I kväll får alla som inte har HBO Nordic eller C More, och som inte köpt dvd-boxen eller sett på annat sätt, en lyxig Andra Chansen att se True Detective – den kanske mest hyllade och hetsigt omdebatterade kriminaldramaserien någonsin. Eller, som vi tydligen har formulerat enligt SVT:s särskrivna trailer:

Som startpaket följer här en liten resumé av TVdags artiklar hittills om True Detective (klicka på bilderna så kommer ni till texterna). Det började faktiskt med att Anna-Karin skrev hårt kritiskt om seriens – eller i alla fall första avsnittets – provocerande frånvaro av kvinnoroller med »agens och utrymme«:

Och tveksamheterna fortsatte med att Hynek ville ha… mer Clint Eastwood!?

 Varpå Magnus vägde klichéer mot konflikter…

…för att sedan falla handlöst för det tredje avsnittet, med en magiskt kuslig slutscen där Kjell knäppte en skärmdump mitt i en scenväxling, så att dubbelexponeringen kom att likna något psych-LP-omslag från 1969:

Sedan kom ju den där fantastiska långtagningen i episod 4, hyllad av Tobias…

…och ytterligare analyserad av Björn:

Anna-Karin gick grundligt igenom seriens detaljerade och ofta dolda ockultism, från H.P. Lovecraft till The Yellow King:

Störst skeptiker på redaktionen var Ida, som blinkade tilll en tidigare retfull diskussion vi haft om »Breaking Bad-männen«:

Vi bjöd sedan in gästskribenten Johan Wirfält för en kommentar ur Hornstullshipsterperspektiv:

Vid det här laget hade serien hunnit fram till episod 6, och chefredaktör Kjell lyckades nu äntligen lyckats samla sig till den text han redan flaggat för i några veckor… och som utlovat vände han sig emot anklagelserna om sexism och argumenterade i stället för att True Detective är en svidande kritik av ett machoförstört manssamhälle:

Inför finalavsnittet kom Magnus tillbaka med en rejäl hyllningstext, och ser man på, här är ju citatet som SVT lyft fram i trailern:

Och efteråt bidrog större delen av TVdags-redaktionen till högtravande och tagna slutord:

Efter säsongen, slutligen, avslöjades att serieskaparen Nic Pizzolatto och regissören Cary Jojk Fukunaga haft stora samarbetssvårigheter under inspelningarna, vilket Kjell kommenterade:

TVdags har givetvis berört True Detective i många fler inlägg än så, men detta är de större texterna vi skrivit. Här är en komplett lista med allt innehåll vi hittills taggat med seriens titel.

True Detective börjar på SVT1 i kväll kl 22.

I söndags natt firade Saturday Night Live 40 år i rutan under en 3,5 timmar lång maratonsändning på NBC. Bland många, många gästartister från seriens långa historia bjussades vi också på Mike Myers och Dana Carvey, som repriserade sina ikoniska roller som Wayne och Garth i Wayne's World.

De listade sina 10 favoritsaker med SNL, gav några tjuvnyp till Kanye West och lite kärlek till Lorne Michaels, och kom med några skönt självironiska vitsar på seriens bekostnad. Se klippet här:

Excellent! Faktum är att det är riktigt mysigt att se dem igen, mycket tack vare att både Myers och Carvey håller en så låg profil numera att man har nästan börjat... längta lite efter dem. Vad tyckte ni?

Saturday Nigh Lives 40-årsjubileum kommer att sändas på Kanal 9 den 28 februari, eventuellt i förkortad form.

Igår tillkännagav Riksbanken sina nydesignade sedlar och mynt ur den kommande kollektionen. I stället för kungar och andra historiska gubbs kommer de nya lapparna att prydas av svenska kulturpersonligheter: Birgit Nilsson, Dag Hammarskjöld, Evert Taube, Astrid Lindgren (som ersätter Selma Lagerlöf på tjugan), Greta Garbo... och så Ingmar Bergman på den sprillans nya 200-kronorssedeln. Rätta mig gärna om jag har fel, men är detta första gången i världen en filmregissör får pryda en sedel?

Den ljusgröna färgen känns väldigt o-Bergmanskt, men kanske var det svårt att göra en svart sedel vilket hade varit mer i linje med Bergos verk. En helt tom sedel, som en symbol för Guds frånvaro, hade nog inte heller funkat. På baksidan har man valt ett naturtema från de utvalda personernas hemort, så på tvåhundringen ser vi några raukar framför ett böljande hav. Svensk sommar, vackert och idylliskt.

Men... det sitter någon med ryggen mot oss till höger om Bergmans kind. Vem är du?

»Jag är Döden.«

Tittar man närmare på framsidan så ser vi nämligen Bergman sitta och samtala med Bengt Ekerot under inspelningen av Det sjunde inseglet 1957, efter det här klassiska fotot av Louis Huch. Så inte nog med att vi fått Bergman på en av de vanligaste sedlarna framöver – vi lär vara det första landet någonsin som låter Döden pryda en av sina sedlar.

Det, om någonting, känns väldigt svenskt. Jag är stolt!

De nya sedlarna släpps med början i oktober. Det sjunde inseglet finns att strömma på C More Play, Filmnet, Headweb och SF Anytime.

Champions League: Paris SG–Chelsea (Viasat Fotboll tisdag kl 20:45)

Att inte vinna sin grupp under höstens Champions League är inte bara dåligt för att man riskerar att möta svårare lag från andra grupper, man tvingas också inleda åttondelsfinalernas dubbelmöten på hemmaplan. Mot Chelsea är det en större nackdel än mot kanske något annat lag som är kvar i turneringen.

Att tvingas inleda en Champions League-åttondel på hemmaplan är en större nackdel mot Chelsea än mot kanske något annat kvarvarande lag i turneringen.

José Mourinho är bra på många saker – irritera motståndare, tidiga proaktiva byten, sätta tajt försvarsspel - men en av hans allra starkaste grenar är att i Europaspel kunna snålspela borta och sen fixa avancemanget hemma på Stanford Bridge.

Det placerar givetvis PSG – precis som senast lagen möttes i en utslagsmatch i Champions League, då ett Zlatanlöst franskt skrytbygge åkte ut på Demba Bas sena mål på Stamford Bridge – i en otroligt utsatt position. Å ena sidan måste de få ett så bra resultat med sig som möjligt: PSG måste våga gå framåt, utnyttja Zlatans tyngd och teknik i bollmottagningen och fylla på med dels anfallslöpningar mellan ytter- och innerback, dels Matuidis djupare ruscher från mittfält.

Å andra sidan kan de inte anfalla huvudlöst mot ett av världens bästa kontringslag, särskilt inte när det stundtals direkt bedrövliga försvarsspelet knappt har fungerat vid uppställt, kontrollerat spel mot franska bottenlag.

Europa League: Celtic–Inter (TV12 torsdag kl 21)

Ibland kan en värvning betyda så mycket. Även om det bara är ett lån från Bayern München. Det är givetvis alldeles för tidigt att säga om Xherdan Shaqiri kommer bli en succé för Inter eller inte, men bara att Milanoklubben lyckades övertyga honom om att välja svartblått framför Premier League-klubbar är ett tecken på att det ännu finns lite dragkraft i en dekal storklubb vi inte riktigt vet var vi har ännu, efter ägar- och tränarbyte.

Att åka till Celtic Park kan ju vara ett första test på hur mycket framtidstro man rimligtvis kan ha på detta Inter. Skotska ligan kan tappa hur mycket som helst och Celtic är i dag inte en kraft att räkna med i Europa, men på hemmaplan, med publiken i ryggen, kan de alltjämt hota vilket lag som helst.

Serie A: Sampdoria–Genoa (TV4 Sport lördag kl 20:45)

Derby della Lanterna, mötet mellan de båda stora Genoa-klubbarna, är så gott som alltid en av de mest sevärda derbymatcherna i världen. Inramningen och intensiteten närmast garanterar det.

Den här gången är mötet också, för en gångs skull, avgörande på ett helt annat sätt. På senare år har matcherna ibland varit isolerade händelser, där lagen varit för långt i från varandra i tabellen för att mötet ska ge några riktigt stora avtryck, men nu skuggar de varandra i kampen om Europa League-platserna. Sampdoria har börjat hacka lite efter en strålande höst, samtidigt har Genoa lyft sig rejält på sistone.

Premier League: Everton–Leicester (Viasat Fotboll söndag kl 15)

Everton var ett par ypperliga fotparader från Petr Cech (och ett sent Willian-mål) från att verkligen pressa poäng ur ett möte med Chelsea förra omgången, nu fick laget inkassera ännu en hedersam förlust. Det har blivit lite för många sådana den här säsongen.

Samtidigt kanske mötet mot Chelsea kan innebära en vändning? 20-årige John Stones, en av ligans kanske mest spännande mittbackstalanger vid sidan av Kurt Zouma, börjar ju hitta tillbaka till storformen. Kan han dra med laget kan Everton förhoppningsvis lyfta sig ur den bottenstrid laget egentligen inte hör hemma i.

Bundesliga: Hamburger SV–Borussia Mönchengladbach (Eurosport 2 söndag kl 15:30)

Det är givetvis ingen skam att förlora mot Bayern München, inte ens om man är ett desillusionerat, bräckligt och kaotiskt Hamburger SV. Större och bättre lag än HSV både har och kommer göra det den här säsongen. Men med 8–0, som senast? Med ett upplöst, uppgivet spel?

Det krävs bättring och det snabbt.

Crimson Peaks synopsis låter Penny Dreadful-likt: I efterdyningarna av en familjetragedi slits en blivande författare mellan kärleken till sin barndomsvän och frestelsen av en mystisk outsider. Hon försöker fly spöken från sitt förflutna och sveps bort till ett hus som andas, blöder… och minns.

Jag var sorgligt oimponerad av Guillermo del Toros tråk-Godzilla-wannabe-rulle Pacific Rim och The Strain kändes långt ifrån hundra. Men har man Pans labyrint och Hellboy-filmerna i bagaget så måste man få en eller ett par chanser till.

Tankar om rollistan: Mia Wasikowska var otroligt bra i Stoker och det är alltid roligt att se Tom Hiddleston och Jessica Chastain. Men, hmm, jag är mer tveksam till Charlie Hunnam – svårt ospännande i Pacific Rim. Är det här anledningen till att han tackade nej till Fifty Shades of Grey? (Det skulle jag också ha gjort.)

Crimson Peak har biopremiär 23 oktober.

I helgen fyllde som bekant The Breakfast Club 30 år. Jag har alltid älskat den. Alltid känt hur John Hughes porträtt av ungdomens känsla av utanförskap klingat äkta långt in i vuxendomen. För scenerna som utspelar sig där i biblioteket på Shermer High School ringar in något lika fundamentalt för den skavande känslan av att vara ung som för den där kylan i kroppen man känner som vuxen när man bara inte riktigt hör hemma. De där utmejslade rollerna som på samma gång begränsar och definierar Claire, John, Andrew, Brian och Allison går ständigt igen i livets senare skeden, ofta med samma frustration. Att John Hughes genom en kvarsittning ställde dem mot varandra blottade därmed lika mycket människans likheter som styrkan i ett utanförskap.

Tack vare ett lågmält, inkännande och darrande skådespel skapas inte bara trovärdiga rollfigurer utan också en träffsäkert sökande och osäker väg in i den nya dimensionen av magi och fantastik.

»You see us as a brain, an athlete, a basket case, a princess and a kriminal.« Det krävs inte många justeringar för att beskrivningen ska passa in lika bra på huvudpersonerna i Levan Akins Cirkeln – baserad på den första boken i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Pluggisen Minoo går på gymnasiet tillsammans med mobbaren Ida, utfrysta Anna-Karin, den problemtyngda träningsnarkomanen Rebecka, gotharen Linnéa och den hårt festande Vanessa. Skolans hänsynslösa sociala hierarkier breder ut sig mellan dem som ett lika obönhörligt som osynligt reglemente.

Vid terminens början har eleven Elias tagit sitt liv, Minoo och Linnéa hittar honom på en toalett med handlederna uppskurna, skolan är i sorg. Rätt snart upptäcker Rebecka och Vanessa att saker håller på att förändras, att de är på väg att genomgå en metamorfos i magins tecken. I ljuset av en fullmåne dras samtliga sex ut i skogen av en yttre kraft. De har något gemensamt. De är tillsammans De utvalda.

Det är ett utgångsläge som följer urban fantasy-genrens regler till punkt och pricka. Våra huvudpersoner snubblar över en dold värld, ett okänt lager i verkligheten och visar sig snart stå under ett okänt hot. I linje med (och influenser från) Buffy the Vampire Slayer förvandlas skolan och det lilla samhället Engelsfors till en grogrund för demoner, häxor och magiska råd. En upptrappning som i varje berättelse i genren är svår att balansera men som i Cirkeln får ytterligare mening och djup genom att luta sig mot huvudpersonernas sköra relationer. Med deras motsättningar och utsatthet som fond tar istället en historia om tillhörighet och identitet form. Teman som på film oftast blir tondöva eller åtminstone trubbiga när de skildras utifrån ungdomar, kanske för att just ungdomens tillspetsade känslor ofta är svåra att ringa in utan att filmspråket blir melodram.

Huvudrollsinnehavarna i Cirkeln lyckas istället hålla historien samman. Tack vare ett lågmält, inkännande och darrande skådespel blir Minoo, Ida, Anna-Karin, Rebecka, Linnéa och Vanessa inte bara trovärdiga rollfigurer utan lika mycket en träffsäkert sökande och osäker väg in i den nya dimensionen av magi och fantastik. I stället är det snarare berättelsens förutsägbarhet som stjälper filmen från att nå riktigt höga höjder, från att fullt nå sin potentiella originalitet i en genre som sedan länge blivit standardiserad. Det och Benny Andersons syntstråkar, som ofta får ligga över både en och två scener för mycket, är filmens tydligaste svagheter.

Det är lätt att reducera Cirkeln som »ungdomsfilm«. I grunden är det snarare en skildring av den osäkerhet vi alla bär med oss. Om vilka vi är och vilka vi vill vara. Medan filmens hjältar ställs mot ondska spelas därmed samtidigt en annan historia ut sig, ett vackert litet drama om tillhörighet.

»Jag hör ihop med dom«, säger Minoo i filmens slutskede. Inne i mig känns det som att jag gör det med, hör ihop med dem. Som att de som ständigt känner sig instängda i sina tilldelade roller, som brottas mot sin designerade plats, vill bort, är mina. Livets skavande känslor är aldrig lika tydliga som i ungdomen, och under Cirkelns eftertexter ekar John Hughes rader i mitt huvud. »You see us as you want to see us – in the simplest terms, in the most convenient definitions. But what we found out is that each one of us is a brain, an athlete, a basket case, a princess and a criminal.«

Cirkeln har biopremiär i dag.

På 1980-talet trotsade en grupp ungdomar Sydkoreas dåvarande militärregim genom att sända piratradio om nätterna i Seoul. De spelade utländsk popmusik och pratade om landets nya gryning i det friaste mediet som fanns under regimen, samtidigt som de höll sig undan trupperna som jagade dem. Tills en dag då sändningarna upphörde, och ingen vet vad som hände.

30 år senare får vi möta våra tre huvudkaraktärer:

• Kodnamn: Healer (Ji Chang-wook) arbetar som en »nattkurir«, det vill säga får uppdrag av de som har råd till hans tjänster, och han tar alla jobb på båda sidor lagen så länge det inte innebär att mörda någon.
• Chae Young-shin (Park Min-young) är reporter på den sunkiga online-tabloiden Someday News. Young-shin har fastnat på Someday för att hon inte är någon vidare bra reporter, men hon drömmer om att bli lika viktig som sin stora idol Kim Moon-ho.
• Kim Moon-ho (Yoo Ji-tae) är reporter på en stor tv-kanal, älskad av folket för att han alltid ger sin ocensurerade syn på allt, ogillad av sin chefredaktör av samma anledning.

En sak jag älskar med Healer är att 51-åriga Kim Mi-kyung får ta en paus från att spela huvudkaraktärers mamma och i stället göra ett hacker-geni. Hon och 50-åriga Bae Jong-ok i Spy bevisar att action-tanternas tid är nu!

En dag råkar Young-shin springa in i en helt enorm story – en aspirerande skådespelerska som ofrivilligt prostituerats till högt uppsatta politiker i utbyte mot tjänster. Hennes chefredaktör vågar dock inte röra den storyn. In kommer Moon-ho som slutat jobba på tv-stationen av uppenbara skäl. Han köper Someday och gör om nyhetssajten till sin egen soap box, nutidens mest fria media, och därmed kan skådespelerskans historia berättas. Samtidigt har Healer fått i uppdrag att hitta en flicka som adopterades bort för 20 år sedan, och efter mycket sökande tror han att den flickan kan vara Young-shin.

Hur hänger storyn från 1980-talet ihop med storyn i nutid (förutom det uppenbara att det finns en koppling till Young-shin)? Det får ni se själva! Beskrivningen ovan är ett urval av händelserna i  den första kvartetten avsnitt, men vad jag däremot gärna säger om det som följer är att den stackars våldtagna skådespelerskan bara är början på en mycket större konspiration som är farlig att gräva i, och som givetvis sträcker sig tillbaka till 1980-talet.

Healer är ingen renodlad thriller. Här finns också starka inslag av komedi, som när Young-shin på fyllan lägger fram sina teorier om vad som egentligen hände med dinosaurierna, vilket får hennes adoptivpappa att beklaga sig över att hon pratar om dinosaurierna igen. Av alla dumma och konstiga saker som alla världshistoriens fiktiva karaktärer gjort på fyllan, så är nog att lägga fram teorier om dinosauriernas öde en av mina favoriter.

Healer tillhör också romansgenren (det är trots allt en koreansk tv-serie), då Young-shin och Healer faller för varandra, vilket kompliceras av att Healer inte vill röja sin verkliga identitet. Healer är ju på sätt och vis en superhjälteserie, och vad vore den då utan en romans som kompliceras av hemliga identiteter?

En sak jag verkligen älskar med Healer är att 51-åriga Kim Mi-kyung får ta en paus från att spela huvudkaraktärers mamma i drama ut och drama in, för att i stället spela ett hacker-geni som brukade vara chef för polisens cyberbrottsenhet, men nu är Healers chef och medhjälpare. Hon och 50-åriga Bae Jong-ok i Spy bevisar att action-tanternas tid är nu.

Och apropå hacker-geni, chef och medhjälpare; i början av dramat finns här väldigt många likheter med Person of Interest, som är populär i Sydkorea – tillräckligt många för att man ska ana att manusförfattaren Song Ji-na låtit sig inspireras; dock till något minst lika unikt.

Samtliga 20 avsnitt av Healer finns att se med engelsk text på Viki.

Efter inspelningarna av den svensk-amerikanska dramaserien 100 Code så fortsätter Kanal 5 nu med sin satsning på dramaserier. Nästa satsning heter Gåsmamman, en serie som av huvudrollsinnehavaren Alexandra Rapaport beskriver som Breaking Bad möter Erin Brockovich: 

- Gåsmamman kan beskrivas som Breaking Bad möter Erin Brockowich och det var givet för mig att tacka ja när jag läste manuset eftersom det är så välskrivet och oerhört spännande. Jag är dessutom medproducent och har varit med och utvecklat formatet, säger Alexandra Rapaport.

Serien handlar om trebarnsmamman Sonja (Rapaport) som mot sin vilja dras in i en kriminell värld för att rädda sin familj. I övriga roller kommer vi att se bland andra Tommy Körberg, Susanne Thorson, Gustaf Hammarsten, Anja Lundqvist, Magnus Roosman och Grynet Molvig.

Serien är skriven av Camilla Ahlgren (Bron) och Martin Asphaug (Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö) och regisseras av Richard Holm.

Gåsmamman visas på Kanal 5 någon gång under 2016.

I går meddelade HBO att man förnyat Last Week Tonight With John Oliver i ytterligare två säsonger, så nu kan vi vara väldigt säkra på att han inte kommer att efterträda Jon Stewart som värd för The Daily Show.

Vi har hyllat John Oliver här på TVdags efter hans första säsong hos HBO. Martin Degrell förklarade varför han lyckats så bra:

»Efter en skakig inledning blev Last Week Tonight bara bättre och bättre, och mot slutet av dess första säsong var det helt oumbärligt, och det framstod rutinmässigt som både smartare och skarpare än Olivers tidigare arbetsplats The Daily Show. Oliver och kompani skakade klokt av sig Jon Stewart-komplexen som fanns inledningsvis, och hittade snart sin egen identitet på HBO, de var klipska med hur de använde sociala medier och sin publik, och avsaknaden av gäster och långa korrespondentinslag gjorde programmet både smidigare och mer intimt."

Last Week Tonight with John Oliver visas på HBO Nordic.

Visst saknar vi leksaks-, vapen- och teknikexperten Peter Pluntky i Antikrundan. Hans entusiasm för små plåtbilar och gamla revolvrar var en av höjdpunkterna i programmet, som inte varit sig likt sedan dess.

Men så dök han plötsligt och oväntat upp i Veckans brott:

Hur stor är sannolikheten att han ska ha sett ett föremål där i studion som visar sig vara värt en miljon? Vi pratar om en väldigt unik gammal skrivmaskin som stått på hyllan utan att någon har vetat vad det är. Ett klassiskt svenskt tv-ögonblick uppstår när Pluntky berättar detta inför Kvartoft, som är lite uppspelt, och GW, ovanligt nyfiken och skämtsam.

TVdags-redaktionen jublar över beskedet att Amazon gett The Man In The High Castle grönt ljus för en full säsong. Piloten är den mest sedda av Amazons pilotavsnitt sedan de startade sin tv-serieverksamhet så helt konstigt är det inte men ändå härliga nyheter för oss sci-fi- och what if-diggare. Läs Daniel Åbergs text om pilotavsnittet.

Om du missade att se vad allt fuss var om så finns avsnittet just nu på Youtube:

De andra serierna som fick grönt ljus är mörka komedin Mad Dogs, dokumentärserien The New Yorker Presents och barnprogrammen Just Add Magic och The Stinky & Dirty Show.

Inspirerade av John Landis raffel Into the Night – som vi avhandlade i Avsnitt #15 –  vägrar vi att krypa till kojs och pratar i stället om filmer som utspelar sig i natten. Topplistorna berör såväl det självklara som det otippat nutida. Per röker även fredspipa med Romero och Jesper vill att barn ska vara ute och busa. Mycket nöje!

Intresseklubben Antecknar finns också på iTunes.

Det har surrats om en ny Alien-film i några veckor nu. Det började med att Neill Blomkamp, regissören bakom District 9, Elysium och kommande Chappie (biopremiär 6 mars) postade ett gäng snygga konceptskisser till en tänkt uppföljare han pysslat med på fritiden och uttryckte sin längtan efter att få sätta tänderna i en ny monsterfilm. Häromveckan uttalade Sigourney Weaver (som har en biroll i Chappie) sitt stöd för Blomkamp i en MTV-intervju och sa att hon inte var helt osugen på tanken.

Och nu är det officiellt: Fox har skrivit kontrakt med Blomkamp om en ny Alien-film. Några mer fakta finns inte än, men vi kan nog anta att Sigourney Weaver är med ombord. Samtidigt jobbar Ridley Scott vidare med Prometheus 2.

Um... So I think it's officially my next film. #alien

A photo posted by Brownsnout (@neillblomkamp) on Feb 18, 2015 at 3:55pm PST

Med tanke på att Jean-Pierre Jeunets stökiga Alien: Resurrection lämnade franchiset med en så snöplig avslutning, och att Prometheus inte riktigt blev den fest många hoppats på, känns det här otroligt fint. Har inte sett Chappie än, men Blomkamps cv hittills – både District 9 och Elysium är två smarta, snygga sci fi-rökare – lovar mycket gott, och jag litar kallt på att Sigourney Weaver inte skulle ställa upp om det inte fanns bra idéer bakom.

Massiv pepp, alltså! Vad säger ni?

Vi hakar på Falun-VM:s sprint-rivstart med ett riktigt klippkalas här på TVdags – våra nostalgi-favoriter från skid-VM-historien:

Hellners sprintguld 2011

Ni får två versioner – först med Roberto Vacchi som kommentator, sedan med norska kommentatorer. Det är underbart att höra Vacchi när han är inne i zonen, i kommentatorbubblan. Och vi gillar ju så klart höra norrmän kommentera svenska framgångar.

Johan Olssons femmilsguld 2013

Mer på norsk! Visst kan man höra lite bitterhet mellan raderna hos den norska kommentatorn?

Torgny Mogrens femmilsguld 1993

Det går inte att ta misste på Gundes glädje här när han säger »-Åhhhhohoho, jag har ståpäls på hela kroppen«. Fantastiskt också när Mogren i intervju säger: »Jag var lite småtrött när jag gick ut på sista varvet«. Hur mycket hade han redan åkt då? Hela loppet finns att se på Öppet arkiv. 

Stafettmissarna

Längdskidor ska också göra ont att titta på. Två klassiska svenska stafettmisslyckande. Brrr...

Mogren-Svan-dubbeln 1991

Femmilen i VM 1991 med Mogren som segrare och Svan som tvåa. Fantastisk bild på Gunde när han går i mål med stort leende och utåtstående öron.

Poeten Plex 1978

Måste ha med något med Sven Plex Pettersson också. Det får bli VM-stafetten 1978. Plex hetsade aldrig upp sig i onödan, men vilken fin poet han var. Han hittade alltid sina ord, omtänksamhet och noggrant.

Doping-VM 2001

VM i Lahtis 2001 är ihågkommet för den finländska dopningsskandalen och den svenska revanschen. Ett klipp för att symbolisera båda. Immonen »råkar« bryta staven och bryter och Elofsson trampar ifrån Isometsä.

Billan Westins tvåmilsguld 1987

Svensk damåkning var under 1980- och 90-talen ett nästan evigt mörker – med Marie-Helene Westin som ett av få kortvariga undantag. Det är Christer Ulfbåge och Bjarne Andersson som kommenterar – minnesvärda:

Senaste stafettguldet… 1989!

Vi avslutar med Lahtis 1989 och det senaste svenska stafettguldet. Nostalgiskt med den gamla klassiska EBU-vinjetten. Detta året körde Sverige i den fulaste dräkten någonsin, med ett blågultvitt rutmönster på. Obegripligt.

Notera också att loppets startas med ett gevär, inte startpistol. Stabilt.

Det är skönt att se hur bättre tv-produktionerna är i dag. Stora delar av banan är inte kameratäckt utan ersätts med bilder på inzoomade eldar, granar och publik. Det var å andra sidan spännanade att vänta på när de skulle sticka upp vid skogsbrynet. Vem var först? Härligt Molle-ryck på sista sträckan…

Skid-VM i Falun sänds på SVT i dag med start kl 9.

Med tanke på hur stort remake-suget är i Hollywood nuförti'n är det snudd på konstigt att inte Krzysztof Kieslowskis cv blivit plundrat. Den polske regissören gick bort alltför tidigt 1994, blott 54 år gammal, och förutom att hans mästerverk Ödets nyck (1987) inspirerat »What if«-filmer som Sliding Doors och Spring Lola har det inte gjorts några direkta reboots. Förrän nu, vill säga. Och lite oväntat är det inte HBO eller Showtime utan mainstreamkanalen NBC som nappat.

Det är kyligt i Boston också, och framför allt är frågeställningarna i Dekalogen – kring moral, kärlek, begär, otrohet, hybris – evigt berörande.

Det är Kieslowskis filmsvit Dekalogen, tio entimmeslånga filmer gjorda för polsk tv 1989, som ska få en omgörning. Den hyllade sviten blev Kieslowskis stora genombrott, och filmerna är baserade på de tio budorden – ibland tydligt, ibland mer tolkningsbart. Två av delarna blev också varsin långfilm (En liten film om konsten att döda, En liten film om kärlek) för biograferna. Allt kretsar kring en bostadslänga i Warszawa och rollfigurerna är löst sammanlänkade mellan episoderna. Det är fortfarande en av mitt livs stora filmupplevelser.

NBC:s serie ska utspela sig i Boston, och Todd Ellis Kessler (Crossing Jordan, The Good Wife) är inkallad som manusförfattare och medproducent. I förstone kan man tycka att  Kieslowskis genomgrå kalla polska 1980-talstalsvardag rimmar illa med dagens USA, men det är kyligt i Boston också och framför allt är frågeställningarna i Dekalogen – kring moral, kärlek, begär, otrohet, hybris – evigt berörande. Så det här kan med lite tur bli riktigt intressant!

Vill man som nytillkommen plugga Kieslowski blir det tyvärr svårt – inget finns att strömma i Sverige. På dvd finns bara En liten film om konsten att döda och En liten film om kärlek från Atlantic. Hög tid för en Kieslowski-revival nu alltså! Vem hugger? Hörde jag TriArt?

Dekalogen kan köpas på Region 1-dvd från Amazon.

Med anledning av gårdagens biopremiär av Cirkeln bad vi manusförfattaren Sara Bergmark Elfgren att slänga ihop en lista över de high-school-skildringar hon gillar mest. Ordet över till Sara!

Inledare disclaimer: Ja, jag tycker också mycket om The Breakfast Club (kolla bara på den här bilden vi tog till Berättelser från Engelsfors), men det har redan varit så mycket prat om den i anslutning till 30-årsjubileet. Därför finns den inte med på listan.

Så, vi börjar i stället med:

1. Mean Girls

Förra året satt jag på tunnelbanan och tjuvlyssnade på några tjejer i 15-årsåldern. »Det görs liksom inga bra filmer längre«, sa en av dem. »Mean Girls kom liksom ut för tio år sen.« De andra nickade instämmande. Första gången jag såg Mean Girls på bio så gick jag därifrån alldeles kolsyrebubblig i hela kroppen. Det är nog en av de filmer som jag citerar oftast, öppet och tyst i mitt huvud där min inre Regina George håller till. Även om filmen liksom solen har sina fläckar, så kommer den alltid att vara en av mina favoriter, en sådan där film som jag ser om och om igen.

2. Dazed and Confused

Dazed and Confused är den av mina borttappade dvd som jag sörjer mest. Filmen är kanske är mest känd för Matthew McConaugheys sliskiga replik: »That's what I love about these high school girls, man. I get older, they stay the same age.« Men den innehåller ju så mycket mer. Richard Linklater är nog en av världens bästa regissörer när det gäller att få publiken att uppleva att de verkligen hänger med personerna i filmen.

3. Heathers

Som barn stod jag ofta och grunnade över filmen i videobutiken med den märkliga och lockande svenska titeln Häxor, läxor och dödliga lektioner. När jag blev tonåring såg jag den för första gången och blev stormförälskad i denna absolut nattsvarta komedi. Med sin superskruvade stämning och handling lyckas den fånga känslan av hur brutalt livet kan kännas i den åldern. Det är dock inte en film för alla eftersom humorn är väldigt, väldigt mörk. Kul fakta: Manuset till Heathers är skrivet av Daniel Waters, som är bror till Mark Waters som regisserade Mean Girls.

4. Some Kind of Wonderful

En pärla från high school-filmernas guldålder med manus av självaste John Hughes. En fin och öm berättelse om tre ungdomar som hamnar i en kärlekstriangel (och nej, det är inte som i Twilight). Självklart finns det med några härliga 1980-tals-tropes också som den sviniga, rika pojkvännen som får sitt välförtjänta straff. Den innehåller också ett klassperspektiv som man ofta saknar i dagens amerikanska high school-skildringar. Mary Stuart Masterson lyser som Watts.

5. The Spectacular Now

Om The Spectacular Now hade kommit ut efter Miles Tellers och Shailene Woodleys stora genombrott så hade den kanske fått mer uppmärksamhet. Det hade den förtjänat. Regissören James Ponsoldt styr hela tiden undan från klyschorna och Tellers och Woodleys spel är så levande och starkt, att jag får gåshud bara av att tänka på det. Den lyckas dessutom skildra ett i film väldigt uttjatat tema på ett nytt och känsligt sätt (vill inte spoila). Ett stort plus för att den utspelar sig i en arbetarklassmiljö.

Bubblare: Say Anything, Clueless, Brick, Pump up the Volume.

En av vårens absolut trevligaste tv-överraskningar har varit Marvel's Agent Carter, serien om agenten Peggy Carter (Hayley Atwell) från Captain America: The Winter Soldier. I dag blev det klart att serien läggs ut på Netflix dagen efter att avsnitten har sänts i USA, vilket innebär att de första sex avsnitten redan finns tillgängliga. Se till att titta ordentligt nu, för tittarsiffrorna i USA har inte varit särskilt bra och jag vill se en andra säsong. Vad väntar ni på?

Se Marvel's Agent Carter på Netflix.

»Nowhere to grow but up.«

Vi är några som har väntat i tre och en halv säsong nu på att Girls tagline verkligen ska bli en realitet. Självklart helt förgäves. Både charmen och irritationen med HBO-komedin är ju att vi har att göra med fyra självupptagna jättebebisar (vilket på sätt och vis varit uppfriskande, det är ju en typ av huvudrollskaraktärer annars bara män fått den tvivelaktiga äran att spela). I upptakten av den aktuella fjärde säsongen har det intrycket snarare förstärkts än kontrasterats eller ifrågasatts. I inledningsavsnittets korta, men väldigt klargörande, familjemöten förvandlade Hannah, Marnie och Shoshannas föräldrar snabbt döttrarna till småbarn igen. Som föräldrar gör.

Hon stack och de lovade ingenting. Han gick vidare till något nytt och annat, som han måste fullfölja. Det är så inihelvete svårt och samtidigt så logiskt.

Sedan har det rullat på. Shosh har gått på en seriös arbetsintervju på prov, på skoj. Hannah har åkt på skrivarskola, men var, inte helt oväntat, helt oförmögen att ta kritik (under en vinglig cykeltur passade hon dessutom på att cykla omkull, lite som en sexåring som nyss lärt sig cykla). Jessa har kissat på gatan. Ray har skällt på bilar – kanske mer ett hund- än barnbeteende, svårt att veta var gränserna går ibland, men ändå.

Nowhere to grow but up? Well… Om något har »Girls«-gänget ständiga gemensamma regression snarare förvärrats ytterligare.

Fram till måndagens femte avsnitt Sit in, då. För visst hände något där?

Fjärde avsnittet avslutades ju med att Hannah kommer hem till sin och Adams Brooklyn lägenhet efter att ha klarat en hel månad (av de tänkta 24) på skrivarskolan, bara för att upptäcka att Adam inte är ensam där. I det femte får hon reda på att Adam och Mimmi Rose Howard verkligen är ett par. Att hon knappt hann åka innan han hittade en ny.

Ray har skällt på bilar – kanske mer ett hund- än barnbeteende, svårt att veta var gränserna går ibland, men ändå.

Hannahs initiala reaktion är givetvis (och faktiskt fullt förståeligt) att slänga sig på sängen och tjura, medan hennes vänner en och en kommer förbi för att hjälpa till. Deras vanligaste lösning på problemet blir så klart att i väldigt stor utsträckning prata om sina egna problem. Eller slåss. Eller säga obekväma sanningar. Så långt allt som vanligt, alltså.

Men till slut kommer Adam. Och där händer det.

Adam och Hannah börjar prata. Utan stora gester eller ilskna utfall. I stället: ett stillsamt, oväntat moget resonerande kring vad som har varit, vad de har varit och vad de nästan kunnat bli. En insikt om att de tveklöst har älskat varandra, väldigt mycket till och med, men att förhållandet blev för svårt och känslorna tog slut. Hon stack och de lovade ingenting. Han gick vidare till något nytt och annat, som han måste fullfölja. Det är så inihelvete svårt och samtidigt så logiskt.

Det hade varit så lätt att de hade börjat beskylla och skuldbelägga varandra för saker – det finns ju gott om argument på båda sidorna – i stället konstaterar båda två bara det de nu vet är oundvikligt. Det finns ingen ilska, ingen bitterhet, inte längre, bara en självklar ömhet (förstärkt av Hannahs brännskada), stilla sorg och mogen acceptans.

Sen finns enbart ett sista avsked kvar. Vid dörren där Hannah närmast övertydligt symboliskt ber Adam att inte använda smeknamnet »kid« längre.

Det var en hjärtskärande liten scen. Om att växa upp. Och ärren på våra hjärtan som tvingar oss att göra det.

Girls finns med nya avsnitt måndagar på C More Play, Filmnet och HBO Nordic.

Terry Gilliam må vara en ojämn regissör, men han är sällan ointressant, och alltid underhållande. Även hans sämre filmer kan vara värda ett skivköp om de innehåller ett kommentarspår – hans beskrivningar av skapandeprocessen är alltid engagerande, även när själva skapelsen inte har landat på mästerverkshyllan. Också när andra skildrar hans produktioner är det fascinerande, som i dokumentärerna The Battle of Brazil – skildringen av turerna kring USA-releasen av Brazil – och The Hamster Factor, om hur Gilliam förlorade sig i detaljer och tappade greppet om helheten vid inspelningen av 12 Monkeys.

Lost in La Mancha har beskrivits som en av de bästa filmerna om filmskapande.

Keith Fultons och Louis Pepes Lost in La Mancha är förstås unik eftersom den är det enda resultatet av den imploderade produktionen The Man Who Killed Don Quixote. Oerhört frustrerande också, av samma skäl – även om den, som beskrivits som en av de bästa filmerna om filmskapande, möjligtvis också är bättre än Gilliams Don Quijote-film hade blivit om den någonsin hade blivit klar.

Lost in La Mancha finns tillgänglig på UR Play till 20 juni.

Första säsongen av En clown till kaffet på Kanal 5 var en trivsam om än ojämn tillökning till Stjärnorna på slottet/Så mycket bättre-familjen, och på papperet hade säsong 2 alla förutsättningar att överträffa sin föregångare.

Han går ut hårt genom att skämta om sin pappas död till frukosten, vilket får de andra att helt sätta skrattet i halsen…

Castingen är nämligen utmärkt (Ulla Skoog! Peter Apelgren! Eva Rydberg!) men kemin i gruppen har inte klaffat fullt ut i de inledande avsnitten. Det känns för mycket som att de är där för att göra ett jobb, inte för det kreativa samkväm och de spännande möten vi som tittare vill åka snålskjuts på. Den där lägerkänslan som de ofta lyckas skapa i exempelvis Så mycket bättre, den har helt uteblivit. I stället verkar detta för de medverkande komikerna vara ett uppdrag som vilket som helst där man klagar på inspelningstider, konstruerar tillgjorda scener bara för kameran och där man om det går att skolka från en aktivitet gärna gör det.

Själva clown-till-kaffet-momentet har den här gången också bara haft lösa och långsökta kopplingar till huvudpersonen för dagen (En Monty Python-sketch? Ett hyllningstal till Petra Mede? En kuplett?) och deltagarnas skam inför och motstånd emot att bli utsedda har känts påträngande äkta. Artighetsskratten har därför också varit fler och falskare denna säsong än den förra.

Fram till i kväll då. För på Peter Apelgrens dag blir det varmare, gemytligare och roligare. Han rider förstås lite på att de efter fem avsnitt blivit mer avslappnade med varandra och har hittat sina roller men han är också själv en ljuvlig centralfigur.

Han går ut hårt genom att skämta om sin pappas död till frukosten, vilket får de andra att helt sätta skrattet i halsen. Sedan kommer han ut som stammare, vilket ger upphov till en aha-upplevelse om ursprunget till hans egensinniga stream of consciousness-stil. Sedan bjuder han på absint och låter en nakenmodell generera Eva Rydberg, varpå det fortsätter i samma stil. Måns Möller blir genuint tagen, Ulla Skoog är härligt motvalls och nu ser jag plötsligt fram emot de två sista avsnitten där Eva Rydberg och Johan Ulveson ska stå i fokus.

En clown till kaffet sänds på Kanal 5 i kväll kl 21.