckas, ja i alla fall halvt.

När jag ser Ginas show (de tre första avsnitten) kan jag inte låta bli att tänka på The Comeback. Det känns onekligen som att de har tagit anteckningar från Lisa Kudrows lysande HBO-serie. Just det här att skapa en show inom showen, att leka med meta, ge svingar åt en inskränkt tv-industri, och skapa ett både känt och ett okänt persongalleri, känns igen från The Comeback (och i sin tur dess förebild The Larry Sanders Show). Men till skillnad från den smärtsamt spotlight-sökande Valerie Cherish så är Gina i Ginas show betydligt mer blasé inför sin nyvunna status som the next big thing. Och det är där någonstans styrkan i serien ligger.

Lasse Kronér spelar rollen som sig själv förvånansvärt bra, men så har han ju alltid varit en parodi ready to happen.

Gina är bra på att spela Gina, en smått självupptagen men ändå älskvärd figur som är riktigt bra på att skapa humor av det lilla. Hon är blasé på ett skönt sätt. Runt henne har det skapats ett bra, om än skissartat, persongalleri. Bäst blir det när Gina umgås med sin låtsasfamilj. Där skapas det en humor i de små detaljerna, som att pappan alltid har i tacosås i allt han lagar. Serien är som bäst i det underfundigt lågmälda. Ibland blir det dock lite väl mycket buskis och lätta poänger som gör att tonen i serien blir splittrad. Det är som att de inte har vågat vara konsekventa med att hitta sin egen ton utan har tänkt att det måste säkras upp med lite drastisk fysisk humor också – som när Gina ska ut på schlagerturné med Robin Stjernberg och ständigt gör honom illa när hon dansar. Det känns mer som en halvdan Mello-sketch.

Det finns dock mycket som funkar riktigt fint. Det är till exempel väldigt roligt att Lasse Kronér, med alla sina »gumman«- och »gubben«-utrop, görs till Ginas nemesis. Han spelar rollen som sig själv förvånansvärt bra, men så har han ju alltid varit en parodi ready to happen. Det är även roligt att Gina vill ha tips av Anna Blomberg om hur man gör bra komiska karaktärer och Anna Blomberg kommer utklädd till Lill-Babs och vägrar bryta karaktär. Där visar serien upp en smartness som gör den till något nytt och spännande.

Serien är ingen ny Allt faller, där Jonas Gardell och Johan Rheborg gick vilse i sin egen allvarliga självupptagenhet, om än med vissa roliga resultat (Marie Göranzon!). Ginas show är betydligt mer lättsmält och lättillgänglig. Samtidigt är frågan om publiken kommer att haja grejen. För att vara lördagsunderhållning är den inte särskilt rakt på. Den kräver lite av tittaren, till skillnad från säg barnanpassade Gladiatorerna. Men jag hoppas folk ger den en chans. Och jag hoppas, fortfarande, att Gina Dirawi en dag gör den där talkshowen på riktigt och äntligen kickar ut Skavlan.

Ginas show har premiär på SVT1 i kväll kl 21.