Nu är det dags för SVT att berätta ytterligare sex hitlåtars historia, och den här omgången handlar det om det svenska musikundret. Och vem passar då inte bättre att vara först ut än Björn Skifs, svensk pops första USA-etta 1974. Dessutom har han legat etta med Hooked on a Feeling två gånger, i och med soundtracket till Guardians of the Galaxy.

Det är oerhört underhållande, och själva historien – framför allt inslagen från Blue Swedes USA-turne – är så kul att man önskar att någon ville göra en långfilm om den.

Personligen gillar jag originalet med B.J. Thomas bättre men varken den eller Jonathan Kings novelty-version (det var King som adderade det där ooga-chakandet som intro) blev någon större hit. I stället var det Bengt Palmers envisa arbete som tog låten till Billboardtoppen ett par år senare, något som Björn Skifs jämför med att »vinna OS utan att träna«.

Som vanligt är det oerhört underhållande, och själva historien – framför allt inslagen från Blue Swedes USA-turné – är så kul att man önskar att någon ville göra en långfilm om den. Storyn om den galna scenografen, det specialbyggda vikingaskeppet som var för stort att ta med, och »det lilla... ha... det lilla vikingaseglet, ha ha«, som Björn Skifs själv skrattar fram. »Allting var ju bara Spinal Tap, alltså.«

I kommande avsnitt får vi se Army of Lovers, Ace of Base, The Cardigans, Icona Pop och Eagle-Eye Cherry. Inte missa!

Hitlåtens historia sänds på SVT1 med start i kväll kl 21:30.

Andra säsongen av Alla är fotografer börjar med Johan Rheborg och Henrik Schyffert i bakåtstupa ryggläge. Bildligt talat, alltså, då de två hobbyfotograferna väljer att lägga sig platta inför den genuskritik den första säsongen fick efter bland annat Rheborgs fotosession med sin dotter och sängporträttet av Pernilla August. Som svar döper de första avsnittet till Den manliga blicken, ger varandra varsin genusfokuserad fotoutmaning och bjuder in sin enligt egen utsago »värsta fiende« Tomas Gunnarsson, aka Genusfotografen.

De både hobbyfotograferna lägger sig platt för genuskritiken, döper nya säsongspremiären till »Den manliga blicken« och bjuder in sin »värsta fiende« Genusfotografen.

För den som torrt påpekar att ett sätt att öka jämställdhetsfaktorn i ett tv-program också skulle kunna vara att ha med en kvinna eller två: Jodå, de slår även hål på några myter om reklamvärldens genusförutsättningar med hjälp av Nina Åkestam och coachas i kvinnligt och manligt maktkroppsspråk på bild av Emilia Bergmark-Jiménez.

Det är ett briljant motdrag. För trots att man kan häpna lite över hur oreflekterade de verkar ha varit kring detta innan, och även om programmet i sitt korta format stannar i de grundaste genusfoto-1A-farvattnen, finns något oemotståndligt avväpnande i duons till synes helt uppriktiga kapitulation. De landar måhända inte i något revolutionerande: de slutgiltiga bilderna och diskussionen kring dem blir inte mer än svepande, men vägen dit är både underhållande och upplysande.

»Jag behöver bara vara här«, säger Tomas Gunnarsson när Henrik Schyffert ska plåta underklädesreklam och genast förutser Gunnarssons invändningar mot den stereotypt könade ljussättningen. Med den kommentaren sätter han också fingret på de ifrågasättande glasögonens betydelse. Med sin blotta närvaro skruvar han Schyfferts blick, och däri ligger kanske programmets kärna. Målet kan inte vara att göra Schyffert & Rheborg och alla tittare på köpet genuscertifierade fotografer. Att fullödigt skildra den komplexa problematiken kring »den manliga blicken« och samtidigt göra lite skojsig tv på 28 minuter är en orimlig uppgift. Men att lyfta medvetenheten är det inte. Det är ändå där någonstans vi måste börja.

»Jag behöver bara vara här«, säger Tomas Gunnarsson när Henrik Schyffert ska plåta underklädesreklam…

I övrigt är det ljuvligt att se hur generad Schyffert blir när han ska försöka fotografera de manliga modellerna i ömsint lekfulla »kvinnoposer«. Han fnittrar hela tiden och väser till slut till Gunnarsson: »Varför är det så roligt!?«

Kanske hittar han ledtrådar till svaret i kommande avsnitt, då de utforskar sig själva ytterligare. Poängen med den andra säsongen är nämligen att den ska vara allvarligare, personligare och gå djupare än den första gjorde. Bland annat kommer de att försöka gestalta ett smärtsamt barndomsminne och fånga äkta kärlek på bild.

Hur djupt de kommer att kunna gräva återstår att se, men i det här fallet är även en början god nog.

Alla är fotografer har premiär i kväll i SVT 1 kl 21.

De senaste tio åren har borgerliga politiker och lobbyister ständigt återkommit med idén om ett slags »nattväktarstatens« public service, vars bärande tanke är att det inte kan vara statens uppgift att jaga tittarsiffror med rena underhållningsprogram – och i praktiken fått stöd även från vänsterdebattörer. Som efter SVT-premiären av Under samma tak igår. Kritiken mot SVT:s alltför »kommersiella« utbud är lika monumental nu som efter varje ny SVT-satsning på lättsammare underhållning. Förra gången handlade det om SVT Flow-realityserien Gift vid första ögonkastet, dessförinnan om lekprogram som Peter Settmans Minuten och dokusåpor som Ung och bortskämd.

SVT måste göra realityserier av samma skäl som TV3 och TV4 måste göra dem. Gör man det inte på dagens kommersiella tv-språk skapar man i stället en irrelevant, odemokratisk stats-tv för eliten.

Vad alla dessa åsiktsmaskiner till höger och vänster har gemensamt (och i det här avseendet agerar verkligen både politiker och kulturredaktörer som just åsiktsmaskiner) är ett perspektiv så ytligt att det är utbytbart mot ointresse. Tyvärr dock ett väldigt högröstat ointresse. Till höger vill man skära kostnader, få bort licensavgifter, säkerställa att SVT inte får otillbörlig fördel gentemot marknadens kommersiella aktörer samt EU-anpassa via förhandsgranskning; till vänster ägnar man sig snarare åt eldfängd efterhandsgranskning med stående krav på mindre kommersialism; DN:s Johan Croneman börjar bjäfsa som en tv-ålderns Jan Myrdal varenda gång Peter Settman eller ett dokusåpa-grepp siktats i den statsfinansierade etern. Och samma sorts finkulturella åsiktsmaskiner som i åratal hyllat fransk och tysk tv:s självförtroende att hålla sig med litterära långkörarmagasin, och som förfasade sig när SVT en gång gjorde om Filmkrönikan, tycker nu plötsligt (på sociala medier i går) att Kobra och Babel har fått rulla för länge och borde bytas ut mot nya programformer… Alltså inget annat än tillfälligt löst tyckande som överhuvudtaget inte bottnar i några seriösa resonemang, allraminst om public service.

Låt oss backa bandet till just SVT-realityserien Ung och bortskämd och lektävlingen Minuten, som gick 2011–2012. Det var exakt samma antidebatt då: Varför, frågade sig Croneman och resten av riddarna runt kulturredaktionsborden, skulle SVT sänka sig till cyniskt kommersiella effektsökerier? Croneman formulerade då den linje han, och många med honom, håller fast vid alltjämt: att ingen kan förvägra programmens rätt att existera till glädje för en miljonpublik – men att det inte är SVT som ska (behöva) göra dem, utan de redan till sin natur cyniskt kommersiella reklamkanalerna.

Detta stora missförstånd har kortslutit debatten sedan dess.

Men den enda, raka sanningen är att SVT måste göra realityserier och underhållningsprogram av precis samma skäl som TV3 och TV4 måste göra dem.

Ung och bortskämd var egentligen ett brittiskt koncept, Young, Dumb and Living Off Mum, skapat av BBC som alltid varit och alltjämt är SVT:s stora förebild och isbrytare genom de ständigt föränderliga moderna public service-farvattnen. Så om man ska kritisera SVT:s (och BBC:s) förhållningssätt till public service bör man förstå vilka avvägningar som faktiskt görs, och varför; vilka de avgörande skillnaderna är mellan Gift vid första ögonkastet och Paradise Hotel; och framför allt vilka reella folkbildnings- och demokrati-parametrar som är public service-spelplanens hörnstolpar.

Centralt i detta är att SVT måste vara relevant för hela befolkningen, vilket i sin tur innebär att mycket av kreativiteten och nytänket måste ägnas åt att trygga en återväxt. SVT måste vara ständigt relevant för alla målgrupper, vilket i synnerhet betyder ungdomar. SVT får inte tappa generationen som vuxit ur Barnkanalen och tenderar att säga »SVT« med en fnysning. Få uppgifter kan sägas vara lika mycket public service som att fortsätta prata med de yngre generationerna. Och gör man det inte på dagens kommersiella tv-språk skapar man i stället en irrelevant, odemokratisk stats-tv för eliten.

Så varför var det rätt av SVT att göra ett lekprogram som Minuten?

För det första var det ett ovanligt billigt program – och att för de pengarna få en lead-in till kl 21 som drar 1,6 miljoner tittare var i sig en lysande public service-affär. Hur ofta reflekterar svenska kulturredaktörer över betydelsen av lead-ins, undrar jag? Och med lead-ins bör man ju i dag alltmer avse även en SVT Play-miljö där en populär dokusåpa kan omges av smart curerade länkar till annat programinnehåll. Det är en kraftfull metod att hålla kvar, och bygga relationer med, ungdomar och unga vuxna.

Ända sedan den första trailern damp ner på Youtube för ett par månader sedan har jag sett fram emot Will Fortes Last Man on Earth. Mer än något berodde min förväntan på att det såg ut att vara en ovanligt ambitiös komediserie – och sådana är vi inte direkt bortskämda med.

Ensamheten biter sig in. Från att tidigare ha mobbat Tom Hanks för att ha börjat prata med en skrumpen rugbyboll i Cast Away till att själv sitta och supa med ett helt entourage av bollar med tuschansikten i en tom bar.

Premissen är dock simpel: ett virus har utplånat hela världen förutom en skäggig jävel vid namn Phil Miller. Han roamar runt i USA med en stulen långfärdsbuss och försöker handskas med det faktum att han är helt själv på denna gigantiska landmassa. Inga tröttkörda vänskapskonstellationer i generiska lägenheter så långt ögat kan nå, bara en Galifianakis-liknande vuxenbebis och hans depraverade ensamhetsturné.

De inledande 20 minuterna följer denna mall till punkt och pricka. Vi ser Phil leva ut sina vildaste fantasier under flera månader. Han går till affären i bara kallingarna, fyller en pool med margarita, spränger sportbilar i luften och spelar akvariebowling med vattenmeloner. Väl till ro i lyxvillan som har blivit hans näste tar han fram en dammig flaska rödtjut och pratar till gud: »This is a $10 000 bottle of wine… and that’s a $400 sip.«

För att pusha frosseriet till nya nivåer toppar han glaset med lite spraybar fulcheddar också – bara för att han kan.

Men så småningom biter sig ensamheten in. Från att tidigare ha mobbat Tom Hanks för att ha börjat prata med en skrumpen rugbyboll i Cast Away till att själv sitta och supa med ett helt entourage av bollar med tuschansikten i en tom bar. Phil ber till gud att han ska skicka honom en kvinna att röra. När det inte händer (och hans skyltdockeragg går itu) drivs han till vansinne. Ensamheten är monumental i det  här läget. Vore det inte för den spralliga musiken skulle jag på riktigt tro att hans självmordsförsök skulle gå vägen.

Det slår inte direkt gnistor mellan Carol och Phil. Hon vill gå på toa med rinnande vatten medan han föredrar att bajsa rätt ner i sin pool.

I stället ser han rök i fjärran. Kör dit i ilfart, hittar ett tältläger tillhörande någon, sniffar på dennes bh och svimmar när hon harklar sig bakom honom. Han vaknar skräckslagen upp av Carol Pilbasians mun-mot-mun-metod och helt plötsligt är han inte längre ensam. Borde nog ha sett den komma, men jag blev ändå överraskad av att man spelade ut idén om att Phil är den sista levande människan på jorden så fort. Det som inledningsvis kändes som en komedi med nästan Asimovska förtecken blev precis till något slags extremernas romcom – och jag gillar det ändå en hel del.

Det slår inte direkt gnistor mellan Carol (briljant spelad av Kristen Schaal) och Phil (Will Forte). Tvärtom, de avskyr varandra och hur de väljer att leva sina respektive liv. Hon vill gå på toa med rinnande vatten medan han föredrar att bajsa rätt ner i sin pool. Hon lyder trafikregler, han kör gladeligen bil rätt genom köpcenter. De är varandras diametrala motsatser, men djupt inne verkar båda inse att de måste fortplanta sig för att inte mänskligheten ska dö ut. Det hela utvecklar sig till en slags inverterad Adam & Eva-story. Hon odlar saftiga, röda tomater som står i bjärt kontrast till Phils destruktiva chipsdiet. Han väntar tills natten kommer och så äter han av dem tills skägget är fullt med tomatrester. Den förbjudna frukten är utbytt mot förbjudna grönsaker och ett väldigt charmigt motsatsförhållande är satt i spel. Jag längtar redan efter mer.

The Last Man on Earth sänds på amerikanska Fox.

Ja, herregud. I dagens Nyhetsmorgon fick Jenny Strömstedt en idé om att woka ostbågar! Ja, ostbågar! Det gick rätt okej i början, men när hon skulle stila lite och kasta bågarna i luften så ballade det ur rejält…

Nu brinner det ingenstans…

Kämpa Jempa!

Grey Gardens, bröderna Maysles dokumentär från 1975, är en märklig kultklassiker. Den följer de, ja, excentriska Big och Little Edie, Jackie Onassis faster och kusin, som bor i ett nästan overkligt chanserad skugga av sitt forna lyxhem. (De är alltså excentriska även om de inte längre är rika; om huset låg någon annanstans än i Hamptons skulle de bara vara galna.)

Är den för påträngande, är den ett tragiskt porträtt av tragiska människor? Eller ett skönt porträtt av någon som valt att skita i allt? Kanske alltihop.

Det är lite svårt att veta hur man ska känna när man ser den. Är den för påträngande, följer den huvudpersoner som inte riktigt förstår vad det är som händer? Eller är den ett tragiskt porträtt av tragiska människor? Eller ett skönt porträtt av någon som valt att skita i allt? Kanske alltihop.

Nu får den i alla fall ett snabbt varv på vita duken igen, på Film Forum i New York, i en nyrestaurerad version. Vi hoppas på en snabb spridning av visningsmöjligheter, inte minst streaming! Oavsett version så rekommenderas den, om ni inte sett den.

Sedan är det en smaksak om man också vill se spelfilmen från 2009, med Drew Barrymore som Little Edie, där läskigt trogna återskapanden av scener ur originalet paras med föreställda återblickar.

Jag älskar stock photo-skämt. Bildgoogla »office party» eller «happy workers" och du får upp hur många stock-bilder som helst, alla med samma utseende: lagom snygga men väldigt glada människor i lediga kontorskläder, en heterogen grupp med både mångfaldstänk och åldersblandning men nästan komiskt generiska och sterila. Ett bra stock photo med härligt leende, robotliknande kontorsslavar förgyller det tråkigaste jobbmail, så länge mottagaren är med på nyheterna.

Så vi glömmer själva filmen som lär vara smörja – ännu ett bevis på att Vince Vaughn verkligen, verkligen behöver rädda sin karriär med True Detective…

Detta har marknadsföringsavdelningen på Fox tagit fasta på, och teamat upp med stock photo-leverantören Getty Images inför USA-premiären av Unfinished Business på fredag. En komedi om en chef (Vince Vaughn) och hans två underhuggare (Tom Wilkinson och Dave Franco) på ett litet kämpande företag som ska på Viktig Jobbresa till Europa för att skriva på ett avgörande kontrakt, men allt spårar ur på vägen då det blir bdsm-klubb och fylleslag och Sienna Miller som ondskefull chef för en stor elak corporation.

Manus av Steve Conrad (The Secret Life of Walter Mitty, The Weather Man) vilket kunnat vara lovande – om inte regissören Ken Scotts senaste film hade varit Vince Vaughn-fiaskot Delivery Man, och trailern inte hade varit helt fruktansvärd.

Så vi glömmer själva filmen som lär vara smörja – ännu ett bevis på att Vince Vaughn verkligen, verkligen behöver rädda sin karriär med True Detective – och kikar på reklamen, som är klart inspirerad. Wilkinson, Franco och Vince Vaugh poserar i typiska och snyggt kliniska stock photo-scenerier. Se hela bildsviten här.

Unfinished Business har USA-premiär i morgon.

»Supermodel of the world« sjöng RuPaul på sin största hit på 1990-talet. Och det stämmer in på mina tidiga favoriter i den nya sjunde säsongen av RuPaul's Drag Race. Aldrig tidigare har tävlingen haft så »fishy queens«, alltså som kan passera som kvinnor. Miss Fame är kanske den mest modellsnygga deltagaren ever. Och kaxiga Violet Chachki lyckas både vara supercool och dras med gröngölingsjukan att tro att en redan är bäst i världen. I övrigt är det den vanliga blandningen av comedy queens, showgirls, några lantisar, några veteraner, men knappt någon spejsad queer kid in drag. Jo, Max, men hon är ingen ny Alaska direkt.

Det är ju styrkan med RuPaul’s Drag Race – att bakom allt glitter, fejkbröst och tio lager smink så finns blödande queerhjärtan.

Det som slår mig efter att ha sett säsongens två första avsnitt är att jag inte riktigt kan finna några frontrunners som förra säsongens stand outs Bianca Del Rio och Adore Delano. Men kanske är det bara bra. Då får alla chansen att överraska mig. Till exempel så visar sig Miss Fame inte vara den stöddiga bitch som hon framstår som i början, utan visar upp en betydligt mer sårbar sida när hennes svagheter som showgirl blottas. Och det är ju styrkan med RuPaul’s Drag Race, att bakom allt glitter, fejkbröst och tio lager smink så finns blödande queerhjärtan som vittnar om en homofob amerikansk verklighet.

Den största förändringen i den sjunde säsongen är annars att Santino Rice har kickats från juryn och att Queer Eye-profilen Carson Kressley och roliga Ross Matthews har blivit nya domare. Det är en direkt uppryckning då gamla Project Runway-tvåan Santino Rice aldrig tillförde särskilt mycket. Både Kressley och Matthews är roliga och Kressley har ju dessutom stor modeerfarenhet (och ganska tacky sådan vilket borde passa här). Tillsammans med gästdomare som Mel B, Kathy Griffin, Tamar Braxton och John Waters lär det bli roligare än någonsin i domarpanelen.

Jag älskar RuPaul’s Drag Race, det är fortfarande världens bästa och tuffaste talangtävling, och jag tror att den sjunde säsongen kommer att bli riktigt bra. Men jag märker lite tendenser av att talangpoolen inte är lika stor som tidigare. Det är lite väl många småanonyma deltagare, fler än tidigare säsonger, och jag hade önskat mig fler utropstecken som Sharon Needles en gång var. De där deltagarna som utmanar både de andra deltagarnas och de hängivna tittarnas uppfattningar om vad drag är och kan vara. Som RuPaul själv säger »We are all born naked, the rest is drag«, så det finns ju allt utrymme att gå bananas.

RuPaul’s Drag Race sänds på Logo i USA. Tidigare säsonger har sänts på Kanal 11 i Sverige.

Här är första bilden på Lena Dunham i Scandal – se ovan, till vänster. Kul att hon är lite lik looken hon hade när hon dök upp i en Scandal-spoof på Saturday Night Live för ett år sedan (bilden till höger)!

Avsnittet heter It's Good to be Kink och sänds den 19 mars i USA. Dunham spelar en kvinna som hotar att avslöja pikanta sexhemligheter hos Washingtons politiska maktelit.

Läs mer, och se ytterligare några foton, hos The Hollywood Reporter.

Londonpolisens kommunikationsdirektör har sparkats och ersatts av Instagrams (!) före detta head of communications (spelad av amerikanska Brit Marling), efter att hon hållit ett TED Talk om »360-degrees communication« som förfört högsta polischefen (James Nesbitt)… Hennes tes är att inget kan tystas ned, allt måste ut för att kunna kontrolleras, vilket förstås krockar med poliskårens tidigare kultur.

Babylon är rentav ett slags 2010-talets The Wire, som dock skådar framåt i stället för tittar bakåt. Det är en polisserie, ingen kriminalserie.

Detta är utgångspunkten för Peep Show-författarparet Jesse Armstrongs och Sam Bains moderna mästerverk Babylon, vars 75-minuterspilot regisserades och producerades av Danny Boyle. Och jag tvekar inte att tillerkänna Babylon en potential som ett slags 2010-talets The Wire, men då främst därför att den är så diametralt olik David Simons episka Baltimore-berättelse: där The Wire tittade bakåt och såg hopplöshet skådar Babylon framåt och ser möjligheter; där The Wire slutade med en epilogsäsong om den gamla journalistikens svanesång börjar Babylon i det nya mediesamhället. Det är en polisserie, men ingen kriminalserie. Den skildrar nämligen inte hur Londonpolisen löser kriminalfall utan hur den löser PR-problem och en alltmer svårstyrd mediabild av sin verksamhet. Under seriens gång blir man – hur ska jag beskriva känslan? – imponerat utmattad av den kaosstyrda komplexiteten vilket kulminerar i seriefinalen, avsnitt 7, som återskapar London riots.

Danny Boyles flamboyanta regi är kanske pilotavsnittets svagaste länk, då personregin brister en smula (dialogpsykologin känns mer utelämnad till skådespelarna och inte lika tajt som när Chris Morris regisserade Armstrongs och Bains Four Lions). Men det blir bättre under avlösande regissörer därefter, och är ändå marginell kritik i relation till hur Boyle samtidigt skapar seriös spänning med den centrala krisen i avsnittet, jakten på en twittrande psyksjuk seriemördare som på kort tid skjuter ner slumpmässiga offer ute på gator och torg, däribland en polis.

Efteråt kommunicerar James Nesbitts stenhårt rutinerade commissioner ut ett internt tack för ett »good job, well done, with supreme professionalism«, men där det vi sett snarare varit en enda lång följd av komplext krockande agendor och mänskliga-faktorn-misskommunikation på katastrofens rand. I en särskilt förskräckande sekvens tjafsar fältbefälet och kommandocentralen om ifall de ska köra Skype eller Facetime, och där fältet försöker visa läget genom att via den failande videolänken hålla upp en annan laptop framför den första laptopen i mörkret…

Babylon är fullständigt gränsöverskridande mellan drama och komedi och hamnar bitvis rätt nära The Thick of it och Charlie Brooker i fråga om politisk edge och skrattspegel (både Armstrong och Bain har skrivit The Thick of it-episoder; Armstrong även för Brookers Black Mirror), men också med en väldigt egen, nagelbitande dramanerv. Skildringen av splittrat dysfunktionella strukturer i det nya digitala kommunikationssamhället är helintegrerad i det dramat.

Hela första Babylon-säsongen finns på C More Play från i dag samt på Filmnet, med tablåpremiär på C More Series i morgon kl 22.

Någon mördar kvinnor på båda sidor av Atlanten, begraver dem levande en halvmeter under jord med ett rör att andas igenom, i alla fall hälften av dem, den andra halvan mördas direkt, och när så sker sticks blommor ner i den andra kvinnans andningsrör, täpper till luftvägen, kväver även dem. Det har något med Hades och Persefone att göra, eller Hades and Persephone som Michael Nyqvist skriver i sökrutan eftersom det är internationell flärd på den här serien, en koppling till den grekiska mytologin så krystad att jag bara känner apati när Dominic Monaghans New York-polis förklarar den för sina svenska kollegor. Men okej, mördaren tillber Hades och denne kräver offer i form av unga, blonda, blåögda kvinnor. Bra upplägg.

Svensk-tyska samproduktioner har ett uselt track record, från Prusseluskan i Pippi Långstrump till Kommissarien och havet, och 100 Code lyfter inte den nivån.

Nej, pilotavsnittet av den tolvdelade kriminalserien 100 Code är tyvärr inget vidare. Svensk-tyska samproduktioner har ett uselt track record, från Prusseluskan i Pippi Långstrump till Kommissarien och havet (minns ni?), och denna satsning, som ursprungligen skulle få premiär på Kanal 5 i Sverige och Sky Deutschland i Tyskland men som HBO Nordic sedan köpte första visningsrätten till, framstår utifrån de första 43 minutrarna bara som ett blekt försök att mjölka ur Nordic Noir-konceptet. Storyn kring de mördade kvinnorna känns konstruerad, de omaka snutarna som föses samman trots att de hatar varandra har vi sett tiotusen gånger förut (och jag förstår inte ens varför de ogillar varandra, antipatin verkar finnas där mest för att det hör till) och draget att låta Michael Nyqvist spela en kille som heter Mikael, börjar inte det kännas lite gjort?

Det är inte det att något i det första avsnittet egentligen är uselt – eller jo, en del dialogpartier mellan de svenska skådisarna är faktiskt där och nosar – men hela produktionen känns så … ja, avslagen är nog ordet jag söker. Det bränner aldrig till, och inte ens de många vykortsvyerna över vår huvudstad orkar spraka, som har de inte riktigt vetat vilket ben de ska stå på – Stockholm noir eller Stockholmsmys eller kanske lite båda så att det mest blir ingenting?

Manuset är skrivet av tidigare Oscarsvinnaren Bobby Moresco (manuset till Crash), och denne kunde i en intervju i Metro förra sommaren ses säga »Jag bryr mig väldigt lite om plotten jämfört med rollfigurerna« gällande 100 Code. Utifrån vad vi får se av rollfigurerna i första avsnittet känns det inte särskilt betryggande för fortsättningen.

Att plocka in en internationell »stjärna« i en förhoppning att göra serien mer gångbar utomlands, känns inte det väldigt gammaldags? Lite som när de plockade in Mark Hamill för att spela skurken i Hamilton.

Men det som stör mig mest med första avsnittet av 100 Code är nog det här med engelskan och Dominic Monaghan. Att plocka in en internationell »stjärna« för att motivera att serien till stora delar ska utspela sig på engelska i en förhoppning att göra den mer gångbar utomlands, känns inte det väldigt gammaldags? Lite som när de plockade in Mark Hamill för att spela skurken i Hamilton. En grej med framgångarna för skandinaviska krimserier som Brottet och Bron var ju att de struntade i sådant där larv och väldigt tryggt placerade sig i det danska och det svenska och fokuserade på bra, engagerat berättande med väl utmejslade rollfigurer, utan ett till synes ängsligt behov av att spajsa till det med lagom internationell kryddning.

Jag hoppas att de håller bättre koll på ingredienserna när vi rör oss framåt, för annars finns det risk att det här blir en hederlig gammal europudding.

100 Code börjar streamas på HBO Nordic i dag. Senare i år visas serien på Kanal 5.

»You flew the Gullfire over Leningrad, didn't you?«

Få filmreplikar har haft samma inverkan på min syn på filmkonsten. När Lee Van Clef i rollen som fängelsedirektör Bob Hauk ställer frågan till antihjälten Snake Plissken i John Carpenters Escape from New York är det som en hel värld öppnar sig under fötterna på tittaren. Mellan repliken och de två männen hägrar plötsligt en historia som inte har något alls – men samtidigt precis allt – med historien som ska berättas att göra. För mellan Snake Plisskens flygning över Leningrad och där vi i publiken befinner oss när repliken yttras finns en hel värld, en värld som ramar in Escape from New York och gör dess universum större, rikare.

Chappie är en hjärtevärmande historia om en av science fiction-genrens konstigaste socialrealistiska familjekonstellationer.

Dagens storproduktioner från Hollywood tummar ofta på den principen, att låta sina berättelser ta form i en levande värld. Istället stirrar sig manusförfattare och regissörer blinda på sina protagonister och antagonister och deras företag. Det som existerar utanför är på sin höjd scenerier. När Sydafrikanske regissören Neill Blomkamp släppte sin kortfilm Alive in Joburg 2006 var det därför slående hur en fantasivärld stod i fokus. När långfilmsdebuten District 9 kom tre år senare använde den samma värld, med flyktingläger för utomjordingar, suspekta säkerhetsföretag och olika nyhetssändningar, för att berätta historien om en liten del, byråkraten Wikus van de Merwe, av en mycket större helhet.

Hugh Jackman (här iklädd Fjodors nackfjun från Ebba the Movie).

När Blomkamp några år senare följde upp filmen stod återigen en framtidsdystopi i fokus med Elysium som en tillspetsad allegori över klassamhället. Matt Damons forne biltjuv, numera arbetare vid löpande bandet på ett cyniskt megaföretag kastades där olycksaligt in i en arbetsplatsolycka och tvingades resa till till samhällets toppskikt på en rymdstation i jordens omloppsbana. Med en budget nästan fyra gånger så stor som Disctrict 9:s var det kanske inte heller konstigt att Blomkamps andra långfilm lade betydligt större tonvikt vid protagonistens framfart än debuten.

I nya filmen Chappie – även den delvis baserad på en av Blomkamps tidiga kortfilmer – uppstår därmed även ett slags syntes mellan hans två tidigare sci-fi-alster. Historien inleds, precis som District 9, med ett antal iscensatta nyhetssändningar och intervjuer av mockumentärt slag. Vi stiftar bekantskap med ingenjören Deon Wilson på företaget Tetravaal som utvecklat polisrobotar till ett framtida Johannesburgs hårt ansatta polismyndighet. Vi ser honom hysa förhoppningar om att utveckla mer avancerad artificiell intelligens och vi skymtar hans rival, ex-militären Vincent Moore – som dessutom drivs av ständigt orimliga och halvdant underbyggda motiv – spelad av Hugh Jackman i hockeyfrilla. Bistra sociala förhållanden och cyniska företag, allt tycks sig likt i Blomkamps bleka men fascinerande världssyn.

Chappie och Yo-Landi rullar runt, dock ej bland mjuka kuddar.

Men i Chappie finns även ett tvärt kast. Genom två kriminella figurer spelade av rap-rave-gruppen Die Antwoord – vars karaktärer dessutom bär duons artistnamn, Ninja och Yo-Landi – sätts Blomkamps dystopiska berättande i ett nytt ljus. När Deon Wilson lyckas med bedriften att i skymundan installera sin nydanande artificiella intelligens i en kasserad polisrobot faller nämligen roboten i händerna på de två småskurkarna. En händelseutveckling som tar filmen från eventuella djupare existensiella frågeställningar mot en uppskruvad och härligt knasig Attack the Block-ton, eller om man så vill en korsning mellan Paul Verhoevens Robocop och valfri M.I.A.-video.

Ninja och Yo-Landi uppfostrar den infantila och övertydligt gulliga roboten att bli en gangster med avsikten att få hjälp vid ett kommande värdetransportrån. Vad som följer är något så underligt som en hjärtevärmande historia om en av science-fiction-genrens konstigaste socialrealistiska familjekonstellationer. Chappie blir en tonåring i robotform, en figur som pratar slang och har ett rörelsemönster som en amerikansk västkustrappare, i det närmaste perfekt fångad av skådespelaren Sharlto Copley. Att låta just en infantilt vilsen gängmedlem successivt kontemplera livet och människans natur i allt mer insiktsfull utsträckning är ett lika udda som underhållande drag.

Det är på många vis befriande. Inte minst för att Blomkamp behandlar hela den smala filmgenren som behandlar artificiell intelligens med en aldrig tidigare skådad brist på vetenskaplig eller moralisk frågeställning. Istället tycks det framförallt vara empati Chappie tar sikte på. Det och en typ av underhållning som närmast går att beskriva som ett slags Harmony Korinesk sci-fi-vision.

Att Die Antwoord spelar två av huvudrollerna, med minst sagt varierande resultat, blir därmed även en tydlig symbol. Duons musik och poserande är i sig en typ av lek med symboler och formspråk som arbetar med extremiteter. Som låtsats vara hård och radikal men bakom ryggen signalerar att inget är på allvar. Chappie är därmed mer en underhållande genrelek än en exposé över socialistiskt patos som Blomkamp visat upp i sina två tidigare filmer.

Det är en film som inte hade fungerat alls om den inte hade utnyttjat en bakomliggande v som innehållsberikande fond. Som blir ett konstigt, futuristisk, och inte minst roligt, porträtt av vår syn på identitet och det moderna samhället. Ämnen som religion och kommersiella krafter avhandlas med samma lätta hand som Chappies lek med dockor. Det känns befriande och ofta härligt udda. Och understryker inte minst Neill Blomkamps roll som en av samtidens djärvaste mainstreamregissörer.

Chappie har biopremiär i dag.

»När gjorde Tim Burton en bra film senast?« – har ni lekt den deppiga leken? Frankenweenie från 2012 var fantastisk (läs Ida Kjellins hyllning här) men om man undantar den och kikar på hans icke-dockfilmer så måste vi leta oss bakåt längs minnenas allé till år 2007 och mustiga Sondheim-musikalen Sweeney Todd. Några av mina värsta hardcore-vänner går ännu längre och muttrar besviket att han inte gjort nåt vettigt sen Big Fish –- tolv år sen! Det känns åtminstone så, efter två risiga Johnny Depp-äventyr, sega Dark Shadows och kliniska CGI-matinén Alice i Underlandet.

Är det här Tim Burtons stora return to form? Kan vi äntligen förtränga Johnny Depps penibla electric boogaloo från Alice i Underlandet och vända blad?

Så för oss som gillar den »early, creepy« Burton har väntan varit lång. Nu är han tillbaka med Big Eyes, hans första film utan Johnny Depp på ett bra tag (tack!) och dessutom Burtons mest »normala« film sedan... ja, mest normala någonsin egentligen.

Big Eyes är den sanna historien om Margaret Keane (spelad av Amy Adams), en hobbykonstnär i slutet av 1950-talet som nischat in sig på porträtt av ledsna barn med jättestora sorgsna ögon. Hon faller för flamboyante målaren Walter (Christoph Waltz), som saknar talang men är en slipad affärsman med mytomana drag som förgäves försöker slå sig in på marknaden med sina stentrista hötorgsmålningar av gatulivet i Paris. Margaret har begåvningen men Walter ambitionerna, så hon går motvilligt med på att producera målningar som Walter sen står som upphovsman till. När Walter kommer på att det är smartare att tillverka billiga reproduktioner och sälja dyrt, blir de ledsna barnen en snackis i hippa kretsar och börjar sälja som smör till trendigt fölk som vill ha något snyggt hemma. Paret Keane blir snabbt framgångsrika, men hur länge kan Margaret leva i en lögn?

Okej. Är detta nu Tim Burtons stora return to form? Kan vi äntligen förtränga Johnny Depps penibla electric boogaloo från Alice i Underlandet och vända blad?

Här skulle jag gärna frusta JA! Men det vore att ta i. Det här är ett projekt som passar Burton fint, hans eget formspråk har ju drag av Keanes målningar, han har själv varit ett fan sen länge och beställde ett porträtt av kärestan Lisa Marie på 1990-talet från Margaret Keane. Det är skönt att slippa CGI-möget, utom i bakgrunden där man piffat San Francisco så det ser ut som vår dröm om ett coolt beatnikparadis från tidigt 1960-tal. Scenografin och fotot är som alltid förstklassiga. Men filmen har problem.

Om Adams spelar hyfsat naturalistiskt (med Burton-mått mätt) är Christoph Waltz istället helt bananas – ibland är han liksom i en helt annan film, och spelar över något rent djävulskt.

Det största är faktiskt i manus, som är skrivet av teamet Scott Alexander och Larry Karaszewski, som breakade tidigt 1990-tal. De specialiserade sig på biopics om udda figurer inom amerikansk popkulturhistoria och skrev mysiga Ed Wood till Burton, och både The People vs. Larry Flynt och Man on the Moon åt Milos Forman. Men här är de ur slag, storyn följer biopic-mallen slaviskt. Även om man (som jag) inte känner till historien sen tidigare blir man aldrig överraskad om vad som ska hända härnäst, och en hel del scener är bara för klumpiga i sin övertydliga dialog och tydligt signalerade vändpunkter.

Det nosas på diskussionen om konst versus kitsch men blir inte mer än att en stroppig konstkritiker (Terence Stamp) blir Keanes nemesis. Amy Adams (som fick en Emmy för besväret) kämpar på och porträttet av en begåvad kvinna som tyvärr var verksam under några kvävande decennier när kvinnor var mans egendom är intressant men tunt skrivet. Om Adams spelar hyfsat naturalistiskt (med Burton-mått mätt) är Christoph Waltz istället helt bananas – ibland är han liksom i en helt annan film, och spelar över något rent djävulskt i tunga nyckelscener vilket ibland gränsar till Razzie-nominering. Burton tycks inte alltid hitta formen, som pendlar mellan lättsam komedi och hotfullt äktenskapsdrama, och är slav under ett fantasilöst manus som alltid gör det förväntade.

En ganska o-Burtonsk film alltså, men jag är trots allt glad att ha honom tillbaka. File under »helt okej« och gå och se om du längtat efter att se Christoph Waltz som frenetiskt leende mytoman i snygga femtiotalsjeans.

Big Eyes har svensk biopremiär i dag.

Vi kan ju börja på en gång med att jag har noll chans att vara objektiv och rimlig här. Fem Julior av fem möjliga. Kanske en till av bara farten. Dyke Hard har typ allt jag älskar. Jag faller som en  neonfärgad fura. Har inte en chans att stå emot. Battle of the Bands? Lite spök? Lite knas? Musikal? Nästan okej överdubbning? 1980-tal to the max? Smaklöst? Sex? Dålig humor? Lågbudgetlösningar? Märkliga animationer? Check på allt, kapten. Och så mitt eget förortskonditori i en hastig scen, som rosen på tårtan.

Dyke Hard är en blinkning till hobbyfilmare med mer kärlek än talang och budget. En av styrkorna är att man aldrig riktigt vet vad som är ett logistiskt val och vad som är ett konstnärligt, det är både fulsnyggt och snyggfult.

Det handlar om 1980-talsbandet Dyke Hard, som dumpats av sin Dee Snyder-doftande frontkvinna Riff som vill bli stor på egen hand, och som i sällskap med en thai-fighter måste ta sig till The Big City för att vinna ovan nämnda Battle of the Bands och få ett skivkontrakt och pengar och berömmelse. På vägen motarbetas de av en stenrik ondgörare som försöker blockera dem medelst spökhus, ninjor, gulliga tanter, falska mordanklagelser, med mycket mera. Allt berättat med en kärleksfull fingerspitzengefühl för en viss slags taffliga repliker, skakigt kameraarbete och varierande bildkvalitet, och den där Troma-känslan. Precis lagom ostigt och aldrig nedlåtande mot vare sig berättelse, figurer eller publik.

Bitte Andersson, som regisserat och lett manusteamet, har tidigare också ritat serier, och det är inte svårt att gissa att det spelar in i bildspråket. Samtidigt är ju hela filmen en blinkning till hobbyfilmare med kanske mer kärlek än talang och budget, och det är faktiskt en av styrkorna att man aldrig riktigt vet vad som är ett logistiskt val och vad som är ett konstnärligt. Det är både fulsnyggt och snyggfult.

På ett plan vill jag ta upp och diskutera att den är medvetet och strategiskt normbrytande genom hela strukturmatrisen – både kön och genus; sexualitet; storlek och form och funktionsnivå på kroppar; etniciteter, och så vidare – för det är ballt och viktigt, men samtidigt vill jag tänka att det ska man inte prata om för en av poängerna med det är att påpeka att det funkar ändå, det spelar ingen roll. Men tumme upp, hur som helst.

Det är inte lätt att lyckas träffa rätt när det ska vara så-ostigt-att-det-är-bra, men det här är mitt i prick. Alla kommer inte att gilla det, men det är bara ett praktiskt sätt att rensa ut folk man inte behöver umgås med.

Dyke Hard har premiär i dag på bio och SF Anytime.

I min värld är »värdig« ett tvetydigt ord. Å ena sidan signalerar det något distinkt positivt – smakfullhet, respekt, takt. En värdig efterträdare till en position är en person med goda kvalifikationer och självaktning. En värdig vinnare är välförtjänt av sin utmärkelse.

Det breda tilltalet är det absolut inget fel på, men det leder oundvikligen till kompromisser som tyvärr resulterar i en inte så intressant film.

Å andra sidan kan »värdig« ibland ha en negativ och förminskande undertext; en förment uppskattande kommentar som samtidigt kan ses som lätt kritiserande. Framförallt inom kritiken kan »värdig« utläsas som kompetent men ointressant, respektfull men själlös, duktig men tråkig. Själv tycker jag att det är ett utmärkt sätt att till exempel beskriva prestigefilmer med stora ambitioner och oklanderliga uppsåt som ändå inte lyckas bli särskilt minnesvärda.

Dramat Selma handlar om ett avgörande skeende i USA:s nutidshistoria; en våldsam episod som tydliggjorde landets strukturella rasism och vars tematik i allra högsta grad är aktuell än idag, femtio år senare. Våren 1965 organiserade Martin Luther King och andra nyckelpersoner i medborgarrättsrörelsen tre marscher från Selma till Montgomery i Alabama för att protestera mot det vita etablissemangets vägran att låta svarta medborgare registrera sig för att rösta. Aktivisterna utsattes för brutal behandling av såväl lokalbefolkningen som den ditkallade polisstyrkan, vilket grundligt dokumenterades av närvarande journalister. Händelserna i Selma snabbade i all väsentligt på Voting Rights Act, den rösträttslag som senare samma år drevs igenom av president Lyndon B Johnson.

Selma är ett bra exempel på en värdig film. Den är välgjord och känslomässigt drabbande, den bärs upp av en strålande David Oyelowo i rollen som King, den har ett viktigt budskap vi alla kan ansluta oss till och stå bakom. Och samtidigt är Selma otvetydigt en produkt av Hollywood, anpassad för att tilltala en så stor publik som möjligt. Den bär på ansvaret att berätta den här historien på ett korrekt och tydligt sätt – Selma blir på sätt och vis drömfabrikens officiella historieskrivning av händelserna i Alabama – och det känns i slutprodukten.

Det breda tilltalet är det absolut inget fel på, men det leder oundvikligen till kompromisser som tyvärr resulterar i en inte så intressant film. Kanske är ett brett mainstreamdrama det enda sättet man kan eller bör skildra den här historien på. I vilket fall som helst är Selma ganska slätstruken som film betraktat – opersonlig, full av pedagogiska pekpinnar, överlastad av stråkar och dränkt i ett sentimentalt filmljus som får Alabama att se ut som en fotografs idé om hur det såg ut 1965 snarare än hur det faktiskt såg ut. Känslomässigt ett slag i magen, konstnärligt en gäspning.

Filmen skildrar förberedelserna inför marscherna på såväl lokal som nationell nivå. Den givne skurken i dramat är Alabamas ilskne guvernör George Wallace, som gör allt han kan för att stoppa marschen, men även president Johnson utmålas som en simpel antagonist för King, vilket är en onödig överdrift när en så parodiskt ond usling som Wallace finns i andra ringhörnan. För att vara en film om en så central händelse i amerikansk nutidshistoria är det förresten lite lustigt hur alla stora roller görs av britter – förutom Oyelowo som King ser vi Tom Wilkinson som Johnson, Carmen Ejogo som Coretta Scott King och Tim Roth som Wallace.

Ironiskt nog var det ett praktiskt hinder i produktionen som gav filmen, och framförallt David Oyelowo i rollen som King, störst möjlighet att briljera. Martin Luther Kings familj har i åratal, utan känsla för Kings historiska allmängiltighet, inlett rättsliga processer mot alla möjliga som gjort misstaget att använda delar av Kings tal – i synnerhet I Have a Dream – något som lett till att väldigt lite av denna historiskt oerhört betydelsefulla persons verk kan nyttjas och delas med världens befolkning utan familjens godkännande. En obegriplig hållning, naturligtvis, men det har hursomhelst inneburit att filmrättigheterna till de berömda talen sålts till DreamWorks, som länge planerat en biografifilm om King med Steven Spielberg som producent.

Oyelowo är inte särskilt porträttlik, men får till Kings rytm och melodi, de retoriska stegringarna och upprepningarna, på ett mycket trovärdigt sätt.

Selmas regissör Ava DuVernay stod därför inför en ovanlig utmaning: hon hade ingen möjlighet att använda de faktiska talen, men var ändå tvungen att inte bara låta King framföra ett likvärdigt budskap, men också göra det med Kings karakteristiska retorik, formad av många år som baptistpastor – talen som svämmar över av bibliska citat, gömmer lärda referenser djupt i texten och samtidigt presenterar lättbegripliga allegorier. Det lyckas över förväntan. Oyelowo är inte särskilt porträttlik, men får till Kings rytm och melodi, de retoriska stegringarna och upprepningarna, på ett mycket trovärdigt sätt.

Som en pedagogisk skildring av en på samma gång avskyvärd och inspirerande tid är Selma utmärkt, och den kommer garanterat och med rätta visas för skolungdomar i både USA och andra delar av världen under lång tid framöver. De av oss som önskar en mer konstnärligt tillfredsställande film om Kings liv och medborgarrättsrörelsens viktigaste händelser får dock vänta.

Selma har svensk biopremiär i dag.

Svenska cupen: AIK–Hammarby (SVT2 lördag kl 13)

Svenska cupen: Malmö FF–Jönköping (SVT Play lördag kl 16)

Svenska cupen är vad den är – nivån över träningsmatcher, men inte mycket mer – men flytten till mars och förändringen till seriespel har ändå inneburit ett lyft. Inte minst för att man kan få en bättre föraning om var lagen står inför en inte alltför avlägsen allsvensk premiär.

Favoriterna är kanske de som har imponerat mest. Malmö FF och AIK alltså.

Etuhu och Blomberg kan bli Allsvenskans bäst balanserade innermittfältspar, Haukur »Hauken är lös« Hauksson har seriens bästa namn, Bangura kan lyfta igen, och råa talanger som Sonko-Sandberg har blivit bättre…

AIK har 7–0 på sina två matcher hittills och ser ut att ha tagit ytterligare ett kliv jämfört med förra året. Alla spelare som har flyttat har, möjligen med undantag för Alexander Milosevic, ersatts med nykomlingar som är minst jämbördiga. Dickson Etuhu och Johan Blomberg har förutsättningar att bli Allsvenskans bäst balanserade innermittfältspar. Haukur »Hauken är lös« Hauksson har seriens bästa namn. Mohammed Bangura var inte lyckad i Elfsborg, men kan lyfta igen i klubben där han såg ut som en europeisk toppforward. Råa talanger som Sonko-Sandberg har blivit ett år mer rutinerade och bättre.

Får nu bara allsvenskans klokaste anfallare Henok Goitom fart på målskyttet och slipper skador ser det riktigt bra ut i Solna inför det upphaussade derbyt (vi kommer få många sådana igen i år, skönt) mot ett svårbedömt, lurigt Hammarby.

Grejen är bara att det om möjligt ser ännu bättre ut nere i Skåne. När de regerande mästarna startade tävlingsspelet för några veckor sedan var bara fyra spelare i startelvan kvar från det lag som inledde fjolårssäsongen. De kommer givetvis också sakna Emil Forsbergs diagonaldjupledlöpande och skottvilja, Kiese Thelins tyngd och länkspel, Magnus Erikssons smartness och passningsfot, Ricardinhos smygande moderna ytterbacksspel, Markus Halstis sammanhållande placeringssäkerhet och rutinerade defensiv. Men alternativen ser ju allt mer övertygande ut. Oscar Lewicki är en annan typ av spelare än Halsti och jag är inte säker att hans kvaliteter är lika gångbara i Europaspelet, men å andra sidan får man en mer spelande sittande mittfältare i allsvenskan. Tobias Sana är förmodligen fortfarande lite ärrad av Ajaxåren, men kan bli den sorts av utmanande genombrottsspelare som Malmö ändå saknat sedan Durmaz och Hamads dagar. Och kan till exempel Magnus Wolff Eikrem fortsätta tajma smarta löpningar som han gjort under försäsongen kommer MFF kunna fortsätta utnyttja Markus Rosenbergs smarta tillbakaspel och skarvningar även i allsvenskan 2015.

Algarve cup: Sverige–Brasilien (Eurosport fredag kl 14:30)

Bragden i Algarve? Tyskland hade alltså 2–0 mot ett virrigt, poröst Sverige i onsdags, och låg på för mer. Ändå lyckades Sverige inte bara ta sig ur greppet, efter en inte helt välförtjänt reducering lyckades Pia Sundhages ibland märkligt formlösa landslag vända och vinna.

Precis som i herrarnas Berlinbragd kommer resultatet skyla över problemen. Precis som Hamrén har Sundhage försökt hitta en defensiv soliditet utan att bakbinda offensiva krafter, men hittills inte fått till en tillfredsställande balans. Till skillnad från Hamrén har hon tillräckligt många anfallsvapen för att kunna klara sig ändå.

I alla fall i Algarve cup. VM om bara några månader blir det något helt annat.

Bundesliga: FSV Mainz–Borussia Mönchengladbach (Eurosport 2 lördag kl 18:30)

Det stora svenska vänsterbacksmötet. Bengtsson mot Wendt. Hamréns hackkyckling mot Hamréns favorit.

Eller – om man lyfter blicken något – en match där Mönchengladbach vill hålla undan i kampen om CL-platserna och kommer pressa ett ojämnt Mainz, men som visat åtminstone gryende form under 2015.

La Liga: Atletico Madrid–Valencia (C More Sport söndag kl 21)

De av oss som drömmer om en öppnare, mer oviss spansk högstaliga följer det här mötet med spänning. Det är ju här Valencia, nu äntligen med något slags ekonomisk uppbackning, ska visa att de återigen kan göra det kvällens motståndare redan gjort – ta klivet upp och kunna utmana om ligatitlar igen. Kanske inte riktigt än, inte den här säsongen, men ett bra resultat här kan visa att klubben kan vara redo till i höst.

Serie A: Napoli–Inter (TV12 söndag kl 20:45)

Börjar inte Roberto Mancini få lite ordning på det yviga unga Inter nu? Gapet mellan högsta- och lägstanivån är fortfarande alldeles för stort, men det går att se linjer i spelet nu, det går att ana en defensiv soliditet och spelare som är på väg att lyfta.

Ishockey: SHL-kval Karlskrona–Västerås (TV10 fredag kl 19)

Vilken idrottshausse det är i Karlskrona. Handbollslaget är i praktiken klara för elitserien och hockeylaget spelar överraskande kval till SHL. Förutsättningarna är enkla. Karlskrona och Västerås spelar i bäst av fem matcher och vinnaren spelar i SHL till hösten. Lagen har mötts fyra gånger under säsongen och Karlskrona vann tre av dem.

Västerås känns som tydliga dominanter här, tyngre och starkare. Karlskrona måste lyfta sig.

Västerås vann första matchen i onsdags och får ses som favoriter att vinna matchserien. Jag tycker de känns tyngre och starkare. Trots att första matchen bara slutade 2–1 tyckte jag att Västerås dominerade matchen och vann rättvist. Karlskrona måste lyfta sig ifall de ska vinna detta. Fast som neutral åskådare hoppas man så klart på fem matcher.

Skidskytte: VM sprint och jakstart damer (SVT1 (SVT1 lördag kl 16 och söndag kl 15:30)

Finlands största skidstjärna för stunden är skidskytten Kaisa Mäkäräinen. Hon har höga förväntningar på sig nu när det är VM på hemmaplan. Hennes säsong har varit riktigt bra, fem segrar varav en i sprint och ligger tvåa i totalcupen bakom vitryskan Darya Domratjeva.  Hennes uppladdning har inte varit perfekt, varit sjuk och fått avstå de tuffaste träningspassen. Fast hon visade fin form under torsdagens mixedstafett så jag tror det här blir finsk glädje.

För svensk del finns det inte mycket att hoppas på. Vi ska vara glada om någon kvalificerar in till söndagens jaktstart.

Förutsättningarna är enkla. Sprint är 7,5 km långt, en stående och en liggande skjutning. Bom innebär straffrunda på ungefär 150 meter. Resultatet avgör startordningen i söndagens jaktstart. Jaktstarten är på 10 km, med två skjutningar i vardera skjutställning och bom ger straffrunda även här.

Längdskidor: Vasaloppet (SVT1 Söndag kl 8)

En av veckans skidnyheter har varit att Johan Olsson ska köra Vasaloppet. Kul tycker många och det ger ju bra uppmärksamhet till tävlingen. Han kommer dock inte att ha en chans. För att vinna Vasaloppet måste man vara en världens bästa stakåkare. Olsson är inte den typen av åkare. Här är han en statist. Två andra svenska VM-åkare som är med är Anders Södergren och Daniel Rickardsson. Rickardsson har okej chans på topp-tio.

För att vinna Vasaloppet måste man vara en av världens bästa stakåkare. Så… Johan Olsson blir en statist i dag.

Nä, det här kommer att bli norsk dominans. Norrmännen har dominerat långloppsloppen den här säsongen, vunnit alla loppen och lagt beslag på nästan alla pallplatser. Bill Impola skulle dock ha vunnit schweiziska La Diagonela om han inte kört fel. Bland favoriterna hittar vi framför allt Auklandbröderna, Johan Kjölstad, Öystein Pettersen, Simen Östensen, John Kristian Dahl och Morten Eide Pedersen. Jag har svårt att se att någon annan kommer att lägga sig i. För svensk del kan vi hoppas på redan nämnda Impola och veteranen Jörgen Brink. De kan vara topp tio och kommer att vara med länge, men kommer inte att slåss om segern.

I damklassen är norskan Laila Kveli favorit efter spurtsegern i Tjejvasan förra helgen. Britta Johansson Norgren och Seraina Boner från Schweiz kan ge viss konkurrens.

Fast Vasaloppet ser man inte bara för tävlingen utan även för folkfesten runt om.  Det pratas om att det kommer att vara fem-sex grader varmt på söndag. Spåren kommer säkert att hålla för eliten, men det kommer att bli en kämpig dag för motionärerna. Stort lycka till alla ni som kör!

Härligt med lite Homeland-nyheter för oss som längtar efter en ny säsong. Under en frågestund på Paylefest i går så avslöjade skaparen och showrunnern Alex Gansa några små detaljer om den femte säsongen som kommer i höst:

• Den kommer att utspelas två och ett halvt år efter händelserna i Pakistan.
• Man kommer att spela in den i Europa, troligtvis i Tyskland. (Det vore coolt med ett besök i Sverige).
• Carrie kommer inte längre att vara en underrättelseofficer hos CIA.

Peppen börjar – nu!

På senare tid har sektgenren mest bestått av deppiga alster som Ti Wests The Sacrament, Sean Durkins Martha Marcy May Marlene och Kill List. Högkvalitativ anti-underhållning utan humor. Jag älskar det, visst, men kan samtidigt förstå de som inte uppskattar allvarsam mental nedbrytning och religiös undergångspepp. Det är inte för alla.

Storyn fokuserar kring Kimmy, som inledningsvis räddas från en domedagssekt och börjar ett nytt liv i New York, i en värld hon trodde var utplånad sedan 15 år tillbaka.

För er med en annan typ av smak kommer nu Unbreakable Kimmy Schmidt, en rolig sektserie utan sadism och övergrepp – även om det enligt Kimmy Schmidt förekom sexuella märkligheter i bunkern. Fjäderlätt underhållning som behandlar sitt, i grunden, allvarsamma ämne genom att skratta det rakt upp i ansiktet.

Kjell halvsågade trailern här på TVdags, men jag kände ändå på mig att, jo, det här kan bli bra. Om man nu tycker det är kul med sektskämt efter sektskämt, varvat med barntillåtna sexskämt och korta story-berikande flashbacks. Allt i ett tempo liknande 30 Rocks, vilket vi antagligen har Tina Fey att tacka för – manusförfattare samt exekutiv producent ihop med 30 Rock-kollegan Robert Carlock.

Storyn fokuserar kring Kimmy (Ellie Kemper från The Office och Bridesmaids) som inledningsvis räddas från en domedagssekt och börjar ett nytt liv i New York, i en värld hon trodde var utplånad sedan 15 år tillbaka. Ironiskt nog är Kimmy den som känns mest inne av alla, kanske mest tack vare ett par ur-coola blinkande sneakers. Hon får jobb som något slags allt-i-allo-assistent hos Jane Krakowskis karaktär Jacqueline Voorhes (Jasons mamma från Fredagen den 13:e hette Voorhees i efternamn...), och blir inneboende hos en gigantisk Iron Man-lookalike med suspekt hippie-hyresvärd.

Efter tre avsnitt känner jag mig tillfreds. Jag älskar tramshumorn, och Ellie Kemper som Kimmy är lika bra som alltid, lite som en kvinnlig Jim Carrey (då han fortfarande var rolig) fast nedtonad och mindre fysisk. Om Unbreakable Kimmy Schmidt klarar lokaltrafiktestet? Jomenvisst! Under de första två avsnitten skrattar jag högt ett flertal gånger på tunnelbanan mellan Slussen och Hornstull. Det är ett bra betyg!

Första säsongen av Unbreakable Kimmy Schmidt ligger nu uppe på Netflix i sin helhet.

Välkomna ombord på Nashvilles krängigaste, snabbaste tourbuss, jag är er guide för dagen! Spänn fast säkerhetsbältena, nu bär det av!

Om ni tittar ut genom rutorna nu så ser ni Rayna lämna sin countryhingst Luke samma dag som bröllopet ska stånda. Han sadlar om och startar nytt grabbigt skivbolag som man kan tänka sig kommer bli nya konkurrenten nu när Raynas gamla skivbolag Edgehill gått i graven med den slajmige och onde Jeff Fordham som största syndabock. Samtidigt – nu tittar vi ut åt andra hållet – har Raynas exman, numera storpolitiker, hamnat i knipa med eskortdamer, och blir utpressad av samme Jeff, som också kan vara – snabbt, titta åt andra hållet igen! – en snäll och känslig kille som kan supporta ängliga lilla Layla, som nästan dör av piller hon fått av Jeff på en fest, då hon försöker dränka sina sorger efter exmaken Will som är garderobsbög men också machocountryartist med ett anseende att tänka på. Och Will är olycklig, men kan inte komma ut för att det skulle döda hans karriär.

Nashville gjorde nåt smart när de gick ut som en dramaserie. De fick oss att genuint bry oss om rollfigurerna, känna att de var realistiska och omtyckbara … sen fläskade de på med såpatvålen.

Nu är vår tourbuss på ett ögonkick på andra sidan Nashville där Avery och Juliette äntligen är lyckligt gifta och inväntar ankomsten av deras gemensamma barn, som avlats före Juliette låg med allroundskurken Jeff. Vrid på huvudena nu så ser ni hur Deacons livslånga alkoholism tar ut sin rätt i form av levercancer. Han kämpar med att förlika sig med detta, samtidigt som han hoppas att återigen få vila i Raynas armar. Hans systerdotter Scarlett försöker med alla medel rädda hans liv, till och med få sin egen mamma att donera lever till honom, något mamman vägrar, ity hon är en självisk röv. Tittar vi rakt fram genom bussens vindrutor ser vi döttrarna Jaymes drömma om att bli stjärnor men dras in i ett slavkontrakt med onde Jeff, vilket emellertid förhindras i sista sekund av Rayna och orsakar problem mellan henne och Teddy. Pjuuuuh.

Blev ni åksjuka? Bara att försöka vila i några timmar och preparera sig med nya åksjukepiller för det är ett nytt avsnitt ute på Viaplay nu!

Det är alltså såpigare än någonsin i Nashvilles tredje säsong. Och ändå tittar jag med njutning och längtan efter nästa avsnitt. Varför? Musiken är fortfarande super, även om de dragit ned på den (visst var det fler låtar i tidigare säsonger?), men, det är inte det. Jag tror att Nashville gjorde något smart när de gick ut som en dramaserie, och »lurade« sådana tittare som mig. Först fick de mig att genuint bry mig om rollfigurerna, de fick mig att känna att de var realistiska och omtyckbara, och sedan fläskade de på med såpatvålen. Trots att det ibland känns väldigt mastigt, framför allt i recapen i varje avsnitt, där de liksom inte riktigt ens hinner med allt som händer, så älskar jag det. Jag överser med allt och fortsätter mumsa i mig Nashville, som en stor jävla semla med extra allt.

Se Nashville på Viaplay.