Under nattens Super Bowl så visade NBC en teasertrailer för återupplivningen av Heroes. I den 15 sekunder korta teasern så får vi se bilder på en återvändande Jack Coleman och nytillskottet Zachary Levi, som just nu är de enda som är klara för medverkan i den nya säsongen.
Heroes Reborn, som består av 13 avsnitt, kommer att ha premiär någon gång under 2015. Är ni pepp?
The Tonight Show hade ett specialavsnitt i natt direkt efter Super Bowl. En av höjdpunkterna var när det fantastiska Lip Sync Battle-inslaget gjorde efterlängtad comeback. Essiga Will Ferrell öppnade med en rejält gungande version av Beyonces Drunk in Love – och Drew Barrymore och Fallon gjorde lyftet från klassiska Dirty Dancing:
Det här är förbannat bra tv!
Ny säsong av Breaking Bad? Nej. Gästspel i spinoffen Better Call Saul? Nej. Reklamfilm? Ja. Under nattens Super Bowl så visades en reklamfilm av försäkringsbolaget Esurance, som av någon anledning lyckats övertala Walter White att medverka:
Say my name…
Den 8 februari har Breaking Bad-spinoffen Better Call Saul premiär på AMC i USA. Dagen efter kommer den till Sverige och Netflix. Skaparen Vince Gilligan meddelade för några veckor sedan att Walter och Jesses inte kommer att dyka upp i den första säsongen, så det här kan ju vara det allra sista vi ser av Walter White...
För drygt ett år sedan skrev jag en text om hur mycket den brittiska bögserien Queer as Folk betydde för mitt tonåriga jag. Hur jag utforskade min identitet som bög i smyg genom att plöja igenom all bögrelaterad populärkultur jag kunde komma över. Bland annat just den här brittiska serien som skildrade några bögars liv i Manchester. Det var något spännande att smyga in i den seriens värld. Att se en tonårig Charlie Hunnam spela skolpojken Nathan som blir kär i den äldre och sextokiga Stuart. Att se hur Stuarts tönt till bästa kompis, Vince, i hemlighet trånar efter honom. Och se hur Manchesters bögscen såg ut i början av 2000-talet.
Jag älskar att ett sådant här på pappret invecklat tv-projekt med fokus på hbtq-karaktärer ens görs. Dessutom med mångfald (40-plus-bögar! Svarta bögar! Lesbiska!).
Jag hade aldrig sett bögar skildras på det sättet tidigare. Där deras berättelser var i centrum. Där jag, på något sätt, därmed också var i centrum. Att jag senare, när jag blev äldre, inte kände igen mig så mycket i seriens bögtillvaro spelar mindre roll. Där och då betydde den jättemycket för mig. För den gjorde att mitt 14-åriga jag kände sig lite mindre ensamt i sitt annorlundaskap. Jag konstaterade att 14 år senare så hade ingen liknande serie gjorts där bögars liv står i centrum. Förrän HBO förra året lanserade utmärkta Looking.
Nu återvänder Queer as Folks skapare, Russell T Davies, med inte mindre än tre sammanlänkade hbtq-serier (Kjell hyllade premiären här på TVdags i söndags). Den ena serien, Cucumber, följer alltså 40-plus-bögen Henry och hans partner Lance i vad som beskrivs som den »värsta dejtkvällen någonsin«, vilket inkluderar ett dödsfall, två polisbilar och en trekant. Cucumbers systerserie Banana skildrar de yngre karaktärerna som finns i Henrys liv. Som om det inte räcker ackompanjeras dessa två serier av en webbserie, Tofu, där – bland annat – tittarna delar med sig av berättelser om sina sexuella erfarenheter.
Jag älskar att ett sådant här på pappret invecklat tv-projekt med fokus på hbtq-karaktärer ens görs. Dessutom med mångfald (40-plus-bögar! Svarta bögar! Lesbiska!). Det kan tyckas som att tv-världen har gått framåt de senaste 15 åren gällande hbtq-representation, och det har den på många sätt, men antalet serier som bara fokuserar på hbtq-karaktärers liv har länge varit ytterst sällsynta. Snarare har den till synes ökade mängden hbtq-karaktärer mest varit i mainstreamserier (även om siffrorna visar att det egentligen fortfarande inte händer mycket i tv i stort).
Det är camp deluxe, sexfixerat och stereotypt så det visslar om det. Det är in your face bögigt vilket jag älskar.
Looking, Please Like Me, The Fosters har hbtq-karaktärer som huvudpersoner, och i serier som till exempel How To Get Away With Murder, Empire, Kingdom, Transparent och Orange Is The New Black återfinns intressanta hbtq-karaktärer i biroller. Det är många och bra serier, men om ett år kan vi vara tillbaka på noll igen. Det är så det har sett ut under 2000-talet. Det går framåt och står still på samma gång, med andra ord.
Så hur passar då Cucumber och Banana in i denna lite mer hbtq-omfamnande tv-värld? Jo, efter att ha sett de första avsnitten så är de ett härligt komplement. Serierna känns närmast old school i det snabba MTV-tempot och den farsartade brittisk-bitska humorn. I Cucumber känns trötta 40-åringen Henry och hans kompisgäng som Queer as Folk-gänget fast som medelålders. Det är rapp och pratig humor. Det är camp deluxe, sexfixerat och stereotypt så det visslar om det. Det är in your face-bögigt vilket jag älskar.
Serierna visar ett Storbritannien som har kommit en lång bit på de 15 år som har gått sedan Queer as Folk. Allt från att homos kan gifta sig till att bögar välkomnas i det militära. Denna nya moderna tid skildras in absurdum i Cucumber och Banana. Det är närmast buskis-underhållande när hoop up-appar får driva dramaturgin. Tempot och vitsigheten gör dock allt väldigt ytligt. Precis som med Queer as Folk finner jag det svårt att bry mig om alla de självupptagna karaktärerna när de inte får mig att skratta. Men det finns ansatser till fördjupning och Henrys begynnande sammanbrott känns som att det kan brinna till ordentligt.
Den ungdomsfokuserade Banana är den som skaparen Russell T Davies har sagt sig vilja göra fler säsonger av (Cucumber får sitt definitiva slut denna säsong), men jag undrar lite vad han vill med den. Den saknar den tydliga berättelse som Cucumber har över den medelålders bögens livskris. Den har förvisso en sympatisk huvudkaraktär i Dean som lyckas vara charmigt hyper. Jag älskar till exempel att hans dåliga relation med sina päron inte beror på vad han påstår är homofobi, de är tvärtom väldigt stöttande och nyfikna, utan mest att han är en tonåring som fått för sig att hans föräldrar är emot honom (vilket illustreras i en fantastiskt rolig middagsscen).
Däremot är jag fasligt trött på de vackra pojkaktiga karaktärerna i bögserier som inte har annat syfte än att vara sexobjekt för oftast äldre män. Jag har sett det i så många tv-serier och filmer med bögtema. Att den åldrande bögen vill känna sig ung igen med en 30 år yngre pojke som inte ges några andra karaktärsdrag än oskyldigt sexig. Det är bara sunkigt, precis som det är sunkigt med alla tusentals gånger äldre heteromän får ihop det med objektifierade unga brudar på film och tv. Det blir jäkligt tröttsamt. Som tur är verkar Cucumber och Bananas persongallerier breddas under seriernas gång och även flera lesbiska och queera karaktärer får ta större plats.
Jag kan inte påstå att jag är tokförälskad i Cucumber och Banana. De engagerar mig inte mer än som fartfylld underhållning, vilket faktiskt är gott nog. För det härliga är ju att jag inte behöver dem för att få min bög-tv-fix. Personligen föredrar jag den upphöjda realismen i Looking, old school-humorn i Vicious och berättardrivet i Please Like Me, men samtidigt välkomnar jag verkligen Cucumber och Bananas egna distinkta universum. Att jag 2015 har så många bra, och olika, bögfokuserade, tv-serier att kolla på gör mig bara jävligt glad. Förhoppningsvis håller denna trend i sig så att det inte tar 15 år mellan varven.
Cucumber sänds på Channel 4 och Banana på E4 i Storbritannien.
Ni vet hur det är, den sköna känslan när man sammanför två vänner man känner från olika håll och de direkt gillar varandra. Lite samma stämning här, när Miss Piggy och Kermit hälsade på Luke och Yoda som fick en välbehövlig paus under träningen på Dagobah. De här bilderna från inspelningen av Rymdimperiet slår tillbaka (1980) har varit hyfsat okända, ända tills en vänlig filmnörd postade dem på imgur häromdagen. Det tackar vi för!
Att Kermit och Miss Piggy fick besöka den annars topphemliga inspelningen har förstås att göra med Frank Oz, som gjorde rösten till Miss Piggy och flera andra muppar och Sesame Street-figurer som Fozzie, Grover, Kakmonstret och Animal. När George Lucas skulle ge Yoda liv på vita duken tog han in Oz som chief puppeteer och creative consultant på Rymdimperiet slår tillbaka, och Oz har spelat Yoda sedan dess, även den ocharmige CGI-Yoda i prequel-filmerna.
Bilder från Lucasfilm.
Förutom Miss Piggy, Yoda och Kermit ser vi Irvin Kershner (regi), Frank Oz (Yodas röst), Kathryn Mullen (dockskötare), Jim Henson (Mupparnas pappa) och mannen med skepparkransen är Gary Kurtz (producent).
Här är hela den korta men mysiga bildsviten:
Jag fick en del fullständigt oförtjänt kritik för att jag ifrågasatte varför Malou von Sivers tilldelades Stora Journalistpriset (och gav svar på tal), men nu undrar jag om inte även hennes tillskyndare drar öronen åt sig.
I förmiddagens säsongspremiär av Malou efter 10 – med tema bajs – presenterade Malou von Sivers nämligen nya och glädjande medicinska rön. Genom att blanda en bajscocktail och injicera den i tarmen kan man bota »ett flertal stora folksjukdomar som övervikt, diabetes och autism", enligt TV4:s programpresentation. Se klippet här (vi hade varnat känsliga tittare om vi för ett ögonblick hade trott att det var något annat än chokladpudding som hälls i mixern):
Men, kan detta med bajs och autism verkligen vara medicinskt bevisat? Jodå – på sitt twitterkonto hänvisar Malou von Sivers till »ny forskning« (och pingar in Expressens Niklas Svensson för spridningshjälp):
Att donerad avföring kan justera rubbningar i tarmfloran är inget nytt, och det krävs ju inga specialkunskaper för att fatta principen – det handlar ju bara om tillförsel av bakterier. Men har man de minsta reella kunskaper om autism så vet man för det första att det överhuvudtaget inte är en sjukdom. Har man lite mer kunskaper känner man kanske till de inte heller särskilt nya teorierna om korrelationer (i vissa studier, inte alls i andra) mellan autism och mikrobiom. Men det Malou von Sivers påstår är så illa påläst, så anti-journalistiskt okunnigt, och så fruktansvärt cyniskt gentemot alla som lever med autism. Jag älskar hur en autist med 6 följare på twitter fullständigt läser lusen av Malou:
Att Malou von Sivers gör skit-tv har aldrig varit tydligare.
Ni får ursäkta att TVdags rubriker tenderar att låta som Gäster med gester- eller På minuten-uppgifter. Men det är en crazy tv-värld därute och i kväll blir det åka av igen när TV4 har säsongspremiär på ett stycke total tut-i-rutan-reality.
Ni kan konceptet: fyra kändisar bjuder varandra på hemlagad middag, alla sätter poäng på alla och så blir det lite Stjärnorna på slottet-light på det. Kan bli hur lugnt och trist som helst – men inte när spökjägaren Regina Lund och bloggkokon Katrin Zytomierska ingår i premiärkonstellationen, va?
Jag har 25 stycken hjälpare med mig, och vissa är från andra planeter, och vissa har annan form än vi har."
Nejdå. I kväll infrias alla löften.
»Shit, du finns på riktigt! Tommy Fucking Nilsson!« inleder Katrin hemma hos den gamle schlagersångaren, men överraskande nog är det Mohombi som stjäl första halvan av showen med det tyngsta patetik-artilleriet.
Som när desserten ska kommenteras. »God kombination, med kanel och körsbär«, säger Katrin, oväntat balanserat och vänligt, medan Mohombi langar ut tungan i arslet på Tommy Nilsson i svensk tv-historias mest obalanserade omdöme genom tiderna:
»Tommys kanelglass får mig att tänka på en låt av Evert Taube: Så skimrande var aldrig havet! Och stranden aldrig så befriande! Fälten, ängarna och träden… aldrig så vackraaaa… och blommorna aldrig så ljuvligt doftande!«
Och det blir inte sämre av att Helge Skoogs pladdriga prata – en synnerligen vitsig och vass voiceover manusförfattad av Helge och Anders Högrell – klipps in mellan meningarna och, ja, inte bara interpunkterar utan direkt punkterar den värsta kändisgenansen. Det sätter tempot i Klockan nio hos stjärnorna och gör det till en, faktiskt, seriöst bra genreserie.
Afro-viking, det är jag! Fifty-fifty black and white, like Obama! Här är en hatt jag har på mig för ceremonier, för min pappa är kung i Kongo. Här har du ett gammalt vapen också som är 300 år gammalt.«
Och lyckligtvis hjälper Helge Skoogs fräna ironier föga i fallet i Mohombi. När betyget på Tommy Nilssons middag ska sättas tar Mohombi fram en 8:a (av 10) och motiverar: »För symbolikens skull så har jag valt denna siffra, för att den också symboliserar oändlighet, och jag tror att det här är en oändlig vänskap som har skapats i kväll.«
Sedan bär det av hem till Mohombi själv. Det första som händer där att han går ner i spagat av spänniga citat, typ: »Afro-viking, det är jag! Fifty-fifty black and white, like Obama! Här är en hatt jag har på mig för ceremonier, för min pappa är kung i Kongo. Här har du ett gammalt vapen också som är 300 år gammalt.«
Helge Skoogs pladdriga prata bryter in: »En gammal brödspade?«
Ändå går – givetvis – aldrig Helge Skoog till överdrift, manuset är exakt avvägt mellan retfull syrlighet och uppmuntrande värme. (Jag kan redan nu förvarna om att vi i ett kommande avsnitt kommer att få höra Helge gorma: »Spela Shoreline!«)
Hos Regina – som inte vågar ta emot hemma utan på sitt stammis-förorts-spa (inte olikt det där i Torpederna!) – är det såklart en massa dravel om änglar och shit. Jag var förberedd på det, och hyfsat stålsatt, så det enda som äter sig innanför huden på mig här är Helge Skoog-voiceoverns karakteristik om Regina Lund som »nyfiken genom hela karriären«. Genuin nyfikenhet är för mig en sköld mot anfall av hokuspokus. Regina är snarare en sådan som sväljer allt alternativt osett, ohört och oprövat. Och självklart är det Regina som i slutändan står för kvällens knäppaste citat:
»Jag har 25 stycken hjälpare med mig, och vissa är från andra planeter, och vissa har annan form än vi har.«
Mohombis reaktion är underbar – han drar. »Ring inte mig när Regina har sina blåa kompisar på besök…« När han sedan återvänder har produktionen gjort en blå rymdgubbe av hans gestalt vid matbordet.
Sedan blir det antiklimax »ute på ön« med Katrin Z, som dock oftast inte befinner sig härute i skärgården utan, som hon själv uttrycker det medan hon knyter på sig ett Josef Frank-förkläde från Svenskt Tenn, »lever ett spektakulärt liv« inne i stan. Det måste dock definitivt medges att det är Katrin Zytomierska som knåpar ihop kvällens överlägset proffsigaste och mest aptitretande stjärnmiddag.
Klockan nio hos stjärnorna säsong 3 har premiär i kväll på TV4 kl 21.
I förra veckan skrev Magnus Betnér på sin Facebook-sida att han kommer att lägga upp »pretty much« alla sina framträdanden, som han själv äger rättigheterna till, på YouTube.
Jag gillar honom bäst när han vevar lite hejvilt, som här:
Det är svårt för folk att hålla isär, det där. Om man tycker att USA:s utrikespolitik är dålig, då måste man automatiskt tycka att sex timmars arbetsdag är en bra idé. Näe, inte jag, jag tycker att en och en halv timme är lagom.
Se hela Tal till nationen:
Mer läsning: mycket bra kommentar av bloggaren Markus Berglund.
Här kan du se Magnus Betnérs svenska YouTube-sida och här är hans engelska sida.
Jag fick ett kärleksbrev av Louis CK i förra veckan. Det var ömsint, välformulerat och långt, så långt att han skickade ett annat brev några minuter innan där han ursäktade sig för den andlösa svada som snart skulle komma. Jag läste det mitt i en sömnlös natt och den milda ordströmmen vaggade mig till tröst.
Nu var det naturligtvis inte jag som var föremål för min favoritkomikers kärlek, inte heller var jag ensam mottagare av hans passionerade rader. Men det som skickades som ett PR-mejl med avsikt att uppmärksamma folk på en ny standup-special, hans sjätte i ordningen, visade sig veckla ut sig i en varm kärleksförklaring till en lokal. Inte en specifik sådan, utan en typ: klubben. Nattklubben, humorklubben, standup-klubben. Louis CK, en av relativt få komiker i världen som nått först teater- och senare även arenanivå, har nämligen valt att spela in den nya timmen på i sammanhanget småttiga The Comedy Store. Och i sin iver att förklara beslutet får vi följa med honom på den resa genom små nattklubbar över hela USA som han gjort varv efter varv under sina närmare 30 år som ståuppkomiker.
Att komma ut från Largo med 20 minuter material ivrigt påhejad av den tillåtande alternativa publiken betydde att man kunde ta det till The Improv där en bredare publik skar ner de 20 minuterna till tre bra skämt – och ett funkade på The Comedy Store…
Han berättar om humorklubbarna i Boston där han startade som 18-åring, om den sprudlande klubbscenen i New York på sent 1980- och tidigt 90-tal där man kunde göra åtta gig på en lördagkväll, och om de anrika klubbarna ute i landet som stått emot tidens prövningar och där man fortfarande känner lukten av Bill Hicks cigarettrök i väggarna. Han rabblar namn efter namn på arrangörer och ägare och framför allt på storheter man kunde få se, humorgiganterna som var hans förebilder och hjältar: George Carlin, Eddie Murphy, Norm MacDonald, Steven Wright, Joy Behar, Don Gavin, Colin Quinn och tusen andra.
Han beskriver de olika klubbarnas publik och hur han lärde sig att värdera dem: att komma ut från Mbar eller Largo med 20 minuter material ivrigt påhejad av den stöttande och tillåtande alternativa publiken betydde att man kunde ta det till The Improv där en bredare publik skar ner de 20 minuterna till tre bra skämt.
Och så fanns The Comedy Store. Av de tre bra skämten man vaskat fram via de andra klubbarna kanske ett funkade på The Comedy Store, skriver han. Men då visste man att det var bra. Relationen mellan The Comedy Store och Louis CK har varit trasslig, det förstår man. »The wonderful dark side of comedy«, kallar han den. »The Comedy Store is the only club in the country that never passed me when I auditioned. I auditioned at many clubs where I didn't pass but I always went back and finally did pass. The Comedy Store never passed me. I just wasn't right for them. I didn't start working there until I became well known enough to circumvent the audition process. Until I became one of those guys who can just walk into a nightclub and go on stage.«
När jag ser Louis CK live at the Comedy Store förstår jag hans behov av att kontextualisera den på det här sättet. Det finns inte så mycket att hänga upp den på. Ingen större tematik, inga direkt kontroversiella ämnen, inga tankeväckande filosofiska iakttagelser. Bara en dryg timmes strödda skämt. Genomarbetade, vällevererade och underfundiga roligheter visserligen, men få som fastnar, få som utmanar mina föreställningar om världsordningen eller skänker förtröstan för egna tillkortakommanden, sånt han skämt bort oss med tidigare.
I trailerklippet som släpptes inför specialen skämtar han om flygresor:
Flygresor! Ett ämne som i hardcorehumorkretsar slängigt kännetecknar amatören, ett typiskt ämne för nybörjarkomikern. När Louis hedrade sin mentor George Carlin efter dennes död beskrev han hur Carlin fick honom att i stället för att fila på sitt material i 15 år slänga det gamla varje år och skriva nytt. »När man är klar med flygplan och hundar, vad gör man?« sa han. »Då får man gå djupare, prata om känslor, om vem man är, och sen slänger man det och får gräva ännu djupare«:
Så vad betyder det att han är tillbaka i flygplansanekdoterna? Har han gått varvet runt? Är detta ett steg bakåt, en ytlighetsmarkör? Nu ska vi komma ihåg var ribban ligger här, Louis CK är lite Sorkinsk på det viset att han levererat sig till en egen måttstock som kanske inte alltid är så rättvis. Få nybörjarkomiker skulle välja att i sina flygskämt mima fram en omsorgsfull spädbarnsstrypning till exempel.
Förklaringen finns förstås i mejlet. Kärleken till klubben, till hantverket, till utmaningen i det svårjobbade nemesisrummet. Det är här, på klubbscenen, som humorn föds, spirar och lever. Det är här han hör hemma, här är rötterna, här finns lusten. Varför överanalysera? Ibland går man ut i Globen inför en månghövdad massa på 15 000 personer och får dem att frusta, tjuta och vrida sig till komplexa skämt om slaveri och otillräckligt föräldraskap, ibland vill man stå i en rökig klubb där man ser varje ansikte i publiken och bara garva i en timme. Visa hur det ser ut när man pullar en råtthona till orgasm, beskriva sin rädsla för fladdermöss och förklara för sin kompis att dennes dotter kommer att vandra genom livet som vore det en snöstorm av dåliga kukar. Spela in det och sälja till fansen på ett föredömligt enkelt och billigt sätt utan mellanhänder.
Arbetsglädje, tänker jag när jag ser honom. Det här är en dag på kontoret för Louis CK, och ingen gör det bättre.
Louis CK live at the Comedy Store kan köpas från louisck.com.
För tillfället – hur länge vet man aldrig – finns Kraftwerk-dokumentären, inspelad 2013, som visades på brittiska BBC Four i helgen, tillgänglig på Youtube – en djupdykning i bandets karriär med både nya intervjuer och arkivfynd samt klipp från album-för-album-spelningarna på Tate Modern samma år.
Om du tycker att det är för mycket krångel att se den på BBC iPlayer, där den ligger kvar i en knapp månad till, så är det läge att skynda på lite.
När det häromåret blev klart att tidningen Vice skulle få sin egen nyhetsserie på HBO kändes det bara logiskt. De hade trots allt berikat Youtube med sina väldigt vice-iga dokumentärer under en längre tid och deras nyckfulla gonzojournalistik framstod som något som kunde funka i vanlig tv också.
Nu försöker sig The New Yorker på ett liknande projekt. Medieövergången är på pappret svårare än för Vice, men jag tycker att man lyckas väldigt bra.
Efter ett reportage om grodkuksforskaren (!) Tyrone Hayes kamp mot bekämpningsmedlet Atrazine läser skådespelaren Andrew Garfield upp en dikt. Det blir inte alls spretigt utan känns som tidningen.
Piloten till The New Yorker Presents är 30 minuter lång och består av fyra separata inslag. 
Första delen kan bäst summeras som en sketch. Gud (briljant spelad av Alan Cumming) har svårigheter att nå igenom bruset och tvingar därför sin profet (Brett Gelman) att pröva en rad okonventionella metoder för att försöka värva följare ute på gatan. Det är först efter avsnittet jag fattar att hela sketchen är en analogi på vad The New Yorker själva försöker göra i och med sin tv-satsning.
I avsnittets nästa del (stora bilden här ovan) möter vi den serbiska performancekonstnären Marina Abramović för ett samtal om hennes skapande,
och tredje delen handlar om grodkuksforskaren (!) Tyrone Hayes kamp mot bekämpningsmedlet Atrazine. Och sist av allt läser skådespelaren Andrew Garfield upp en dikt. Det hela låter kanske spretigt, men varje story berättas på ett sätt som gör att det mest känns som att bläddra igenom ett nummer av den vanliga tidningen. De fina vinjett-illustrationerna signerade Emily Flakes lätta hand hjälper också till att separera de olika delarna från varandra.
I teorin känns det svårt att ta en »high brow«-publikation som The New Yorker och översätta den till tv-mediets förutsättningar. Men formatmässigt och innehållsmässigt är serien faktiskt klockren. I mixen av konst, kultur och politik verkar regissören Jonathan Demme (The Silence of the Lambs) värdera bra. Pilotavsnittet är liksom smart, men inte för smart, som nog många befarade på förhand.
Väljer nu Amazon att gå vidare med serien (vilket det inte är säkert att dem gör) står vi en ovanligt intressant förstasäsong till mötes. För The New Yorker har funnits sedan 1925 och är en riktig hörnsten inom amerikansk publicistik. Men det är 2015 nu och de, tillsammans med resten av branschen, tampas ju med den påstådda tidningsdöden på alla fronter. Initiativen som The New Yorker tar – vare sig det gäller att anordna en egen festival eller att försöka hotta upp de klassiska seriestripparna hos Seth Meyers (se klippet nedan) – pekar allt mer mot ett och samma håll. Varumärket måste bli mer folkligt.
För att överleva ser man sig tvungna att vidga sitt utbud bortom den trogna (men smala) amerikanska intelligentians preferenser. Hur gör man det på ett underhållande sätt utan att förlora sina kärnvärden? Kan man behålla sin vanliga publik och samtidigt, med tv-serien som inkörsport, få fler att intressera sig för The New Yorkers utgivningar? Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen av tidningens dilemman, både på tv och bakom kulisserna.
Pilotavsnittet till The New Yorker Presents finns att streama gratis på Amazons hemsida.
The Colony blir serie
Carlton Cuses nya projekt The Colony har blivit upplockad till serie av USA Network. Josh Holloway (Lost) och Sarah Wayne Callies (The Walking Dead) har huvudrollerna.
Åkerman i Showtime-pilot
Malin Åkerman har fått en roll i Showtimes ny pilot Billions. Hon kommer att spela Damian Lewis fru.
Ny Cinemax-serie
Cinemax har beställt åtta avsnitt av serien Quarry. Logan Marshall-Green har huvudrollen.
Cromwell i Halt and Catch Fire
James Cromwell kommer att ha en roll i den andra säsongen av Halt and Catch Fire.
Moss i Marvelserie
Carrie-Anne Moss är klar för Netflix Jessica Jones-serie
Jimmy Kimmel gjorde ett grymt satiriskt experiment på detox-hälso-nutsens bekostnad härom kvällen: mixade »organiskt kallpressade« juicer av billigaste möjliga godis och gick ut med samples bland hipsters och nyttofreaks (läs: vanligt urbant folk) på en farmer’s market i Los Angeles. Man brandade skiten »Jüce« i fyra smaker:
»Soul« (godispulverdippmix utrört i vatten); »Cure« (pulverapelsindryck); Detox (nedsmält isglass!); och Rainbow (söndermixade Skittles-pastiller).
Galningarna köpte konceptet fullständigt:
Samtliga pratar om en friskt naturlig smak, »inte så där kemiskt och sockrigt«, en »cleansing« känsla, »mycket bättre än koncentratjuicer«, som »ett djupt andetag«; en post-normcore-snubbe i kamouflage-collegetröja hävdar att han skulle dricka dippmixdyngan varje dag – för 150 spänn flaskan!! (Lätt värt det, säger en annan).
Vad de dricker är alltså, i princip, sirap och kemikaliska färgämnen.
Detta är kul dolda kameran-humor med typiskt friskt talkshow-humör, men det är också bitsk reell kritik mot wellness-kommersens många verkningslösa bedrägerier, särskilt med »cleansing«- och »detox«-dravlet i skottgluggen.
Nej, du kan inte »rengöra« och »avgifta« kroppen med några dagars juicediet.
Två avsnitt in i Backstrom känner jag – var det verkligen värt det? Var de många turerna fram och tillbaka befogade bara för att nå det här mediokra resultatet?
Här i Sverige har Backstroms vara eller inte vara rapporterats utförligt – först beställdes ett pilotmanus av Fox, som valde att inte spela in, varefter CBS plockade upp det, spelade in piloten men stekte sedan projektet, som därefter plockades upp igen av Fox som beställde en 13-avsnittssäsong (och en delvis nyinspelad pilot) som skyfflades fram till midseason och som nu har fått sin premiär.
Man försöker desperat lansera Everett Backstrom som kriminalvärldens Dr Gregory House, en jämförelse som känns direkt ärekränkande mot House.
Många vändor, och klart som korvspad finns det ett intresse här – Leif GW Persson är trots allt Leif GW Persson och att hans ärkearsle till polis Evert Bäckström ska göra tv-karriär over there är klickvänligt. Men frågan är om det blir så många avsnitt visade av Backstrom i USA, för det är en hittills ytterst slätstruken tv-deckare i vilken man desperat försöker lansera Everett Backstrom som kriminalvärldens Dr Gregory House, en jämförelse som känns direkt ärekränkande mot House.
Evert Bäckström dök från början upp som en bifigur i Leif GW Perssons böcker om poliserna Lars Martin Johansson och Bo Jarnebring, och fick sedan växa ut som huvudperson i oförblommerad styrka under andra halvan av 00-talet i böcker som Linda – Som i Lindamordet och Den som dödar draken. Han är en obotlig suput utan försonande drag som löser sina fall mestadels genom osannolik tur och han kallar gärna och ofta sitt könsorgan för supersalamin. Så sent som i söndags berättade Persson själv i en intervju i Aftonbladet att Bäckström ska få leva i ytterligare ett par romaner, sedan såg han fram emot att ta livet av sin skapelse, faktiskt så till den grad att han planerar att själv skriva in sig i handlingen och ta karln av daga för egen maskin.
Från premiären till andra avsnittet hade Backstrom tappat en tredjedel av sina tittare i USA.
Den Everett Backstrom som nu fått tv-premiär på Fox i USA och TV3 i Sverige har dock väldigt lite att göra med den svenske kommissarien bortsett från att de typ delar namn samt båda är poliser och ärkesvin med tveksam personhygien. I övrigt kan jag inte se något som länkar dem samman bortsett från detaljen att Bäckström jobbar vid västerortspolisen i Stockholm och Backstrom huserar på den amerikanska västkusten (Portland, Oregon). Ja – det är på den nivån det ligger.
Att seriens Backstrom inte har något att göra med Bäckström bortsett från generiska drag (som de delar med många andra tv-snutar) är så klart inte ett problem i sig. Det är däremot att den svenske figuren så här långt känns så mycket mer intressant. Personligen har jag visserligen funnit GW Perssons Bäckström-böcker rätt tröttsamma (jag gillar dock Lars Martin Johansson-böckerna skarpt) men det finns ändå ett ärkesvinsskimmer över Bäckström som GW Persson ofta lyckas få att glimra till. Rainn Wilsons Backstrom framstår däremot hittills som en osmaklig men ärligt talat rätt trist slusk med alkoholproblem och trubbig attityd till sin omvärld. Dessutom låter inte manusförfattarna honom ens vara rutten på allvar – hans enda anförvant är en homosexuell kille som han delar lägenhet med (något som varit otänkbart för supersalamin Bäckström) och redan i slutet av andra avsnittet krackelerar den buttra och cyniska fasaden när han får möjlighet att återuppleva ett varmt minne från barndomen.
Ärkesvinsskimret över Bäckström som GW Persson ofta får att glimra finns inte hos Rainn Wilsons Backstrom – han är bara en trist, trubbig slusk med alkoholproblem.
Det största problemet är dock hur taffligt allt framstår. Om jag trots att det bär mig emot ska återvända till jämförelsen med House så var han visserligen elak, men hans elakheter var fyndigt skrivna, i regel alltid välfunna och de levererades med rakbladsvass elegans av Hugh Laurie. Backstrom däremot är bara plump, bräker hejdlöst på och är inte ens i närheten av rolig när han skjuter ut spydigheter mot allt och alla. Det skulle kunna vara medvetet, att han är som ett illasittande klädesplagg som skaver och irriterar, men jag får hittills känslan av att det helt enkelt bara är dåligt skrivet. Serieskaparen Hart Hanson, som tidigare gjort Bones som jag faktiskt gillade de första åren, verkar här knappt ens ha ansträngt sig, eller så är det Rainn Wilson som inte lyckas få grepp om rollfiguren. Att spela elak men ändå lyckas bli älskad är inte det enklaste.
Backstrom sänds på torsdagskvällar på Fox i USA, och första avsnittet hade en 1.9-rating i den viktiga målgruppen 18-49 år, vilket var en helt okej siffra. Andra veckan hade dock ABC samtidigt vårsäsongspremiär för sin Shonda Rhimes-kväll (Grey's Anatomy, Scandal och How To Get Away With Murder sänds i följd), och då föll Backstrom kraftigt till en 1.4-rating. Fortsätter siffrorna att dala är risken uppenbar att serien dras in från tablån efter fem-sex avsnitt och resterande visas i juni när den ordinarie tv-säsongen avslutats.
Senaste gången Jimmy Fallon imiterade Neil Young så sjöng han en fantastisk version av Iggy Azaleas Fancy tillsammans med Crosby, Stills och Nash:
I natt var det dags att gå in i rollen som Young igen, men den här gången blev dubbelt upp då den riktiga Neil Young hoppade in och sjöng Old Man tillsammans med Fallon:
Det är inte lätt att höra vem som är the real deal...
Denis Villeneuves Prisoners var en av de där där filmerna vars titel man knappt såg i bioannonsen eftersom den svämmade över av så många skyhöga betyg och superlativ-citat.
Prisoners var också verkligen värd varenda fyra och femma. Villeneuves thriller om ett försvunnet barn och en desperat far som förlorar sin mänsklighet under jakten på förövaren är ett lågmält mästerverk, otäckt spännande och tät.
Lite i skymundan av hyllade, stjärnspäckade Prisoners spelade Gyllenhaal och Villeneuve samma år också in Enemy – det är en film som inte går att släppa när man sett den.
Men det var faktiskt inte den enda film Villeneuve spelade in 2013. Det var faktiskt inte ens den enda film kanadensaren spelade in med Jake Gyllenhaal 2013.
Lite i skymundan av den hyllade stjärnspäckade Aaron Guzikowski-skrivna Prisoners spelade duon också in Enemy, löst baserad på portugisiske Nobelpristagaren José Saramagos roman Dubbelgångaren. Jag såg den för ett par veckor sedan och har inte kunnat släppa den sedan dess.
Enemy är en obehaglig liten film. En mycket obehaglig liten film.
Prisoners teman, förlust av barn och sönderfallande familjer, slog hårt mot hjärta och mage. Enemy är lika spännande men på ett väldigt annorlunda sätt: som ett vasst finger som retligt petar runt inne i hjärnan.
I en kort konversation med en främling får historieläraren Adam (Gyllenhaal) ett filmtips och när han sen ser filmen upptäcker han i en sekvens ett välbekant ansikte i bakgrunden. Det visar sig att Adam har en dubbelgångare, Anthony, en kämpande skådespelare i Toronto. Adam tar kontakt med Anthony, som visar sig vara en douchebag av stora mått. Till en början är Anthony måttligt intresserad av kontakt med Adam, till och med direkt hotfull, men han märker efter hand att det finns potentiella vinster att göra.
Prisoners slog hårt mot hjärta och mage. Enemy är lika spännande men på ett väldigt annorlunda sätt: som ett vasst finger som retligt petar runt inne i hjärnan.
Det saknas inte direkt filmer om utsuddade identiteter, men det var länge sedan jag såg någon göra så mycket av problematiken med så små medel som Villenueve och den alldeles lysande dubbelspelande Gyllenhaal gör i Enemy. David Lynch, pre-transcendentalmeditation, hade möjligen kunnat göra något liknande, eventuellt också Villeneuves landsman David Cronenberg, men Enemy är en typ av film man väldigt sällan ser just nu. Det är, för att tala hiphop, Hitchcock screwad och choppad, allt är liksom förvridet, lätt meditativt och på halva hastigheten.
Med utgångspunkt i det inledande Saramago-citatet »chaos is order not yet deciphered« låter Villeneuve långsamt den i sig inte särskilt sympatiska Adam förlora sig själv och sitt liv. Redan i en av de första scenerna efter upptäckten att han har en dubbelgångare använder han Anthonys identitet – för att få tag i Anthony. Det är bara början. Snart undervisar Adam sina elever om totalitära staters förtryckande påverkan på individen, men är givetvis oförmögen att se parallellerna till den egna relationen med dubbelgångaren. Så snart Anthonys existens blir medveten för honom upphör Adam att vara en individ, allt han gör blir reaktioner på Anthony. Och så har Anthony plötsligt kommit för nära, för långt in i Adams liv. Bara för att man har en fysisk dubbelgångare behöver den ju inte per automatik vara sympatisk eller vilja en väl.
Villeneuve har lagt ett smutsgult filter över alltihop och sveper, med ständiga kameraglidningar över nästan sci-fi-dystopiska skyskrapor, in Toronto i en olycksbådande atmosfär.
Här och där – bland annat i en mardrömsframkallande slutscen – har regissören dessutom tryckt in spindlar som symboler för hur Adam ju mer han försöker slita sig loss från nätet han själv vävt, bara snurrar in sig än mer. En sista liten obehaglig detalj. I en film man inte glömmer i första taget.
Daredevil-skaparna har sagt att det ska bli mer The French Connection och Taxi driver än superhjälteserie men nu när teasertrailern har kommit så ser man att det åtminstone blir några akrobatiska övningar. Jag hoppas på en bra drama- och actionmix, och att det blir just lika hårdkokt som nyss nämnda filmer. Tokpeppen börjar nu!
Härlig Super Mario-känsla i hoppen mellan containrar.
Dragläge för Daredevil.
Rysningsbra bild av Scott Glenn som Stick.
Här va're magrutor … igen. (Förlåt för beach 2015-stressen…!)
Blodet droppar…
Se teasertrailern här:
Daredevil har premiär på Netflix 10 april.
Elfman i pilot
Jenna Elfman kommer att ha huvudrollen i en Fox-pilot skapad av Dana Klein (Vänner)
Ventimiglia till Gotham
Heroes-stjärnan Milo Ventimiglia kommer att spela en seriemördare i Batman-serien Gotham.
Chicago Fire-spinoff
The Hollywood Reporter skriver att Chicago Fire kommer att introducera den nya serien Chicago Medical i ett avsnitt senare i vår.
Sorvino i Stalker
Mira Sorvino kommer att ha en gästroll i CBS-serien Stalker.
Noyce regisserar
Philip Noyce kommer att regissera NBC-piloten Warrior.
HBO-pilot
HBO har beställt en komedipilot från The Nightly Show-värden Larry Wilmore och Issa Rae.
Girlfriends’ Guide to Divorce förnyad
Bravo har förnyat Girlfriends’ Guide to Divorce för en andra säsong.
Vi såg just Greg Poehler kalla sig för »talesperson för Sverige« i en nöjesartikel. Men är han tillräckligt vass för det? Ärligt talat har vi lite svårt att se något klipp från Welcome to Sweden platsa på en topp-10, trots att vi fick krysta fram denna lista under viss vånda. Surströmmingen nedan är till exempel en riktig red herring… men Jamie Olivers surströmming-tv var ju ännu värre. Kanske kunde vi haft med Welcome to Sweden som surströmmingsklipp?
Poehler är väl, ärligt talat, rätt schysst som svensk talesperson, i alla fall om man jämför med Kungen – som ändå har det som jobb!
Vem eller vad saknar ni på listan?
Förra veckan skrev jag om att mötet Chelsea–Manchester City skulle kunna avgöra den här Premier League-säsongen. Nu slutade den matchen oavgjort – matcher av det där slaget har ju en tendens att göra det – och plötsligt ser titelracet lite mer öppet ut. Inte minst för Arsenal, som vi inte ska räkna bort riktigt än. Särskilt inte när den period som nu väntar ofta är den då fotbollsromantikern Wengers sköra lagbygge ofta brukar ha sina starkaste perioder under säsongerna.
Räkna inte bort Arsenal från titelracet. Dden period som nu väntar är ofta den då fotbollsromantikern Wengers sköra lagbygge brukar ha sina starkaste perioder under säsongerna.
Det börjar helt enkelt se väldigt bra ut. Skadade spelare har börjat komma tillbaka och ger ett redan starkt mittfält en enorm bredd, Wenger har värvat smart för att ge alternativ till den under hösten tidvis rätt svajiga backlinjen och – för vilken gång i ordningen? – vågat ge ungtuppar ur de egna leden chansen. Som Bellerin och den tålmodigt väntande Coquelin.
2–0-segern mot just City häromveckan var dessutom psykologiskt viktig för ett lag som på senare år förvånansvärt lätt vikt ned sig mot övriga topplag. Mycket som talar för Arsenal, alltså, och då har jag inte ens nämnt det snabba, distinkta, rörliga offensiva mittfältsspelet där Santi Cazorla klivit fram när andra har saknats och återigen blivit så där omistlig som han var för att par år sedan.
Tottenham fortsätter att vara ett märkligt ojämnt lag, som kan slå Chelsea ena veckan och se ut som ett gråtrist mittenlag nästa. Spurs är med i kampen om Champions League utan att man riktigt förstår hur det gått till.
Och ändå: inget av det där betyder något på lördag. Eftersom det allra mest klassiska av Londonderbyn inte följer någon logik. Alls. De är separata, unika och isolerade händelser som inte har något med verklighet, dagsform eller säsongen i övrigt att göra.
Varje mästerskap ska ha sin underdog. Laget som ingen tror på, men som strävsamt tar sig fram i turneringen med, väldigt ofta åtminstone, disciplinerat lagspel och kollektivt arbete.
Underdogen är dock väldigt sällan hemmanationen. Obesegrade och fixstjärnelösa fotbollslilliputten Ekvatorialguinea tog, väldigt sent, över mästerskapet från Marocko och har målsnålt och försvarsinriktat kryssat sig fram till den här semifinalen (två kryss i gruppspelet och kvartsfinalen gick till förlängning).
Här borde det ta stopp ändå. Tunga Ghana ska med sin offensiva snabbhet kunna hota till och med det försvarsstarka Ekvatorialguinea – och öppna för en logisk final mot Elfenbenskusten till helgen.
Det är svårt att få en eld att brinna med oförminskad styrka för evigt. Förr eller senare mattas kraften. Särskilt när man inte har obegränsat med bränsle och ved. Diego Simeone hade en inre låga som ett helt valborgsfirande och satte den till det papper på vilket det stod att hans Atlético Madrid inte borde kunna utmana giganterna. Sen eldade han igång ett älskvärt, hoppfullt, oerhört vackert Atlético som brann hela vägen till en ligatitel, hela vägen till en Champions League-finals sista skälvande minuter.
Och när Simeones torraste ved köptes upp gick han ut och hittade ny och billigare och fick fjutt på den med. Det har räckt förvånansvärt långt också den här säsongen. Även om lågan mattats något har Atlético fortfarande häng på storebror Real inför ett Madridderby som kommer spraka.
En av fotbollens klyschor/sanningar är att man ska bygga lag bakifrån. Genom att sätta defensiven först, spela samman en backlinje och hitta en målvakt som kan styra och ställa ska man sedan kunna släppa loss de offensiva krafterna, som liksom är naturliga och inte behöver slipas på lika mycket. Sägs det.
Men vad händer om man aldrig kommer vidare från det där idoga försvarsmurandet? Om de offensiva krafterna aldrig släpps loss? Eller aldrig ens köps in eller utvecklas fram?
I fallet med Paul Lambert och hans nästan imponerande offensivt impotenta Aston Villa är det som att man glömde att fortsätta bygga när defensiven var klar. Villa släpper vanligtvis inte särskilt många mål, men det spelar ingen roll så länge de inte gör ett enda framåt. Förra veckans ovanligt slappa och förnedrande 0–5 mot Arsenal var sjätte raka matchen utan mål framåt. Risken är rätt överhängande att matchen mot Chelsea blir den sjunde.
Jag stänger sällan av fotbollsmatcher jag börjat titta på, jag har den självplågande sidan i mig, men jag pallade faktiskt inte att se klart Milan mot Parma i helgen. Nedmonteringen av det stolta, stora Milan gjorde för ont att se. Laget var för håglöst, för tandlöst, för tanklöst. Från bänken skickades en sorglig Essien in, innan skadorna en av de mest kraftfulla spelare jag har sett. På planen var det oceaner mellan de lugnt lallande lagdelarna. Förhoppningsvis blir tändningen en annan när Juve kommer på besök och Milan vill visa att de fortfarande är en klubb som hör hemma i Serie A-toppen. I alla fall i en enstaka match.
Frankrikes förra storlag mot det nya, men vilka ligger egentligen bäst till i planeringen? Lyon har tagit sig igenom ett ekonomiskt stålbad, bygger ungt, talangfullt och nytt igen och har byggt ett LAG som tagit sig hela vägen fram till serieledning.
PSG köper svindyrt och har fått en samling egocentriker som bara funkar ihop glimtvis. Ett trögt, ilsket och trubbigt gäng som kostar extremt mycket mer än det smakar för tillfället.
Sen ska det ju sägas att de där glimtarna är rätt så sagolika emellanåt. Det osannolikt vackra klapp-klapp-spelet fram till Lavezzis 1–0-mål mot Rennes senast visar vilken utomjordisk nivå PSG kan vara på. När spelarna lägger all prestige åt sidan och riktar energin mot att besegra motståndarna i stället för varandra.
