Nästa lördag startar en Mad Men-utställning på Museum of the Moving Image i New York, som också kör biovisningar av tio filmklassiker som serieskaparen Matthew Weiner plockat ut som särskilda inspirationskällor för Mad Men – och som han krävt att alla som arbetar med produktionen, bakom kulisserna och framför kameran, ska ha sett och reflekterat över. Här är hela filmlistan, komplett med Weiners egna kommentarer. Weiner kräver att du – som medlem av Mad Mens fan-crew – tittar!

The Apartment (Billy Wilder, 1960)

Matthew Weiner: »I had seen this for the first time in film school and was bowled over by the dynamic writing and the passive nature of its hero, Jack Lemmon’s C.C. Baxter. It is definitely a story of its times, firmly rooted in a Manhattan where seemingly regular men behave unscrupulously, and it completely engaged my imagination as a representation of office and sexual politics at the time. It blends humor and pathos effortlessly.«

 North by Northwest (Alfred Hitchcock, 1959)

Matthew Weiner: » This film became an important influence on the pilot because it was shot in New York City, right around the time the first episode takes place. While more overtly stylized than we wanted to imitate, we felt the low angles and contemporary feel were a useful reflection of our artistic mindset. I had studied the film in depth at U.S.C. film school and absorbed much of its ›ordinary man in extraordinary circumstances‹ narrative drive. It is worth noting that Cary Grant is playing an adman named Roger, who is forced to assume another man’s identity.«

Blue Velvet (David Lynch, 1987)

Matthew Weiner: » Remarkably original for its time, this film had an impact on my generation that can’t be underestimated. I saw it as I was finishing college and applied to film school soon after. Indefinable in genre, Blue Velvetmoves from murder mystery to film noir to black comedy to coming-of-age story, almost from scene to scene. With stylistic richness and psychological complexity, it celebrates the horror of the mundane and is filled with reference to a kitschy and ironic ›50s‹ milieu. This incredible observation informed much of the 1980s and became an inspiration for the series and its attempt to equally revise our mythical perception of the period.«

Vertigo (Alfred Hitchcock, 1958)

Matthew Weiner: » Released to negative reviews, it now ranks for many as the greatest film ever made. I had not seen it before the show began, but finally caught it on a break after the first season. I was overwhelmed with its beauty, mystery, and obsessive detail. I remember watching the camera dolly-in on Kim Novak’s hair and thinking, ›This is exactly what we are trying to do.‹ Vertigo feels like you are watching someone else’s dream.«

Les Bonnes Femmes (Claude Chabrol, 1960)

Matthew Weiner: » I first saw this in film school and shared it to help the production design of the pilot because it was shot in the streets of Paris, with little embellishment, at exactly the time we were trying to re-create. The thematic aspects were valuable as well, as the film tells the everyday story of four bored working women led astray by their romantic fantasies. My favorite sequence, a kind of postscript to the whole film, is particularly relevant to the series as it features an unknown woman looking right down the lens at the audience.«

Patterns (Fielder Cook, 1956)

Matthew Weiner: » I saw this film version as a child on sick day from middle school; it was originally written and produced for live television in 1955. Rod Serling ingeniously creates a boardroom passion play with a chilling first-person climax that I never forgot. We used it often over the life of the series to get a sense of the real offices and to see how virtue and ambition can clash when the older generation is pushed aside and ruthless business confronts humanity.«

Dear Heart (Delbert Mann,1964)

Matthew Weiner: » Stumbling upon this film gave me the impetus to finally write the pilot. I was taken by this mainstream Hollywood film that reflected a very casual attitude towards sex, something that seemed uncharacteristic to my preconceptions of the era. With its glib bachelor hero and dowdy, conservative ingénue, it tells a tale of moral corruption and heartbreaking duplicity in the form of a light comedy. As Glenn Ford tries to change his ways and take responsibility for his meaningless romances in glamorous Manhattan, I found a jumping-off point for the series.«

The Bachelor Party (Delbert Mann, 1957)

Matthew Weiner: » Originally written and produced for live television in 1953, this film reteams writer Paddy Chayefsky and director Delbert Mann, and reflects the painful realism of their previous collaboration, the Oscar-winning film Marty. The ›swinging bachelor‹ was a trope of fiction at this time, but this film poetically undoes the clichés of male camaraderie and presents both the issues of fidelity and loneliness with an unflinching eye.«

The Best of Everything (Jean Negulesco, 1959)

Matthew Weiner: » A highly stylized and star-studded adaptation of Rona Jaffe’s 1958 best-seller, this film became part of the group mind-set for the pilot. Although I felt that it was a visually glamorized, and extremely melodramatic, I could see that its story was a well-observed representation of working women in New York at the time. The workings of the office, the romantic complications, and the living situations all smacked of the truth. Like many popular films of the time, it helped to inform our characters – they certainly would have seen it, and it would have had an impact on their real expectations.«

The Americanization of Emily (Arthur Hiller, 1964)

Matthew Weiner: » I saw this first in film school and was taken immediately with Paddy Chayefsky’s ironic and rhythmic dialogue and by its deep anti-war sentiment, which was shocking because it was rarely discussed in the context of the allies in World War II. James Garner’s portrayal of Charlie, a callow and glib womanizer who has given up on humanity and is then forced into heroism, influenced our attempt to re-create the mid-century male mindset and its relationship to existential absurdity.«

Utställningen Matthew Weiner's Mad Men har premiär på Museum of the Moving Image i New York på lördag. Finalsäsongen har nypremiär den 6 april i Sverige.

Vid 43 års ålder fick chefredaktören för franska Elle, Jean-Dominique Bauby, en allvarlig hjärnblödning och hamnade i koma. När han vaknade upp tre veckor senare stod det klart att han drabbats av locked-in-syndrom. Förutom ena ögonlocket är hela kroppen förlamad, han kan alltså bara blinka med ena ögat. Att min hjärna  direkt hoppar från detta – det vill säga den verklighetsbaserade storyn i det franska-amerikanska dramat Fjärilen i glaskupan – till Hasse & Tages »Spik i foten«-sketch är (förlåt) spikrak för mig. Ja, jo, jag får lite fånga-dagen-ångest med.

Fjärilen i glaskupan är baserad på boken med samma namn, som Bauby trots sitt handikapp dikterade för sin assistent. Den tog tio månader att färdigställa.

Klyschmätaren slår i taket.

Stora delar av filmen utgörs av Baubys blick. Kameran är hans öga. Kommunikationen mellan honom och omvärlden sker oftast genom att assistenten rabblar bokstäver efter ett snillrikt utarbetat system. Han svarar genom att blinka. Filmen är baserad på boken Fjärilen i glaskupan som Bauby trots sitt handikapp dikterade för sin assistent. Boken tog tio månader att färdigställa, fyra timmars arbete per dag. Klyschmätaren slår i taket när både assistenten och talpedagog – båda snygga fransyskor, så klart – kommer in och Bauby tror att han har kommit till Paradiset… men det görs så snyggt att det inte gör mig någonting. Vi kommer in mitt i handlingen och plötsligt – mitt i en blinkning – se vi tillbaka på Baubys liv. Ett enkelt men sjukt effektivt grepp.

Fjärilen i glaskupan är ett tungt drama men fungerar som en hård spark i baken på oss som behöver det. En fånga-dagen-film du måste se. Och ser du den i kväll så hinner du precis fånga dagen i morgon.

Se Fjärilen i glaskupan på Viaplay.

Jaha, då är det dags att rösta vidare bottenskrapet till final. Eller, det är dags att rösta vidare Kristin Amparos fantastiska ballad till en final där hon redan borde ha varit. I jämförelse med skitlåtarna i kvällens startfält så är den på en helt annan nivå. Men tyvärr ställs hon mot superpopulära Hasse Andersson tralliga låt. För nyheten i år är alltså att det är fyra dueller där vinnaren går till final. Heja Kristin!

Duell 1: Andreas Weise vs Linus Svenning

Betyg: 0 / 3
Nej, gubbpojken Weise gör musik jag avskyr. Han försöker låta coolt retro som John Newhams senaste hits, men låter mer Ladies Night-lökig med extra lök. Linus Svenning däremot har slutat sjunga om sin brorsa (thank god) och gör hyfsad irländsk pub-bröl med en stark refräng. Linus vinner tack vare fler fans.

Vinnare: Linus Svenning

Duell 2: Hasse Andersson vs Kristin Amparo

Betyg: 1 / 5
Kvinnabösken bjuder på dansbandsromantik på knorrande skånska. Det är så soligt och käckt att jag vill spy, men så pass trallvänligt att det blir livsfarligt. Å andra sidan är Kristin Amparos urtjusiga ballad bland det vackraste som sjungits i tävlingen på senare år. Det är i mitt tycke årets bästa låt som förtjänar att hamna topp 5 i finalen. Let's make it happen! Men jag tror tyvärr Hasse tar det då den har blivit en oväntad hit.

Vinnare: Hasse Andersson

Duell 3: Dolly Style vs Dinah Nah

Betyg: 2 / 3
Jag har inget emot Dolly Styles 90-talsdanslåt, det är härligt nostalgiskt, men jag fattar inte hur de kan ha en så fruktansvärt boring scenshow. Hallå, ni är dockor, ni kan go crazy med det! Dinah Nah gör däremot det mesta med sin hårda gympapass-låt. Den har växt på mig och jag diggar den faktiskt. Jag tror dock Dolly Style vinner tack vare kidsens hjärtröster.

Vinnare: Dolly Style

Duell 4: Behrang Miri feat. Victor Crone vs Samir & Viktor

Betyg: 2 / 2
Nä, Behrang Miri feat. Victor Crone bjuder inte på en ny Jalla dansa sawa, utan på en stentrist storstadsromantisk raptrudelutt. De kommer vara totalt chanslösa trots att Malena Ernman gästar dem på scen. För Samir & Viktor har en betydligt roligare låt som sätter sig som klister. Samir & Viktor kommer lätt vinna detta.

Vinnare: Samir & Viktor

När demonstrationståget gått klart kan det vara trevligt med lite film. Vi tipsar om några favoriter som på olika sätt inspirerar till kvinnokamp och medvetenhet:

A League of Their Own (1992)

Julia: Under andra världskriget när både filmstjärnor och idrottsmän drog ut mot Hitler ville magnaterna fortfarande kunna dra in pengar på baseball, och tjejer från hela landet värvades till en helt ny liga. Need I say more? Fullt med stjärnor och snygga kläder, men A League of Their Own innehåller också några av filmhistoriens kanske bästa citat och scener, och kan dessutom alltid, alltid, alltid få mig att gråta.

Foxes (1980)

Martin: Befriande fördomsfritt och stor autenticitet i skildring av fyra tjejers liv i Los Angeles i brytpunkten mellan 1970- och 1980-talet. De bästa kompisarnas tillvaro präglas av traditionella tonårsgrejer som killproblem, urspårade fester, jobbiga föräldrar och tråkig skolgång, men solidariteten och sammanhållningen mellan tjejerna står i centrum. Den stora behållningen förutom en utmärkt Jodie Foster – en av hennes sista filmer innan hon tog ledigt från Hollywood under några år för att plugga på Yale – är de kaliforniska miljöerna och fingertoppskänslan i vardagsdetaljerna, från det morgondisiga ljuset till de tuffa kläderna, den tidstypiska musiken och sättet som tjejerna tilltalar varandra på. Det känns äkta och fint, trots storyns ganska välbekanta upplägg. Britten Adrian Lynes första långfilm är också en av hans minst kända, men efter Foxes gjorde han tre 1980-talsklassiker i rad – Flashdance, 9 1/2 vecka och Farlig förbindelse.

9 till 5 (1980)

Ida: 1973 hade en grupp kvinnliga kontorsarbetare i Boston fått nog. Deras manliga kollegor tjänade mer, tafsade på dem (och kom undan med det). Vid vård av sjukt barn riskerade man jobbet.
De startade protestgruppen 9 to 5 som kämpade för lika lön och rättvis behandling. En av dessa kvinnor råkade vara en gammal vän till Jane Fonda, som ville göra en film på temat, med tre kvinnor i huvudrollen, inspirerad av 40-talsfilmer. Först var det tänkt att vara ett drama, men då Fonda inte ville att den skulle verka predikande bestämde man sig för en komedi. Det slutade med att Lily Tomlin och countrystjärnan Dolly Parton (som inte bara sjöng utan även skrev ledmotivet) i sin första roll värvades. De två tillsammans med Fonda spelar i 9 till 5 en trio kontorsarbetare med mansgrischefen från helvetet.
Resultatet blev en helt fantastisk film som inte bara hyllar systerskap och solidaritet, utan även är otroligt rolig. Den bästa sortens feminism helt enkelt och en film som fortsätter vara relevant än i dag! (Organisationen 9 to 5 existerar fortfarande i högsta grad och kämpar för lika rättigheter i arbetslivet.)

Whip It (2009)

Stefan: Det är inte ofta man ser en film som inte skulle klara ett omvänt Bechdeltest! Drew Barrymores anti-feministiska uttalanden om att kvinnor inte kan få allt och att hon är känslosam eftersom hon är kvinna körs över fullständigt av Babe Ruthless, Bloody Holly, Iron Maven, Eva Destruction och de andra i Hurl Scouts, roller derby-laget som Drew Barrymores regidebut kretsar kring. Ellen Page är underbar i rollen som Bliss Cavendar, tonårstjejen som dras med på skönhetstävlingar av sin mamma men som plötsligt finner sin plats på roller derby-banan, trots att hon inte har åldern inne. Filmen handlar om Bliss konflikt med föräldrarna, hur hon blir ovän med bästa kompisen och hur hon blir sviken av en skitstövel till pojkvän, men den håller även måttet som sportfilm med en riktigt spännande avslutande match mot ärkerivalerna Holy Rollers och en hel del härlig, amerikansk, tårframkallande filmsentimentalitet.

Purpurfärgen (1985)

Linus: Purpurfärgen, baserad på Alice Walkers briljanta och Pulitzervinnande bok, är i mitt tycke en feministisk klassiker och smått revolutionerande i hur den sätter svarta kvinnors berättelser i centrum. Det är en film om överlevnad, om systerskap. Om rasism, och om patriarkatet. Det är en film om Celie (Whoopi Goldberg) som växer upp i den fattiga amerikanska södern i början av 1900-talet. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och blir senare bortgift till en brutal och våldsam man, Albert (Danny Glover). Men hennes styrka växer till slut i misären. Genom andra kvinnor. Som bluessångerskan Shug Avery, den rakryggade Sophia och systern Nettie. Genom deras öden växer hennes egen ryggrad. Det är ett drabbande öde och Purpurfärgen är fantastisk. Mycket tack vare att långfilmsdebuterande Whoopi Goldberg och Oprah Winfrey gör sina livs bästa roller. De spelar kvinnor som har tryckts ner av män i hela sina liv, men som vägrat låta det krossa dem. De reser sig upp och skapar liv på egna villkor. Och jag gråter floder.

Kontakt (1997)

Magnus: Okej för att Ellie Arroway – Jodie Foster igen! – har vissa daddy issues, okej för att hon ibland måste »räddas« eller bekräftas av män… hon är ändå en driven, knivskarp forskare och visionär som vägrar att ge upp i en värld där andra gärna snor åt sig äran av hennes bedrifter. Det kan gå åratal då jag glömmer hur bra filmen är och hur mycket jag gillar den, men den är likväl en riktigt, riktigt bra science fiction-film som har minimerat fördumningen-till-förmån-för-action. Lite extra plus för att Arroway inte skildras som någon totalt förtryckt underdog utan att hon av de flesta av sina (manliga) medarbetare ses som den fullt kompetenta… tja, extra kompetenta yrkesperson hon är. Och för att hon lämnar Matthew McConaughey ensam kvar i sängen, naken och konfys.

Inte fått nog än? Här kommer 17 till!

Miss Congeniality (2000)

Julia: Sandra Bullock gör FBI-agenten som måste infiltrera Miss America-tävlingen i en »com« nästan helt utan »rom«. Istället får hon upptäcka att kvinnlig gemenskap kan vara en bra grej, typ.

Muriels bröllop (1994)

Julia: Lite på samma linje är klassikern om Muriel som som ska göra sig själv ett nytt liv där hon förtjänar kärlek och lycka. SJälvklart med Abba som soundtrack, för vad vore det annars för australiensare? Toni Collette är underbart awkward som Muriel.

Femte Elementet (1997)

Julia: Kan du tänka dig någon mer kickass än Leeloo Dallas? Nä, just det.

Wanda (1971)

Martin: Kompromisslös socialrealism om utnyttjad och förnedrad kvinna i gruvsamhälle i Pennsylvania som bryter samman och lämnar allt bakom sig. Indieklassiker som bröt ny mark i och med att Loden skrev manus, producerade, regisserade och själv spelade huvudrollen – något ingen annan amerikansk kvinna gjort förr.

Cleopatra Jones (1973)

Martin: Blaxploitation brukar inte bjuda på nyanserade eller starka kvinnoroller, men Cleopatra Jones är betydligt bättre och mindre exploaterande än många andra filmer i genren. Förvånansvärt städad och socialt medveten, inget naket, progressivt politiskt budskap. Och dessutom underhållande. Tamara Dobson är stenhård i titelrollen.

Born in Flames (1983)

Martin: Feministisk science fiction-semimockumentär med extra allt – militanta kvinnogrupper i New York som sprider sitt budskap genom piratradio, utryckande cyklistgäng som undsätter brottsoffer, studiecirklar och demonstrationer, Kathryn Bigelow i en av rollerna. Vad mer kan man begära?

The Heat (2013)

Ida: Buddy cop-komedin har varit en intill pinsamhet hundraprocentigt manlig tradition. De två omaka poliserna som tvingas jobba ihop bla bla, ni vet.  Änt-lig-hen bryts denna bisarra korvfeststradition av The Heat. Melissa McCarthy och Sandra Bullock är två genier i den här superroliga filmen i regi av Paul Feig.

Bridesmaids (2011)

Ida: Behöver kanske ingen närmare presentation. Kristen Wiig är en gudinna och det här är kanske den film jag älskar mest och har sett flest gånger. Det är i god stenåldersanda fortfarande ett statement i sig att göra en komedi med i stort sett bara kvinnor – det anses fortfarande att kvinnor inte är lika roliga som män, den marknadsfördes som »en kvinnlig Baksmällan«, och i biosalongen när jag såg Bridesmaids bestod publiken nästan bara av kvinnor.

Legally Blonde (2001)

Ida: Nej, nej! Rynka inte på finfilmsnäsan åt denna underbara film som gav Reese Witherspoon hennes definitiva genombrott som Elle. Stort minus för löjlig porträttering av en ful och klyschfeminist, men Legally Blonde är under den glossiga ytan en superhärlig, smart och rolig film som hyllar kvinnlig solidaritet och rätten att bli tagen på allvar. Bend – and snap!

Juno (2007)

Stefan: När vi ändå är inne på Ellen Page så hoppar vi raskt över till hennes genombrottsroll som den oplanerat gravida 16-åringen Juno. Vissa har problem med att Juno delvis påverkad av en pro-life-anhängare väljer att inte begå abort, men jag tycker ändå att Juno har rätten att på egen hand bestämma över sig själv, sin framtid och sin kropp, och respekterar hennes beslut.

Billy Elliot (2000)

Stefan: Det finns flera sätt att testa könsroller och utmana patriarkatet. Att som 11-årig pojke i brittisk gruvstad föredra balett framför boxning är ett alldeles utomordentligt sådant. Okej, det finns brister som det faktum att den enda pojken dansar bättre än alla flickor, och dessutom får all uppmärksamhet från läraren. Men kan det få en och annan filmtittare att höja ögonbrynen för att pojkar inte alltid måste vara grabbiga så köper jag det.

Alien (1979)

Linus: Det går inte att inte tipsa om denna feministklassiker där Sigourney Weaver spelar en av filmhistoriens största bad ass, Ellen Ripley. Hon är den ultimata kvinnliga actionhjälten som beredde väg för fler kick ass kvinnor inom film.

Före detta fruars klubb (1996)

Linus: Före detta fruars klubb samlar tre legendariska komediennes, Goldie Hawn, Bette Midler och Diane Keaton, i en rolig revenge-historia. Filmen visade när den kom att medelålders kvinnor kan göra biosuccé. Tyvärr blev det ingen uppföljare då filmbolaget vägrade betala Hawn, Midler och Keaton tillräckligt. Typiskt, och jävligt synd.

Sympathy for Lady Vengeance (2005)

Linus: I Sympathy for Lady Vengeance vill Geum-ja Lee (Yeong-ae Lee) få hämnd på mannen som satte henne i fängelse i 13 år för mordet på en 6-årig pojke. Hämndplanen är rysligt bra, och sjukt snyggt genomförd.

Thelma & Louise (1991)

Linus: I denna feministklassiker tvingas bästa vännerna Thelma (Geena Davis) och Louise (Susan Sarandon) fly från polisen efter att ha dödat en man som försökt våldta Thelma. Det är en lysande road movie om kvinnor som frigör sig från sina förtryckta liv och börjar slå tillbaka mot den våldtäktskultur alla kvinnor lever i.

Guldkompassen (2007)

Magnus: Jag sörjer fortfarande att del två och tre i Philip Pullmans trilogi inte blev filmade, trots att den film som blev var en bit ifrån perfekt. Den är ändå störtsnygg, intelligent och framför allt har den (bland många toppskådisar) Dakota Blue Richards som en perfekt Lyra Belacqua; smart, självständig, oförvägen, äventyrslysten… hon överlistar en goddamn panserbjørn, för sjutton. Bonuspoäng för att Nicole Kidmans Mrs. Coulter nu känns som en föregångare till hennes tour-de-force i Paddington.

Lianna (1983)

Magnus: John Sayles tidiga (vilket märks) film om tvåbarnsmamman (Linda Griffiths) som lämnar sin självupptagna man för en annan kvinna – eller bara för ett självständigare liv. Känslig och nyanserad undviker filmen många klyschor inte minst genom titelrollens unika blandning av osäkerhet och styrka.

Det var upplagt för Better Call Saul den här veckan. Kände att jag måste toppa med den nu, för att skriva om vilken överraskning det är att den är så uppslukande – och att det såklart inte borde vara någon överraskning med tanke på att Vince Gilligan styr serien lika engagerat som han gjorde med Breaking Bad, och på att hela teamet i stort sett är detsamma. Visserligen är storyn inte lika självklar, men det tas igen av att formen är säkrare och hantverket mer briljant än vad Breaking Bad var i början.

Dom och Doris djupa vänskap och liv i San Francisco fick så mycket förklaring, så mycket resonans, i det här avsnittet.

Men… så såg jag Looking for a Plot, senaste avsnittet av Looking, och nu är det omöjligt att ranka något annat högre denna vecka.

Första säsongen var stark, men ändå bara en startbana för höjderna den når nu – kärleks- och vänskapsrelationerna djupnar i takt med att vi lär känna rollgestalterna, och i det senaste avsnittet lärde vi känna dem rent demografiskt. Doris pappa har dött och hon tar med sig Dom och Patrick till uppväxtstaden Modesto, 15 mil inåt landet från San Francisco, för begravningen.

När trion rullar in den gamla Volvon under Modesto-bågen med stadens underbara motto »Water Wealth Contentment Health« var det omöjligt att inte minnas bilder från George Lucas American Graffiti – och precis som den filmen handlade om två highschoolkids (spelade av Ron Howard och Richard Dreyfuss) i början av 1960-talet som längtade efter att lämna stan så berättades här storyn om två Modesto-tonåringar, Dom och Doris, som bara ville ge sig i väg härifrån i mitten av 1980-talet…

George Lucas växte själv upp i Modesto och brukar säga att han antagligen hade stannat kvar i stan och nöjt sig med ett liv där (som barndomsvännen Dom och Doris träffade på begravningskaffet) om det inte hade varit för en bilolycka i tonåren… så med tanke på detta, och vad som händer i slutet av Looking-trions Modesto-vistelse (vilken chockscen!), och med tanke på att Doris pappa hette George… och med tanke på att George Lucas har berättat om sin far ungefär på samma sätt som Doris fadersbild målas upp i Looking for a Plot… så är detta på många sätt en hyllning till George Lucas? Nja, knappast, men det är uppenbart att man lånat alla dessa element från Lucas och American Graffiti för att skapa ett sammanhang att lyfta in Dom och Doris bakgrund i. Jag förstår inte att inga amerikanska kritiker fångat upp detta!

För min egen del gick tankarna också till Sons of Anarchy – Modesto nämns ju i den serien, som grannstad till Stockton där de två sista säsongerna rörde sig mycket. Detta är en fascinerande anspråkslös del av Kalifornien (ja, modest, helt enkelt) som jag gärna hade sett mer av som storydrivande film- och tv-miljökontrast mot Los Angeles. Annars är det ju mest San Fernando Valley utanför Hollywood som får uttycka den kontrasten, där de mindre lyckade manusförfattarna bor…

Dom och Doris djupa vänskap och liv i San Francisco fick så mycket förklaring, så mycket resonans, i det här avsnittet. Och jag fick tårar i ögonen flera gånger. Främst förstås under Doris fasters fantastiska tal på begravningen, som gav kött och blod åt Doris uppväxt med pappan, och gjorde pappan till en lika levande människa som alla andra i serien, trots att man bara skymtat honom i några sekunder i en öppen kista…

Looking är verkligen bland det bästa man kan se på tv just nu, Looking for a Plot är verkligen något av en American Graffiti för 2010-talet, och – för att återknyta till Better Call Saul – skulle man inte vilja se en prequel någon gång om Doris och Doms 1980-tal i Modesto?

Kjells topp-10

1. Looking (HBO Nordic/C More)
2. Better Call Saul (Netflix)
3. The Americans (FX)
4. The Good Wife (CBS/TV4 Play)
5. Critical (Sky)
6. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
7. Nashville (ABC/Viaplay)
8. Fortitude (Sky)
9. Cucumber (Channel 4)
10. Togetherness (HBO Nordic/C More)

Saras topp-10

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
3. Girls (HBO/C More)
4. Looking (HBO/C More)
5. The Voice US (NBC)
6. Alla är fotografer (SVT)
7. The Blacklist (NBC/TV3)
8. Vasaloppet (SVT)
9. Face Off (Syfy)
10. The Voice UK (BBC)

Patriks topp-10

1. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)
2. Brooklyn Nine-Nine (Fox)
3. Fool's Love (tvN/Viki)
4. Heart to Heart (tvN/Viki)
5. American Crime (ABC)
6. It's Always Sunny in Philadelphia (FX)
7. Heard It Through the Grapevine (SBS/Viki)
8. Meteor Wagon (TBS)
9. Better Call Saul (AMC/Netflix)
10. The Last Man on Earth (Fox)

Hateffs topp-5

1. Girls (HBO/C More)
2. Broad City (Comedy Central)
3. House of Cards (Netflix)
4. Last Week Tonight with John Oliver (HBO Nordic)
5. Suits (USA Network)

Björns topp-5

1. House of Cards (Netflix)
2. Better Call Saul (AMC/Netflix)
3. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
4. Girls (HBO Nordic/C More)
5. The Last Man on Earth (Fox)

Degrells topp-5

1. Kroll Show (Comedy Central)
2. Unbreakable Kimmy Schmidt (Netflix)
3. On Cinema (Adult Swim)
4. The Jack and Triumph Show (Adult Swim)
5. The Last Man on Earth (Fox)

Jimmys topp-10

1. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
2. State of Affairs (NBC)
3. Chicago Fire (NBC)
4. Person of Interest (CBS/C More)
5. Togetherness (HBO Nordic)
6. The Good Wife (CBS/TV4 Play)
7. Better Call Saul (AMC/Netflix)
8. Gifta Vid Första Ögonkastet (SVT)
9. Svenska Cupen: AIK-Hammarby (SVT)
10. Jordskott (SVT)

Denna vecka börjar jag att bevaka den andra säsongen av The X Factor New Zealand. Den första säsongen var helt ok om än inte gnistrande. Från den jurypanelen återvänder Stan Walker som är en likeable Australian Idol-vinnare och All Saints-medlemmen Melanie Blatt. De är båda underhållande och Blatt gör sitt bästa för att verka elak. De joinas denna säsong av äkta paret Natalia Kills och Willy Moon. Natalia Kills är en cool katt som till och med ber publiken att hålla käften. Willy Moon däremot är den mest humorbefriade domaren ever. Att vid 25 års ålder och med bara en halvlyckad skiva bakom sig tro att en vet bäst gällande allt blir jävligt enerverande. Vi får hoppas att talangen är bättre.

The X Factor New Zealand

Joe Irvine: Bohemian Rhapsody

Åh Jesus, det är så svårt att inte beröras av den sårbarhet han uppvisar och det gör det hela intressant på något sätt. Och han kan ju sjunga! Jag hejar!

Stevie Tonks: Still Haven't Found What I'm Looking For

Lite väl teatralt utstuderat men en stark och intressant röst och karaktär.

Sarah Spicer: Stay with Me

Äntligen en genomtänkt men inte överdriven version av den här låten. Värdigt och snyggt.

Fare Thee Well: Free Fallin

Ja, syskonband tenderar att vara präktiga men damn vilken snygg stämsång.

Joseph Emanuel: Original

Jag diggar Joseph jättemycket. Det känns så lätt, som att han har gjort detta i hundra år.

The Voice USA

India Carney: New York State of Mind

Åh, the smoothness! India har en sådan behaglig röst, men lyckas ändå hälla spänningen uppe. Me like very much.

Koryn Hawthorne: My Kind of Love

Bara 16 år och ett sådant djup i rösten. Det är något speciellt med de som kan sjunga jävligt bra på låga toner.

American Idol

Sarina-Joi Crowe: You've Really Got a Hold on Me

Har börjat gilla Sarina-Joi mer och mer då hon lägger sin starka röst på rätt saker. Hon är en eftertänksam sångerska.

Jax: Ain't No Mountain High Enough

Hon har The Dress på sig, så smart hon är! Diggar inte om-arret av låten, men hon gör åtminstone något eget.

The Voice of Ireland

Fionn Gardner vs Kathleen Mahon: Some Nights

Jag gillar inte battles då de oftast är trista, men här lyckas de båda visa att de har något.

The Voice UK

Vikesh Champaneri vs Leitita George: Under Pressure

Jag älskar hur mycket de går in för det och det låter jäkligt bra!

Autumn Sharif vs Hannah Wildes: If I Ain't Got You

Yes, me diggar! De är båda grymt bra även om Autumn känns med sjärnklar.

Lara Lee vs Kim Alvord: My Kind Of Love

Wow, så snygg duett från båda håll. Synd att båda inte gick vidare.

Under säsong 4 hade jag känslan av att The Hound och Arya Stark alltid hade kuskat runt på vägarna i Westeros tillsammans, men jag hade faktiskt glömt hur det kom sig att deras vägar korsades. Det visade sig vara ett ledord för hela säsong 3, så mycket som sätts i rörelse här som får sin slutpunkt i säsong 4, och som sedan överskuggas totalt av det blodröda bröllopet i säsongens näst sista avsnitt.

Jag tror att det är ett sådant tv-ögonblick som förändrat tv-historien, när man tittar på det i efterhand. Jag hade vänner som ringde och behövde prata. De var i chock, helt förstörda, besvikna, ledsna och arga.

Jag tror att det är ett sådant tv-ögonblick som förändrat tv-historien, när man tittar på det i efterhand. Jag hade vänner som ringde till mig efter avsnittet och behövde prata. De var i chock, de var helt förstörda, de var besvikna, ledsna och arga. Ungefär hälften av min facebook-feed var fyllda av »WTF???« och »GAAAH«, och andra hälften var dryga ^^ och öppet hånande av de som inte läst böckerna för deras chock och förtvivlan. »Jag har peppat för det här avsnittet hela säsongen« (jag kan ha sagt det), och »Hahaha, stackars er som inte visste«…

Nu när jag ser om det och kan reflektera hur serien bygger upp vägen dit så slås jag av hur jävla snyggt det är gjort. Trots att jag vet att det kommer hända, så sitter jag ändå och hoppas på att det inte ska ske denna gång. Det finns en briljant scen strax innan bröllopet där Robb och Catelyn försonas och bestämmer att Robb efter bröllopet ska marschera mot Casterly Rock och slå mot Lannisters där det verkligen känns. Det är en sådan uppenbar plantering för kommande avsnitt, komplett med pekande på kartor och flyttande av trupper. Har man inte läst boken så finns det inget som förespeglar att de som man uppfattar som några av huvudpersonerna i serien ska  mördas helt brutalt inom 30 minuter.

Vi som är härdade Buffy-fans vet hur det känns när karaktärer man gillar och har investerat i dödas, men för många måste det ha ha varit en kalldusch. Twitter fylldes av arga tweets om hur man skulle sluta se på serien, och vilken ond jävla djävul George RR Martin måste vara. Jag blandade skratt med gråt. Jag är och har varit väldigt förtjust i Robb Stark och hatade vad de gjorde mot honom, men samtidigt är det så jävla briljant uppbyggnad mot händelsen, och det ändrar dessutom hela spelplanen för säsong 4 på ett superintressant sätt. Det blev också tydligt vilka som är seriens verkliga huvudpersoner: syskonen Lannister.

Men nu lämnar vi Röda bröllopet ett tag och koncentrerar oss på vad som händer vem i säsong 3. Svepande, med känsla för ovidkommande detaljer! Häng med!

Nya personer

• Robin Hoo… jag menar Beric Dondarrion och hans muntra män.
• Thoros från Myr (jag kommer återvända till de här två) – en Röd-präst som hänger ihop med Robin Hoo… jag menar Beric Dondarrion och hans muntra män.
• Mormor Tyrell – stenhård superkvinna som borde slå sina påsar ihop med Pappa Tywin Lannister. Alla deras scener är guld-tv.
• Gilly – vildlingsflicka med nyfödd son som Sam räddar från onda Craster och en läskig White Walker. (Jag har ny respekt för Gilly efter insikten att hon traskar en sådär tjugo mil, helt nyförlöst. Jag kunde knappt gå 200 meter i mer än en vecka efter att jag klämt ur mig min unge. Och då var det ändå sommar.)
• Daario Naharis – väloljad hyrsvärdssurfarkille med välsmort munläder och ett gott öga till Daenerys.
• Ramsay Snow – Lord Boltons sadististe oäkta son, som torterar Theon Greyjoy.
• Locke (Vargo Hoat i böckerna) – Lord Boltons handgångne man, hugger av Jaime Lannister hans högra hand och skickar Brienne i strid med en björn.
• Jojen och Meera Reed – slår följe med Rickon och Bran på deras resa norrut. Jojen leder in Bran i övernaturlighetens värld.
• Mance Ryder - den sanne kungen av norden. Kungen på andra sidana Muren.
• Blackfish Tully och Edmure Tully – farbror och bror till Cately.

Säsong 3 sammanfattad

• Starks åker på pumpen, big time.
• Lannisters tror de har saker under kontroll – men drabbas av Lex Joffrey.
• På andra sidan havet vandrar messias, slavarnas befriare med drakar i följe.
• Det går jättedåligt för Nattväktarna. Alltså, seriöst – jättedåligt. De blir dödade av white walkers. Typ alla.
• Ygritte och Jon sexar och gör slut, medelst pilar.

Först några funderingar:

Är det ett grepp eller bara negligens att vissa karkatärer liksom släpps i det stora hela? Bra exempel i säsong 3 är hela storyn med Thoros från Myr och Robin Hoo… jag menar, Beric Dondarrion och hans muntra män, som framställs som rätt viktiga för storyn och planeras som en stor grej och sedan aldrig mer dyker upp igen. Samma sak med Rickon som efter att han och Bran skiljs åt bara försvinner fullständigt. Kommer han tillbaka? Kommer vi få se fler muntra män? Och vad hände egentligen med Silvio Forell? Släpper de karaktärer på grund av att George RR Martin hanterar sina skapelser som en arg treåring härjar med sina stackars sönderklippta, nedklottrade barbiedockor, eller för att de helt enkelt har för många storytrådar? Det är faktiskt en sak jag blir galen på. Sluta göra lösa ändar i så fall! Våga avsluta nån slags berättelse. Det gäller både seriens skapare och böckernas författare. Dude, you have a serious problem with finishing stuff, man.

 Men vi bryter ned det lite i mindre beståndsdelar genom att gå huvudperson för huvudperson.

 STARKS

Jon gör säsongens mest omtumlande resa. Från tillfångatagen av Ygritte och undercover hos vildlingarmén, till sexatlet i mysig grotta. (Seriöst, varför är den inte mer välanvänd? Om man lever i ett land av snö och is och så finns det ett sjuckert spa på en plats. Borde inte en liten stad växa fram där? Eller i alla fall ett Yasuragi eller något.)

Bran besätter sin varg, besätter Honor, och tar sig genom hemlig gång (vilken tur den råkade finnas där) för att söka rätt på korpen med tre ögon.

Man får reda på att Jon är en jävel på oralsex och att han och Ygritte faktiskt älskar varandra. De klättrar över muren (en scen där jag satt med handen för ögonen mestadels, ej höjdrädd, men sjukt rädd för att falla från höga höjder om ni förstår skillnaden), och ser ut över landskapet arm i arm. Tyvärr hamnar de i konflikt med varandra över en hästuppfödares rätt att leva eller inte, och Jon tvingas fly tillbaka mot muren. Han jagas i fatt av Ygritte som sätter flera pilar i honom. Han tar sig med nöd och näppe till Castle Black där han genast anklagas för att vara en förrädare. Ygrittes ansiktsuttryck när hon inser att han väljer nattväktarna framför henne krossar mitt hjärta.

Bonus vid muren: Den fina relationen som växer fram mellan Sam och Gilly. Tyvärr ej viktig för det stora hela berättandet, så jag lämnar det därhän – jo! förresten, en plantering om att drakglas är det enda som kan döda White Walkers, men det är allt.

Bran och Rickon fortsätter norrut. Men efter ett tag skiljs deras vägar åt. Rickon får man sen inte se alls på hela säsong 4 sedan. Som en fis i rymden. Bran påbörjar dock sin fysiska resa bortom muren, och sin eteriska resa in i det magiska och mystiska Westeros. Han besätter sin varg, och han besätter Hodor. Han, Jojen och Meera Reed (och Hodor såklart) tar sig genom hemlig gång (vilken tur att den råkade finnas där) för att söka rätt på korpen med tre ögon.

Robb och Catelyn spenderar hela serien med att göra upp krigsplaner och långsamt försonas efter att ha blivit osams i säsong 2. Hänger i Riverrun efter att Catelyns far dött. En favoritscen som berättar så mycket om karaktärerna Edmure och Blackfish, hur Edmure försöker få fyr på faderns likbål och misslyckas med tre pilskott, för att sedan otåligt bli bortknuffad av sin farbror som utan att ens sikta får fyr på likbålet. Robb övertalar Edmure att gifta sig med den Frey som han själv skulle ha äktat för att få flytta sin armé över Freys bro (igen). Freys accepterar motvilligt och bjuder till bröllop som hela Starks-gänget. It's a trap skriker inte admiral Ackbar och således blir Robb, Catelyn och Robbs fru brutalt mördade efter att bröllopet genomförts. The Blackfish kommer undan. Bröllopet är känt som »The red wedding« och kanske ett av de mest traumatiserande tv-ögonblicken i tv-seriens historia.

Arya blir tillfångatagen av Robin Hoo… förlåt, Beric Dondarrion och hans muntra män och tvingas se på hur hennes vän Gendry först tar värvning i Beric Dondarrions muntra guerilla för att sen bli såld till Melisendre. Hon flyr från Dondarrion och blir tillfångatagen av The Hound som precis innan blivit frisläppt av frihetskämparna pga vann duell om sin eventuella skuld som mördare. The Hound och Arya rider således mot Riverrun för att äntligen bli återförenad med sin familj, för att hamna mitt i eftermatten av det röda bröllopet. Roadtrippen med The Hound som ska sluta i en klippskreva i säsong 4 har påbörjats.

Sansa… vad gör Sansa? Jo! Hon blir tvångsgift med Tyrion Lannister och spenderar hela säsongen med rödgråtna ögon och ledsen min. Kom ihåg att vi får vänta ända till säsong 4 innan hon förvandlas till Dark Sansa. GRAAAAHHHH!!!!

 LANNISTERS

(Det är i säsong 3 som syskonen Lannisters verkligen blir huvudpersoner i serien. Ett slags huvudpersoner man inte känner så mycket sympati för, som är obehagliga och onda, men som man ändå inte kan låta bli att heja på på grund av så jävla intressanta och välskrivna karaktärer.)

Tyrion får fan. Han räddade Kings Landing men blir förpassad till ett tornrum och utsedd till Master of Coin, vilket mest innebär att han inser att Westeros skattkammare är mer än tömd och att kungariket är skyldig den fruktade Järnbanken enorma summor pengar. Sedan blir han tvångsgift med Sansa Stark, som han dock är rätt snäll mot (även om hon inte uppskattar det), men hamnar i klistret med Shae. Jag hade glömt att hon i säsong 3 faktiskt uppriktigt verkar älska honom, och hennes hjärtskärande gråt när han gör slut med henne ser äkta ut.

Det är nu Jaime Lannister går från antagonist till protagonist och vi förlåter honom för hans barnamordförsök i säsong 1 och hans brutala mord på sin unge kusin i säsong 2…

Men den som får mest fan är Jaime Lannister. Vargo Hoat hugger av hans hand efter att han och Brienne blir tillfångatagna av Lord Boltons män. Han blir naturligtvis oerhört traumatiserad av detta, men blir ändå lite hjälte när han efter att ha blivit släppt ändå rusar tillbaka för att rädda Brienne, som de klätt upp i rosa klänning, gett ett träsvärd och släppt in en levande björn i en arena. Han återförenas sen med sin syster, som inte mottar honom på det sätt han hade väntat (en aning kallt, va?) och återgår som kungens livvakt. Dock ifrågasätter alla honom på grund av hans brist på högerhand och pappa Tywin mest av alla. Det är nu som Jaime Lannister går från antagonist till protagonist och vi förlåter honom hans barnamordförsök i säsong 1 och hans brutala mord på sin unge kusin i säsong 2. Korta och förlåtande är vi tittares minnen. Vi ska till och med förlåta honom för ett gråzonsligg/våldtäkt med Cersei i säsong 4. Mest för att Brienne tror på honom.

Tywin knäpper alla på näsan och spenderar tid med att munhuggas med farmor Tyrell, något som jag skulle kunna spendera en hel seriesäsong med att titta på. Jag tänker att de är lite som om McGonnagall och Magneto skulle mäta sina krafter i ord, patos och ränksmideri. Tvingar in sina barn i oväntade och jobbiga äktenskap, Cersei med Ser Loras Tyrell och Tyrion med Sansa Stark.

Cersei tappar greppet om Joffrey fullständigt och försöker få sin fars godkännande. Hon konfronterar honom, och säger att han är blind för hennes goda sidor på grund av hennes kön. Hon känner sig hotad och utmanövrerad av smarta Margaery Tyrell, som vinner undersåtarnas hjärta genom sin helyllepersona, välgörenhet och allmäna godhet.

Joffrey är mest antagonist i denna säsong också. Bästa scen – när han får rapporten om det Röda Bröllopet och nästan kissar på sig av nöjdhet. Spenderar säsongen med att klå upp horor (och döda dem för att skrämma Tyrion), bli manipulerad av Margaery och även sin morfar. Laddar för sitt storslagna bröllop.

GREYJOYS

Theon blir torterad av Ramsay Snow och blir kastrerad och nedbruten. Ramsay skickar sedan hans avklipta don till Theons far som raskt gör Yara till ny arvinge. No fucks given.

 TARGARYENS

Fortsätter sin väg mot frälsarskapet. Befriar slavarna i eunuckarmén »The unsullied« som är superlydiga, supertränade soldater. Går i gång på att vara slavarnas befriare och de svagas beskyddare. Skjuter upp att åka över havet. Får finaste slutscenen när hon blir buren av befriade slavar som kallar henne Mhysa (moder). Träffar Daario Naharis och påbörjar deras samarbete/romans. Blir räddad av gamle trotjänaren Barristan Selmy (Cersei avskedar honom från kungsgardet när Joffrey blir kung i säsong 1 för att ersätta honom med Jaime)

 BARATHEONS

Stannis slickar sina sår på Dragonstone, fattig och utan armé, och när Riddaren af Löök återvänder till honom och försöker varna honom för Melisendre fängslar han honom för förräderi. Melisendre hämtar dit Gendry för att offra honom till den röde guden, men han blir räddad av Daavos (som nu blivit fri). Melisendre får en vision (lägligt nog efter att hon läst det meddelande som Nattväktarna skickat ut om den stundande zombieinvasionen, plus vildlingsarmé på fart mot Muren) om att det är norrut som Stannis öde ligger.

Dödslistan

• Robb Stark
• Catelyn Stark
• Robbs fru
• Tusentals nord-soldater
• Roz – mördad av Joffrey
• Orell, warg och örnviskare (dödad av Jon)
• Mormont – Nattväktarnas ledare
• De andra två ledarna för legosoldatkompaniet Second Sons - halshuggna av Daario Naharis och skänkta som gåva till Daenerys
• Sjuukt många slavägare
• Killen som stal Aryas svärd i säsong 2 (dödad av Arya)
• Jävelmånga bönder och sånt
• Robin Hoo… jag menar Beric Dondarrion, men han återuppstår
• Vildlingar som ramlar från Muren
• osv osv

Vad har jag missat? Förbisett? Negligerat?

Diskutera i kommentarerna! Här är det okej med bokspoilers, så långt som serien kommit, men undvik att spoila framtida grejor! Kör!

Game of Thrones säsong 5 har premiär på HBO i april.

Om cirka tre veckor är dags för sommartid igen. Då kommer vi som vanligt att ställa fram klockan en timme och förlora en timmes sömn. I USA gjorde man detta redan i går, vilket Last week Tonight with John Oliver tog upp i nattens program. De ställde sig frågan: »Hur är detta fortfarande en grej?« Det är some funny shit, det här…

Det gör alltså ingen skillnad alls? Och självklart är allt tyskarnas fel! Dags att lägga ner det här med sommartid?

Innehåller spoilers om Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2, avsnitt 11, Aftershocks.

Agents of S.H.I.E.L.D. är tillbaka efter uppehållet, och allt är underbart! Först och främst har Adrianne Palicki som spelar Bobbi Morse blivit en del av huvudensemblen medan Brett Dalton som spelar Ward verkar ha »degraderats« till återkommande gästskådis (han fick i alla fall ingen credit i detta avsnitt). Självklart val med tanke på att Ward inte precis behövs i vartenda avsnitt längre, medan Palicki är grym.

Även om superkrafter har funnits i serien hela tiden så är det kul att några återkommande karaktärer nu har dem.

Skye sitter i karantän efter att ha utsatts för terrigenesis. Även om ingen är säker på hur gasen påverkat Skye, så har Raina (Ruth Negga) det desto värre. Hon försöker tårögd övertala Cal (Kyle MacLachlan) att återställa hennes utseende på något sätt, men det går inte. Hon är uppgiven och försöker begå självmord, men räddas/förs bort av den ögonlösa snubben (från förra avsnittets cliffhanger) som tydligen kan teleportera. Han utsattes också för terrigenesis i Kina på 1980-talet, och då var det Skyes mamma (Dichen Lachman) som lärde honom kontrollera sin förmåga.

Även om superkrafter har funnits i serien hela tiden, så är det kul att några återkommande karaktärer nu har dem. Bättre det än att superkrafterna ständigt representeras av sporadiska gästkaraktärer.

Och så har vi ju Skyes nya tillstånd. Fitz ljuger för resten av gruppen och säger att hon är oförändrad för att hon ska få komma ut från sin påfrestande karantän, men i själva verket har något hänt hennes DNA. Varje gång hon blir upprörd, så börjar saker omkring henne skaka. Hon är som jag tidigare nämnt baserad på en karaktär som kan skapa jordbävningar. Skye känner att något är väldigt fel med henne, men Fitz försäkrar henne om att hon bara är annorlunda, inte fel. Mitt hjärta slår volter!

Våra agenter är dock väldigt splittrade. Mack (Henry Simmons) känner att Tripps död är Coulsons fel eftersom han tvunget skulle jaga underjordiska städer i stället för att strida mot HYDRA, Coulson håller inte med, och det blir ett stort gräl. Gänget kommer dock samman igen över en plan som ska slå ut flera viktiga HYDRA-chefer i USA. S.H.I.E.L.D. håller ju den nu döda Whitehalls högra hand Bakshi fånge, så de tänker låta honom leda dem till vem han än har att rapportera till.

I avsnittets roligaste scen håller de på att transportera Bakshi när deras bil plötsligt rammas av en långtradare, det blir en shoot-out där May slår onödiga volter, och när hon skjuts ropar Coulson: »You'll never take us alive!« Ja, om man nu ska iscensätta en falsk räddning så kan man ju lika gärna ha kul när man gör det.

Detta var ett starkt premiäravsnitt (man får väl ändå kalla det premiär?) som drev handlingen och karaktärerna i nya, intressanta riktningar, med kul actionscener och stora känslor. Dessutom Kyle MacLachlans tvära kast mellan glada danser och våld. Vad mer kan man begära?

Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 2 går på Kanal 11 med några veckors fördröjning.

Vanligtvis skulle jag inte rekommendera Saturday Night Live Korea till någon – om denne någon inte tycker att stora bröst är det absolut roligaste som finns – men så gjorde de den här 50 Shades of Grey-parodin… och jag tvingas till ett undantag!

Honom skulle man inte vilja springa på i en mörk gränd med en ljuskälla. Eller vad säger ni?

AMC satsar rejält på den nya The Walking Dead-spinoffen som det har surrats om ett tag nu. Kanalen nöjer sig inte med en säsong, utan man beställer två säsonger direkt.

Den första säsongen kommer redan i sommar och består av sex avsnitt. Säsong två planeras komma under 2016.

Spinoffen, som ännu inte har fått något namn, kommer att utspelas i Los Angeles och fokusera på nya rollfigurer och nya storylines. Skådespelare som är klara för medverkan är Cliff Curtis (Gang Related), Kim Dickens (Sons of Anarchy), Frank Dillane (Harry Potter and the Half-Blood Prince) och Alycia Debnam Carey (Into the Storm).

Hur pepp är ni?

Apart Förlag ger TVdags läsare 15 procents rabatt fram till 12 april! Ange rabattkoden TVDAGS.SE i Apartshoppen. Albumen Radhuseffekten och Ingen återvändo motsvarar ungefär där vi är i tv-serien.

Har du frågor om The Walking Dead?

Vi har bett Johan Kimrin på Apart Förlag – som ger ut The Walking Dead som seriealbum i Sverige – att svara på frågor om serien. Mejla dina frågor till twd@tvdags.se så vidarebefordrar vi dem till Johan. Efter säsongsfinalen publicerar vi era frågor och Johans svar.

Nu kör vi i gång veckans cirkel!

Innehåller spoilers för The Walking Dead, säsong 5, avsnitt 13, Forget.

Björn: Sniper-Sasha!

Per: Ja, hon var tuff! Jäkligt snyggt hur hon satte ett skott i pallet på walkern för att impa på Senatorn i förra avsnittet – men sen blev det meltdown för henne på festen…

Sara: Hon behöver få ur sig lite aggressioner tror jag. Men jag är så på hennes sida när hon skriker: »That's what you worry about!?« Sällan har kallprat framstått som mer kallpratigt.

Stefan: Ja, det kändes lite som fruarna i Stepford.

Per: Precis. Hon har gått från kannibalism till The Stepford Wives, klart det är svårt att anpassa sig.

Jag – frustrerad?

Per: Sasha var grym… men jag tyckte nog att Carol ägde avsnittet! Scenen med lillpojken i förrådet!!

Björn: Carol och kakpojken! Mm, bästa jag sett på tv i år. (Nu har jag sagt det om x antal scener i olika tv-serier, men nu menar jag det…)

Per: Den scenen är en av topp 5 i hela serien någonsin!

Jag gillar i alla fall den här lilla glidningen mot att det är »våra« som plötsligt är de oberäkneliga, de hotfulla.

Björn: Jupp, blir omslagsbild!

Per: Jo, men The Walking Dead är bättre än på länge. Mycket starka avsnitt nu!

Sara: Älskade även hennes replik om att det bästa med Alexandria är att hon får vara osynlig igen. Den osynliga medelålders kvinnan… Starkt!

Björn: Ja! Och vi ba: du är inte osynlig för oss, Carol!

Stefan: Inte med de blommiga kläderna i alla fall!

Björn: Hahaha.

Per: Hehe. Älskar hur hon helt gått upp i rollen som harmlös hemmafru. Så skickligt!

Daniel: Fint också hur den där rädslan åtminstone jag kände i förra avsnittet, att hon faktiskt på riktigt var på väg att snabbt falla tillbaka in i något sorts underdånigt hemmafru-läge, bara var ett väl iscensatt skådespel.

Sara: Fin bromance mellan Daryl och Aaron också. Hästscenen… Och rörande när Daryl sa: »Jag har ju inget annat för mig«, om jobberbjudandet. (Han kan säkert passa på att leverera lite brev med den där hojen också!)

Finduslasagne på matsedeln.

Björn: Hojen! Hade glömt att han var biker. Mitt f.d. biker-hjärta smälte lite. Hoppas han bygger ihop en hoj av skräpet före säsongsavslutningen.

Per: Lär!

Daryl med motorcykeldelar och BFF.

Stefan: Man tycker att Daryl borde blivit hårdare under zombietiden, men han blir ju bara mjukare och mjukare.

Per: Det var rörande att se hur otroligt glad han blev, där i garaget. Apropå fina scener: när Rick och Jessie kysstes på festen. Ömsint och stillsamt.

Björn: Och när Carol sköt zombien med ett gäng skott: »Vi kan ju inte komma hem utan att ha skjutit.« Ja, Rick… Vilken Casanova!

Sara: Det var väl mest Rick som kysstes. Men ja, fint!

Björn: Precis! Hon gjorde ju ingenting!

Per: Jo, men hon ville ju… Ovant för Rick att vara sexbomb. Till och med Senatorn blev alldeles till sig! (Eller var det i förra avsnittet?) Det här var kanske ett svagare avsnitt än förra, men det säger mer om hur otroligt bra avsnitt 12 var.

Daniel: Lite trist att de tar den enkla vägen ut bara och så tydligt visar att Jessies make är ett svin, dels den där scenen på verandan i förra avsnittet och så nu när han snäste av henne så fort hon öppnade munnen på festen. Det blir så svart och vitt, ingen moralisk konflikt gällande Ricks agerande överhuvudtaget.

Björn: Precis, det är lite väl breda penseldrag.

Stefan: Tyckte att det var ett ganska tråkigt avsnitt när jag såg det, men rackarns vad många bra scener de fick in i det!

Björn: Jag tyckte att det var super. Men, ärligt talat var det nog till 99 procent för Carol-scenen.

Sara: Väldigt tydligt nu, skiftet mellan det orubbliga »vi och dom« som det var från början och det lite mer komplicerade vänskapsbandsbildandet… Nästan larvigt symboliskt med de röda A-som-i-Alexandria-stämplarna. (Nån hade ju karvat in ett rött W för »walker« i pannan på en stackare.)

Björn: W har vi sett tidigare. Torso-zombierna, bland annat, va?

Per: Just det. Vad har vi på W-zombierna?

Björn: Hahaha, »vad har vi på…«-grejen kan vara det roligaste jag vet.

Per: Hehe.

Sara: Daryl börjar vackla i lojaliteten, Michonne är mjukare än nånsin, Rick har blivit kär… Snart är det bara Carol och Sasha kvar som skeptiker.

Per: Precis. Michonne är väl den som allra starkast vill ingå i ett nytt sammanhang.

Slutfäktat för Michonne?

Sara: Ska vi gissa att något barn kommer att lägga vantarna på Carols eller Ricks insmugglade vapen och nåt hemskt kommer att hända? Så kan vi få en fin politisk vink om amerikanska vapenlagar också.

Per: Ah, intressant spår!

Björn: Något barn som kommer skjuta någon? Ja, jäklarns.

Per: Apropå Michonne, tänkte ni på att hennes nya polisuniform var märklig? Söm i ryggen med en massa snören? Hade hon pimpat den själv? Känns inte som standard attire. Stor stryprisk när man ska fånga bovar.

Sara: Jag tolkade det som att hon hade gjort en snabb Project Runway-makeover på den eftersom den var för stor för henne.

Björn: Mm, så tänkte jag med om jackan. Men fan, någon skräddare borde väl finnas tillgänglig?

Per: Så var det nog! Michonne är för stolt för att gå till någon skräddare, hon är mer DIY.

Sara: De håller det fortfarande väldigt öppet om hur många som bor där egentligen och vad de kan.

Stefan: Ja, allt känns fortfarande väldigt skumt…

Per: Saknar överblick, hittills har vi väl bara sett runt 15 pers samtidigt i bild? Det är konstigt, statister är väl inget att spara in på?

Björn: Jättemärkligt! Roligt att Abe blev rejält på örat.

Per: Haha, ja. Bästa scenen med honom på länge.

Sara: Det gänget har verkligen inte fått någon funktion att fylla ännu i och med de nya förutsättningarna. Har varit väldigt mycket fokus på kärntruppen.

Per: Nej, verkligen inte. Rosita har knappt haft några repliker de senaste två avsnitten.

Stefan: Eller han geniet [Eugene] som skulle till Washington.

Stefan: Ja, eller Maggie för den delen…

Per: Saknar också Maggie! Hon fick ju bli nåt slags infrastrukturminister med Senatorn, men har alldeles för lite att göra.

Sara: Prästen då, är han ens kvar?

Skulle snälla bullmamman Carol och snygge polischefen Rick ljuga för ett barn?

Stefan: Honom såg man ett par sekunder… eller om det också var i förra avsnittet.

Björn: Glenn fick säga åt Noah att han kunde glömma att han fick pysa från festen. Glenn växer nu men jämfört med tidigare säsongerna är han väldigt anonym.

Per: Jo, men vi får kanske ge oss till tåls. Nu var det trojkan Carol-Rick-Daryl i fokus.

Björn: Ger mig lätt till tåls. Min favorit-trojka!

Sara: Jag gillar i alla fall den här lilla glidningen mot att det är »våra« som plötsligt är de oberäkneliga, de hotfulla. De som kan ställa till det för de »goda«, vanliga människorna.

Per: Gillar det också! Och hur fort det gick, på två avsnitt, att flytta våra sympatier så att vi nästan »hejar« på de snälla Alexandriaborna. Och får ont i magen när Rick har en gömd revolver under polisjackan.

Stefan: De »våra« har träffat på så många luriga skojare där ute så de har ju all rätt att vara misstänksamma.

Per: Självklart! Vore konstigt om de inte var helt uppfuckade. Egentligen är ju Sashas reaktion den enda raka. Spåret som vi var inne på förra veckan, att nu är det våra hjältar som hotar friden och kan förstöra idyllen, känns alltmer sannolikt.

Daniel: Samtidigt är det ju uppenbart att Alexandriaborna är väldigt naiva – som att de tror sig kunna bygga upp ett välfungerande samhälle utan att ens ha någon som håller koll på omgivningarna från vakttornet. Tjenare.

Sara: Man undrar ju när och hur (och för vem) ungen kommer att skvallra på Carol.

Björn: Absolut, Ricks skiter-det-sig-så-tar-vi-över-mentalitet är otäck och samtidigt så otroligt tv-mässig. Hoppas att ungen säger något till Rick – konstapeln! – och Rick ba: jag kan bara bekräfta det Carol sa. Käften, kiddo, eller trädet mitt i natten…

Per: Haha! Rick: »Jag ska ge det högsta prioritet«, och ingen tror ungen. Skulle snälla bullmamman Carol och snygge polischefen Rick ljuga för ett barn?

Björn: Läskigare än The Babadook!

Stefan: Men vad spännande! Tror inte det dröjer särskilt många avsnitt innan det brakar loss. Redan avsnitt 14 kommer något att hända!!

Per: Jag tror du har rätt! Det börjar redan eskalera.

Sara: Japp. Inte mycket vattentramp nu!

Björn: Bara tre avsnitt kvar av säsongen…

Per: OMG!

Sara: Hjälp.

Björn: Det är alldeles för lite.

Stefan: Hmm… tre avsnitt… det kan ju vara så att de ska knalla runt och känna av varandra i två till.

Per: Shit pommes. Befarar en riktigt smarrig säsongscliff!!

Björn: Vad gillade ni när Rick gjorde det där handen-på-varsin-sida-om-plåten-grejen med zombien i slutet? Mysigt!

Veckans zombie är … andra-sidan-plåten-zombien.

Sara: Haha, det var fint!

Per: Otroligt fin scen! Som om han längtade ut, till den enda verklighet han förstår…

Stefan: Javisst ja! Precis efter han hälsat på Jessie genom att hålla upp A:et och därefter hålla handen på pistolen. Och så zombien på andra sidan plåten… Vilken avslutning!

Björn: Fick lite ont i magen när Rick visade upp sin stämpelhand – samhörigheten. Inom tre avsnitt kommer hennes snubbe bli rejält gramse.

Casanova-Rick.

Per: Djävulskt snygg slutbild. Bra låt också, vad det nu var?

Stefan: Låten är Bee Gees. Spicks & Specks heter den.

Stefan: Veckans zombie: Andra-sidan-plåten-zombien.

Per: Tack Stefan! Det var nära ögat att det inte blev någon veckans zombie alls.

Sara: Tänk, snart kanske vi får ett avsnitt helt utan veckozombie.

TWD-cirkeln återkommer nästa vecka med nytt eftersnack. Skynda till kommentarsfältet nu!

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes och visas med en veckas fördröjning på Kanal 9, söndagskvällar kl 22.

Mansbebisar över hela världen bölade och bajsade på sig i blöjan när det blev klart att det skulle bli en ny Ghostbusters-film – med kvinnliga spökjägare.

Tänk om kvinnorna skulle mensa ner Ghostbusters-overallerna, prata om barnlängtan och trösta sig med chokladglass i högkvarteret?

»Vi vill inte ha spökjägare som drivs av östrogen!« gnälldes och grinades det, den fjärde skådisen Ernie Hudson frågade upprört »vem vill se kvinnor? Inte fansen i alla fall!« och bajset rann ur dessa mansbarnstjärtar i takt med snyftningarna när de tänkte på hur deras älskade films minne skulle besudlas. Tänk om kvinnorna skulle mensa ner Ghostbusters-overallerna? Tänk om de skulle vilja prata om barnlängtan och trösta sig med chokladglass i högkvarteret?  Och hur skulle tjejer bekämpa spökena, hallå med sina små nymanikyrerade frökenhänder och sitt dåliga sinne för matte eller?!

Men ni kan torka era tårar och byta blöja på er själva nu mansbarn – härliga Sony har berättat att det ska komma ännu en ny Ghostbusters, nu med killar i rollerna! Hurra! Det var väl för skönt att höra.  Änt-lig-en får vi se lite killar fronta blockbusters! Som vi väntat!

Channing Tatum ska producera och ryktet säger att han själv ska spela en av spökjägarna, och man vill ha Chris Pratt i en av de andra rollerna.

Här ska mjölkas pengar ur franchisen, och skit i att Paul Feig inte ens börjat filma med sin supercast, för här ska bildas ett nytt företag inom Sony som ska heta Ghostcorps. Ivan Reitman, de ursprungliga filmernas regissör, och Dan Ackroyd ska sitta i ledningen. Tillsammans är de ansvariga för den nya nya mans-Ghostbusters där Joe och Anthony Russo (Captain America: The Winter Soldier) ska regissera och Drew Pearce (Iron Man 3) ska skriva manuset. Channing Tatum ska producera och ryktet säger att han själv ska spela en av spökjägarna, och man vill ha Chris Pratt i en av de andra rollerna. Det snackas om att det ska vara någon slags Batman Begins »så började allt«-historia.

»Paul Feig’s film will be the first version of that, shooting in June to come out in July 2016. He’s got four of the funniest women in the world, and there will be other surprises to come.« Säger Reitman.

»Fyra roligaste kvinnorna i världen«, ja, notera att det inte är »fyra av de roligaste personerna i världen« för alla de roligaste i världen är som vi alla vet män och kvinnor ska vara jävligt glada om de får vara med och leka lite grann på nåder.

Nya gubb-och-grabb-Ghostbusters beräknas komma 2017. Tack Sony för att ni visat världen att även män kan vara ghostbusters och grattis alla mansbebis-lipsillar därute, nu  är allt som det ska i vara i världen för er.

Igår blev det en bricka gin & juice på redaktionens eftermiddagsfika, när det stod klart att TVdags belönats med hederspriset på Internetworlds årliga prestigelista över Sveriges 100 bästa sajter. Att vara »bland de hundra« smäller kanske inte så högt för en redaktion som känner sig ensamma på toppen, men motiveringen uppskattade vi verkligen:

»För deras trendsättande journalistiska bredd som förenar djupt nörderi med bländande stilistisk förmåga, för deras oslagbara stab av närmast öververkligt begåvade skribenter, för deras oöverträffade känsla för nyheter och snackisar såväl som djuplodande diskussioner och pregnant analys, och för den makalöst snygga och innovativa designen som slår det mesta i webvärlden på fingrarna i ren briljans – allt detta har gjort TVdags till en sajt av internationell toppklass med närmare 10 miljoner unika besökare i veckan och gör att de mer än väl förtjänar vårt hederspris.«

Sedan visade det sig visserligen att denna motivering, som redaktionens ständige toastmaster Per Perstrand hade ställt sig upp och högläst, var författad av honom själv. Men det var inte förrän han kom fram till det där med »10 miljoner« som vi anade oråd!

Tack till Internetworld, tack till The Hollywood Foreign Press Association, och framför allt tack till er som läser! Vi jobbar oförtrutet vidare för att göra TVdags till den enda sajten du behöver på internet.

Till och med inom den alternativa amerikanska humorscenen är komikern Brent Weinbach en udda fågel – svår att definiera, svår att fånga. Hans absurdistiska humor har drag av Andy Kaufman och hans torra deadpan påminner stundtals om Steven Wright, men hans satsmelodi kan plötsligt glida över i ett slags tillgjord latinodialekt eller övergå i en mjuk viskning.

Filmens surrealistiska vändpunkt, när Brent besegrar sina demoner och hittar sig själv, är ett oförglömligt förlösande ögonblick.

Fysiskt är han kontrollerad – lite tillknäppt, disciplinerad, stram – men med något odefinierat bubblande under ytan, både ilska och glädje, en konserverad energi som plötsligt kan ta sig oväntade uttryck. I intervjuer ger han så dödsallvarliga och noggrant avvägda svar att man kan tro att han är en alien som precis landat på jorden och prövar sig fram med olika fraser. Det är inte så konstigt att en del betraktare blir osäkra på hans avsikter – är han en supersarkastisk hipster, en tillgjord persona eller bara genuint annorlunda? Vad vill han egentligen?

Men vad spelar det egentligen för roll när det han gör är roligt? Fantastiskt roligt, till och med, med en helt egen röst. Weinbachs alster innefattar allt från traditionell standup och inspirerad medverkan i webbserier som Pound House till egengjorda kortfilmsprojekt, som den extremt barnförbjudna Ultimate Drumming Technique och hans osannolika infomercial Gangster Party Line – två verk så märkliga att det är svårt att ens beskriva dem på ett rättvist sätt.

I Don't Dance är ännu en av Weinbachs kreationer, en ganska ambitiös kortfilm som tillhör det mest tillgängliga och publikvänliga han gjort. Filmen är inte, som man skulle kunna tro, en hyllning till Compton's Most Wanted dansvägrar-anthem från 1991. I stället är det en historia om Brent (Weinbach), en försynt ung man som gillar att vara ute och roa sig, men som förblir sittande när hans sällskap ger sig ut på dansgolvet. Inte för att han inte kan dansa, utan för att han inte vill. Anledningen är en mörk hemlighet som han inte önskar avslöja för någon.

Detta blir utgångspunkten för en charmig, skruvad version av den klassiska mot-alla-odds-filmen där en introvert nybörjare tinas upp av en erfaren läromästare: Brent träffar en danscoach som uppmuntrar honom att släppa loss och hänge sig åt dansen, att frigöra sig från blygsel och sociala komplex. Hur tror ni det går?

I Don't Dance är full av små stämningshöjande detaljer och kärleksfulla referenser till andra filmer i samma anda, som The Karate Kid, Flashdance och Dirty Dancing. Dessutom är den hippt och smakfullt musiksatt med såväl Dâm Funk-osande retroboogie som Super NES-låtar. Örnögda komedinördar kan spana efter cameos av bland andra Natasha Leggero och Moshe Kasher. Och filmens surrealistiska vändpunkt, när Brent besegrar sina demoner och hittar sig själv, är ett oförglömligt förlösande ögonblick. Känn på den symboliken, Freud.

Det blir tre premiärer den här veckan: En romcom, ett melodrama och en tv-film. Den senare är den första av fyra som koreanska public service-kanalen KBS kommer köra under våren. Den kommer sändas i en relativt nyskapad drama-slot på fredagar där de tidigare sänt lågbudget-serier som inte riktigt passar in i de vanliga primetime-slotarna.

Unkind Women som jag tidigare skrivit om har haft premiär på Viki nu i USA. Greppa närmsta VPN-stege och klättra över muren!

Först ut i sloten var ungdomsdramat High School – Love On och nu senast sändes nyligen avslutade spionthrillern Spy där. Sloten skapades troligen för att konkurrera med de framgångsrika serier kabelkanalen tvN sänt på fredagar och lördagar, och där de tre stora kanalerna – KBS, MBC och SBS – traditionellt sänder underhållningsprogram.

Unkind Women som jag tidigare skrivit om har haft premiär på Viki nu i USA. Greppa närmsta VPN-stege och klättra över muren! Jag har hunnit se tre avsnitt och jag tror det kommer bli bra.

Vidare till veckans premiärer:

Super Daddy Yul

Genre: Romans, komedi, drama.
Handling: Cha Mi-rae är en ensamstående mamma som får veta att hon – på grund av en sällsynt cancer – har ett år kvar att leva. Hon söker då upp sin gamla pojkvän Kim Yul och försöker göra om idioten till en bra far för sin dotters skull.
I huvudrollerna: Lee Dong-gun, Lee Yu-ri, Lee Re, Seo Ye-ji, Seo Jun-young.
Manus: Kim Gyeong-se, efter webserien med samma namn av Lee Sang-hoon och Jin Hyo-mi.
Regi: Song Hyun-wook.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje fredag och lördag, 16 avsnitt.
Premiär: 13 mars.
Svensk visning: Ingen ännu, men det kommer garanterat snart.

The Queen's Flower

Genre: Melodrama.
Handling: Lena Jung är kändiskock med sitt eget tv-program och hennes make är den förstfödde sonen i en stenrik familj. Vad maken inte vet är att Lena för många år sedan övergav sin dotter för att satsa på karriären, och nu är dottern tillbaka och förståeligt arg.
I huvudrollerna: Kim Sung-ryung, Lee Sung-kyung, Yoon Park, Lee Jong-hyuk.
Manus: Park Hyun-joo.
Regi: Lee Dae-young, Kim Min-shik.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje lördag och söndag, 50 avsnitt.
Premiär: 14 mars.
Svensk visning: Ingen ännu, men det kommer garanterat snart.

Staying Quiet

Genre: Drama.
Handling: Chan-soo är en ensamstående far och polis och en medelmåtta som tror att han en dag kommer belönas om han bara ligger lågt och inte gör något väsen av sig. Men hur kan han ligga lågt när hans dotter plötsligt försvinner?
I huvudrollerna: Lee Moon-sik, Lee Joo-seung, Chae-bin.
Manus: Son Se-rin.
Regi: Kim Jong-yeon.
Sändning: Fristående 90-minutersfilm.
Premiär: 13 mars.
Svensk visning: Kommer läggas upp på KBS Worlds YouTube-kanal den första helgen i april.

När Kobra inleder en ny säsong i kväll så är den genomgående tråden blodröd. Det handlar om skräck och om hur man skrämmer en publik som sett allt. Går det ens, undrar allas vår kulturkofta Kristofer Lundström. Med håret gråare än någonsin ger han sig ut på jakt efter det nya svarta.

En bra skräckfilm vill sällan skrämmas, den bara presenterar ett verklighetstroget scenario som skrämmer – för att det är så verkligheten ser ut.

Utgångspunkten är intressant. Vad är skräckfilm? Vad är underhållning? Var går gränsen för skräckfilm som underhåller och skräckfilm som bara är motbjudande? Kan det motbjudande vara underhållande?

Själv tycker jag att den bästa skräckfilmen är den som använder sig av verkligheten som grund för att skrämma oss tittare, fast kanske inte med just det syftet. En bra skräckfilm vill sällan skrämmas, den bara presenterar ett verklighetstroget scenario som skrämmer – för att det är så verkligheten ser ut. Som Fabrice Du Welzs »tsunamithriller« Vinyan, där Emmanuelle Béart och Rufus Sewell ger sig ut på en hjärtskärande jakt efter sin förlorade son. Eller Paul Hyetts The Seasoning House, eller Gregory Wilsons The Girl Next Door. Mentala slagskott som känns i magen långt efteråt.

Det är med just en sådan här film som veckans Kobra inleds: The Babadook. I ett stillsamt reportage – har inte Kobra blivit nästan innovativt icke-innovativt på senare tid? – åker man till Sydney för att intervjua regissören Jennifer Kent. Som möte sett är det underhållande, som intervju sett inte lika lyckat. Lundström ställer tröttsamt självklara frågor – »Such a scary world out there, why would you like to make a horror movie?« – men har ändå tur med svaren, tråkigt nog öppnas det inte upp för samtal om filmens mest intressanta aspekt – glappet mellan mor/son och huruvida sonen har Aspergers eller ej? Jag har inte läst en enda intervju med Kent där hon får den frågan. En förmildrande omständighet är i alla fall den digra mängd filmklipp det bjuds på, både från The Babadook och dess förlaga, kortfilmen Monster.

Ni har kanske hört talas om McKamey Manor, det lilla spökhuset i San Diego där 17 000 besökare står på kö för att brytas ner till gråtande bebisar? Här är allt tillåtet. Allt.

Vidare så blir det creepypasta, spökhistorier på nätet, med Jack Werner. Möte med Al Capones vålnad och en Kristofer Lundström nedbrottad av en galning med säck över huvudet…

Ni har kanske hört talas om McKamey Manor, ett litet spökhus i San Diego där 17 000 besökare står på kö för att brytas ner till gråtande bebisar? Här är allt tillåtet. Allt. »Spökena« torterar, verbaliserar och dränker besökarna med insekter. Helt utan safe-word. Läskigt som i en panikattack, alltså inte speciellt underhållande. Man kan kanske dra gränsen här? Jag vet i alla fall en som håller med mig, Kristofer Lundström. Jag har alltid gillat honom, nu tycker jag även synd om honom. »Is this funny?« Brr, nästa vecka handlar Kobra om att runka, förhoppningsvis då snäll onani och inte som I Human Centipede 2: med taggtråd.

Kobra har säsongspremiär på SVT1 i kväll kl 22.

Dark Sansa. Stora drakar. Faceless men. Känner ni peppen?

Jag känner peppen!

Game of Thrones kommer till C More och HBO Nordic 13 april.

Den femte säsongen av Game of Thrones kommer att få simultan premiär i 170 länder samtidigt som den sänds i USA, söndag den 12 april kl 21 lokal tid. Det betyder att HBO Nordic kommer att visa världspremiären kl 03, svensk tid, den 13 april.

Hela säsong 5 kommer att visas simultant i hela världen, varje vecka. Så den som är nattmänniska (eller morgonmänniska?) har en del att se fram emot under våren.

Häromdagen släpptes en ny trailer inför premiären:

Kommer ni att se premiären samtidigt som jänkarna?

Jag minns inte första gången jag läste om Eloise, den lilla lillgamla flickan som bor ganska ensam på lyxhotell, med sin barnflicka och sin mops och sin sköldpadda. Men jag älskade henne mer eller mindre omedelbart, och jag älskade henne lika mycket när jag återupptäckte henne i mer eller mindre vuxen ålder. Hon är precis lagom odräglig och respektlös och lite, lite ensam.

Jag är inte ensam om att ha funderat på en Eloise-teckning som tatuering, för att det är fina illustrationer med lite pilutta i… Lena Dunham har gjort detsamma.

Illustrationerna av Hilary Knight är förstås en lika stor del av charmen som berättelsen i sig. Svartvita stökiga scener och detaljer, med röda små tillskott här och där, både som dekoration och ibland som fantasi. Jag är helt klart inte ensam om att ha funderat på en Eloise-teckning som tatuering, för att det är fina illustrationer med lite pilutta i.

En som till exempel har det är Lena Dunham. Och det kanske är sant, kanske inte, att den är en av anledningarna till att hon lärde känna Knight. Oavsett vilket så har hon nu gjort en dokumentärfilm om deras vänskap. Och jag är jättenyfiken på den, även om jag inte riktigt förstår exakt vad den kommer att innehålla. Kanske kommer jag att störa mig på Dunhams självmedvetna närvaro, kanske kommer jag störa mig på att hon ska bevisa sin egen udda-het.

Men kanske är det precis så det är. Hur mycket jag än må himla med ögonen åt hennes påstående att hon är Eloise (det är det jag som är, ingen annan fattar på riktigt) så är det just precis det som är grejen. Privilegierad, självupptagen, självmedveten. Och helt utan skam i kroppen. Vuxna må förfasa sig, men jag kan inte annat än gilla en barnbok som lär flickor den läxan.

It's Me, Hilary: The Man who drew Eloise kommer till HBO Nordic den 24 mars.