När Jean-Claude Van Dammes Welcome to the Jungle lanserades på köpfilmsmarknaden för ett år sedan skapade actionstjärnan ihop med den amerikanska humorsajten Funny or Die ett gäng korta greenscreen-klipp med lagom arketypiska actionscener, för tävlingen »Make My Movie Challenge«. Det blev en hel del kul bidrag i tävlingen:

Igår lade någon upp ett tre minuter långt samlingsklipp på Youtube, som är allt man behöver om man vill göra en klassisk direkt-till-video-action med Van Damme som headliner – inklusive pang-pang och andra schyssta liveactionljud samt alla (rätt underbara) »dialog«-bitsen från Funny or Die-tävlingen. Tre minuter som lätt kavlas ut till halvannan timme B-action på en genomsnittlig pojkrums-PC med gamer-grafikkort!

Att detta lagts upp i endast usel upplösning, 360p, är en ren bonus – en dammig Van Damme-dvd ska se risig ut. Glöm inte att choppa till 4:3!

SVT:s och Barnkanalens magiska musikvideo »Snoppen och Snippan« har tagit Sverige med storm de senaste veckorna. I kommentarerna på Bacillakutens video blev det så hätsk stämning att SVT var tvungna att gå ut och be folk att tänka på vad de skrev då många barn följde Facebooksidan. Ida Kjellin sammanfattade hela »skandalen« i ett inlägg här på Tvdags den 9 januari.

Videon blev en världssnackis och i morse fick vi på TVdags ett mejl från Tema Coco som tipsade om Conan O'Briens take på Snipp- och snoppchocken! Och han var orolig för att inslaget överhuvudtaget kanske inte skulle gå att visa i amerikansk tv...

Men mest verkade han störa sig på att de tecknade könsorganen visade vissa likheter med honom själv och sidekick Andy Richter:

Late Night With Seth Meyers bjöd på en högtidsstund för vänner av Dinosaur Jr och J Mascis inatt, när Mascis var gäst och spelade två låtar med Fred Armisen på bas. Dels Every Morning från J:s senaste album Tied to a Star, och dels Fade Into You, den fantastiska Mazzy Star-låten från 1994.

Det är inte första gången Mascis och Armisen dyker upp i rutan tillsammans. J Mascis gjorde ett inhopp i Portlandia (i det lysande Battle of the Gentle Bands-avsnittet) och Armisen är med i den småroliga found footage-videon till Mascis Every Morning.

Här spelar de Mazzy Star tillsammans hos Seth Meyers. Varning för gitarrsolo!

En av de mest uttjatade filmdiskussioner jag ser blossa upp med jämna mellanrum är huruvida Star Wars bör klassas som science fiction eller ej. Det bör de givetvis inte och diskussionen är långt ifrån det enda onda George Lucas rymdäventyr fört med sig. Det kanske värsta av allt är löftet om rymden som en lämplig spelplats för sagans dramaturgi. I fotspåren på Star Wars har följaktligen även ett antal suggestiva historier rusat fram ut i världsrymden bara för att smärtsamt störta tillbaka, som om filmkonstens tyngdlagar vore svårare att övervinna än fantasins.

Innehålls- och uppfinnesrikedomen är filmens styrkor. En ny, ofta makalöst genomarbetad värld breder ut sig i gränslandet mellan Final Fantasy-spelen och Terry Gilliams Brazil.

I stället känns det som att rymdäventyret i fotspåren på Star Wars kan gå åt två olika håll: antingen minnas som halvdan kultfilm, som David Lynch härligt konstiga men likväl konstnärliga haveri Dune, eller förbli utskrattad kalkon.

Ett exempel på den senare är den snart tre år gamla John Carter. En film med så gott som alla beståndsdelar för att bli både en kult- och kommersiell framgång. En klassisk litterär förlaga, en nybakad Hollywoodhunk i huvudrollen och, framför allt, hisnande äventyr på en främmande planet. I stället mynnade allt ut i en krystad prinsesshistoria med dåliga effekter, slappt renderade utomjordiska landskap och varelser och dessutom en uppskattad förlust på i runda slängar 100 miljoner dollar.

Mycket pekar på att vi de kommande veckorna lär få se historien upprepa sig. Syskonen Wachowskis Jupiter Ascending lär nämligen inte bli någon särskilt stinn kassako, filmen levererar hisnande äventyr på främmande planeter och i huvudrollen ser vi en nybakad Hollywoodhunk i form av Channing Tatum. Att filmens premiär i fjol flyttades hastigt från sommarens blockbustermånader till februarimörkret hintar dessutom om att filmstudion Warner Bros inte riktigt trodde på dess potential (det eller produktionsproblem, oklart vad som är värst).

Det är synd av flera anledningar. Jupiter Ascending skulle nämligen inte alls behöva vara den ståtliga kalkon som filmstudio och förhandskritiker dukat bordet för. Filmens handling kretsar kring Jupiter (Mila Kunis), en faderslös emigrant född på vägen till den nya världen, som lever i Chicago och livnär sig på att städa toaletter. En tydligare illustration av filmens brist på subtilitet är svår att föreställa sig. Jupiter hatar sitt liv, tills en dag då en intergalaktisk prisjägare – som dessutom är genetiskt korsad med en varg – vid namn Caine Wise dyker upp för att rädda henne undan den ondskefulla kungaätten Abrasaxs arvingar. Askungesagan fullbordas genom insikten att Jupiter i själva verket är kungafamiljens avlidne matriark i pånyttfödd version. Om det låter klyschigt så är det ingenting mot hur filmens handling därifrån utvecklar sig. Spelet mellan kungafamiljens medlemmar driver handlingen framåt genom svek och illvilliga diplomatiska skenmanövrar. Gång på gång får vår godhjärtade prisjägare, som sitt namn till trots tycks mer talangfull inom akrobatik än vishet, rycka in för att rädda livhanken på Jupiter. När han för sjätte gången sveper in med sina gravitationsupphävande kängor gäspar man snarare än håller andan. Och då är vi ännu inte ens halvvägs genom filmen.

Så löper Jupiter Ascending. I hjulspår så uppkörda att historien tycks köra fast och hamna på de mest onödiga villovägar. I stället är det filmens innehålls- och uppfinnesrikedom som är Jupiter Ascendings främsta styrkor. En ny, ofta makalöst genomarbetad värld breder ut sig någonstans i gränslandet mellan dataspelen i Final Fantasy-genren och Terry Gilliams Brazil. Mellan irritationsmomenten i Jupiters handlingsförlamade rollfigur och Eddie Redmaynes skrattretande överspel som familjen Abrasaxs främsta arvinge, glimtar något så sällsynt som visuellt originella figurer och miljöer. Syskonen Wachowskis gör inget halvdant och låter sin värld vara lika komplex som filmens ofta obegripliga intriger. Där är Jupiter Ascending emellanåt en lika ambitiös som färgsprakande resa som trotsar fantasins gränser.

På enbart ambitioner görs emellertid inga cinematiska mästerverk. Och när Wachowskis pretentioner hänger sig åt nötta filmklichéer och klumpig händelseutveckling i sådan förbryllande utsträckning som i Jupiter Ascending leder det obönhörligt mot filmhistoriens marginaler. Jag skyller på Star Wars. Att George Lucas redan 1977 lade sagans raster över rymdäventyret och därmed tog ut kursen för en hel genre mot pekoralets förlovade land. Hör jag någon argumentera för att Jupiter Ascending är science fiction lovar jag att dra min ljussabel.

Jupiter Ascending har premiär på bio i dag.

I måndagens säsongspremiär av Malou efter 10 – med tema bajs – presenterade Malou von Sivers en riktig bluff. Genom att blanda en bajscocktail (som senare visade sig vara chokladpudding) och injicera den i tarmen, skulle man kunna bota »ett flertal stora folksjukdomar som övervikt, diabetes och autism». TVdags Kjell Häglund skrev om bluffen i måndags efter programmet:

»Det är på den nivån Malou von Sivers befinner sig i detta – inte bara illa påläst och anti-journalistiskt okunnig, utan fruktansvärt cyniskt och skadligt gentemot alla som lever med autism«.

I dag skriver Dagens Medicin att 1177 Vårdguiden, som annonserat i samband med programmet nu väljer att hoppa av annonssamarbetet:

»Att medverka i den här typen av annonsering var en felbedömning från vår sida och vi väljer därför att avbryta den«, säger Maria Bång, PR- och pressansvarig för 1177 Vårdguiden till Dagens Medicin och fortsätter: »1177 Vårdguiden står för hög trovärdighet och allt medicinskt innehåll på webbplatsen kvalitetssäkras av experter från vården och bygger på evidens och beprövad erfarenhet. Vi är måna om vår trovärdighet och vill undvika missförstånd.«

Vi på TVdags applåderar Vårdguiden för deras kloka beslut. Nu kan vi bara hoppas att Malou von Sivers lär sig av sina misstag och slutar med att sprida sådana här lögner.

Filmbolaget Universal meddelar att filmatiseringen av boksuccén Fifty Shades of Grey har slagit alla rekord i antal förköpta biljetter till en biopremiär i Sverige. Över 125 000 biljetter är redan köpta till premiärhelgen på svenska biografer. »Vi har aldrig haft ett sådant tryck på biljettförsäljningen inför en filmpremiär«, säger Åke Hedlund, vice vd på Svenska Bio, numera även i mjukporrbranschen.

För oss som var med när Grottbjörnens folk-bokserien höjde temperaturen i folkhemmet på 1980-talet kommer det inte som en jätteöverraskning att vi svenskar älskar good ol' tantsnusk.

För oss som var med när Grottbjörnens folk-bokserien höjde temperaturen i folkhemmet på 1980-talet kommer det inte som en jätteöverraskning att vi svenskar älskar good ol' tantsnusk. Tantsnusk förresten, sällan är väl något ord så felanvänt. I min bok används tantsnusk som nånting nedvärderande, som att det skulle vara nåt dåligt att kvinnor över en viss ålder läser sexskildringar med ena handen under byxlinningen. Vad är dåligt med det? Nej, reclaim tantsnusk säger jag!

Men 50 Shades of Grey är inte tantsnusk. Även om boken innehåller en massa sex så är det inte speciellt runkvänligt, då boken genomgående är extremt taffligt skriven. Den har också kritiserats för att gestalta övergrepp gentemot bokens huvuperson Ana. Inte runkvänligt – men rant-vänligt… Om du inte orkar läsa boken men ändå vill ha lite koll på den, läs Pervocracys fantastiska recap.

Men 50 Shades är inte tantsnusk. Det är den för tafflig för, dessutom gestaltar den övergrepp. Inte runkvänligt alls – däremot rant-vänligt…

E. L. James som skrivit boken verkar inte själv ha någon egen erfarenheter av den sexuella praktik som är i fokus för både bok och film, och verkar ha hämtat sin mesta information om BDSM på les internetz, vilket känns betryggande. Själv är jag inte speciellt upprörd över bokens snusk. Jag tycker det är väldigt tydligt att det är en sexfantasi gjord till bok. Och den taffligt maskerade stölden av Twilight är ju inte ens någon hemlighet, då den från början är fanfiction, publicerad på en Twilight-fanfiction-sajt under titeln Master of the Universe. Jag är bara glad över att jag i filmen förhoppningsvis slipper Anas inre monologer och dialoger med sin inre gudinna, ett grepp som vilken vettig redaktör i världen hade rensat bort i första genomläsningen men som av outgrundliga skäl finns kvar i boken.

Om jag peppar för filmen? Jajamän! Om jag tror att den är bra? Inte en chans. Men vissa saker måste man bara se, om än for the lulz.

Se trailern här:

Ni som har följt BBC:s The Fall under hösten kanske inte riktigt får de där härliga sexrysningarna av trailen, då Jamie Dorman som spelade den otäcka kvinnomördaren Paul Spector tagit på sig Christian Greys gråa slips. Eller så är det det som kommer ge filmen dess (oväntade) ompf?

Vill du se andra filmer om BDSM och dominanssex? Kolla in 1980-talsklassikern 9 1/2 vecka med Mickey Rourke  och Kim Basinger (vet inte om den åldrats med nån värdighet dock):

Eller så ser du ljuvliga Secretary från 2002, som faktiskt är bra på riktigt:

Missa inte heller när George Takei läser utdrag ur boken:

Vi återkommer med recension om en vecka – fredagen den 13 – när Fifty Shades of Grey har Sverigepremiär. Den här TVdags-recensenten ser fram emot det liite för mycket…

Jag har kommit till insikten att jag avskyr inspirerande mentorer på film. Anledningarna är många. Den kanske främsta handlar om hur flosklerna aldrig duggar lika tätt som när en mentorfigur sätter i gång med sina plattityder. Det är alltid »he's beginning to believe« med Morpheus myndiga stämma eller övertydliga »use the force, Luke«-förnimmelser. Värst av alla är givetvis Robin Williams som i inte mindre än två filmer vilseledde unga män med tomma uppmaningar om att »fånga dagen« eller underströk för ett vilset geni att det inte var hans fel att han hade en pissig uppväxt. Det är som om den uppmuntrande, inspirerande mentorn i filmens väg per automatik förvandlas till en figur som insisterar på att reducera livets och världens vackra komplexitet till en samling positivistiska och provocerande trusimer.

Genom Andrews frenetiska försök att göra intryck på sin svårimponerade mästare tar ett tonsäkert porträtt form och gestaltar hur något som borde vara fyllt av glädje i stället blir en manisk pina.

Kanske handlar det om min instinktivt skeptiska inställning till auktoritetsfiguren. Kanske är det därför jag sett, och uppskattat, öppningsscenen i Full Metal Jacket ett tjugotal gånger. Sekvensen där rekryter i den amerikanska marinen blir utskällda och pryglade av den hänsynslöse fanjunkare Hartman. Ingen scen befäster auktoritära figurers inbyggda pennalistiska drag, och ingen scen ger mig därmed mer anledning att älska att hata filmens ondskefulla pedagoger.

Å andra sidan understryker även den torterande mentorn livets alla jävligheter och kval. Hur det alltid är lättare att vika ner sig, att livet alltid erbjuder möjligheten att lägga sig platt och att ingen uppskattning kommer med disciplin och ambition. När Mr Miyagi beordrar Daniel-san i Karate Kid att repetera en övning i absurdum är det därmed en perfekt illustration över trägenhetens otacksamma förtjänster.

Med samma logik borde jag älska den demoniska jazzläraren Terence Fletcher i Damien Chazelles fantastiska Whiplash. Han utstrålar en fasa som på ett perfekt vis förkroppsligas i J.K. Simmons bistra framtoning. Med närmast fascistisk nitiskhet tycks hans största glädjeämne i livet vara att plåga ambitiösa musikstudenter till bristningsgränsen. I Whiplash berättas historien utifrån en av dem, trummisen Andrew Neyman, spelad av Miles Teller. Nyintagen på prestigeskolan Schaffer Conservatory i New York gör han allt för att imponera på den despotiske Flethcer och tas snart upp i skolans högsta klass. Där väntar ett feberframkallande maktspel mellan lärare och elev. Andrew pressas och pressar framför allt sig själv tills han trummat sina händer blodiga. Fletcher blir Lucifer i ett gastkramande prestationsångestens helvete.

Att Whiplash i stället för att fly rusar fram hjälper dessutom filmen att inte köra fast i sina kantiga karaktärer. Något som även hjälper till att fånga prestationsångestens paniska krav på framåtrörelse.

Whiplash är därmed en film där även subtiliteterna lyser med sin frånvaro. Yviga gester och tydligt utmejslade karaktärer förenklar både filmens intrig och dess karaktärer. Det sker på bekostnad av musikens och kulturvärldens nyanser men även för att utkristallisera något basalt.

Det är i stället ett slags extremernas dramatiska vågspel som tar form genom filmens obönhörliga puls och paniska uppbyggnad. Genom Andrews frenetiska försök att bli bättre, att göra intryck på sin svårimponerade mästare, tar ett tonsäkert porträtt form som gestaltar hur något som borde vara fyllt av glädje i stället blir en manisk fixerad pina. Alla som någon gång slukats av ett ångestframkallande projekt känner igen känslan.

Flera kritiker har avfärdat delar av filmens handling som en simpel traditionell idrottshistoria flyttad till musikens värld. Whiplash understryker dock själv en avgörande skillnad. I en middagsscen med Andrews far och dennes vänner lyfts några bekantas söner fram, deras mediokra footballspelande höjs av middagsgästerna till skyarna. Andrews trummande avfärdas mer eller mindre som en hobby. Kreativitetens hårda slit uppskattas sällan i en värld som värdesätter mätbara prestationer. På så vis bryter även filmen med traditionella skildringar av kreativt arbete. Där filmhistorien kantas av genier som medelst inspirationens bärande vindar flyger fram mellan nydanande och lustfyllda konstverk viker Whiplash istället ner mot markarbetets otacksamma repetitioner.

I en av filmens senare scener understryker Terence Fletcher hur hans förtryckande pedagogik i grunden bara handlat om att pressa sina elever till stordåd. Det är en förklaring som föga helgar de plågsamma medel Fletchers utbildning använder. Som att örfila en elev som inte spelar i takt eller kasta en stol mot samma elevs huvud.

I stället är det genom Andrews kamp Whiplash får sin otroliga nerv och en djupare mening. Hur hans musikaliska arbete understryker en underliggande mänsklig drivkraft med klangbotten i instinkten att antingen fly eller slåss. Att Whiplash i stället för att fly rusar fram hjälper dessutom filmen att inte köra fast i sina kantiga karaktärer. Något som även hjälper till att fånga prestationsångestens paniska krav på framåtrörelse.

Det är alltid lättare att lägga sig ner. Att ge upp. Alltid svårare att bita ihop. Alltid smärtsamt att bli bäst. Det är en klyscha som skulle kunna levereras av en av filmens alla vidriga inspirerande mentorer. Genom Terence Fletchers skräckvälde tvingas istället Andrew att komma till den insikten själv. Att bejaka det som driver oss till framsteg och utveckling, mot det frigörande målet. Bara det understryker hur Whiplash fångar livets plågsamma resa genom prövningar, motgångar och, förhoppningsvis, segrar.

Whiplash har biopremiär i dag.

Det ska vara en clown i år! När Sam Raimi (Spiderman, Evil Dead, The Grudge) gör en reboot av hemsökt hus-klassikern Poltergeist kanske vissa saker ändras – tv:n är nu platt, det fipplas med en iphone, familjen heter Freeling istället för Bowen, Carol Anne är inte längre blond – men han har så klart behållit den där vedervärdiga clowndockan som får liv:

Brr! Jag skrek faktiskt till av skräck när jag såg trailern!

Jag minns originalet från 1982 mycket väl. Det var en av de filmerna jag och mina mellanstadiekompisar livrädda såg i smyg på raspig VHS  – »spänn bandet! Prova tracking!« (ni som fattar, fattar) – inspelad av någon vars oansvariga föräldrar (sa mina föräldrar)  hade Filmnet, lyckans ost.

Sedan kunde vi ju med skräckblandad förtjusning fortsätta gotta oss i förbannelseryktena om den kusligt drabbade filminspelningen, vad som var sant eller inte vet jag inte – lilla tjejen dog av en vanlig maginfluensa! Storasystern blev mördad av sin pojkvän!

Upplägget är klassiskt: familj flyttar till hus där kusliga saker händer, ofarligt till en början, men sedan eskalerar det. Mer behöver man kanske inte. Väldigt bra med Poltergeist var att man lade ner möda på att lära känna familjemedlemmarna på ett trevligt vardagsvis innan allt brakade igång. Mamman och pappan som tramsade och rökte braj (fast på ett tryggt sätt) i sovrummet, och hade begravning för en guldfisk. Fjärrkontrollskriget med grannen. Vovven som får en våffla under bordet.

Men det var många andra mer skräckiga ögonblick som etsade sig fast!

• »One one thousand, two one thousand…« När jag ser en blixt brukar jag också räkna så, och härma pojkens rädda röst. (Det blir jättekonstigt om folk inte fattar referensen. Vilket de oftast inte gör.)
• »They're hee-eeere!« – närmare beskrivning behövs knappast. Ikonisk scen där Carol Anne pratar med tv-folket: »Yes. Five.«
• Stolarna i matrummet som ljudlöst på en sekund staplat upp sig själva i en formation på matbordet.
• När exorcistgänget kommer till huset och en av dem upphetsat berättar om något som rörde sig typ två centimeter på två dagar och den mycket trötte pappan öppnar en dörr utan att säga ett ord: där inne virvlar alla möbler runt av sig själva.
• »This house…is clean.« säger den fantastiska klärvoajanten, i 82:an spelad av fantastiska Zelda Rubenstein.

(Något som alltid störde mig var ju att hon hade fel! Något så o-cleant som det huset, även efter exorcismen, hade man väl aldrig sett?)

Originalmanuset till 1982:ans version skrevs av Steven Spielberg och kan rekommenderas för läsning, finns på nätet, det är väldigt bra! Eller vad sägs om den här härliga beskrivningen av förorten:

EXT. CUESTA VERDE ESTATES OVERLOOK – DAY
Anyone outside of Manhattan is familiar with this setting. Sunday in suburbia. A neighbor mows his lawn, another washes  his car, and a group of kids play soccer in the street. The middle America World War II bought and paid for.

Rebooten av Poltergeist har premiär på bio den 24 juli. Originalet från 1982 kan streamas hos nya Plejmo.com för 19 kr.

Det finns filmer och så finns det filmer med Denzel Washington. The Equalizer är av det senare slaget. För övrigt Denzels bästa film sedan Ricochet – som egentligen är John Lithgows film – och det säger rätt mycket. För erkänn, den här mannen har haft en rätt bra karriär. Något jag kanske inte insett förrän nu, med The Equalizer. Lägg det namnet på minnet, inte bara för att det låter coolt, men också för att få verkar ha gjort det. Den har helt enkelt glömts bort.

Den tafatta amatörhämnden är bäst men även den professionella kan vara ack så njutbar. Ibland är det skönt att luta sig tillbaka och veta att allt kommer gå rätt till. Föraren bakom ratten har gjort det här förut.

Något som ofta händer den här typen av film, som egentligen bara går ut på en sak, att vaska publiken med adrenalin. Det må handla om bergsklättring, snutar som kutar eller, som i det här fallet, payback.

Det finns två typer av hämnd. Den tafatta, klumpiga, amatörmässiga – som jag egentligen brinner för mest – och så den professionella, som även den kan vara ack så njutbar. För ibland kan det vara rätt skönt att luta sig tillbaka och veta att allt kommer gå rätt till, inga halvmesyrer. Föraren bakom ratten har gjort det här förut.

Vad hans karaktär heter är inte väsentligt. Inte heller var han kommer ifrån. Men han är extremt anal vad gäller husgeråd, gillar tidtagarur och läser gamla klassiker på ett nattöppet taxifik.

Oftast i amerikanska filmer handlar det om veteraner som kommer hem efter ett liv fullt av krig, ibland hundratals. De kommer hem till en vardag de inte förstår, till ett förändrat samhälle. Taglinen kan låta ungefär så här: »Han flydde från kriget, men kriget fann honom«. »Tidigare en mördarmaskin, nu bara en maskin i ett mordiskt land, tills en dag«. »Han brukade ha mord som arbete, efteråt blev det som ... hämnd«.

Lite väl mycket Rambo och amerikanskt 1980-tal kanske, och visst »genren« har förfinats. I dag handlar det nästan undantagslöst om mer anonyma krigare, vart de kommer ifrån förtäljs inte alltid. De har tillhört något slags specialförband och är duktiga på att smyga. Som Denzel Washington i The Equalizer.

Vad hans karaktär i filmen heter är inte väsentligt. Inte heller var han kommer ifrån. Men han är extremt anal vad gäller husgeråd, han gillar att använda tidtagarur och läser gärna gamla klassiker på ett nattöppet taxifik. Det är också här han lär känna Teri. En ung tjej som hamnat i fel sällskap och nu tvingas sälja sin kropp till feta ryssar. Så kan det gå.

Sedan vet ju alla som sett trailern vad som händer, Teri blir misshandlad av en fet ryss - tror jag det var – och Denzel tvingas gå till attack. Eller »tvingas« är väl kanske inte rätt ord, eftersom Denzel har krig i ådrorna så vill han ju inget hellre, egentligen.

Så med tidtagaruret i ena handen och en liten mini-MacGyver i andra beger han sig ut på jakt efter alla feta ryssar i USA. Speciellt en elak jävel vid namn Teddy – Yorgi från xXx (Eller Marton Csokas, om ni så vill), en så kallad »cleaner« utsänd för att hantera problemet, det vill säga Denzel.

Att avslöja mer går egentligen inte, för vad som sedan händer, fram till slutet, är rätt självklart. Men ibland är det allt man vill ha. Eller som jag skrev på Facebook efter jag sett filmen: »I en perfekt värld hade alla filmer hetat The Equalizer och haft Denzel Washington i huvudrollen.«

The Equalizer går att hyra från iTunes.

Thåström med band framör nya singeln Kom med mig live i kvällens Skavlan. Ställ inspelningsmanicken eller bänka er i tv-soffan. Pssst, missa inte när Fredrik Skavlan tackar och bockar i slutet av låten, »I'm not worthy«-style… Supergulligt!

Så här såg det ut förra gången Thåström gästade Skavlan:

Se Thåström i Skavlan på SVT1 kl 21 i kväll.

Alpint: VM Störtlopp, damer (SVT2 & Eurosport fredag kl 19)

Tisdagens super-G blev ett antiklimax för Lindsey Vonn och USA. Det var upplagt för VM-guld på hemmaplan, men blev »bara« ett brons. Hennes andra stora chans är störtloppet. Tänk om hon missar? Det här skulle ju bli hennes fest. Starten på mästerskapen blev inte optimal för värdnationen, men vi vet vilka mästerskapsåkare de amerikanska åkarna brukar vara och att de lyfter under press. Medaljerna kommer.

Min vinnare i kväll är Tina Maze efter hur fint och säkert hon åkte i super-G-tävlingen. Det syntes att hon känner sig väldigt bekväm med backen, snön och sitt material.

För svensk del är fartgrenarna ett gammalt sorgebarn. Vi har fått förlita oss på några enstaka åkare i stället för på ett lag. För tillfället är Kajsa Kling den enda med toppchans. Hon är stabil runt topp tio men behöver lyfta sig en nivå till för att slåss om segrar och pallplatser. Jag har inga större förväntningar på henne i VM. Kan hon vara runt topp åtta i kväll är det kanonbra.

Det har körts sex stycken världscupstörtlopp under säsongen. Vonn har vunnit tre och Tina Maze, Elena Fanchini och Lara Gut var sitt. Vonn leder då också delcupen före Anna Fenningar och Viktoria Rebensburg. När man körde här i världscupen förra säsongen så vann Lara Gut före Tina Weirather och Elena Fanchini. Det två träningsåken som har genomförts har vunnits av Stacey Cook och Anna Fenningar.

Min vinnare i kväll är Tina Maze efter hur fint och säkert hon åkte i super-G-tävlingen. Det syntes att hon kände sig väldigt bekväm med backen, snön och sitt eget material. Det kan mycket väl bli samma åkare på prispallen den här gången, men i annan ordning. Jag tycker Maze, Vonn och Fenningar utmärker sig mot de andra.

VM 2013: 1. Marion Rolland 2. Nadia Fanchini 3. Maria Höfl-Riesch
OS 2014: 1 Tina Maze och Dominique Gisin 3. Lara Gut

Alpint: VM Störtlopp, herrar (SVT2 & Eurosport lördag kl 18:30)

Det skulle inte vara möjligt, sa man i höstas. Svindal var ju borta från VM – den avslagna hälsenan skulle hålla honom borta hela säsongen. Men inte gav han sig för det. Och här är han, färdig för start och sugen på medaljer. När han gick i mål som ledare i super-G-tävlingen så trodde jag att det skulle räcka till medalj, men han blev till slut sexa. Nu har han fått ett tävlingsåk i kroppen och verkar väldigt komfortabel och laddad. Han har ett guld att försvara och jag blir inte förvånad om han slår till.

Svindal var ju borta från VM – den avslagna hälsenan skulle hålla honom borta hela säsongen. Men inte gav han sig för det… nu är han här, med ett guld att försvara.

Kjetil Jansrud har vunnit hälften av säsongens sex tävlingar och leder också delcupen. De övriga tre har vunnits av Steven Nyman, Travis Ganong och Hannes Reichelt. När världscupen var här förra säsongen vann Jansrud med Beat Feuz och Nyman på platserna bakom.

Notera att de två amerikanarna Nyman och Ganong har tagit varsin seger under säsongen. De har varit stora utropstecken i år och de kan det här berget riktigt bra. Ska de ta hemmamedaljerna kanske?

Vågar vi räkna bort Dustin Cook, kanadensaren som kom från ingenstans och tog super-G-silvret. Han hade aldrig tidigare varit topp tio. Det ska väl inte gå? Inte ett VM utan rejäla skrällar.

VM 2013: 1. Aksel Lund Svindal 2. Dominik Paris 3. David Poisson
OS 2014: 1. Matthias Mayer 2. Christian Innerhofer 3. Kjetil Jansrud

Alpint: VM superkombination herrar (SVT2 & Eurosport söndag kl 17:30)

Lagtävlingen till trots, kombinationstävlingen är fortfarande den alpina disciplin med lägst status. Det är reservchansen om man har misslyckats i någon av de andra disciplinerna. Det är ingen ointressant tävling för det. Jag gillar tanken med en tävling som går ut på att få fram den åkare som bäst klarar att hantera kombinationen slalom och störtlopp.

De kör ett störtlopp och ett slalomåk och tiden räknas samman. Först ut är störtloppet. Det är bra att de har kombinationen efter störtloppet så åkarna inte använder tävlingen för ett extra träningsåk. Nu hoppas vi att åkarna går in för det.

Två kombinationstävlingar har genomförts under säsongen, första vann Carlo Janka och andra Marcel Hirscher. Janka får nog vara vara favorit här.

VM 2013: 1.Ted Ligety 2. Ivica Kostelic 3. Romed Baumann
OS 2014: 1. Sandro Viletta 2. Ivica Kostelic 3. Christof Innerhofer

Det så vanligen vädersäkra Beaver Creek har störts av dåligt väder. I damernas super-G flyttade man ned starten och herrarnas super-G i onsdags blev framflyttad en dag. Även helgens tävlingar kan störas. Snabbast och bäst information om förändringar får man av Fis twitterkonto.

I går meddelade NBC att man förnyat fem serier som får återvända med nya säsonger i höst. The Blacklist, Grimm och de tre Dick Wolf-serierna Chicago Fire, Chicago PD och Law and Order: SVU har alla fått förtroende från NBC om att få spela in en ny säsong till.

Det intressanta med The Blacklist är att den nu har flyttats från måndagar kl 22 till torsdagar kl 21 i USA. Där kommer den troligtvis tappa en hel del tittare. Men det är kul att NBC förnyar den för ännu en säsong innan de tittarsifforna ens har kommit.

Episod 10 av The Blacklist visades i USA i går och landar hos Viaplay här i Sverige i dag.

Skådisar i Fincher-pilot
Jason Flemyng är klar för medverkan i David Finchers HBO-pilot Living On Video. Dessutom är Kerry Condon (Luck) och Elizabeth Lail (Once Upon A Time) i samtal om roller i serien, som handlar om musikvideobranschen på 1980-talet.

Hanks i CBS-pilot
Colin Hanks är klar för en roll i CBS nya komedipilot Life in Pieces.

Unforgettable lever igen!
Det går tydligen inte att döda Unforgettable. Nu är det klart att den återupplivas av tv-kanalen A&E för en fjärde säsong.

Penny Dreadful-premiär
Showtimes skräckserie kommer att ha premiär den 3 maj.

Innehåller spoilers om Agent Carter avsnitt 5, The Iron Ceiling.

I The Iron Ceiling får Carter, tack vare att hon känner Howling Commandos (från första Captain America-filmen), äntligen åka på ett officiellt uppdrag. Trots Thompsons protester. Uppdraget är i Sovjetryssland, och redan från början är det tydligt att den väna kontorsflickan Carter passar bättre ute på fältet än Thompson gör, när de ska fallskärmshoppa in vid den polska gränsen, och Thompson är nervös inför hoppet.

Så vad har vi lärt oss? Kvinnor kan. Howling Commandos och Peggy är ett vinnande lag. Och Sousa har förstått att blondinen är Peggy då de har identiska skottskador på högra axeln.

På marken möter de upp Howling Commandos, och S.S.R.-gänget och HC tillsammans beger sig till en okänd plats som krypterade Leviathan-koordinater pekade ut. Jag kan inte låta bli att önska att hela serien bara var Carter och Howling Commandos som utför uppdrag bakom järnridån, det finns något otroligt bra här. Karaktärerna är ju gamla krigskompisar, och skådespelarna har ett perfekt bekvämt samspel.

Koordinaterna leder till en till synes öde byggnad. Här fick vi i en tidigare flashback till 1930-talet se en grupp flickor sova i handbojor, lära sig engelska, äta tillsammans, döda varandra. Det är Sovjets Black Widow-program, som Scarlett Johanssons karaktär med samma namn också genomgått.

Och självklart springer våra hjältar in i en liten flicka, som på egen hand skadar två av dem svårt innan hon lyckas fly, och Leviathan-artilleriet dyker upp. Shoot-out, där Thompson än en gång behöver Carters hjälp, innan hjältarna undkommer. Fast uppdraget var inte helt förgäves: Carter och S.S.R. fick en rysk vetenskapsman med sig hem till USA igen.

Så vad har vi lärt oss? Kvinnor kan. Peggys granne Dottie har gått igenom Black Widow-programmet. Howling Commandos och Peggy är ett vinnande lag på alla sätt. Sousa har förstått att blondinen som hjälpt Stark är Peggy, då de har identiska skottskador på högra axeln. Oh shit!

Marvel's Agent Carter går på ABC i USA.

I natt släppte HBO en promotrailer för Mike Judges underbara komediserie Silicon Valley, vars andra säsong har premiär den 12 april i USA. Dagen efter landar den hos C More och HBO Nordic här i Sverige:

Avslutningen av den första säsongen var ju helt fenomenal, och nu är det bara att hoppas att de bygger vidare på det in i den andra säsongen.

Till och med i dag gratisstreamar PBS den Oscarsnominerade dokumentären Last Days in Vietnam. Det här berättelsen om hur det gick till när USA insåg Vietnamkrigets fullständiga misslyckande och fullständiga meningslöshet och packade ihop och lämnade landet. Det är berättelsen om de sista amerikanska soldaterna på plats och om vietnameserna som försökte fly landet. Skynda er att se den – regionlåst, men funkar fint med Chrome-tillägget Hola.

Last Days in Vietnam streamas på PBS till och med dagens utgång.

Kanal 5 drar i gång en rolig filmserie nu på lördag efter melodifestivalsändningen. En variant av Syfy channels »Best of the worst«-vinjett.

Förra året sände de filmer om katastrofer under melodifestivalsdeltävlingarna – i år sänder de monsterfilmer efter Mello-sändningarna. Vi på TVdags gillar ju tv-idéer som är crazy bananas och vad vore mer självklart än att zappa från en en b-kändisexplosion till en annan? (Läs: från mello till Ian Ziering och Tara Reid i Sharknado.)

Här är hela hela listan, om ni känner er manade, starttid kl 21:30 utom efter finalen den 14 mars då det är kl 22 som gäller:

7/2 Sharknado
14/2 Sharknado 2: The Second One
21/2 Robocroc
28/2 Dragon Wasps
7/3 Big Ass Spider
14/3 Mega Shark vs Mecha Shark

Kate och Will har en bror som heter Tom. Egentligen är Tom som alla andra, förutom en liten detalj: han har Fragilt X-syndrom – orsakat av en mutation i FMR1-genen (komplicerade frågor på detta bemöts med ett »Googla«.) Men kort kan man säga att det är ett slags grav autism, resident mot all världens bajscoctails.

I tio år har Tom tjatat om att han vill träffa Lars. Kanske fick syskonen idén till Mission to Lars för att få ett utlopp själva? En underbar dokumentärfilmsidé med ett hjärta större än Bigfoots. Eller?

Tom bor på ett gruppboende där han dricker 15 koppar te om dagen, zappar tv och jobbar i deras lilla pappersfabrik. Livet är ganska så bekymmerslöst – om man bortser från syndromet, då. Tills en dag då Toms syskon bestämmer sig för att säkra sin plats i himlen genom att lite mer frekvent börja umgås med brorsan. Man tycker kanske att de borde valt en lite mindre högljudd början…

Tom har nämligen ett intresse större än allt te i England, rockbandet Metallica och då i synnerhet deras tröttande, självkäre batterist Lars Ulrich. I tio års tid har Tom tjatat om att han vill träffa Lars. Kanske får Kate och Will idén till Mission to Lars för att få ett utlopp själva? Och visst är det en underbar dokumentärfilmsidé, med ett hjärta större än Bigfoots. Syskonband som binds, skratt, tårar och kramar som aldrig släpper. Eller?

Både och. Mission to Lars är inte riktigt vad den utgör sig för att vara. Det blir aldrig så sentimentalt som man kan tro. Kate och Will handlar nämligen, inledningsvis, utifrån rent egoistiska skäl och de lyssnar inte på sin bror när han säger »nej«. Vilket han egentligen gör så fort de landat i USA. »Ska vi träffa Lars?« frågar Kate. »Nej«, svarar Tom. Vilket såklart är lite jobbigt för den helt fenomenala dokumentärfilmsidén och det där med himlen och allt, men ändå. I en tragikomisk scen väljer till exempel Kate att gå ensam på en av Metallica-spelningarna efter att Tom prompt vägrat följa med, sedan växelklipps konsertbesöket med Toms och Wills hemmakväll på en tvättomat. Det är både roligt och sorgligt. Liksom Mission to Lars i sin helhet.

Mission to Lars går att hyra på iTunes.

Då är det dags för Melodifestivalen igen! Yay, hör jag er alla sjunga i kör. Eller inte. Jag måste säga att det har varit oroande tyst kring tävlingen så här inför och många i min närhet hade inte en aning om att tävlingen ens börjar ikväll. Men det gör den, och jag som schlagernörd är i alla fall glad. Men det känns onekligen som att det är do or die för tävlingen i dess nuvarande form efter några oinspirerade år. I år har också en del förändringar genomförts, vissa bra och vissa helt ologiska, men med huvudsyftet att skapa fler vinnare och färre förlorare. Så här ser årets upplägg ut:

Låtarna

Tidigare har det varit 8 låtar per deltävling, i år är det bara 7 stycken. SVT menar att förändringen ska ge mer programtid till övrigt innehåll, programledare och mellanakter. Troligtvis handlar det mer om att inte tråka ut tittarna och samtidigt ge artisterna större chans att gå vidare. Det har varit många favoritfall på senare år och det här kanske får fler att våga ställa upp igen.

Andra chansen

Det nya är att de åtta låtarna tävlar i en enda omgång dueller, där varje vinnare går vidare. Hela fyra av AC-låtarna går alltså till final. Detta är uppenbarligen ett sätt att ge dessa låtar en betydligt bättre chans. För något nytt i år är också att AC-låtarna släpps till radio innan finalen. Lite märkligt, då det gör att de kanske har ännu bättre chans än finalisterna. Samtidigt gör det finalen mer oviss och spännande.

Finalen

Antalet låtar i final blir alltså 12 stycken i stället för tidigare 10. Återigen ett sätt att ge större chans för låtarna att gå till final och få färre förlorare.

Telefonröstningen

Från och med i år kan man bara rösta 20 gånger per telefonabbonnemang och röstningsnummer (minns ni skandalen med röstningsroboten i fjol så förstår ni). 20 gånger på dyra numret, 20 gånger på billiga. Plus 20 sms till dyra och 20 till billiga. 80 röster totalt.

Appen

Här blir det lite tröttsamt. SVT har lanserat en särskild app, där man kan förhandstippa och se hur ens kompisar tippat om man loggar in med Facebook-kontot. Den delen är välkommen och kan bli en hit. Men sedan blir det krångligt. För en kan bara app-rösta under låtens gång genom att trycka jättemånga gånger på ett pulserande hjärta på skärmen, och om man trycker tillräckligt många gånger kan man max få iväg 5 röster per bidrag. Rösterna ska räknas lika mycket som telefonrösterna. Det här är lite inspirerat av The X Factor UK som i fjol testade något liknande, dock inte alls så här krångligt. Varför inte bara låta alla få fem röster var och that’s it?

I övrigt så verkar SVT ha ryckt upp sig från programledarhaveriet i fjol där Nour El-Refai och Anders Jansson aldrig hittade rätt. Årets programledarduo Sanna Nielsen och Robin Paulsson känns betydligt mer trygg och säker. Startfältet däremot känns en smula tråkigt, även om jag tror att det innehåller både ett stort genombrott och en potentiell slutvinnare.

Här är mina betyg på kvällens startfält:

1. Molly Pettersson Hammar: I’ll Be Fine

Betyg: 4
Molly känner vi igen från Idol 2011. Då blåste hon i väg oss med sin starka pipa, och det gör hon nu igen. Låten är Adele möter Gloria Gaynor, modern jag-överlever-utan-dig-soulpop med snyggt housepiano och ett jävla driv. När gospelkören kopplas in känns det som årets första genombrott och en given finalist.

2. Daniel Gildenlöv: Pappa

Betyg: 1
Herregud, den här typen av traumaschlager (Hanna Fahls briljanta ord) borde förbjudas i tävlingen om den inte görs med så snygg text och innerlig sång som Anna Järvinens Porslin här om året. Förra året sjöng någon snubbe om sin döda bror. I år sjunger en 40+ man om hur det kändes när hans föräldrar skilde sig när han var BARN. For fucks sake.

3. Elize Ryd & Rickard Söderberg: One By One

Betyg: 3
Jag diggar dessa två och deras Eurovision-ambitioner i denna pampiga ballad. Ändå är det inte så over the top påfläskat som jag hade förväntat mig. Det blir lite uddlöst och scenshowen gör ingenting för att skruva upp dramatiken. Det är The Beauty & The Beast i alldeles för svagt regnbågsljus.

4. Dolly Style: Hello Hi

Betyg: 2
Tre dockor som gör 90-tals-Aqua-tuggummipop. Ja, för mig som växte upp med denna musik känns det lite härligt retro trots att det är totalt genomdum musik. Jag tycker det vore lite roligt om dagisbarnen börjar snusksjunga »do it dolly style«. Tyvärr sjunger dockorna som krattor och scenshowen är förvånansvärt boring.

5. Behrang Miri & Victor Crone: Det rår vi inte för

Betyg: 2
Nä, det är ingen ny Jalla dansa sawa, utan snarare en för sammanhanget lite för överseriös storstadsromantisk raptrudelutt. Även om Victor Crone är hunkig och Behrang Miri charmig så är detta alldeles för blaha och Saade lär sno de välbehövliga kids-poängen.

6. Jessica Andersson: Can’t Hurt Me Now

Betyg: 3
Jag tycker så mycket om Jessicas senaste album 40.14.4 som baserar sig på hennes tuffa barndom och som med hjälp av Marit Bergman och Peter LeMarc blev en fantastiskt fin samling låtar. Tyvärr är den här countrykryddade balladen betydligt mer generisk och intetsägande. Men samtidigt har Jessica en odiskutabel karisma som höjer låten. Svårtippat.

7. Eric Saade: Sting

Betyg: 4
Manboy Saade har lämnat dagispopen bakom sig och avancerat till 6-årsverksamheten. Nä, men jag diggar detta på riktigt. Låten är Olly Murs-light-gitarrpop med snygg saxofonhook. Scenshowen är påkostad, over the top och på en nivå som få kommer att nå upp till i år. Det är en självklar finalist och definitivt en kandidat till slutsegern. Att Saade ibland sjunger surt som fan spelar inte så stor roll, söta popkillar brukar inte behöva kunna sjunga i den här tävlingen.

Så hur kommer det att gå?

Final: Eric Saade och Molly Pettersson Hammar
Andra Chansen: Elize Ryd & Rickard Söderberg och Jessica Andersson

SVT:s Melodifestivalen försöker verkligen vara lite 2015 i år och har skapat en app där en kan få max fem gratis röster att lägga på ett bidrag. Bra och modernt! Men i kväll när storfavoriten Molly Pettersson Hammar bara kom sexa rasade många på Twitter, inklusive undertecknad, över att många inte hade hunnit ladda ner appen förrän låt nummer tre – och för att den inte funkade ordentligt från start, och för att den buggade (vilket dock var känt på förhand).

För en ung, halvt okänd artist skulle ett avancemang betytt mycket för karriären. Det känns både jävligt synd och jävligt orättvist.

För Molly Pettersson Hammar, som var låt nummer ett, blev ju det en riktigt stor förlust eftersom det bara går att rösta med appen under själva bidraget. Huruvida det påverkade resultatet är oklart, men bara misstanken är illa nog – och det kan inte ha skilt många röster för Molly till plats nummer 5, i detta startfält…

I kommande deltävlingar kommer detta troligtvis vara ett mindre problem, men stackars Molly Pettersson Hammar fick kanske betala priset så här i början. För en ung, halvt okänd artist skulle ett avancemang betytt mycket för karriären. Det känns både jävligt synd och jävligt orättvist. SVT måste nu lägga korten på bordet – och, om de inte kan visa att förutsättningarna varit desamma för samtliga bidrag, ge Molly en andra chans.

SVT:s snabba svar nu på kvällen känns i alla fall inte direkt hundraprocentigt… hur kan de ha en aning om hur många som inte kunde rösta på Molly?