Filmen Hitman: Agent 47 är baserad på tv-spelet med samma namn. Storyn handlar om en genetiskt framtagen yrkesmördare vars enda identitet är de två sista siffrorna i en tatuerad streckkod i nacken. Han är en badass med enastående styrka, snabbhet, uthållighet och intelligens. Storbolag är ute efter honom för att skapa en klonarmé.

Känsla så långt: Gäsp, jag orkar inte bry mig om dagens actionhjältar… Hittills gillar jag bara Vin Diesel som rösten till Järnjätten. Stathamzzz ska vi inte tala om.

Men trailrar (näe, där går gränsen) trailers är ett av mina specialintressen så jag kollar oavsett, och helvete – det är ju Rupert Friend (Peter Quinn i Homeland) som är Agent 47. Peter Quinn har blivit något av en favorityrkesmördare på senare år. Jag hoppas att Hitman: Agent 47 är början på en fet biokarriär för Friend (bara han hinner med Homeland också). Som Heroes-apologet är det så klart lite roligt att se Zachary Quinto igen men det är för Quinns, förlåt, Rupert Friends skull jag kommer att bänka mig i biosalongen i augusti.

Hitman: Agent 47 har biopremiär 28 augusti.

Vi ska se mjukporr tillsammans, är det tänkt – jag, Arne Weise, Pernilla Wahlgren och hennes dotter (som just poserat på röda mattan) och resten av galapremiärpubliken.

Kan inte undgå att reflektera över vilken avslappnad relation de måste ha, mor och dotter Wahlgren, som kan se sexscener på storduk tillsammans. Själv minns jag fortfarande med en rysning, om när jag och  pojkvännen råkade se Monster's Ball tillsammans med min mamma. Även kallad »Sexscenen som aldrig tar slut«. Stämningen i sommarstugan blev aldrig densamma efteråt.

Vilken avslappnad relation Pernilla Wahlgren och dottern har som kan se sexscener på storduk tillsammans. Själv minns jag med en rysning när jag och pojkvännen råkade se Monster's Ball med min mamma. Stämningen i sommarstugan blev aldrig densamma.

I goodiebagen ligger en massageolja som beskrivs som den officiella Fifty Shades of Grey-massageoljan. I påsen finns också en hårspray från Blondinbellas märke, lite keff choklad, en påse chips, en skvallertidning och jättekonstiga lakritsbitar täckta med choklad. Jag lämnar påsen i salongen när filmen är slut.

Stämningen är inte lika kåt och flåsig som jag hade hoppats på, ingen ser ut att rodna eller vara lite generad över faktumet att vi är här. Men alltså, vi ska ju se mjukporr ihop? Trodde jag, men så blir det inte. Filmen är ju faktiskt inget annat än en lätt banal kärlekshistoria i samma anda som Twilights Bella och Edward eller Skönheten och odjuret med en oförlöst sexualitet i fokus. Inget att uppröras över. En man har skyddat sig mot känslor i hela sitt liv, kontrollerat dem på samma sätt som han kontrollerat sina andra tillgångar. Han möter oskuldsfull flicka (dessutom oskuld) som behöver bli vuxen, det vill säga träda in i en ny värld. Hon låter sig ledas av honom, den erfarne.

I goodiebagen ligger »den officiella Fifty Shades of Grey-massageoljan«, hårspray från Blondinbellas märke, lite keff choklad, en påse chips, en skvallertidning och jättekonstig lakrits täckta med choklad. Jag lämnar påsen i salongen.

Nu är ju jag säkert målgruppen trots att jag inte läst böckerna, och inte känner någon lust att göra det heller. Men som 35-plus och hyfsat sexualliberal känns jag statistiskt sett som en av de 160 000 svenskar som förbeställt biljetter till Fifty Shades.

Och jag kan förstå varför man vill se filmen. Inte för Jamie Dornans skull utan för Christians Greys skull. Han är vår generations Edward. Fulländad, komplett, en man som tar saken i egna händer, en man som vet vad han vill. Och en man som blir fullkomligt förälskad i en av oss, en helt vanlig tjej. Att man sedan får kinky sex på köpet höjer bara åldersgränsen en aning, inget annat. För ärligt talat, även om Ronny Svensson talar om att Jamie Dornan inte gör någonting för honom som man och Jan Olov Andersson klagar på att det inte »rycker i baguetten« under visningen så undrar man ju – när blev man senast upphetsad av en film på storduk? Johan Croneman har till exempel inte sett »en enda riktigt bra, het, vass, kåt, lustfylld sexskildring på film sedan Bertoluccis Sista tangon i Paris«. Även om jag inte håller med om att Bertoluccis drama skulle vara upphetsande, snarare tvärtom, så är det ju så att storfilm är ett knepigt forum för den som vill ha kåtma.

Där är Fifty Shades snarare en inspirationsfilm, ett slags upplysningsfilm i lätt bdsm (och här undrar jag förstårs vad bdsm-utövare anser om den psykologiska förklaringen till Greys böjelse – att han var en crackbaby med en prostituerad mor vilket gjorde honom sån här) där sexscenerna är, anser jag, hyfsat smakfullt skildrade.

Återhållna, lagom distanserade.

Jag går ut från salongen och tänker att detta var ju långt ifrån den misslyckade porrkalkon man hade kunnat vänta sig. Tvärtom, jag är sugen på uppföljaren.

Fifty Shades of Grey har svensk biopremiär i dag, och här är TVdags recension.

Att duka upp ett »will they/won’t they«-drama har alltid varit ett dramaturgiskt kraftfullt sätt att hålla kvar tittaren vecka efter vecka. En balansgång med ett vagt löfte om att ett svar kommer att ges om bara ett par avsnitt, eller ett par efter det. För om publiken bara gillar rollgestalterna kommer de stanna kvar för att se om det slutligen blir dem – även om ploten i övrig lämnar en del att önska.

Noggrant beskrivet från insidan visar Lena Anderssons romaner precis det vi älskar med dessa tv-relationer – det finns hela tiden utrymme att tolka de subtila tecknen mellan parterna.

Den balansgången är också svårast, de serier som lägger allt för mycket krut på en kanske-relation har också allt att förlora. När vi väl fått kyssen eller att de tillslut fått varandra är allt som finns kvar ett tomrum – kallat Shipping Death Bed. Det innebär bland annat manusförfattarna tappar lätt bort vad det var som gjorde personerna intressanta när de helt plötsligt är ett par. Det finns inte heller någon smarrig morot att vifta med längre fram i den dramaturgiska horisonten. Vi har sett det i Community, Gilmore Girls, Fraiser och 456 andra serier.

Men samtidigt: till slut måste ju något hända, annars vattnas intresset ur. Lena Andersson tilldelades Augustpriset för sin roman Egenmäktigt förfarande 2013 och tillsammans med den fristående uppföljaren Utan personligt ansvar fungerar den som ett dramafiktivt reportage ur den trånandes psykologi, perfekt att använda sig av i tolkningen av dessa draman. Noggrant beskrivet från insidan visar hon precis det som vi tittare älskar med dessa tv-relationer – det finns hela tiden utrymme att tolka de subtila tecknen mellan parterna. Ett känslomässigt Ninja Warriors som trippar fram på tå i ett hus med sovande barn och leksaker över hela golvet: ett felsteg och en tung natt är att vänta.

Vänner var förstås mycket mer än will they/won’t they. Att Ross och Rachels romantiska kanske-båge pågick i åtta säsonger – framför allt efter att de gjort slut – var inget som serien stod och föll med. Men plats 2 på listan över tv-historiens viktigaste roments är en betydelsefull del i den kedjan. Ross ska gifta sig med Emily men råkar under bröllopscermonin säga »Rachel« i stället. Det hopp som falnade för deras relation står plötsligt i vilda lågor och är oerhört fint i askorna av en förstörd relation.

Podcast om ögonblicket:

Rally: Svenska rallyt (SVT1 lördag kl 10)

På lördagsförmiddagen passerar åkarna höjdpunkten på Svenska rallyt, publikfesten vid det spektakulära hoppet Colins Crest. Det här är en höjdpunkterna på året för alla svenska motorfantaster. Det räcker med att kolla på detta klipp för att förstå varför:

Alpint: VM slalom damer (SVT2 & Eurosport lördag kl 18:15)

Två medaljer har ramlat in under veckan. Lagmedaljen var väntad och kanske hade vi högre förväntningar än brons. Jessica Lindell Vikarbys bronsmedalj i storslalom var mindre väntad. Jag trodde inte på någon medalj alls – Sara Hector hade för dåligt startnummer och de andra kändes inte tillräckligt heta – men Lindell Vikarby visade att segern i samma backe förra året inte var någon tillfällighet.

Frida Hansdotters resultatrad från världscupen är tvåa, tvåa, trea, fyra, fyra och etta… och Maria Pietilä Holmner vann i Åre.

Nu är vi framme vid de riktig stora medaljförhoppningarna. Frida Hansdotters resultatrad från världscupen är tvåa, tvåa, trea, fyra, fyra och etta. Maria Pietilä Holmner vann i Åre, men känns inte lika het för stunden. I de två senaste tävlingarna har hon åkt ur och varit 18:e. Vi kan ändå kräva en svensk medalj tycker jag. Allt annat skulle vara en besvikelse och underprestation. Övriga svenskor till start är Sara Hector och Anna Swenn Larsson.

Den här tävlingen kommer annars att handla väldigt mycket om Mikaela Shiffrin. Hon bor i trakten och har hemmapressen på sig. Pallar hon det? Jag sätter mina pengar på det. Hon har redan visat att hon är en mästerskapsåkare.

Förutom de svenska världscupsegrarna har Tina Maze och Nicole Hosp vunnit varsin och Shiffrin två. Hansdotter leder delcupen.

VM 2013: 1. Mikaela Shiffrin 2. Michaela Kirschgasser 3. Frida Hansdotter
OS 2014: 1. Mikaela Shiffrin 2. Marlies Schild 3. Kathrin Zettel

Alpint: VM slalom herrar (SVT2 & Eurosport söndag kl 18:15)

Jag vill inte värdera insatsen i lagtävlingen för mycket. Det är en annan sorts tävling. Men jag tyckte jag såg ett litet tecken. Såg inte André Myhrer rätt bekväm ut på snön och med sitt material? Han har haft stora problem under säsongen och hans bästa resultat är inte bättre än åttonde. Skrälläge?

Jag har annars lite dömt ut den svenska herrslalomframtiden. Det ser inte särskilt lovande ut bakom den här generationen. Det här kan vara sista chansen för Myhrer, Markus Larsson, Jens Byggmark och Mattias Hargin. Om två år tror jag de är för gamla för att ha chansen.

Det är Hargin som har störst chans av svenskarna. Förutom sin fina seger i Kitzbühel har han två fjärdeplatser. Han har ofta varit bra med efter första åket, men haft svårt att få ihop det i andra. Han har kapacitet för att ta medalj, men eftersom han inte varit helt stabil i toppen vågar jag inte tro något. Normalt är både Marcel Hirscher och Felix Neureuther en nivå bättre. Även Henrik Kristoffersen och årets stjärnskott Alexander Chorosjilov känns hetare.

Förutom Hargin har Chorosjilov, Stefano Gross och Kristoffersen vunnit varsin den här säsongen. Neureuther och Hirscher har två var.

Jag tror Hirscher vinner.

VM 2013: Marcel Hirscher 2. Felix Neureuther 3. Mario Matt
OS 2014: Mario Matt 2. Marcel Hirscher 3. Henrik Kristoffersen

När jag för nästan exakt ett år sedan skrev om piloten till Bosch ställde jag frågan om den två decennier långa ökenvandringen för Michael Connellys ärrade snut Harry Bosch i filmform äntligen var över. Sedan 1993 hade filmatiseringsplanerna på den populära deckarfiguren befunnit sig i olika nyanser av development hell, bara för att till sist få liv i Amazons famn. Ja, jag skriver »bara«, för trots framgångarna med Mozart in the Jungle och nyligen Golden Globe-belönade Transparent har Amazons streamingtjänst en bra bit kvar innan de når det genomslag Netflix får med sina egenproduktioner.

Mordfallet som går 20 år tillbaka berör, jag vill veta hur det hänger ihop med den sluskige skåpbilsföraren som dyker upp i utredningen, det är gott om The Wire, Lost- och Cityakuten-alumner i birollerna och L.A.-fotot är välfångat.

Och vadå Amazon, är inte Bosch en HBO-serie? Nej, att Bosch i Norden distribueras via HBO Nordic beror på att Amazon (än så länge i alla fall) saknar egen närvaro här, och då har HBO Nordic piggt nog köpt upp visningsrättigheterna. Därför släpps i dag också hela första säsongen i klump à la Netflix- och Amazonmodell, och inte med ett avsnitt per vecka som annars är brukligt i HBO-sammanhang.

I bokform har Harry Bosch sedan början av 1990-talet med rynkad panna tampats med brottsligheten i Los Angeles i 18 böcker, och hunnit gå från 40-årsåldern till pensionsfähig. I tv-rutan är han 47 år, problemen han ställs inför i serien härstammar från bok tre och åtta – Dockmakaren och Dödens stad – och porträtteras av Titus Welliver. Samtidigt som kvarlevorna efter en dödsmisshandlad pojke grävs fram i ett skogsparti i Hollywood Hills och en mordutredning dras i gång ställs Bosch inför rätta i ett civilrättsligt mål gällande ett ingripande ett par år tidigare då han skjutit en man till döds på oklara grunder. Som lök på laxen försöker den slutne, rätt avige Bosch i samma veva inleda en kärleksrelation med en nybakad polis (Annie Wersching), som redan hunnit skaffa sig rykte om att vilja gå sin egen väg och inte lyda överordnade, och det blir som man kan ana en rätt knölig resa.

Knappt halvvägs in i den tio avsnitt långa första säsongen (pressen har fått fyra episoder i förväg) kan jag inte riktigt skaka av mig känslan att något fattas. Mordfallet som går 20 år tillbaka i tiden berör mig och jag vill verkligen veta hur saker och ting hänger ihop med den sluskige skåpbilsförare som snart dyker upp i utredningen med ett lik i bagaget (bokstavligt talat), det är idel fina tv-skådespelare i birollerna (gott om The Wire, Lost- och Cityakuten-alumner) och Los Angeles-fotot är välfångat. Men där jag hade hoppats på något mer i stil med The Killing gällande intensitet och ton, känns Bosch tyvärr mer inspirerad av den typ av deckare som visades på tv när Michael Connelly slog igenom då 1990-talet var ungt.

Där jag hade hoppats på något mer likt The Killing, känns Bosch tyvärr mer inspirerad av den sorts deckare som visades när Michael Connelly slog igenom då 1990-talet var ungt.

Svenske Henrik Bastin, som är seriens exekutive producent och den som i mångt och mycket sett till att Bosch blivit av, har själv sagt att han ser den klassiska snutserien som inspiration, Murder One och Homicide har nämnts. Och låt oss hoppas att Bosch utvecklas i samma riktning som den senare av de två. För än så länge är det mest Murder One som ekar, och då främst eftersom det är omöjligt att se Jason Gedrick (här den skumme skåpbilschauffören) utan att minnas honom som den sliskige Hollywoodstjärnan Neil Avedon med smak för unga kvinnor i den seriens halsbrytande första säsong. Men där slutar också likheterna. Bosch bjuder hittills på ett lugnt, närmast makligt berättande fjärran de vändningar Murder One hade som sitt främsta lockvapen.

Bosch kan från och med i dag ses på HBO Nordic.

I dag är det alla härtans dag och då är det ju perfekt att krypa upp i soffan och se en bra romantisk film. Här är TVdags-redaktionens bästa romantiska filmtips dagen till ära:

P.S. I Love You

Jimmy: Finns det någon träigare skådespelare än Gerard Butler? Nej, tror inte det. Men något väldigt speciellt händer med denna människa när han sjunger i Joel Schumachers fantastiska Phantom of The Opera, och som här i P.S. I Love You – tar fram gitarren.  Filmen handlar om Holly och Gerry som är nygifta och lyckliga, tills Gerry helt plötsligt går och dör. Men Gerry är såklart en superkille och har ordnat 10 kärleksbrev som skickas ut till Holly med början på hennes 30-årsdag, där varje nytt brev innehåller ett nytt spännande äventyr för att hon ska kunna gå vidare i livet. Favoritscenen är den där Jeffrey Dean Morgan (hunkarnas hunk) börjar sjunga Steve Earls Galway Girl och Hilary Swank minns en gitarrspelande Gerard Butler. Det här får mig att smälta! I-ay-I-ay.

The Truth about Cats and Dogs

Julia: Det är lite fula ankungen, lite Cyrano, lite, triangel, lite missförstånd, lite allt möjligt. Janeane Garofalo är Abby, en radioveterinär som blir radio-kär i Ben Chaplins brittförvirrade fotograf men som låtsas att hon är Uma Thurmans blonda modell när han vill träffa henne. Och så dejtar han det ena ansiktet och den andra hjärnan. Eventuellt är det meningen att jag ska säga »Men Janeane Garofalo är ju snygg och cool, vafan« men jag tänker att det är lite det som är grejen? Att osäkerhet behöver inte sitta i någon objektiv ful- eller snygghet. I alla fall. En av mina absoluta favoriter, och full med användbara citat.

Better than Chocolate

Julia: Det är intressant när en film lyckas vara både sockervadd och bitter medicin på en gång. Klyschig och enkel men viktig. Better than Chocolate handlar om att komma ut, om censur, om förtryckt och undertryckt sexualitet, om transfrågor, om strukturerna även inom HBTQ-världen, och genom alltihop förstås om kärlek. Lite tillkrånglad av många av de ovanstående frågorna, men framför allt bara kärlek - ny och ömtålig, osäker och förvirrad, magisk och alla de där sakerna som kärlek kan vara.

Lars and the Real Girl

Sara: Den följer kanske inte mallen för en klassisk romantisk komedi, men berättelsen om ensamvargen Lars som inleder ett förhållande med en sexdocka i naturlig storlek är på alla sätt en stor kärlekshistoria. Det som i sin premiss låter som en skruvad under-bältet-komedi med Ryan Gosling i huvudrollen visar sig vara en lågmäld och hjärtskärande film om tolerans och ömhet. En nedtonad mysfilm i en miljö som känns extra hemtam på grund av alla svenskättlings-namn.

Plan B

Linus: I den argentinska lågbudget-filmen Plan B blir Bruno dumpad av sin flickvän. Även om han inte verkar bry sig vill han hämnas på henne. Hon har nämligen en ny pojkvän, Pablo, och Bruno planerar att bli vän med honom och få honom intresserad av en annan kvinna. Men när han får höra av en kompis att Pablo en gång hade ett förhållande med en man ändrar Bruno sin plan och ska nu själv försöka förföra bort Pablo från sin ex-flickvän. Men i stället händer något annat. Det här är en film som låter betydligt larvigare än vad den är. Det är nämligen ett väldigt lågmält och enkelt relationsdrama om hur kärleken kan omkullkasta alla ens inlärda föreställningar om kön och sexualitet. Det är kanske inte en film för alla, men den som fattar den kommer älska den.

Hoje Eu Quero Voltar Sozinho

Linus: Den brasilianska filmen Hoje Eu Quero Voltar Sozinho handlar om blinda tonåringen Leonardo som trots glåpord i skolan lever en ganska behaglig tonårstillvaro med bästa vännen Giovana. Men när en ny kille börjar i klassen väcks genast Leonardos känslor för honom vilket skapar spänningar i hans relation till Giovana. Den egentligen ganska enkla storyn berättas med en sådan precision och värme och spelas så utmärkt av de unga skådespelarna att jag varje gång jag ser den gråter glädjetårar. Det är en fullständigt underbar film som lätt är en av de bästa filmer jag har sett om bögkärlek.

Overboard (Tjejen som föll överbord)

Björn: Om jag skulle skriva om min favoritrom-com någonsin så skulle jag vela mellan ett par filmer med Hugh Grant och Meg Ryan i huvudrollerna. I stället slår jag ett slag för mitt favorit-Hollywoodpar – Goldie Hawn och Kurt Russell – och skriver om mysrullen Overboard (i Sverige: Tjejen som föll överbord).

Goldie Hawn spelar en vidrig överklassbrutta som trillar överbord från sin lyxyacht och får minnesförlust. Snickaren Dean Proffitt (Kurt Russell) hittar henne och eftersom hon blåste honom när han gjorde ett jobb för henne på lyxyachten tycker han att det är rätt och riktigt att blåsa henne. Overboard är knappast någon Sömnlös i Seattle men min faiblesse för Kurt Russell och Goldie Hawn gör filmen perfekt en dag som denna. Fun fact: Tre år senare fläskade regissören Garry Marshall på med en liten film som heter Pretty Woman men den vet jag att ni redan har sett.

The Notebook

Ida: En så hjärtesvidande film att den gett upphov till ett uttryck. Urban Dictonary förklarar ordet »notebooked«: »Term used to describe a girl who makes a boy sad and emotional from watching the film «The Notebook».«

De ger även exempel på konversation:
"Girl 1: How you get him to be so sensitive?
Girl 2: I notebooked him."

The Notebook (som på svenska fick det superkonstiga namnet Dagboken – jag sökte dig och fann mitt hjärta. Say what?!) är något av det mest romantiska och härliga jag vet. »Sentimentalt och melodramatiskt« säger andra men ni kan ju sitta där och surpuppa er då medan jag greppar efter näsduken. Rika och eldiga Allie (Rachel McAdams) och passionerade men fattige Noah (Ryan Gosling) är star-crossed lovers på 40-talet. Mer behöver du egentligen inte veta.
Utom att egentligen ska du inte se den här på Alla Hjärtans Dag ty du kommer bara blänga bittert och besviket på din partner och tänka »hen är inte Ryan Gosling«.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Tobias: På något plan är vi nog alltid medvetna om hur det går för de flesta av filmparen när eftertexterna rullat färdigt och vardagen kickat in – de börjar hata varandra och gör slut. Och ju vackrare kyss i slutscenen desto mer smärtsamt blir uppbrottet. Enklast av allt kanske vore om de bara kunde glömma hela kärlekshistorien? Premissen för Eternal Sunshine of the Spotless Mind är enkel men briljant: Joel (Jim Carrey) och Clementine (Kate Winslet) har beslutat att ta hjälp av ett företag för att radera sina minnen av varandra. Det är sedan genom de fragment av minnen som suddas ut vi får följa deras saga. Premissen är ett perfekt upplägg som filmen aldrig slarvar bort – utan smashar tillbaka så kraftfullt i känslomässig närvaro att hela spelplanen för romantiska filmer knäcks på mitten.

Melodifestivalen började förra veckan med ett app-haveri som gjorde att storfavoriten, och förtjänta finalisten, Molly Pettersson Hammar kom på en snöplig sjätteplats. Det hela har fått många att ifrågasätta resultatets trovärdighet. Om det fortsätter kan det skada tävlingen rejält. Visserligen tycker folk alltid att »fel låt vann«, men om det nu blir så på riktigt på grund av SVT:s slarv så äventyrar det tävlingen. Men det verkar inte SVT själva fatta. Deras ignorans i frågan är direkt provocerande. De kör taktiken »vi skiter i att det blev orättvist, vi hoppas ni glömmer det snart«.

De som ständigt skriker efter »riktig musik« kommer att bli ännu surare, medan kidsen trycker sina fingrar blodiga på sina telefoner och paddor.

Jag vet inte om Melodifestivalens högsta chef Christel Tholse Willers gör sig dum på riktigt i den här bisarra intervjun eller om hon bara blåljuger, men det här håller inte. För så här är det:  SVT gjorde ett dåligt jobb med att promota appen innan tävlingen och var inte ALLS förberedda på att de allra flesta ändå skulle välja att ladda ner appen först i sändning. Detta gjorde i lördags att förutsättningarna inte blev rättvisa då de som startade först inte kunde få lika mycket app-röster eftersom folk under deras nummer satt och laddade ner appen, registrerade sig och försökte förstå hur fan den fungerade.

Och hur spelar då detta roll? Jo, för att den logiska slutsatsen är att cirka 800 000 röster, eller två tredjedelar av rösterna, i lördags kom från appen (det kom in över 1,2 miljoner röster i den första deltävlingen och i en genomsnittlig deltävling de senaste åren har det kommit in omkring 400 000 röster). App-rösterna var med andra ord direkt avgörande för resultatet. Visst har tittarna delvis sig själva att skylla, de kunde ju faktiskt lyfta på telefonen, men samtidigt är väl inte det första tanken när en sitter där och försöker få den jävla appen att fungera.

Don't get me wrong, det är skitbra att SVT testar nya sätt att engagera tittarna, men när det blir ett direkt hot mot programmets trovärdighet så riskerar det att gå åt helvete. Speciellt då SVT väljer att stoppa huvudet i sanden och snacka om »vabuari«. Jesus almighty! Men men, förhoppningsvis slipper vi dessa problem framöver. Då blir det i stället intressant att se hur appen påverkar röstandet på andra sätt. Till exempel det faktum att det inte längre handlar det  om att rösta på det bästa bidraget (då vi inte har hört och sett alla låtar när de första bidragen spelas). Är det rätt utveckling för tävlingen?

Det står också klart är att en yngre app-van generation får ännu mer makt.  För jag föreställer mig inte att appens största målgrupp är 60-plussare direkt. Är detta bra eller dåligt? Well, de som ständigt skriker efter »riktig musik« kommer säkert att bli ännu surare, medan kidsen trycker sina fingrar blodiga på sina telefoner och paddor. Och slutvinnaren kanske heter Samir & Viktor? Who the hell knows!

Det främsta beviset för att The O.C. är en av 2000-talets viktigaste serier är att Andres Lokko hatade den. I en krönika för 10 år sedan med rubriken »The O.C. är fienden« skrev han att Seth Cohen (Adam Brody) är Satan själv – fast med dålig musiksmak och fånig skolpojks-look. Och det har han ju fullständigt rätt i, grejen är bara att det alltid är töntar med dålig musiksmak och fåniga kläder som i slutändan vinner – och längs vägen kommer äldre, kloka, erfarna vuxna berätta att du ska hålla dig borta från dem.

Serien passar perfekt in i den framgångsrika internetgenre som ska få 22 åringar nostalgiska över den tid då de bara var 19.

Det var när Josh Schwartz (26 år, och sedemera den yngsta producenten för en serie på en av USA:s stora networks) hörde att Fox letade efter en ny ungdomsserie liknande Beverly Hills 90210 som han presenterade The O.C., historien om ett gäng ungdomar med rika föräldrar i Kalifornien. Ungdomsbrottslingen Ryan dyker upp – flyttar in hos Seth och hans familj – och allting förändras i den lilla bubblan. Tanken var enkel: ett traditionellt upplägg kryddat med självironi och tydliga identifieringsmarkörer.

Seth Cohen är inte längre cool, så jag tvivlar på att vi behöver oroa oss för att han kommer hjärntvätta någon till att lyssna på The Shins längre. Han – tillsammans med Micha Barton, Rachel Bilson och resten The O.C.-casten – har i stället blivit Buzzfeed-nostalgiska figurer. Serien passar perfekt in i den framgångsrika internetgenre som ska få 22-åringar nostalgiska över den tid då de bara var 18.

Om det mot förmodan skulle bli tyst på en studentkorridorsfest i dag, fylld av 80- och 90-talister, så är ett av de säkraste korten att slänga ut: »Vilka föredrar ni, Seth och Summer eller Ryan och Marissa?«. Samtidigt i bakgrunden spelas, i år femfaldigt Grammisnominerade, Lorentz The.OC.S01E01.DVD-Rip.Xvid. Själv sitter jag antagligen i mitten av rummet tänker att jag aldrig mött en vettig människa som svarat »Ryan och Marissa« på den frågan.

Precis som i high school-serien Awkward dansar ett förhållande på tunn is tills dess att världen vet om det.

För det har ju alltid handlat om Satan själv och hans relation till av-och-på-flickvännen Summer. Flera av de teman som har funnits med på listan av roments fram tills nu finns representerade i ögonblicket då de för första gången kysser varandra offentligt. Tönten Seth har varit kär i coola Rachel sedan barnsben, identifikationen för den unga publiken finns överallt innanför privatskolan Harbors väggar och så får omgivningen svaret att: ja, they will. Precis som i highschool-serien Awkward dansar ett förhållande på tunn is tills dess att världen vet om det. Och här kommer till slut svaret.

Jag försökte nyligen att se om serien. Det gick inte, det blev mer att sitta dubbelvik av cheesyness-ångest och hyperventilera med ansiktet i en kudde. Men på något sätt får det också symbolisera den naiva ungdomen – och det minnet är tillräckligt för att toppa vilken roment-lista som helst (särskilt om du är en 21-åring som känner dig nostalgisk över den tid då du bara var 15).

Podcast om ögonblicket:

Veckans startfält är betydligt bättre än förra veckans, men också betydligt svårare att tippa. Jag tror att Samir & Viktor är givna i final om de inte gör bort sig totalt, och hoppas och tror att Mariettes coola bidrag också seglar till final.

1. Linus Svenning
: Forever Starts Today

Betyg: 3
Linus har lämnat förra årets blödande traumaschlager om sin döda brorsa bakom sig och har i år dragit till en irländsk pub och återanvänt delar av Undo-refrängens joddeliolo. Låten är därför catchig, Linus har en sorts ruffig charm och de stora trummorna i numret är ju kul. Det är hyfsat, varken mer eller mindre, men pubschlager är poppis i stugorna så jag tror ändå att det räcker till avancemang.

2. Emelie Irewald: Där och då med dig

Betyg: 2
Den forna True Talent-deltagaren har själv skrivit den här lååångsamma balladen om en närståendes kamp mot cancer. Det är präktigt, kristet och skört. Inget fel på det om detta framfördes i en glest besökt kyrka i någon småstad, men på schlagerscenen blir det för lättviktigt, och framför allt tråkigt. Men kudos till Emelie för bra sång.

3. Samir & Viktor
: Groupie

Betyg: 2
Det här är Sean Banan-trams sjunget av scenförvirrade har-sex-på-tv-människor. Men Sean Banans trams är åtminstone proffsigt utfört, detta är så amatörmässigt som det kan bli. Det är dock hittigt och så rakt in i målgruppen att trycket på det där jävla app-hjärtat kommer att vara off the chain och ta dem direkt till final. Folk kommer säkert rasa och tycka att det är skitmusik, men själv tycker jag att det är ganska harmlöst. Dock känns groupie som fenomen jävligt passé (hallå Ellen gjorde det på Oscarsgalan för ett år sedan liksom). Lite som den där pinsamma Facebook-låten i Eurovision här om året.

4. Neverstore: If I Was God For One Day

Betyg: 0
Jag hatade State of Dramas provocerande intetsägande radiorockfjuttar till låtar de senaste åren och det här är bara copy paste av det formatet. Jag försöker hitta en melodi, någon sorts utstrålning, vad fan som helst, men finner bara total meningslöshet.

5. Marie Bergman & Sanne Salomonsen: Nonetheless

Betyg: 4
Det här är en värdig stillsam countryballad som kanske kan få lite vind i seglen efter Nederländernas populära countrydoftande bidrag i förra årets Eurovision. Och Sanne och Marie sjunger den fantastiskt bra. Jag personligen älskar den här typen av låtar och de ger mig rysningar med sin vackra stämsång. Frågan är dock om det kanske är lite väl långsamt och lite för långt ifrån den app-klickande tittarskaran för att ha chans att gå vidare.

6. Magnus Carlsson: Möt mig i Gamla stan

Betyg: 3
Bor Magnus i Gamla stan eller varför är det hans hot spot? Är det en hook up-låt? Det är mina enda frågetecken kring den här låten. För i övrigt passar den honom perfekt. Det är en klassisk Barbados-schlager med extra allt, inklusive en Orupsk text och lagom uppdaterat sound. Det är härligt att den här sortens gammelschlager fortfarande får utrymme i tävlingen. Jag tror att tillräckligt många tycker likadant för att det ska ha häng på avancemang.

7. Mariette: Don’t Stop Believing

Betyg: 4
Det här Miss Li-skrivna bidraget har lånat mystiken och mörkret från Loreens stilbildande Eurovision-vinnare, men låter mer som Florence and the Machine möter Laleh möter Lisa Miskovskys bidrag 2012. Typ. Jag diggar detta som fan. Det är snyggt, modernt och Mariette är en cool katt bland coola beslöjade dansare. Kanske hade jag önskat mig en ännu mäktigare produktion och en lite mer direkt refräng, men som helhet är det urstarkt. Jag hoppas och tror att Mariette går direkt till final. Jag skulle gärna skicka detta till Wien.

Så hur går det?

Till final: Samir & Viktor och Mariette
Till Andra chansen: Linus Svenning och Magnus Carlsson

Så här i alla hjärtans dag-tider kan det vara på sin plats att påminna om hur det är att aldrig kunna känna kärlek. Att ha ett iskallt hjärta som skriker efter njutning men aldrig får närhet, tillfredsställelse eller värme. Att vara vampyr.

Är det kärlek mellan Tom Cruises rollfigur Lestat och Brad Pitts Louis? För visst finns homoerotik med som en komponent.

I all sin kitchighet har Neil Jordans En vampyrs bekännelse från 1994 klarat sig väldigt bra undan tidens gadd. Tom Cruise i rollen som den något överdramatiska Lestat gör sig fantastiskt bra mot Brad Pitts stora, mjuka softie-vampyr Louis. Här finns såklart många bottnar för den som vill. Är det kärlek mellan dem två? Eller är det kamratskap, ett substitut för någonting de aldrig kan få? För visst finns homoerotik med som en komponent, absolut, men är det med känslor i förgrunden eller är det en längtan efter någonting annat?

Själv ser jag i Cruises rollprestation ett slags frö till kommande rollgestaltning i Magnolia, också en kontrollerande, erotikdriven men tom person som genom att tämja kvinnor och känslor tycks sig nå tillfredsställelse, men en tom och flyktig sådan. Men det är kanske en efterhandskonsruktion. För även om vampyrerna i filmen ofta vill bli vampyrer ter sig inte livet som vampyr särskilt lockande, trots allt överdåd. Jag vet inte, men jag drar nog ändå paralleller till någon form av tomt excess-leverne med pick-up-artist-fasoner. Det är som om more is more men i slutändan blir ingenting tillräckligt och löftet om ett evigt liv är inget löfte utan en förbannelse.

En vampyrs bekännelser visas 23:05 ikväll på Tv4.

»When you grow up, your heart dies.«

I dag är det 30 år sedan The Breakfast Club hade premiär i USA. Filmen bör alltså, enligt något slags mått mätt, ha blivit vuxen. Rollfigurerna är någonstans mellan 45 och 50, om vi låtsas att de levt vidare på riktigt. Alla är vuxna, alla är alltså jäkligt döda inuti.

Men grejen är ju att man aldrig slutar vara sin inre tonåring. Oavsett om man tycker att vi alla bara blir typ 14 och sedan fejkar att vi är vuxna, eller att vi bär med oss våra erfarenheter, eller någon annan filosofisk inställning, så är det nog inte så enkelt som att hjärtat dör. Det blir sämre på att lyssna. Det har mindre tid och ork till saker som vi får lära oss är oviktiga. (Låttexter, sms-tolkning, märkliga matkombinationer, känslan av att försöka inse att universum expanderar, pretentiösa påståenden om vad som händer när man blir vuxen.)

Breakfast Club är essensen av att vara tonåring, beskriver både verklighet och fantasi. Den är karnevalen, de där timmarna då reglerna inte gäller och narren kan lägga krokben på kungen och nörden kan skoja med tuffingen.

Men hjärtat lever. Oavsett om man är tolv eller 42. Och det är därför Breakfast Club inte heller dör. Den är essensen av att vara tonåring – renodlad eller klyschig, beroende på vem man frågar, men den beskriver både en verklighet och en fantasi. Den är karnevalen, de där timmarna (i det här fallet) då reglerna inte gäller och narren kan lägga krokben på kungen och nörden kan skoja med tuffingen. En hårt avgränsad liten värld där de som aldrig annars umgås, umgås..

Just denna helg är det förstås bara en av varje sort, där det kanske annars ofta är lite fler och lite större spridning, men det beror förstås dels på de dramaturgiska kraven och dels på vad skolan har för regler kring kvarsittning. De fem sorterna som finns i det här fallet är »a brain, an athlete, a basket case, a princess, a criminal«. Jag minns att jag för ett tag sedan frågade på Facebook vad mina vänner skulle räkna sig som, om de måste välja, antingen nu eller då eller både och. Alla hade olika svar, inklusive »jag var nog lite av alltihop«. Vilket ju är poängen som filmen slutar med – vi är allihop alla dessa saker. Kategorierna är meningslösa. Vi kan relatera till individerna och det de representerar på olika sätt, vi kan relatera till de olika känslorna av utanförskap och rotlöshet och utsatthet, och vi kan relatera till insikten att det inte är så enkelt som att man är en sak, så som dels skolan och dels skolfilmerna vill få oss att tro. We are the world.

Grejen med karnevalen är att den tar slut, reglerna och strukturerna återgår till det normala, men minnet finns där. Hoppet, den knutna näven i luften som säger att det måste kanske inte vara så här.

Men det är inte hur naivt och fint som helst. Kategorierna finns kvar där. Sportfånen kan inte bli kär i freaket sån som hon är, hon behöver en makeover. (GAH, önskar att det fanns en version av filmen utan just den sekvensen.) Det erkänns villigt att de eventuellt inte kommer att hälsa på varandra i korridoren på måndag. Nörden får ingen att vara ihop med. Bråkstaken går fortfarande hem till sitt trasiga hem, diamantörhänge eller inget diamantörhänge. För hela grejen med karnevalen är att den tar slut (och det känns som att jag skrivit den meningen här förut, jag ber om ursäkt, Bachtin är bara så användbar som teoretiker) och även om man inte straffas för det som hänt under den – förutom kanske av rektorn, då – så återgår reglerna och strukturerna till det normala.

Men minnet finns där. Hoppet, den knutna näven i luften som säger att det måste kanske inte vara så här.

Som ett PS kan jag rekommendera ett avsnitt av This American Life där Molly Ringwald berättar om hur det var att se om filmen med sin dotter, bland annat om hur hennes perspektiv har skiftat från tonåringens till förälderns. Och nu har jag ju inte barn så det kanske är det som saknas, men The Breakfast Club är faktiskt en av de filmer jag älskade som liten och kan se om och om utan att börja störa mig på figurerna och vilja säga åt dem att kamma sig lite. (Fråga mig om Reality Bites nån gång.)

PPS: Tydligen fick filmen nästan heta »The Lunch Bunch«. Kan ni tänka er?

The Breakfast Club finns för streaming på C More Play och på Itunes.

Ta The Americans, placera den i nutid och bocka ur rutan »verklighetstrogen premiss«. Rutan »verklighetstroget utförande« bockas då ur automatiskt, men bocka i den igen – det funkar! Se bara på Allegiance, den osannolika nya Israel-remake-spionserie på NBC som gått i två avsnitt och i långa stycken känns väldigt mycket The Americans – mycket dialog på ryska; politiska skeenden kalkerade från verkligheten; en rysk-amerikansk spionfamilj i centrum – men där själva premissen, huvudspelarna i serien, tajtats till på ett egentligen löjeväckande vis: i stället för att spionfamiljen råkar bo granne med FBI-utredaren som är dem i hälarna, som i The Americans, så är det spionföräldraparets egen son som är, i detta fall, seriös CIA-whiz kid utan aning om föräldrarnas forna identitet. Vilken också gör avsteg från The Americans-premissen – här är det mamman som är ex-spion, pappan är en amerikansk vapensystem-contractor som accepterat och assisterat sin hustrus gamla KGB-koppling för att de ska kunna leva tillsammans i USA. Till råga på allt är den äldsta dottern ihop med den ryske KGB-(numera SVR-)agent i USA som försöker få mamman att återinträda i tjänst…

Allegiance utgår från dagens verklighet med ett Ryssland hårt trängt av fallande oljepriser, handelssanktioner, samhällstoppars spärrade bankkonton och utreseförbud, och ett nästan kalla-kriget-minnande propagandakrig som återigen håller på att förloras till västvärlden.

Och sonens förmågor är extrema: han är ett slags högfunktionell autist med fotografiskt minne, dock med empati och så vidare in check. Jag fattar inte detta riktigt, antagligen för att det inte går att fatta. Men familjesituationen och framför allt familjehistorien bakåt, som rullas upp under de första avsnitten, är riktigt intressant, som en seriens dramatiska big bang där alla nuvarande förvecklingar och förutsättningar har en resonansbotten.

Och här kommer vi till det som är så spännande med Allegiance: den är så extremt välskriven inom premissens ram. Set-upen är osannolik men skeendena börjar omedelbart att leva, kännas, och brännas. Inte minst som serieskaparna – det israeliska team som gjorde The Gordin Cell, vilket Allegiance är en USA-remake av – verkligen fått till en spännande politisk förklaring till SVR:s upptrappade verksamhet i USA: man utgår från dagens verklighet med ett Ryssland hårt trängt av fallande oljepriser, handelssanktioner, samhällstoppars spärrade bankkonton och utreseförbud, och ett nästan kalla-kriget-minnande propagandakrig som återigen håller på att förloras till västvärlden. I detta läge planerar SVR (som framställs som självgående, skeptiskt även till Kreml) att genomföra terrordåd på amerikansk mark som ska störta den Wall Street-styrda ekonomin.

Men det som får Allegiance att leva, kännas och brännas är det tekniska utförandet. Manuset, dialogen, George Nolfis regi – detaljarbetet är förbluffande bra. Och skådespelet ger mig rysningar: Gavin Stenhouse med sin Sherlock-skärpa (och äntligen får vi hänga med på riktigt i en sådan karaktärs vindsnabba analysförmåga!) och framför allt Hope Davis och Scott Cohen som föräldraparet – vilken kemi! Vilket känslospel!

Kjells topp-10

1. Allegiance (NBC)
2. Looking (HBO Nordic/C More)
3. The Americans (FX)
4. Blå ögon (SVT)
5. Togetherness (HBO Nordic)
6. Nashville (ABC)
7. It’s Always Sunny in Philadelphia (IFC)
8. Empire (Fox)
9. Count Arthur Strong (BBC)
10. Fortitude (Sky Atlantic)

Patriks topp-10

1. It's Always Sunny in Philadelphia (FX)
2. The Book of Negroes (CBC)
3. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
4. The Americans (FX)
5. Fool's Love (tvN/Viki)
6. Agent Carter (ABC)
7. Heart to Heart (tvN/Viki)
8. Fresh Off the Boat (ABC)
9. My Heart Shines (SBS/Viki)
10. Spy (KBS/Viki)

Linus topp-10

1. The Fosters (ABC Family)
2. Empire (Fox)
3. The Americans (FX)
4. Looking (HBO Nordic/C More)
5. The Mindy Project (Fox)
6. The Great British Sewing Bee (BBC)
7. Worst Cooks in America (The Food Network)
8. Mom (CBS)
9. The Mentalist (CBS)
10. Masterchef Canada (CTV)

Saras topp-10

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. Looking (HBO Nordic/C More)
3. The Daily Show with Jon Stewart (Comedy Central)
4. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
5. Girls (HBO Nordic/C More)
6. Lyckliga gatan (TV4)
7. Alpina VM (SVT)
8. The Voice UK (BBC)
9. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)
10. Brobyggarna (SVT)

Idas topp-5

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. Mr Selfridge (PBS)
3. Togetherness (HBO Nordic)
4. Face Off (Syfy)
5. Agent Carter (ABC)

Björns topp-10

1. Bosch, avsnitt 6 (Amazon/HBO Nordic)
2. Bosch, avsnitt 4 (Amazon/HBO Nordic)
3. Bosch, avsnitt 1 (Amazon/HBO Nordic)
4. Bosch, avsnitt 2 (Amazon/HBO Nordic)
5. Bosch, avsnitt 3 (Amazon/HBO Nordic)
6. Bosch, avsnitt 5 (Amazon/HBO Nordic)
7. Bosch, avsnitt 7 (Amazon/HBO Nordic)
8. Bosch, avsnitt 10 (Amazon/HBO Nordic)
9. Bosch, avsnitt 8 (Amazon/HBO Nordic)
10. Bosch, avsnitt 9 (Amazon/HBO Nordic)

Jimmys topp-10

1. The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst (HBO Nordic)
2. Person of Interest (CBS)
3. Better Call Saul (AMC/Netflix)
4. Veckans Brott (SVT)
5. Allegiance (NBC)
6. Banshee (Cinemax/HBO Nordic/C More)
7. The Walking Dead (AMC/Kanal 9)
8. Girls (HBO Nordic/C More)
9. Togetherness (HBO/HBO Nordic)
10. Ryttarprinsen – drömmen om ett mästerskap (SVT)

Den här veckan har American Idol fortsatt med sin Hollywood week och flera av mina favoriter har fortsatt imponera. Det känns som att tävlingen, som är känd för sitt konservativa tycke, har vidgat sig år och flera quirky och annorlunda deltagare får ta plats. Till exempel Jax som är ett stort fynd med sin unika röst, coola look och lättgillade inställning. Hon är en blivande stjärna. Dock en sådan som behöver utrymme att vara sig själv för att vara bra. För en tävling som premierat tekniska duktiga men oftast opersonliga sångare är det en utmaning. Men om tävlingen hänger med tiden kan den ha en liten chans att vända det totala tittarras som har skett de senaste åren.

The Voice of Ireland

Kathleen Mahon: Folsom Prison Blues

Jag tror Kathleen bara visar en bråkdel av vad hon kan. Det finns en distinkt och stark röst som vill ut ännu mer.

Caoin Fitz: Budapest

Han var med förra året och åkte ut för tidigt. Även om detta är väldigt nervigt så finns det något där som kan bli riktigt bra.

American Idol

Loren Lott: Skyfall

Det är svårt att inte imponeras av den rena styrkan i Lorens röst. Hon må sakna det där unika id:et i rösten, men det spelar ingen roll när hon impar så här mycket.

Quentin Alexander: Riptide

Han är som en mini-Hendrix med en fyllig soulröst. Fantastisk version av uttjatad låt. En cool katt!

Jax: Let It Be

Det här är årets standout! Rösten, looken, kreativiteten. Och så fint att sjunga till föräldrarna!

Joey Cook: Across the Universe

Jag älskar Joey, hon är quirky men har samtidigt en distinkt och fantastiskt fin röst. Love her!

The Voice UK

Lara Lee: There Are Worse Things I Could Do

Lara har en skön röst, liksom behaglig, men inte tråkig. Jag tror hon kan göra så mycket mer med rätt låt.

Christina Matovu: If I Go

Det är lite all over the place,  men det finns en power och en känsla där som rätt förvaltad kan blomma ut till något speciellt.

Sheena McHugh: Hold On, We're Going Home

Hon är grymt bra rent tekniskt, och om hon bara får in lite mer nerv och en känsla i sången så kan hon vinna hela skiten. Hon känns som en frontrunner.

Den här veckan är det bara en ny serie som startar i Sydkorea: ett vampyr-sjukhusdrama delvis inspelat i Rumänien! Förstås. Den kvinnliga huvudrollen spelas av veteranen Ku Hye-sun som nyligen skrivit och regisserat sin tredje långfilm Daughter, och som förra året var med i succé-serien Angel Eyes (som dock var på tok för melodramatisk för min smak). Den manliga huvudrollen spelas av Ahn Jae-hyun som är en relativ rookie, och det är hans första huvudroll.

Blood

Genre: Läkardrama, fantasy, romans.
Handling: Park Ji-sang är en snäll vampyr som stillar sin blodtörst för att bota cancerpatienter. Yoo Ri-ta är en snobbig stjärnläkare vars familj äger sjukhuset, och Ji-sang faller för henne. Lee Jae-wook är deras chef som verkar snäll, men döljer stora, farliga ambitioner. Och självklart finns det fler vampyrer än Ji-sang och alla är inte precis snälla...
I huvudrollerna: Ahn Jae-hyun, Ku Hye-sun, Ji Jin-hee.
Manus: Park Jae-bum.
Regi: Ki Min-soo, Lee Jae-hoon.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje måndag och tisdag; 20 avsnitt.
Premiär: 16 februari.
Svensk visning: Viki har köpt in Blood till Sverige. Engelsk text bör vara uppe den 17 februari.

Dagens Nyheters recension i dag liknar SVT:s nya thrillersatsning Jordskott vid en ondskeinverterad Äppelkriget. Jag skulle snarare säga en diaboliskt spegelvänd Dunderklumpen. Och det är inte en riktigt så positiv jämförelse som jag skulle önska – den gamla halv-animerade filmsuccén om om hur jämtländska fjäll reser sig i trolldom mot miljöförstöring har med åren eroderat ner till Beppe Wolgers sämsta verk jämte Långtradarchaufförens berättelser. Och jag kan tänka mig att Jordskott kommer att kännas lätt otittbar om 20 år. Men det märkliga – ja, det kanske mest metafysiskt mystiska med serien – är att den ändå, trots alla brister, fångar mig med andan i halsen.

Skräckeffekterna är trots sin mildhet lågintensivt kusliga. Håll utkik efter en scen med en blomkruka i ett fönster… ujujuj.

För oss journalister publicerar SVT avsnitten i förhand på en webbtjänst, i lite spridda skurar – hittills har de fyra första avsnitten lagts upp och jag har blivit så beroende av serien att jag går in två gånger om dagen på webbtjänsten för att kolla efter nya avsnitt att mumsa i mig till kvällen… trots att jag vet att det skulle ha plingat in ett mejl om någon ny episod hade lagts upp.

Så oresonligt hungrigt är alltså mitt sug efter Jordskott.

Eller, skulle man också kunna säga, så korkat är det.

Likt en zombie med nedstängd hjärna hugger jag i mig nya avsnitt.­ Men någonstans därinne i huvudet kämpar ändå några överlevande signalsubstanser med att koppla ihop trådarna och bearbeta intrycken som det biologisk-muterade tv-monstret i mig helst bortser ifrån.

Den debuterande serieskaparen Henrik Björn är en uppenbar fantasy- och sci-fi-freak och underbart genreöverskridande maximalist. Men lika mycket som upplägget imponerar,  lika mycket brister manus och regi. De många skarpa skådespelarna tycks inte ha fått tillräcklig hjälp med att gemensamt etablera ett homogent inre serie-universum utan spelar för sig själva. Bristen på reell allmänmänsklig interaktion är närmast total. När exempelvis Moa Gammel reagerar på något Göran Ragnerstam sagt eller gjort så sker det liksom från scratch i stället för som reflex. Skådespelarna bollar knappt mot varandra, replikerna kommer sällan som snabba intuitiva halvvolleys utan mer som ständiga nya förstaservar. Eller andraservar, snarare, lite vekare och tryggare, lutade mot rutin och säkerhetsspel, när förstaservarna pangats iväg för långt.

Men det mest störande är svårigheten att tro på den lilla skogsbruksorten Silverhöjds plats i verklighetens samtid och samhälle, vilket egentligen är en förutsättning för storyn. Det jag har allra svårast för är hur en extrem, världssensationell parasitsjukdom uppenbarligen behandlats och forskats på av en enda ensam läkare på det lilla lokala sjukhuset – under tio års tid. Och att inte Moa Gammels huvudrollspolisutredare, när det gäller hennes egen dotter, själv larmar högre sjukhusinstanser i Stockholm.

Grejen med Jordskott är att den läcker in livgivande syre både från oväntade håll – i ständiga lustfyllda detaljer – och ur själva premissen; själva rikedomen av korrelerande infall.

De demografiska logikbristerna var dock ungefär desamma i Twin Peaks – liksom det som gör Jordskott så fascinerande och spännande: atmosfären i dels miljö och foto; dels rollgestalter och intrig. Det faktum att jag, en bit in i serien, överlevt den mest skrattretande fåniga replik jag hört i en svensk tv-serie på exakt 20 år (ja, det vill säga sedan Mitt sanna jag) säger faktiskt mer om Jordskotts styrka än om lägstanivån.

»Han hade gjort sig ovän… med skogen.«

Så lyder repliken i fråga. Och det är inte bara orden i sig utan hur de faller, hur de gestaltas som filmisk trailer-voiceover till en kamerapanorering genom en vanlig svensk blandskog, som fick mig att trycka ner mitt huvud så hårt i skämskudden att tittarlusten borde ha kvävts. Men grejen med Jordskott är att den hela tiden läcker in nytt livgivande syre både från oväntade håll – i ständiga lustfyllda detaljer – och ur själva premissen; själva rikedomen av korrelerande infall.

Hur kan en extrem, världssensationell parasitsjukdom ha behandlats och forskats på av en enda ensam läkare på det lilla lokala sjukhuset – under tio års tid?

Jordskott är lika klantig och kantig som den är konstig, men framför allt är den lockande. Och det är en bedrift, faktiskt – att kännas så levande, så rolig, så spännande, utifrån ett så ihåligt hantverk. Och så är den skrämmande också, på riktigt. Skräckeffekterna är trots sin mildhet lågintensivt kusliga. Håll utkik efter en scen med en blomkruka i ett fönster… ujujuj.

Vill ni veta lite mer om premissen rekommenderar jag Lars Rings recension i Svenska Dagbladet denna morgon – han återger grundstoryn på ett förträffligt sätt. Även om jag är smått förbluffad över att varken han eller Helena Lindblad i DN tar upp seriens många och stora brister. Fast kanske är den trots allt värd att få sina problem överslätade av fina fyror i betyg? Jag älskar att en sådan här serie blir gjord och – med stor sannolikhet – blir en internationell framgång. Som jag varit inne på tidigare så öppnar själva spännvidden i den nya svenska dramavågen, från Torpederna och Ettor & nollor till Blå ögon och Jordskott, för att det inte bara finns liv efter Bron, utan framför allt ett bättre klimat för nyskapande satsningar.

Jordskott har premiär på SVT1 i kväll kl 21.

Glädjande nyheter för alla som älskar riktigt högkvalitiv drama: SundanceTV:s första, och kraftigt kritikerhyllade, originalserie Rectify kommer till Sverige och Viasat Crime i vår. Handlingen kretsar kring Daniel Holden, makalöst starkt spelad av Aden Young, som efter att ha avtjänat 19 år för våldtäkt och mord på sin flickvän blir frisläppt från fängelset då man hittat nya DNA-bevis i fallet. Hans återkomst till sin hemort blir en mardröm för hela staden.

Redan säsong 1 visade vilka höga konstnärliga ambitioner serieskaparen Ray McKinnon hade (ja, redan som skådespelare har han kanske visat det, när man tänker efter, så som han specialiserat sig som rolluttolkare av enstörig yrkesgalenskap… som prästen i Deadwood och U.S. attorney i Sons of Anarchy). Men säsong 2 tog ett steg till mot det filmiskt impressionistiska, och mot en ännu mer modigt dröjande extremnärvaro i scener, situationer och sentiment.

Viasat Crime kommer att visa första säsongen nu i vår med start den 2 april och sedan följa upp med den andra och tredje (som just nu är under produktion) i höst.

Innehåller spoilers för The Walking Dead, säsong 5, avsnitt 10, Them.

Sara: Kändes ganska mycket som ett mellanavsnitt va? En transportsträcka. Inte helt oävet, allt behöver inte vara superaction jämt, men svårt att hitta något att fästa sig vid.

Per: Håller med. Ett långsamt avsnitt med många grubblerier. Lyfte inte förrän sista kvarten. Jag blev lite otålig. Jo, vi VET att alla börjar tappa hoppet nu. Men ältandet ledde ingenvart. Segt att beskåda.

Daniel: En sak jag grubblade över rätt tidigt – varför skaffar de inte en Babybjörn att bära Judith i? Extremt jobbigt att gå och bära henne så där dagarna i ända. Svårt att se att sådana blivit särskilt hårt länsade i babybutiker längs vägen, borde bara vara att plocka upp en. Eller någon typ av svepsjal om man är lagd åt det hållet.

Per: Ja, det är konstigt. Då har man ju händerna fria att avrätta walkers?

Daniel: Kan ju i och för sig tänka mig att det inte skulle se så badass ut om Rick kom gående med en Babybjörn på magen.

Per: Hehe. Både Rick och Carl är för fåfänga för en Babybjörn, där har vi orsaken.

Daniel: Men ändå, rätt praktiskt i en postapokalyptisk värld om man ska bära runt på ett spädbarn.

Sara: Tycker det låter rätt badass.

Per: Ja vafan, Shogun Assassin då? Han såg ju extremt badass ut, med både barnvagn och samurajsvärd.

Daniel: Eller en sådan där ryggsäck som barn kan sitta i, så är hon bättre skyddad vid strid också. De har inte tänkt igenom det där riktigt, tycker jag.

Björn: Overkligt!

Sara: The Walking Dead ur småbarnsföräldraperspektivet.

Daniel: Jag funderar helt seriöst rätt mycket på Judith, vad de ger henne att äta och så där.

Sara: Sak jag (ej småbarnsförälder) funderade på under avsnittet: Vid vilken alkoholhalt förlorar man mer vätska av att dricka en dryck än man vinner? Alltså, vissa vätskedrivande drycker kan man ju fortfarande dricka när man riskerar uttorkning, typ kaffe. Man får i sig mer vätska i kaffet än det driver ut, så att säga. Borde vara samma med typ folköl? Fast det var väl nån form av starksprit han hade, Abraham, så där hamnar man väl definitivt på minus. Plus förstås andra negativa effekter, men nu tänkte jag enbart på vätsketillförseln. Eventuella specialistläkare bland läsarna får gärna svara mig i kommentarsfältet. Denna utsvävning av min hjärna kan eventuellt ses som en kommentar till tempot i avsnittet.

Björn: Läkarvinkeln!

Per: Jag tänkte också på Abraham, rätt osmart att klunka whisky när man är uttorkad.

Björn: Kemistvinkeln?

Per: Det märks att det var ett svagt avsnitt, när man har tid att fundera så mycket på annat.

Björn: Men älskade att de nämnde »The Walking Dead«!

Per: Den scenen var ju exakt när avsnittet faktiskt lyfte.

Björn: Abso!

Per: Ricks tal kommer vi ju ihåg från trailern som släpptes för några veckor sen. »We do what we need to do. And then we get to live. I know we'll be okay, 'cause this is how we survive.« Ett bra tal. Håller med, härligt när de säger seriens namn rätt ut. Men jag hajade inte riktigt Daryls respons. »We ain't them«, och sen gick han iväg och surade. Varför?

Björn: Och varför ville han inte ha Carol med sig? Stick, om du ska mope:a, Daryl.

Sara: Jag blev jätteförvirrad av dialogen. »Vi är som dom. Vi är inte som dom! Vi är som dom?«

Daniel: Det var ju det han ville, sticka iväg och mopea en sväng.

The Sitting Sad: Daryl unnar sig en cigg och lite egentid.

Per: Precis. Fast scenen tidigare i avsnittet när han satt ensam och grät var fin.

Sara: Jag tyckte det var fint med lite Daryl och Carol-mys. Har saknat dom.

Björn: Men varför ville han inte att hon skulle hänka?

Sara: Äh, han var väl bara lite Daryl-tvär som vanligt.

Per: Tväryl.

Björn: Jag var kanske för känslig när jag såg avsnittet.

Daniel: Jag kan förstå honom. Klart man vill gå runt och mopea runt för sig själv ibland om man är lite enstöring. Vissa travar ut och skjuter djur, andra går ner i källaren och hänger tvätt när behovet faller på.

Sara: Jag blev förvånad när prästen dök upp. Första tanken: hade vi inte blivit av med honom? Så minnesvärd var han.

Per: Jag väntar fortfarande på att prästen ska göra eller säga något meningsfullt eller fylla en funktion i serien. Men icket. Han är bara ett irritationsmoment. När ska det hända något med honom? Det givna (och kanske förutsägbara) hade väl varit att han slutar vara en mes och faktiskt agerar osjälviskt för att rädda gruppen. men han går bara runt och flackar med blicken. Tråkigt för gamle Carver-från-The Wire också att aldrig få nåt att bita i.

Björn: Haha.

»Vafan, jag behöver inte MER bagage!« Maggie lackar ur.

Per: Hans enormt tafatta sätt att närma sig Maggie var rätt underhållande, iofs. Vem var tanten i skuffen, förresten?

Sara: Veckans zombie, that's who.

Per: Haha, sant! Solklar veckans zombie.

Sara: Frågan är om hon blivit bunden innan eller efter hon blivit zombie.

Sara: Ganska mycket fokus på Maggie detta avsnitt va? Är det bara för att det var ett Beth-sörja-avsnitt, eller kommer nåt att hända?

Per: Ja, trist för Maggie nu, hela familjen utplånad.

Sara: Ja hjälp, nu hänger mycket på Glenn.

Daniel: Känns som att det är läge för mer magont på den fronten innan säsongen är slut. De betar ju av allt och alla hon håller kär en efter en.

Per: Jo, men samtidigt är ju både Glenn och Maggie populära figurer. Plus att Steven Yeun är den enda asian-american-skådisen i serien just nu, så rimligt att han hänger kvar

Björn: Mm, han sitter nog säkert.

Stefan: Idol-Glenn sitter säkert.

Daniel: Nja, ryker någon i ryggradsgänget tror jag det blir han.

Björn: Fun fact: Hershel är med i Bosch.

Sara: Har han två armar?

Björn: Jupp, båda armarna och inte dekapiterad alls.

Sara: Kul för honom.

Stefan: Nu har vi betat av det mesta hittills men inte det mest (och kanske enda) intressanta: Det som hände i slutet!

Sara: Fick känslan av förhandspressinformationen att slutkillen kommer att hänga med ett tag.

Per: Aron hette han. Eller Aaron. Det var creepy! Otroligt bra slut, bästa cliffhangern på mycket länge.

Björn: Spännande att han visste om Rick!

Daniel: Jag fick lite Lost-vibbar där på slutet. En hel, ren och välrakad The Others-kille som liksom bara kliver in i rutan från flanken och uppenbarligen hållit full koll på dem från avstånd.

»Excuse me, do you knows the nearest way to The Gamla Stan?«

Stefan: Ryggsäck. Inga vapen.

Sara: Mmm, freaky välpolerad.

Björn: Ryggsäcken, ja. Som om han var i t-banan i Stockholm…

Per: Haha. Avsnittet började ju med extrem närbild på ett ögonpar, det var väl lite av en Lost-grej också?

Björn: Mer Lost med ett öga.

Stefan: Och hur känner han till Rick? Kan det vara han som avslutade förra halvan, vad han nu hette?

Sara: Ja, har han koppling till han som vi refererade till som prästens eventuella brorsa? Galna pappan? Morgan!

Björn: Men Morgan kändes mer eremit än scout.

Sara: Jo, det är lite Michonne över honom. Men även Michonne anslöt till en grupp efter ett tag.

Per: Morgan känns som en klassisk enstöring. Men du har rätt, Sara. Plus: länge sedan vi såg honom, kanske dags för en comeback.

Stefan: Han måste ju dyka upp någonstans någon gång, så jag gissar på nästa avsnitt.

Björn: Hoppas att både Morgan och Aaron ansluter nu. Lite nya ansikten som gnäller.

Per: Hehe. Känns som det var länge sen de stötte på några människor som inte var kannibaler/sadister/ondskefulla? Kan det vara dags för ett trevligt gäng att bli kamrater med?

Björn: Hoppas, glaset halvfullt!

Daniel: Morgan känns helt väsensskild från den här killen tycker jag. Fick inte alls samma känsla. Är inte han mer av en Daryl-typ?

Varning för »barn«! Rick samlar gänget i ladan för ett sobert pep talk.

Per: Jo, kanske. Förresten, ska vi nämna att scenen i ladan var rätt fin? Först ett långt segt avsnitt där alla håller på att tappa sugen rejält. Sen Ricks pep talk. Sen vaknar de av zombiebesök i ladan, och alla måste ställa upp och TILLSAMMANS hålla för. Enormt övertydligt.

Sara: Supersymboliskt.

Per: Och sen undrade man: hur i hela friden kunde de bli av med alla walkers? Och så fick man se hur det gått till, med stormen som en skänk från ovan.

Björn: Ja, stormen Deus Ex Machina.

Släng dig i väggen, Gudrun! Den här stormen dödar bara odöda.

Stefan: Men vi fick aldrig se hur det gick till när zombiesarna gav upp. Det var ju lite märkligt...

Per: De fick ju alla träden över sig?

Björn: Zombien i trädet var fin.

Stefan: Om stormen var så hård att träden blåste omkull är det ju konstigt att ladan höll...

Daniel: Det var ju väldigt mycket »högre makter styr«-vibbar i görningen också.

Per: Mm, det var väl till och med nån rollfigur som kommenterade det. Var det månne Gud som var i farten?

Sara: Och en skopa »vi kanske borde sluta klaga och vara lite tacksamma« också.

Per: Och det är VI tacksamma för.

Stefan: Hur kunde zombiesarna hamna så långt från ladan plötsligt? Under ett träd? Enligt deras tänkande borde de väl bara fortsätta trycka på dörrarna?

Daniel: The touch of God.

Stefan: Eller var det The touch of Aaron?

Björn: The touch of Carver. Är alla läsare med på The Wire-referenser, förresten?

Per: Ja, kör på bara!

Björn: Vad tyckte ni om Sashas tokspel förresten?

Stefan: Livade upp lite mitt i avsnittet!

Per: Jag tyckte det var klart olämpligt av Sasha. Satte hela gruppen i osäkerhet, snittade Abraham i armen... inte bra.

Stefan: Äsch, det är ju bara tv!

Per: Haha!

Björn: Hahahaha.

Per: Sasha fick ju kompensera med att bjuda på grillat hundkött senare i avsnittet

Sara: Mmm, hund.

Per: Jag tyckte lite synd om hundarna, de hade ju inte gjort något ont

Stefan: Men de tänkte...

Daniel: Jag tycker att det är ett litet problem det där, att det ofta hinner gå så lång tid mellan att något sker och att vi får se reaktionen, i och med att de så ofta kör med parallellt berättande. Okej, nu var det ju inte eoner av tid sedan Tyreese dog och Sasha sörjde, men jag tänkte mer på Beths död och Maggies reaktion.

Sara: Jag irriterade mig på Sasha som tusan, fick köra en inre monolog om allt skit hon varit med om för att ha lite överseende.

Stefan: Håller med Daniel, att det går för lång tid. Varför gick Maggie och sörjde så här långt efteråt! (Kändes det.)

Björn: Precis! Ett avsnitt, max!

Per: Visst, det är synd om Sasha. Men ärligt talat har vi väl inte riktigt förlåtit henne för att hon lät sig luras så enkelt av polisen med handbojor i säsongsavslutningen?

Sara: Hon får skärpa sig.

Per: Å andra sidan, hade hon INTE gjort det hade vi inte fått se Rick ramma en bakbunden man med bil och sen skjuta honom helt iskallt

Björn: Och sen »shut up«.

Stefan: Alla har sina stunder då de blir lite crazy, nu var det Sashas tur. Nästa avsnitt är det någon annan.

Per: Jo, men det var ju vätskebristen som gjorde att alla blev extra känsliga! Allt skit de varit med om PLUS att gå runt och vara törstig och svettig. Klart man blir sne...

Daniel: Vad var det hon mopeade för då, före Tyreese? Jag har till och med hunnit glömma orsaken. Var hon arg för de där som Carol brände upp i säsong tre, eller hur var det?

Sara: Pojkvännen!

Per: Var det han som Carol eldade upp? har redan glömt...

Daniel: Jaja, okej, då kan man väl få mopea ett tag. Det var ju två i deras gamla gäng som hon brände vill jag minnas.

Sara: Herregud, har ni redan glömt Bob som kunde se allt i positiv dager och matade kannibalerna med sitt zombiesmittade ben. Är det tacken?!

Per: Hehe. Javisst, Bob såklart! Sorry. Mr Short Term Memory.

Björn: Haha, vi är liksom vi-som-inte-bryr-oss-så-mycket-om-TWD-cirkeln.

Daniel: Så hon har mopeat i tre omgångar? Eller ja, fyra om man räknar med efter att hon blev lurad av polisen? Det är en rätt otacksam roll de skrivit åt henne, tycker jag.

Sara: Let's face it, den postapokalyptiska världen är rätt mopeframkallande.

»Vafan, igen?? Låt mig tjura i fred!« Daryl lackar ur.

Björn: Det får avsluta, haha. Bra!

Daniel: It's a wrap!

Per: Tack för i afton. Chatten var roligare än programmet.

Sara: Håller med Per!

Björn: Pingar er och låter er ta en titt – lite längre tag – innan jag kallar in lö big boss.

Per: Hoppas Kjell inte skriver att vi håller på med »trams« nu igen. Det här är ju seriösa grejer.

Stefan: Jag hittade grejer i föräldrahemmet vi kan hålla mot honom om han gnäller!

TWD-cirkeln återkommer nästa vecka med nytt eftersnack.

Vad har vi missat? In och kommentera!

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes och visas med en veckas fördröjning på Kanal 9 på söndagkvällar.

Innehåller spoilers om Agent Carter avsnitt 6 A Sin to Err.

S.S.R. har i sin jakt på Stark fått veta att skälet till att Leviathan kunde stjäla hans uppfinningar var att en kvinnlig agent manipulerade honom för att få tillträde till hans valv… Plötsligt verkar Starks farliga sexdrift för två avsnitt sedan inte så löjlig ändå. Mannen har uppenbarligen ingen kontroll. Detta ger i alla fall Peggy anledning att kontakta Jarvis igen, eftersom hon behöver veta vilka kvinnor Stark har tillbringat tid med det senaste året. Men det är förstås omöjligt, så hon får nöja sig med det senaste halvåret och det västra halvklotet.

Peggy behöver veta vilka kvinnor Stark har tillbringat tid med det senaste året. Men det är förstås omöjligt. Hon får nöja sig med det senaste halvåret och det västra halvklotet.

Samtidigt har Sousa tack vare ett vittne identifierat Peggy som kvinnan som hjälper Stark, så när Peggy och  Jarvis äter lunch på sitt vanliga ställe utryms lokalen plötsligt och »diskret«, och de få personer som är kvar känner Peggy igen från S.S.R. Fajtscen! Jarvis håller fast dörren medan Peggy snabbt och enkelt oskadliggör sina medarbetare.

Om det finns något här som inte fungerar så bra som det borde, så är det slutkonfrontationen mellan Peggy och Sousa. De två har varit varandras bästa vänner på S.S.R.-kontoret, och det mesta vi får är ett »You won't shoot me« från Peggy följt av att Sousa sänker sin pistol. En lite större känslomässig scen hade inte skadat.

Peggy återvänder hem till sig eftersom hon måste hämta röret med Captain Americas blod. Jarvis varnar henne om risken att återvända hem när hon är efterlyst, och hon är förstås väl medveten om risken, och... Ja, hon springer förstås in i S.S.R.-agenter. Med lite hjälp från sin vän Angie lyckas hon med nöd och näppe undkomma. Efter att ha sett Lyndsy Fonseca kicka arsle i fyra säsonger Nikita, så tycker jag hon har varit otroligt underanvänd i den här serien, och om det här var hennes stora stund, så tycker jag det är otroligt tråkigt. Mer Angie till folket! När ska Angie bli agent?

Så Peggy kom undan, men inte särskilt långt. Hon springer in i sin granne Dottie som ger henne en... farvälkyss!? Okej, det här blev genast den bästa serien på... Nej, okej, Peggy svimmar. Dottie drar fram en kniv, men Peggy räddas – åtminstone tillfälligt – av att S.S.R. dyker upp och griper henne.

Det här var seriens bästa avsnitt hittills tack vare att Peggy avslöjats. Fast idén att kommunicera med sin medspion via krypskyttegevär är lite löjlig, Dottie!

Marvel's Agent Carter går på ABC i USA.

När Bravos Work of Art hade premiär för ungefär fyra år sedan drabbades det av massiv kritik. Kunde man verkligen tävla i konst? Jo, visst fan kunde man det. Enligt mig i alla fall. Eller konst och konst… men få, konst-aficionados exkluderade, kan väl argumentera mot att det blev bra tv? Faktiskt bland det bästa jag sett.

Nu hoppas jag bara på snygga målningar, hård kritik och kanske ett freestylebattle eller två.

En liten del inom mig dog den dag Work of Art lades ner. Simon de Purys genomgångar, Miles psykologiska krigsföring mot Erik – ingenting för dem med IBS – och Jaclyn Santos påstridiga nakenbilder. Hörni: jag älskar er fortfarande, men jag måste gå vidare. En ny »konstsåpa« har nämligen haft premiär. Inte på långa vägar lika bra som Work of Art, men där finns potential.

Jag talar om Street Art Throwdown, Oxygens nya graffiti-reality där tio av USA:s grymmaste »klottrare« tävlar om 100 000 dollar – på bekostnad av en massa cred, får man väl anta – och att få visa upp sin graffiti i tv. Med tävlande som Grimnasty, Marley Billie D och Ladie One (deltagarnas gatunamn, såklart) kommer det här att bli vårens absoluta måste. Och det har inte bara med de skönsjungande ljudningarna att göra (försök att uttala Grimnasty utan att le varmt inombords), även tempot i de olika momenten och det faktum att det är coolt med sprayflaskor bidrar.

I en av tävlingarna ska deltagarna ner i underjorden och jaga rätt på en bra plats att måla porträtt på, i en annan tävling ska de upp på ett hustak och kämpa om utrymme. Sedan blir de bedömda av erkända Justin BUA och röstas ut en i taget.

Jag vet, det känns igen, men vad gör det när det görs bra? Nu hoppas jag bara på snygga målningar, hård kritik och kanske ett freestylebattle eller två. Är det så mycket begärt?

Street Art Throwdown visas av amerikanska Oxygen. Första avsnittet ligger uppe på Youtube.