Bandy: SM-final herrar Sandviken–Västerås  (SVT2 lördag kl 16)

Kul med en sådan öppen och oviss final när ettan och tvåan från grundserien möter varandra. I de två tidigare mötena under säsongen har de vunnit respektive bortamatch. Västerås har haft en rätt enkel väg till finalen, slagit ut Bollnäs och Villa Lidköping, och bara förlorat en match. Sandviken däremot låg riktigt risigt till mot Hammarby i semifinalen då de låg under med 0–2 i matcher men vände till seger.

Matchens nyckel är om Västerås bästa spelare, målvakten Andreas Bergwall, står emot Sandvikens starka offensiv med unge Erik Pettersson i spetsen.

Matchens nyckel är Västerås målvakt Andreas Bergwall. Han har storspelat under slutspelet och varit Västerås bästa spelare. Han måste stå emot Sandvikens starka offensiv med unge Erik Pettersson i spetsen. Sandviken bör i sin tur vara stärkta moraliskt efter vändningen i semifinalen.

Hoppas nu också att de har fått till bra is i Tele2 Arena så att det blir rättvisa förhållande. Bandy ska ju egentligen som alla vet spelas utomhus. Det är otroligt trist att man väljer att lägga finalen i en tillfällig arena. Det blir inte riktigt samma sak.

Boxning: Jean Pascal–Sergej Kovalev (TV10 söndag kl 04)

Lätt tungvikt domineras av fyra boxare. Det är Sergej Kovalev från Ryssland, amerikanen Bernard Hopkins och kanadensarna Adonis Stevenson och Jean Pascal. Dessa fyra slåss just nu om vem som är viktklassens dominant. I höstas vann Sergej Kovalev över Bernard Hopkins. Han dominerade matchen fullständigt och vann enkelt. Hopkins har tidigare slagit Pascal. På The Rings ranking är det Stevenson som ligger etta. I den här upphaussade matchen möts Kovalev och Pascal och det är den förstnämnda som är favorit. Titlarna som står på spel är WBO, IBF och WBA och det är Kovalev som är regerande mästare.

Det fanns vissa som tvivlade på Kovalevs fysik inför matchen mot Hopkins. Man tvekade på om han skulle orka tolv ronder men han motbevisade alla tvivlare och totaldominerade matchen.

Pascals status är lite mer oklar. Hans senaste match avbröts redan i andra ronden efter att motståndaren Roberto Bolonti från Argentina skadat sig, men vi vet sedan tidigare att han har hög kapacitet. Han hade WBC-bältet innan han förlorade mot Hopkins.

Matchen går i Montreal så det är Pascal som har publiken på sin sida. Efter hockeylaget är det han som är montrealbornas stora idol just nu. De kommer göra allt för att heja fram honom, men det ska inte beröra Kovalev tycker jag. Pascal är snabb och kvick, men jag tror han kommer att få det svårt mot Kovalevs tunga slag. Två offensiva boxare talar för en underhållande match.

Formel 1: Australian Grand Prix (Viasat motor söndag kl 06)

Jag letar efter anledningar till att även denna säsong inte ska domineras av Mercedes och deras två förare Lewis Hamilton och Nico Rosberg. Det är svårt att hitta några svagheter i stallet. Det verkar råda full harmoni hos dem. Förra året vann Rosberg detta lopp och det finns goda chanser för stallet att upprepa den segern.

Harmoni är dock inte vad man kan säga om Formel 1-cirkusen som helhet, men det är vi vana vid. Marcus Eriksson går in i sin andra säsong och har bytt upp sig från kaotiska Caterham till kaotiska Sauber. Sauber är egentligen ett mycket stabilare stall med en bättre bil, men nu har det blivit oordning. Holländaren Gierdo van der Garde hävdade att han hade ett kontrakt med stallet och fick rätt i domstol. Så stod Sauber helt plötsligt med tre förare. Efter en kaotisk fredag valde van der Garde att tillfälligt ge upp sin plats för att få till en permanent lösning senare.

Eriksson tog aldrig några poäng förra året men bör ha goda chanser att få till några bra lopp i år. Förutsättningar finns i varje fall.

Cykel: Paris–Nice etapp 7 (Eurosport söndag kl 13:30)

»The Race to the Sun« avslutas med en tuff tempoetapp strax utanför Nice på 9,6 km. Det är svagt uppför hela vägen fram till målet Col d'Èze på 501 meters höjd. Innan avslutningen ska det köras en bergsetapp idag, men tidigare under veckan har det sett ut som totalsegern kommer att stå mellan australiensaren Riche Porte i Team Sky och polacken Michal Kwiatkowski i Etixx-Quickstep. Porte får nog ta på sig favoritskapet. Han såg väldigt stark ut på onsdagens tuffa etapp och han vann den här etappen för två år sedan.

Richard Ayoade känner vi från en räcka briljanta brittiska komediserier som The Mighty Boosh, Garth Marengi's Darkplace och The IT Crowd (där han spelade Moss). För fem år sedan regidebuterade han med Submarine, om en 15-årig kille i Swansea vars liv i kretsade kring att förlora oskulden och att stoppa sina föräldrars skakiga äktenskap från att haverera. Coming of age-stories med tonårskillar som vill ligga finns det många av, men Submarine var så stilsäker, deadpan-rolig och fint spelad att den lyfte sig över mängden. »Äntligen en brittisk Wes Anderson!« flämtade de inhemska kritikerna och visst låg det mycket i det, även Ayoade visade sig ha en fetisch för torrt dråpliga scener och lillgamla barn i toksnygga duffeljackor.

Likheten stannar vid utseende och kläder, för där Simon är en försagd kontorsslav är James en orädd och självsäker ladies man som snabbt avancerar på verket till Simons växande desperation.

Nu är hans andra film nyss släppt på dvd och vod i Sverige. I The Double möter vi den timide Simon James (Jesse Eisenberg) som arbetar på ett statligt verk. Han hunsas av kollegorna, chefen lägger knappt märke till honom, och på kvällarna, i sin dystra lägenhet, spionerar han med kikare på spännande kollegan Hannah (Mia Wasikowska) som bor i huset mittemot. Simons redan usla liv förändras till det sämre en morgon när nyanställde James Simon (Eisenberg igen) introduceras på jobbet av den peppade chefen som firmans nya påläggskalv. Att Simon och James är identiska är det ingen som tänker på. Likheten stannar emellertid vid utseende och kläder, för där Simon är en försagd kontorsslav är James en orädd och självsäker ladies man som snabbt avancerar på verket till Simons växande desperation.

Fjodor Dostojevskis klassiska kortroman Dubbelgångaren blir i Ayoades händer en surrealistisk mardröm. Om han lekte Wes Anderson i Submarine är det David Lynch och Terry Gilliam för hela slanten här – den kompakta ångesten från Eraserhead, den kvävande byråkratiska labyrinten från Brazil. Ibland känns The Double som en sökt och tungfotad examensrulle från filmskolan, men Ayoade hittar ändå rätt till slut. Filmens stora styrka är den mörka värld han bygger upp med små medel: den klaustrofobiska kontorsmiljön där den tekniska utvecklingen stannat kring 1973, samtidigt som verket sysslar med något slags futuristisk Carema-verksamhet via gigantiska datorterminaler, ledda av den sinistre fadersfiguren The Colonel. Hela filmen utspelar sig nattetid, på teven rullar en lökig science fiction-serie med Paddy Considine som en lågbudget-Buck Rogers, och plötsligt dyker J Mascis upp som vaktis i två korta scener, vilket spär på overklighetskänslan.

Jesse Eisenberg då? I dubbel uppsättning till och med? Well, jag gillar ju honom. Men för dem som får klåda av hans stammande, bortkomna persona blir det ändå win, när dubbelgångaren dyker upp. Tröttnar man på den mesige Eisenberg kan man nämligen njuta av att se honom plågas av den odräglige stekar-Eisenberg.

Och varför inte göra det till en helkväll? Se The Double tillsammans med 2013 års andra dubbelgångarfilm, Dennis Villeneuves Enemy (tidigare hyllad här på TVdags av Mathias Dahlström), för en mysrysligt existentialistisk double (!) bill.

The Double finns att hyra på TriArt.

Fan vad schlagerkarusellen gör en snurrig och får en att tvivla på allt. För några veckor sedan var jag så jävla säker på att Jon Henrik Fjällgren skulle vinna allt. Han har en fruktansvärt catchy låt, det är något nytt med jojken, tonartshöjningen får mig att rysa och jag gråter av hans fina ensamdans. Han berör helt enkelt och med sitt totalt okonstlade sätt har han blivit jäkligt folkkär jäkligt fort. Jag vill att han ska vinna! Men. Damn it. Jag tror inte att han gör det.

Appen har förvisso skapat nytt engagemang, men har både resulterat i orättvisa resultat och i att vi inte längre röstar på det bästa bidraget, utan med »hjärtat«, vad fan det nu betyder

Jag tror att Måns Zelmerlöw vinner. Låten är egentligen en riktigt average radiohit med verser som söver grisar, men med en supersmart scenshow, anpassad för att charma både gamla tanter och små barn, så funkar det. Nu tycker jag inte att det är lika berörande som Jon Henrik Fjällgren eller lika poppigt catchy som Eric Saade, men Måns Zelmerlöws nummer är jäkligt högklassigt, och ja det skulle funka hyggligt i Eurovision. Om Jon Henrik Fjällgren blir totalnollad av juryn (vilket han kan bli konstigt nog då fansen i Europa inte har fattat det här med jojk) så är Måns Zelmerlöws enda konkurrent Eric Saade, men frågan är om han har lika brett stöd. Kanske kan även coola Mariette blanda sig i leken, men troligtvis inte.

Det blir hur som helst jävligt spännande!

En del av spänningen ligger hur SVT:s nya röstningsregler kommer att påverka resultatet. Något som har blivit tydligt i år är nämligen att SVT totalt har tappat konceptet kring röstningen. Appen har förvisso skapat nytt engagemang, men har både resulterat i orättvisa resultat och i att vi inte längre röstar på det bästa bidraget, utan med »hjärtat«, vad fan det nu betyder. I alla år så har tanken varit att vi kollar på alla bidrag och sedan röstar på det vi tycker bäst om. Nu är tanken att vi ska rösta med »hjärtat« innan vi ens har hört alla låtar. Och då appen har fått så otroligt mycket makt över resultatet och vi alla vet att kidsen diggar denna sorts teknik mer än det äldre gardet så blir det också en maktförskjutning där som är problematisk. För är det ens en poäng för äldre artister med mer vuxen musik att ställa upp nu när kidsen röstar på Dolly, Holly och Molly?

Förra året skilde det bara två poäng mellan Sanna Nielsen och Ace Wilder och Sanna vann just tack vare folkets röster. Risken är att det inte blir folket som fäller avgörandet i kväll.

SVT verkar över huvud taget inte ha tänkt igenom hur deras förändringar kan påverka röstningsprocessen. För även i finalen har en maktförskjutning skett. Eftersom tolv bidrag tävlar i årets final men samma antal poäng delas ut sker en maktförskjutning när folkets poäng delas ut procentuellt medan jurygrupperna koncentrerar sina poäng till sina sju favoriter och därför nollar totalt fem artister i respektive jurygrupp. När SVT frågades om detta faktum verkade de inte ens ha tänkt på det själva innan. Det är amatörmässigt. För tänk bara på förra året. Då skilde det bara två poäng mellan Sanna Nielsen och Ace Wilder och Sanna vann just tack vare folkets röster. Risken är att det inte blir folket som fäller avgörandet i kväll.

1. Samir & Viktor: Groupie

Betyg: 1
Många har kastat skit på realityduon och menat att de är beviset på att Melodifestivalen är på väg utför. Det är orättvist. Snarare är det det faktum att årets startfält har haft betydligt sämre låtar än denna som är problemet. Det här är en oförargligt tramsig men catchy låt och ett gratis drinkspel där en måste dricka varje gång Samir drar i sin tröja.

2. JTR: Building it Up

Betyg: 0
En totalt ihålig pojkbandscover av en pojkbandscover. Det finns provocerande lite melodi och originalitet här. Det är synd då JTR hade potential att bli ett nytt coolt svenskt pojkband. Det har de väl fortfarande, men jag kommer inte orka lyssna.

3. Dinah Nah: Make Me (La La La)

Betyg: 3
Den här stenhårda EDM-dängan har växt och växt på mig och jag tycker faktiskt om den riktigt mycket. Den är liksom tydlig i vad den vill och har en scenshow med snygga dansare som matchar upp det. Att det är en dagisfavorit kan ta den till mitten av resultatlistan.

4. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne leam frijje)

Betyg: 5
Åj, Jon Henrik, jag tycker så mycket om honom. Han är så befriande okonstlad och genuin, och förbannat begåvad. Och den här låten blir rörande för mig varje gång jag ser den. Det dansande sameparet, Jon Henriks lilla ensamdans och tonartshöjningen. Jag önskar så att den vinner då jag unnar Jon Henrik det. Hans chans till vinst beror nog helt på om den internationella juryn fattar grejen eller inte.

5. Jessica Andersson: Can't Hurt Me Now

Betyg: 2
Ja, Jessica har utstrålning nog att ta sig till final med en superblek och urvattnad ballad. Och som finalfältets enda ballad kanske hon får några extra röster. Men det borde rimligtvis inte ta henne särskilt långt. Det är helt enkelt för jävla boring.

6. Måns Zelmerlöw: Heroes

Betyg: 4
Jag har varit så jävla kluven till detta bidrag. För låten är förvisso catchy, men egentligen ganska svag. Den är en kalkylerad kopia av dagens popmusik, det finns inget eget där i mitten. Men låten räddas av en oerhört smart och snygg scenshow som höjer bidraget enormt. Det borde vinna Måns det breda stöd, från tanter till kids, som en slutvinnare behöver. Och även om jag har andra favoriter, så skulle jag inte gråta om detta vann.

7. Linus Svenning: Forever Starts Today

Betyg: 2
Yeah yeah, den här publåten kan vi vid det här laget. Det rullas på trummor, Linus tar i från tårna och det låter helt ok. Men den kommer att vara totalt chanslöst ikväll, precis som så många andra bidrag.

8. Isa: Don't Stop

Betyg: 3
Att Isa får tre poäng är för att hon är en blivande superstar. Så självklar och självsäker popbrud. Låten är dock en skamlös Taylor Swift-rip off och scenshowen så billigt producerad att jag tycker synd om henne. Jag hoppas att hon återvänder om några år med en killerlåt som vinner hela skiten.

9. Magnus Carlsson: Möt mig i Gamla stan

Betyg: 3
Startfältets enda klassiska schlager och en superproffsig sådan. Det är kul att schlagern fortfarande lever och frodas i konkurrens med alla streckgubbar och jojkar. Och Magnus är ett jäkla proffs som får allt att se så där polerat och snyggt ut som bara en veteran kan i dessa sammanhang.

10. Eric Saade: Sting

Betyg: 5
Jag tycker ju att det här är årets bästa poplåt. Den är så mycket hittigare och roligare än Måns trudelutt och Saade med sin Manboy-charm bjuder på en snygg popshow. Låten har räknats ut lite som vinnarkandidat, men jag tror många som glömt den kommer att tycka den är jäkligt catchy. Frågan är om det kan ta den längre än en bronsplats. Jag skulle gärna vilja det.

11. Mariette: Don't Stop Believing

Betyg: 5
Det här är ett så effektivt bidrag, både i låtens uppbyggnad och scenshowen. Jag tycker att det är så jävla snyggt och coolt, och det faktum att låten saknar den där mördarrefrängen glöms bort när vinden tar tag i Mariettes scenkläder. Bidraget är finalens dark horse, men att den känns lite väl Loreen light gör att den saknar det momentum som krävs för att verkligen slåss om segern.

12. Hasse Andersson: Guld och gröna skogar

Betyg: 0
Jag vägrar förlåta svenska folket för att de röstade hit den här jävla buskislåten över årets vackrast låt, Kristin Amparos I See You. Det är en skandal. Speciellt då denna låt borde ha diskats. Men den lär väl få en massa med röster och hamna i mitten. Blä.

Så hur går det?

1. Måns Zelmerlöw: Heroes
2. Eric Saade: Sting
3. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne leam frijje)
4. Mariette: Don't Stop Believing
5. Samir & Viktor: Groupie
6. Hasse Andersson: Guld och gröna skogar
7. Isa: Don't Stop
8. Magnus Carlsson: Möt mig i Gamla stan
9. Dinah Nah: Make Me (La La La)
10. Linus Svenning: Forever Starts Today
11. Jessica Andersson: Can't Hurt Me Now
12. JTR: Building It Up

Att delar av TVdags-redax är Filip & Fredrik-fans är ingen nyhet så våra hjärnor gick i gång efter veckans podd där Filip berättade om att han skulle på audition för ett tv-gig i Hollywood. Och när Filip postade den här bilden på instagram häromdagen så blev vi ännu mer nyfikna:

Nu åker vi.

A photo posted by larsfiliphammar (@larsfiliphammar) on Mar 12, 2015 at 9:05am PDT

Nu på eftermiddagen fångade vi Filip, på väg till LAX, för en intervju. Exklusivt för TVdags berättar han om upplevelserna att göra audition för en amerikansk tv-serie.

– Jag känner manusförfattaren och producenten och häromdagen ringde de och frågade om jag kunde komma in och »läsa«, eftersom de fanns en svensk roll i den här sitcom-piloten The King of 7B som görs av ABC, säger Filip Hammar. Jag är sannerligen ingen skådis men när de frågade om jag ville komma in så tänkte jag att det åtminstone är en rolig inblick i hur en sån här process fungerar och det med all säkerhet fanns material för podden.

Så hur gick det till?

– Well, där satt jag i ett rum på ABC med alla skådisar och provläste manuset i sex timmar. Senare på kvällen blev jag uppringd och de berättade att jag skulle vara med och läsa för kanalen morgonen efter, så då gjorde jag det. Och det var nog fan det konstigaste jag har varit med om… Inför en publik av 80 ABC-executives sitter man på ett podium och luftlirar rollen och försöker verka »big«, avslappnad och rolig. »That is the Les Moonves of ABC«, viskade Craig Ferguson (som har huvudrollen i serien) till mig om nån gubbe längst fram. Fredrik säger att jag alltid krymper i sådana här situationer. Det gör jag eventuellt. Jag är glad att det inte filmades. Men dagen efter ringde de och sa att jag fick den här minirollen.

Det satt nån gubbe längst fram och då viskade Craig Ferguson till mig: ›That is the Les Moonves of ABC‹«

Hur var det att träffa Ferguson? Nervöst?

– Craig Ferguson verkar kanon! Oerhört avslappnad. Trevligare än 99 procent av alla skådespelare jag har träffat i Sverige. Jag har alltid haft stor respekt för den mannen. Enormt att en så egensinnig röst fått överleva inom network-tv så länge.

Vad är det för roll? Gästroll i piloten bara, eller en återkommande?

– Det här är bara en pilot och det är ytterst tveksamt om min roll är återkommande. Jag är inte med i original-casten. Så kul ska vi inte ha. Vi får se vad som händer, jag vet ärligt talat inte ens om jag kommer kunna göra detta eftersom jag nu ska iväg och spela in en ny tv-serie för Kanal 5. Det beror lite på när piloten spelas in.

The King of 7B ingår i ABC:s pilotsäsong. Vi återkommer när vi vet mer.

Jag hann längta två hela dagar efter nästa veckas avsnitt av Togetherness, innan jag fick reda på att det bara blev åtta avsnitt den här säsongen. Det är vad man kallar sorg i det lilla formatet. Även om man kanske borde förstått det tidigare, sådana perfekta slut innebär ju oftast bara en sak: seriefinal eller säsongsuppehåll. I det här fallet det senare. Tack och lov!

 Jag såg säsongsfinalen Not So Together två gånger. På raken. Mycket för de sista minuternas skull, men även för startsträckan som ledde oss fram till just dessa.

Jag håller fast vid vartenda ord jag sagt om Togetherness tidigare, och allt jag inte sagt. För det är ju så svårt att sammanfatta ens känslor inför något man inte riktigt kan greppa. Men om vi säger så här: Jag såg säsongsfinalen Not So Together två gånger. På raken. Mycket för de sista minuternas skull, men även för startsträckan som ledde oss dit.

Små detaljer, som när Alex får sina blommor stympade av en bil på motorvägen på väg till Tina för att deklarera sin kärlek för henne. Bretts utbrott på sin dotter i bilen, på vägen till förskolan, som får ett abrupt avslut då hon råkar snärta honom med en gummisnodd – samma snodd som han fått av hippie-Linda (Mary Steenburgen). Sms:et Brett skickar till Alex på stranden efter att han blivit dumpad av Tina: »Need a hug? Look to your left.«

Och så slutet… David och Michelle i en murrig hotelkoridor med bara tystnad och deras röster som nervöst – men utan fnittriga sidospår – avslöjar energin mellan dem. En energi som även träffar tittaren, för det fåtal minuter som scenen pågår glömmer man bort att det man ser är »på låtsas«. En fejkad realism som får en att tänka på Larry Clark, eller blandar jag bara ihop intimitet med intimt sex nu, igen? Det kommer ju visserligen senare.

Efter att David och Michelle sagt »god natt« tar det nämligen inte slut. Samtidigt som Brett närmar sig med bil för att demonstrera sitt nya härliga jag, snail-mailar nämligen David och Michelle flörtiga lappar till varandra där de turas om att kalla varandra för »amazing« (Med James Blakes remixade The Wilhelm Scream i bakgrunden). Tills dörren mellan dem öppnas.

Just de här minuterna av förhoppningar och skräck hos två vuxna människor, som beter sig så befriande tonårsaktigt – det är inte varje dag man får se spirande lusta gestaltas så känsloladdat. Jag köper det helt och hållet. Som jag köpt hela Togetherness. När var det förresten senast vi fick följa fyra stycken så sympatiska människor? Inte tråkiga alltså, älskvärda, roliga och jobbiga. Mina kompisar.

Blomdahls topp-10

1. Togetherness (HBO Nordic/C More)
2. Vikings (HBO Nordic/C More)
3. House of Cards (Netflix)
4. The Jinx (HBO Nordic)
5. The Following (Fox)
6. Street Art Throwdown (Oxygen)
7. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
8. Unbreakable Kimmy Schmidt (Netflix)
9. Last Man On Earth (Fox)
10. Sveriges mästerkock (TV4)

Kjells topp-10

1. Togetherness (HBO Nordic/C More)
2. House of Cards (Netflix)
3. Looking (HBO Nordic/C More)
4. Better Call Saul (AMC/Netflix)
5. The Americans (FX)
6. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
7. Critical (Sky)
8. Nashville (ABC/Viaplay)
9. Empire (Fox)
10. Madam Secretary (CBS/Fox Sverige)

Saras topp-10

1. Alla är fotografer (SVT)
2. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
3. Unbreakable Kimmy Schmidt (Netflix)
4. Looking (HBO/C More)
5. Girls (HBO/C More)
6. Aziz Ansari Live at Madison Square Garden (Netflix)
7. Akuten (BBC/SVT)
8. Ninja Warrior Sverige (Kanal 5)
9. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)
10. Melodifestivalen (SVT)

Jimmys topp-5

1. Togetherness (HBO Nordic/C More)
2. Person of Interest (CBS/C More)
3. Chicago Fire (NBC)
4. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
5. The Jinx (HBO Nordic)

Degrells topp-10

1. Indiens dotter (SVT)
2. Kroll Show (Comedy Central)
3. The Jinx (HBO Nordic)
4. Unbreakable Kimmy Schmidt (Netflix)
5. Decker (Adult Swim)
6. Portlandia (IFC)
7. Broad City (Comedy Central)
8. Better Call Saul (AMC/Netflix)
9. Comedy Bang! Bang! (IFC)
10. Last Week Tonight (HBO Nordic)

Idas topp-5

1. Unbreakable Kimmy Schmidt (Netflix)
2. Togetherness (HBO Nordic/C More)
3. Face Off (SyFy)
4. Mr Selfridge (ITV/SVT)
5. Grantchester (ITV/SVT)

Patriks topp-10

1. Fool's Love (tvN/Viki)
2. American Crime (ABC)
3. Meteor Wagon (TBS)
4. Heart to Heart (tvN/Viki)
5. It's Always Sunny in Philadelphia (FX)
6. The Amazing Race (CBS)
7. Jane the Virgin (CW)
8. Better Call Saul (AMC/Netflix)
9. Togetherness (HBO/HBO Nordic)
10. Heard It Through the Grapevine (SBS/Viki)

Björns topp-5

1. Better Call Saul (AMC/Netflix)
2. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
3. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
4. Person of Interest (CBS/C More)
5. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)

Inget har fått mig att bita på naglarna lika frenetiskt den här våren som HBO:s dokumentärserie The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst. I sex delar utlovades en dubbel mordgåta som spänner över flera decennier med fastighetsimperiesonen Robert Durst i centrum. En jämförelse med fjolårets succépodcast Serial är givetvis oundviklig, hur mycket seriens skapare och regissör, Andrew Jarecki, än understryker att han arbetat med fallet långt innan podcastmakaren Sarah Koenig började nysta i mordet på Hae Min Lee (Jarecki gjorde bland annat spelfilmen All Good Things, baserad på fallet med Robert Durst redan 2010). Och frågan är i så fall om inte The Jinx hittar rätt där Serial gick fel.

Detta var ett otroligt tv-ögonblick. En dramatisk triumf som trappade upp serien, förvandlade den från intervjudriven utredningsgranskning till hisnande deckardokumentär.

I seriens första avsnitt presenterades avmätt hur Durst greps för mordet på grannen Morris Black i Galveston, Texas 2001. Med lätt hand fogades sedan det tidigare försvinnandet av hans fru, Kathleen McCormack, 1983 in i handlingen och av bara farten det ouppklarade mordet på Dursts vän Susan Berman 2000. Där upplägget i Serial hade varit att leta pusselbitar och försöka utröna huruvida en man blivit oskyldigt dömd krattade The Jinx i stället manegen för ett pusselläggande med redan existerande bitar i syftet att se om en skyldig man kommit undan.

Där Serial spekulerade fritt har The Jinx därmed lyckats framställa något helt konkret. Något som går att ta på. I stället för ovisshet är det övertygelsen om att Robert Durst måste vara skyldig som drivit handlingen framåt. Hur varje bit av pusslet pekar på det men hur bilden ändå inte blir helt klar. Det finns en kittlande potential i det, i den behagliga möjligheten att The Jinx lyckas fälla någon som kommit undan, eller åtminstone närma sig en sanning där Serial i stället ofta famlade med förhoppningar och tvekan.

Samtidigt är det långt ifrån en problemfri historia. Med ett tydligt mål utpekat har The Jinx, sin begränsade omfattning till trots, stundtals trampat otroligt mycket vatten. Med tematiskt indelade avsnitt har serien valt att närma sig Robert Dursts liv, och fallen som kretsat runt honom, utifrån olika angreppspunkter snarare än kronologiskt. Resultatet har båda på ett smart sätt konstruerat en karta över »The Life and Deaths of Robert Durst« men även kastat liknande intervjuer fram och tillbaka i dramaturgin. Otaliga vänner och anhöriga till McCormack har tjatat om samma övertygelse om att Durst är skyldig och samma polisutredare har återkommit gång på gång med upprepningar om sina uppfattningar och utläggningar vad som brustit i utredningar.

I morgon kommer upplösningen. Scenen är satt för den sista intervjun med Robert Durst.

Andrew Jarecki har säkerligen valt greppet för att kunna bygga caset mot Durst ifrån flera håll, men det blir emellanåt tydligt att särskilt många håll inte finns. Det är istället en uppbyggnad som i grunden hade fungerat bättre i fyra delar än sex, framför allt då gripandet i Galveston och rättegången i fallet med mordet på Morris Black har varit utmärkta motorer där historien lagts fram, två perfekta inledande ingångar. Där har i grunden inget nytt funnits, i stället bara information som sakligt byggt caset för Robert Dursts skuld. Det var även därför avslöjandet i det senaste avsnittet kändes så sensationell.

Seriens nästa sista del avslutades nämligen med att Jarecki och hans team lyckades få tag på ett otroligt frapperande bevis – ett brev Durst skrivit vars handstil och felstavning precis matchar det Susan Bermans mördare skrev 2000. Detta var ett otroligt tv-ögonblick. En dramatisk triumf som trappade upp serien, förvandlade den från intervjudriven utredningsgranskning till hisnande deckardokumentär. Från exposition till ett stycke dokumentärt berättande som faktiskt skulle kunna ta fallet framåt.

I morgon kommer upplösningen. Scenen är satt för den sista intervjun med Robert Durst. Vi har hört hela bakgrunden och går som tittare, beväpnade med Jareckis fynd, in för en frapperande konfrontation. Robert Durst friades för mordet på Morris Black genom att hävda självförsvar. Mordet på Susan Berman har i stället återkommande beskrivits som en avrättning. I fem avsnitt har vi sett Dursts frenetiska ticksliknande blinkningar varje gång han säger något som förefaller vara lögn. Nu har utredningen mot honom öppnats på nytt. Om några timmar vet vi, förhoppningsvis, om han kommer undan på nytt.

The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst visas på HBO Nordic, finalavsnittet läggs ut i morgon.

Måns »Mums-mums« Zelmerlöw i all ära men det som fyllde min Twitterfeed med mest jubel i går var teckengestaltningen. Här ger teckenspråksartisten Tommy Fransson järnet i Magnus Carlssons Möt mig i Gamla stan:

Se hela finalen av Melodifestivalen teckengestaltad.

Några bra saker som finns: Buffy (okej, Sarah Michelle Gellar då), Epic Rap Battles och legendariska Disneyhjältinnor.

Vad får man om man lägger ihop dessa? Jo man får Princess Rap Battle – Askungen vs Belle!

Of course you’re bitter, I’m the number one star
Pumpkin carriage, perfect marriage, no one cares who you are!

Hur gör Gellar ifrån sig? She's slaying it! (En vits man måste göra.)

Om du tyckte det var kul kan du spana in till exempel Snövit vs Elsa och Leia vs Galadriel, och räkna med att fler kommer dyka upp. Väldigt roligt och fyndigt!

Whitney Avalon är skådisen & komikern bakom (och är Belle i klippet). Hon har även en egen Youtube-kanal.

Alla har vi en serie, eller två, som man sådär lite motvilligt tycker om och längtar efter. Min fula ankunge heter The Following och är så full av saker att hata att reaktionen i stället blir den motsatta. Det är urbota dumt, kalkylerat, Se7en-skadat, cliffhanger-smockat och såpaskrubbat. En riktig soppa. Man sitter bara och väntar på att Kevin Bacons snut Ryan Hardy ska vakna upp ur sin idiotiska dröm och gå till jobbet som brevbärare.

Man ser ju The Following för underhållningens skull. Och säsong 3 verkar inte bli något undantag – varför överge en väl fungerande formel?

Har man följt The Following vet man att det är ett fullt möjligt scenario. Nåväl, nog med negativt tyckande för den här gången, eller vi gör så här: copy/paste: »urbota dumt, kalkylerat, Se7en-skadat, cliffhanger-smockat och såpaskrubbat.« Det är ju just därför man ser på The Following. För underhållningens skull.

Och säsong 3 verkar inte bli något undantag – varför överge en väl fungerande formel? Ryan Hardy mår bättre än någonsin, tänka sig vad lite seriemördaraction kan göra för ett bokstavligt talat trasigt hjärta, och Joe Carroll sitter på death row. Livet leker, om det inte hade varit för att en av tvillingarna från förra säsongen, han som inte dog, återvänt with a vengeance. Eller ett protestinlägg skulle man kanske kunna säga på svenska. Han är lite upprörd över den kanske inte helt reglementsenliga avrättningen av hans mamma (bästa vänner för evigt, Norman Bates ligger i lä) i slutet av förra säsongen. Så nu måste alla FBI-agenter dö. Ja, alla måste dö, så är det.

Väl familjärt kanske, men jag rycks ändå med i vansinnigheterna. Kevin Williamsson & Co vet precis vilka knappar det skall tryckas på och vart The Followings styrkor ligger. De vet hur mycket vi tittare älskar den där gula FBI-loggan, morgonmötena (doften av termoskaffe går genom rutan) och osäkerheten. Vi vet aldrig egentligen vem som är god eller ond. Och så har vi ju det slaskiga mördandet… och här tar man verkligen i från tårna. Speciellt när »Neil med lådan« gör entré för att döda en FBI-agent. Och prata lite:

»This is a pithing needle used on cattle. I'll insert it in the base of the skull, you'll be paralyzed but fully conscious. Then I'll dislocate your joints, one at a time. That'll allow me to fold your body limb by limb on top of itself. You'll be aware every moment, hopefully you'll appreciate the artistry in what you're experiencing.«

Du kommer aldrig glömma Neil, inte lådan heller.

Så mot bättre vetande ser jag fram emot fler lådor, snygga kollage med tillhörande remixer av kända låtar som Stand By Me, och en skäggig Joe Carroll med truckerkeps.

The Following säsong 3 sänds med en veckas fördröjning på Sjuan, nästa avsnitt natten till tisdag kl 00:05.

Teen Wolf-dags! Ja, igen. Det känns som att jag skriver en text i kvartalet om nya säsonger, kanske kan man skylla förra säsongens haveri på allt för hög produktionstakt.

Vandrande ögonglober, den mest omständliga superskurken i mannaminne, buddistiska varulvar och »läskiga« monster i frans-skinnjackor.

Förra säsongen var ju, med undantag för första avsnittet, tyvärr usel. Jag skulle inte kunna redogöra för storyn om jag så hade en pistol riktad mot huvudet. Vandrande ögonglober, den mest omständliga superskurken i mannaminne, buddistiska varulvar och »läskiga« monster i fransskinnjackor: det var ett myller av karaktärer och komplicerade sidospår. Läs mer här vad jag tyckte om den.

Men vi tar nya tag! Jag sviker nämligen inte en av mina favoritserier så lätt och Teen Wolf kommer få en chans till. Speciellt då den nya säsongen känns lovande, Teen Wolf-gänget svarade nyss på frågor på PaleyFest:

• Mer fokus på Stiles och Scotts vänskap
  Mumma! Stiles är ju så fantastiskt charmig och rolig och som vanligt är alla scener han är med i bäst. De går sista året på high school nu, och det ska påverka säsongens tema som ska kretsa kring att säga farväl till vänner.
• Derek försvinner!
  Fast inte helt. Tyler Hoechlin vill göra annat och kommer inte längre ha en av huvudrollerna. Men Derekfans ska inte deppa ihop helt, han ska dyka upp i minst ett avsnitt och inget utesluter att han inte senare återvänder till serien som ordinarie (läs: om hans filmkarriär floppar.) De som i alla år hoppats på »Sterek« (vanligaste slash-fanfictionen om Teen Wolf går ut på att Derek och Stiles får ihop det) får nog ge upp.
• Lydia tar mer plats
  Hurra! Lydia är ju toppen och hennes linje hade man ju i förra säsongen önskat fått mer tid (roligt med bisexuella banshee-mormor och allt), nu slarvades det ju bara bort då man satt som en fågelholk och bara »va? Vem? Hur?«.
  Tydligen kommer Lydia i den här säsongen »bli kär i någon man inte förväntat sig«. Hm…någon ny eller någon vi redan känner? Lydia och Stiles ska i alla fall fortsätta vara deckare ihop.
• Vi kommer inte få veta Stiles riktiga namn.
• Stiles kommer inte ta av sig skjortan i den här säsongen heller.

Det var det! Jag vet att vi bara är cirka fyra fans sammanlagt i Sverige, men ni fyra – vad tror ni? Vad hoppas ni på?

Teen Wolf  säsong 5 har premiär på MTV i juni.

Vi hittar två premiärer i den sydkoreanska tv-tablån denna vecka: en serie med bisarrt rolig premiss, och – liksom förra veckan – en tv-film, i vilken komedi-rapparen Defconn skådisdebuterar. Återstår att se om han är bättre på detta än Sean Banan.

Men först kan jag berätta att förra veckans premiär Super Daddy Yul har licensierats av Viki för den amerikanska marknaden. Det kan hända att licensen eventuellt expanderas till Europa, men tills vidare finns ju VPN.

Angry Mom

Genre: Komedi, drama.
Handling: Jo Kang-hee var en värsting i sin ungdom och har fortfarande ett häftigt temperament. När hon får höra att hennes dotter blir mobbad i skolan, så infiltrerar hon klassen som elev för att sätta punkt för orättvisorna.
I huvudrollerna: Kim Hee-sun, Ji Hyun-woo, Kim Yoo-jung.
Manus: Kim Ban-di.
Regi: Choi Byung-gil.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje onsdag och torsdag; 16 avsnitt.
Premiär: 18 mars.
Svensk visning: Ingen ännu, kommer garanterat snart.

The Wind Blows Where Desired

Genre: Mysteriethriller.
Handling: Tre förrymda brottslingar har lyckats hålla sig gömda i 40 år, men nu finns det en polis som har gett sig fan på att han ska fånga dem.
I huvudrollerna: Defconn.
Manus: Hong Soon-mok.
Regi: Kim Yong-soo.
Sändning: Fristående 90-minutersfilm.
Premiär: 20 mars.
Svensk visning: Kommer läggas upp på KBS Worlds YouTube-kanal den andra helgen i april.

»Nä, jag vet inte. Det finns komplikationer.«

Det var svaret från David Lynch när han, under en Q&A-stund på vernissagen nyligen för hans konstuställning Between Two Worlds i Brisbane, fick frågan om en ny återupplivad Twin Peaks-säsong verkligen kommer att bli av.

Enligt flera källor ska verkligen de nya manusen vara färdigskrivna, så spekulationerna nu är att det är kontraktsförhandlingarna som krånglar. Kyle MacLachlan har ju redan utannonserats som klar, och han intog rentav scenen på TCA tidigare i år i full Agent Cooper-utstyrsel… så frågan är vilka andra nyckelskådespelare som är så viktiga att serien står och faller med dem. Minns att Lynch för prequelfilmen Twin Peaks: Fire Walk With Me 1992 rätt och slätt bytte ut Lara Flynn Boyle mot Moira Kelly.

Den som vill behålla optimismen bör dra sig till minnes att Davids dotter Jennifer Lynch för två år sedan gjorde ett uttalande om att hennes far aldrig någonsin skulle låta Twin Peaks återvända… och året därpå hade han inte bara kovänt utan även snackat ihop sig med Mark Frost och Kyle MacLachlan. Så förhoppningsvis var det bara den gamle vanlige, oberäknelige, ärke-pessimistiske Lynch som lät dagsformen och humöret tala på gallerifrågestunden?

Att vara domare i en talangtävling handlar om att kunna ge konstruktiv kritik och samtidigt vara underhållande. Vissa är elakare än andra, till exempel Simon Cowell har gjort det till sitt trademark att avfärda deltagare med hårda oneliners. Att han kommer undan med det beror på att han någonstans oftast kan motivera sin åsikt och att han inte gör det personligt, utan alltid kritiserar deltagarnas talang. Att bara vara elak, att ta det för långt funkar inte. Då vänds publiken mot en. Det fick det äkta paret tillika domare i The X Factor New Zealand, Natalia Kills och Willy Moon, erfara nu i veckan.

Att attackera en stackars deltagare personligen är att ta det alldeles för långt. Det är bara elakt, puckat och helt befriat på något konstruktivt

I söndags sändes den första liveshowen av den pågående andra säsongen (som jag följer i min Veckans bästa talangtävlingsklipp-kolumn på söndagar här på TVdags) och Natalia Kills och Willy Moon gick till en fullständigt hatisk attack mot en av deltagarna. Natalia Kills attackerade deltagaren Joe Irvine för att ha kopierat Willy Moon: »From the hair, to the suit, do you not have any value or respect for originality? You're a laughing stock - it's cheesy, it's disgusting, I personally found it absolutely artistically atrocious.« Och fortsatte sedan: »I'm going to say it. It's disgusting. You make me sick. It's absolutely disgusting. You have no identity. I can't stand it. I'm ashamed to be here.«

Det är fullständigt vidriga saker att säga och att attackera en stackars deltagare personligen är att ta det alldeles för långt. Det är bara elakt, puckat och helt befriat på något konstruktivt. Det tyckte även tittarna. Inom 24 timmar hade en namninsamling för att sparka paret fått 77 500 namnunderskrifter. The X Factor New Zealand-producenterna valde därför att sparka både Natalia Kills och Willy Moon dagen efter och kallade deras beteende för »oacceptabelt«. Det är helt rätt agerande, men ytterst ovanligt. Jag kommer inte på någon gång då detta har hänt tidigare i en talangtävling – att domare har sparkats mitt under pågående liveshower.

Nu kommer de två resterande domarna Melanie Blatt och Stan Walker att ta hand om Natalia Kills och Willy Moons kategorier och innan nästa veckas liveshow kommer två nya domare att presenteras. Personligen så är jag glad att slippa det äkta paret, som med bara några år i branschen trodde sig veta allt. Säga vad en vill om Simon Cowell, han har åtminstone 30 års erfarenhet i branschen. Frågan är hur långa karriärer Natalia Kills och Willy Moon kommer att få med en sådan här attityd.

I helgen fick det media- och kommunikationsvetenskapliga älsklingsordet »synergieffekt« en smärre renässans. Flera användare av dejting-appen Tinder har under den pågående branschmässan SXSW i Austin rapporterats chatta med den mystiska Ava, 25.

Först får de kärlekskranka Tinder-användarna en serie märkliga frågor, sedan hänvisas de till Avas Instagram-konto, där de möts av en poster och en kortare filmteaser.

Ovetandes om att Ava i själva verket är Alicia Vikanders rollfigur i nya Ex Machina har användarna blivit mer eller mindre blivit utfrågade om hur det är att vara människa. Efter en serie märkliga frågor hänvisas de kärlekskranka sedan till Avas Instagram-konto, där de möts av en poster och en kortare filmteaser. Kanske inte riktigt vad de väntade sig när de först startade Tinder, men nu har de åtminstone ett personligt förhållande till huvudkaraktären i Alex Garlands sci-fi-rulle – och det är väl alltid något?

Att Vikander spelar en AI i Ex Machina skänker förstås också ett slags metalager till den här pr-kampanjen. Frågan är bara hur mottaglig man är för själva filmen precis efter en robot har lekt med ens känslor? Som utomstående får man väl bara lyfta på hatten för den smarta idén och hoppas att de stackars användarna kan swipa vidare tills de hittar en riktig, köttslig partner som de får träffa istället.

 Ex Machina kommer att ha svensk biopremiär den 20:e mars.

Apart Förlag ger TVdags läsare 15 procents rabatt fram till 12 april! Ange rabattkoden TVDAGS.SE i Apartshoppen. Albumen Radhuseffekten och Ingen återvändo motsvarar ungefär där vi är i tv-serien.

Har du frågor om The Walking Dead?

Vi har bett Johan Kimrin på Apart Förlag – som ger ut The Walking Dead som seriealbum i Sverige – att svara på frågor om serien. Mejla dina frågor till twd@tvdags.se så vidarebefordrar vi dem till Johan. Efter säsongsfinalen publicerar vi era frågor och Johans svar.

Nu till veckans cirkel!

Innehåller spoilers för The Walking Dead, säsong 5, avsnitt 14, Spend.

Sara: När det drog igång tänkte jag, »jaha, ett lite lugnare avsnitt som ska ge utrymme till de perifera rollfigurerna som vi inte sett på ett tag. Kanske helt utan zombieaction?!« Oj, så fel jag hade.

Per: Haha, exakt så tänkte jag.

Magnus: Gore-score 10/10, känner mig mycket nöjd!

Gore-score 10/10! Magnus hjular ut ur bild av glädje.

Magnus: Ett av säsongens bättre avsnitt, eller?

Per: Från en lugn första kvart till massor av gore!

Stefan: Toppenavsnitt! Med tanke på våra gissningar om vad som ska hända är jag glad att vi inte är manusförfattare!

Per: Absolut! Riktigt starkt avsnitt, mycket bättre än förra.

Magnus: Jag tycker så otroligt mycket om vad som håller på att hända, eller det känns intressant och alltid aktuellt. Samhällen som går under och hur nya uppstår. För det är väl det som pågår? Att de goda kommer bli onda…

Per: Ja, för första gången har ju prällen rätt. Även om Rick och company kanske inte är Satans utsända kommer de ju definitivt att göra kaoz med Alexandria.

Magnus: Men jag tror jag inte alla är på, Rick med company känns inte helt unisona i sina mördartankar, så vi kanske kan förvänta oss fler grupperingar i fortsättningen.

Per: Flera klart oväntade saker hände. Som att de redan offrade Borgmästarns spännige son!

Björn: Jag tyckte det var Eugene i mörkret när det var spännis-sonen. Då insåg jag att jag inte ville att han skulle dö. Konstig känsla.

Sara: Det var snyggt uppbyggt med Carol, Rick och kvinnomisshandlaren. Nu sätts moralen på prov, liksom. Har allt zombiedödande avhumaniserat dem såpass att de tar saker i egna händer? Agerar både polis, domstol och bödel i ett »normalmänskligt« problem?

Magnus: Sara, så kommer det nog bli. Eugene tilläts växa lite också.

Björn: Det hade nog gått några veckor också eftersom Daryls mc funkade.

Björn: Det var ju spännis-sonen, ja. Eugene var ju veckans icke-zombie. Han vaknade. Härligt att se!

Sara: Även Abraham fick sig ett uppvaknande.

Stefan: Jag tyckte Abraham gjorde sin bästa insats i serien hittills!

Per: Håller med. Abraham var grym.

Björn: Abe växte. Och vad otroligt snyggt de hade klippt ihop det med prällens predikande för Deanna.

»Det är jag som är basen«, drömmer Abe.

Magnus: Ja, Abe var bra, men jag tror att han kommer vara en av dem som kommer driva på allt dåligt i lägret. Kändes som att han tyckte om att bestämma liiite för mycket.

Stefan: Tycker att Abraham och Glenn visade att Alexandrianerna är ganska inkompetenta och inte klarar sig själva. De vill ju överge de skadade, medan Abe och Glenn ville rädda dem. Det tyder ju inte på att de kommer att bli »onda« precis.

Sara: Stort av den andre att bara kapitulera och ge ledarhatten till Abe direkt.

Per: Ja, jag trodde först han skulle ljuga för Borgmästaren och säga att Abe gjorde fel. Men han la sig.

Björn: Det var lite udda. Det kändes inte som den snubben borde gilla det. För lite kukmätning.

Sara: Är väl ett tecken på att Alexandrianerna känner sig underlägsna.

Per: Varken Abe, Rick eller Glenn kan leva i ett samhälle där de inte har nåt hederskodex. Scenen vid traktorn var fin, när en av Alexandria-borna hade en tung replik: »We have a system.« Som att det var uttalat att de aldrig vände tillbaka för att rädda varann utan att det alltid var every man for himself.

Magnus: Glenn kommer aldrig gå över till den mörka sidan.

Per: Efter att i närbild ha bevittnad Noahs fruktansvärda dödskamp? Jag kan tänka mig att Glenn redan gått över…

Sara: Jag tolkade det som att deras system är att det är okej med lite spill. Att man aldrig riskerar gruppen för att rädda en. Fungerande filosofi om man är många. (»Fungerande«, I might add.)

Stefan: Fungerande filosofi om man är myror…

Sara: Haha, ja exakt! Myror och kommunister.

Per: Va, ä're nån som snackar skit om kommunism?!?

Sara:  Som hämtat ur moraltestet i Christer.

Björn: Bra liknelse, Stefan. Alexandria är en myrstack.

Magnus: Noahs kamp… Puh, extremt spännande och sorgligt. Paniken i svängdörrarna till exempel och Noahs död. Visserligen har jag alltid sett honom som en tönt, men det där förtjänade han inte!

Inte få panik, inte få panik.

Per: Nej, det var en otroligt jobbig scen.

Björn: Och att de inte satte en kula i pallet på spännis-sonen? Men absolut, Noahs dödsscen var gore galore.

Sara: Sörjer Noah. Det var fint med hans planer för framtiden. Allt som inte blev.

Per: Två av seriens absolut gorigaste scener någonsin, inom loppet av 10 minuter! Först spännige sonen som slets sönder, och sen Noahs fejs som revs i bitar… Ugh. Tungt.

Magnus: Vad tycker ni om Carol egentligen?

Björn: Jag älskar Carol.

Magnus: Undrar om Alexandria kommer bli det nya Terminus, eller om det kommer skötas lite mer civiliserat?

Daniel: Jag håller inte med er om att »de våra« håller på att bli onda, jag tycker mer att de har hamnat i en omöjlig situation.

Per:  Nej, »onda« är ju att ta i, snarare pragmatiska. Om det blir så att Rick & company tar över Alexandria, kan de ju inte gärna börja käka upp The Others. Svårt att gilla dem då.

Sara: Jag undrar just hur Deanna kommer reagera när de kommer tillbaka utan sonen? Kan det bli sammanbrottet som skakar allt i grundvalarna?

Stefan: Ja, Sara, efter prällens predikan, kommer hon att tro på att det var han själv som klantade till det.

Per: Tänkte också på det. Kan Deanna lita på att allt hände som Glenn säger?

Daniel: Och jag håller med föregående talare – varför sköt de inte killarna innan de blev uppätna av zombierna?

»Bara ett avsnitt till, snällaaarghhh.«

Per: De hann inte. Allt gick så snabbt!

Björn: Noah kunde de väl inte skjuta? No ammo!

Sara: Jag tror inte heller de kommer att »bli« onda. Som sagt, jag tror Rick kommer att stå emot Carols känslosamma reaktion på kvinnomisshandlaren. Däremot kanske de kommer att ses som onda av de andra. Och i vissa fall röra sig i ett gränsland.

Magnus: Jag tror att de kommer ta över hela lägret.

Daniel: I princip alla omständigheter talar ju emot Rick & company nu, det finns inget bra sätt att ta sig ur det här. Så visst kommer det väl att sluta med att de känner sig tvingade att ta över staden.

Magnus: Och jag tror att de kommer göra saker som prövar tittarnas moralistiska tänk.

Sara: Absolut, Magnus!

Björn: Jag tror att de våra kommer att behöva dra. Det blir ohållbart att ha dem kvar i staden, för serien.

Stefan: Samtidigt har de fått nya fans bland invånarna…

Daniel: Men kommer de att gå med på att dra? Där har vi ju ett moraliskt dilemma om något, är de villiga att lämna »tryggheten« bakom murarna?

Per: Carols slutreplik var iskall: »You're gonna have to kill him.«

Sara: Hon har ju hyfsat personliga issues i frågan. Rick kommer nog stå emot. Till en början i alla fall.

Älskar den buttra bondingen mellan Carol och ungen.

Björn: Att döda en hustrumisshandlare är alla med på, tänker jag?

Per: Pete är ju också stans läkare? Inte så bra för moralen att döda honom.

Björn: Just ja. Hustrumisshandlande läkare. Nästan lika illa som en misshandlande polis…

Daniel: Han är ju en person som behövs i staden. Ett klart minus om man ska döda/göra honom till en outcast.

Sara: Om han går och blir dödad tror jag det är frun som gör det. Och att hon sen får hjälp att mörka det av Rick.

Magnus: Men har man egentligen sett honom i arbete, läkaren alltså? Han kanske bara är en hustrumisshandlande lögnare.

Daniel: Som försöker locka barn till sin mottagning. Hua.

Stefan: Eller så är det sonen som skjuter.

Sara: Ja, tänkte också på det.

Per: Sonen ville väl ha en pistol av Carol just för att kunna skydda mamma Jessie?

Björn: Ja, precis. Jag tror stenhårt på att ungen kommer att döda någon, förhoppningsvis Peter, i värsta fall någon vi gillar.

Björn: Hörde inte vad Deannas son sa innan han dog. Någon som hörde? Pratade han om the others?

Magnus: Jag spolade fram och tillbaka men lyckades inte höra heller.

Per: Jag hade också lite svårt att höra. Nåt med »it was us«?

Björn: Ja… han tog på sig skulden för nåt. Men vad?

Sara: Det var väl den där gruppen de hade förlorat på en ute-tur? De fyra som dog, en av anledningarna till att de rekryterade nya. När han berättade om det för Glenn och de andra (för två avsnitt sen) sa han att de »inte följt systemet« för att de »fått panik«. Systemet: Dela upp sig i två grupper, om det kommer walkers skicka upp nödraket, den andra gruppen kommer till undsättning. Han erkänner alltså att de andra visst följde systemet, det var hans grupp som inte gjorde det, de blev rädda och stack.

Björn: Aha! Tack Sara.

Daniel: Fundering om något helt annat – blir det så där ryka ur munnen-kallt i Georgia? Eller har de tagit sig mer norrut nu? Jag blev förvånad när man såg att det bolmade ur munnarna på dem, trots att de sprang runt i t-shirtar.

Kallt i Georgia?

Sara: Hmm, det missade jag.

Per: Det missade jag.

Björn: Gjorde det? Tänkte jag inte på.

Sara: Hahaha, fågelholkarna radar upp sig.

Daniel: Jo, flera gånger. Både ur Rositas mun i början och ur Abrahams när han stod och frustade innan zombierna dök upp.

Per: De kanske rökte?

Björn: Jag kan ju inte ens svensk geografi…

Sara: Jag tänkte att det ångade om Abe för att han var svettig.

Björn: Hahaha.

Per: Steamin' Abe!

Sara: Älskar den buttra bondingen mellan Carol och ungen.

Per: Haha, ja det var en rolig scen.

Magnus: Ja, de kommer bli kompisar.

Björn: Jaaa! Underbar.

Per: Gillar hur hon rätt brutalt föste honom genom dörren, in plain sight! Lite riskabelt.

Stefan: De är redan kompisar!

Magnus: Carol är hård mot de mjuka.

Per: Hehe, exakt.

Björn: Jag tycker att det var underbar fingertoppskänsla i den scenen. Jätterolig och rar.

Sara: Muttret: »Vi behöver inte bli vänner men det behöver inte vara helt tyst heller«.

Stefan: När killen knackar klämkäckt på dörren och sen viftar med chokladpåsen. Bästa scenen!

Björn: Mm, underbar. Ensam hemma-känsla! Eller Dennis the Menace.

Sam har det ju inte så kul hemma, pappan super och spöar honom, mamman flirtar med den lokala sheriffen…

Magnus: Nja, inte bättre än Noahs död.

Daniel: Så sorgligt att Carol inte vågar låta barn komma nära längre efter händelserna med Tyreese och de där tjejerna. Hon är ju väldigt fin med barn i grunden.

Sara: Ja, supersorgligt. Sorgligt/fint också att han tyr sig så till henne trots att hon är en satkärring.

Daniel: Han ser rakt igenom hennes tuffingfasad. Typiskt ungar.

Björn: Hon är ju ingen satkärring, bara lite sträv.

Stefan: Med goda kakor!

Per: Sam har det ju inte så kul hemma… pappan super och spöar honom, mamma flirtar med den lokala sheriffen…

Sara: Ja. Hårdhet är den kärlek han vet.

Björn: Är Peter pappan eller en styvis? Vet man? Sa jag att jag älskar Carol?

Magnus: Jag gillar också Carol, hon är den som känns mest komplex.

Sara: Förlåt Carol, jag menade inte att kalla dig »satkärring«! Det var ett ord tänkt ur barnperspektiv. Avgudar dig.

Björn: Hahahaha.

Magnus: Och hela teatern är ju helt underbar. Även om de bitvis spelar över.

Stefan: Men ibland känns Carol som om hon skulle kunna vara med i en skräckfilm där hon måste döda alla som inte gör som hon tycker.

Björn: Så oerhört bra tv just nu.

Per: Sara, du vet vad som händer om man snackar skit om Carol! Hon kör ut dig i skogen och lämnar dig.

Stefan: För ditt eget bästa.

Daniel: Fastsurrad runt ett träd.

Björn: … och ingen kommer höra dig skrika.

Stefan: Jo, zombies.

Per: Hehehe.

Sara: Jag tar tillbaka allt. Kan vi baka kakor nu? *milt leende*

Per: Haha! En annan sak: undrar varför de gick så fruktansvärt all-in på gore-scenerna i detta avsnitt? Har folk klagat på att det är för mycket människotjafs och för lite slask?

Sara: Per: Ja, jag förvånades över hur länge de vilade i dödsscenerna.

Stefan: Snart dags för Game of Thrones och då måste de ösa på med lite huvudmosande.

Per: Noahs frånfälle var ju otroligt obarmhärtig.

Daniel: Det var lite som att de ville banka in i publiken att det verkligen inte finns någon trygghet i den här världen, oavsett deras gated community.

Magnus: Men det är väl också lite beroende på regissör, eller? Alltså våldet.

Magnus: Off topic, var är alla zombie-barn? Eller zombie-djur.

Stefan: Bra observation!

Daniel: De dyker mest upp för att hamra in en sorglig poäng ibland, zombiebarnen.

Man trodde ju ett tag att Judith kröp omkring som zombiebebis.

Björn: Det finns inga zombie-djur!

Magnus: Men varför? Är djur immuna mot viruset?

Björn: Men det har ju varit ett gäng zombie-barn. I piloten, till exempel.

Daniel: Det har varit flera. Som när Daryl och Carol sov på det där stället dit misshandlade kvinnor och deras barn kunde komma för att få skydd.

Stefan: Jorå, några enstaka har det varit. Men aldrig när det kommer ett helt gäng som ska skjutas i huvudet.

Sara: Och Carols dotter, och guvernörens. Men de är inte många. Förmodligen av rent praktiska statistskäl.

Daniel: Man trodde ju ett tag att Judith kröp omkring som zombiebebis.

Björn: Åfyfan.

Magnus: Det är inte för sent för Judith…

Björn: Min hjärna sidsteppar till Game of Thrones nu.

Per: Magnus,är du besviken?

Sara: Fy Magnus!

Magnus: …

Daniel: Hon var ju försvunnen i en halv säsong innan man fick veta att Carol och Tyresee tagit hand om henne. Man såg väl bara en tom, lite blodig babystol när de flydde fängelset?

Sara: Visst är det i The Road de äter bebisar? Det har vi sluppit hittills, tack och lov.

Magnus: The Road… Brr.

Per: Ja, The Road får The Walking Dead att kännas som Go'kväll.

Magnus: En av de värsta filmer jag någonsin sett.

Björn: The Road är så sjukt bra.

Sara: Har bara läst boken.

Per: Samma här – den var ohyggligt hardcore.

Stefan: Och jag som inte sett än! Eller läst! Något att se fram emot!

Magnus: Filmen är suverän!

Björn: Jag har läst boken, lyssnat på ljudboken och sett filmen. Otroligt bra upplevelser, alla tre.

Sara: Boktips i TWD-cirkeln! Varsågod alla!

Daniel: The Walking Dead är ju ljusare enbart för att de är en grupp som kan hålla ihop. Skulle det vara bara en förälder och en femåring skulle de nog ha det lika illa. Fast okej, de har ju kärnvapenbombad omvärld att tampas med där också.

Sara: Kanske där vi hamnar till slut. Rick och Judith.

Magnus: Det är ju just gruppdynamikfrågan som tilltalar mig mest med serien.

Daniel: Svårare att hitta föda i en sådan värld.

Stefan: Veckans zombie? Fanns väl ingen speciell, va…?

Magnus: Hmm, nä, men rätt många »veckans offer«.

Per: Svårt att hitta en Veckans. De jobbade väldigt mycket i grupp.

Magnus: Veckans groupie?

Per: Haha.

Björn: Måste vara granat-zombien.

På med hjälmen och in i zombie-dimman.

Daniel: Ja granat-zombien stod ju dock ut. Ställde till det rejält också.

Björn: Ändå den zombien som orsakade all död.

Per: Det får bli den!

Stefan: Ja! I uniform och allt!

Per: Fast egentligen var det ju spännige sonen. Vilken sopa.

Sara: Spännige sonens kompis dock: ännu större sopa. Länge sen jag hatade nån så mycket i ett avsnitt. Och då var ändå prästen rekordstörig.

Daniel: Men han framstod ju som lite sympatisk i det här avsnittet, gav Glenn rätt och så där. Fast det var väl för att han snart skulle dö. Spännisen alltså.

Per: Ja, jag njöt i fulla drag när Glenn sopade till honom. Ville se honom misshandla mer… En obehaglig känsla, iofs. Jo, spännisen var reko! Under sina sista 10 minuter i livet.

Björn: Jag trodde nästan Glenn skulle lämna sopan… Men så: in i trunken med honom.

Daniel: Det är ju för att de våra är goda.

Per: Glenn gjorde det enda rätta, han måste till Alexandria och stå till svars.

Björn: Om vi tittar framåt: vad hoppas ni på inför nästa vecka? Daryl & Aaron på turné?

Daniel: Om vi ska få ett roadmovie-avsnitt med Daryl och Aaron har vi ju bara ett finalavsnitt i byn kvar sedan. Showdown!

Sara: Ja, Gud. Det tätar till sig.

Stefan: Åh, vad spännande! Längtar till nästa avsnitt!

Daniel: Vore i och för sig typisk The Walking Dead att göra så, hålla oss på halster en vecka.

Per: Daryl och Aaron ute på bågen när skiten träffar fläkten i Alexandria och alla andra dör? Säsong 6 handlar bara om Aaron och Daryl, som måste börja om!

Sara: Haha, inte så troligt kanske.

Björn: Det vore något.

Daniel: Det hade varit något!

Hojfilm nästa för Norman Reedus?

Daniel: Easy Rider 2.

Per: Wild Hogs 2?

Björn: Doh!

TWD-cirkeln återkommer nästa vecka med nytt eftersnack. Skynda till kommentarsfältet nu!

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes och visas med en veckas fördröjning på Kanal 9, söndagskvällar kl 22.

Seriefinaler är ett jävla otyg. Som tittare vill man ha ett värdigt farväl, få alla lösa trådar ihopknutna i fina små rosetter. Som serieskapare tycks man i stället vilja överraska, eller i alla fall sy ihop en »egen« vision. Resultatet är oftast rätt otillfredställande för alla berörda parter. Antingen blir det ett rätt avmätt antiklimax där det mesta blir som man hade föreställt sig, med rosetter som aldrig riktigt blir lika jämna och fina som i fantasin. Eller så lämnas saker hängande i luften till förmån för något halvdant sidorspår, och tittaren får brottas med sin panikångestframkallande frustration. När seriefinalen av The Jinx lyckades med bedriften att göra både och, knyta ihop lösa trådar och låta saker förbli hängande, var det därmed nästan överväldigande. Det är en av de bästa seriefinalerna jag sett på mycket länge.

I ett magstarkt ögonblick såg vi Durst hålla för ansiktet och kväva en kräkreflex – som när massmördaren Anwar Congo luftkräktes i Joshua Oppenheimers The Act of Killing.

Den vändning som introducerades i slutet på förra veckans avsnitt, med upptäckten av ett gammalt brev vars handstil knyter Robert Durst till mordet på Susan Berman, ledde i praktiken till en final med ett helt skiftat perspektiv. I stället för den redovisning av uppgifter som löpt serien igenom förvandlades The Jinx till en metadokumentär. Avsnittet igenom såg vi kameran vändas allt mer mot regissören Andrew Jarecki och hans producenter och manusförfattare, Marc Smerling och Zachary Stuart-Pontier. Vi fick följa deras process, diskussionerna runt hur det nya bevisat skulle användas och, som för att understryka den dramatiska vändningen, hur Jarecki själv gått från skeptiker till övertygad om Dursts skuld.

Den formmässiga förändringen gick även igen i avsnittets upplägg, där det timmeslånga formatet helt sonika byttes ut till en 36 minuter komprimerad uppbyggnad mot seriens sista tio minuter; den avslutande intervju med Durst. Allt dödkött hade skurits bort. Kvar fanns serieskaparnas samlande av dokument och hur de gick till en handstilsexpert för att få bekräftat att det bortom allt rimligt tvivel var Robert Durst som hade skrivit brevet om Susan Bermans död till »Beverley Hills« poliskår. Sedan följde en dramatisk jakt. Utan att avslöja hur mån Jarecki och hans team var att få till en sista intervju med Durst närmarkerade de honom per telefon. När han till slut tackade ja till att ses var det – som en skänk från ovan – tack vare att Dursts juridiska representanter behövde teamets filmmaterial i syfte att fria honom i en anmälan om att ha brutit ett besöksförbud mot sin bror.

Sedan följde ett fåtal lika underliga som omvälvande tv-minuter:

Metodiskt gick Jarecki igenom material och visade Durst olika fotografier. Till slut presenterade han Susan Bermans mördares brev och därefter, försiktigt triumfatoriskt, Dursts eget. Om hans blinkningar serien igenom sett ut som ofrivilliga spasmer utfärdade av en kropp som inte ville fara med osanning var det ingenting mot vad vi såg när bevisen lades fram. I ett magstarkt ögonblick såg vi honom hålla för ansiktet, kväva vad som såg ut som en kräkreflex och sedan helt och hållet neka till att ha skrivit brevet. Det var en scen som påminde om den otroliga avslutningen av Joshua Oppenheimers The Act of Killing där massmördaren Anwar Congo tvångsmässigt började luftkräkas på den plats där han torterat sina offer.

När intervjun sedan avslutades var det som om luften gick ur precis allt The Jinx byggt upp, som en insikt att det inte gick att komma längre. Men filmen klippte inte till sluttexterna. Kameran låg kvar och vi hörde Robert Durst be om att få gå på toaletten. Och därinne, med mikrofonen fortfarande på, gjorde han det som i fiktionens värld är det mest klumpiga en skyldig rollfigur kan göra – prata för sig själv.

Det var ett hisnande ögonblick av ovisshet. Mot en statisk bild av ett konferensrum hörde vi en person som tycks ha ljugit sig fri från mordet på tre människor äntligen tappa masken. Och framför allt, precis innan bilden tonade till svart, yttra de skakande orden:

»What the hell did I do? Killed them all, of course«.

Det var ett resultat av tio års research om man räknar in arbetet med spelfilmen All Good Things. I en artikel i New York Times uppges att det tog hela två år från att intervjun gjordes till att filmarna upptäckte det av misstag inspelade materialet (uppgifter som nu ifrågasätts). Det är omöjligt att föreställa sig deras reaktion när de hörde Dursts ord inne på den där toaletten för första gången.

I lördags arresterades Robert Durst för mordet på Susan Berman. Att det var i New Orleans, vars flygplats i helgen även började göra sina första flygningar till Kuba är knappast en tillfällighet. Samtidigt finns vissa problem. Jurister menar att The Jinx-teamets upptäckter inte nödvändigtvis går att använda i rätten. Att exempelvis inspelningen på toaletten i praktiken kan vara obrukbar då den gjordes i en situation som kan falla inom ramen för det som det amerikanska rättsystemet kallar »expectation of privacy«. Att Robert Durst helt enkelt kan komma undan. Igen.

Seriefinaler är ett jävla otyg. Även när de gör allting precis rätt.

The Jinx finns, i alla 6 avsnitt, på HBO Nordic.

Vi blickar tillbaka över en ännu en hjältekatalog, nämligen John McTiernans testosteronstinna verkförteckning. Djungelaction, ovanligt bra uppföljare, kalla kriget-epos och ett par stolpskott står på menyn. Bon appetit!

Intresseklubben Antecknar finns också på iTunes.

Det finns inget svårare än att göra döden levande.

Men Jonathan Banks, som i Breaking Bad lyste upp allas vår tillvaro som den kallblodige »fixaren« Mike Ehrmantraut, lyckades förra veckan.

Det var förstås bara en tidsfråga innan manusförfattarna bakom Breaking Bad-spinoffen Better Call Saul skulle göra den djupdykning i Mikes karaktär som den förtjänat sedan meth-baronen Gus Frings »säkerhetschef« gjorde entré i tv-rutan.

Mike bär hjärtat utanpå kroppen. Han våndas, super skallen av sig, förebrår sig själv för sin sons död och skriker ut sin ångest. Han är rentav på väg att fälla ett par tårar.

Något som inte var lika självklart, men desto mer spännande, var att de skulle ta oss med ner till ett sådant djup.

Episoden, Five-O, inleddes med en fantastisk scen där Mike går in på en damtoalett, köper ett paket bindor ur en automat och använder innehållet till att lägga om en skottskada som han av oklara anledningar ådragit sig. Det är en scen som med kraftfull tydlighet kommunicerar att serien lämnat tidigare Better Call Saul-avsnitts mer perifera parkeringsvakts-Mike bakom sig. Eventuellt för gott.

Klipp till en veranda där Mike sitter djupt försjunken i ett samtal med svärdottern Stacey. Vi får veta att Mikes son Matthew följde i sin fars fotspår och blev polis. Vi får också reda på att sonen några månader tidigare blivit skjuten till döds i vad som på ytan verkar vara ett knarktillslag som gått fel.

Banks inleder därefter en 48 minuter lång enmansshow som till och med får den vanligtvis så briljante Bob Odenkirks insatser som den egentlige huvudkaraktären Saul Goodman att framstå som pliktskyldiga.

Gradvis uppdagas att Mikes son utsatts för en komplott av ett par korrupta poliskollegor. Episoden hoppar i tiden lika ofta som utan förvarning. Det gör ingenting. Allt som betyder någonting vid det här laget är Jonathan Banks nästan fysiskt kännbara urladdning. Hans Mike genomgår en ögonblicklig – men alltjämt välmotiverad – metamorfos från tillbakadragen lyssnare till utåtagerande pratkvarn. Det hela ackompanjeras perfekt av ständiga tillbakablickar till när Mike, utom sig av sorg, planerar sin hämnd.

Mike bär hjärtat utanpå kroppen. Han våndas, super skallen av sig, förebrår sig själv för sin sons död och skriker ut sin ångest. Han är rentav på väg att fälla ett par tårar. Och igenom allt detta lyckas Banks ändå behålla den kyligt beräknande blicken hos en fullblodspsykopat. Det är så icke-karakteristiskt, så fullständigt oväntat och så oväntat mänskligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det är en explosiv kulmen på ett sex år långt (för det var så länge sedan som Banks påbörjade arbetet med sin karaktär i Breaking Bad) och dittills synnerligen minimalistiskt framsnidande av karaktären Mike Erhmantraut. Det är ett genombrott både för Better Call Saul och för Jonathan Banks själv, och ett styrkemått på amerikansk drama-tv, att man lyckas göra detta bittra, skalliga förkroppsligande av Döden så levande på ett så trovärdigt sätt.

Five-O markerade på så sätt inte bara ett Better Call Saul som äntligen gör sig förtjänt av de högt ställda förväntningar vi haft på serien i och med dess täta kopplingar till mästerverket Breaking Bad. Det markerar också att spinoffen kommer att behöva överträffa sin föregångare för att även fortsättningsvis göra sig förtjänt av Jonathan Banks.

Better Call Saul visas på Netflix, nytt avsnitt i dag.

För några veckor sedan deklarerade min kollega Magnus att graffititävlingen Street Art Throwdown är nya Work of Art. Precis som Magnus älskade jag Bravos konstnärstävling Work of Art religiöst när den sändes för några år sedan. Såklart går det att tävla i konst! Det var just att samma säsong kunde innehålla Sucklords kitschiga leksakskonst och Kymia Nawabis berörande verk om rötter och migration som gjorde serien så bra och intressant. Och visst arbetar Street Art Throwdown i samma anda, om än mer nischat på graffitikonstnärer. Även nya BBC-serien The Big Painting Challenge lyfter fram konstnärer, fast på ett väldigt superduperbrittiskt sätt.

Sedan är ju inte deltagarna, eh, lika edgy som de i Work of Art eller Street Art Throwdown. Här är det väldigt artiga personer…

I The Big Painting Challenge tävlar ett tiotal amatörkonstnärer i olika målningsmoment. Denna serie handlar alltså uteslutande om målande konstnärer. De målar av slott, sig själva, kända såpaskådisar. Det är ett fruktansvärt enkelt upplägg, och det är fruktansvärt brittiskt. Serien nästan porrar ner sig i den brittiska landsbygden och arkitekturen då deltagarna besöker olika slott och brittiska landmärken. Det blir nästan parodiskt, fast mest jäkligt mysigt. Ja, det visar sig vara ganska intressant att se på färg som torkar. För kärnan i serien är en hyllning till hobbymålaren; hen som sitter med sitt staffli mitt i naturen och målar av det hen ser.

Serien har precis samma mysfaktor som systerserierna The Great British Bake Off och The Great British Sewing Bee. Ledd av den udda duon Una Stubbs (Sherlocks hyresvärd i Sherlock!) och betydligt längre Richard Bacon och med de vältaliga domarna och konstnärerna Lachlan Goudie och Daphne Todd så blir det en väldigt angenäm upplevelse. Sedan är ju inte deltagarna, eh, lika edgy som de i Work of Art eller Street Art Throwdown. Här är det väldigt artiga personer, från begåvade studenten Claire Parker till pensionerade polistecknaren Jan Szymczuk. Fast det passar bara in i formatet. Det ska inte kännas som en tävling, utan mer som en samling duktiga vanliga personer som utmanas i det de älskar.

The Big Painting Challenge sänds på BBC i Storbritannien.

Jag har tidigare tipsat om tv-reportaget som Brasiliens största dagstidning Folha de S Paulo har gjort hos mannen med världens största vinylskivsamling – fem miljoner LP har han, 62-årige Zero Freitas, vilka han nu har flyttat dem till en lagerlokal av industriella dimensioner. Ett litet lösryckt exempel: han har ett sexsiffrigt antal kubanska plattor – samtliga skivor som någonsin givits ut i landet…

Förra gången gjorde jag mig lite medvetet dum, med ursäkten att reportaget är på portugisiska utan engelsk text men att »vi ändå fattar ungefär vad det handlar om«:

Och så raljerade jag lite om hur vi hör vi namnet »McCartney« nämnas, och ordet »dragspel«, och ser ett antal plattor dras fram ur otympliga arkivlådor som man får kliva upp på med stege för att komma åt, så hur bläddrar man bland skivorna i de undre lådorna?

Och så fortsatte jag: Ärligt talat, ser det inte ut att vara en rätt saggig samling? Vad är poängen med att äga alla skivor från Kuba? Hela grejen med att samla skivor är ju att curera fram det perfekta urvalet – inte att hoarda rubb och stubb och typ hundratusen plattor dub.

Men, det fanns förstås en bakgrundsstory, och den är både sorglig och fin: Freitas var länge en smått sjuklig samlare men sedan han blev stenrik på sitt bussbolag har han omsatt galenskapen i kulturell filantropi. BBC gjorde häromdagen ett uppdaterat reportage:

Nu är alltså själva målet för Zero Freitas att, mer eller mindre, köpa upp världshistoriens samlade vinylutgivning – och göra så stora delar av den som möjligt tillgänglig som offentligt arkiv. Och, som vi ser på BBC:s bilder så är samlingen faktiskt katalogiserad i regelrätta hyllor. Kartongerna i den första filmen var från själva flytten till den större lagerlokalen.

Sveriges Radios grammofonarkiv kan lägga ner med gott samvete.