För drygt ett år sedan blev jag inbjuden till en så kallad teknisk visning av Maury och Bustillos senaste film Among the Living (skryt, jag vet, men befogat då det handlar om det coolaste jag varit med om någonsin). Visningen ägde rum på Les Films 13 i Paris och efteråt fick jag chansen att sitta ner med båda två för ett kort samtal, som märkligt nog – eller kanske inte, egentligen – helt kom att handla om deras dittills överlägset bästa film: Inside. En våldsam, atmosfärisk högtidsstund för alla älskare av over the top-skräck men också en perfekt skräckfilm i fråga om scenerier och locations. Nästan hela Inside utspelar sig nämligen på en enda plats, i ett barrikaderat hus, där Beatrice Dalle ger sig fan på att hon ska stjäla barnet som finns i vår hjältinnas mage. En grotesk premiss som på ett smart, knappt märkbart, sätt kopplas samman med husets interiör – huset blir till en gigantisk livmoder. Mot slutet av filmen flyter kameran igenom ett landskap fyllt av rök och blod. Ljudet tappar diskant och känslan av realism går förlorad. En mardrömsaktig tolkning av Lennart Nilssons Ett barn blir till. Sofistikerat och originellt.
Vänta inte längre nu, beställ The Babadook omedelbart, det är nämligen förra årets bästa rysare, skräckfilm, psykologiska drama, vilket som – en framtida klassiker.
Jag tänker på det här när jag änligen tar mig tid att se The Babadook. Jennifer Kents bidrag till skräckhimlen. Filmen som med all rätt hyllats av... alla? Den använder sig nämligen av »rummet« på samma sätt som Inside. Det är inte bara en slumpmässigt vald spelplats, det är en spegelbild av huvudkaraktären Amelias psyke. Och någonstans långt där inne finns »Babadooken«. Själens mörker, alla våra depressioner, den ångest som driver vissa människor till vansinne. Hysteri.
Essie Davis spelar Amelia, en ensamstående mamma som fortfarande sörjer sin mans död. Sonen Samuel känner sig ensam, har problem med att lära känna andra barn, fantiserar mycket kring monster under sängen och tar med sig sin hemgjorda armborst till skolan för att försvara sig – mycket hade kunnat sägas om Samuel, men filmen lägger i stället fokus på mamman och hennes historia. Det är livet i uppförsbacke och bara överlevnad som gäller. Tills boken The Babadook kommer in i deras liv... och allt bara blir ännu värre. Familjetragedin blir sorgligare, än mer skrämmande. Och Samuel försummas ytterligare.
Ändå så presenteras allt till en början som en skräckfilmens ABC-bok.
Allt är så perfekt: Det murriga huset. Den inledande trafikolyckan (minst lika snyggt fotad som de högklassiga bilolyckorna i The Descent och nämnda Inside). Samuels traumatiska uppväxt och familjens isolation. Och – just det, ja – höll ju på att glömma »Babadooken«, denna barnboksgestalt som är värre än alla Freddys och Jasons tillsammans. Han är bara så satans läskig. Inte som figur, eller ny skräckfilmsvillain, utan för att han blottlägger allt som är skört och tunt med deras familj. Om han nu ens finns. The Babadook är smartare än så, det är ingen vanlig skräckfilm, det är en film om skräcken som parasiterar på mänsklig tragik för att blomma ut och bli till verklighet. Mest av allt handlar kanske The Babadook om rädslan för att förlora sitt barn, eller sig själv.
Här ligger ännu en av The Babadooks styrkor: skräcksocialrealism, ett barn med problem omhändertas av en mamma med ännu större problem – besök hos rektorn, socialtjänsten och allt vad det nu innebär. En blandning av det värsta ur Mike Leighs filmer och det bästa från Huset som Gud glömde. Det är plågsamt att se barn fara illa. Speciellt i det här fallet när man inte bara kan avfärda det hela som en löjlig skräckfilm med monster i garderoben och allt det där. I The Babadook är monstret ogreppbart, men ändå förstår man varifrån det kommer: från människors mardrömmar. Likt Freddy Kreuger från Terror på Elm Street äter det hopplöshet och förkroppsligas av rädsla.
Det är psykisk terror när den är som allra mest nervslitande. Här finns ett par humoristiska scener som lättar upp stämningen en aning mellan all skräck, men annars är det mörker från första rutan liknande det från en annan av förra årets bästa filmer, The Canal, Ivan Kavanaghs otäcka film där spöken och ett olycksdrabbat hus får skulden för det mesta. Men där det – med all säkerhet – egentligen handlar om hatet och avundsjukan huvudpersonen känner inför sin hustrus otrohet.
Dags för sammanfattning. Någon gång per år kommer det en film som i stort sett alla hyllar. Förra året var det The Babadook. Ni har säkert som jag hört talas om den, men avvaktat. Det blir ju lätt så med alla dessa filmer man bara måste se. Säkra kort som man lika gärna kan vänta ett tag med. Eller hur? Men vänta inte längre nu, beställ The Babadook omedelbart, det är nämligen förra årets bästa rysare, skräckfilm, psykologiska drama, vilket som. Det är en framtida klassiker av samma slag som Repulsion. Rosemary's Baby eller varför inte Sinister. Hederlig analog skräck som tar över din kropp och vägrar släppa greppet förrän den är slut, om ens där, förresten – jag rekommenderar ett köp av en bra sänglampa, av ljusrörsslag, innan tittning.
The Babadook har svensk biopremiär i dag och brittisk dvd-release på måndag. Svenskt dvd-släpp i mars.
