Andrew, spelad av filmens manusförfattare och regissör Zach Braff, åker hem för sin mors begravning. Han har lite svårt att relatera till sin far. Han är obekväm i sociala situationer. Han träffar en märklig tjej. De gör lite lagom knasiga saker.

Garden State är full med scener och repliker som får en att undra om den egentligen är ett konstprojekt. Din inre 14-åring älskar det!

Enkel story, vilket förstås inte behöver vara fel. Det finns bara sju berättelser i världen, och så vidare. Men ovanpå och insprängt i den är det fullt med scener och repliker som får en att undra om den egentligen är ett konstprojekt: Exakt hur klyschigt »konstnärlig« och »poetisk« och »djup« kan en film om en ung desillusionerad lagom trasig snubbe bli innan någon protesterar?

Ganska, är svaret. Men så länge man varken förväntar sig reell stor konst eller en mysig lättillgänglig romcom är Garden State faktiskt ganska lagom för en helgkväll. Låt bara din inre pretentiösa 14-åring ta över rodret. Hen kommer att älska det.

Garden State visas på Sjuan i kväll kl 23:30.

Vad gör Stenis i Let's Dance? Ja, det är den Stenis. Ingemar Stenmark. Han som fick landet att stå stilla under 1970- och 1980-talet. Han som tog 86 världscupsegrar och ett flertal OS- och VM-medaljer. Det är också den Stenis som har undvikit media, som brukar vara fåordig, blyg och ogärna bjuder på sig själv. Vad gör han då i Let's Dance? Det nog många som har frågat sig det, men egentligen är det kanske inte så konstigt.

När Stenmark säger att »det är kul att tävla och göra sitt bästa« betyder det egentligen att han tycker det är superkul att tävla och vinna över andra. Kom ihåg att han är underdriften personifierad.

Kommer ni ihåg Stenis i Mästarnas mästare? Han hävdade att han inte gick in för det. Det var en lek, en jippotävling som inte gick att träna för. I en intervju med Sydsvenskan sa han till och med att han inte längre är någon tävlingsmänniska. Men lyser den ändå inte igenom? Tävlingsmänniskan Stenis. Programmet väckte den till liv. När han i nämnda intervju säger att »det är kul att tävla och göra sitt bästa« så betyder det egentligen att han tycker det är superkul att tävla och vinna över andra. Kom ihåg att han är underdriften personifierad.

Det är snarast konstigt att det har dröjt tills nu innan ställer upp i något igen, men han är smart och väljer sin tillfällen. Han skulle aldrig få för sig att sitta i en låtsastågvagn och svara på frågor som inte intresserar honom eller jogga runt på en gammal fransk fängelseborg. Han väljer något han vet att han passar till och som ställer rätt höga fysiska krav. Han har konditionen, balansen, koordination och styrkan, men också träningsvilligheten och envisheten, för att tävlingsmänniskan i honom ska kunna triggas av det här.

Så räkna med en ny Stenis-feber i vår. Kvällstidningarna kommer att skriva spaltmil och Let's Dance kan räkna in fina tittarsiffror. Jag som knappt har sett programmet tidigare kommer att se det. För vi pratar ju om Stenis. Den Stenis.

Hur det går? Han vinner så klart. Fem sekunder ned till tvåan!

Let's dance har säsongspremiär på TV4 i kväll kl 20.

Leonard Nimoy är en sån där kändis där internet väldigt snabbt fylls av personliga avsked och minnen och sorg; där det inte stannar vid R.I.P. utan där alla har något eget att relatera till. (Det kanske finaste jag såg var författaren Rachael Herron, som skrev att hennes bortgångna mamma nu står och hoppar av otålighet och glädje över att få träffa honom på riktigt.)

Ända in i 80-årsåldern twittrade han, och avslutade alla tweets med LLAP, alltså »live long and prosper«, Spocks eviga hälsning. Släng dig i väggen, »Ha det gött Glenn«-Glenn.

De flesta tänker förstås på honom som Spock, halv-Vulcanen i Star Trek som får stå för rotlöshet, utanförskap och överneutral överintellektualisering, som försöker förstå känslor och den ologiska mänskligheten, som uttrycker så mycket med så lite. Mitt i frigolitscenerier och Kirks eviga hånglande står han där och observerar och utgör en trygg och klok fästpunkt. Många har kunnat relatera till honom, på olika sätt. (Jag kan till exempel ofta göra det på fester. Det kanske jag inte borde erkänna, om jag vill bli bjuden på fest igen. Jag menar inget illa med det, jag lovar! Och inte heller för den delen att jag är särskilt trygg och klok, mer att jag försöker förstå det här med mänsklig interaktion. OK, jag ska nog sluta prata nu. Jag gillar Spock, bara.)

Men det finns så mycket mer att älska. (Visste du till exempel att han regisserade Tre män och en baby?)

Hur kan man inte älska en man som ställer upp i en reklamfilm där två Spockar får bilrejsa, och där han bekymmerslöst sjunger sin egen Bilbo Baggins-ballad?

Eller en man som skriver ett fantastiskt brev till en ung tjej som inte riktigt vet hur hon ska hantera sitt blandade ursprung i ett 1960-talets USA där ingen vill acceptera henne; som ger henne och oss alla lite respit i hur Spock hanterar sitt eget dubbla ursprung.

Eller en man som skapade flera fotoutställningar med mer eller mindre oväntade teman, inklusive en som bara var tjocka nakna kvinnor som fick utstråla lycka och glädje och gemenskap?

En vän berättade för övrigt att hon beställde en t-shirt med den bilden från Nimoys webb-butik, och fick med ett signerat Spock-samlarkort.

Eller en man som förutom att ofta påminna om rökningens faror efter sin KOL-diagnos, också avslutade alla sina tweets (en man som twittrade in i 80-årsåldern, alltså) med LLAP, alltså »live long and prosper«, Spocks eviga hälsning. Släng dig i väggen, »Ha det gött Glenn«-Glenn.

Den här gången kan vi nog inte räkna med att hans medvetande förts över till någon annan, eller att han ska gå att hitta igen någon annanstans, The Search for Spock-style. Eller så är det kanske ändå lite så. Leonard Nimoy är borta, men hans minne och hans eftermäle kommer ändå, om ni ursäktar den billiga liknelsen, att leva länge och blomstra. Både Spocks och Nimoys.

De påminner oss både om att det finns en plats för den som inte riktigt förstår mänskligheten och dess känslokladd men som gör sitt bästa, och om att det finns många liv att leva för en och samma människa. Mycket att göra. Många att beröra. Ständig vänlighet och respekt för alla man möter.

Jimmy Kimmel har  tröttnat på skolorna i LA där föräldrarna är »mer rädda för gluten än för smittkoppor« och på folk som är tvärsäkra på att efter ha knasgooglat lite hemma kommit fram till att vaccination är djävulens egna påhitt.

»Du vet mer än läkarna. Okej, visst. Men  då får du inte gå till doktorn längre. Varför ska du göra det när du vet bättre än vad doktorn gör? Sy ihop dig själv om du slagit i huvudet då« säger Jimmy Kimmel som har  bjudit in ett antal läkare som berättar om varför man ska vaccinera sina barn. Men det skulle ju inte vara så roligt om man stannade vid bara fakta och information, så läkarna spårar ur och blir frustrerade:

»Tror du inte att jag hellre skulle vilja vara hemma och titta på Breaking Bad än att komma hit och berätta varför du ska vaccinera dina barn?«

»Kommer du ihåg när du fick polio? Nej det gör du inte, för dina föräldrar såg till att du blev fucking vaccinerad!«,  »Jag pluggade i åtta jävla år men du tror inte på mig?«, »Tror du inte att jag hellre skulle vilja vara hemma och titta på Breaking Bad än att komma hit och berätta varför du ska vaccinera dina barn?«

Roligt och viktigt! Take note, Anslagstavlan, så här gör man informationsfilm som stannar kvar i minnet! Tre minuter in börjar läkarna prata om ni vill gå direkt på det!

För två veckor sedan firade Saturday Night Live 40 år med en 3,5-timmars maratonsändning på NBC. Här i Sverige får vi hålla till godo med en kortare, nerklippt internationell version utan musikinslag, som visas på Kanal 9 i afton. Så ingen Beyoncé (buhu) men desto fler gästartister: Tom Hanks, Alec Baldwin, Steve Martin, Bradley Cooper och ett gäng andra plus gamla SNL-alumni från förr och nu: Dan Aykroyd, Kristen Wiig, Kevin Nealon, Norm McDonald, Mike Myers och ett gäng andra.

»Connerys« ständiga schtick var att tolka kategorierna fel med flit och dra råsnuskiga skämt om Trebeks mamma, till programledarens stigande irritation. Billigt, men ofta väldigt roligt.

Som alltid i SNL-sammanhang är det ruggigt ojämnt, en del är obegripligt dåligt (som Chevy Chases märkliga inhopp, eller ett risigt kändissegment med Seinfeld), annat är kul (som Wayne's World-rebooten och att se Jane Curtin köra Weekend Update tillsammans med Tina Fey och Amy Poehler).

För att peppa inför kvällen listar vi Saturday Night Live när det är som allra bäst – här är redaktionens favoriter!

Will Ferrell i Celebrity Jeopardy med Sean Connery, Bill Cosby och Sharon Osbourne (2005)

Per: Will Ferrell var med i Saturday Night Live-truppen 1995–2002 och en av hans återkommande skits var att spela gameshow-veteranen Alex Trebek och leda kändis-Jeopardy. Alltid med en fast gäst: Sean Connery i Darryll Hammonds gestalt. Connerys ständiga schtick var att tolka kategorierna fel med flit och dra råsnuskiga skämt om Trebeks mamma, till programledarens stigande irritation. Billigt, men ofta väldigt roligt. Som i den här sketchen från Ferrells första program som gästvärd efter avhoppet, där vi också får Kenan Thompson som Bill Cosby och Amy Poehler som Sharon Osbourne.

Bein' quirky with Zooey Deschanel (2012)

Mattias: Att göra hemsnickrade talk shows har ända sedan Wayne's Worlds dagar varit ett av de allt tröttare ben Saturday Night Live står på (i dagsläget står väl talkshow- och tv-serieparodier för ungefär 3/4-delar av allt material?), men Bein' Quirky with Zooey Deschanel var så vansinnigt pricksäker att jag struntar i att grundidén är slapp. Särskilt i det här klippet där allt i driften med amerikansk indieestetik, pojkmän och flickkvinnor sitter perfekt. Från Michael Cera-imitationen, till Zooey Deschanels självironiska gästspel som Mary-Kate Olsen och Kristen Wiigs lysande Björk (»if you like screaming – make it music«).

Dan Aykroyd, Bill Murray och John Belushi i The Olympia Restaurant (1978)

Julia: Jag såg jättemycket klassisk Saturday Night Live mitt i natten på ZTV. Den här tror jag är en (av många) som har fastnat för att den är så enkel. Det går inte riktigt att förklara. »Jo, men det är kul för de säger cheeseburger en massa gånger. Och sen tar cheeseburgarna slut.«

Cold open med Tina Fey som Sarah Palin och Amy Poehler som Hilary Clinton (2008)

Sara: Politisk satir som återförenar två av Saturday Night Lives bästa genom tiderna: Tina Fey och Amy Poehler. Adresserar aktuell partipolitik, feminism och sexism samtidigt som det är hysteriskt roligt. Vissa menar att Tina Feys turliga likhet med Sarah Palin i förlängningen påverkade valresultatet, andra menar att de mest predikade för kören, oavsett vilket så skrattade vi gott.

Joe Cocker & John Belushi: Feelin' Alright (1976)

Stefan: Jag är ingen Cocker-fan men jäklar vad kul det blir när Belushi står bredvid!

Molly Shannon som Black Angel Mary Katherine (1999)

Mattias: Molly Shannon fick kanske inte riktigt den (film)karriär hon förtjänade, ett öde hon tyvärr delar med alldeles för många kvinnliga ensemblemedlemmar, men hon vågade vara mörk, konstig och bisarr på ett sätt Saturday Night Live sällan vågat vara i modern tid. Allra tydligast blev det när hon drog på sig den katolska skolkostymen och förvandlades till Mary Katherine Gallagher – en tonåring som bor med sin mormor, stoppar händerna i armhålorna när hon är nervös, ramlar handlöst över vad som helst och vid varje nederlag citerar en monolog från en av de gamla moraliskt uppbyggliga tv-filmer hon genuint älskar. Mary är egentligen större än enstaka klipp, det visade inte minst Superstar, den briljanta långfilmen om Mary som gjordes, men jag älskar det här mötet med en överspelande, malplacerad Gwyneth Paltrow där Mary gör vad som helst för att vara en i gänget.

Melissa McCarthy i Taste Test (2011)

Linus: Jag antar att den här sketchen är ännu roligare om en förstår de amerikanska reklamreferenserna i den, men för mig räcker det med briljanta Melissa McCarthy för att skratta så jag gråter. Allt från håret till Spock-tröjan till »slutklämmen« cracks me up.

William S Burroughs läser högt ur Naked Lunch (1981)

Tobias: Efter att ha stapplat genom större delen av 1970-talet framför en heroinsprutas stickande nålsudd tog författaren William S Burroughs 1982 farväl av New York och Lower East Side-lägenheten som hade kommit att refereras till som »the bunker«. Till stor del var hans korta gästspel i Saturday Night Live den 7 november 1981 ett slags avsked till en stad som likaledes hade närt hans författarskap och drivit honom i fördärvet. Att lördagsunderhållningen upplät en sex minuter lång uppläsning av utdrag ur både Naked Lunch och Nova Express vittnar både om SNL:s vitalitet och lyhördhet för New Yorks kulturliv. I jämförelse vore det väl ungefär som om Bruno K Öijer hade kört sex minuter eget material i Nöjesmassakern.

Fred Armisen som Barack Obama i Kill Bin Laden (2011)

Björn: Kan inte hjälpa det men jag tycker att det är otroligt roligt när Obama skryter om att han dödade Bin Laden.

The Lonely Island: Iran So Far (1997)

Mattias: En av de bästa sakerna man kan göra med all världens ondska är att driva med den. The Lonely Island, med Andy Samberg i spetsen, använde mest sina otaliga digital shorts till lysande sexskämt och populärkulturella referensfester. Men min favorit med Samberg är ändå när han lyfte blicken och tog sig an Irans (numera före detta) president Mahmoud Ahmadinejads homofobi och antisemitism i Iran So Far. Genom att förvandla Ahmadinejad till en homoerotisk musa (»so strong to me/you belong to me/like a very hairy Jake Gyllenhaal to me«, »you say there's no gays in Iran/but you're in New York now, baby«, »you can deny the Holocaust all you want/but you can't deny there's something between us«) förlöjligar han hatet. Som en bonus är också Iran So Far rent musikaliskt en av Sambergs mest lyckade stunder: en klassisk hiphopballad med en klinkig pianosampling från Aphex Twin, refrängens A Flock Of Seagulls-lån och högfrekventa Saturday Night Live-gästen Adam Levine i rollen som ställföreträdande R Kelly (med en barnkör och allt).

Bill Hader i Puppet Class (2012)

Patrik: En modern klassiker från 2012 där Bill Hader spelar Anthony Peter Coleman, en deltagare i en dockmakarkurs. Han lider av så svår PTSD att han överfört skulden för alla sina krigsbrott (i Grenada-invasionen av alla krig!) på sin docka, som både ser ut och heter som honom själv. Kontrasten mellan Colemans svårt skadade psyke och de andra deltagarnas typiskt tönt-snälla, stereotyp-tunga dockor gör sketchen till min Saturday Night Live-favorit.

Patrick Swayze & Chris Farley som Chippendales (1990)

Sara: Vem blir inte glad av denna imponerande dansuppvisning! Ett av Chris Farleys allra första framträdanden i showen, där han verkligen får spela ut sin fysiska humor. En himla söt sketch som får ett extra nostalgiskt lager över sig med tanke på att båda huvudrollsinnehavarna dog för tidigt.

Will Ferrell i Weekend Update med Randy Graves (1998)

Mattias: När vi ändå är inne på pricksäkra nedbrytningar av stereotyper – av allt Will Ferrell gjorde för Saturday Night Live fastnar jag alltid allra mest för Randy Graves, Ferrells uppgörelse med amerikansk frat boy-kultur. På bara några få minuter i en nyhetsstudiointervju om Clinton-skandalen blottlägger Ferrell hela den dummacho-idioti som förenar alldeles för många unga amerikanska (och svenska för den delen) män. Den obrydda homofobin, sexismen och rasismen (»so we were having this slave auction fund raiser«) som sedan övergår i den blödiga bromancen när Graves börjar sjunga Peter Gabriels In your Eyes till en olycksdrabbad föreningsbroder.

Elvis Costello & Beastie Boys: Radio Radio (1999)

Stefan: Jag har svårt att komma ihåg sketcherna, men vissa musikinslag har etsat sig fast desto mer. Som när Elvis Costello kompas av Beastie Boys.

The Lonely Island: Dick in a Box (2006)

Julia: Lonely Island är verkligen mästare på låt… Ja, ibland parodier och ibland mer typ vad amrikanarna kallar »takes«. Det är svårt att välja bara en, men Dick in a Box kanske är den första som blev riktigt stor. Så att säga. Nudge nudge.

Weekend Update med Garth & Kat och Gwyneth Paltrow (2011)

Stefan: Jag är egentligen rätt dålig på Saturday Night Live, har sett för lite, men jag älskar Garth & Kat! Och ännu bättre blir det när de är tre!

The Lonely Island feat. Justin Timberlake: Mother Lover (2009)

Per: The Lonely Island följde upp dundersuccén Dick in a Box med den här lysande inte-incest-men-nästan-hyllningen som kanske renatv är snäppet roligare. Låten är otroligt catchy med en del hisnande snuskiga textrader: »I'll push in that labia where you came out as a baby«, »While you're in my mother, make me another brother. And while I'm in your mother, I'll never use a rubber«. Allra bäst är Susan Sarandon och Patricia Clarkson – helt med på noterna, och underbara som kåta morsor som njutningsfullt kråmar sig till pojkarnas skönsång.

Det var våra favoriter – vilka har ni? Posta i kommentarerna!

Saturday Night Live 40th Anniversary Special visas på Kanal 9 i kväll kl 23.

Längdskidor: VM 30 km klassiskt damer (SVT1 och Eurosport lördag kl 12:45)

Det börjar nästan bli tröttsamt. Det skulle vara en ordentlig skräll om medaljerna inte fördelas mellan norskorna, Charlotte Kalla och Justyna Kowalczyk. Kalla har en jättechans att ta sitt andra guld i detta VM om hon spelar sina kort rätt. Hon har aldrig någonsin åkt bättre klassiskt, vilket hon visade inte minst i stafetten. Jag tror inte distansen är emot. Hon har gjort några rätt bra mästerskapstremilar, var sexa på OS 2010 och fyra på VM året efter. Båda de loppen var i fristil, men förra året var hon fyra på Kollens tremil, då i klassiskt. Hon är bättre nu än då.

De fem, sex medaljkandidaterna kommer att gå loss rätt tidigt. Jag hoppas Kalla är lite mer taktiskt slipad än vad hon var i skiathlonen. Hon ska lita på att norskorna håller farten.

Vad som talar emot är att mästerskapet är långt och slitsamt. Den här praktformen håller inte i evigheter. Å andra sidan har närmaste konkurrenterna Weng, Johaug och Björgen också gått många lopp. Det är Kowalczyk som lurar i vassen. Hon har inte kört någon av de individuella distansloppen på VM men var med på stafetten då hon bara var fyra på sin sträcka. Hon bör egentligen inte ha med det här att göra, men kommer att sälja sig dyrt.

De fem, sex medaljkandidaterna kommer att gå loss rätt tidigt. Jag hoppas Kalla är lite mer taktiskt slipad än vad hon var i skiathlonen. Hon ska lita på att norskorna håller farten. De kommer att köra. Mot de andra är det bara Björgen som hon vanligen förlorar en spurt emot. Jag tror hon tar det.

Längdskidor: VM 50 km klassiskt herrar (SVT1 och Eurosport söndag kl 13:30)

Bara att räkna ned innan någon ska påpeka att det var bättre förr när femmilen var i intervallstart och att Petter Northug ändå spurtar hem det… Men nej, det var inte bättre förr. Det är ett selektivt nostalgiskt minne. Kolla gärna igenom en gammal femmil och ni märker hur trist det är. Stora delar av sändningen går ut på att vänta till fyra, fem åkare når nästa mellantid. Det är väldigt mycket trist dödtid i loppen som vi i dag har glömt bort. Så kul var det inte. Kommer ni till exempel ihåg Niklas Jonssons femmilssilver i Nagano 1998? Han, Björn Dählie och Christian Hoffman tågade runt tillsammans, någonstans under andra halvan släppte Hoffman och under slutkilometerna spurtade tågliftaren Jonsson ifrån Dählie. Var det verkligen så mycket bättre då?

Det var inte bättre förr. Kolla gärna igenom en gammal femmil och ni märker hur trist det är. Stora delar av sändningen går ut på att vänta till fyra, fem åkare når nästa mellantid.

Northug har inte vunnit en mästerskapsmasstart sedan femmilen 2011. På senare år har åkare som Johan Olsson, Alexander Legkov, Martin Johnsrud Sundby och Daniel Rickardsson vunnit femmilar. Det är rätt tydligt att farten på loppen har ökat. Det är ingen meskörning längre. Kolla på förra veckans skiathlon. Det var ungefär elva åkare kvar i klungan när Cologna attackerade. Så var det inte för några år sedan. Det visar att masstarterna börjar ta sin form och att man inte kör det här i händerna på Northug längre. Det finns dock fortfarande mycket kvar att utveckla och slipa på. Den som hittar koden för hur man bäst lägger upp taktiken och använder sig av hela laget har mycket att vinna.

Mitt namn i morgon är Alex Harvey. Han är i fin form. På fristilsdelen i skiathlonen tog han ansvar för farthållningen, gick ifatt på Colognas attack och lyckades sedan spurta in på bronsplats. Vi vet sedan tidigare att han klarar tuffa femmilar. Det är förvisso några år sedan men han var trea på en världscupfemmil i Trondheim 2009 och var sedan femma på VM i Kollen 2011. Med den formen han har nu är han mitt namn, men det är också ett önsketänkande. Värd ett guld efter två medaljer och kul med ett kanadensiskt guld. Det finns också kul familjekuriosa här. Hans far Pierre Harvey vann två världscuptävlingar i Falun, 1987 och 1988.

Med gårdagens stafettsträcka i färskt minne så är det annars lätt att peka ut Johan Olsson som huvudfavorit. Jag tror nämligen inte att Northug är med till spurten. Vi vet vad Olsson kan och det kommer inte att vara lätt att följa när han trampar iväg. Med Olssons friplats som regerande mästare så har Sverige också fem åkare till start. Det ger en möjlighet för Anders Södergren att få göra en VM-start. Han var bäste svensk på OS-femmilen och jag tror han har en okej chans att vara topp tio även här. Det blir en fin avslutning på en lång och fin karriär. De andra svenskarna är statister. I övrigt kommer Cologna och ryssarna vara långt fram.

Efter förra veckans resultat konstaterade jag 1) att Sverige suger då Kristin Amparos fantastiska ballad inte gick till final och 2) att jag aldrig sedan Loreens första framträdande av Euphoria 2012 har varit så säker på att någon ska ta hem hela finalen som jag är med Jon Henrik Fjällgren. Det mesta talar för honom: han har redan en fanbase, han gör något unikt i sammanhanget, hans låt är jävligt catchy, han är likeable både bland kids och bland äldre. Och han skulle funka riktigt bra i Eurovision Song Contest.

Nu en vecka senare, när jag har hört de sista bidragen, är jag inte fullt lika säker. För Måns Zelmerlöw har förvisso ingen monsterlåt (även om den växer på en), men däremot ett monsterframträdande. Hans snygga lek med videoprojektioner är det där nya och coola som vi alla vill se i det här sammanhanget. Som med Loreens snödans och som med Danny Saucedos rymddräkter. Men Måns nackdel är att låten inte känns klockren och att hans likeability-faktor inte är lika hög som Jon Henrik Fjällgrens. Men damn it, han är ett überproffs så vad som helst kan hända...

1. Midnight Boy: Don’t Say No

Betyg: 3
Äntligen lite homoerotica anno 1984! Det är kvinnor i kroppsstrumpor som låtsas vara skyltdockor, barbröstade män som ålar på scenen och så Midnight Boy själv som tydligen är mest känd för att ha näckat på stan en gång. Det är på gränsen mellan cheesy och coolt, too much och not enough. Det Modern Talking-light och jag diggar det, men tror att det är hopplöst chanslöst.

2. Caroline Wennergren: Black Swan

Betyg: 3
Jag diggade Caroline Wennergrens röst redan när hon kom tvåa i Sikta mot stjärnorna som Ella Fitzgerald för 13 (!) år sedan. Här gör hon en dramatisk Amanda Jenssen-möter-Bond-möter-storband-karamell som är ganska cool. Och hon har en fin karisma och bidraget känns unikt i årets tävling. Ingen aning om folk kommer digga detta, men jag tror att det räcker till Andra chansen.

3. JRT: Building It Up

Betyg: 2
Jag hejade på JTR i The X Factor Australia 2013 där de kändes som en hyfsat frisk pojkbandsfläkt, men tyvärr ställer de upp här med en icke-låt, det vill säga noll originella delar och inte ens en minnesvärd hook. De väger upp det med bra pojkbandscharm, och om Oscar Zia bara på charm kunde gå vidare med en skitlåt förra året, så kan väl även de här grabbarna också kunna göra det.

4. Hasse Andersson: Guld och gröna skogar

Betyg: 1
Åh, jisses. Tydligen har denna låt försökt komma med år efter år, och dessutom kommit ut på japanska, så varför den får vara med nu vette fan. Men visst, det är bredbent och öppenarmad countrydansbandschlager på skitgrov skånska. Kvinnabösken bjuder på blommiga sommarklänningar, dansbandsromantik och björkar. Det är så soligt och käckt att jag vill spy, men så pass trallvänligt att det troligtvis kommer funka hyfsat.

5. Dinah Nah: Make Me (La La La)

Betyg: 2
Det här är den värsta sortens gym-EDM, sådan där musik som sätts på i slutet av ett träningspass när en bara vill falla ihop men som får en att kräma ut det där allra sista. Det är hårt dansant med lite September-vibbar, men med en lite för svag refräng och en för tråkig, om än rosahårig, sångerska. Det blir i slutändan alldeles för anonymt.

6. Annika Herlitz: Ett andetag

Betyg: 0
Det här är en sådan Disney-överdos att det nästan är en Partaj-sketch. Det är så jävla smörigt att jag undrar hur Annika Herltiz står på benen. Att hon sjöng svenska versionen av Let it Go från Frozen förvånar nog ingen och kanske tar bara den meriten henne till final. Men fan er om den gör det när Kristin Amparos urtjusiga ballad inte gjorde det förra veckan. Ta ur vaxet ur öronen, people. Och blocka appen för era barn.

7. Måns Zelmerlöw: Heroes

Betyg: 3
För att vara ärlig har jag aldrig varit Måns största fan då hans lillgubbiga präktiga image inte varit min grej. Sedan när han hasplade ur sig besynnerliga homofoba saker på fyllan hos Plura så blev han inte direkt mer poppis hos mig. Men jag måste här surrender för det faktum att han gör ett skitsnyggt nummer där han interagerar med en liten streckgubbe och olika effekter på en videoskärm. Det är så mycket snyggare än Charlotte Perrellis misslyckade skärmförsök 2012. Det är nästan så pass snyggt att jag glömmer att denna moody David Guetta-rip off inte är så mycket mer än en average radiohit. Den saknar den där riktiga killerrefrängen vilket gör själva låten lite för lättglömd. Men såklart kommer den att gå till final och väl där är Skånepojken nog den enda som kan klå hunkjojken.

Så vem går vidare?

Till final: Måns Zelmerlöw och Annika Herlitz.
Till Andra chansen: Caroline Wennergren och JTR.

Nu är det dags att återuppleva stämningen, känslan, rysningarna och de redan klassiska bilderna som vi MFF-supportrar fick vara med om i höstas. I lördags började TV10 visa den tvådelade Framåt Malmö: Ett Champions League-äventyr, en bakom kulisserna-dokumentär om spelarna, tränarna och ledningen men också om supportrarna som förberedde tifon och reste på matcherna.

Ett genidrag för att få ett bredare perspektiv är att även skildra Champions League-hösten ur rehab-tränande Guillermo Molins perspektiv.

Viasats sändningar av MFF:s matcher hade tittarsiffror i nivå med finalen, men detta är verkligen inte ett hastverk för att mjölka på det intresset utan en väldigt genomarbetad, välgjord produktion med höga ambitioner – internationell klass, helt enkelt: Nils Byrfors (Blågula drömmar) står för regin och mästerklipparen Anders Bewarp (med rutin från många av SVT:s sportårskrönikor) har redigerat. Det ligger mycket hantverkskunskap bakom den här filmen.

Det första avsnittet fokuserar på kvalmatchen hemma mot Salzburg, med öppenhjärtiga intervjuer med spelare, tränare och ledning. Det är fantastiskt att se ett svenskt fotbollslag bjuda på sig och öppna upp sig på det här sättet och släppa in kamerorna. Del två är om gruppspelet, om bortaresorna till Torino, Madrid och Aten, och hur klubben och spelarna tog sig an dessa matcher och utmaningar.

Ett genidrag för att få ett bredare perspektiv är att även skildra hösten ur Guillermo Molins perspektiv. Han rehabtränade samtidigt som lagkamraterna spelade stora Champions League-matcher. Han pratar om känslan om att stå utanför, om Champions League, om Malmö och MFF och om sin roll i laget. Det ger de båda avsnitten både ett bredd och ett större djup. Gische öppnar verkligen upp och bjuder till. Jag älskar framför allt när han säger att han avskyr när fotbollsspelare tar med sig kamerorna in på arenan för att ta bilder, som han uttrycker det: »Då är man inte där för matchen, då är man där för att sight see.« Något många idrottare bör ta till sig.

Vi har inte fått någon uppföljare till Blådårar-filmerna, men vi fick den här och det ska vi verkligen inte klaga över. Filmen lyckas återskapa de känslor och rysningar man kände så många gånger i höstas. Det som är meningen med den här filmen.

Jag finner även anledning till att ta upp vad jag nämner redan i denna texten. Varför finns inte TV10 i HD? Det måste ni fixa, Viasat! Omedelbums. Ett sådant här program förtjänar högsta tekniska sändningskvalitet.

Framåt Malmö: Ett Champions League-äventyr del 1 finns att se på TV10 Play.

Det enda jag haft emot polisdramaserien Line of Duty är egentligen en konsekvens av dess kvalitet: av att höga tittarsiffror, kritikersuccé och exportframgångar låser fast serieskaparen Jed Mercurio i en genre som, trots allt, inte är hans allra bästa.

Självklart ser gärna fler säsonger av en av de starkaste brittiska kriminalserierna på många år, men när den i sig glädjande nyheten kom förra våren om att Line of Duty förlängs med både en tredje och en fjärde säsong kunde jag inte låta bli att sörja en liten smula. Ty hur bra Line of Duty än är så kan jag inte – kommer jag aldrig att kunna – släppa Jed Mercurio som den bäste sjukhusdramaserieskaparen någonsin.

Ett mästerverk i syntesen mellan brutalt operationsdrama och politiskt spel bakom kulisserna utfört under 40 minuters »realtid«, en förnyelse av 24-greppet jag inte trodde var möjlig.

Ända sedan jag såg och besattes av klassiska St Elsewhere (kallades Akuten i svensk tv) under större delen av 1980-talet har mitt tv-hjärta klappat lite extra för de starkaste sjukhusserierna. För de flesta innebär detta ett spann mellan Cityakuten och House, två serier även jag älskat inifrån och ut (och jag tror inte att jag – eller någon annan, i Sverige i alla fall – skrivit mer om någon tv-serie än jag gjort om House), men så hände något, för exakt tio år sedan, som förändrade spelreglerna för genren.

Den före detta NHS-läkaren Jed Mercurio hade BBC-premiär för sjukhusdramat Bodies (hans andra serie i genren, förövningen hette Cardiac Arrest) och jag fullständigt förstenades av spänning och engagemang i tv-soffan. Så här trovärdigt hade en modern sjukhusmiljö aldrig tidigare skildrats, därtill med en story där både ledningspolitik och personalrelationer surrades fast med thriller-strypgrepp. I valet mellan Line of Duty och en ny säsong av Bodies hade jag, fortfarande, valt Bodies.

Men nu visar det sig att vi, och Jed Mercurio, inte behöver göra det valet. I BBC-glappet mellan säsong 2 och 3 av Line of Duty (den senare är planerad för slutet av 2015) har Mercurio inlett ett förhållande med brittiska betalkanalen Sky och återvänt till sjukhusdramat med Critical:

En extremt dramatisk serie i 13 delar om ett medicinskt »elitförband« på ett sjukhus, ett Major Trauma Centre, som brottas med å ena sidan chockartade, komplexa kroppsskador, å andra sidan både interna konflikter och extern sjukhuspolitisk problematik.

Första avsnittet, som gick i Storbritannien i tisdags, var ett mästerverk i syntesen mellan brutalt operationsdrama och politiskt spel bakom kulisserna, dessutom utfört under 40 minuters »realtid«, en förnyelse av 24-greppet (komplett med digital klocka, fast reell, på operationsrumsväggen!) jag inte trodde var möjlig.

Jed Mercurio överträffar sig själv redan i set-upen, faktiskt, och briljerar som få andra serieskapare överhuvudtaget är kapabla till – och som om det inte var nog med hur han jonglerar med storyns olika nivåer och set-upens olika utmaningar: som en extra, närmast provocerande retfull utmaning mot sin publik håller han inne med seriens största stjärna Lennie James under nästan hela det första avsnittet; denne träder in i handlingen först i och med att han nås av ett telefonsamtal i sista minuten – och då har jag redan gapat av spänning, blundat av chock, gråtit en skvätt samt kittlats av den blottade djupare intrigen under slutminuterna.

Välkommen hem, Jed Mercurio!

Sky har lagt ut en liten specialare om Lennie James…

… och lite mer fördjupning om casten i stort:

Och som en liten videobonus, här är hela första avsnittet av Mercurios genombrottsserie Bodies från 2004, fortfarande den starkaste sjukhusserie som gjorts:

Kjells topp-10

1. Critical (Sky)
2. The Americans (FX)
3. Joy Division (BBC)
4. Better Call Saul (Netflix)
5. Empire (Fox)
6. House of Cards (Netflix)
7. The Jinx (HBO Nordic)
8. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
9. The Casual Vacancy (BBC)
10. Looking (HBO Nordic)

Anna-Karins topp 5

1. Vikings (History/HBO Nordic)
2. Ascension (CBC)
3. Looking (HBO Nordic/C More)
4. Girls (HBO Nordic/C More)
5. Nashville (ABC/Viaplay)

Patriks topp-10

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. Fool's Love (tvN/Viki)
3. The Americans (FX)
4. Louis CK: Live at the Comedy Store (www.louisck.net)
5. It's Always Sunny in Philadelphia (FX)
6. Wizard Wars (Syfy)
7. Agent Carter (ABC/Netflix)
8. Heard It Through the Grapevine (SBS/Viki)
9. Empire (Fox)
10. Fresh Off the Boat (ABC)

Blomdahls topp-10

1. Togetherness (HBO Nordic)
2. Suits (USA Network)
3. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
4. Looking (HBO Nordic)
5. Sveriges mästerkock (TV4)
6. Girls (HBO Nordic)
7. Vikings (HBO Nordic)
8. Street Art Throwdown (Oxygen)
9. The Walking Dead (AMC)
10. Better Call Saul (Netflix)

Saras topp-10

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. Looking (HBO/C More)
3. The Walking Dead (AMC)
4. Girls (HBO/C More)
5. Saturday Night Live: 40th anniversary special (NBC/Kanal 9)
6. The Voice US (NBC)
7. Melodifestivalen (SVT)
8. Face Off (Syfy)
9. Akuten (BBC/SVT)
10. The Voice UK (BBC)

Idas topp-5

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. Agent Carter (ABC/Netflix)
3. Mr Selfridge (ITV)
4. Togetherness (HBO/HBO Nordic)
5. Face Off (Syfy)

Jimmys topp-5

1. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
2. Girls (HBO Nordic/C More)
3. Togetherness (HBO Nordic)
4. House of Cards (Netflix)
5. Ullared (Kanal 5)Hateffs topp-5

Hateffs topp-5

1. House of Cards (Netflix)
2. Broad City (Comedy Central)
3. Person of Interest (CBS/C More)
4. Last Week Tonight with John Oliver (HBO Nordic)
5. The Jinx (HBO Nordic)

Den här veckan är The Voice USA tillbaka och trots att Christina Aguilera är tillbaka i stället för supertrista Gwen Stefani så känns showen ganska trött. Efter sju säsonger har den fortfarande inte skapat en superstar. Det är ett rent ut sagt uselt facit. Visst finns det mycket talang, men formatet tar inte vara på den. Folk är mer intresserade av om någon av coacherna snurrar på stolarna eller vem som vinner en battle än att verkligen investera i en enskild deltagare. Samma problem har The Voice UK som nu inne i sin battle-fas känns totalt ointressant då deltagarna får låtar de aldrig skulle ha valt själva. Det blir bara en tävling i vem som gör bäst karaoke-version i stället för att deltagarna får fortsätta berätta sin egen musikaliska historia.

Nästa vecka kommer jag även att börja följa The X Factor New Zealand!

The Voice USA

Sarah Potenza: Stay with Me

En rockröst med djup och erfarenhet. Den bottnar i något. Jag diggar jättemycket!

Cody Wickline: He Stopped Loving Her Today

Det finns något oborstat äkta över den här snubben, som att voicifieringen inte har nått honom än, utan satt han känns äkta old school country.

Meghan Linsey: Love Hurts

Me likey! Vilken ton, vilken självklarhet. Kanske för duktigt, vill känna mer.

Sawyer Fredericks: I'm a Man of Constant Sorrow

Bara 15 år och en blivande superstar om han lär sig att bottna i känslorna, och för det krävs livserfarenhet.

Gabriel Wolfchild: Don't Think Twice, It's All Right

Mr Hippie sjunger enkelt men träffande och han känns genuin bortom flummet och fjädrarna.

Deanna Johnson: All I Want

Åh, jag älskar Deannas röst. Den har både country och rock i sig, både djup och något som känns modernt.

The Voice of Ireland

Fionn Gardner: High Hopes

Det är nervöst, men det finns en sådan känsla och en enkelhet som jag verkligen gillar.

Paul Taylor: This Year's Love

Åh Paul, jag älskar hans röst. En hör direkt att han har levt, att han menar vad han sjunger.

American Idol

Quentin Alexander: I Put a Spell on You

Inlevelse! Känsla! Attityd! Quentin är bästa killen i tävlingen i år.

Joey Cook: Somebody Like You

Ingen har någonsin låtit så här i denna tävling och det gör Joey så magisk.

Sarina Joi-Crowe: Mamma Knows Best

En kick ass-vocal! That's it!

Jax: Bang Bang (My Baby Shot Me Down)

Wow, Jax är i en egen liga, även om den musikaliska inramningen var lite karaoke.

The Voice UK

Olivia Lawson vs Clark Carmody: Everytime

Äntligen ett oväntat låtval i dessa jävla battles, där båda lät bra, men där Olivia omfamnade låten mer.

Det har ju spekulerats en del det senaste om att den sjätte säsongen av Downton Abbey kommer att bli den sista. Serieskaparen Julian Fellowes har en ny serie på gång hos den amerikanska kanalen NBC och det kan sätta käppar i hjulen för Downton Abbey.

Och när nu  Maggie Smith pratar (eller skämtar?) med Sunday Times om sin framtid i serien så lär det ju dra i gång rykten och spekulationer igen: »De säger att det här blir den sista säsongen, jag kan inte se hur den ska fortgå«, säger Smith och fortsätter: »Och jag kan säkert inte fortsätta, nu är serien i 1920-talets slut och jag måste vara runt 110 år.«

Om hon skämtar eller inte återstår att se. ITV, som visar serien i Storbritannien, har inte kommenterat Maggies uttalande.

Vad händer när man sätter skaparna av två av världens bästa tv-serier (Breaking Bad och House) i samma rum? »Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den vill vi se!«, tänker vi.

Resultatet är Battle Creek. Polisen Russ Agnew (Dean Winters – otroligt bra i Terminator: The Sarah Connors Chronicles men kanske mer känd från Oz och Law & Order: Special Victims Unit) jobbar på en sunkig polisstation i den lilla hålan Battle Creek. In kommer Milton Chamberlain (Josh Duhamel – mest känd från Las Vegas och Transformers-filmerna), en FBI-agent stöpt i exakt samma form som Josh Brolin i Men in Black 3. (Det vill säga, Duhamel ser ut som och låter som Brolin som i sin tur försöker låta som Tommy Lee Jones.) Milton flyttas från sitt storstadskontor till stationen där Russ jobbar. Alla älskar Milton … utom Russ, vilket resulterar i en krock mellan dem, same same som i tusen andra buddy cop-filmer, alltså.

Den i särklass bästa scenen är de få sekunderna när en katt krafsar på en tv som visar ett Magnum P.I.-avsnitt.

Ibland funkar buddy cop-grejen otroligt bra (Midnight Run), ibland, som i Battle Creek, går det sämre. Efter pilotavsnittet känns det mer som om Vince Gilligan och David Shore satt under korkeken och luktade på blommor i stället för att göra något splendido. En återkommande tanke under avsnittets gång var att det är samme David Shore som inte satte stopp för den här House-scenen som har suttit med pennan i högsta hugg i Battle Creeks författarrum.

Hela avsnittet är såklart inte genomuselt, det vore förmätet att påstå. Ibland är det riktigt roligt, som när man blir varse exakt hur kass polisstationens teknikstandard är. Men oftast är det rätt oengagerande och väldigt talande att det i särklass bästa i avsnittet är de få sekunderna när en katt krafsar på en tv där Magnum P.I. visas. Nej, ursäkta, jag överdrev lite grann. Att se Kal Penn igen (Kutner i House) var också härligt. Mina förväntningar var högt ställda – och höjdes eventuellt ännu mer när jag märkte vilken fullträff Better Call Saul var. Kanske behöver världen en polisprocedural till men sannolikt inte.

… och kanske borde jag chilla lite, se det småputtriga i serien och ge den de sedvanliga tre avsnitten innan jag bestämmer mig för om jag ska följa eller droppa men just nu är jag mycket osäker. Vad tyckte ni om Battle Creek? Vi ses i kommentarsfältet.

Battle Creek har premiär exklusivt på Viaplay i dag.

Innehåller spoilers om Agent Carter, säsong 1, avsnitt 8, Valediction.

Så var det dags för sista avsnittet av Howard Stark Show, och… nej, det var det inte alls, men sista avsnittet kretsade verkligen kring honom. Först agerar han lockbete för att fånga Leviathan-medlemmar, vilket leder till att han blir kidnappad, och sedan ska han under hypnos släppa ut Item 17-gasen över New York.

Jag förväntar mig inte Hong Kong-action men det är väl inte för mycket begärt att vilja ha något mer än ännu en ordinär knytnävsfajt?

Normalt har jag inget emot hypnos, men det var bara precis i förra avsnittet som en annan av de goda hypnotiserades till att samarbeta med Leviathan. Om Agent Carter hade haft hypnos som återkommande tema såsom Hyde, Jekyll, Me har, så hade det varit en annan femma, men nu blev det lite väl repetitivt.

Och apropå repetitivt – slutstriden mellan Carter och Dottie kändes lite avslagen. Jag förväntar mig inte Hong Kong-action (och blev därför positivt överraskad förra veckan när Dottie hoppade ner för trapporna på bästa Hong Kong-manér), men det är väl inte för mycket begärt att vilja ha något mer än ännu en ordinär knytnävsfajt? Många av seriens actionscener har varit just det. Förvisso lätta att filma på olika kreativa sätt, men ändå rätt tråkiga att titta på i längden.

Fast nu har jag ägnat mycket utrymme åt att klaga på avsnittet. Det var absolut inte dåligt, bara något underväldigande. Handlingen löstes upp snyggt samtidigt som det fanns utrymme till en fortsättning, humorn var lika pålitligt rolig som alltid, skådespelarna är fantastiska, scenen där Peggy tar farväl av Steve Rogers var jättefin och avslutningsvis en inspirerad cameo när Ivchenko/Fennhoff/Faustus möter filmernas Armin Zola (Toby Jones) i fängelset. Enligt Captain America: The Winter Soldier är det ju Zola som till stor del var ansvarig för att Hydra kunde infiltrera S.H.I.E.L.D., så jag hoppas på att få höra honom säga »Herr doktor« även i en eventuell andra säsong.

Se Marvel's Agent Carter på Netflix.

Innehåller spoilers för The Walking Dead, säsong 5, avsnitt 12, Remember.

Björn: Jag gillade avsnittet och särskilt »psykologsamtalen«.

Stefan: Jag med! Hela tiden funderar man på vad det ska bli av det här nu då.

Daniel: Jag gillade det också på det stora hela. Även om det är så trist att man bara sitter och funderar över på vilket sätt det kommer att gå åt helvete. Ja, vad Stefan sa, alltså.

Sara: Videointervjuerna? Älskade Carols, kändes som att hon var på audition för något Martha Stewart-program.

Daniel: Verkligen, den gjorde lite ont med tanke på hur verkligheten såg ut.

Magnus: Gillade också, kändes som början på något nytt, något att bygga på.

Björn: Eller hur! Älskade Daryls kommentar om att hon såg »ridiculous« ut.

Ridiculous i blus?

Sara: Hon tog på sig den bekanta hemmafrufasaden som skydd.

Björn: Mm, så sorgligt att se henne så där.

Sara: Shit alltså, att Ricks skägg rök! Han såg 15 år yngre ut genast.

Egg, är det du?

Björn: Mm, hade glömt hur stilig haka han har.

Magnus: Jag satt och skakade på huvudet.

Björn: Sad trombone, Magnus.

Sara: Jag tänkte: »Egg!«

Magnus: Annars älskade jag kontrasten mellan det vilda/förvildade och det trygga/naiva. Kommer ju aldrig att hålla.

Sara: Scenen med Carl och de andra tonåringarna var rörande, tycker jag. Hur han kämpade med att kastas in i ett barn-/ungdomsliv plötsligt. Helt vilse i den sociala interaktionen.

Daniel: Ja, stackars Carl, det var en fin scen.

Stefan: … och stackars Daryl, han beter sig som en sur tonåring. Vill att allt ska vara som förut.

Får man ta gnagarn med sig in på videokonferensen?

Daniel: Mopers gonna mope.

Stefan: När Rick och Michonne blir konstaplar fnyser han och vänder ryggen till…

Magnus: Fick lite The Leftovers-vibbar också, när de skulle spela en massa roller, låtsas som att allt var normalt. Rick med uniformen på slutet, till exempel.

Sara: De vill ju så gärna hoppas, mitt i all misstrogenhet.

Daniel: Helt klart är det ju det mest säkra ställe de passerat hittills i seriens gång. Närmast abnormt rejäla väggar, särskilt med tanke på hur hon förklarade att de fått upp dem.

Magnus: Tryggast ja, men det känns ändå som att flera går runt med rävar bakom öronen. Och så scenen när Rick och Carl dödade zombies på eget bevåg. Som för att tillfälligt återgå till det vilda.

Björn: Ja, älskade det, zombiesrensar-far-och-son-bonding.

Stefan: Och pappan lät så snällt sonen ta ihjäl den sista. Så fint!

Daniel: Absolut. Klart det kommer att gå åt helvete. Frågan är bara hur.

Sara: Kul att Glenn fick en hårding-scen.

ÄNTLIGEN, GLENN!

Magnus: Glenn steg lite i min aktning där.

Sara: Maken till Ricks love-interest! »Welcome to Alexandria…« Klart skum typ.

Björn: Love-interest, ja. Det måste ju bli ett svartsjukedrama med frisörskan.

Magnus: You bet! Lite grann känns The Walking Dead som en helt annan serie, eller genre nu. Som i scenen där maken satt och rökte på verandan.

Magnus: Zombiesarna är ju knappt ett hot alls längre.

Björn: Samtidigt känns det som rätt väg att gå för serien.

Magnus: Tänkte först att det här skulle bli första cirkeln utan en »veckans zombie«. Men så kom den! Han som blev hudflådd.

Ska jag ta jac…, förlåt, huden?

Björn: Ju, uäää.

Sara:  Yäck.

Stefan: Så klart! Stripparn!

Magnus: Som en gammal overall.

Daniel: På tal om hud – kommer Daryl att duscha?

Magnus: Hoppas inte. Han har snart mer smuts än hud, på sin hud.

Björn: Jag vill att han varken ska klippa sig eller duscha.

Magnus: Han kanske får jobb som brevbärare! Med en lite uniform och kortbyxor

Stefan: Haha!

Magnus: Det hade väl varit något?

Daniel: Jösses. En liten BMX-hoj.

Magnus: Hihi.

Sara: Känns som nån sorts tyst protest. Anti-civiliserande, att vägra låtsas som att allt är som förr.

Magnus: Skulle inte förvåna mig om det slutar med att de bryter sig loss bara för att det känns mer rätt.

Björn: För mycket civilisationsjidder.

Daniel: Men det skulle ju kännas jävligt udda ändå, med tanke på Judith inte minst.

Magnus: Kan bli ett bra sätt att bli av med Judith på.

Daniel: Usch, dödar de henne vet jag inte vart mitt småbarnspappahjärta tar vägen.

Magnus: Jag tänkte mer att de lämnar Judith i tryggt förvar.

Daniel: Aha. Oj, det hade varit en jäkla grej! Men nej, jag tror inte att Rick skulle göra det, han har ju tappat henne en gång redan.

Magnus: Judith kommer nog att överleva, kanske något för spin-offen?

Daniel: Ska inte den utspela sig på västkusten?

Björn: Härlig scen när de lämnade in vapnen. Carol!

Sara: Ja, älskade hur obekvämt hon ormade av sig sitt gigantiska gevär.

Observera att Carol inte lämnar in knogjärnskniven. Den är legit i Alexandria.

Stefan: Jag tror att han sonen till hon borgmästarn gör något dumt som leder till stadens undergång.

Sara: När Rick duschade tänkte jag på boken 438 dagar av Schibbye/Persson där Johan Persson beskriver sin första dusch i frihet och hur han tänker att han borde passa på att runka.

Magnus: Rick borde passat på också.

Sara: En American Beauty-scen? Hade varit hyfsat oväntat.

Björn: Haha, har inte läst 438 dagar än.

Sara: Vad tycker vi om Deanna? Läste nånstans att det i serieförlagan är en »Douglas« Monroe som styr Alexandria. Tumme upp för att de gjorde honom till en Deanna i så fall. Älskar att hon är pytteliten och stenhård.

Stefan: Deanna är bra, tycker jag, men sonen kommer ju att klanta till det. Lite grann verkar det ju som om Rick & company är på väg att bli the bad guys.

Magnus: Ja, han (Rick) nämnde ju någonting om att de skulle ta över…

Björn: Ja, precis.

Daniel: Jag funderade lite på den där gigantiska horden walkers de såg på avstånd tidigare under säsongen. Skulle det inte kunna bli att den kommer hasande som en elefanthjord och något klantarsel (läs sonen) har glömt att stänga grinden för att han håller på och tuppar sig med Glenn?

Sara: Låter rimligt.

Magnus: Jag funderar också lite grann på hur de återigen ska integrera zombiesarna med resten av historien.

Daniel: Fast å andra sidan blir det ju bara same old same old då. Ni har rätt i att det vore roligt om serien tog en ny vändning.

Magnus: Inte för att jag egentligen bryr mig, känns rätt skönt att slippa dem.

Björn: Hoppas att det inte slutar med att de blir invaderade. Det är väl alltid det som kommer att hända, men vi har ju sett det några gånger nu. »We brought dinner«, var ju roligt med, precis i början.

Verandan duger gott som preppkök.

Stefan: De skulle också kunna anfallas av ett rövargäng. Eller så får de radiokontakt med en annan »civilisation« som de måste ta sig till.

Daniel: Lite intressant att i princip alla de möter har en så annorlunda syn på zombierna jämfört med dem själva. Det är ju nästan bara Rick & Co som kliniskt och ofta med en litet uns av omtanke tar livet av dem. På bondgården förvarade de ju dem i ladan, The Governor hade sin dotter i garderoben och de använde dem till något sorts gladiatorspel, och så de här lirarna, som plågade den där de hade upphängd.

Daniel: Okej, Michonne hade ju dem i koppel i början visserligen, men ändå…

Stefan: Jag är lite nyfiken på den där tonårstjejen. Vad gör hon utanför området? Var kom hon ifrån? Och kom hon dit ensam?

Daniel: Ja, tonårstjejen hade ju något för sig, helt klart. Men undrar om hon inte smög ut till den där killen man såg skymta i ödehuset utanför grinden i början, innan de klev in? Det var ju tre stycken som hade blivit utkastade nyligen, sa de ju.

Björn: Hehe, mm, men Michonne var ju riktigt trasig så hon är förlåten.

Sara: Ja, det känns som en symbol för att de kommit längst i sin zombie-hanterar-utveckling. De andra har fastnat i olika stadier, sorg, ilska, sadism, men Rick och gänget har levt på riktigt och tvingats inse den rätta vägen. Eller nåt.

Daniel: Jo, så är det nog. Det blir nästan lite övertydligt ibland att alla som inte är humana mot zombierna är onda.

Sara: The Walking Dead-varianten av att visa seriemördaren som plågade djur som barn.

Daniel: Det är ju också en uppenbar möjlighet till kommande konflikt – på vilka grunder blev de utkastade?

Sara: Ja de där förvisade typerna kommer nog att dyka upp igen, det är ett som är säkert.

Stefan: Någon konflikt mellan de utslängda och Deannas son som gör att zombiesarna invaderar och Rick kan ta över. Nästa avsnitt! Då får vi se!!

Magnus: Kanske kan Rick bli en ny guvernör.

Stefan: Och ha Judith i garderoben.

Magnus: Haha, zombie-Judith, i spjälsäng. Då måste han ju nästan låta skägget växa igen.

Sara: Och skaffa ögonlapp.

Magnus: Ögonlapp fast han ändå har två ögon, så han bara luras.

Björn: Haha.

Daniel: Känns som att det bakom Deannas vackra prat i slutet om att Rick & Company nu är lika mycket invånare där som alla andra kan komma att sättas på prov om de inte faller in i ledet. Det brukar inte vara så stort manöverutrymme i gated communitys.

Magnus: Vi är inte på långa vägar klara med att snacka om Ricks framtida ögonlapp!

Björn: Alla skaffar ögonlapp!

Sara: Enögda sekten.

Daniel: Tänk om det är Rick som får dem förvisade genom att hoppa i säng med den där gifta tjejen. Snacka byxångesten.

Sara: Haha, superrimligt Daniel! Där har vi det. Undrar om de andra skulle följa med honom då eller om han skulle få göra en Carol.

Stefan: Daryl hänger gärna på.

Björn: … och i så fall hänger Carol på.

Daniel: Beror ju på hur plikttrogen Daryl är sin brevbärarrunda.

Sara och Björn i kör: Haha.

Sara: Jo, någon splittring är det nog inte tal om. I alla fall inte med grundgänget. Det är väl Abraham och dom som inte är lika lojala kanske.

Stefan: Men de skulle nog ändå inte hänga med Rick om alternativet är ett tryggt samhälle. Undrar hur stort det är förresten, hur många som bor där. Hittills har det ju sett väldigt litet ut, men det pratas om det som om det vore ganska stort.

Daniel: Ja, de har väldigt sparsmakade med information. Man tycker att Rick borde ha velat ha lite mer info om stället innan han sajnade upp för att bli konstapel.

Björn: Jag tänker att de vill kunna bygga på och göra samhället större om de vill. Säsong 5–10, Alexandria, typ.

Magnus: Jag får känslan av att det är ett litet samhälle.

Stefan: Och inga zombiesar alls, bara Hem till gården, typ.

Magnus: Med tanke på vilket jobb det måste inneburit att bygga muren kring.
De får gärna leka hem till gården ett par avsnitt till för min del, i alla fall till säsongsfinalen.

Björn: Samma här. Men då vill jag nog att Daryl ska ha duschat, att Rick ska ha skäggstubb igen och att Carol går tillbaka till sin wildlife-stil igen.

Magnus: Cliffhangern skulle kunna vara att Daryl börjar skolan eller skaffar sig ett jobb, hur ska det gå?

Sara: Naw, Daryl.

Björn: Haha, Daryl = Pippi!

Stefan: Han måste ju kunna läsa adresserna på breven han ska dela ut.

Sara: Den som lever får se! Några svar får vi redan nästa vecka.

Stefan: Ja, något hem till gården lär det inte bli, utan det kommer att fajtas med zombier och människor. Spännande!

Sara: Can't wait.

TWD-cirkeln återkommer nästa vecka med nytt eftersnack. Vad har vi missat? Vi ses i kommentarsfältet!

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes och visas med en veckas fördröjning på Kanal 9, söndagskvällar kl 22.

Det här är ju bara för ljuvligt – eller bitterljuvt: den nysläppta videon till Bob Dylans The Night We Called it a Day:

En svepande filmromantisk film-noir-pastisch regisserad av Nash Edgerton (som gjort flera grejer med Dylan de senaste åren), med fint foto av Morgan Susser (Hesher, V H S Viral), och med Dylan själv samt kul castade Robert Davi och Tracy Philips i rollerna.

Det som dock fortfarande slår mig mest, varje gång jag hör något från Dylans nya album, är att han sjunger rent som kristall. Vilket alltså betyder att han bara jävlades när han spelade in sitt extremt grötgubbröstade julalbum häromåret. Sicken en, va!

Skriv OITNB med stora bokstäver den 12 juni i kalendern och boka av allt annat den dagen – det är då säsong 3 av Orange is the New Black släpps i sin helhet på Netflix, rapporterades det sent på tisdagskvällen.

Som vanligt är det stort hysch-hysch om vilka karaktärer som kommer vara med eller inte.

Vi trodde ju att vi inte skulle få se Vee mer efter att hon blev påkörd av Rosas flyktbil i säsongs 2 final. Nog låg hon stendöd där i vägkanten? Eller?!

Det har skvallrats fram och tillbaka: skådespelerskan Lorraine Toussaint  har setts på set! Toussaint ska inte vara med i tredje säsongen, däremot i fjärde! Själv retades hon i en intervju: »Is Vee dead? Is she not? Is she dead? Is Vee dead? She’s a survivor. You never know. It’s Jenji Kohan, so you never know …« syftandes på seriens skapare.

Ska vi hoppas på lite Pornstache-hemmamys?

Pablo Schreibers Pornstache älskar vi ju att hata. I slutet av säsong 2 arresterades han och togs från fängelset – det känns otänkbart att han plötsligt gör en comeback där. Å andra sidan är det helt klart att härliga Mary Steenburgen ska spela hans mamma, så ska vi hoppas på lite Pornstache-hemmamys? Skådisen själv är upptagen med en helt annan serie och har svävat på målet vid frågan om han ska vara med mycket/alls i säsong 3.

Fanfavoriten Alex Vause (Laura Prepon) med sin oklanderliga eyeliner var med alldeles för lite i säsong 2, tyckte vi alla. Prepon skyllde på sitt upptagna schema och var ändå med i hela fyra avsnitt, trots att det från början var meningen att hon skulle dyka upp i bara ett.

Ingen gråter väl över att Pipers ex-pojkvän tråk-Larry inte kommer vara med i säsong 3, han spelade ju ut sin roll i första säsongen redan. Jason Biggs som spelar Larry utesluter dock inte att han kommer tillbaka någon annan gång.

Orange is the new black säsong 1 och 2 finns på Netflix. Säsong 3 har premiär 12 juni.

Det är sådant här man vill vakna upp till, varje morgon. Jimmy Fallon och Kelly Clarkson gick i gång på några av de bästa duetterna som gjorts i gårdagens The Tonight Show. Det blir lite Sonny och Cher, Dolly Parton och Kenny Rogers, och Human League – missa inte Fallons Oakey! Men favoriten är tveklöst stycket där Fallon förvandlas till Aaron Neville (med födelsemärket och hela baletten) och sjunger Don't Know Much. Fullständigt magiskt!

Här är originalet med Aaron Neville och Linda Ronstadt:

Det är för övrigt helt galet att ingen stor svensk kanal visar The Tonight Show. Ändring, för fasiken! Jimmy Fallon är ju bäst just nu!

Netflix har meddelat premiärdatum för tre serier som kommer i sommar: Den klassiska kultrullen Wet Hot American Summer kommer att återupplivas som serie och ha premiär den 17 juli; syskonens Wachowskis (Matrix) nya scifi-serie Sense8 kommer att släppas den 5 juni; och den tredje säsongen av Orange is the New Black startar den 12 juni, något som Ida skrev om här i går när hon listade allt vi vet inför den nya säsongen.

Streamingtjänsten meddelade också att det kommer nya stand up-specialer i vår: Chris D’Elias Incorrigible släpps den 17 april; Jen Kirkmans I’m Gonna Die Alone (And I Feel Fine) den 22 maj; och Nina Simone-dokumentären What Happened, Miss Simone får premiär den 26 juni.

Det blir en bra tv-sommar!

När TV6 i kväll börjar köra Bourne-trilogin är det utan större fanfarer – kanske för att just Bourne-filmerna hör till de filmer som ständigt tycks rulla i en evig loop sena kvällar på reklamkanalerna? Trots det är det värt att fira att tre av nollnolltalets bästa actionrullar visas i svit, tre vardagskvällar på raken – perfekt slömys framför teven!

Paul Greengrass två Bourne-filmer bjuder på några av filmhistoriens snyggaste, nervigaste och mest förtätade actionscener.

Snabb recap: The Bourne Identity (2002) blev Doug Limans stora genombrott som mainstreamregissör, han hade ju breakat rejält med indieklassikern Swingers några år tidigare. Sen dess har det blivit både dynga (Mrs & Mrs Smith) och mästerverk (förra årets lysande sci fi-stänkare Edge of Tomorrow) från den ojämne Liman, som nu håller på med en filmadaption av agentsmygarspelet Splinter Cell med (sägs det) Tom Hardy i huvudrollen. Vi håller tummarna att det blir Bourne-klass och inte Jumper-stämning på den.

På The Bourne Supremacy (2004) och The Bourne Ultimatum (2007) var det britten Paul Greengrass som tog över megafonen och plockade med sig den dokumentära stil han fulländat i otroligt starka IRA-dramat Bloody Sunday (som rekommenderas varmt). Limans rappa men cleana bildflöde ersattes av Greengrass hetsiga klipp och jagade handkamera – det tog ett tag att vänja sig när det begav sig, men i backspegeln bjussar hans två Bourne-filmer på några av filmhistoriens snyggaste, nervigaste och mest förtätade actionscener.

Sen ville Damon ta en paus, Jeremy Renner hoppade in och gjorde The Bourne Legacy (2012) som blev helt okej... men nu är ordningen återställd med både Greengrass och Damon ombord på den ännu obetitlade femte Bourne-rökaren, med beräknad premiär sommaren 2016. Pepp!

Inför veckans lilla Bourne-kalas laddar vi med några av de bästa scenerna. Här är TVdags favoriter! Vet inte om vi behöver spoilervarna för filmer som är över tio år gamla men för säkerhets skull: massiva spoilers för alla tre filmerna kommer härnäst.

7. Bourne trappar ned (The Bourne Identity)

Kan man säga att Bourne-filmerna är realistiska? Nja. Ibland, åtminstone. Den här scenen är dock helt bananer, Bourne vräker sig ovanpå en stackars hejduk, faller fritt i ett sjavigt trapphus och hinner på vägen panga en förbipasserande agent. Snyggt, smart och kreativt är det i vart fall.

6. Pennan är mäktigare än svärdet (The Bourne Identity)

En av de första riktiga actionscenerna, där Bourne får visa på sina MacGyver-kunskaper i att oskadliggöra sina motståndare med vad som råkar finnas till hands – en vodkaflaska, en hoprullad tidning eller en kanske en penna? Ett hetsigt lägenhetsbråk som slog an tonen för det typiska Bourne-våldet: intimt, snabbt och mycket brutalt.

5. Bourne busringer (The Bourne Ultimatum)

Ett av de stora nöjena med Bourne-filmerna är förstås också hur han ständigt lyckas överlista sina chefer. Här är det birollsfavoriten David Strathairn som blir dragen vid näsan. Bourne har på något magiskt sätt räknat ut exakt hur lång tid han har på sig innan hela CIA-komplexet hamnar i lockdown och lyckas smidigt ringa Strathairn och köra klassiska telefonaren »Jag är i ditt arbetsrum, fool!« och sen ändå glida ut obemärkt i grevens tid. Världsklass!

4. Bourne testar parkour (The Bourne Ultimatum)

Hopp och lek följt av ett ultrabrutalt handgemäng när Bourne jagar spänstige Desh över hustak och genom lägenheter i Tangier. Ännu ett mästarprov av Greengrass och hans trogne klippare Christopher Rouse. Och av slagsmålskoreografen. Starkt, nästan obehagligt våld!

3. »Why would I know that?« (The Bourne Identity)

»I can tell you that our waitress is left-handed and the guy sitting up at the counter weighs 215 pounds and knows how to handle himself...« Okej, Bournes skills är inte direkt på Sherlock Holmes-nivå, men hans monolog till Marie (Franka Potente) om hur i fasiken en »vanlig kille« som han kan besitta alla de här märkliga superkrafterna ger mig fortfarande mysrys.

2. Clive Owens dödsscen (The Bourne Identity)

En av de bästa sakerna med Bourne-filmerna är den sorgsna tonen. Precis som Jason Bourne sörjer det liv han aldrig fick, skildras vardagen för en lönmördare/covert ops-agent väldigt fint – de är vanliga människor, om än »with a particular set of skills« för att låna ett uttryck från en helt annan franchise, som kanske inte drömde om att dö på ett fält tillsammans med en annan olycklig agent-dude. Clive Owen (i en ganska tidig Hollywoodroll) gör en liten men mycket fin insats som prickskytt som blir överlistad av Bourne. De har ett kort, vemodigt samtal innan Owen dör (strax efter att klippet ovan tar slut tyvärr). Lika odramatiskt som sorgligt.

1. Jakten på Waterloo Station (The Bourne Ultimatum)

En stackars Guardian-journalist (Paddy Considine, alltid bra) som fått alldeles för farlig information till redaktionskaffet blir jagad av en iskall mördare i ett rusningsfullt Waterloo Station i London, och Bournes jobb blir att föra honom i säkerhet. En av de absolut mest rafflande filmsekvenserna i modern tid, och en ren master class i klippning. Lika galet spännande varje gång man ser den!

Vilka är dina Bourne-favoriter? Posta gärna i kommentarerna!

The Bourne Identity visas i kväll kl 21 på TV6, The Bourne Supremacy i morgon och The Bourne Ultimatum på torsdag.

När jag fyllde 30 år nyligen var det inte omgärdat av en enda kris, snarare en lättnad över att vara ännu längre ifrån ungdomsåren. De där förjävliga och underbara ungdomsåren. Då när världen låg framför ens fötter innan en insåg hur svårt det var att få jobb, bostad och allt annat en hade drömt om. Och det är ännu tuffare för dagens kids. De har så mycket valmöjligheter, men samtidigt inga alls. För vad är poängen med att bli vad än en vill om det aldrig kommer kunna försörja en? Och vad är poängen med att drömma om familj och barn när det inte finns någonstans att bo? Och inte har de äldre det lättare med kassa ålderdomshem, kassa pensioner och en utsåld äldreomsorg. Det är med andra ord både tufft att vara ung och att vara gammal. Så att vara där mittemellan är inte så dumt.

Under samma tak är en enda stor fördomsfest där speciellt ungdomarna har typecastats så hårt att de uppfyller alla fördomar om att vara lata, ytliga och mobilberoende.

I SVT:s nya realityserie Under samma tak vill de undersöka »generationsglappet«. I serien får fem unga vuxna under 30, och fem seniorer över 70, leva tillsammans på en herrgård under tre veckor. Frågeställningen är om dagens generationsglapp är på väg att växa till en oöverstiglig avgrund, och det hela kallas för ett socialt experiment. SVT gillar att stämpla alla sina realityserier »sociala experiment« för att ge dem lite kredd, som om det är viktiga saker de undersöker, men sanningen är att det är en dokusåpa som lika gärna kunde ha sänts på TV3. För tyvärr är inte SVT ute efter att dessa ungdomar och äldre verkligen ska förstå och lära sig av varandra. De har valt ut de största personligheterna för att skapa drama och konflikt.

Det pratas ganska ofta om det här generationsglappet. Men hur jävla boring blir inte alltid de diskussionerna? Från de äldres håll kommer samma gamla slinga om bortskämda och ouppfostrade ungdomar och »på min tid så…« Och från ungdomarnas håll kommer kommentarer om de äldre som »mossiga, uråldriga, inskränkta« och att det-var-bättre-förr-attityden suger. Det blir alltid så förutsägbart när det kunde ha blivit intressant och givande. För såklart finns det intressanta erfarenhetsutbyten mellan generationerna, det vet alla som har haft en kul morfar eller farmor.

Såklart finns det även roliga karaktärer, som rosahårige Andreas med världens mest färgglada garderob och oneliners som ett realityproffs, eller 78-åriga fashionistan Ulla.

Men Under samma tak är en enda stor fördomsfest där speciellt ungdomarna har typecastats så hårt att de uppfyller alla fördomar om att vara lata, ytliga och mobilberoende. Men såklart finns det även en del roliga karaktärer. Som rosahårige Andreas som har världens mest färgglada garderob och som droppar oneliners som ett realityproffs. Eller 78-åriga fashionistan Ulla som verkar ta allt med en klackspark. De håller humöret uppe hyfsat när de flesta andra deltagare bara gnäller mest enligt konstens alla regler. Och vartenda tävlingsmoment och uppgift är så riggat för konflikt att förutsägbarheten blir total.

Jag har inget emot att SVT gör reality-tv, inte ens att de gör den här typen av reality-tv, men det som stör mig är deras bristande omdöme. Det finns inte ens en ansats till att göra något icke-stereotypt. Fördomarna haglar åt alla håll och även om ungdomarna och de äldre långsamt och förutsägbart möts på mitten (jag har sett fyra långa avsnitt…) så känns det hela bara fördummande. Och det är det som inte går ihop för mig. Jag undrar varför SVT satsar så stort på den billigaste och dummaste sortens reality-tv? Först låter de singlar sniffa på tröjor i jakten på en partner, sedan låter de främlingar gifta sig vid första ögonkastet och nu detta. De lägger inte direkt ribban särskilt högt. Frågan är: varför vill de inte uppnå mer?

Under samma tak sänds på SVT1 kl 20 i kväll.