Häromveckan hände det igen – jag rekommenderade Vikings för en vän, och han reagerade på samma sätt som alla andra: med ett hånleende.

Men nu ler han av lycka. Vikings har den effekten på folk. Jag var också tveksam till en början men är nu fast i vad jag ser som en framtida klassiker av samma rang som till exempel Game of Thrones, fast utan allt övernaturligt trams.

Inledningen utlovar en säsong fylld av blodskördar, hav i lågor och städer av marmor…

Det är en makalöst snygg odyssé över historiens historia, och det våld som lett oss fram till vår tid (okej, berättandet haltar säkert en hel del vad gäller autenticitet, men vad fan). En studie i krig skulle man kunna säga, för mycket krig blir det. Både på och utanför slagfältet.

Huvudpersonen Ragnar Lodbrok slåss lika mycket inför ett slag som i själva slaget. Hans hjärna verkar gå på högvarv hela tiden, och även om man ibland kan skratta till åt hans filosoferande – som i det inledande samtalet med sonen – så är det han säger ärligt talat inte så dumt, egentligen. »Makt ges bara till dem som kan sjunka så djupt att de når den«, väser han och understryker samtidigt sin position som motvillig regent. Ett sunt förhållningssätt till begreppet »makt«, och säkert också en stark orsak till varför jag, och många andra, tycker så bra om Vikings. Som nu alltså äntligen är tillbaka.

Det är alltid lite nervöst att recensera en ny säsong av ens favoritserie. Tänk om det inte är bra, eller ännu värre: tänk om det är rent utsagt värdelöst. Redan efter tre minuter slutar jag dock tänka i sådana banor. En inledande scen, nyckelscen för resten av säsongen, följer Lagertha på hembesök hos den läskige siaren (han med Skeletor-kåpan och de ihopsmälta ögonen). Här lovas det en säsong fylld av blodskördar såväl som hav i lågor och städer av marmor. Ödesmättat och med inte helt goda nyheter för Lagherta, hoppas verkligen att siaren har fel. Lagherta är en av mina favoriter och Vikings hade blivit så mycket sämre utan henne.

Nästan omgående lämnar man sedan Kattegatt, för att möta upp kung Ecbert i Wessex och indriva den mark man blivit lovad... i utbyte mot en liten tjänst.

Säsongspremiären av Vikings säsong tre är annars rätt blygsam i sin framtoning. Man etablerar karaktärerna på nytt och lägger en bra grund för kommande episoder – alltså en stabil fortsättning på tidigare avsnitt. Saker jag gärna ser mer utav:

1. Krig.
2. Ragnars söndergaddade skalle.
3. Lagherta och kung Ecbert. Kan det bli de två?
4. Kwenthriths min i slutet! Var det en orgasm, ångestattack eller både och?
5. Svindlande bergsvyer – kanske lite väl mycket Tolkien över det hela, men ack så vackert!

Vikings går, med nya avsnitt varje fredag, HBO Nordic.

Innehåller spoilers för The Walking Dead, säsong 5, avsnitt 11, The Distance.

Sara: Det här var väl ett härligt avsnitt! Nya ansikten, nervig walker-action och lite man-on-man-action också! Det har vi väl inte sett i The Walking Dead förut?

Per: Nix. Gay-chock! En kyss mellan två män på prime time, det är starkt!

Sara: Me like-y.

Gay-chock på bästa sändningstid. Underbart!

Per: Ja, det var härligt. Riktigt bra avsnitt. Mycket spännande!

Magnus: Ja, vilken skärpning!

Björn: Köttig bilresa också.

Magnus: The Walking Dead gör det igen, just när man trodde det var en svacka på G.

Per: Ja! Helikopterbilden när bilen plöjde genom walkers – mäktigt!! Rejäl upphämtning.

Magnus: Bara det nu inte blir samma sak igen…

Sara: Jobbigt krypande för-bra-för-att-vara-sant-känsla hela tiden också. Jag satt och tänkte »När kommer bakslaget, när träffar skiten fläkten?«

Per: Haha, jag tänkte det också. En ny Governor, ett nytt Terminus… Men det kan det väl ändå inte bli?

Björn: Det känns ju inte så, men fan vet vad som kan hända då…? Och så levde de lyckliga i alla sina dagar?

Per: Inte så troligt.

Magnus: Hur bra det än verkar så vet vi ju alla att det är början på något dåligt.

Björn: Om det inte är början på något dåligt så är det inte The Walking Dead.

Sara: Hade typ kunnat vara en seriefinal, så kändes slutet.

Per: Ja, precis!

Björn: Men barnskriken i slutet – gåshud!

Per:Närbilden på Rick när han kämpade för att våga tro, det var fan starkt! Jag fick tårar i ögonen.

Sara: Fantastiskt effektivt utnyttjande av ljudläggningen.

Per: Ja, väldigt snyggt gjort. Coolt också att Michonne steppade upp. Många har ju ledsnat på Rick, exempelvis Glenn, men han är mycket mer diplomatisk. Michonne klev fram och utmanade Rick och hans djupa trust issues. Det var fint.

Björn: Det är så snyggt gjort att Rick är the bully nu.

Per: Ja, precis. Cementhäcken som inte kan släppa loss. Fast han gjorde ju det på slutet.

Sara: Synd att inte TVdags-Daniel är med nu när vi äntligen fick svar på vad de matar Judith med. Mortlade nötter? Eller ekollon eller vad det var. Kastanjer kanske.

Björn: Ekollon, va? Helvete vad äckligt. En kappsäck full med konserver! Älskade att Aaron var tvungen att smaka på maten.

Per: »Jag hatar äppelmos!«

Sara: Men hur töntigt var inte »jag gillar inte äppelmos«-grejen?

Why did it have to be äppelmos…

Magnus: Ekollon är väl för övrigt giftigt för barn?

Björn: »When eaten in large quantities«, enligt Ask.com.

Magnus: Mer än tjugo ekollon sägs vara giftigt att få i sig.

Magnus: Knytnävsslaget mot Aaron! Det kom snabbt, hårt och oväntat!

Per: Ja, det var fett!

Björn: Mm, sjukhuvudet i en blev glad. *SOCK*

Per: Tyckte de hanterade Aaron-problematiken mycket snyggt. Hur vi svävade i ovisshet om vi skulle sida med Rick och befara det värsta, eller med Team Michonne/Maggie och faktiskt våga tro.

Magnus: Man vet ju själv inte vad man ska tro…

Sara: Gillade Aarons försäljarattityd innan smockan. När han pratade om muren, han lät exakt som en som ska pracka på en andelslägenheter i Åre eller nånstans. Supersmetigt sälj/missionärs/sekttugg.

Per: Hehe! Ja, lite slemmig var han allt.

Magnus: Vad var det som hände i bilen föresten, innan allt gick åt helvete? Varför började de tveka?

Per: Jag fattade heller inte riktigt.

Björn: Och bilderna … inga bilder på folk. Fick rysningar av den kommentaren. »Vi tog en gruppbild, men jag fuckade upp framkallningen.« Suuure, you did.

Per: Ja! Det ögonblicket var väldigt creepy.

Magnus: För att sedan igen bara: ja, du är cool Aaron, vi hänger på.

Per: Rick hittade den där manicken som man kan avlyssna folk med. Sen fick Aaron ett spel och sparkade till dörren så Michonne fick den i magen… Borde räcka för att få smaka på katanan väl? Precis! Skumt.

Per:Men de trodde väl att de såg människor också? Precis innan zombieslafset.

Magnus: Kan det förresten ha varit det mesta slafset någonsin i The Walking Deads historia? Någon som räknade?

Per: Magnus: du kan ha rätt.

Sara: Veckans zombie: gigantiskt-tomtebloss-i-ögat-zombien!

Björn: Japp, Sara. Gif:en är klar!

Veckans zombie: gigantiskt-tomtebloss-i-ögat-zombien!

Björn:Direkt efter zombieslafset så sköts nödskottet upp.

Björn: Aaron ba: Sorry, måste dra.

Magnus: Exakt! Var inte det också otroligt konstigt?

Björn: Oroväckande konstigt!Vilket ju gör att man börjar ana oråd.

Sara: Aaron verkade lite väl nervig där ett tag, nästan prästvarning på honom.

Per: Ja, där började man tvivla rejält på honom.

Magnus: Vad tror ni döljer sig bakom ståldörrarna/murarna då?

Per: En HBTQ-community där alla är snälla och lyckliga?

Magnus: Eller så spelar de bara.

Sara: Jag tänker nåt som till en början verkar idylliskt men utvecklar sig åt destruktiv-sekt-hållet.

Per: Antingen det, eller så är allt bra men de blir anfallna av andra, onda människor.

Magnus: Men jag är lite trött på det där. Hoppas de lyckas vara lite innovativa den här gången. Så vi slipper ännu en guvernör.

Sara: Frågan är, vad vill man att det ska vara? Vad skulle göra en nöjd?

Per: Det måste ju som Magnus säger bli något nytt. Ingen upprepning av Governorville eller Terminus. Rick blir ny, superkorrupt Guvernör?

Björn: Ja-a, hoppas.

Sara: Hmm, en maktfullkomlig Rick som måste störtas av sina gamla vänner så han inser vad som är viktigt här i världen? Ja, inte så dumt.

Per: Skulle kunna funka!

Magnus: Jag hade tyckt det var intressant med ett fredligt avsnitt nästa gång, där de plockar äpplen och gör ekollonmos, sjunger sånger vid brasan.

Sara: Haha! Mmm, ekollonmos.

Per: Ja, det vore rätt fint. Som omväxling. Kanske några utfärder för att hämta stuff så vi ändå får lite zombieslakt.

Magnus: Skoja bara. Inget mer trams nu!

Per: Hehe! Jag gick på det.

Björn: »Utfärder«? Är det norrländska?

Sara: Norrländska? Really?

Björn: Mvh Kinberg Batra?

Sara: Hahaha! Du är förlåten.

Magnus: Fast jag gillar ändå mixen av känslor och action. Som i det senaste avsnittet, och att Rick blir ifrågasatt är också bra... även om jag alltid hejar på Rick i slutänden.

Björn: För lite Carol och Daryl.

Per: Extremt lite! Hade Daryl en enda replik?

Magnus: Bara stön. Skulle jag få drömma, så hade jag nog fortsättningsvis velat se en blandning av fängelset, Terminus, guvernörscampus och så klart lite känslor.

Per: Är det bara jag som tycker att han som spelar Aaron (Ross Marquand) är sjukt lik Topher Grace? Han är hursomhelst kanonbra! Fint tillskott.

Sara: Nej, inte bara du!

Magnus: Jag tycker han är rätt lik Gareth från Terminus.

Björn: Håller med, men hade inte tänkt på det om du inte hade sagt det. Spitting image!

Magnus: Ledaren, lika mjäkigt läskig.

Björn: Snäll-läskig!

Magnus: Den värsta sorten. Fast ändå den bästa.

Björn: Instämmer!

Magnus: Värst för Rick och co, men bäst för oss tittare.

Sara: Pojkvännen kommer att ryka snart va? Känns som att han ligger i farozonen.

Magnus: Oh ja, han blir inte långvarig.

Björn: Kanske redan i nästa avsnitt!

Per: Tror ni Daryl som den redneck han är har svårt att hantera Aaron som är gay?
Eller är serien bortom sånt kanske.

Björn: Vilket sänke det vore för Daryl men egentligen skulle det ju passa originalrollfiguren.

Per: Daryl är ju en sån gigantisk tittarfavvo nu så det är nog orimligt att han ska vara en homofob. Det var ju lite gayvibbar mellan Michonne och Andrea, men väldigt försiktigt. Aaron är ju första outade gay-personen i The Walking Dead, vilket är stort.

Sara: Nja, Daryl har alltid känts openminded tycker jag. Inte som brorsan sin.

Per: Rätt. Merle var ju superrasistaset, Daryl den mjukare mer vettiga.

Magnus: Känns inte som att ngn kommer bry sig om sexuella läggningar, de har så mycket annat att tänka på. Men det hade ju varit intressant med någon slags konflikt?

Per: Sant! Enda sättet att bli post-racial och post-homophobic är att det blir zombieepidemi…

Björn: Har för mig att han har sagt något openminded privat också, Daryl – vars namn i verkligeten har försvunnit i huvudet…?

Sara: Norman Reedus.

Björn: Tack!

Per: Följer honom på Instagram. Han verkar mysig.

Cute overload!

Björn: Älskade förresten att Glenn fick Glenn-sa (höhö) för Abe angående batteriet.

Magnus: Jag med, kan han gott ha!

Per: ja det var fint!

Björn: Plus, kaxigt gäng när de gick på vägen. Fint!

Magnus: Jag har nog aldrig velat göra en make-over mer på någon än på Abe.

Per: Hahaha!

Sara: Varför? Så rödhårig och fin.

Magnus: Det bara kliar i fingrarna.

Björn: Han ska visst vara med i Gokväll nästa vecka? (Jag får ju skriva Stefans skämt den här veckan när han inte kunde vara med.)

Magnus: Inte för att jag egentligen tycker att hans utseende är opassande.

Sara: Ha! Nu tänker jag bara på Mia Skäringers karaktär som varit med i Gokvälls »gör om mig«.

Sara: Abe i ett nötskal!

Magnus: Abe och Ann-Marie! Veckans par. Kan ni tänka er Abe som zombie! Det hade jag velat se.

Björn: Haha, ja, och att de behåller honom – som i Shaun of the Dead.

Sara: Ann-Marie Abraham Ford.

Magnus: Haha.

Per: Hehe.

Björn: De här samtalen blir sjukare och sjukare.

Per: Om vi nu håller på och postar klipp… Vet ni om att Aaron är en rätt bra imitatör?

Per: Okej, han är rätt usel i början men det blir bättre efter typ 45 sekunder.

Björn: Några är riktigt bra. Är vi nöjda så här?

Sara: Ja, nu börjar vi bli lättdistraherade.

Per: Hehe, det börjar spåra.

Per: Jag har inget mer. Ett härligt avsnitt som bådar gott inför sluttampen av säsongen!

Björn: Word!

TWD-cirkeln återkommer nästa vecka med nytt eftersnack.

Vad har vi missat? In och kommentera!

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes och med en veckas fördröjning på Kanal 9, söndagskvällar kl 22.

Om någon frågar mig om tips på en rolig film så tipsar jag nästan alltid om en Christopher Guest-film. Jag menar, Waiting for Guffman, Best in Show, A Mighty Wind och For Your Consideration är ju små komiska mästerverk. Två av Guests mest frekvent använda skådespelare  (de är ju ganska många) är Catherine O'Hara och Eugene Levy, som nästan alltid spelar något sorts par när de spelar i samma film. Duon, som faktiskt spelade tillsammans redan i den kanadensiska SNL-liknande sketchshowen SCTV på 1970-talet, är nog som roligast i Best in Show som Gerry och Cookie Fleck:

Men jag älskar även deras genuint fina låt A Kiss At The End Of The Rainbow från A Mighty Wind (som de för övrigt skrev själva och Oscarsnominerades för):

När jag upptäckte att de har återförenats i en ny komediserie, dessutom skriven av Eugene Levy själv och hans son Daniel Levy, så kände jag bara yes yes yes! I komediserien i fråga, kallad Schitt’s Creek, spelar Eugene Levy och Catherine O’Hara Johnny och Moira Rose, ett superrikt par, som efter att ha förlorat alla sina pengar tvingas flytta till sin enda kvarvarande ägodel: staden Schitt’s Creek. Eller, det är snarare en liten håla in the middle of nowhere, som Johnny köpte som ett skämt för 30 år sedan. Nu tvingas de bo i ett skitigt hotell med sin två vuxna bortskämda spolingar till barn. Det är lite som 1960-talsserien Green Acres fast mer tillskruvad.

Catherine O’Haras Moira är en före detta såpaskådis och det överdramatiska anlaget syns i att hon i princip varje scen har en ny peruk på sig samt ett känslomässigt utbrott.

För mig räcker det att bara se Catherine O’Hara för att skratta, men i Schitt’s Creek så är hon i högform. Hennes Moira är en före detta såpaskådis och det överdramatiska anlaget syns i att hon i princip varje scen har en ny peruk på sig samt ett känslomässigt utbrott. Hon kontrasteras fint av Eugene Levys lite torrare Johnny och deras samspel är som vanligt superbt. Daniel Levy, som mest är känd som MTV-programledare i hemlandet Kanada, brås på pappa Eugene och visar prov på bra komisk tajming som über-hipster-sonen David, och Annie Murphy är urrolig som den utseendefixerade dottern.

Det är med andra ord en ytterst välspelad komediserie, men samtidigt känns det som att den kunde ha varit ännu roligare. Manuset saknar lite av den smartness och detaljkänsla som Christopher Guest brukar ha i sina filmer, och det komediguld en får från en ensemble full av improvisationsproffs. Om han hade regisserat serien hade den kunnat få det där lilla extra lyftet. Nu stannar den vid att vara en jäkligt trevlig bekantskap, och fram till att det blir en ny Christopher Guest-film (när fan kommer nästa?!), så är det verkligen gott nog.

Schitt’s Creek sänds på CBC i Kanada och POP TV i USA. Den har förnyats för en andra säsong.

Efter framgångarna utomlands med serier som Bron och Äkta Människor siktar nu SVT in sig på ett projekt med franska storkanalen Canal+ som man, ihop med NICE och Atlantique, haft ett gemensamt utvecklingsprojekt med i ett par år.

Canal+, som de senaste åren gjort storserier som Engrenages, Braquo och Les Revenants, är en superintressant partner till SVT – två tv-hus med otroligt mycket talang.

Projektet som går under namnet Midnattssol, är just inne i en intensiv fas enligt SVT:s dramachef Christian Wikander:

»Det är ännu inte produktionsbeslutat utan befinner sig i en intensiv utvecklings- och finansieringsfas, och det är svårt att säga om det lyckas eller när det eventuellt blir klart«, säger Wikander och fortsätter: »många projekt vi har i utveckling befinner sig just där och det är långt ifrån alla som blir verklighet.«

Verklighet eller inte, det här är mycket spännande. Att det svenska tv-dramat har satt ett stort avtryck ute i världen de senaste åren är ju ingen nyhet, men att de nu jobbar ihop med franska storkanalen Canal+ för att utveckla nya projekt är väldigt väldigt stort. Canal+, som de senaste åren gjort storserier som Engrenages, Braquo och Les Revenants, är en superintressant partner till SVT då det finns otroligt mycket talang i de här båda tv-husen.

Midnattssol är internationell thriller som tar sin början i Lappland, där ett flygplan, med bland annat ett spädbarn ombord, kraschar. Ombord finns även franska medborgare vilket gör att en fransk polis reser till Sverige för assistera vid utredningen. Det hela utvecklar sig till en stor traffickinghärva där man upptäcker att barn från Ryssland säljs till Frankrike.

Det som gör det extra intressant är att det är Ulf Ryberg som skriver manus. Han har tidigare bland annat skrivit Lasermannen, Bekännelsen och Luftslottet som sprängdes.

En klarare bild av framtiden för det här projektet kommer troligtvis under våren 2015.

Jag vill minnas en tid då man gick och såg på film för soundtrackets skull. Då låtarna spreds långt innan filmen gick upp på bio i Sverige och den repetetiva lyssningen blev ett slags förspel. Jag vill också minnas en tid då man faktiskt köpte soundtracket efter man sett en bra film, för att förlänga upplevelsen, så att man långt efteråt kunde sitta där i sitt pojkrumsmörker och låta musiken korrumpera ens minnen. För det var ju inte alltid så att ekvationen gick ihop. Ett bra soundtrack blev inte per automatik kvalitet, i alla fall inte i backspegeln. Rocky IV, Prince of Thieves och Top Gun, hmm.

Det Carpenter-knorrande, neo noir-syntiga soundtracket har gjort storstilad comeback med sentida filmer som Drive, The Guest och Cold in July; elektroniska atmosfärbakelser som likt sina förebilder sticker ut med en löjligt cool kontrasteffekt.

Det här höll i sig ett tag. Kan det ha varit fram till Judgement Night 1993? Den retrospektivt sett inte helt lyckade fusionen mellan metal och hip-hop (det var i alla fall beskrivningen, med vilken skivan marknadsfördes). Eller Spawn 1997? I vilket fall som helst så var det ett tag sedan. CD-skivan dog och i och med det även dess samhörighet med filmen. Och det är inget jag egentligen saknat – förrän nu.

Det Carpenter-knorrande, neo noir-syntiga soundtracket har nämligen gjort storstilad comeback med sentida filmer som Drive, The Guest och Cold in July; elektroniska atmosfärbakelser som likt sina förebilder sticker ut med en löjligt cool kontrasteffekt. Det här kan bli första trenden jag hakar på sedan gubbskägget.

Mumble Gore-regissörerna Jim Mickle och Adam Wingard har tidigare rönt stora framgångar med relativt små filmer som Pop Skull och Stakeland, men det är först på senare tid som de blivit giganter inom sitt gebit som »skräckregissörer«. You're Next, We Are What We Are och V/H/S är stor underhållning och utför underverk för en annars något koagulerad genre. Lite ironiskt då att deras två senaste filmer, deras bästa, knappt har med skräckfilm alls att göra. Visst tar de upp skrämmande ämnen, men de svänger mer än de skrämmer. Så pulshöjande att jag till och med köpt filmmusiken. Visserligen på iTunes, men ändå.

Tillsammans med Refns Drive har de dragit sitt strå till stacken vad gäller den moderna tidens soundtrack. Halloween möter Drive. Två separata delar: filmen och musiken, där musiken lockar lika mycket som det filmiska. Ta till exempel finalscenen i magiska The Guest, där Annies Anthonio får lika mycket utrymme som slutbilderna. De är inte där för att förhöja känslan. Låten är där för att den är så satans bra, liksom scenen utan musik är fantastisk. De båda i kombination blir nästan för mycket, något överdådigt, som att vara 15 år och se Top Gun igen. Det samma gäller ett flertal scener ur Cold in July (Michael C Halls comeback efter Dexters snöpliga avslut) – shoot out-scenen, den Reservoir Dogs-aktiga upptakten, sluttexterna med White Lion (av alla band) och den där scenen som ackompanjeras av Dynatrons Miami Vice-doftande Cosmo Black. Ni kommer förstå vad jag menar när ni ser filmen.

Det här kanske bara är en kortvarig trend, om ens en trend alls, men fanken vad kul det är när konceptet »film« verkligen omfamnas och förvaltas på det här insnöade, men ändå kommersiella, sättet.

Vad The Guest och Cold in July handlar om? Det tar vi i ett separat inlägg när soundtracken är sönderlyssnade.

The Guest finns som import-dvd/blu-ray och Cold in July har fått svensk release. Musiken finns på iTunes, Spotify och Soundcloud.

Champions League: Manchester City–Barcelona (Viasat Fotboll tisdag kl 20:45)

Det är ju knappast synd om Manchester City, som kunnat köpa nästan allt man pekat på och därmed skapat en spelartrupp med både spets och bredd – men lite otur får man ändå säga att de har haft i Champions League.

Förra året lades City tämligen enkelt på rygg av de katalanska giganterna, efter en De Michelis-utvisning, men det borde bli svårare nu.

Det här var ju året då de ljusblå skulle visa att de äntligen är flygfärdiga över andra territorier än bara de brittiska öarna. De krånglade sig, med visst besvär, vidare från en för all del ganska tuff grupp i höstas och är återigen med när det verkligen avgörs… och då står Barcelona på andra sidan. Igen.

Förra året lade ju de katalanska giganterna City på rygg tämligen enkelt efter en De Michelis-utvisning, men det borde bli svårare nu. Inte så mycket för att City är så mycket bättre, mer för att Barcelona har problem på försvarssidan. Inget av de defensiva nyförvärven har övertygat och City har faktiskt flera olika möjligheter att hitta igenom Barcelonas porösa mittförsvar: antingen med Dzeko eller Bony i luften eller med Agüeros snabbhet i djupled.

Samtidigt ska ju City hitta dit också. När Barcelonas offensiv flödar så där rörligt och giftigt som den gjort under den senaste månaden – där de tre superstjärnorna längst fram börjat förstå hur de ska få ut mest av varandra – finns risken att City pressas för långt ned på egen planhalva för att hinna eller orka ställa om.

Champions League: Juventus–Borussia Dortmund (Viasat Sport tisdag kl 20:45)

Två lag med rakt motsatta problem. Dortmund är ett krislag i Bundesliga, även om man hämtat sig något, men har gått som tåget i Europa. Juventus har mer eller mindre redan avgjort Serie A, men fick kämpa oväntat och onödigt mycket för att ta sig till den där åttondelsfinalen. Här blir det förmodligen en match där tysk fart möter italiensk metodik, även om Juve är ett av de italienska lag som har potential att mäta sig med Dortmund när det gäller tempo.

Bundesliga: Bayern München–FC Köln (Eurosport 2 fredag kl 20:30)

Den 30:e januari hände det omöjliga – Bayern München förlorade. Inte bara det, Pep Guardiolas omutliga gäng släppte in fyra mål i en och samma match. Wolfsburg gjorde mer eller mindre en perfekt insats och kunde slå tillbaka mästarna och de överlägsna mästarna.

Den där förlusten har lagen i de efterkommande omgångarna fått betala dyrt för. Wolfsburgförlusten blev väckarklockan Bayern behövde och efter att ha haft det larmet ringande i öronen har Bayern gått fram som en slåttermaskin och har två vinster och 14–0 i målskillnad på de två senaste matcherna.

Premier League: Liverpool–Manchester City (Viasat Fotboll söndag kl 13)

Det är en rätt imponerande transformation, närmast en metamorfos, Liverpool har genomgått under de senaste månaderna. Efter en höst då offensiven varit uddlös utan Daniel Sturridge och fyrbackslinjen ihålig så skickade Brendan Rodgers ned Emre Can i en trebackslinje, släppte loss anfallskraften genom att packa det offensiva mittfältet fullt av teknik, spelförståelse och snabbhet (Sterling, Coutinho, Markovic, Ibe, Lallana) och började på allvar planera för ett liv utan Steven Gerrard. Det har gått rätt hyfsat. Liverpool har hela ligans bästa form och är som enda lag i ligan obesegrade under 2015.

Samtidigt visade 2-0-segermatchen mot Southhampton senast att vissa problem ändå kvarstår. När Skrtl får anfallare mot sig som matchar honom i luften uppstår luckor bakom som anfallaren med skarvar kan nå, utan Sakho på planen saknas snabbhet i backlinjen och risken finns att laget blir för offensivt balanserat, även om Rodgers resolut visade att han upptäckt det sistnämnda i Southhampton-matchen genom att byta ut den defensivt flängige Markovic mot mer stabile Moreno i pausen.

Matchen mot City blir ett första riktigt prov för det här nya Liverpool, som osannolikt nog är med i kampen om Champions League-platserna igen.

Svenska cupen: Dalkurd–Örebro SK (SVT Play söndag kl 14)

Det hamnade i skuggan av Malmös Europaäventyr och IFK Göteborgs starka klättring i tabellen, men ÖSK gjorde under Alexander Axén en minst lika imponerande uppryckning under säsongens andra halva. Med mindre resurser och från ett mer prekärt läge tog sig Närkelaget hela vägen upp till en meriterande sjätteplatsen. Det finns tveklöst mer spektakulära lag i Allsvenskan, lag som på ett mer uppenbart sätt ser mer spännande ut, men inget jag är mer nyfiken på än Örebro. Svenska cupen blir ett första tecken på om Axén hittat rätt också i år.

Ligacupen: Chelsea–Tottenham (TV10 söndag kl 15)

Det är lätt att prata om ligacupen som en turnering som tappat i värde och, visst ligger det kanske en del i det, men säg det till det unga, hungriga och hemvävda Tottenham som har en ovanlig chans att faktiskt vinna något.

För Chelsea väntar kanske större titelfajter, men laget har ju hämnd att utkräva för den osannolika 3-5-förlusten i ligan. Det här har alla förutsättningar att bli en klassisk final.

Anderson i War and Peace
Gillian Anderson och Jim Broadbent är klara för BBC-miniserien War and Peace som bland annat produceras av The Weinstein Company,

Flockart i Supergirl
Calista Flockhart kommer att dýka upp i Supergirl-piloten.

Moyer i Kurt Sutters nya
True Blood-stjärnan Stephen Moyer är klar för Sons of Anarchy-auteuren Kurt Sutters nya FX-pilot The Bastard Executioner. Det är också bekräftat att Katey Sagal kommer att ha den kvinnliga huvudrollen.

Tomei spelar Steinem
Marisa Tomei kommer att spela Gloria Steinem i HBO-miniserien Ms. som George Clooney producerar.

Snipes i tv-serie
Wesley Snipes kommer att ha en roll i nya NBC-piloten Endgame.

I denna demokratiska tid kan alla vara kritiker. Och det tackar vi för när vi kollar det vansinnigt roliga Twitterkontot Amazon Movie Reviews!

Här är några av senaste tidens guldkorn därifrån:

Armageddon. Ja jag antar att det kunde hända?

Hitta Nemo. Snackar skit om tandläkare, de asen.

The Wolf of Wall Street. Detta är för övrigt helt korrekt.

The Wolf of Wall Street. Även efter andra genomtittningen fanns där inga vargar.

Birdman. Jag är faktiskt benägen att hålla med. Turdman.

Godzilla. Handen upp, alla som vill se den ömsinta Crystals uppföljare med gulliga mutantbebisar som springer runt på stan och räddar folk och gör söta saker!

Ida.  Prata engelska för fan så man hinner se!

  Roadhouse. Lite positiva recensioner också! Den här familjen älskar action.

Days of Thunder. …men inte lika mycket som den här snubben.

  Alien. Att de aldrig kan göra trovärdiga filmer!

The Avengers. Se inte den här filmen om du har en stark känsla för rättvisa. Team Loki!

Fast & the Furious. Det är så vackert när filmer kan få en att våga drömma…

King Kong. Pratkvarnar på dvd:n!

Frozen. Kan de inte ens animera snögubbar som funkar längre?! (Obs att 2 av 8 tyckte detta var en »hjälpsam« recension.)

Casablanca. Skitfilm.

Romeo + Juliet. Eh hallå filmmakare, kan ni skriva trovärdig dialog eller. Skrattfest!!!

Följ Amazon Movie Reviews för fler godingar!

Mattias Dahlström: Ge oss din snabba sammanfattning så här långt, Henrik!

Henrik Petersson: Väntad norsk dominans, kul ryskt guld, alldeles för långa sprintbanor och sedan gillar man ju de flippade vallaloppen där allt ställs på ändan – som damernas 10 km i går.

Mattias Dahlström: Ja, det var ju ett lopp som händer en gång vart tionde år, på sin höjd, men just därför var det så kul också. Jag tror inte att, säg, Johaug hade varit lika himlastormande glad över ett brons som dagens högst otippade medaljör Gregg.

Gillar diskussionen som uppstod om Kallas taktikval i skiathlonen. Där var Vacchi på Eurosport snabbare och bättre än SVT, men det var en relevant bra diskussion som behövdes.

Henrik Petersson: Det behövs ju också att andra länder än de vanliga tar medaljer. Rom byggs verkligen inte på en dag i skidvärlden – det är ju fortfarande en marginalsport i USA. Alex Harveys medaljer är också viktiga och kul.

Och folkfesten gör mycket för underhållningen om det är i ett land med mycket publik. Stämningen går ju genom rutan.

Mattias Dahlström: Det har varit ett bra mästerskap för sporten i stort, helt enkelt. Medaljörer från hela skidvärlden och mycket folk på läktarna. Samtidigt ser man hur gamla stornationer som Tyskland och Italien har hamnat efter.

Du skrev att sprintbanorna var för långa. Jag håller med. Jag föredrar att de är extremt korta, men väldigt krävande. Det är ju explosiviteten man vill se.

Henrik Petersson: Banorna i Östersund veckan innan var häftiga, korta och explosiva men också med en närhet till publiken. Sprintstafetterna, som fortfarande känns som en väldigt konstgjord disciplin, gynnade distansåkarna för mycket. Vanliga sprintåkare missgynnas.

Fast man gillar ju mördarbacken: krävande, lång och med mycket publik på båda sidorna. Jag ser verkligen fram emot stafetterna och helgens masstarter när attackerna kommer.

Mattias Dahlström: Stafetterna kommer bli sjukt spännande. Hur skulle du formera de svenska lagen?

På herrsidan lutar jag åt Rickardsson. Det gör jag alltid. Allra mest av estetiska skäl. Jag tycker han åker så vackert.

Henrik Petersson: Jag säger Wikén-Bleckur-Rydqvist-Kalla, Wikén går ändå före Stina Nilsson. Jag fegar lite och går på rutin. Ska nog till liknande väder som i dag för att det ska bli guld. Olsson-Halfvarsson-Hellner är givna och sedan Nelson eller Rickardsson på första. Beror lite på hur Rickardsson är efter förkylning.

Mattias Dahlström: Mitt problem är att jag vill ha både Rydqvist och Nilsson, men det går ju inte riktigt ihop. För båda ska ju vara på fristilssträckor i så fall. Men jag lutar åt Wikén-Bleckur-Kalla-Nilsson. Mest för att jag vill se ännu mer av Stina.

Henrik Petersson: Klart det är spännande och lockande, och kanske är det mer för guld än för att säkra medalj.

Mattias Dahlström: På herrsidan lutar jag åt Rickardsson. Det gör jag alltid. Allra mest av estetiska skäl. Jag tycker han åker så vackert.

Henrik Petersson: Det är fint med långa stilrena diagonalsteg.

Mattias Dahlström: Absolut. Efter tisdagens utklassning, låt vara efter norskt vallastrul och märkligt väder – hur mycket måste övriga nationer dra ifrån Kalla för att hon inte ska kunna gå ikapp?

Henrik Petersson: Bra fråga. Det går inte att använda dagens lopp som referens. Säkert många som har blivit förvirrade av dagens tävling, förbundskaptener till expertkommentatorer. Jag tror hon tar 30 sekunder på alla lag utom Norge.

Mattias Dahlström: Vad tycker du om sändningarna så här långt?

Henrik Petersson: Det är en konst att göra bra mixed zon-intervjuer. Ingen skugga ska egentligen falla på den som misslyckas. Men nu har det gått över till att bli för mycket om känslor och tankar. Jag vill ha frågor om konkreta saker från loppet. Nu blir det mer: »Hur tänker du där, hur känner du där, hur glad är du?«

Mattias Dahlström: Jag har själv gjort mixed zone-intervjuer, om än i helt andra sammanhang, så jag vet hur svårt det är. Men med det sagt: Jag håller helt med. Efter-loppet-intervjuerna har varit en svaghet så här långt.

Mixed zon-intervjuerna blir för mycket om känslor och tankar. Jag vill ha frågor om konkreta saker från loppet. Nu blir det mer: »Hur tänker du där, hur känner du där, hur glad är du?«

Henrik Petersson: Jag kanske missade, men det ställdes väl aldrig några frågor om de många tjuvstarterna i sprinten. Berodde det på något? Gillar diskussionen som uppstod om Kallas taktikval i skiathlonen. Där var Vacchi på Eurosport snabbare och bättre än SVT, men det var en relevant bra diskussion som behövdes.

Mattias Dahlström: Överhuvudtaget diskuteras det för lite taktik inom längdåkningen.

Henrik Petersson: Japp! Det är något som är underutvecklat och det finns att vinna för den som knäcker koden hur man vinner ett masstartslopp taktiskt bäst.

Mattias Dahlström: Det är ju fortfarande väldigt få som lärt sig att hänga av Northug till exempel. Spelar ingen roll hur långt bak i klungan han är, på något sätt lyckas han hitta fram ändå. Det borde finnas en diskussion kring det, hur man ska stoppa honom.

När det gäller sändningarna tycker jag att det ibland märks att SVT inte har så många stora mästerskap kvar. De blir nästan överambitiösa ibland. Det kanske är en generationsfråga, men jag gillar nästan de långa studiosnacken bäst, där Fredriksson och Ojala får breda ut sig.

Henrik Petersson: Visst är det så! Det märktes redan vid fotbolls-VM i somras. De ska ta i från tårna, blir istället för kreativa och överambitiösa. Det märks att de har mindre och mindre erfarenhet att luta sig emot.

Gillar Fredriksson skarpt. Riktigt kul att de återigen har en expert ute i spåret för att kommentera hur det ser ut.

Grafiken är förresten snygg. Gillar Falu Rödfärg-penseldraget och den mörkblåa färgen på.

Mattias Dahlström: Fredriksson har verkligen slagit igenom här. Han har varit bra i Vinterstudion, men har lyft sig en nivå till. Gillar det lite trubbigt kärva och den emellanåt rappa humorn, samtidigt som det, så klart, finns en enorm kunskap där.

Avslutningsvis, vad tror du om de avslutande »långloppen«, fem- och tremilarna?

Henrik Petersson: Kowalczyk har chansen i damloppet och Alex Harvey förgyller sitt VM med ett guld.

Mattias Dahlström: Harvey vore väldigt kul. Vi säger det. Och så får Anders Södergren chansen och tar en hedrande femteplats. Det hör till.

Skid-VM med herrarnas 15 km börjar i dag kl 13 på SVT, SVT Play och Eurosport.

På tal om syntsoundtrackets återkomst, som Magnus skrev om i går – och som ju inte bara gäller film, med tanke på Cliff Martinez retro-syntiga musik till The Knick i höstas: årets hittills största syntsoundtrack var väl ändå senaste avsnittet av The Americans?

När Philip ska charma in sig hos CIA-chefstonårsdottern (en ruggigt slibbig subplot, för övrigt) och frågar vad hon lyssnar på i sin freestyle så börjar jag först famla efter tidsuppfattningen… ska inte detta vara 1982? Dök inte one-hit-undret Yazz upp först mot slutet av decenniet?

När Philip ska charma in sig hos CIA-chefstonårsdottern (en ruggigt slibbig subplot, för övrigt) och frågar vad hon lyssnar på i sin freestyle så börjar jag först famla efter tidsuppfattningen…

Men tjejen svarade ju inte »Yazz« utan Yaz.

Vad jag inte kom ihåg förrän en kvart senare i episoden var att Vince Clarks och Alison Moyets syntduo Yazoo tvingades byta namn i USA, under hot av stämning från gamla roots-americana-skivbolaget Yazoo Records (som förresten nyligen chock-signade Rev. Peyton’s Big Damn Band – en lite lustig slump: jag lyssnade på just deras Yazoo-debut precis innan jag såg The Americans-avsnittet).

Nå, Philip tog fasta på tipset och köpte Yaz till dotterns födelsedag – det var när hon packade upp LP:n (se skärmdumpen ovan) och jag såg Upstairs at Eric's-konvolutet som jag mindes Yazoos namnbyte till Yaz i USA.

Lite senare hade det inte gått att ta miste, för då dånade Vince Clarks tunga syntfigurer till Don’t Go nerför trappan i spionvillan i Washington D.C.-suburbia… Och en förgiftad paraplyspets av knäckande nostalgi gick rakt igenom mitt hjärta: inom loppet av ett par sekunder förflyttades jag till mitt eget 1982, mitt eget dåvarande Visby-suburbia, och gillestugan i mexitegelvillan där min flickvän bodde, och jag fick en sådan hisnande närgången förnimmelse av hur Upstairs at Eric's dunkade därifrån, från furutrappan, när vi lämnat dörren öppen för att fixa te i köket…

Tv-serier gör sånt med en.

The Americans säsong 3 finns på amerikanska Itunes. TV8 har ännu inte meddelat svensk sändningsstart.

I dag avslöjade Disney att de kommer återuppliva tv-klassikern Ducktales med nya avsnitt under 2017. DuckTales hade premiär i USA 1987 och var en av Disneys tidiga tv-satsningar med mer ambitiösa animerade serier än de lågbudget-produktioner amerikansk tv dittills pumpat ut.

Frågan är om Disney uppdaterar genustänket? Med tanke på hur karaktären unga flickor kanske lättast identifierar sig med, Anki, är så överdrivet stereotyp-»tjejig«.

Originalet handlade om att Kalle Anka gick med i flottan och lämnade knattarna hos Joakim von Anka under tiden, varpå knattarna och Joakim var med om många äventyr. Av den sparsmakade information som finns om rebooten verkar Kalle ha fått en större roll den här gången. Även många andra favoritkaraktärer ska återvända: Sigge McKvack, Anki och fru Matilda, Björnligan, Guld-Ivar Flinthjärta, Oppfinnar-Jocke. Inget är ännu sagt om stenåldersankan Bubba, men förhoppningsvis håller han sig borta.

Min största rädsla är annars att Disney inte kommer uppdatera genustänket i serien. Originalet är en väldigt bra serie, men Anki – den karaktär som unga flickor kanske lättast kan identifiera sig med – är så överdrivet, stereotypiskt »tjejig« att den förhoppningsvis inte fungerar så bra i dag.

Eller att serien görs med CGI… Definitivt en farhåga.

Vad säger ni? Ska ni be om spänning och se på Ankliv, oooh, oooh?

American Horror Story måste vara bäst i hela tv-serievärlden på att skapa buzz om sina kommande säsonger. Med sina små konstverk till teasers och nogsamt utvalda ledtrådar lyckas de som inga andra att få folk att skapa hype kring serien – till och med hos dem som inte följer American Horror Story! För bara någon timme sedan gick lady Gaga ut på twitter med texten »Make your reservation now. #GagaAHSHotel« och en liten video med den där suggestiva musiken. Så säsong 5 utspelar sig alltså på ett hotell! Stevie Nicks och Patti LaBelle har tidigare varit gäster, men enligt uppgift ska Lady Gaga få en ordentlig roll.

American Horror Story säsong 5 har premiär i oktober på amerikanska FX.

Jag sitter och kollar på Brit Awards live på onsdagskvällen (vem bryr sig om SVT:s på förhand spoilade Grammis-gala, liksom) och väntar på Madonnas liveframträdande, hennes första på galan på 20 år. Hon är sist ut. Kliver in med en lång cape, iklädd matadorutstyrseln från Living for Love-videon och ett tjugotal dansare i glittriga tjurhorn. Precis i första versen, när hon sjunger »I let down my guard« och när capen ska dras av, så sitter den fortfarande fast runt Madonnas hals och hon dras ner baklänges nerför ett par trappor.

Det är ett riktigt illa fall:

Men vad gör The Queen of Pop? Jo, hon reser sig bara upp och fortsätter showen. Sjunger textraden »I'm gonna carry on« som om ingenting har hänt. Vilket jävla proffs! Såklart fylldes sociala medier snabbt av både hånskratt och oro, och på Twitter trendade »Did Madonna...«. Och YouTube svämmade över av dåliga klipp av händelsen inom några sekunder.

Oavsett vad en tycker om Madonna – jag personligen älskar henne – så är det bara att medge att det krävs ett fullblodsproffs av rang för att fortsätta en show så pass bra, eller överhuvudtaget, efter en sådan läskig incident. Och precis som hon har gjort i hela sin karriär så snor Madonna återigen showen. Respekt.

Visste ni att Dakota Johnson far heter Don Johnson? Well, det gjorde inte jag –  förrän i dag, när jag såg det här promoklippet för veckans avsnitt av Saturday Night Live som visas i USA på lördag, där Johnson är värd. Vår älskade sverigevän Taran Killam visar sig vara lite av ett fan till Miami Vice och Tubbs & Crockett.

Alltid härligt att se folk som gillar att driva med sig själva, som Dakota Johnson gör här när hon poserar som sin pappas gamla paradrollfigur.

Ida: Nu har jag precis kollat klart på allra sista avsnittet av Parks and Recreation och jag grät bara vid ett enda tillfälle. När Ann kom tillbaka. Men hela den här sista lilla perfekta 13 avsnitts-godispåsen till säsong har jag faktiskt haft svid i halsen och tår i ögat någon gång under varje avsnitt, tror jag.

Man är ju lite trött på att alla kvinnor som man får som förebilder ska vara sådana tuffa kickass-tjejer, men Leslie är en snäll plugghäst som ändå är så fantastiskt rolig. En perfekt bästis!

De senaste dagarna har jag som en självplågare suttit och knarkat ledsna skribenters texter om hur Leslie och de andra på Parks and Recreation gjorde världen lite ljusare och lättare. Jag har letat upp listor över 20 bästa mindre rollfigurerna i serien, kollat på Youtube-klipp på Leslie + Ann, Leslie + Ben och Leslie + Ron. Läst på om historien bakom serien (hur Parks and Recreation först skulle handla om en byråkrat som aldrig fick något gjort – innan man kom på att det hade man sett tusen gånger förr, vad sägs om en byråkrat som verkligen får saker
gjorda?) Men framför allt har jag kollat vad alla andra fans har skrivit. Och så många känner sig ju så vilsna nu!

Jag känner mig vilsen! Julia, hur ska vi klara av det här? Hur kan ett himla tv-serieslut vara så sorgligt?!

Julia: Jag började bli lite konstig i ögonen redan innan Ann dök upp, när Leslie börjar gråta för att alla är i samma rum på samma gång. Och sen igen när Ben tittar på Leslie som går iväg för att hitta ett mynt. Och sen av alla klipp från serien. Och sen när det tog slut, när man ser att både Leslie och Amy Poehler måste ta ett litet extra andetag. Gåshud! På riktigt. (Och avskedet till Harris Wittel, precis när jag trodde att jag hade klarat mig igenom avsnittet… Aj.) Och redan innan det var jag tvungen att inte tänka på att det var sista avsnittet.

Men … jag är på något sätt traumatiserad och nöjd på en gång. Jag vill verkligen inte att det ska vara slut, jag vill inte leva utan Leslie i mitt liv, men om jag nu måste så var det ändå ett ganska fint avsked. Tidshoppandet gjorde att tidshoppet till den här säsongen kändes mer okej, och att få veta vart alla tar vägen på ett tillfredsställande och kärleksfullt sätt. Som sista Six Feet Under, fast ännu bättre.

Nu får vi kanske fokusera på att vi kan se om och se om serien när vi behöver lite Leslie Knope i vardagen. För annars kommer jag bara låtsas att hon kommer tillbaka i höst.

Om man kollar taggen #ParksFarewell så vittnar folk om hur de blivit bättre personer på grund av Leslie Knope, hur de vågat hålla tal på sin skola, vågat tro på sina drömmar…

Ida: Men är det bara jag eller känns det som att folk är ovanligt traumatiserade? Mad Men har ju till exempel sin sista säsong, men man har inte sett folk hetsa kring det på samma sätt. Och om man kollar taggen #ParksFarewell så vittnar folk om hur de blivit bättre personer på grund av Leslie Knope, hur de vågat hålla tal på sin skola, vågat tro på sina drömmar… Man är ju lite trött på att alla kvinnor som man får som förebilder ska vara sådana tuffa kickass-tjejer, men Leslie är ju liksom en snäll plugghäst som ändå är så fantastiskt rolig. En perfekt bästis. »Ovaries before brovaries!« som Leslie själv säger. Jag håller med allt i den här texten, som tar upp om hur fantastiskt det blev på grund av seriens godhet, utan att bli falsk eller beräknande.

Så fort jag sett klart sista avsnittet var jag faktiskt tvungen att se om (för tionde gången) ett av mina favoritavsnitt, The Hunting Trip (avsnitt 10, säsong 2), som innehåller Leslies fantastiska shit men think girls say-tal. Jag tror att det är så jag kommer klara av separationsångesten – ett evigt omtittande! På direkten! Och förtränga att det är slut.

Direkt efter att sista avsnittet sänts var hela casten med i Late Night with Seth Meyers. De sa känslosamma farväl och kärleksfulla ord till varandra och sjöng (eller snarare skrålade) Bye Bye Lil Sebastian tillsammans. Tårarna hade nog flödat här om inte … har du sett den? Ska inte spoila men som Retta (Donna) säger i klippet »I can't watch«:

Julia: Ja, gud, det är verkligen det perfekta avskedet, det klippet. Snörvelfnissar lika mycket åt att mitt eget avsked till serien som åt tanken på att de allihop säger hejdå till varandra, att de har haft så roligt och nu jobbar de inte ihop mer. De är inte allihop i samma rum samtidigt. Å herre, here come the waterworks.

Hon tror på den individuella människan och på människan som grupp, hon ställer alltid upp, hon klarar av allt och hon är genomgod till och med när hon är småsint och om jag är ens en hundradel så bra som hon så kan jag dö nöjd.

Förutom att faktiskt se om serien, så håller jag också i mitt hjärta tanken på alla scener och citat som jag kan ta fram i min hjärna när jag behöver dem. Oavsett om det handlar om när Leslie och Ben kysser varandra första gången, eller alla gånger då någon är där för någon annan, eller treat yo' self, eller Galentine's (vilket jag och några vänner firade förra helgen) eller hundratusen andra små saker, så kan jag alltid plocka fram något som hjälper mig en dålig dag. Eller en bra dag. Jag brukade skoja förut om att jag ville vara Tina Fey men aldrig skulle bli mer än Liz Lemon. Det går inte att skoja på samma sätt om Amy Poehler och Leslie Knope, för Leslie är en så mycket bättre människa än jag. Hon tror på den individuella människan och på människan som grupp, hon ställer alltid upp, hon klarar av allt och hon är genomgod till och med när hon är småsint och om jag är ens en hundradel så bra som hon så kan jag dö nöjd.

Det kanske helt enkelt är det som man får ta med sig, om vi nu ska försöka acceptera att det är slut. Att alla har vi en liten Leslie Knope inom oss, vi måste bara hitta henne.

Ida: Du vet det där som Ben och Leslie säger till varandra, »I love you and I like you«? Det var tydligen Rashida Jones som kom på det citatet, det är hennes pappa, producenten Quincy Jones, som brukar säga det.

Ron, Ben, Ann, April, Tom, Donna, Gerry/Jerry/Terry/Larry och framför allt Leslie, you beautiful tropical fish: I love you and I like you, tack för sju fantastiska säsonger, vi glömmer er aldrig!

De första 6 säsongerna av Parks and Recreation finns på HBO Nordic.

Det vore förmätet att säga att jag får problem att hålla isär rollfigurer i den oväntat lyckade BBC-serieversionen av J.K. Rowlings socialrealistiska vuxenroman Den tomma stolen från häromåret, The Casual Vacancy. Manuset av Sarah Phelps är så perfekt, och äktenskapet Phelps/Rowling får närmast en BBC-klassisk, socialpedagogisk Jimmy McGovern-ton i storyn om politiska klass-, köns- och generationskonflikter i en skenbar engelsk landsbygdsidyll.

Ett klick leder till den perfekta och snabbast möjliga guidningen till persongalleriet – precis vad man behöver när BBC-serier skenar iväg genom historiska händelser och gigantiska ensembler.

Men det är i alla fall mitt under titten på det senaste, andra avsnittet av den serien som jag upptäcker den lilla funktionen i webbspelaren som BBC adderat:

»Meet the characters«, står det, och ett klick där leder till den perfekta och snabbast möjliga guidningen till persongalleriet – precis vad man behöver när BBC-serier skenar iväg genom historiska händelser och gigantiska ensembler.

Dock inte i The Casual Vacancy, som sagt! Vars glasklarhet imponerar, om än delar upp vissa brittiska kritiker efter ideologisk färg: vänsterlutande älskar den, konservativa fnyser åt uppdelningen i, typ, goda medmänniskor och onda tories. Vilket dock bara röjer vilka kritiker som är »onda tories«, ty Rowling-serien skapar hela, trovärdiga människor över hela linjen – även i högsta grad av det konservativa etablissemanget i det lilla fiktiva samhället Gapford, likväl som givetvis även »vänstersidan« gestaltas med olika mänskliga motsägelser och skavanker.

Serien har delat upp vissa brittiska kritiker efter ideologisk färg: vänsterlutande älskar den, konservativa fnyser…

Undantaget är underbara Rory Kinnears socialarbetare Barry Fairbrother, som får hjärnblödning och dör precis i inledningen men fortsätter spela en huvudroll i storyn – det är han som, på alla sätt och vis, är hjärtat i den, och i hela stan. Och vilken BBC-vinter för Rory Kinnear! Utöver detta är hans insats i Graham Linehans och Steve Delaneys Count Arthur Strong ett av säsongens mest gediget klassiska sitcom-konsthantverk.

Och hade man till äventyrs glömt Kinnears tidigare grandiosa oeuvre med serier som The Thick of it, Southcliffe, Penny Dreadful och Ashes to Ashes, och filmer som – förutom de senaste Bond-rullarna – The Imitation Game och Daniel Clays Broken, så blir man påmind om detta också tack vare iPlayer-knappen »Meet the characters«!

The Casual Vacancy har svensk premiär på HBO Nordic den 26 mars.

Min The Americans- och Yaz(oo)-text i går skapade stor frustration hos de mer musikbesatta delarna av mina sociala flöden. Själv var jag övertygad om att någon väl måste kunna komma på det som jag själv gick bet på när jag hade ställt frågan på Twitter och Facebook – vilken är egentligen den där LP:n som skymtar bredvid Upstairs at Eric's i Paiges flickrum i det senaste avsnittet av The Americans?

Men skivan i fråga verkade visst vara en obskyritet av oanade dimensioner…

@kjellhaglund Fan…sitter och försöker CSI-redigera pixlarna i texten som syns.

— Jonas Peterström (@JPeterstrom) 25 februari 2015

@kjellhaglund damn you! Är nu också tokig. Har satt @stefanmalmqvist på uppdraget.

— The Anders Kilander (@pappaA) 26 februari 2015

@kjellhaglund tack för att du gjorde mig Sömnlös ;)

— Jazzper (@ijazzper) 26 februari 2015

@vemihelvete @kjellhaglund Hatr också funderat på detta sedan igår kväll. Måste få veta!

— markus sturfelt (@markussturfelt) 26 februari 2015

Okej, så vi visste att det skulle föreställa 1982. Och vi visste att Paige blivit Yazoo-fan – alltså torde det vara något i gränslandet new wave och syntpop, och antagligen utgivet 1981 eller 1982. Men de tre synliga bokstäverna, ändelsen »-ard«, villade bort de flesta av oss direkt. Leonard? Bernard? Någon gissade till och med på ett felstavat Lynyrd Skynyrd, och sedan haglade namn som Gary Numan och OMD trots att vi alla redan visste att ingen av artisterna vi föreslog gjort någon skiva som såg ut så där…

@kjellhaglund det kan inte vara en version av Pet Shop Boys - Paninaro?

— Magnus Eijlinder (@meijlinder) 26 februari 2015

@kjellhaglund nu blev jag nyfiken , först trodde jag på Gary Numan men insåg att alla färgerna var med på omslaget — peter alzén (@peckapunk) 25 februari 2015

@kjellhaglund Ser ut som japan`? eller är jag helt fel ute? — uselstämning (@uselstamning) 25 februari 2015

Det bästa, mest genomtänkta spåret var nog Peter Saville, apropå formspråket – prisma-mönstret ihop med typografin:

@kjellhaglund Det trodde jag med, men det visar sig att han ligger bakom typ ALLT. Men nej, inget matchar. http://t.co/2JOb7KRx19 — Lennart Regebro (@regebro) 26 februari 2015

Men så äntligen, efter 12 timmars dödläge, började det hända grejer!

Man anar även baksidan i avsnittet. (Jag tryckte Enhance-knappen i bild 2) @kjellhaglundpic.twitter.com/Afp2zAjOzw — Anders (vemihelvete) (@vemihelvete) 26 februari 2015

Desaturations in A minor av Chris Minard… låter bra! Men vad tusan är det?

@vemihelvete @kjellhaglund hm, påhittad http://t.co/vgll2Gx7ik — Robin (@robin_bockman) 26 februari 2015

@vemihelvete @kjellhaglund kanske det bara e rekvisita av http://t.co/6ouPv42tCK — TOMMIxᵀᴼᴹᴹᴵˣ (@tommixhelsinki) 26 februari 2015

@vemihelvete @kjellhaglund han la in sig själv som påskägg — Robin (@robin_bockman) 26 februari 2015

Mysteriet löst! Art directorn Chris Minard är setdesigner på The Americans och bedrog oss alla med ett eget, snyggt litet påhitt – men visst är det ändå något i skojigheten som skaver? Vi älskar ju tidstrogenheten i musiken; i hela 2000-talets bästa tv-serie-soundtrack, och så bryts naturalismen av inte bara en skiva som inte finns, utan av vad detta gör för karaktärsteckningen  – skulle 14-åriga Paige köpa och spela en LP med avancerad konstmusik?

Eller vad tycker ni? Vilken verklig LP borde ha placerats där i stället? Trovärdiga val hade varit Duran Durans Rio eller The Human Leagues Dare – lite mer full-i-fasen hade varit att ställa dit Haircut One Hundreds Pelican West med expertmotiveringen att singeln Love Plus One var en oväntat stor hit i USA 1981, att debutalbumet släpptes tidigt 1982, och att Paige som Yaz(oo)-fan  är popanglofil.

Kommer ni ihåg Louise Hoffstens textrad »I'm gonna piss on your grave someday«? Jag vet, raden löd »I'm gonna dance on your grave someday«, men visst lät det som hon sjöng »piss«? Ni kanske inte alls håller med men oavsett så är det precis det jag tänker på när säsong 3 av House of Cards drar i gång, men mer om det senare.

Spoilerkänsliga läsare skulle gå berserk om jag berättade vad som händer under första kvarten.

Först en kort rekapitulering av säsong 2.

Rachel knockade Stamper och lämnade honom att dö.

Tusk sålde ut presidenten och hamnade själv i klistret.

Paret Underwood fönsterrökte alldeles för lite.

Frank skrev ett brev som fick presidenten att avgå.

Sist men inte minst: Frank Underwood blev president.

Säsong 3 börjar med att Frank med entourage besöker pappans grav. Frank lägger blommor vid gravenstenen, pratar lite med sin far – och oss – och avslutar med … som ni kanske förstod av inledningen, att urinera (!) på gravstenen. Allt till soundtracket med den hypnotiska basen. »Han hedrar ju sin far, för guds skull«, säger hans pressekreterare när pressen vill fotografera gravstenen. Sedan drar vinjetten i gång och med ens minns jag hur sjukt mycket jag gillar House of Cards (och 1990-tals-retro-tv-vinjetter med trumpet – senast: Bosch).

Efter det är det bara uppförsbacke för paret Underwood. Frank blir påmind om att han inte valdes till president och Claire Underwood vill inte bara vara USA:s första dam, hon vill bli FN-ambassadör. Stackars!

Första avsnittet av säsong 2 slutade med att Frank frågade oss tittare om vi trodde att han hade glömt oss. Spektakulärt, för det hade jag. Eller – jag trodde nog i ärlighetens namn bara att de hade övergett greppet (ursprungligen från den brittiska originalserien). Den här säsongen pratar han med oss redan under inledningsminuterna och fortsätter sedan att himla med ögonen åt oss i tid och otid. Vi får förlåta missgreppet i alla fall i en säsong till.

Favoritdialogen i första avsnittet är när presidenten är med i The Colbert Report (fingertoppskänslan!) och presenterar »America Works«, en lagstiftning för att sätta 10 miljoner arbetslösa amerikaner i arbete. Colberts svar: »Oh, so it's a fantasy novel?«

Gänget och jag, fast tvärtom.

Problemet med House of Cards som helhet är detsamma som med hela förra säsongen. Spoilerkänsliga läsare skulle gå berserk om jag berättade vad som händer under första kvarten och utan att säga någonting om vad som händer så är det just dessa inledande minuter som suger in mig i serien igen, så obönhörligt.

TVdags spoiler-tumregel är att innehåll som visats i tablå-tv är allmänt villebråd. Men en bulksäsong på Netflix? Sannolikt aldrig, vilket är problematiskt. Antagligen lär vi oss hantera detta med tiden, tablå-tv-kulturen har ju några års försprång…

Frank lurar nationen. Business as usual, alltså.

När förra säsongen slutade så kändes det som att en säsong till var överflödig – Frank hade ju nått sitt mål? Men två avsnitt in på säsong 3 är jag helt såld – igen. Det är ingen räkmacka för Frank Underwood. Världens mäktigaste man kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar vid makten.

Vad jag ska göra i helgen? Gissa!

House of Cards säsong 1 & 2 finns på Netflix. Säsong 3 släpps i dag kl 9.

Det är inte direkt någon guldålder för svensk anglofili. Inte för att de brittiska öarna hamnat i något slags kulturell inflation, BBC pumpar fortfarande ut kvalitetsserier och har dessutom fått sällskap av Channel 4 med sina fantastiska Black Mirror och Utopia, och på musiklistorna världen över slåss Sam Smith och Ed Sheeran om topplaceringarna. Ändå är anglofilens ställning inte densamma som för 20 år sedan.

I dag är den brittiska diskbänksrealismen förpassad till två olika kategorier: den tunga fattigdomen och den becksvarta komedin. Calvary sorteras i den senare kategorin.

Då, på 1990-talet när alla skrek sig hesa över Oasis och twostep och bar Fred Perry, var anglofilin som allra svenskfolkligast – och i synnerhet inom filmen. Dels med romantiska Richard Curtis-komedier men framförallt med charm-diskbänksrealismen: filmer baserade på Roddy Doyles romaner som The Commitments och The Snappar eller feelgood-arbetslöshet som i The Full Monty eller Brassed Off. Berättelser som gick rakt in i en viss del av den svenska folksjälen. Kanske för att det i den brittiska kylan fanns hopp och humor där det i den svenska kölden bara fanns allvar, avstånd och Karl-Oskar-figurer.

I dag är den brittiska diskbänksrealismen i stället förpassad till två kategorier: den tunga fattigdomen (representerad senast av fantastiska The Selfish Giant och stora delar av Ken Loach massiva filmografi) och den becksvarta komedin. John Michael McDonaghs Calvary kan enkelt sorteras i den senare kategorin och lägger tung emfas på just adjektivet becksvart.

Mannen är ute efter hämnd för sexuella övergrepp i barndomen och som ett symboliskt attentat ska upprättelse utkrävas – från en oskyldig katolsk präst.

Brendan Gleeson spelar James, den katolske prästen i ett litet irländskt samhälle som en dag får besök i biktbåset av en man som berättar om hur en annan präst begick sexuella övergrepp mot honom i hans barndom. Mannen är ute efter hämnd och som ett symboliskt attentat ska upprättelse utkrävas från en av den katolska kyrkans oskyldiga representanter – James. Han har en knapp vecka på sig innan dådet ska äga rum.

Vad som följer är en 100 minuter lång exposé över hur man handskas med synder ur det förflutna. James träffar sin suicidala dotter och när hoppet om att lappa ihop deras relation sedan han övergav henne i sviterna efter mammans bortgång. Han besöker ett flertal av det lilla samhällets invånare i hopp om att tillstå med någon form av existensiell hjälp i deras bleka tillvaro – och i hopp om att försäkra sig om att han varit en god pastor.

Calvary är således en på många vis hopplös historia. En berättelse om hur man möter sitt öde. Men det är även en berättelse om ett slags livets bitterljuva skönhet, en film som vill fånga det vackra som skiner i varandets mörka vrår. Ibland porträtterad med en brist på fokus som i vissa av filmens partier framkallar mentala axelryckningar, ibland fångad genom det lilla samhällets karga natur och träffsäkra rollfigurer.

I 1990-talets Roddy Doyle-filmatiseringar fanns ofta en glädje i Irlands nedbrytande grå miljöer. En tillvaro där alkoholism och arbetslöshet på samma gång låg till grund för en sorgsam tillvaro och lustigt uppgivna figurer. En bitter glädje yttrad i ironiska kommentarer som »Is this the band then? Betcha U2 are shittin' themselves« från The Commitments. 

Sådana ögonblick syns återkommande även i Calvary. Men i händerna på regissören John Michael McDonagh finns inte samma förtäckta optimism som kännetecknade 1990-talets charmiga diskbänksrealism. I stället är det som om McDonagh vill ta det brittiska, eller irländska, lynnet ännu längre ner i mörkret. Med våld, alkohol och känslan av skuld lyckas Calvary därmed bygga en mer modern brittisk diskbänksrealism. På bekostnad av optimism och dynamik men även med en beundransvärt kompromisslös blick fäst mot vår egen bleka tillvaro.

Kanske är det därför den svenska anglofilins guldålder är över. För att de i slutändan blev som vi.

Calvary har svensk biopremiär i dag.

Konflikter mellan grupper, konflikter med auktoriteter, underdogs som vill ta sig in i en klick, lite romantik, en fest – på ett plan är Dear White People en klassisk college-film.

På ett annat, samtidigt, plan är det en uppgörelse med rasistiska strukturer både i USA i stort och i den akademiska världen; även med konkreta händelser där faktiska college-elever haft fester där vita gäster klätt ut sig till rasistiska stereotyper. Det är en uppgörelse som växlar mellan humor och allvar för att få fram sin poäng.

När det blir obekvämt – när man som vit känner att man vill börja försvara sig, bevisa att man är en god och medveten människa – är det dags att vara tyst, tänka till, och kanske se filmen igen.

Den växlar också mellan övertydlighet och små detaljer. Och det är i de små detaljerna som den egentligen mest effektiva satiren ligger, inte i de stora dragen. Små repliker som nästan går att missa i farten, som är mest effektiva för att de känns så naturliga, om man kan säga så – alltså att man så enkelt kan höra någon säga dem på riktigt. Där vissa moment och replikskiften känns absurda även om de kan hända och har hänt på riktigt är det den smygande vardagsrasismen, den som är välvillig och självgod, som kan göra minst lika stor skada. Att säga att någon bara är tekniskt sett svart, att kalla någon vältalig, att »tolerera« dem, kan vara minst lika förfrämligande som blackface och ghetto-skämt.

Den är inte helt jämn. Eventuellt är den aningen för innerlig, vilket känns som en omvänd komplimang men kanske egentligen bara handlar om att den kunde ha behövt något slags redaktörsomgång innan manuset började filmas. Någon som petade lite här och där. Och vissa scener känns väl klyschiga även om de var för sig utgör en viktig del av historien. Och det går kanske inte att hjälpa: det finns klyschor som är klyschor för att de inte går att komma ifrån.

Att säga att någon »bara är tekniskt sett svart«, att kalla någon »vältalig«, att »tolerera« dem, kan vara minst lika förfrämligande som blackface och ghetto-skämt.

Men det är en film som väldigt många borde se. Och när det blir obekvämt – om man som vit kanske känner att man vill börja försvara sig, bevisa att man är en god och bra och medveten människa – är det dags att vara tyst, tänka till, och kanske se den en gång till. Vad är det som provocerar? Vad är det som skaver?

Märk väl: Dear White People är inte bara en viktig film. Det är en bra film. Den går att se bara som en bra college-rulle med lite extra tyngd, om man vill det. Många bra skådespelarinsatser, och även om den inte är lika lulzig som trailern kanske får den att verka så är den faktiskt mellan varven fnissrolig, inte bara ont-i-magen-jobbig.

Dear White People har premiär i dag både på bio och för streaming hos SF Anytime.