När TVdags Johan Sjöstrand hade flyttat till Kalifornien och blivit med amerikansk tv kände han efter en tid ett behov av att diskutera tv-mediets framtid utifrån streamingbox-utbudet: Apple TV, Amazon Fire TV, Roku, Android TV och Chromecast – vilka är något att ha och vart är de på väg? Johan anropade Daniel Åberg på Facebookchatten.

Tryck på mikrofonknappen på fjärren, säg vad du är ute efter och få sökresultat som en lista på skärmen – bara att klicka på den du vill ha. Funkar perfekt i 90 procent av fallen.

Daniel: Okej, vi kör – börja med att berätta om hur din setup i San Francisco ser ut, vilka prylar använder du för att se på tv där och vad ser du?

Johan: Här borta är det ju lite lekstuga för en tv-tittare. Jag har just nu fyra grejer inkopplade till tvn. En X1 som är Comcasts digitallåda för vanlig tv-tv, en Roku-stick, en Amazon Fire TV samt en Apple TV som jag med VPN lurar att tro att den är i Sverige så vi kan se SVT:s och TV4:s Play-tjänster smidigt. Jag har en Chromecast också men HDMI-ingångarna på tv:n räcker inte till. Jag skulle nog å andra sidan inte använda den även om det fanns plats för den.

Daniel: Vilken av prylarna använder du mest då?

Johan: Amazon Fire TV. Jag är Prime-medlem och använder deras Instant Video-tjänst flitigt, och jag kör Netflix- och Plex-apparna på Fire TVn också. De har även en HBO-app men Amazon har inte lyckats bli kompisar med Comcast så den kan jag inte aktivera. Här i USA funkar det ju inte som med HBO Nordic i Sverige, att man enbart kan abonnera på deras streamingtjänst (även om det ska vara på gång), utan man måste ha kanalen i sitt kabelutbud och därutöver måste kabeloperatören och den som tillhandahåller app-tjänsten ha ett avtal, och det har inte Amazon och Comcast. Så för att kunna använda HBO Go köpte jag en Roku stick, de har avtal med Comcast. Det är en jävla soppa, det där…

Daniel: Men gör inte det att Amazon Fire TV blir rätt rumphuggen i det avseendet? Har inte i princip alla i USA Comcast som kabeloperatör, de är väl som ett Comhem på steroider?

Johan: De är ju klart störst. Men sedan finns Time Warner och Cox Cable också som är rätt stora, och en del mindre. Men i San Francisco finns enbart Comcast som kabelleverantör såvitt jag vet.

Daniel: Comcast försöker väl dessutom köpa Time Warner så att de i princip får monopol? Eller gå ihop med, i alla fall?

Johan: Ja, jag har läst det. De är väl generellt rätt onda när det kommer till frågor som nätneutralitet också. Men vad ska man göra man när man vill se The Good Wife live på söndagskvällarna?

Daniel: Sant.

Johan: Hur som helst tycker jag väldigt mycket om Amazon Fire TV, den har potential att bli stor här i USA. Den finns i två storlekar, en låda och en sticka likt Google Chromecast. Stickan kostar bara runt 40 dollar så den har blivit Amazons mest sålda hårdvara hittills. Skillnaden mot Chromecast är att den har ett interface och en fjärrkontroll. Utanför USA blir det nog svårare, Prime är en sorts lojalitetsklubb för 99 dollar per år som Amazon har, där man får gratis frakt på alla varor, tillgång till streamingtjänsten, man får låna vissa e-böcker gratis och en del andra grejer. Utomlands skulle de väl få skippa leveransdealen.

Daniel: Jag har också Prime-konto, och det är ju i princip bara för att få tillgång till videotjänsten. Men fjärrkontroll, som du nyss nämnde, hur ser du på vikten av en sådan? Jag tycker nog trots allt att en fjärr är bra, särskilt nu som småbarnsförälder tycker jag att det är meckigt att hålla på och fixa med Airplay och att »casta« grejer från ipadar och liknande. Med fjärren rattar vår snart femårige son våra prylar rätt så bra på egen hand, men det blir lite för komplicerat att hålla på med Airplay.

Johan: Jag tror fjärrkontrollen har ett långt liv kvar. Vem vill leta efter sin iPhone, låsa upp skärmen, navigera till rätt app och sedan trixa på en skärm? Däremot tror jag fjärrkontrollen kan ta sig nya former och uttryck. En startup här som heter Fan TV byggde en intressant tv-låda som senare blev uppköpt. Deras fjärrkontroll var hundra procent touch och det resulterade i ett intressant interface:

Daniel: Vår nya tv har faktiskt en småintressant fjärr. Det är en Samsung från i fjol, och den kom med två fjärrar, en traditionell och en liten med ett minimalt (well, allt är ju relativt) antal knappar, som förvandlas till en sorts laserpekare när man vilar tummen mot ett touchinterface i mitten. Det gör att den funkar lite som en stadigare Wii-kontroll.

Johan: Ja, jag har sett den. Intressant variant och det är kul att de försöker.

Daniel: Jag blev faktiskt positivt överraskad av den här tvn. Jag brukar inte vara sen att håna »smart-tv«, men de har faktiskt kommit en bit nu. Jag kör Netflix, Viaplay, Filmnet, HBO Nordic, Magine, Spotify och några till appar som jag inte minns i detta nu direkt från tvn. Hade de SVT Play också så skulle jag nästan inte behöva använda Apple TVn längre… bortsett från att komma åt alla filmer jag har rippat själv, i synnerhet vårt enorma bibliotek av rippade barn-dvd:er.

Johan: Men står du ut med interfacet? Det är ju inte direkt Apple-designers som jobbar på Samsung.

Daniel: Nej, men de har blivit bättre. På den lilla fjärren finns en knapp som heter Smart Hub, och klickar man på den så kommer det upp en menylist i botten av skärmen i vilken man kan placera sina favorit-appar. Så från avstängd tv till att vara inne i Netflix tar det nu bara tre klick. Plus att de har börjat sätta in vettiga processorer i tv-apparaterna också, så den är i alla fall lika rapp som en Apple TV. Fast en del appar är rätt buggiga, Filmnet till exempel funkar mycket sämre i tv:ns app än om jag startar programmen i deras Iphone-app och castar till tv:n.

Johan: Ja, men jag tror nog ändå inte på smart-tv som koncept. Folk köper tv för sällan så tekniken blir snabbt daterad.

Daniel: Absolut, men jag tror att tv-tillverkarna själva börjar inse det, de har ju börjat experimentera med egna boxar nu. Vi köpte ingen sådan, men Samsung har exempelvis lanserat något de kallar One Connect, där smart-tv-funktionerna sitter i en separat box som enklare ska kunna uppdateras eller bytas ut. Den funkar också som en sladd-hub, man kopplar in alla sina externa enheter i den och så går det bara en sladd upp till tvn. Rätt praktiskt om man vill slippa dra en sladdhärva upp till sin vägghängda tv.

Johan: Också ett tecken på att de som tror att Apple ska lansera en tv-tv är helt ute och cyklar. Deras modell är ju att sälja uppgraderade varianter till samma kunder varje eller vartannat år. Vem köper en ny tv varje år?

Daniel: Ja, håller med. Det vore helt vansinnigt av dem att sälja en egen tv.

Johan: Apple måste för den delen verkligen leverera med sin nästa tv-lösning. Här i USA säljer Roku bra många fler tv-lådor än vad Apple gör nu.

Daniel: Från den svenska horisonten – och från den breda massans perspektiv – tycker jag dock inte att Apple TV saknar så mycket i nuläget. Det finns ju inget annat här. Och i och med att de har börjat öppna upp för en del svenska appar så har ju användbarheten ökat kraftigt. Skulle bara Viaplay och HBO Nordic kamma sig och få in appar i den så skulle jag i stort vara nöjd.

Johan: Jo, kanske det, men i branschen i stort ligger de efter nu. Nu kommer ju Google med Nexus Player (Android TV) också. Chromecast var bara uppvärmning. Nexus Player är för övrigt extremt lik Amazon Fire TV, från funktioner till industridesignen, deras fjärrar ser i princip likadana ut.

Daniel: Vad har de som inte Apple TV har då?

Johan: Båda har en appstore. Båda kan man spela androidbaserade spel på (de du köper i Google Play) och man kan köpa game controllers till båda. Jag är ingen gamer själv men har ändå testat det på Fire TV, och det är kul för billig casual gaming. Båda har röststyrning i fjärrkontrollen. Sedan erbjuder de även ett billigare alternativ i form av en HDMI-sticka likt Chromecast fast med fjärrkontroll och ett TV-interface. Väldigt intressant utveckling för vem vill egentligen ha en box med en massa sladdar? Roku står ensam med ett sök som söker innehållet i alla deras 1 700 appar. Smidigt om man är ute efter en speciell film men inte vet var den finns. Antagligen bara en tidsfråga tills det kommer till Fire TV och Android TV.

Daniel: Självklart måste Apple förbättra sin pryl inom en någorlunda snar framtid, men jag tror att tåget står kvar på stationen ett tag till. Det känns ändå som att det är en bit kvar tills den riktigt breda massan hakar på. Och väldigt få har klippt av sin kabel-tv-sladd än.

Johan: Jag tror att Apple kommer att leverera på en del av det jag skrev ovan. Men de behöver något extra för att stå ut.

Daniel: Behöver de verkligen det? Behöver de inte bara göra det de andra gör fast leverera en lösning som funkar väldigt enkelt och utan strul?

Johan: Behöver och behöver. Det vore väl strategiskt bra för dem att få ut en appstore i alla fall. De har ju till exempel en enorm potential för spel. Sedan måste de komma med en bättre lösning för sök. Varje produktkategori som Apple har gett sig in i har de ju också lanserat en »ny« interaktionsmodell för – mus för datorer och touch för telefoner. Efter att ha kört Fire TV ett tag är jag övertygad om att röststyrningen blir viktig.

Daniel: Ja, jag tror också att de har en Siri-lösning på gång för sök. Jag tror att det är två saker som får dem att dra ut på lanseringen av den här iPrylen – dels är det rättighetsstrul, de vill inte släppa nästa generations Apple TV förrän de får tillgång till en vettig mängd innehåll som de kan paketera på det sätt de önskar. Det är nog ett jätteproblem för dem, för tv- och kanske framför allt kabeloperatörerna är livrädda för att låta Apple rita om kartan på det sätt de gjorde när de fick med skivbolagen på tåget gällande Itunes Store. Sedan tror jag att det andra är att de inte är nöjda med hur deras röstsökning fungerar ännu. Jag har väldigt svårt att se att deras lösning skulle innebära att man pratar in i en mikrofon på en fjärris eller på mobilen, de skulle tycka att det är för töntigt. Så de måste få någon sorts übersmart »Hey Siri«- eller »OK Google«-grej att funka i ett stimmigt vardagsrum där folk pratar i munnen på varandra, och som dessutom inte triggas av att någon i tv-sändningen man tittar på säger typ »Hey Siri, let's watch Dora the Explorer« och så sitter man där med ett barnprogram på Netflix rullande innan man ens förstår vad som hände.

Johan: Det skulle inte förvåna mig om Apple sitter och försöker ge sig på linjär-tv också, någon sorts lösning där operatörerna implementeras. Men det är väl som du skriver en rejäl balansgång för kabeloperatörerna, så att det inte blir till en mardröm för dem om Apple får all makt.

Daniel: Det har ju förekommit rykten om att de sitter i sådana förhandlingar. Men nu häromdagen kom uppgifter från Re/Code som gjorde gällande att de försöker bygga en sorts plocka russinen ur kakan-tjänst, där de ska erbjuda utvalda program från produktionsbolagen i egna paket och på det sättet gå runt kabeloperatörerna. Men vem vet, det känns som att den där typen av rykten gällande förhandlingar mellan Apple och tv-bolagen dyker upp med jämna mellanrum, och det är alltid samtal i »very early stages«. Det verkar vara en otroligt svår bransch att revolutionera eller ens lite försiktigt förändra, det där.

Johan: För att återanvända till röststyrning så har jag använt det ett tag här nu, främst för Fire TV. Jag tycker att det är superskönt att slippa söka med onscreen keyboard. Man trycker på mikrofonknappen på fjärren, säger vad man är ute efter och så får man sökresultat som en lista på skärmen och det är bara att klicka på den man vill ha. Funkar otroligt smidigt i ungefär 90 procent av fallen, riktigt bra rösttolk faktiskt. Problemet är att de inte har implementerat global sök i alla appar bara...

Daniel: Det finns en röstsöksfunktion på vår Samsung-tv också, men jag har ärligt talat inte försökt mig på att testa det så mycket, jag gjorde några försök första kvällen, men efter att ha blivit utskrattad av min hustru lade jag av.

Johan: Jag tror att pinsamheten man känner i Sverige också påverkas av att man i regel måste söka på engelska och det känns lite fånigt.

Daniel: Det tror jag du har rätt i. De gånger jag har använt mig av Siri i mobilen tycker jag att det känns extremt fjantigt att ge den kommandon på engelska, till och med när jag sitter själv.

Johan: Jag tror att hemligenheten för ett bra tv-interface är bekvämlighet och det gamla dammiga ordet tillbakalutad. Man vill inte behöva hålla på och »fippla« för mycket. Jag tror också att det är därför som Chromecast inte är en sådan framgångssaga som folk tror, användningen bland användare går ner, folk vill ha ett tv-interface och fjärrkontroll.

Daniel: Vad tror du – kommer de här burkarna att få in det vanliga tv-utbudet på några års sikt?

Johan: Det vore ju såklart bra om linjär-tv vore en funktion, men vägen dit är nog lång och snårig för de stora tillverkarna. Tidigare nämna Fan TV är faktiskt en hybrid av tv-tv och ondemand och säljs just nu av Time Warner. Dessutom tror jag inte att vi ska glömma att de mest använda ondemand-tjänsterna i dag är de som operatörer som Telia, Tele 2 och Comhem erbjuder själva, just eftersom de bundlas med linjär-tv.

Daniel: Jag får erkänna att jag blev helt chockad när jag var hemma hos min pappa för några veckor sedan – min son började tjoa om någon Barnkanalen-serie han ville kolla på som hade sänts tidigare på kvällen, och då gick hans farfar in i några menyer på sin digitalbox och klickade raskt fram det via den inbyggda SVTr-tjänsten, som jag i min ignorans inte ens visste om att den existerade.

Johan: Jag har ju tidigare jobbat med en svensk tv-leverantör och deras lösning. De har enorm räckvidd för de här tjänsterna.

Daniel: Ja, och själv sitter man där med sina okodade frikanaler och tror att man är så jävla high tech bara för att man klippt kabelabonnemanget och har ett gäng specialboxar under tv:n i stället. Där fick man så man teg.

Vad tror ni läsare? Har Apple en box av guds nåde på gång? Eller är det en annan tillverkare som sitter med trumf på hand? Vill vi ens ha en sådan här låda eller är linjär kabel-tv av klassiskt snitt fortfarande the shit?

Inte sedan Stephen Colbert började bli varm i kläderna, några veckor in i The Colbert Reports förstasäsong på senhösten 2005, har den amerikanska politiska satir-talkshowen fått en sådan välbehövlig uppdatering som av The Nightly Show with Larry Wilmore – programmet som tagit över The Colbert Report-spoten i Comedy Central-tablån, fyra kvällar i veckan, måndagar till torsdagar.

Nu får vi personen i stället för personan Larry Wilmore.Tyngden bakom orden och utstrålningen är lika sant mänsklig som smart manusförfattad.

Wilmore känner vi igen från The Daily Show, där hans persona som »senior black correspondent« var rätt begränsad – enkom framställd i typiska treminuters bordssamtal med Jon Stewart, och med den där typiska, endimensionellt meta-bakvända ironin som är ett Daily Show-trademark.

Nu får vi personen i stället för personan. Larry Wilmore är ofta ute efter samma typ av poänger i samma typ av frågor, men tyngden bakom orden och utstrålningen är lika sant mänsklig som smart manusförfattad.

Och i motsats till The Daily Show, där jag i regel brukar hoppa över hela det avslutande intervjusegmentet, är det i The Nightly Show samtalet som är den största upplevelsen.

För det första är Larry Wilmore en bättre samtalsledare än den alltför omständligt formulerande Jon Stewart. För det andra är formatet med fyra rundabordsdeltagare mycket bättre än Stewarts one-on-one.

Och framför allt lyckas Wilmore märkligt perfekt med balansen mellan humor och största allvar varenda kväll medan Stewart antingen är småtråkigt seriös eller humorpolare-screwball.

Mixen av paneldeltagare hos Wilmore är nämligen suveränt handplockad utifrån både just samtalsämnet (som givetvis alltid är politiskt seriöst) och humor-kontra-allvar-ekvationen; och Wilmore lyckas smidigt växla mellan stenhårt allvar och mjuk humor, och mellan mjukt allvar och stenhård humor, när han leder interaktionen mellan politiker och komiker, aktivister och artister, läkare och lekmän.

Det enda som avhållit mig från att skriva detta lite tidigare är att mångfalden i Wilmores paneler bara gällt kulturell bakgrund och inte i fråga om kön – männen har varit nästan lika dominerande här som hos Real Time with Bill Maher. Men eftersom det är så uppenbart att The Nightly Show har mångfald i ryggmärgen har jag haft på känn att de tänkt på detta, och i senaste programmet såg vi äntligen något jag är övertygad om att vi kommer att få se oftare framöver, en kvinnlig övervikt i panelen:

Detta är något vi aldrig sett hos Bill Maher, något jag inte kan påminna mig ha sett i någon likande show tidigare överhuvudtaget. Ja, så extremt illa är det, och just därför är detta en så viktig sak – USA ligger långt efter Sverige i fråga om kvinnlig representation och obrutna rader av manskostymer är fortfarande mer regel än undantag.

Enda svagheten tycker jag är uppställningen av fasta contributors – Mike Yard är sävligt enahanda, och jag undrar om de sparkat Shenaz Treasury? Hon var så katastrofalt usel i de första två programmen att Wilmore knappt kunde dölja sitt missnöje, och har inte setts till alls efter det… medan Yard varit med var och varannan dag.

The Nightly Show är inte bara den bästa politiska satir-talkshowen just nu, den är även den mest seriösa och mest moderna. The Colbert Report kunde inte ha fått en värdigare efterträdare.

Kjells topp-10

1. The Nightly Show with Larry Wilmore (Comedy Central)
2. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
3. Blå ögon (SVT)
4. Empire (Fox)
5. The Americans (FX)
6. Nashville (ABC)
7. Banana (Channel 4)
8. Fortitude (Sky Atlantic)
9. Charlie Brooker’s Weeply Wipe (BBC)
10. Cucumber (Channel 4)

Patriks topp-10

1. Valid Love (tvN/Viki)
2. The Americans (FX)
3. Broad City (Comedy Central)
4. It's Always Sunny in Philadelphia (FX)
5. Hyde, Jekyll, Me (SBS/Viki)
6. Jane the Virgin (CW)
7. På spåret (SVT)
8. Agent Carter (ABC)
9. Healer (KBS/Viki)
10. Parks and Recreation (NBC/C more)

Idas topp-5

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. Mr Selfridge (PBS)
3. Togetherness (HBO Nordic)
4. Face Off (Syfy)
5. Agent Carter (ABC)

Saras topp-10

1. The Walking Dead (AMC)
2. Parks and Recreation (NBC/C More)
3. Lyckliga gatan (TV4)
4. The Voice UK (BBC)
5. Hela England bakar (Sjuan)
6. The Graham Norton Show (BBC Entertainment)
7. Face Off (Syfy)
8. American Idol (Fox)
9. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)
10. Ninja Warrior Sverige (Kanal 5)

Blomdahls topp-5

1. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
2. Street Art Throwdown (Oxygen)
3. Sveriges mästerkock (TV4)
4. The Americans (FX)
5. Black Sails (Starz/HBO Nordic)

Nedräkningen har börjat till Alla hjärtans dag. »Yey!« ropar jag och lever ut romcomfäblessen lite extra. Jag har alltid varit svag för kärleksfilmerna, men det senaste året har det eskalerat.

När vi är i som mest behov av lite kärlek har de romantiska komedierna gett oss den tröst vi längtat efter.

Söndagar har i vanliga fall en obekväm förmåga att kännas som ett svart hål. En mörk kraft som slukar all materia i sin närhet. Lika sliten som Batman efter en rond mot Bane ramlar en ur sängen med en unken smak av nikotin och mimosas i munnen. Hjärnan är fortfarande så slirig att bara tanken på att se en repris av Family Guy på TV6 blir lika intellektuellt krävande som sätta sig ner för att slutligen knäcka nöten Pi.

I detta tröstlösa tillstånd har en av de finaste traditioner jag varit med om växt fram; likt en ensam maskros som ur ingenstans bryter sig igenom astfalten och blommar på riksväg 90 har romcomsöndagen fötts. När vi är i som mest behov av lite kärlek har de romantiska komedierna gett oss den tröst vi längtat efter – och i genren har Claudette Colberts flykt från bröllopet i It Happened One Night och Meg Ryans pling i mejlkorgen i You’ve Got Mail en lika självklar plats. Eller ungdomens livstörst stöpt i tumblr-estitik – med fester, kyssar och golv med tomma flaskor  billigt vin – som är svår att avgöra om det finns en viss ironi inblandat eller bara är blinkningar till Harmony Korine.

I ett amerikanskt såpaklimat, som till största del består av invanda traditioner och pompös dramaturgi, blir den första bögkyssen något extra.

För i film har det inte gått någon nöd på översvallande romantiska gester. När det dessutom under de senaste åren presenterats allt fler renodlade romcom-serier i tv – som A to Z, Manhattan Love Story och Dates – har jag slukat allt. Mycket har dock visat sig vara besvikelser. För ofta är det på tv precis som med maskrosen på motorvägen: som finast är kärleken när den kommer från ingenstans.

Precis så är det med kyssen mellan Noah och Luke i As the World Turns. I ett amerikanskt såpaklimat, som till största del består av invanda traditioner och pompös dramaturgi, blir den första bögkyssen något extra.

Tv-såpor har historisk haft en stor betydelse för sin publik. Sättet som de sänds på, ständigt närvarande i publikens liv, har gjort att de varit med och format en världsbild för många. Hemmafruar har reflekterat över könsrollerna som gestaltas i förhållande till sina egna liv – och det har getts utrymme att problematisera kulturkrockar någonstans mellan kärlekstrianglarna.

As the World Turns har visats i amerikansk tv sedan 1956 (till 2010, bara Guiding Light har gått längre). Bögkyssen fick vi dock först 2007. Vid den tidpunkten – och inte mindre nu – hade den här typen av såpor stora problem med att locka tittare. De flesta av oss, som inte var på plats för att i förstapersonsperspektiv kunna vittna om bronsåldern, väljer i regel andra saker att titta på helt enkelt. Men redan dagen efter att episoden sänts så låg klippet uppe på Youtube som ett av de mest visade i världen. Såpan som vi traditionellt känner den kanske inte fick någon renässans... men en bra kyss, det är det.

Podcast om ögonblicket:

Denna vecka har The Voice UK och The Voice of Ireland fortsatt med auditions, medan American Idol har påbörjat sin Hollywood week där deltagarna får sjunga i grupp. Jag har aldrig riktigt förstått poängen med dessa gruppövningar då det är en tävling för soloartister, men jag antar att det ger det vanliga dramat med smågnabb, egon och de som inte klarar av pressen och svimmar.

American Idol

Jax

Jag tycker att hon är grym. Och hon överraskar ständigt. Hoppas hon fortsätter så.

Reno Anoa'i

Jag tycker att hans ton är fantastiskt behaglig och att det finns något effortless över honom som jag diggar mycket.

Shi Scott. Adam Ezegelian. Big Ron. Andrew Bloom

Jag skiter i grabbarna, jag tycker Shi är en stjärna med en fantastiskt cool men ändå kommersiell röst.

The Voice UK

Karis Thomas: Right to Be Wrong

Wow! 16-årig ensamstående mamma med en fantastisk röst. Hon är en blivande superstar. Amy Winehouse ler från himlen.

Vikresh Champaneri: Hometown Glory

Åh, jag älskar djupet och mörkret i rösten. Samtidigt finns det något opolerat som med lite hjälp kan bli ännu bättre.

The Voice of Ireland

Ashley Loftus: The Blowers Daughter

Hon har en underbar ton, så behaglig och lugnande. Så vackert då hon verkligen menar det hon sjunger.

Emma Humber: This Woman's Work

Lite vingligt, men grunden är bra och intressant och det känns som att hon kan överraska.

Kate Purcell: We Found Love

Att göra om Rihannas låt till en irländsk folksång är både coolt och smart. Jag älskar det.

Niall O'Halloran: Lay Me Down

Det här kan mycket väl vara slutvinnaren. Imponerande röst, men han behöver visa mer individualitet.

För bara några få år sedan beklagade vi svensk drama-tv och sneglade avundsjukt och uppskattande mot Danmark och framför allt Forbrydelsen, en av de allra starkaste kriminalserier som gjorts och på en nivå som kändes omöjlig i det svenska produktionsklimatet.

Om ni tyckt att det politiska spelet spretat för långt bort från terrorstoryn så lär ni ändra er i kväll – finalen är mer än en aha-upplevelse, det är en aha-kick!

Men det svängde märkligt fort. I dag har det danska dramat gått i stå, nästan symboliskt markerat av hur de senaste säsongerna av Borgen och nu även Arvingarna träffat snett, samtidigt som det svenska tv-dramat står på tröskeln till ett stort internationellt genombrott. Bron var förstås en isbrytare, men det senaste året har den akterseglats av långt starkare, mer unika, och inte minst modernare serier. Vi har ju följt framgångsvågen världen över för Johan Rencks och Oskar Söderlunds Ettor & nollor ett tag nu; Jakob Ströms och Felix Herngrens Torpederna var en nyskapade sensation; och snart kommer Jordskott som redan fått de internationella inköparna att ställa sig i kö.

Men allra vassast är Blå ögon av Miss Kicki-mansuförfattaren Alex Haridi – en hisnande rik dramaserie som varvar hårdspänd politisk konspiration och inhemsk terrorism med psykologiskt relationsdrama på flera nivåer som ändå aldrig faller ur spänningsramen. Och om ni tyckt att det politiska spelet spretat för långt bort från terrorstoryn så lär ni ändra er i kväll – finalen är mer än en aha-upplevelse, det är en aha-kick! Inte minst fulländas känslan man haft sedan starten att Alex Haridi haft Nostradamus-blick för hur det svenska politiska landskapet skulle gestalta sig ett år efter att han byggde upp storyn…

Här är ett stenhårt – spoilerfritt – förhandsklipp från kvällens final:

Det allra bästa med finalavsnittet är något som andra kanske retar sig på – min fru gjorde det i alla fall, när vi såg förhandsvisningen tillsammans. För mig är det snarare den avgörande byggstenen i det svenska tv-dramats nya, stora framgångsvåg. Jag säger inte vad det handlar om, för då blir ni garanterat arga på mig. Men vi kan väl ta det i kommentarerna efteråt?

Detta hände i förra avsnittet:

Blå ögon episod 10 sänds på SVT1 i kväll kl 21. 

Denna vecka är det två premiärer, en romcom med Tre män och en baby-vibbar samt en kortare miniserie om den (för svenskar ändå orelaterbara?) press som föräldrar står inför att skicka sina barn till ett prestigeuniversitet i utbildningsbesatta Sydkorea.

Fool's Love

Genre: Romans, komedi, drama.
Handling: Den timide Kang Ho-gu får plötsligt någon annans barn på halsen, samtidigt som han försöker bekänna sina känslor för den högfärdiga simstjärnan Do Do-hee.
I huvudrollerna: UEE, Choi Woo-shik, Seulong, Lee Soo-kyung.
Manus: Yoon Nan-joong, efter webserien Fool's Love av Yoon Hyun-sook.
Regi: Pyo Min-soo.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje måndag och tisdag; 16 avsnitt.
Premiär: 9 februari.
Internationell visning: Kommer visas exklusivt på DramaFever, VPN nödvändigt.

Thank You, My Son

Genre: Komedi, drama.
Handling: Jang Shi-woo kommer inte in på något universitet, vilket ställer till kaos i hans familj.
I huvudrollerna: Lee Dae-yeon, Yoon Yoo-sun, Ahn Jae-min, Choi Jin-ho, Lee Ah-hyun, Lee Jung-shin, Kim Ji-young.
Manus: Yoo Hyun-mi.
Regi: Go Young-tak.
Sändning: Ett timslångt avsnitt på onsdag och torsdag; 2 avsnitt.
Premiär: 11 februari.
Internationell visning: Kommer troligen läggas upp på KBS Worlds YouTube-sida den 26 och 27 februari.

Martin: SVT:s program Husdrömmar är tillbaka med en ny säsong. Precis som tidigare besöker Pernilla Månsson Colt och Gert Wingårdh olika husbyggare runtom i landet – södra Sverige dominerar, antagligen på grund av att det är en SVT Malmö-produktion – som fått för sig att skapa sitt drömboende, antingen genom att bygga nytt från grunden eller genom att totaltokrenovera en gammal kåk.

Fokus ligger såväl på själva bygget som på människorna ansvariga för det. Vad är det för drivkrafter som ligger bakom den här typen av oftast spektakulära, tidskrävande och mastiga projekt, som dessutom tenderar att slita på både ekonomi och relationer? Går det någonsin att gå i hamn med ett drömhus?

Kanske det kan bli ett nytt realityprogram? Ta tio svinlyckliga par, de måste bygga varsitt drömhus, så får vi se om relationen pallar!

I kvällens andra avsnitt stiftar vi bekantskap med ett nytt bygge, men i säsongspremiären förra veckan gjorde Pernilla och Gert återbesök hos ett antal personer från förra säsongen, för att följa upp hur det hade gått sedan sist. Det var en blandad kompott av kraschade förhållanden, ännu pågående byggen och nöjda husägare – kaos och harmoni om vartannat.

Men innan vi går in på detaljer så kanske vi kan reda ut vår egen inställning till det här med husköp, byggen, renoveringar och annat. Vi bor i lägenhet bägge två, ingen av oss har någonsin ägt hus, även om vi är uppvuxna i villa. Men går du i hemlighet och suktar efter ett fallfärdigt ruckel som du med blod, svett, tårar och bygglov kan göra om till en drömkåk, Ida?

Ida: Jag kan skrika ut ett stort rungande NEJ! på den frågan. Det är lustigt att du frågade om vi skulle skriva tillsammans om Husdrömmar, för hittills i mitt liv har jag lyckats undvika allt som har med bygg/renovering att göra som pesten. Det finns helt enkelt inget tråkigare ämne. Jo, prata drömmar, tossiga saker barn har gjort samt folks kommande New York-resor, det är tristare, men annars är »jag funderar på att göra om mitt kök!« så vansinnigt snarktråkigt.

Förra veckans säsongspremiär av Husdrömmar handlade ju om återbesök, och märkte du bristen på lycka? Noterade du kanske i stället all ångest, missnöje, separation och »ja, vi är ju fortfarande inte klara…«?

Så kom den dagen jag upptäckte att mitt egna lilla badrum höll på att ruttna totalt... Jag lyckades dra på det i två år innan renoveringen satte i gång, och det gick precis som i mina mardrömmar med fel, bråk med firma och så vidare, och nu sitter jag där själv som en parodi på i-landsproblem: »herregud, hantverkare är liksom de värsta, alltid så himla mycket problem!« Gah! Medelklassångesten dödar mig bara jag tänker på det.

Men det har varit, och är, en mardröm. Hur man kan vilja bygga ett hus från grunden är en gåta! Förra veckans säsongspremiär av Husdrömmar handlade ju om återbesök, och märkte du bristen på lycka? Noterade du kanske i stället all ångest, missnöje, separation och »ja, vi är ju fortfarande inte klara…«?

Paret som skulle vara så andliga och bombarderade hela sitt hus med buddistiska symboler – är inte en poäng med buddismen att man ska göra sig av med ägodelar för att bli fri?

Det mest intressanta var när Gert (han var trevlig!) sa att det man fick lära sig på arkitekthögskolan (han uttalade det med sådant där hårt »k« i »arkitekt« hörde jag – ständigt osäker på uttal!) var att nio av tio par som skulle bygga eget hus slutade i skilsmässa. Kanske det kan bli ett nytt realityprogram? Ta tio svinlyckliga par, de måste bygga varsitt drömhus, så får vi se om relationen pallar!

Vad säger du, skulle du våga sätta din relation på prov för ett jättestort jättekonstigt hus med asymmetriska fönster, gigantiska soffor och obligatoriska mäklarskålar med äpplen, citroner och savojkål i?

Martin: Nej, jag tycker också det är något av en gåta, även om jag såklart kan romantisera om att bo i ett hus – tills jag ser allt slit framför mig. Det här med att ett hus aldrig riktigt är klart utan ett ständigt pågående projekt gör den här kontrollmänniskan väldigt nervös. Nu är jag förvisso en person som är så ohändig att det typ börjar brinna när jag försöker slå i en spik, så det finns liksom varken drivkraft eller kunskap att bygga något – snarare rädsla. (Föreställer mig nu att alla husägande TVdags-läsare sliter sitt hår i frustration över att två storstadsbor med husfobi skriver om Husdrömmar.)

Jag tillåter mig ändå att bli provocerad – inte nödvändigtvis av människorna som bor i dessa hus utan av vår samtid och hur den kultiverar drömmen om Det Perfekta Livet.

Men programmet får mig att tänka på det där med bostadsdrömmar i allmänhet, alltså bortom det här med frågan att bo i hus eller lägenhet. Och jag undrar hur det ligger till med folks förväntningar och krav på sina bostäder. Det må vara så att Husdrömmar valt ut (eller hur det nu gått till) byggen som är ovanligt stora, lyxiga eller unika – det ingår väl i drömhuskonceptet, antar jag – men jag kan inte låta bli att tänka: vad är det vi/ni/folk drömmer om egentligen? När är vi nöjda? Hur stort måste huset vara? Hur »unikt«?

Paret som planerade en 600 kvadratmeter stor villa för sig och sina två barn och sedan separerade innan den var färdigbyggd – varför inte 800 kvadrat, om ni nu ändå tar i? Eller hade ni kanske klarat er på ynka 300? Och nu står den frånskilde mannen i en supercharmig liten villa, byggd 1908, och är typ skamsen för att den inte är sådär gigantisk som det förra huset – men not to worry, han planerar att superrenovera den och sälja den dyrt. Viktigast? Att det blir en pool. Det är det absolut viktigaste för barnen.

Jag ska inte bli Nina Björk här och börja prata om skitdrömmar, jag vill inte heller raljera över folks smak och stil, alla får naturligtvis göra som de vill. Men jag tillåter mig ändå att bli provocerad – inte nödvändigtvis av människorna som bor i dessa hus utan av vår samtid och hur den kultiverar drömmen om Det Perfekta Livet. Och då är det egentligen bättre att flytta fokus från drömmarna själva till producenterna av programmet. För vilken syn på boende, vilka värderingar, ideal och drömmar är det som egentligen förmedlas i programmet? Jag tycker det är värt att fundera på.

Jag är förvånad, är det den här typen av hus svenska folket drömmer om? Vad hände med Den Lilla Röda Stugan?

Ida: Jag förstår vad du menar. När äktenskapet gick i kras och tiorumsvillan inte blev av och snubben suckar och säger att »det värsta... det värsta är att ungarna inte fick en pool som de blivit lovade«. Minns du det paret som skulle vara så andliga och härliga som bombarderade hela sitt hus med olika buddistiska symboler och buddor i lera – är inte en stor poäng med buddismen att man ska göra sig av med ägodelar för att bli fri? Allt var så stort och bombastiskt. Jag är förvånad, är det den här typen av hus svenska folket drömmer om? Vad hände med Den Lilla Röda Stugan?

(Och vad menas egentligen med det här »arkitektritad«, det har jag undrat över så länge. Är inte alla hus ritade av en arkitekt? Vem skulle annars ritat? En själv? En funkisgalen apa?)

Men gemensamt för alla de här projekten var ju att de inte var klara, även ett år senare. Jag har en teori här, att sådana där bygg/renoveringsgalningar är som de som börjar tatuera sig – det är ett stort steg första gången, men sedan kan de inte sluta, och vips har det gått överstyr! Större och större hus! Konstigare och konstigare ombyggnationer!  Väggar man tvättar med »olivtvål« för en speciell finish! En miljard sovrum vi inte behöver! Undrar hur det hade sett ut utan Rot-avdraget.

Nej, jag tror jag är mycket mer en Sommartorpet-Ernst-person. Husdrömmar är för mycket lera och kraschade budgetplaner, ångest och meck och saker som går fel. Jag vill ha softat ljus och proffs som kommer in och slöjdar till något på fem minuter, där ingenting går fel.

Du då? Något du gillar med programmet? Inspirerade något dig?

Jag kan bli direkt arg över att saker som ekonomi och pengar knappt berörs eftersom det är en ickefråga i dessa tider då alla bara antas belåna sig upp över öronen och hoppar på den spekulativa bostadskarusellen vare sig de vill eller inte.

Martin: Jag har ett konstigt förhållande till den här typen av program. Jag kan som sagt bli mycket bekymrad över de värderingar som förmedlas i dem, störa mig på det grandiosa och gränslösa, bli direkt arg över att saker som ekonomi och pengar knappt berörs eftersom det är en ickefråga i dessa tider då alla bara antas belåna sig upp över öronen och hoppar på den spekulativa bostadskarusellen vare sig de vill eller inte. Och jag är alltså heller ingen husmänniska och absolut inte händig, så jag får inga käcka renoveringsidéer eller inredningstips från programmen.

Men det finns något enormt lockande att få titta in hos folk, se hur de bor och lever. Inte för att håna eller för att bekräfta min egen förträffliga smak, snarare så finns det något väldigt spännande att se vad folk gör för val, hur de inreder, vad de har på väggarna. Jag älskar att – på behörigt avstånd, såklart – glo in i lägenheter när jag är ute och går, spana lite och fantisera om vilka liv som pågår där inne. På samma sätt som det är lockande att gå på lägenhetsvisningar trots att man älskar sitt eget boende. Det är voyeuren i mig som får sitt lystmäte av de här programmen, tror jag. Och det är nog därför jag i slutändan föredrar program som Husdrömmar framför Sommartorpet.

Husdrömmar sänds på SVT1 i kväll kl 20 och finns även på SVT Play.

Tv-kanalen Bravo, som annars visar enorma mängder reality, har nu gjort sin första (officiellt) manusstyrda serie, Girlfriends' Guide to Divorce. Självhjälpsförfattaren Abby, spelad av Lisa Edelstein och inspirerad av en verklig författare, råkar i ett svagt ögonblick avslöja sanningen bakom sitt på ytan perfekta liv och upptäcker att ärlighet inte alls är den bästa policyn. Som typ alla serier med flera kvinnor i fokus har den jämförts med Sex and the City – och det är inte grundlöst, men samtidigt är den… lite mindre glossig? Eller, inte det heller, för det är glammigt och snyggt och tokigt, samtidigt som det också är mänskligt och lite skavigt. Vilket i och för sig Sex and the City var också. Såatteh. Ja.

Lisa Edelstein har förstås en plats i varje tv-nörds hjärta efter rollgestaltningen som Dr Cuddy under samtliga åtta säsonger av House, och detta är hennes första stora roll efter det, så TVdags ringde nyfiket upp henne för ett samtal inför kvällens Sverigepremiär av Girlfriends' Guide to Divorce.

Varför ville du göra den här rollen?
LE: Jag fick se manuset ungefär en vecka innan serien fick grönt ljus och kände verkligen att jag ville göra den. Jag älskar [manusförfattaren och exekutiva producenten] Marti Noxon, och jag ville få göra något som är både drama och komedi, något roligt och sexigt där jag kunde få använda mer av mig själv än jag gjort innan. Jag kan släppa lös med henne på ett helt annat sätt, och jag får jobba mer med humor.

Om fyra män i samma serie inte kommer överens så är det för att de inte kommer överens, om fyra kvinnor inte gör det så är det för att de är kvinnor.«

Är det annorlunda att spela in en så kvinnofokuserad serie?
LE: Å ena sidan är det roligt för folk kom till inspelningen och ville veta vem som var bitchen. Om fyra män i samma serie inte kommer överens så är det för att de inte kommer överens, om fyra kvinnor inte gör det så är det för att de är kvinnor. Men det är så många fantastiska skådespelarskor i den här serien, och det har varit väldigt kul och givande att spela in. Bravo har varit väldigt stöttande, de hade kunnat vara mycket mer nervösa och petiga men vi har varit deras bebis på något sätt.

(Min kommentar: Janeane Garofalo lämnade serien halvvägs genom säsongen – enligt uppgift mer eller mindre odramatiskt, men vem vet. Trist, tycker jag som alltid vill ha mer Garofalo i mitt liv. Lisa Edelstein hoppas i alla fall att Carrie Fisher får möjlighet att vara med mer i säsong två. »Hon skulle ha varit med mycket mer i den här säsongen men inspelningen av Star Wars tog allt mer tid, så vi fick hela tiden skriva om allt runt henne.«)

När jag började jobba så hade det inte varit möjligt att vara 48 år och spela en romantisk och sexuell huvudroll på det här sättet.«

LE: Men det är också en väldigt spännande förändring som skett nu – när jag började jobba så hade det inte varit möjligt att vara 48 år och spela en romantisk och sexuell huvudroll på det här sättet. Jag är glad för att det har förändrats, både för min skull och för kvinnor i allmänhet. Det är inspirerande men det är ju inte egentligen en ovanlig historia när man väl börjar berätta den.

Det är också kul med responsen vi fått. Det är väldigt många män som tänkt att det inte alls skulle vara för män men som verkligen gillar den, och så måste de sedan vara tydliga med att de är straighta! Men det är också kvinnor i väldigt olika åldrar som ser den, gärna tillsammans.

Det är väldigt många män som tänkt att det inte alls skulle vara för män men som verkligen gillar den, och så måste de sedan vara tydliga med att de är straighta!«

Jag tror att det kan handla om att Abby är både väldigt stark och framgångsrik, och naiv och lite trasig på samma gång. När hennes äktenskap tar slut är det som att hon nästan är tonåring, hon vet inte hur man gör när man dejtar. Alla kan känna så, tror jag, att man har lärt sig mycket saker men är nybörjare på samma gång. Det kan de flesta relatera till.

Ibland behöver ens liv implodera, helt enkelt, när man håller fast vid saker som inte fungerar. Och jag gillar att relationerna i serien är mer komplexa än de kanske verkar till en början – både mellan Abby och Jake och mellan Abby och hennes vänner.

Om du inte får säga Girlfriends' Guide, vad är det bästa du gjort?
Det måste ju förstås vara House. Det var min första långa serie, och den var fantastiskt skriven och en helt unik erfarenhet.

Girlfriend's Guide to Divorce har premiär på TV3 i kväll kl 21.

I en norsk studie som presenterades i höstas visade det sig att om du läser en pappersbok har du enklare att komma ihåg handlingen än om du läser samma text på en läsplatta. Kronologin och specifika nyckelscener blev genast svårare att beskriva för de som läst texten elektroniskt. På vilket sätt de levde sig in i historien förändrades dock inte.

Jag blev så glad att jag var tvungen att pausa Mad Men och ta en timmes promenad – jag klarade inte ens av tanken på att något negativt skulle komma och förstöra den ljuva stämningen.

Anledningen är att det saknas tydlighet och strukturer, du vet inte vart i handlingen du befinner dig om du inte aktivt behöver vända blad. Detsamma kan gälla bänktittning anar jag. Jag ser serier och älskar dem, frågar du mig dagen efter vilka händelser som berört mig mest kommer jag stirra tomt ut i luften. Säsongerna, avsnitten och scenerna flyter ihop när det inte finns något behov till att byta dvd-skiva eller vänta en vecka för att gå vidare i storyn.

Lite så är det med Mad Men för mig, men ögonblicket då Don friar till Megan glömmer jag aldrig. Jag blev så glad att jag var tvungen att pausa och ta en timmes promenad – jag klarade inte ens av tanken på att något negativt skulle komma och förstöra den ljuva stämningen i avsnittet. Se själv, cirka 30 minuter in i klippet:

För seriens styrka har för mig alltid legat i det psykologiska grepp den kopplar – när Don är glad är jag glad, när Don har ångest har jag ångest. Så ja, vi har haft våra mörka stunder. Och det är just det som gör att den resa till solen, de kortärmde skjortorna och Kalifornien Don gör tillsammans med barnen och sin sekreterare Megan blir så stark. För första gången på tre säsonger går det att ana ett ljus och hopp. Och så kär han är. Ut med det gamla, in med det nya.

Mycket runt omkring går att ifrågasätta, men i den här stunden spelar inget annat roll. Det finns ingenting som skaver i scenen, ingen ring som sväljs efter att den lagts i ett glas champagne eller någon hund som äter upp den, det är bara väldigt fint.

Podcast om ögonblicket:

Det är ju alltid lite roligt när utländska journalister kommer till Sverige och gör reportage om vårt kära land. Ni kommer väl ihåg inslaget när BBC hittade till Brooklyn Bar i Stockholm? Bisarrt!

Förra veckan var NBC och The Today Show i Stockholm för ett besök på Epicenter, det hipstriga innovationshuset där man styr teknik omkring sig med ett inopererat chip i handen. Chippet är jättelitet och används för att öppna dörrar och styra teknik i huset. Riktig high-tech (eller inte)!

Så hur går det då när NBC gör ett besök för att testa? Well, sådär. Reportern Keir Simmons opererar in chippet och gör ett försök att komma in med det i huset. Det går väl sådär... fiaskot är väldigt nära:

Lite kul att reportern inte gör ett nytt försök för att se om det funkar, kan det vara så att någon tryckte på knappen där inne..?

Denna lilla dokumentär om en dag i Game of Thrones-filmandet gjorde mig lugn och mysig på precis samma sätt som extramaterialet till Saga om Ringen-filmerna gjorde. Det här vardagliga bakom kameran, alla producenter, hårstylister och andra människor som lever på att planera och förfärdiga världens just nu populäraste tv-serie. Det verkar så mysigt, och så roligt jobb. De verkar ha så kul. Jag vet att det kanske är så det verkar just för att det är bakom kulisserna, men jag köper det villigt.

Vi rör oss långsamt framåt i dygnet och hoppar mellan Belfast, Sevilla och Dubrovnik. Emilia Clarke och Lena Heady glimtar till, men det är crewet som står i centrum.

Åh, jag älskar sånt här! Det gör att väntan på att säsong 5 blir till en bitterljuv värk i bröstet! Lite starkare, men ändå lättare att bära.

(Och ja, snart kommer recappen på säsong 3, jag råkade bara kolla vidare in i säsong 4 för att det var så bra…)

Game of Thrones är tillbaka i rutan 13 april.

Jan Gradvall har intervjuat Thåström »i en källare på Dalagatan« i Stockholm. Senaste gången Gradvall intervjuade honom var 1983, då för fanzinet Jörvars gosskör.

Gradvall har tidigare kritiserats för att skriva reklamiga intervjuer, framför allt efter det stora Zlatan-reportaget i Dagens Industri i samband med Volvoreklamfilmen. Jag antar att det är därför han har skrivit nedanstående programförklaring för intervjuserien. Ingen kan gnälla på att det finns en dold agenda, i alla fall:

Det har varit mycket snack om journalister som skriver reklamtexter sedan dess. Och visst, PR-sammanhanget kan ifrågasättas – men jävlar vad skönt att slippa höra Thåström svara på till exempel Tomas Tengbys hjärndöda fråga »vad hade ni den här plattan till?« om en vinyl.

Här är första delen av fyra. Vad jag tycker om en Thåström-intervju i fyra delar? »Ni vet redan.«

Innehåller spoilers för The Walking Dead, säsong 5, avsnitt 9, What Happened and What's Going On.

Björn: Förstod ni direkt att det inte var Beths begravning? (För den var vi väl inte med på?)

Per: Jag trodde såklart det var Beths begravning. Lurigt!

Björn: Jag hade en känsla av att det inte var hennes begravning. Men hade panik inför att få reda på vems begravning det var.

Det var nästan The Shining-nivå på syrrorna! »Come and play with us, Tyreese…«

Sara: Jag tyckte inledningen var skön, väldigt suggestiv. Får mig att minnas varför jag gillar den här serien. Överlag ett avsnitt med väldigt filosofiska undertoner. Kan godhet överleva i en värld där ondskan regerar? Om »godhet« nu är rätt ord… Vad var Tyreese? Snäll? Mesig? Hopplöst fastklamrande vid en gammaldags moral?

Per: Håller med. Jag tycker The Walking Dead alltid är snyggt inom sina ramar men ofta lite ospännande berättat. Här gick de all in med minnesbilder, fragment och spöklika ögonblick. Mycket snyggt! De hanterade alla sin känsla av enorm hopplöshet. Är det någon mening med att fortsätta hoppas, etc? Även Michonne, som inte brukar grubbla så mycket utan är mer hands-on, hade sina funderingar.

Björn: Otroligt suggestivt, som sagt.

Stefan: Men jag blir lite irriterad på det där små tidshoppen. Glimtar från sånt som man inte har en aning om vad det är. Har man missat något eller vad händer? Och så kommer svaret långt efteråt. Varför då?

Per: Jag gillade faktiskt tidshoppen, som gjorde en osäker på var vi var någonstans i berättelsen.

Sara: Härligt med lite återbesök av gamla ansikten också! Ljuvlig reunion i Noahs hus.

Stefan: Verkligen fin återförening!

Härligt att se guvernören igen.

Björn: Ja, guvernören!

Per: Ja, det var fint! Trodde inte jag saknade The Governor … tills jag såg honom. Det var härligt!

Björn: Beth med gitarr!

Sara: Och psychosystrarna!

Per: Ja, otroligt fint. Snyggt hur de lät Beths stämma ligga på ljudspåret mot slutscenerna också.

Björn: Mm, fick kalla kårar av Beth och dollsen.

Per: Ja, det var nästan The Shining-nivå på syrrorna! »Come and play with us, Tyreese…«

Stefan: Blandning av The Shining och Twin Peaks.

Björn: Bland det läskigaste någonsin i The Walking Dead.

Per: »Heeeeere's Ricky!!« Ja, mycket cool och creepy scen.

The Shining? Twin Peaks? Nix pix, bara The Walking Dead.

Björn: Var zombien Noahs brorsa?

Per: Japp, så fattade jag det?

Stefan: Det var nog brorsan.

Per: Som hade blivit »turned« och fastnat i åldern. Väldigt tragiskt.

Björn: Ja, precis. Jättetragiskt. Och ganska mycket Gengångare!

Sara: Den lilla var väl en yngre bror. Tvillingen låg väl på sängen? Eller?

Per: Det var ju symptomatiskt för Tyreese: han stod och glodde på familjebilderna och kände empati … och det blev hans doom.

Björn: Att de repeterade bilderna var för att han borde ha fattat att en brorsa var lös i huset. Kollade scenen igen. Tyreese kollar på bilderna av TVÅ pojkar i 15 sekunder. Zombien kommer, han märker ingenting förrän det är för sent. Dags för Tyreese att dra, helt klart.

Stefan: Men jag tyckte aldrig det blev så läskigt, eftersom det var hallucinationer. Bortsett från att det är zombies så är det ju inget övernaturligt i serien.

Per: Det enda övernaturliga i The Walking Dead är Ricks skägg...

Björn: Är det fejkskägg nu?

Per: Japp, rätt säker på det.

Björn: Tycker att det ser bättre ut än i trailern.

Per: Jo, det är sant!

Björn: I trailern var det fan skandalskägg.

Per: Haha, ja det var riktigt risigt – men de kanske inte lade lika mycket tid på skägget för trailern?

Björn: Om det var tvillingbrorsan, vilket verkar troligast så var det ju väldigt mycket Gengångare.

Sara: Men inne i pojkrummet låg väl tvillingen död i sängen? Och pojken som Noah dödade var förmodligen en yngre bror? Aja, nevermind.  [Jodå, Sara har helt rätt. Reds anm.]

Sara: Det väcker en intressant fråga - hur länge har det varit zombieland egentligen nu?

Stefan: Vi funderade ju på det någon tidigare diskussion... tidsuppfattningen är noll för min del.

Per: Vi har pratat om det ja. Björn, hade inte du koll på timelinen? Är det inte realtid? Så typ fem år?

Björn: Kollade upp nu. Enligt en Walking-wiki är vi på day 514 någonstans.

Per: OK, så 1,5 år ungefär?

Stefan: Ja, det låter mycket mer troligt än ett år per säsong.

Sara: Jag såg i alla fall inte armbettet komma. Chock! Men tog det inte orimligt lång tid för Noah att hämta hjälp? Så långt borta var de andra väl inte?

Per: Ja, vilken chock! Klart oväntat.

Stefan: Dessutom måste det ha varit en smygande zombie, eftersom Tyreese inte hörde något.

Björn: Eftersom jag hade på känn att det inte var Beths begravning så kändes det bara självklart.

Per: Trist ändå, jag gillar ju Chad Coleman, han var otroligt bra i The Wire som den snälle boxningstränaren.

Björn: Cutty!

Per: Men Tyreese har varit en lite fyrkantig figur i serien.

Björn: Ja-a. Synd, men här var han ju ärligt talat en sopa.

Per: Hehe, sant.

Stefan: Men en snäll sopa.

Per: Precis.

Björn: Alldeles för snäll för zombieland.

Per: Mm, i The Walking Dead finns det ingen plats för snälla sopor.

Sara: Ja, han har varit diffus i kanterna. Har seglat fram som någon sorts moralisk ryggrad på senare avsnitt, men det har inte känts riktigt genomtänkt.

Björn: Tyvärr blir det ju lite trubbigt med moralister i The Walking Dead.

Per: OK, här är nåt att bita i: mitt i Tyreeses dödskamp så gick ju radion igång. Hallisar förstås. Så kom det rapporter om stympningar och massakrer i byar … med brittisk röst. Kändes malplacerat. Jag tolkade det som att det inte handlade om USA efter zombieolyckan utan snarare typ Rwanda? Jag begrep inte det där riktigt. Har Tyreese en backstory som jag missat?, eller ville de säga något om människans eviga grymhet?

Sara: Jag minns inte riktigt vad som sas men tolkade det som något metaforiskt.

Per: Jo, så tänkte jag också.

Björn: Jag tänkte att det var minnen från när utbrottet började.

Per: Jo, men varför brittisk röst? Som snackade om »villages«? skulle det föreställa BBC?Radiorösten kom ju igen senare, när han låg i bilen och trodde att radion var på. [Edit: det är Andrew Lincoln som är radioprataren! Mysigt.]

Stefan: Tolkade också det som minnen från utbrottet. Har fått för mig att han har ett förflutet i NFL, men vet inte varifrån jag fått det...

Per: Jag kollade just i en The Walking Dead-wiki, det står att man vet extremt lite om Tys bakgrund, mer än att han var från Jacksonville, Florida.

Sara: Undrar hur det kommer gå för syrran nu då. Förlorar pojkvännen, blir bortkollrad av sjukhuspolisen, tappar brorsan… Hård tid.

Per: Ja, tuffa tider för Sasha!

Stefan: »Nu kan det bara bli bättre!« säger man ju.

Sara: Haha! All uphill from here!

Per: Hehe, rätt tänkt! Glaset är halvfullt.

Stefan: Det är bara det att hur illa det än är så kan det alltid bli värre.

Björn: Mm. Struggling man, var ju bra. Gillar när Beth sjunger.

Per: En annan sak: avsnittet var ju regisserat av Greg Nicoteri, som är SFX-boss och makeup supervisor för hela serien. Jag tyckte det märktes, några sjukligt snygga actionscener, som i början, när Rick står i fokus och Michonne i oskärpa i bakgrunden hugger huvudet av två walkers. Plus den där scenen när zomboerna [sic] försöker ta sig genom järnporten och de släpper på. När vi ser genom Tys ögon hur en zombiekvinna kommer lite väl nära … innan Rick sätter en Magnumkula i pallet på henne så det stänker in i linsen. Köttigt!

»Kan innehålla spår av hjärna«

Sara: Ja, extremt snyggt.

Stefan: Zomboer = sydafrikanska zombies.

Björn: Haha.

Veckans zombie – Nafsis!

Per: Slutligen: zombien inne i rummet med Ty, strax innan han får alla hallisar. Vet inte om man någonsin fått se en gapande, nafsande zombie så nära förut? I pov-närbild? Jag ryggade tillbaka, det var otroligt intensivt!!

Stefan: Veckans zombie: Nafsande zombien

Per:  Jag är med! Kändes lätt som Veckans.

Björn: Mm, det var tokinstensivt. Tänkte på World War Z, med nafsarzombien därifrån.

Per: Ja!

Per: Vore grymt att ha närbilden på Tyreese i graven som rubrikbild – men kanske lite spoiler?

Bra som omslagsbild eller lite spoilig?

Sara: Kanske liite, Per.

Björn: Haha, mm, kanske lite.

Stefan: Men det hände inte så mycket i avsnittet… De var i Noahs hus och Tyreese dog.

Per: Sant, Stefan! Att en rätt tung rollfigur (han kom in i säsong 3) skrivs ut är iofs rätt stort.
Det blir spännande att se nästa avsnitt. De har ju haft såna enorma bakslag nu, och alla håller på att ge upp hoppet. Det måste hända något positivt snart … eller?

Sara: Rubrik: TWD-CIRKELN OM ATT DE VAR I NOAHS HUS OCH TYREESE BLEV NAFSAD I ARMEN OCH DOG

Per: Hahahahaha!

Stefan: Haha.

Per: »NAFSAD«.

Sara: Nafsfest i Noahs hus!

Björn: Haha! Och allt är Noahs fel!

Sara: Ja, vi får hoppas att vi i nästa avsnitt får se en strimma av ljus.

Per: Det hoppas jag verkligen. Noah blir den nya Tyreese, som går runt och känner sig skuldmedveten.

Björn: Hur lät ljudet när man vet men inte säger? Du-du-du-du-du-du-du-du?

Per: Det är väl mer na-na-na-na-naaaa-na?

Björn: Stefan körde med något ljud förra halvan av säsongen.

Rätt svar: Dum-de-dum-de-dum.

Stefan: Haha, okej.

Per: Hehehehe! Busted! Bara att copypejsta när nån sitter inne med hemlig info.

Björn: Är vi klara?

Stefan: Det var ett rätt tunt avsnitt, handlingsmässigt.

Per: Ja, så mycket hände det ju inte ärligt talat. Men vi gillade!

Björn: Kul att vara tillbaka!

Per: Ja, superkul!

Sara: Very skoj!

Stefan: Får vi gå och fika nu?

TWD-cirkeln återkommer nästa vecka med nytt eftersnack.

Vad har vi missat? In och kommentera!

The Walking Dead säsong 5 finns på amerikanska iTunes och är tillbaka på Kanal 9 den 15 februari kl 22.

Även om det typiska k-dramat – överdriven handling, överdrivna karaktärer – dominerar fiction-tv-produktionen i Sydkorea så är det viktigt att påpeka att den sortens serier främst produceras av de tre stora gratiskanalerna KBS, MBC och SBS. Därutöver finns kabelkanalerna och deras mer nischade serier, till exempel OCN som gör krim- och thriller-serier riktade främst till män, JTBC som gör dramer och komedier riktade främst till kvinnor, och tvN som producerar en härlig mix av ungdomsserier och serier med större konstnärliga ambitioner. Valid Love är en tvN-serie av den senare sorten, den svulstiga musiken i trailern till trots:

Jang Hee-tae (Uhm Tae-woong) och Kim Il-li (Lee Si-young, som har den underbara yrkeskombon skådespelare och amatörboxare) träffades för första gången för 13 år sedan när han var lärarvikarie på hennes skola. Hon var en excentrisk, impulsiv, hyperaktiv och omogen 17-åring, och han en lugn, vuxen 27-åring. De blev förälskade, men Hee-tae höll avståndet, eftersom han tyckte deras kärlek var fel. När Il-li sedan var med om en bilolycka och hamnade i koma, så klarade Hee-tae inte av att vara kvar, och åkte utomlands för att plugga.

Sex år senare återvände Hee-tae till Sydkorea, och han och Il-li möttes igen. Hon jobbar som målare, han är marinbiolog, och det enda men hon har kvar efter bilolyckan är att hon hyperventilerar om hon blir för stressad. De två faller än en gång för varandra, och gifter sig.

Den lågmält vuxna tonen – där tystnad och blickar berättar lika mycket som dialog och handling – infinner sig i episod 3. Inledningsvis är hela serien lika excentriskt hyperaktiv som 17-åriga Il-li.

Sju år senare, nutid. Båda tror att de har ett perfekt förhållande, tills Il-li genom jobbet möter en jämnårig snickare vid namn Kim Joon (Lee Soo-hyuk) och hon börjar dras till honom. Det jag beskrivit är handlingen i de första fyra avsnitten, sedan följer 16 avsnitt av ångest och osäkerhet för alla inblandade, och en veritabel gottepåse av negativa känslor för tittarna. Mums! Seriens titel kan för övrigt också översättas ungefär Il-li in Love.

När jag beskriver tonen i serien som vuxen och lågmäld så syftar jag inte på avsnitt ett och två. Där är serien lika excentrisk och hyperaktiv som 17-åriga Il-li. Efter det är Valid Love dock en sådan serie där tystnad och blickar berättar minst lika mycket som dialog och handling, och det händer ofta mer inuti karaktärerna än utanför dem.

Därmed inte sagt att Valid Love bara är en övning i obehag. Kring Hee-tae och Il-li finns förstås deras respektive familjer, bland annat Hee-taes lillebror Ki-tae (Park Jung-min) och Il-lis lillasyster I-ri (Han Eu-ddeum) som flörtar och bråkar med varandra och är allmänt söta.

Och framför allt finns Hee-taes lillasyster Hee-soo (Choi Yeo-jin), före detta dansare men nu totalförlamad efter vad jag tror var en stroke, men vi får inte veta mer än att hon en dag kollapsade. Hon är medveten om sin omgivning och kan röra ögonen, men utöver det är hon fånge i sin egen kropp. Det som gör henne till en så fantastisk karaktär är de fantasisekvenser där hon samtalar med de andra karaktärerna, eller är uppe och går, eller i seriens kanske bästa scen: när hon är inlagd på sjukhuset och fantiserar att hon dansar fram genom korridorerna. På så sätt blev seriens minst kapabla karaktär också seriens största glädjespridare.

Och så har Valid Love ett drag av svart komedi, som när Hee-taes mamma börjar bli dement mot slutet av serien, och hon tror att Kim Joon – alltså den man Il-li är otrogen med – är Hee-taes pappa. Så nu är det två kvinnor i Hee-taes liv som flörtar med Kim Joon. Vad har en marinbiolog gjort för att förtjäna detta?

Allt som allt är Valid Love en mer vuxen och framför allt bättre serie om otrohet än juvenila The Affair. Jag har ingenting emot juvenila serier (vilket mina veckolistor nog uppvisar) men bättre tv är bättre tv.

Alla 20 avsnitt av Valid Love finns att se med engelsk text på Viki.

För oss som blev filmnördar i skiftet mellan 1980- och 90-tal var Hal Hartley en minst lika stor stjärna som bröderna Coen eller Luc Besson. Hartleys stiliserade och koncentrerade dialog, deadpan-levererande skådisensemble och lika lojt indietuffa som ömsinta skildringar av kärlek var det coolaste som fanns, och jag listar fortfarande gärna mästerverken Trust (1990) och Simple Men (1992) som två av mina topp 20-filmer. Hartleys cv har varit klart ojämnt sedan dess, men skitsamma – för nu är han tillbaka!

Hartleys stiliserat koncentrerade dialog, deadpan-levererande skådisensemble och lika lojt indietuffa som ömsinta skildringar av kärlek var det coolaste som fanns…

Kommande Ned Rifle är sista delen i den trilogi som påbörjades av Henry Fool (1997) och Fay Grim (2006), två inte helt fulländade filmer men i sina bästa stunder Hartley som bäst. Filmbolagen kastar inte direkt pengar på Hartley så han fick själv skramla ihop runt 400 000 dollar i en lyckosam Kickstarter-kampanj. Ned Rifle har än så länge bara festivalvisats, först i Toronto, nu i Berlin och snart får den sin USA-premme på South by Southwest; därefter släpps den i någon form under våren – direkt på Vimeo, enligt Indiewire.

Trailern då? Jag tycker det ser lovande ut. Gamla Hal Hartley-stammisar som Martin Donovan, Bill Sage, Parker Posey, James Urbaniak och Karen Sillas får sällskap av nytt blod i form av Liam Aiken (som Ned Rifles alienerade son) och Aubrey Plaza, som spelar ett mordiskt fan med knallrött läppstift och en revolver i strumpebandet.

Jag är klart peppad. Vad säger ni, finns det någon kärlek kvar för Hal Hartley?

Ned Rifle har premiär senare i vår.

I Sverige sörjer vi döden mer än vi firar livet på en begravning, pratade Stefan Sauk (som spelar Rasmus pappa Harald) om i vårt Fluxx-avsnitt om döden på film. Det hör liksom till att det ska vara dyster stämning och dåligt väder på en begravning. Det är en del av kulturen och det är så vi ser på saker och ting. Ingen som såg miniserien Torka aldrig tårar utan handskar har glömt begravningsscenen – det var en fest.

Finast av allt är när Rasmus och Benjamin vilsna befinner sig i ett snöigt Stockholm.

Den hbtq-kultur som skildras i Torka aldrig tårar utan handskar blir på så vis en alternativ kultur i kulturen, en diskurs av vår verklighet som handlar om mer än att personerna hellre ligger med folk av samma kön. Så mycket smutsades ned av skam och hotet om en sjukdom som aids låg i bakgrunden ständigt betungande. När det handlar om romantiska ögonblick kan döden kanske tyckas vara avlägsen, men i serien står slutet klart redan från början. Och det är fullt av romantiska ögonblick och kärlek.

Rasmus (Adam Pålsson) har lämnat småstaden för nya äventyr i Stockholm och Benjamin (Adam Lundgren) lever ett tyglat liv med dörrknackingar för Jehovas vittne på schemat när de möts. Men plötsligt blir världen så mycket större (se 3 minuter in i klippet).

Finast av allt är när de vilsna befinner sig i ett snöigt Stockholm. De är osäkra, fumliga och snön ber ut sin oskuld – skalar av allt det andra, det smutsiga, det skamliga. Historien är uppdelad i tre delar – kärleken, sjukdomen och döden – och tysta promenaden genom Stockholm avslutar första episoden.

Snö på TV och film kan ha flera funktioner, men en av dem är att det gömmer det irrelevanta så att vad som är viktigt kommer fram extra tydligt – exempelvis blodspår i deckare och thrillers. Men för mig fungerar snön på precis samma sätt här för miljön och deras relation. Det är kemin mellan Rasmus och Benjamin som är i fokus och allt annat måste skalas bort, vilket bidrar till att göra scenen till en av de finaste på TV någonsin.

Podcast om ögonblicket:

Better Call Saul är en prequel till Breaking Bad och Saul Goodman ursprungsberättelse (har ni en bättre översättning av »origin story«?) men så fort jag har startat pilotavsnittet är jag tvungen att dubbelkolla att jag startade rätt program, för bullbaket i svartvit super-hd på tv:n ser snarare ut att höra hemma i ett matlagningsprogram med hipsterambitioner än i en tv-serie om Saul Goodman. Men serien börjar i nutid – Saul jobbar på Cinnabon, ett fik i ett köpcentrum i Omaha, Nebraska, efter att självmant ha »försvunnit« i slutet av Breaking Bad (ni minns?). På kvällen åker han hem, groggar och kollar på »Better Call Saul«-reklamfilmer och minns tillbaka.

Redan efter fem minuter ställer jag mig frågan – orkar jag, personligen, med mer Saul Goodman? Bob Odenkirk svarar ja.

Efter vinjetten är vi i en rättegångssal där hela rätten väntar på det offentlige biträdet Jimmy McGill. Helt riktigt, Saul Goodman heter Jimmy McGill när serien börjar. Han försvarar tre unga män som är tokskyldiga. Det går inte så bra för Jimmy.

Redan här, efter fem minuter, ställer jag mig frågan – orkar jag, personligen, med mer Saul Goodman? Jag blir ju så nervös av hans misslyckade uppenbarelse. Men så har vi Bob Odenkirk, så otroligt bra att minuterna helt obemärkt bara tickar förbi och händelserna avlöser varandra – ett par comic relief-tvillingbröder dyker upp; Jimmys brorsa Chuck är elöverkänslig; vips dyker en cameo upp och sedan en till. Ett avsnitt in är det redan två, tre olika trådar i gång. I tv-spelsvärlden pratar man om att man vill att spelaren ska känna »bara en gång till«, precis så känner jag här – suget efter nästa avsnitt kommer så fort man ser den lilla preview-rutan i höger överkant dyka upp i Netflixfönstret…

Better Call Saul har just nu dubbelepisodspremiär på Netflix, andra avsnittet läggs ut i dag.

Det har nu avtalats att Marvels filmguru Kevin Feige ska ha ett nära samarbete med Sony om Spider-Man i kommande filmer. Planen är att Spindeln först ska dyka upp i en framtida Marvel Studios-film för att sedan få sin egen film hos Sony. Så långt verkar allt bra, om man bortser från det ständiga rebootandet, men om man tittar närmare på avtalet som offentliggjorts i dag finns det vissa saker som bekymrar mig.

Den slutgiltiga beslutsrätten ligger kvar hos Sony – vars hantering av Spider-Man hittills varit extremt bristfällig.

För det första har Sony fortfarande den slutgiltiga beslutsrätten på sina Spider-Man-filmer – visserligen självklart, då de håller i finansieringen, men Sonys hantering av Spider-Man har varit stundtals extremt bristfällig.

För det andra kommer Marvel nu att skjuta upp några premiärdatum för sina egna filmer, och jag ser mycket mer fram emot de filmerna än jag ser fram emot ännu en Sony-Man.

Och det som bekymrar mig mest är att två bolag alltså ska ha delad vårdnad om en karaktär. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det brukar gå i koreansk pop när grupper – som Exid och Hellovenus – samägs av två skivbolag (ett av bolagen drar sig ur, grupperna floppat hårt).

Kevin Feige säger att »Marvel's involvement will hopefully deliver the creative continuity and authenticity that fans demand from the MCU«, men om Sony-Man än en gång floppar kan man tänka sig ett scenario där Sony vill ta Spider-Man-filmerna i en ny riktning som Marvel inte gillar... vad händer då? Om samarbetet skulle avbrytas får vi en Marvel-film där Spider-Man dyker upp för att sedan aldrig synas till igen. Så mycket för kreativ kontinuitet.

Jag skulle vara bekvämare med att Marvel bara använder de karaktärer som de har fulla filmrättigheter till. De behöver inte Spider-Man – inte på dessa villkor.

La Liga: Real Madrid–Deportivo La Coruña (C More Fotboll lördag kl 20)

Det brukar ibland sägas om riktigt skickliga lag att de ser ut att vara »bekväma«. Skickligheten är så stor och spelet så inkört och automatiserat att allt går av sig självt, till synes utan ansträngning.

Real Madrid såg helgsega ut i Atlético-derbyt, som om de delat en flaska rött framför På spåret i stället för att matchfokusera.

Men bekvämlighet ligger också farligt nära lathet. Och Real Madrid såg helgsega ut i derbyt mot Atlético i lördags, som om de delat en flaska rött framför På spåret i stället för att matchfokusera. Spelarna verkade tro att en vanlig, normal insats skulle räcka mot ett rödvitrandigt lag som kanske inte har Reals individuella skicklighet eller tekniska briljans, men som springer och tacklar och stressar så länge batterierna räcker. Och de räcker långt. Det går inte att vara bekväm mot Atlético för Atlético skaver och sticker och är jobbiga.

Det blev en förnedrande fyramålsförlust mot Atlético för Real och en nyttig påminnelse om att marginalerna inte är större i toppfotbollen än att man fortfarande kan förlora stort mot ett lag som vill mer.

Frågan är om det kommer gå ut över stackars Deportivo? Real behöver studsa tillbaka snabbt.

Premier League: Liverpool–Tottenham (Viasat Fotboll tisdag kl 21)

Hur stora spår sätter en fotbollsmatch fysiskt egentligen? Sällan blir frågan lika aktuell som när det är veckoomgång efter en tuff helg. Tottenham kommer från lördagens heroiska insats i derbyt mot Arsenal. En vinst som borde ge energi, men som samtidigt också måste ha satt sina spår i spelare som Mason och Bentaleb som sprang enormt mycket (och var oerhört bra). Liverpool hade ett eget derby att slita med på lördagen, det mållösa mötet med Everton, men såg, om man säger så, ut att hushålla med krafterna en del.

Premier League: Crystal Palace–Newcastle (Viasat Xtra onsdag kl 21)

Det går att säga en hel del om Alan Pardew, men han måste vara en jävel på att förhandla. Han fick ett osannolikt bra och långt kontrakt som manager i Newcastle, lyckades krångla sig ur det för att kunna flytta till Palace och väl där lyckades han få loss ett antal vettiga värvningar i januari. Det var ju just bristen på pengar till värvningar som fick Tony Pulis att lämna klubben innan säsongen drog i gång.

Bundesliga: Borussia Dortmund–FSV Mainz (Eurosport 2 fredag kl 20:30)

Pierre Bengtsson. Vi måste uppmärksamma honom lite ändå, va? Eftersom det inte är helt vanligt att svenska spelare byter klubb och levererar direkt. Men vänsterbacken flyttade från FCK till Mainz och succén har varit omedelbar. Uttagen i veckans elva två gånger och lovordad även när resten av laget blandat och gett.

Vi måste uppmärksamma Pierre Bengtsson – en svensk spelare som byter klubb i Europa och leverar direkt?!

Träningsmatch: FC Köpenhamn–IFK Göteborg (Viasat Fotboll lördag kl 13)

Minns ni Real Göteborg? Storsatsningen som skulle göra änglarna från Götet till den dominerande klubben i Sverige, men som det inte blev så mycket av. Fast på ett sätt fanns det fortfarande ändå ett spår av Real i IFK i höstas. När de sparkade Mikael Stahre, trots en alldeles lysande höst som tog laget till en andraplats, var det lite som när Madrid-giganterna gjorde sig av med framgångsrika, men obekväma eller inte tillräckligt »positivt« spelande, managers som Capello eller Mourinho.

Ett spår av Real Göteborg – när man sparkade Mikael Stahre trots en helt lysande höst var det lite som när Madrid gjorde sig av med Capello eller Mourinho.

Nu ska Jörgen Lennartsson förmodligen utveckla offensiven, göra IFK mer spelande och förbättra slussandet av egna talanger till A-laget. Det är ett tufft läge både för honom och den sportsliga ledningen. Vid minsta lilla motgång lär Stahresparkningen flyta upp till ytan igen.

Serie A: Palermo–Napoli (TV4 Sport lördag kl 20:45)

Juventus är nog för stabila för att rå på, men kan ett formstarkt Napoli hinna i kapp ett Roma som inte producerar mål som i höstas? Andraplatsen finns inom räckhåll. Rafa Benitez börjar ju få ordning på det hela. Inte minst offensivt, där Hamsikser ut som Hamsik igen och Dries Mertens ser ut som man vill att belgiska yttrar ska se ut – ettrig, snabb, teknisk, avig.

Bloodline är en ny psykologisk thriller från Todd A Kessler, Daniel Zelman och Glenn Kessler som bland annat tidigare skapat Damages. Serien handlar om Familjen Rayburn, vars äldste son – och, givetvis, svarta får – återvänder hem och väcker liv i undangömda känslodemoner som hotar att splittra familjen. Kyle Chandler, Ben Mendelsohn, Linda Cardellini, Norbert Leo Butz, Jacinda Barrett, Jamie McShane, Enrique Murciano, Sissy Spacek, och Sam Shepard medverkar:

Den svenske regissören Johan Renck har regisserat det första avsnittet, och hela den första säsongen som består av 13 avsnitt kommer till Netflix den 20 mars. Visst ser den spännande ut?