Satte nästan i halsen när jag skummade igenom inkorgen i går kväll och läste att Mai Brostrøm och Peter Thorsboe gör comeback till hösten! I en svensk serie! På TV4! Det här är stort.

Det är en mörk labyrintisk samtidsberättelse om dödlig, helig vrede.«

Jag tycker att Brostrøm och Thorsboes kriminialtrilogi med Mordkommissionen, Örnen och Livvakterna är något av det bästa som gjors i serievärlden. Paret satte verkligen danska DR på världskartan som en av de riktigt stora aktörerna i tv-världen. Och jag har väntat på deras comeback!

Modus, som serien heter, bygger fritt på norska deckarförfattaren Anne Holts roman Frukta inte, som kretsar kring kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, som spelas av Melinda Kinnaman. Serien tar fart när hennes dotter blir vittne till ett mord, samtidigt som hon själv i i samma veva dras i en utredning av ett antal brutala våldsdåd. Vik upptäcker snart kopplingar mellan fallen och ett internationellt livsfarligt nätverk.

Brostrøm och Thorsboe beskriver serien så här: »Modus handlar om kärlek – och hat. Det är en mörk labyrintisk samtidsberättelse om dödlig, helig vrede.«

Förutom Melinda Kinnaman i huvdrollen så syns även Henrik Norlén, Marek Oravec, Simon J Berger, Krister Henriksson, Cecilia Nilsson, Johan Widerberg, Ellen Jelinek, Suzanne Reuter, Magnus Roosman, Peter Jöback, Liv Mjönes, Giovanni Bucchieri, Alexandra Rapaport, Julia Dufvenius, Annika Hallin, Eva Melander, Simon Norrthon och Anki Lidén. Maffig rollista!

Huvudregissör är Lisa Siwe, som tidigare bland annat regisserat Bron och I taket lyser stjärnorna. Serien kommer på TV4 någon gång i höst.

Bob är bartender på en liten kvarterssylta i en ohipp del av Brooklyn, Cousin Marv's, ett ganska trist och generiskt ställe; klientelet består av lokala suputer, utbudet är sparsmakat, lokalen oansenlig. Men ett jobb är ett jobb, och Bob gör det bra. Han trivs med det enkla livet i och runtom baren – hans drömmar är få och hans ambitioner blygsamma. Samtidigt är han en man med ett förflutet.

Efter det katastrofalt Tarantinoinfluerade 1990-talet blickar nu gangstergenren mot naturalistiskt grundade verk som The Wire, The Friends of Eddie Coyle och The French Connection för inspiration.

Marv må ha namngett baren, men har i praktiken inte skött ruljansen på flera år. Han agerar fortfarande chef utåt, men bakom kulisserna styr tjetjenska gangsters, som använder baren som pengatvätteri. Bob sköter det dagliga arbetet, ser till att inte lägga sig i tjetjenernas affärer, och försöker hålla en alltmer bitter Marv nöjd och belåten.

The Drop bygger på en novell av Dennis Lehane, som också skrivit filmmanuset, men bortsett från en del samtidsmarkörer hade storyn lika gärna kunnat vara hämtad från en hårdkokt noir från 1940-talet. Då hade bartendern spelats av Dana Andrews eller någon annan som kunde kombinera ett vänligt yttre med ett mer komplext inre; i The Drop spelas han av Tom Hardy, som är lika utmärkt som alltid, även om han spelar Bob på ett så lågmält och nollställt sätt att han ibland nästan smälter samman med barens möblemang. På ett för det mesta bra sätt.

Som Marv ser vi James Gandolfini i sin tekniskt sett sista filmroll, och han är fenomenal – trött, butter och sur, missnöjd med livets lotteri och ständigt trampad på och förödmjukad. Han är tuffingen med ambitioner som gapade över för mycket, trycktes ner i skorna och nu ruvar på hämnd och vill ha upprättelse. Hela denna vilsna, frustrerade ilska förkroppsligas på ett fantastiskt sätt av Gandolfini. Vilken fin skådespelare han var.

Tom Hardy är lika utmärkt som alltid även om han gör Bob så lågmält och nollställt att han ibland nästan smälter samman med barens möblemang.

Däremot förblir Noomi Rapaces internationella skådiskarriär något av ett mysterium för mig. Rapace har inte imponerat i någon av de engelskspråkiga filmer hon gjort sedan genombrottet i Millennium-trilogin, och tyvärr blir det inte bättre här. I The Drop spelar hon Nadia, en kvinna som Bob blir bekant med i samband med att han räddar en utsatt hund från en säker död. Nadia bär precis som många andra i filmen på ett tungt, hemligt bagage, och hennes öde korsas med Bob och baren på mer än ett sätt. Men Rapace tycks famla efter ett uttryck – möjligen är hon felcastad, men å andra sidan är inte Nadia särskilt välutvecklad som karaktär, så det är svårt att veta var det brister. Manuset hjälper henne inte direkt. Hursomhelst lyckas inte Rapace göra något intressant med karaktären.

Rapace tycks famla efter ett uttryck – möjligen är hon felcastad, men å andra sidan är inte Nadia särskilt välutvecklad som karaktär, så det är svårt att veta var det brister.

Filmen utspelar sig till stor del i barmiljön, och även om jag inte får teatervibbar av en så dominant skådeplats så finns det något smart och elegant över det – det tillåter ett komprimerat, lite slutet berättande som förstärker intrycket av baren som en egen bubbla, lätt isolerad från världen utanför. Bara emellanåt kliver omvärlden, i form av en grävande poliskommisarie, in över dess tröskel.

The Drop är en liten film, en tät och ekonomiskt berättad dramathriller väl medveten om sina rötter. Framför allt är den ett bra exempel på hur gangstergenren återhämtat sig från det katastrofalt Tarantinoinfluerade 1990-talet och nu i stället blickar mot naturalistiskt grundade verk som The Wire, The Friends of Eddie Coyle och The French Connection för inspiration. Blodfläckarna från de snacksaliga, popkulturtuggande, oändligt poserande gangstrarna tog lång tid att tvätta ur.

The Drop har svensk biopremiär i dag.

Vad är det där för ett jävla stolpskott? Var är Vincent Chase?

There is only one true King. #unitetheseven pic.twitter.com/RDFG8jbuI6

— ZackSnyder (@ZackSnyder) 20 februari 2015

Ni vet hur det kommer se ut dagen efter Oscarsgalan. Stora rubriker: »Så klädde sig stjärnorna!« Och kvällstidningarna som bockar av: »Flopparna«, »Misstagen«, »Succéklänningarna«. Kanske också några uttagna citat: »Ser ut som att hon är hundra år!«… »Otrolig kropp, fast hon födde barn i förrgår!«… »Men vad har hänt med hennes bröst?!«

Vad de kvinnliga stjärnorna har på sig på galan är av minst lika stor vikt som en uppmärksammad rollprestation, om inte större. Någon som anses har en riktigt lyckad look på röda mattan till Oscarsgalan kan förvänta sig erbjudanden om miljonkontrakt inom mode- och skönhetsbusinessen. Efter att Lupita Nyong'o blev utnämnd till en av de bäst klädda förra året fick hon kvickt kontrakt med både Lancome och Miu Miu. Att hon vann en Oscar för 12 Years a Slave verkade mest vara en bonus.

Kameran från E! News som slickade i sig Cate Blanchetts klänning (och kropp), uppifrån och ner. Blanchett böjde sig ner, tittade in i kameran och sa irriterat: »Gör du så med killarna också?!«

Jag har själv en pervers dragning till de där sidorna som bedömer kvinnors kläder efter en stor gala. Jag ska inte sätta mig på höga hästar och låtsas som att jag inte klickar på de där rubrikerna om bäst/sämst klädda. Samtidigt mår jag lite illa – det känns inte okej längre med den där stenhårda och onödiga bedömningen av kvinnors utseende, det känns mer som en Miss Universum-tävling än där man belönar bra prestationer inom film.

Men någonting håller på att hända, inte bara stjärnorna utan även vi andra börjar tröttna på röda mattan-sexismen och frågorna som enbart rör hår, smink, diet, vigselring och/eller graviditet samt val av klänning, väska, smycken och skor.

Kvinnliga kändisar ombeds rentav göra något slags infantil catwalkpromenad med fingrarna för närbilder på manikyr och ringar…

Förra året var det en kamera från E! News som slickade i sig Cate Blanchetts klänning (och kropp), uppifrån och ner. Blanchett böjde sig ner, tittade in i kameran och sa irriterat: »Gör du så med killarna också?!«

Extremt obekvämt blev det på senaste Grammygalan, då Nicole Kidman frågades ut om sin klädsel av E! News. Kidman blev knäpptyst. Sedan: »Jag vet inte ens vad jag ska säga…« E!:s reporter envisades: »Vem designade din klänning?!« Men Kidman fortsatte att tiga. Reportern försökte då rädda situationen med att skämta till det och fråga vem som designat Kidmans mans, Keith Urbans, t-shirt.

The Mani-Cam är en idiotisk uppfinning från (ständigt denna) kanalen E!. Man har byggt upp en liten låda med röd matta där kvinnliga kändisar ombeds stoppa ner sina fingrar och helt infantilt göra någon slags catwalkpromenad med fingrarna, för närbilder på manikyr och ringar. Trist nog för E! skapade stjärnornas plötsliga vägran att ställa upp på de här stollerierna fler rubriker än torra knogar och fel färg på lack. På Screen Actors Guild Awards var det Tatiana Maslany, Julianne Moore, Reese Witherspoon och Jennifer Aniston som vägrade, Elizabeth Moss låtsades gå med på det , och sträckte ner handen - men räckte istället långfingret mot kameran.

Det är inte bara på röda mattan som det börjar koka över. På en utfrågning med Scarlett Johansson och Robert Downey Jr i samband med The Avengers var droppen för Johansson när hon fick frågan hur hon »kom i form för rollen som Black Widow«.

»Why do you get the really interesting, existential questions and I get the, like, rabbit food question?« sa Scarlett Johansson till Robert Downey Jr, som flinade obekvämt.

»Why do you get the really interesting, existential questions and I get the, like, rabbit food question?« sa Scarlett Johansson till Robert Downey Jr som flinade obekvämt. Men trots detta fick hon därpå frågan om »hon fick plats med underkläder under sin tajta Black Widow-uniform«: »Vad för slags intervju är det här egentligen?!« slängde hon tillbaka och det kan man verkligen fråga sig.

På förra årets Hollywood Film Awards fick Keira Knightley frågan hur hon balanserar sin karriär och sitt privatliv. »Kommer du ställa den frågan till alla män också?« sa hon blixtsnabbt och reportern backade.

Nog nu! säger inte bara skådisarna. Teamet bakom dokumentären och jämställdhetsprojektet Miss Representation har dragit igång #AskHerMore-kampanjen, där man ber twittrare att pressa reportrar som bevakar kändisarna på röda mattan att fråga mer. (Än bara utseendefrågor). Man har också kunnat tweeta in förslag på vad reportrarna borde fråga istället (sök på #AskHerMore.).

Amy Poehler’s Smart Girls, en webbcommunity med Amy Poehler som ett slags beskyddare, har också hängt på #AskHerMore-kampanjen, och lånade in Glee’s Heather Morris (bästa Brittany!) för att göra en parodi på röda mattan-bevakning:

Engelska Buzzfeed gjorde en rolig grej på BAFTA Awards röda matta. Där fick bland annat Nick Cave, Michael Keaton och Eddie Redmayne svara på den klassiska frågan som annars enbart riktas till kvinnor: »Vad har du på dig?«

Den förvirrade Nick Cave svarade: »Erm, what do you mean?« Michael Keaton, lika svårt förvirrad: »Say again? Erm, I can’t remember this one…«

Kanske beror det på all uppmärksamhet kring denna fråga på sista tiden, kanske inte, men på den stora galan där Saturday Night Live firade 40 år nyligen ställdes inte en enda utseendefråga till kvinnorna.

Snälla kvälls-/skvaller-/nöjestidningar och modebloggar. Det vore så otroligt coolt och modernt om ni kunde skippa den vanliga klänningsfixeringen i år. Om ni absolut måste kommentera hur skådespelerskor såg ut på Oscars röda matta kan ni väl fokusera mer på vad kvinnan gjort, eller vad hon tycker om något.

Gör något viktigare än en #godisstopp-kampanj, och #AskHerMore.

Jag brukar citera Harris Wittels för en av mina bästa vänner när livet känns lite extra jävligt och surt. Av alla Harris skruvade, absurdistiska oneliners är det en beckmörk mening som särskilt fastnat hos oss, och vi återkommer till den hela tiden:

»I can't wait for my parents to die so I can kill myself.«

Det är en så bråddjup och mörk replik men samtidigt så halsbrytande rolig. Den fångar så mycket i en kort fras, och vi skrattar åt dess drastiska svärta, skakar på huvudet åt det sorgliga och sanna. Smärtan och förlösningen. Den är på sätt och vis allt jag vill att humor ska vara.

Även icke-humornördar har skrattat åt Harris genialiteter mer än de anar – det var till exempel han som myntade begreppet »humblebrag«.

Men Harris hann före sina föräldrar. I natt svensk tid hittades han död i sitt hem i Los Angeles. Dödsorsaken tycks vara en överdos, möjligen av heroin som han kommit att missbruka allt mer det senaste året. Det mesta tyder på att det var oavsiktligt. Han var 30 år. Och världen är en tråkigare plats utan honom.

Vem var då Harris Wittels? Om du är humornörd vet du redan, och i dag är du förmodligen förkrossad, chockad över förlusten av en av de skarpaste, otvunget roligaste människorna som överhuvudtaget arbetade inom komedivärlden. En bekant kommenterade att det här var den tyngsta förlusten inom »vår« lilla del av humoruniversum sedan Mitch Hedberg dog. Det säger en del.

Men även om du inte är humornörd har du antagligen skrattat åt Harris skämt mer än du anar. Gillade du The Sarah Silverman Program? Harris skrev några av de roligaste avsnitten. Diggar du Parks and Recreation? Harris skrev flera avsnitt och jobbade också som en av seriens producenter under ett par säsonger. Eastbound & Down? Han skrev för den serien också. Han har även bidragit med vitsigheter till Zach Galifianakis webbserie Between Two Ferns och är ansvarig för en uppsjö andra roligheter. Kanske har du hört talas om »humblebrag«? Harris myntade begreppet.

Men han var också en begåvad ståuppare och en mycket populär gäst på Comedy Bang! Bang! där hans fina kemi med Scott Aukerman ledde till några av podcastens mest minnesvärda ögonblick, inte minst det stående inslaget »Harris' Foam Corner«, där Harris går igenom usla utkast till skämt som han plitat ner i sin telefon:

Tillsammans med Aukerman låg han även bakom podcasten Analyze Phish, i vilken han förgäves försökte övertyga Aukerman om det vedervärdiga jam-bandet Phishs storhet. Stor underhållning även om (eller kanske särskilt om) man avskyr Phish.

Harris hymlade aldrig med sitt intresse för droger, och har själv berättat att han nyttjat olika substanser sedan de tidiga tonåren i Houston. I första hand marijuana, men även hallucinogener och syntetiska droger. De senaste åren eskalerade hans missbruk och han vistades åtminstone ett par gånger på avvänjningskliniker, med varierande resultat. Dessa dramatiska upp- och nergångar är väldokumenterade, framför allt i två avsnitt av You Made It Weird med Pete Holmes. Särskilt det andra avsnittet, inspelat i november, när Harris beskriver hur han ger sig ut i Los Angeles-natten för att hitta heroin, är tungt att lyssna på i dag.

Så sent som i onsdags kväll stod Harris på scen, på populära LA-klubben The Meltdown. Han mådde bra, sa han.

I dag svämmar mina flöden över av sorg och fina minnesord.

HARRIS: sweet guy; no BS; straight up honest guy, type you'd want to gravitate to at a party; amazing how open he was w/ us about his pain.

— Matt Besser (@MattBesser) February 20, 2015

WITTELS: Foam Corner; Phish; really tight smart jokes delivered super dry; perfect grounded straight man; coined a fucking word #humblebrag!

— Matt Besser (@MattBesser) February 20, 2015

He was my baby. I just keep thinking of superman flying backwards around the earth. I wish I could do that. I'm so mad at you Harris

— Sarah Silverman (@SarahKSilverman) February 20, 2015

You should know that Harris was brilliant beyond compare. That his imagination was without limit. That he loved comedy more than anything.

— Sarah Silverman (@SarahKSilverman) February 20, 2015

Och Scott Aukerman twittrade ut den här skärmdumpen inför inspelningen av Between Two Ferns-avsnittet med Barack Obama, som ett exempel på hur Harris hela tiden sköt in små skämt, hela tiden var på:

pic.twitter.com/q6naDaeHCV

— Scott Aukerman (@ScottAukerman) February 20, 2015

Harris skulle avsky den här sentimentala sorgestunden, påpekar Joe Mande. Men nu är Harris borta och livet känns lite extra jävligt och surt.

Alla som hyser ett närmare intresse för film eller tv är säkert bekanta med termen »point of no return«. Den dramaturgiska punkt – någonstans i mitten av akt två – där vår huvudperson får sin väg utstakad och måste fullfölja sitt uppdrag, eller vad det nu kan vara. Ingen återvändo. Jo, man kan sucka för mindre, men jag gillar ändå termen och den ödesmättade tyngd som gör den intessant att fundera över.

Måste den vara så definitiv? Okej, om man ska doktorera i filmvetenskap kanske, men annars?

Mot slutet är den helt fruktansvärd. Det du har sett i Tusk går inte att radera. Bilder som tatueras in på din näthinna och kommer att förfölja dig för evigt.

Anledningen till att jag tar upp detta nu är Kevin Smiths nya »skräckkomedi« Tusk – hans bidrag till den smått obskyra »body horror«-genren. Här får jag nämligen känslan av att »point of no return« hamnar bra mycket senare, eller vid ett flertal tillfällen. Vi har en punkt för regissören, en för publiken och en för huvudkaraktären. Det är snårigt, men jag tror fanimej att punkten lever!

Bakgrunden till Tusk har säkert alla redan hört, men vi drar den ändå. Under avsnitt 259 av den egna podcasten SModcast ägnar Kevin Smith och hans producent Scott Mosier en timme åt att diskutera en text från Gumtree.com, där annonsören söker inneboende som kan tänka sig bära valrossdräkt mot gratis hyra:

Annonsen visar sig vara ett skämt, men både diskussionen och dess resultat växer till något betydligt mer seriöst. Efter podcasten kunde nämligen Smiths twitterföljare rösta #WalrusYes eller #WalrusNo beroende på om de ville se en film baserad på annonsen eller inte. Självklart vann #WalrusYes och Tusk blev en realitet.

I Tusk beger sig den arrogante podcastaren Kevin Smi... jag menar Wallace Bryton till Kanada och den lilla staden Manitoba för att söka upp Internetfenomenet The Kill Bill Kid för en intervju. Oturligt nog hinner Bill ta livet av sig, med sitt samurajsvärd, och Wallace är fast i ingenstans med ett uppdrag att slutföra. När han begrundar sin situation – alltså dricker kanadensisk lager – på den lokala puben får han syn på en lapp skriven av äventyraren Howard Howe. Han erbjuder mat och husrum… och här tar annonsen vid.

Detta får vi inte läsa, utan höra. I en alldeles underbar voiceover uttrycker den diaboliske sagoberättaren tillika skådespelaren Michael Parks – sektledaren i Kevin Smiths Red State – de inledande raderna och sagan kan börja.

En pervers vuxensaga där inga regler egentligen gäller. För det här är verkligen en film inringad av citationstecken. Den cyniske Wallace, som har ett öga för att exploatera freaks, och som är i stort behov av en intervju, nappar direkt på Howard Howes inbjudan och beger sig ut till hans hus mitt i natten för ett samtal om Ernest Hemingway, det vilda havet och valrossar.

Och vilka historier han får! Första halvan av Tusk drivs av historier och anekdoter. Från det inledande podcastasmtalet mellan Wally och hans kollega Teddy (Haley Joel Osment), till de skrönor som Howard Howe berättar för en Wallace som tuggar i sig allt med vidöppna ögon. Och man förstår honom, Michael Parks närmar sig Howard Howe perfekt. Han är hypnotisk, som gjord för att citera The Rime of the Ancient Mariner. Eller han inte bara citerar, han låter orden rulla runt långt inne i gommen, för att slutligen passera läpparna som kryptiska meddelanden. En helt suverän skådespelare.

För min del hade filmen kunnat fortsätta så här, det är en njutning för både öron och ögon. Men eftersom Tusk är en skräckfilm och man inte kunnat undgå att hänga med i diskussionerna om denna nya Human Centipede, så vet man ju att det inte bara är frågan om trevliga samtal, utan även skräck. Den värsta skräcken av alla. Den som inte riktigt går att identifiera som skräck, för man vet inte om det är meningen att man ska bli rädd. Samma sak gäller dess komiska ådra. Jag skrattar en hel del, tills att man inte skrattar mer, och sen blir det roligt igen, eller? Som tittare går man vilse i genrebegreppen och känner sig helt desorienterad, vilket gör Tusk till en mardrömsaktig upplevelse. Mot slutet är den helt fruktansvärd. Där kan vi snacka »Point of no return.« För alla, inklusive tittaren. Det du har sett i Tusk går inte att radera. Bilder som tatueras in på din näthinna och kommer att förfölja dig för evigt.

Inte för att jag önskar den ogjord, absolut inte, Tusk är en av Kevin Smiths bästa filmer, och som första del i en trilogi kan det ju knappast börja bättre. Jag älskar den helomvändning Smith gjort och det ska bli superintressant att se hur långt han kan gå i fortsättningen. Detsamma gäller Johnny Depp i rollen som detektiven Guy Lapointe. Han är så bra som kufig snut i jakten på seriemördaren »The First Wife« (Howard Howe), så bra att man är beredd att förlåta honom för minst tre stycken piratfilmer och ett par Burton-floppar.

Så se Tusk men gå inte på snacket om att det är en tokrolig lattjofilm. Det är det inte. Ej heller är det en vanlig skräckfilm att mysa till med kompisarna. Tusk ser du ensam. Du skrattar, skäms och ryser. Du försöker föreställa dig ett liv som valross, i fångenskap hos en galning som samlar fossila valrosspenisar, reciterar poesi och mördar människor. #WalrusYes. Folk visste helt enkelt inte bättre.

Tusk har svensk biopremiär i dag.

Äventyrsserien Wild kids har vunnit en internationell Emmy vid Emmy Kids Awards i New York! Det är första gången ett svenskt barnprogram vinner en Emmy. Wild kids tävlade i kategorin »Non-scripted entertainment« och övriga nominerade var tyska A Hero on Tuesdays, Nya zeeländska Let´s get inventin´ och sydkoreanska Where are we going, Dad?. Även svenska Snoffe, döden och jag var nominerad, men förlorade mot Chile.

Wild Kids är ju världens långkörare. För den som inte känner till formatet alls som handlar det om ett antal barn, uppdelade på två lag:  »Björnarna« och »Lejonen«, som ska leva tillsammans i skogen. De första åren var det Kolmården, senare år Furuviksparken och nu i Orsa Björnpark. »Robinson för barn!« fnös folk i början men det är precis tvärtom,  för man får i stället försöka vinna fler medlemmar till sina lag. De kan också vinna priser som oftast är fantastiskt spektakulära: julafton för en dag, ett riktigt pepparkakshus, privat disco med Sean Banan och så vidare.

»Robinson för barn!« fnös folk i början men det är precis tvärtom – man får i stället försöka vinna fler medlemmar till sina lag.

Så klart har föräldrar som inte förstår att det är på lek stormat kring det här (snälla bra) programmet, men en gång blev de faktiskt fällda: I ett avsnitt fick några barn sitta fastbundna med huvor över huvudet. Denna scen anmäldes till Granskningsnämnden för radio och TV, där några anmälare bland annat ansåg att det liknade tortyr. Inslaget fälldes till  eftersom de ansåg att varningarna i programmet inte var tillräckliga för att upplysa tittarna om faran med lekarna.

Annars är det ett härligt program som är så bra för att det alltid är så fantastiska barn castade, de kämpar så hårt och det känns verkligen som att det är på riktigt! Grattis Wild Kids och heja svenska barnprogram!

Wild kids och Snoffe, döden och jag kan båda ses på Barnkanalen.

Längdskidor: VM skiathlon damer (SVT1 & Eurosport lördag kl 13)

Medaljerna står mellan fyra åkare: Charlotte Kalla, Marit Björgen, Heidi Weng och Therese Johaug. Det har således inte hänt så mycket sedan OS förra året. Och det är rätt lätt att spela upp scenariot: hur dessa tre åkare, Astrid Jacobsen, Justyna Kowalczyk och kanske någon duktig klassisk åkare till håller ihop in till skidbytet; och hur de fyra medaljkandidaterna går ifrån rätt tidigt på fristilsdelen. Kowalczyk visade fin form på sprinten, men hennes fristilsteknik är nog sämre än någonsin. Johaugs och Wengs chanser är att gå ifrån tidigt på styrka, men de kommer inte lyckas. När Kalla försöker en bit från mål kommer Björgen att gå med men de andra släpper. Björgen slår sedan Kalla på upploppet. Ska vi säga att pallen blir Björgen, Kalla, och Johaug?

När Kalla försöker en bit från mål går Björgen med men de andra släpper. Björgen slår sedan Kalla på upploppet. Ska vi säga att pallen blir Björgen, Kalla, och Johaug?

De övriga svenskarna till start är Sofia Bleckur, Maria Rydqvist och Emma Wikén. Alla har goda chanser att bli topp tio. Rydqvist var faktiskt sexa på disciplinen vid VM 2011 och visade form i söndags. Hon kan mycket väl vara lika högt upp denna gången också.

VM 2013: 1. Marit Björgen 2. Therese Johaug 3. Heidi Weng
OS 2014: 1. Marit Björgen 2. Charlotte Kalla 3 Heidi Weng

Längdskidor: VM skiathlon herrar (SVT1 & Eurosport lördag kl 14:30)

Scenariot här beror väldigt mycket på hur hög fart det blir på loppet. Ju högre fart desto mindre chans att det blir klungspurt som Northug vinner. Jag tror att Northug är i bättre form än på många år så det blir svårt att bli av med honom, men jag tycker det ska kunna gå. Lite synd att Martin Johnsrud Sundby har kastat in handduken. Han brukar aldrig tveka med att hjälpa till med farthållningen. Likaså Daniel Rickardsson och Johan Olsson. Tre duktiga klassiska åkare borta alltså. Dario Cologna visade inget i Östersund, men jag vågar inte räkna bort den regerande mästaren. Jag räknar däremot bort Calle Halfvarsson som såg tom ut i sprinten. Marcus Hellner är på uppåtgående form och åka skiathlon vet vi att han kan. Han är vårt stora medaljhopp.

Halfvarsson såg tom ut i sprinten men Hellner är på uppåtgående form – och skiathlon vet vi att han kan. Han är vårt stora medaljhopp.

Övriga två svenskar till start är Martin Johansson och Lars Nelson. Om vi vågar tänka lagtaktik så borde de sättas till att hålla fart på den klassiska delen, men längdsporten är allergisk mot den form av taktik. Alla åker för sig själva, men jag tar hellre två DNF och medaljer än alla inom topp 15 och inga medaljer. Bra laginsats, som Hård och Blomqvist stolt brukar säga.

VM 2013: 1. Dario Cologna 2. Martin Johnsrud Sundby 3. Sjur Röthe
OS 2014: 1. Dario Cologna 2. Marcus Hellner 3. Martin Johnsrud Sundby

Hockeyallsvenskan: Malmö Redhawks–Karlskrona (TV10 lördag kl 18)

Det är hockeyfeber i Malmö nu. Vilken toppmatch! Fyra omgångar kvar av serien och de två topplagen möts. Lapp i luckan på Malmö arena. Malmö och Karlskrona har båda 89 poäng och Karlskoga skuggar på 86. Vågar vi säga att det laget som tar tre poäng här i praktiken är klara för seriefinalen?  Lagen har mötts tre gånger tidigare under säsongen och Redhawks har vunnit alla.

Fin form i båda lagen också. Redhawks kommer från två raka segrar. Först i ett hett Skånederby hemma mot Rögle och sedan en enkel 7–1-seger borta mot Mora. I den senare matchen var Björn Svensson superhet med tre mål. Karlskrona kommer från tre raka segrar, även om de två senaste är på övertid. Karlskrona saknar den duktiga backen Kelsey Tessier.

Längdskidor: VM teamsprint herrar & damer (SVT1 & Eurosport söndag kl 12:30)

Teamsprint är fortfarande en rätt konstigt tävlingsform. Jag skulle hellre vilja se fyra åkare gånger sprintdistansen i stället för denna konstruktion. Sex sträckor och två åkare som kör varannan. Man sätter den åkstarke på de udda sträckorna så den spurtstarke får den sista. Erfarenhet talar för att teamsprint gynnar bra distansåkare mer än bra sprintåkare. På den här långa banan blir det kanske ännu tydligare.

Norge är favoriter på både dam- och herrsidan. Så klart. För herrarna kör Finn Haagen Krogh och Petter Northug. Northug har aldrig haft några problem med att gå många VM-distanser. Han har bra återhämtning. Haagen Krogh är en komplett åkare, världsklass både på sprint och distans.

Jag tror den svenska förbundskapten Rikard Grip kommer att sätta Teodor Pettersson på spurtsträckan tillsammans med Hellner eller Halfvarsson på den inledande. Egentligen hade Hellner/Halfvarsson varit bästa laget, men jag tror inte på att köra två stycken som kör skiathlonen idag. Det blir ett för krävande program.

Det norska damlaget är inte klart men det ryktas att Björgen ska köra alla distanser och då blir det hon med Maiken Caspersen Falla. Det svenska laget tas ut efter lördagens tävlingar, men jag tror det blir Stina Nilsson, som är given, tillsammans med Ida Ingmarsdotter. Då får vi rikta in oss på ett silver. Med Kalla istället så skulle kanske guldchansen finnas. Vi vet mer i eftermiddag.

Damer
VM 2013: 1. USA 2. Sverige 3. Finland
OS 2014: 1. Norge 2. Finland 3. Sverige

Herrar
VM 2013: 1. Ryssland 2. Sverige 3. Kazakstan
OS 2014: 1. Finland 2. Ryssland 3. Sverige

Mustasch, mustasch och troligtvis lite mustasch igen. Ungefär så kan man sammanfatta de bilderna som läckt ut från inspelningen av den andra säsongen av True Detective. Colin Farrell visar upp sin prydnad här:

Han hade i alla fall tur med mustaschen.

»Jo, mustaschen kliar lite…«

»Du borde skaffa musche, kolla här vad snyggt.«

Vi vet väldigt lite om den andra säsongen, som beräknas komma i sommar, men Colin Farrell, Vince Vaughn, Taylor Kitsch, Kelly Reilly och Rachel McAdams är klara för medverkan.

Längtar ni?

Konsten att helt lyckas fucka upp en nyhetstext, re-writa den, och – fucka upp ändå… den fick vi  i går en lektion i av Aftonbladet, som skrev om någon sorts tittarstorm mot SVT i samband med finalen av På spåret:

Det roliga är att rubriken såg ut så här från början (och ligger kvar på facebook):

Så Aftonbladet gjorde en miss om SVT:s miss (som ju alltså inte var en miss).

Den här »missen av SVT«, som nu enligt Aftonbladet gått över i »tittarilska«, var alltså att man kunde spola fram i SVT Play.

»Lätt råka gå miste«..? Jo, tjena, det är ju bara att låta bli att spola! Hallå? 2000-talet anropar Aftonbladet, är ni där?

Och »tittarilskan« bestod i en enda person,  Jonatan från danska Århus, som inte var det minsta ilsken:

Så kan det gå när man inte har koll på vad man skriver. Men man tycker ju att de borde ha fixat till det bättre i omskrivningen. Nu är ju artikeln inget annat än rent hittepå. Rubriken håller inte för fem öre. Ingen tittarilska i artikeln, ingenting avslöjades. Men klicken ska ju in, så den får väl ligga kvar…

En glad överraskning häromdagen var upptäckten att Keiko Agena som spelade Lane i Gilmore Girls gjorde en AMA, Ask Me Anything, på Reddit!

Till exempel får man veta att Emily Kuroda, som spelade fru Kim, är en fullständig prylnörd, och att Keiko önskar att Lane också hade fått gå på college.

Lane var en ibland underskattad del av Gilmore Girls, men vi är många som älskade Rorys frustrerade och ytterst garderobsupproriska bästa vän. Och jag älskar att få höra historier från inspelningar generellt, så att få höra mer om Stars Hollow var ju helt underbart.

Alla surjävlar som saknat rasse-dreven kring Tintin, Astrid Lindgren, chokladbakverk och Kalle Anka-klipp – snart får ni chansen igen:

Er idol MacGyver ska bli kvinna!

Serieskaparen Lee Zlotoff ska, i ett tävlingsupplägg riktad mot fans och unga ingenjörer, crowdsourca fram manus till en ny serie, fast denna gång med en kvinnlig ingenjör i huvudrollen. Och kanske helst från Indien, Kina eller Sydamerika. Bakom idén ligger ett underbart tänk om att dels fånga upp jätteintresset för MacGyver ute i världen, där det överhuvudtaget aldrig dött ut (som i Brasilien, där serien varit en av de populäraste på tv i över 20 år efter nedläggningen), och dels inspirera unga kvinnor att välja naturvetenskapliga och tekniska studier.

Undrar om hat-tråden på Flashback kommit upp än?

Förra veckan höjdes kvalitén några snäpp och glädjande nog gick rätt bidrag vidare, grymma Mariette och superproffset Magnus Carlsson. Mariette tror jag kan bli livsfarlig i finalen, medan Magnus Carlsson säkert nöjer sig med finalbiljetten. Denna vecka höjs kvalitén ännu några snäpp och jag tror fan att vi har vår slutvinnare i detta startfält. För jag tycker att Kristin Amparo är i en klass för sig. Hon sjunger, likt en Sarah Dawn Finer i sin Melodifestival-debut, skiten ur sin urtjusiga Adele-klingande ballad. Hon borde gå direkt till final om det finns någon rättvisa. För det är tveklöst årets bästa låt. Till final måste även Jon Henrik Fjällgren som gör en maffig jojk som jag tror skulle gå skitbra i Eurovision.

1. Ellen Benediktson: Insomnia

Betyg: 1
Ellen var den där tråkiga tjejen som sjöng fint om en Songbird och i svag konkurrens tog sig direkt till final förra året. I år kommer hon tillbaka som en latex-Loreen för att leka Lady Gaga-charader. Låten är ett dåligt hopkok av t.A.T.u, Euphoria och en BDSM-musikal. Och Ellen känns totalt lost i den här sörjan.

2. Kalle Johansson: För din skull

Betyg: 2
Kalle goes Håkan Hellström/Oskar Linnros och det är som att kolla på Småstjärnorna. Även om själva låten är helt ok så är Kalle så fruktansvärt valpig att jag letar efter hans mamma på scenen. Nä, nu är jag elak, men låten hade behövt en riktig artist för att funka. Nu borde den rimligtvis vara chanslös.

3. Andreas Weise: Bring Out the Fire

Betyg: 0
Gubbpojken Weise har aldrig varit min favorit. Han kan knappt ta en ren ton och saknar charmen för att uppväga det. Hans schlagerdebut försöker låta coolt retro som John Newhams senaste hits, men låter mer Ladies Night-lökigt. Det är en rip off av både Robbie Williams ni-vet-vilken-låt och en av de sämsta vinnarna någonsin i Melodifestivalen, Martin Stenmarks Las Vegas. Nej tack.

4. Andreas Johnson: Living To Die

Betyg: 2
Alltså, Andreas Johnson är ju med sjukt ofta i schlagern, men har alltid hyfsade låtar. Så även denna gång. Dock har han aldrig en vinnarlåt. Ingen skillnad nu. Det här är en kall men snygg electroballad som framförs proffsigt i neonljusshow liknande den i Peter Jöbacks Hollow för några år sedan. Det är en bra låt, men känns fullständigt ospännande i sammanhanget.

5. Isa: Don’t Stop

Betyg: 3
16-åriga Isa har varit med i allt från Småstjärnorna till uttagningen till Junior Eurovision Song Contest redan. Och det märks. Hon har en synnerligen proffsig Katy Perry-framtoning och en låt som är en skamlös rip off av Taylor Swifts Shake It Off. Det är totalt ooriginellt, men samtidigt så effektivt att det definitivt har chans att gå vidare.

6. Kristin Amparo: I See You

Betyg: 5
Det här årets tveklöst bästa bidrag. En soulindränkt urtjusig pampig ballad som stegrar och stegrar tills den lyfter taket. Det är en låt som Adele hade önskat göra comeback med, och som Kristins polare Seinabo Sey lätt hade kunnat göra till en hit. Men låten tillhör Kristin och hennes mäktiga röst. Hon fullständigt sjunger skiten ur den och får alla som lärt känna henne som Albins Din soldat-sidekick att se henne med nya ögon. Om det finns någon sorts rättvisa går Kristin inte bara till final utan är där med och kämpar om vinsten.

7. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne Liem Frije)

Betyg: 4
Talang-vinnaren och jojkhunken Jon Henrik Fjällgren är med sin lugna framtoning, tvättbrädemage och renskötarvardag något nytt på schlagerscenen. Men han passar in perfekt. Låten är Lejonkungen möter Enigma med en hittig jojkhook. Scenshowen är bisarrt men härligt Eurovision-kitschig med flygande änglar som gungar i otakt, en snubbe som bankar på ett kärl vid ett träd utan löv och ett samiskt par som dansar framför en tygeld. Men det passar liksom med låten och det skulle definitivt funka i Eurovision.

Så vem går vidare?

Final: Kristin Amparo och Jon Henrik Fjällgren.
Andra chansen: Isa och Andreas Weise.

Melodifestivalen 2015: Deltävling 3 sänds på SVT1 i kväll kl 20.

The Boxtrolls utspelar sig i den fiktiva staden Cheesebride under den Victorianska eran. Rykten i staden viskar om lådtrollen som kidnappar och dödar små barn (och stjäl ostar) så byns skadedjurssanerare Archibald Snatcher lovar att utrota lådtrollen i utbyte mot medlemskap i ostälskande rådet »De vita hattarna«. Människobarnet Eggs, som har vuxit upp med lådtrollen, bestämmer sig för att rädda dem från utrotning.

The Boxtrolls är rolig, gullig och mysig i enda enda röra och röstdubbningen är i absolut världsklass. Eller vad sägs om Simon Pegg, Nick Frost, Toni Collette och Ben Kingsley?!

Laika, filmstudion bakom stop-motion-filmerna Coraline och ParaNorman, har överträffat sig själva med The Boxtrolls. Stop-motion-tekniken ger en underbart magisk känsla, framför allt i filmerna från Aardman (skaparna av Wallace och Gromit) men så även i The Boxtrolls. Det är roligt, gulligt och mysigt i enda enda röra och röstdubbningen är i absolut världsklass. Jag har förvisso sett filmen på engelska där rösterna görs av supernamn som Toni Collette, Ben Kingsley, Jared Harris, Simon Pegg och Nick Frost. Jag hoppas dock att de svenska rösterna håller samma höga nivå som Pixar- och Disney-filmer brukar hålla.

Boxtrolls finns på Viaplay & Plejmo.

De senaste åren har jag odlat ett stort intresse för Svalbard. Det startade när min familj omlokaliserade sig från Stockholms innerstad till det lilla samhället Vittangi öster om Kiruna, drygt 120 mil norrut. För att i möjligaste mån undvika känslan av att befinna mig i periferin av den civiliserade världen försökte jag bokstavligt talat lyfta blicken. Jag ska inte gå in på de nordiska ländernas olika sätt att bedriva regionalpolitik, men det var lätt att inse hur inskränkt min syn som sörlänning varit bara genom att studera en karta över Nordkalotten; inse hur förmätet det var av mig att sitta i den svenska Malmfältsregionen och tycka att jag befann mig vid världens ände.

Bara för att Sveriges nordligaste delar är underutbyggt och på vissa sätt eftersatt betyder det inte att våra grannländer är det. Där Sveriges nordliga ände mest ses som en diffus parentes, ett vagt »Norrland« som kan betyda lite vad som helst, är läget i Nordnorge ett helt annat. Tromsø, Alta, Hammerfest och Kirkenes är alla välutbyggda städer belägna långt norr om Sveriges nordligaste punkt Treriksröset – faktum är att det är 60 mil bilvägen upp till Hammerfest från Kiruna, samma avstånd som från Stockholm till Malmö.

Stanley Tuccis DCI Morton som klippt och skuren ur Agent Cooper-mallen, storögd inför den lokala specialiteten lutefisk redan innan hans flyg går in för landning på Fortitudes flygplats i början av avsnitt två

Och ovanför allt detta tronar den mest udda och fascinerande platsen av dem alla i det arktiska Norden – Svalbard, 120 mil norr om Kiruna, och dess »huvudstad« Longyearbyen, förlaga för den fiktiva plats Fortitude som gett namn åt den brittiska thrillerdeckare som i kväll börjar visas på SVT.

Att Fortitude utmålas som en fiktiv plats bromsar initialt min fascination för serien – varför detta behov av att hitta på en plats när den så uppenbart har en verklig förlaga, med det onödiga extra lager av fiktion som det föder? Jag blir inte klok på det, och måste anstränga mig för att se förbi det.

Svalbard – förlåt Fortitude – är en plats i stort utan kriminalitet, mordutredningar har man aldrig bedrivit och polisarbetet går mest ut på att skälla på aningslösa turister som ger sig utanför samhällets centrala delar utan gevär på ryggen.

Men så kommer våldet till trakten, en brittisk forskningsledare dödas brutalt i sitt hem i vad som först framstår som en isbjörnsattack men som snart visar sig vara ett mord. Är den lokala polisen mogen uppgiften? De hinner knappt ens fundera över det innan en säregen DCI (Stanley Tucci) anländer från Metropolitan Police i London, inbjuden av regeringen i Oslo att bistå i utredningen, med konflikter med de lokala förmågorna som ett brev på posten.

Mordet visar sig vara en tveeggad händelse för Fortitudes styre. Den traditionella gruvdriften är på upphällningen, samhället måste ställas om för att kunna överleva och stadens guvernör (Sofie Gråbøl) har satsat allt på bygget av ett exklusivt glaciärhotell, ett bygge som den brittiske forskningsledaren satt på makt att stoppa genom en geologisk undersökning han höll på att färdigställa. För något okänt döljer sig under Fortitudes eviga istäcke, något som ingen i staden verkar sugen på ska komma upp till ytan.

Att Fortitude utmålas som en fiktiv plats bromsar initialt min fascination för serien – varför detta behov av att hitta på en plats när den så uppenbart är… Svalbard?

Som berättelse om en mordutredning verkar Fortitude hittills inte mer extraordinär än någon annan tv-serie som verkar i Twin Peaks anda. Här är dragen från Lynch-serien ännu tydligare än i SVT:s nya Jordskott – en säregen plats med hemligheter som kommer i dagen då ett brutalt mord inträffar, en traditionell basnäring på tillbakagång, hoppet att turism och hotellnäring ska frälsa dem och en udda polis utifrån som direkt vid ankomst fascineras av platsens lokala kuriositeter. Här är Stanley Tuccis DCI Morton som klippt och skuren ur Agent Cooper-mallen, storögd inför den lokala specialiteten lutefisk redan innan hans flyg går in för landning på Fortitudes flygplats i början av avsnitt två.

Och här vill jag återkomma till varför det stör mig att de gjort Fortitude till en fiktiv plats. För mycket av behållningen i de inledande avsnitten handlar just om platsens egenheter, känslan av utsatthet inför den brutala naturen och hur det präglar dess invånare. Vet man inte att allt det udda som nämns i förbifarten stämmer överens med verklighetens Svalbard är det lätt att vifta undan allt som effektsökeri för att få serien att framstå som skruvad, verkligheten som förhöjd.

Mycket av behållningen i de inledande avsnitten handlar just om platsens egenheter, känslan av utsatthet inför den brutala naturen och hur det präglar dess invånare.

Men allt stämmer ju – unga som vuxna går runt med gevär när de rör sig utanför samhällets centrala delar, det finns fler isbjörnar än människor (cirka 3 000 kontra 2 600), det är inte tillåtet att föda barn eller att dö på ön och guvernören (sysselmannen) är inte helt olik en despot då även polischef och domare tillhör arbetsuppgifterna. Faktum är att Svalbard inte ens är en fullt utvecklad demokrati, sysselmannen utses av regeringen och det var först år 2002 som ett slags kommunfullmäktige instiftades. Det är som Björn af Kleen skrev på lördagen i ett fint reportage om Svalbard i Dagens Nyheter – Svalbard är en bra berättelse, och därtill en berättelse som även i verkligheten rymmer mycket av det som tas upp i Fortitude gällande omställning av samhället från gruvnäring till turistort och det sökande efter en ny identitet som skiftet innebär.

Och ändå »Fortitude«. Jag förstår inte.

Det enda jag kan se som ett rimligt skäl är att det kan ha funnits en rädsla hos Fortitudes skapare för att serien om den uttalat utspelar sig på Svalbard ska framstå som för norsk för den brittiska och internationella publiken. Nu uttalas aldrig tillhörigheten till Norge explicit, men det hänvisas flera gånger till överhögheten i Oslo och poliserna bär titeln Politi på sina uniformer.

Men – fiktion eller inte, Fortitude är en spännande thrillerdeckare i unik miljö, som inte bör missas.

Fortitude går i 12 avsnitt med början på SVT1 i kväll kl 22.

Daniels topp-10

1. Fortitude (SVT/Sky Atlantic)
2. Nashville (ABC)
3. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
4. The Americans (FX)
5. Girls (HBO Nordic)
6. Jordskott (SVT)
7. Längdskids-VM, skiathlon damer (SVT)
8. Bosch, avsnitt 5–6 (Amazon/HBO Nordic)
9. Superlördag (SVT Barnkanalen)
10. Scandal (ABC)

Kjells topp-10

1. Better Call Saul (Netflix)
2. Togetherness (HBO Nordic)
3. Girls (HBO Nordic)
4. The Jinx (HBO Nordic)
5. Looking (HBO Nordic)
6. Fortitude (Sky Atlantic/SVT)
7. The Americans (FX)
8. Nashville (ABC)
9. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
10. Empire (Fox)

Patriks topp-10

1. The Jack & Triumph Show (Adult Swim)
2. Agent Carter (ABC/Netflix)
3. TableTop (Geek & Sundry)
4. Fool's Love (tvN/Viki)
5. It's Always Sunny in Philadelphia (FX)
6. Spy (KBS/Viki)
7. Better Call Saul (AMC/Netflix)
8. Brooklyn Nine-Nine (Fox)
9. Heart to Heart (tvN/Viki)
10. The Americans (FX)

Saras topp-10

1. The Walking Dead (AMC)
2. Looking (HBO/C More)
3. Girls (HBO/C More)
4. Parks and Recreation (NBC/C More)
5. En clown till kaffet (Kanal 5)
6. Melodifestivalen (SVT)
7. Face Off (Syfy)
8. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)
9. Skid-VM (SVT)
10. Street Art Throwdown (Oxygen)

Björns topp-10

1. Agent Carter (ABC/Netflix)
2. Elementary (CBS)
3. The Jinx (HBO Nordic)
4. Person of Interest (CBS/C More)
5. Better Call Saul (AMC/Netflix)
6. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
7. Girls (HBO Nordic/C More)
8. Gotham (Fox/C More)
9. Banshee (Cinemax/HBO Nordic/C More)
10. Arrow (The CW/Kanal 11)

Idas topp-7

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. Mr Selfridge (BBC)
3. Togetherness (HBO/HBO Nordic)
4. Face Off (Syfy)
5. Agent Carter (ABC/Netflix)
6. Grantchester (ITV/SVT)
7. America in Primetime (PBS/Netflix US)

Blomdahls topp-10

1. Togetherness (HBO Nordic)
2. Suits (USA Network)
3. Girls (HBO Nordic/C More)
4. Looking (HBO Nordic/C More)
5. Street Art Throwdown (Oxygen)
6. Sveriges mästerkock (SVT)
7. The Jinx (HBO Nordic)
8. Vikings (HBO Nordic/History Channel)
9. Banshee (HBO Nordic/Cinemax)
10. Better Call Saul (AMC/Netflix)

Jimmys topp-5

1. Bosch (Amazon/HBO Nordic)
2. Girls (HBO Nordic/C More)
3. Togetherness (HBO/HBO Nordic)
4. På Spåret (SVT)
5. The Big Bang Theory (CBS/Kanal 5)

Innehåller spoilers om Agent Carter avsnitt 7, Snafu.

Carter är fånge hos S.S.R. som vill veta varför hon vid upprepade tillfällen hindrat dem från att tillfångata Stark, varpå hon i princip lägger ut seriens feministiska poäng i ett tal och säger att hon gjorde det för att ingen lyssnar på henne, och hon kunde göra det för att ingen lägger märke till henne.

Rungande applåder! I mitt huvud i alla fall.

I en flashback från 1943 avslöjas det att den psykiatriker som S.S.R. räddat från Leviathan inte heter Ivchenko som han påstått, utan Fennhoff. Johann Fennhoff är en karaktär från serietidningarna mer känd som doktor Faustus, och har inga direkta superkrafter men väl en extrem intelligens som psykiatriker med ovanligt stark övertalningsförmåga.

Nu känns finalen härligt farlig. Detta var seriens bästa avsnitt hittills; tajt manus, bra skådisinsatser och seriens roligaste scen.

Så han har övertalat S.S.R.-chefen Dooley om att allt är helt normalt på kontoret. Inget konstigt alls. Inte ens när Dooley i stort sett ger Starks mystiska »item 17« till Ivchenko, som lämnar vidare den till Dottie. »Item 17« verkar vara det som orsakade massakern i Ryssland, då Dottie testar gasen i en biosalong och alla där inne blir onaturligt aggressiva och slaktar varandra.

Carter såg dock när Ivchenko och Dottie kommunicerade med morsekod, och hon och Jarvis lyckas långt om länge övertala de andra S.S.R.-agenterna om att något är fel. Men då är det redan för sent. Ivchenko har lämnat Dooley i en väst som är en prototyp för en ny sorts skyddsväst... men det finns en anledning till att den aldrig lämnade prototypstadiet. Västen har en inbyggd, självförsörjande värmekälla för kalla vintrar, som dock inte går att stänga av och så småningom kommer överhettas och explodera. Dooley räddar de andra på kontoret genom att hoppa ut genom ett fönster före han exploderar.

Fast det finns ingen tid till sorg. Leviathan är på väg.

Och nu, i och med Dooleys död, så känns finalen härligt farlig. Detta var seriens bästa avsnitt hittills; tajt manus, bra skådisinsatser, och seriens roligaste scen när Carter och Jarvis är handfängslade vid ett bord i förhörsrummet, och bestämmer sig för att slå sig ut genom envägsspegeln med bordet som murbräcka... för att sedan komma på att de fortfarande inte kan klättra ut så länge de sitter fast i bordet.

Är ni redo för finalen?

Marvel's Agent Carter går att se på Netflix.

I och med Fifty Shades of Grey-febern har visst medialjus satts på subkulturfenomenen fanfiction – eftersom E.L. James bestsellerbok började som ett stycke Twilight-fanfic.

Här har vi sammanställt en liten guidning, med länkar, för ett start-tripp i fanfic-världen. Till vår hjälp tog vi fanfiction-entusiasten Malin Österman.

Läs och frossa – eller gå loss på allvar, skaffa ett konto på Fanfiction.net och skriv eget. Själv drömmer jag om att någon dag skriva en bra Fifty Shades of Grey…

Människor har alltid lånat av varandra och bättrat på varandras alster, utgått från andras berättande – det var så folksagorna utvecklades och det är så film- och tv-industrin fortfarande fungerar. Men starten för just fanfiction-skrivandet i organiserad form brukar härledas till fans till science fiction-serien Star Trek som började skriva noveller eller kortare scener – främst sexberättelser med Spock och Kapten Kirk i huvudrollerna. Novellerna distribuerades i form av fanzines.

Här och här kan du läsa om fanfictionskrivandets historia.

Vanligaste och största sajten för fanfiction är Fanfiction.net. Andra sajter att hålla koll på är Archiveofourown.org med en väldigt stor samling noveller, och Adult-fanfiction.org för dig som vill läsa snusk (Malin tipsar: »Kolla tagsen – som beskriver vad man kan vänta sig i texten – ordentligt, så du bara de överraskningar du är sugen på«). Även Livejournal och Tumblr är proppade med fanfiction, men kan vara lite snårigare att söka i.

Fanfic-formen »slash« är när två karaktärer ges en sexuell eller romantisk relation som de inte har i originalet. Malin: »Slashfiction är bara homosexuella par. Kvinnliga par förtydligas ofta med femslash." Annars kallas förhållanden för ships (efter relationships).

Populära slash är Kirk & Spock och Harry & Draco – inom Harry Potter-världen hittar du allt från klassiska Harry & Ginny till det mer utmanande Hermione & Snape(!!). Är Harry Potter din grej kan du också testa den väldigt vanliga Hermione & Draco (också kallat Dramonie). Och ja, jag fick tips från Malin om en bra Hermione & Draco.

Crossovers är vanligt, där karaktärer från ett serieuniversum möter ett annat. Buffy the Vampire Slayer och Pacific Rim, till exempel. Eller som denna fining, mellan Buffy och The Walking Dead. Allt från portalen Tthfanfic.org, med uteslutande Buffy-crossovers!

I den här intervjun berättar David Dochovny om sin favorit-X Files-fanfic i X-Files: en slash mellan honom och ärkefienden Alex Krycek. En sökning ger många resultat, här ett exempel.

Gillar du Firefly och sörjer att den inte finns mer än en säsong? Det finns massor av Firefly-fanfic –  som den här, väldigt söta.

Endast fantasin sätter gränser. Ge dig hän, läs och frossa – eller gå loss på allvar, skaffa ett konto på Fanfiction.net och skriv eget. Själv drömmer jag om att någon dag skriva något i samma anda som Fifty Shades of Grey – fast bra. Vi får väl se hur det går med det.

I natt är det Oscarsgala! Trots all kritik, och trots att de flesta skamset muttrande erkänner att de knappt sett någon av de nominerade är det ändå en stor grej. Till exempel undrar man ju – vem var värst klädd?! Närå. Läs gärna vad jag skrev här, om att nöjesrapporteringen måste skippa röda mattan-sexismen.

Apropå sexism måste vi ju räkna huvuden lite grann, i år är det faktiskt löjligt dålig kvinnorepresentation: av de nominerade filmerna i den viktigaste kategorin, »Best Picture«, handlar samtliga om män. American Sniper, Birdman, Boyhood, The Grand Budapest Hotel, The Imitation Game, Selma, The Theory of Everything, och Whiplash. Enbart två av dessa nominerade (Boyhood och Selma) klarar av Bechdel-testet.

Om vi ska vara supergenerösa så klarar även Birdman av den, med ett nödrop. Det vill säga om vi räknar de 30 sekunder som två av de kvinnliga karaktärerna pratar med varandra om Broadway. Sedan byter de samtalsämne till att prata om män. Innan de, totalt obegripligt, kysser varandra.

Som om det inte var nog med det så var det även ett helvitt år för Oscars. Av de nominerade skådespelarna (och regissörerna och manusförfattarna) var samtliga vita.

Whiplash lider till och med av »Smurfan-principen« – det vill säga, det är en enda kvinna med, omgiven av en grupp av män. Den enda kvinnan är dessutom bara med i fyra scener.
Som om det inte var nog med det så var det även ett helvitt år för Oscars. Av de nominerade skådespelarna (och regissörerna och manusförfattarna) var samtliga vita. Så illa har det inte varit sedan år 1998. Ta gärna en titta på vad folk skriver på #OscarsSoWhite. Förresten är ordföranden för Oscarskommittén afroamerikan, men den är ändå 94% vit och 77% män.

Själv är jag en ytlig person som föredrar Hollywood-monster-blockbusters, så enda kategorin där jag har sett samtliga är Bästa visuella effekter! Där väljer jag X-men, inte för att filmen var så bra utan för att jag var helt tagen av de elaka robotarna The Sentinels.

Här är några av de nominerade, hela listan hittar du till exempel här.

• Bästa film
  American Sniper
  Birdman
  Boyhood
  The Grand Budapest Hotel
  The Imitation Game
  Selma
  The Theory of Everything
  Whiplash
• Bästa regi
  Birdman
  Boyhood
  Foxcatcher
  The Grand Budapest Hotel
  The Imitation Game
• Bästa manliga huvudroll
  Steve Carell – Foxcatcher
  Bradley Cooper – American Sniper
  Benedict Cumberbatch – The Imitation Game
  Michael Keaton – Birdman
  Eddie Redmayne – The Theory of Everything
• Bästa kvinnliga huvudroll
  Marion Cotillard – Två dagar, en natt
  Felicity Jones – The Theory of Everything
  Julianne Moore – Still Alice
  Rosamund Pike – Gone Girl
  Reese Witherspoon – Wild
• Bästa manliga biroll
  Robert Duvall – The Judge
  Ethan Hawke – Boyhood
  Edward Norton – Birdman
  Mark Ruffalo – Foxcatcher
  J.K. Simmons – Whiplash
• Bästa kvinnliga biroll
  Patricia Arquette – Boyhood
  Laura Dern – Wild
  Keira Knightly – The Imitation Game
  Emma Stone – Birdman
  Meryl Streep – Into the Woods
• Bästa manus på annan förlaga
  American Sniper
  The Imitation Game
  Inherent Vice
  The Theory of Everything
  Whiplash
• Bästa originalmanus
  Birdman
  Boyhood
  Foxcatcher
  The Grand Budapest Hotel
  Nightcrawler
• Bästa visuella effekter
  Apornas planet: Uppgörelsen
  Captain America: The Winter Soldier
  Guardians of the Galaxy
  Interstellar
  X-Men: Days of Future Past
• Bästa animerade film
  Big Hero 6
  The Boxtrolls
  Draktränaren 2
  Song of the Sea
  Sagan om prinsessan Kaguya
• Bästa foto
  Birdman
  The Grand Budapest Hotel
  Ida
  Mr. Turner
  Unbroken
• Bästa kostymdesign
  The Grand Budapest Hotel
  Inherent Vice
  Into the Woods
  Maleficent
  Mr. Turner
• Bästa dokumentär, långfilm
  Citizenfour
  Finding Vivian Maier
  Last Days in Vietnam
  The Salt of the Earth
  Virunga
• Bästa klippning
  American Sniper
  Boyhood
  The Grand Budapest Hotel
  The Imitation Game
  Whiplash
• Bästa utländska film
  Ida – Polen
  Leviathan – Ryssland
  Tangerines – Estland
  Timbuktu – Mauretanien
  Wild Tales – Argentina
• Bästa makeup & hår
  Foxcatcher
  The Grand Budapest Hotel
  Guardians of the Galaxy
• Bästa originalmusik
  The Grand Budapest Hotel
  The Imitation Game
  Interstellar
  Mr. Turner
  The Theory of Everything
• Bästa produktionsdesign
  The Grand Budapest Hotel
  The Imitation Game
  Interstellar
  Into the Woods
  Mr. Turner
• Bästa ljudredigering
  American Sniper
  Birdman
  The Hobbit: The Battle of the Five Armies
  Interstellar
  Unbroken
• Bästa ljudmix
  American Sniper
  Birdman
  Interstellar
  Unbroken
  Whiplash

Förra året var det en ganska rolig gala, mycket tack vare Ellen så klart som även fixade världens mest kända selfie. Neil Patrick Harris leder galan det här året, han kommer säkert göra ett bra jobb. Annars ser jag fram emot att se på vilket sätt Jennifer Lawrence kommer knasa sig och snubbla på något. Jag kommer livetwittra under galan, följ gärna spektaklet på @TVdags. I vanliga är det @idakjellin som gäller.

Oscarsgalan 2015 visas på SVT Flow med start vid midnatt.

I senaste avsnittet av Portlandia fick bokhandelsfeministerna (läs för övrigt Martins TVdags-text om deras origin-story) sällskap av, slash stå tillbaka lite för, ett annat slags feminist. En ny feminist. En, helt enkelt, bättre feminist.

Han och de andra nyfrälsta manliga feministerna kan lösa feminismens alla frågor. De förstår de stora frågorna. De bryr sig. Och – det är inte ens satir. Detta händer jämt.

Doug är hemmamannen och mellan-jobb-slackern som på grund av städerskans lite taffliga engelska plötsligt får insikten att han är feminist. Det är en revolutionär handling att sitta hemma och spela tv-spel och låta frugan försörja honom (samt förstås också sköta markservicen, för det kan ju inte han göra, det är ju jobbigt att laga mat).

Nu ska här feministas.

Han inser att han och de andra nyfrälsta manliga feministerna kan lösa feminismens alla frågor. De förstår de stora frågorna. De bryr sig. De, typ, ber inte tjejer om deras nummer och typ, ropar inte förnedrande saker efter dem. De kan förklara för kvinnor om det här med feminism!

Framför allt borde de få lite mer uppskattning och bekräftelse för att de är feminister. (Trivia: Skäggsnubben som säger just det på mötet är youtubearen Plus2Joe, som också är med i webbserien Job Hunters som jag skrivit om förut.)

Här kan ni, faktiskt, se hela avsnittet – dock ingen officiell kanal, vad det verkar, så kanske bäst att passa på innan det plockas ner:

Det absolut bästa med den här tråden, som går genom hela avsnittet, är att det i princip inte är satir alls. Det är inte överdrift eller tillskruvat för fem öre, som de flesta andra av Portlandias premisser. Det är humor för att det är absurt, ja, men det är hundra procent »funny 'cause it's true«. Alltihop. Jag garanterar att varenda sak som Doug säger eller gör har hänt på riktigt minst en eller ett dussin gånger, i många fall ordagrant. Lovar.

Det enda som saknades som strössel på kakan var att någon skulle sagt orden »inte alla män«.

(Att det kom precis efter Parks and Recration-avsnittet med mansaktivisterna? Guld.)

Portlandia, samtliga säsonger fram till veckans avsnitt, finns – i skrivande stund – på Youtube.

Två tv-premiärer i Sydkorea den här veckan: En svart komedi om kärlek över klassgränserna, och ett familjedrama om tre generationer kvinnor. Dessutom är unga stjärnan Go Ah-sung tillbaka på tv för första gången på fem år efter att ha gjort filmer som Snowpiercer och Thread of Lies.

Heard it Through the Grapevine

Genre: Svart komedi, romans, drama.
Handling: Seo Bom har växt upp i en fattig familj, men hon är fast besluten om att ta sig ur fattigdomen genom att plugga hårt. Tills hon en dag upptäcker att hennes pojkvän gjort henne gravid, vilket inte förenklas av att han kommer från en familj som består av flera generationer toppadvokater med inflytelse över både politik och ekonomi. Nu anser pojkvännens föräldrar att Bom skadat familjens goda rykte, och de kommer göra allt i sin makt för att hon ska få lida för det.
I huvudrollerna: Yoo Jun-sang, Yoo Ho-jeong, Go Ah-sung, Lee Joon.
Manus: Jeong Seong-joo.
Regi: Ahn Pan-seok.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje måndag och tisdag; 32 avsnitt.
Premiär: 23 februari.
Svensk visning: Viki har köpt in till hela Europa.

Unkind Women

Genre: Familjedrama.
Handling: Tre generationer bestämda, dominerande kvinnor stöter på problem i livet.
I huvudrollerna: Kim Hye-ja, Chae Shi-ra, Do Ji-won, Lee Ha-na.
Manus: Kim In-young.
Regi: Yoo Hyun-ki, Han Sang-woo.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje onsdag och torsdag; 24 avsnitt.
Premiär: 25 februari.
Svensk visning: Ingen ännu.