Att anfall är bästa försvar är en av fotbollens mest seglivade och tveksamma klyschor. Vanligtvis brukar jag inte hålla med om den, alltför ofta blir den avslöjad. År 2015 räcker det att se åt Louis van Gaal och Manchester Uniteds håll för att ifrågasätta dess giltighet.
Det spelar ingen roll hur misslyckade mittbacksinköpen är, att Dani Alves har huvudet någon annanstans och att Mascherano inte är någon riktig försvarare – alla brister skyls över av trion längst fram.
Men man kan också hitta argument för att den håller. I vårens Barcelona, till exempel. När katalanernas offensiv fungerar som de senaste månaderna spelar det ingen roll hur misslyckade mittbacksinköpen är, att Dani Alves verkar ha huvudet någon annanstans eller att Javier Mascherano, hur man än ser på saken, inte är någon riktig försvarare. Alla brister och frågetecken skyls över av trion längst fram.
Leo Messi har återtagit ledningen i den ständiga tvekampen om att vara världens bästa spelare, han är hästlängder före Ronaldo just nu, men mest imponerande är kanske ändå att se Luis Suarez utveckling på den här sidan vinteruppehållet. Efter den där långa bit-avstängningen i höstas var uruguayanen trögstartad, nu är han tillbaka där han var i fjol, i Liverpool-form. Jobbar stenhårt, byter position, skjuter från alla möjliga och olika lägen och gör oftast mål.
Efter en höst då Real Madrid körde över allt och alla i varenda turnering ser det här framtunga Barcelona nu ut att ha växlat upp under den del av säsongen då det verkligen gör skillnad. Det kan mycket väl sluta med både La Liga och Champions League-titel framme i maj.
Det var inte särskilt länge sedan Stuttgart var Bundesligas kanske mest spännande lag. 2007 blev man mästare med ett lag med utvecklingsbara och hungriga spelare som Mario Gomez och Sami Khedira.
Men som med så många andra halvstora klubbar som når plötslig framgång kunde inte Stuttgart behålla sina mästarspelare. Samtidigt drog en ledarkarusell i gång som skulle bli en attraktion på vilket nöjesfält som helst – sedan ligaguldet har Stuttgart bytt tränare sju gånger, samtidigt som man bytt sportchef och klubbpresident tre gånger vardera. Och medan övriga tyska klubbar blev bäst i världen på lokal talangförädling, stod utvecklingen i Stuttgart still.
Nu ligger laget sist i ligan med fem poäng upp till rätt sida strecket och de närmaste omgångarna väntar idel topplag.
Förra året var ett Zlatanlöst PSG bara ett sent Demba Ba-mål från att slå ut Mourinhos Chelsea. Det kan ha varit den bästa chans Parislaget har haft att gå riktigt långt i den här turneringen. Sedan dess har inte bara PSG brottats med inre stridigheter, en allt äldre Zlatans skada och ett David Luiz-lett försvar, Chelsea har samtidigt hittat sin Lampard-ersättare i Fabregas, hittat sin målgörare i Diego Costa och lyft spelare som Willian och Hazard ytterligare ett snäpp.
Det har varit jobbiga veckor för Manchester City. Först en svidande förlust hemma mot Barcelona i Champions League, sedan ett avslöjande nederlag mot Liverpool.
Det mest oroande av allt? Det har darrat och rasat där det brukar vara som mest stabilt. City har tidigare alltid kompenserat sin relativa brist på fart med fysik och kollektiv smarthet, men då har det också funnits ett urstarkt fundament i centrallinjen – Kompanys kompromisslösa hårdhet och Yaya Tourés box-till-box-spel. De senaste matcherna har Kompany inte sett kraftfull ut, bara klumpig. De senaste matcherna har Yaya Touré inte sett löpstark och mäktig ut, bara virrig och felpositionerad.
Om inte mästarna regerar snabbt kan de snart få titta nedåt i tabellen.
Toppmöte mellan två lag som gått halvknackigt efter jul, samtidigt som PSG trots allt börjat hitta rätt till slut, men som övertygade stort i förra omgången. Vinnaren här – Bielsas tokiga OM eller det unga charmanta OL – kan inrikta sig på guldstrid hela vägen in på målrakan.
Jag trodde ju verkligen att Arsenal var klara med matcher som det första CL-mötet med Monaco häromveckan. De usla genomklappningarna där ingenting stämmer, där spelare som sett ut som stabila giganter i ligaspelet plötsligt ser ut som Igors Stepanovs. I stället var det ännu en kamp mot kvalificerat motstånd – minns förra säsongens återkommande genomklappningar mot toppkonkurrenterna hemma i England – som Arsenal inte klarade av att ta. Monaco sjönk lågt med den mäktiga Kondogbia, höll ihop den centrala defensiven, släppte kanterna och när chanserna gavs, och oj vad de gavs, hade man ju självklart tillräckligt mycket klass för att utnyttja dem.
Arsenal kan fortfarande vända 1–3-underläget. Så stor är kvalitetsskillnaden, eller i alla fall borde vara, mellan lagen på pappret. Men ett sämre utgångsläge kunde inte spelarna gett sig själva.
