Äntligen tillbaka! Vi inleder det nya året med att grotta ner oss i raconteuren, tillika skräck- och humorexperten John Landis karriär! Därtill listar vi nyårslöften och mysläser fanmail. Mycket nöje!

Intresseklubben Antecknar finns också på iTunes.

Innehåller spoilers om Agent Carter avsnitt 4 The Blitzkrieg Button.

Howard Stark återvänder och ställer till inte så lite problem när han ber Peggy smuggla ut en av hans uppfinningar som S.S.R. beslagtagit: »blitzkriegknappen«, som Stark uppfann för att slå ut elektriciteten i en stad för att ställa till det bombplanen. Det är bara det att elektriciteten slogs ut permanent. Inte så bra om det händer i New York… så Peggy smugglar ut apparaten.

Att Stark smugglats in i Peggys lägenhet, och nu »uppvaktar« (hrm) alla hennes grannar är lite väl bred komedi. Han är fortfarande på rymmen från lagen, och till och med Stark i kåtbocksläge borde veta bättre.

Resten av S.S.R. söker efter Howard Stark och Sousa tar in en lodis som kan ha sett något i hamnen. Sousa har problem att få något ur honom, men Thompson övertygar till sist lodisen med en flaska whisky, och de får veta att lodisen såg en finklädd man och en kvinna lämna en båt. Lagom värdefull info. Stackars Sousa.

Efter att Jarvis uppenbart ljugit för Peggy om vad Stark egentligen vill att hon ska göra, så kan hon inte låta bli att titta närmare på blitzkriegknappen, och finner i stället... ett rör med blod? Hon frågar Stark som avslöjar att det är Captain Americas blod. Han hoppas använda blodet till att bota sjukdomar, Peggy tror att han bara är ute efter pengar, och de två grälar.

För det första, kunde Jarvis »tell« vara mer uppenbar? Finns det någon som på riktigt fipplar med sitt öra som en galning när de ljuger? Jag tror inte han gjorde det för att varna henne heller, eftersom han gjorde samma sak tidigare i avsnittet utan orsak att visa att han ljuger.

För det andra, att Stark smugglats in i Peggys lägenhet och nu »uppvaktar« (hrm) alla hennes grannar är lite väl bred komedi. Han är fortfarande på rymmen från lagen, och till och med Stark i kåtbocksläge borde veta bättre.

Stark har genom avsnittet jagats av Mr. Mink, gangstern som hjälpte till att smuggla honom tillbaka in i landet. När Mr. Mink funnit Stark och är på väg in på Peggys rum springer han in i nyinflyttade grannen Dottie, som... vill ha hans automatpistol. Så hon knäcker nacken på honom. Jag är glad att de inte drog ut på hennes status som hemlig skurk längre, eftersom till och med jag såg igenom det.

Det var ett lite svagare avsnitt den här veckan, då det definitivt handlade mer om att få karaktärerna dit man ville, snarare än att berätta en särskilt intressant historia i sig, men det kan väl bara betyda att serien kommer trycka gasen i botten i de sista fyra avsnitten!

Och det borde den göra. Det är »bara« fyra avsnitt kvar i den här säsongen – och Stark ska rentvås, Leviathan ska utvecklas (vi vet fortfarande inte vad de är, eller vad de vill). Och nu fick vi veta att en grupp Sovjetsoldater slets sönder av något okänt under kriget. Stark var där, men varför, och vad hände? Jag hoppas också att de inte introducerar Captain Americas blod utan att göra något med det.

Det är mycket som ska hända på kort tid!

Marvel's Agent Carter går på ABC i USA.

DIY är en fin rörelse. Att göra det själv. En del bygger sitt egna hus, andra startar punkband, vissa gör eget mindfullness-hälsogodis av dadlar, chiafrön, aska och bark.

Men mina favoriter bland DIY-arna är de som tagit på sig att förbättra ikoniska fantasyverk!

En sådan är snubben som skrev det numera världskända (nämns till och med i The Big Bang Theory!) blogginlägget om Star Wars och »The Machete Order«, som handlar om i vilken ordning man ska se alla Star Wars-filmer, inklusive de nya. Om man nu vill se de nya överhuvudtaget.

Är du geek och vill veta allt om tankarna bakom (och det vill man ju), läs här, annars är ordningen: IV, V, II, III, VI. (Ja, notera att den vedervärdiga ettan, The Phantom Menace, är borta.)

Nu har någon annan, en anonym person med hälsosamt intresse för fantasy med »lite« extra tid över gjort en god gärning! Nämligen klippt om alla tre Hobbit-filmer till en enda, som han kallar The Hobbit – Tolkien Edition. Alltså en film som bättre följer bokens handling.

Jag ska berätta direkt: jag plågas inte av det som många andra gnällt över: att det blev tre filmer, att man la till så mycket, att filmerna var för långa med för långa stridsscener. Jag är lite för Middle-earth-frälst för det, för mig får filmerna vara fem timmar långa om de vill, bara jag får stanna i den där underbara världen.

Nåväl. Många håller inte med mig utan spyr galla över Jacksons toklånga Hobbit-version. Den här nya Tolkienversionen landade på sammanlagt 4,5 timmar och några av de största kapningarna är:

• Undersökningen av Dol Guldor och Radagast, Saruman och Galadriel
  Det tycker jag är lite synd på så rara ärtor. Det var ett tillägg som jag verkligen tyckte och, och knöt ihop fint med LoTR-trilogin. Men ja, det var ju definitivt inte med i boken så visst.
• Introt med gamle Bilbo och den bombastiska tillbakablicken
  Mycket bra! Jag tyckte inte alls om den där långa CGI-sekvensen i början med dvärgarna som fördrivs från sitt hem. (Nu är det ju faktiskt så att Jackson gjorde om allt från boken, där vill ju dvärgarna bara ha rikedomar, för att man ska känna mer för dvärgarnas uppdrag än bara diamantfeber)
• Kärlekstriangeln med Tauriel-Legolas-Kili
  Gott så. Tyvärr är nya karaktären Tauriel och den enda – enda – kvinnan borta. Det är så bedrövligt allting. Kände ett hugg av hat när jag tänker på nerd rage:et mot den enda kvinnliga karaktären som Jackson la in. Tolkien Edition-klipparen reflekterar inte ens över hur trist det är att den enda kvinnan försvinner (förutom de utan repliker som enbart har som uppgift att fly och gråta) utan lägger till ett »roligare att hänga med dvärgar ändå!« med en sådan där förhatlig smiley med tunga som hänger ut.

Så är det en rad andra nedklippningar, som den av sub-ploten med »The Pale Orc« – han är med, men tar inte lika stor plats. Vissa av scenerna från Lake Town är också bortklippta (hoppas bara inte Stephen Frys härlige borgmästare försvunnit). Flykten från alla goblins är förkortad (är översättningen »troll?«).

Fans jublade, och kom med önskemål om andra scener som ska bort bort bort, och den anonyme klipparen lyssnade och gjorde en version två. Det finns en scen som folk tydligen hatat mer än andra, på ett sätt som enbart kan jämföras med Legolas’ skateboard-scen i Sagan om de två tornen: nämligen Bomburs slapstickartade tunnel-scen under flykten från skogsalverna:

Flykten i tunnorna, omklippt, ser nu ut så här:

The Hobbit – Tolkien Edition har av den Anonyme lagts ut för nedladdning om någon vill bryta mot lagen. Hen har också startat en Youtube-kanal för den som nöjer sig med att se enskilda nedklippta scener. Fans har hjälpt till med undertexter och till och med ett omslag om någon vill göra en dvd av det hela!

Här hittar du all information om The Hobbit - The Tolkien Edition.
Den första filmen, Hobbit – En oväntad resa i sin helhet finns på Netflix.

Cole återvänder till The Good Wife
Gary Cole kommer att ha en återkommande roll i The Good Wife under våren.

Bradley Cooper-serie
CBS har beställt ett pilotavsnitt av en remake av filmen Limitless. Bradley Cooper kommer att producera.

Salem-premiär
Den andra säsongen av Salem kommer att ha premiär den 2 april.

King i HBO-serie
Georgia King (The New Normal) kommer att ha en roll i Danny McBrides nya HBO-serie Vice Principals.

Igår skrev Amanda Ellison, neuroforskare vid Durham University, en kul populärvetenskaplig text i The Telegraph om hur tv-serier är höjden av hjärngympa tack vare komplexiteten av beståndsdelar och sinnesintryck: avancerade handlingstrådar utdragna över flera avsnitt och rentav säsonger, och sådant som att skilja ut huvudspår från stickspår, ger komplexitet på många parallella nivåer; psykologiskt och intrigmässigt.

Komplexa dramaserier på tv är den optimala hjärnvässaren då långt fler delar av hjärnan aktiveras än om man »bara« läser en bok eller deltar i en intellektuell diskussion.

Utan någon som helst stimulans tar det 30 timmar innan människan själv börjar hallucinera och alstra stories – hjärnan är en riktigt rastlös bitch. Men hjärnans självutlösande intryckssprinklers hjälper inte: en total brist på sinnesintryck i 30 timmar ger direkt skada på minnesfunktionen.

Och omvänt: ju mer tv-serier man kollar desto vassare blir hjärnan. För all del, visst vill man varva med annat också, typ böcker och samtal… men enligt Amanda Ellison är just komplexa dramaserier på tv den optimala hjärnvässaren då långt fler delar av hjärnan aktiveras än om man »bara« läser en bok eller deltar i en intellektuell diskussion.

När det limbiska systemet stimuleras av tv-serier triggas också utsöndring av lyckohormonet serotonin, belöningssignalsubstansen dopamin och andra kemiska föreningar i hjärnan – i sig nödvändigheter för skärpta sinnen.

Processen tar sin början i den primära synbarken i nackloben, som står för den första intrycksanalysen; nedre tinningloben kommer in och identifierar objekt, parietalloben analyserar rymd, fusiforma ansiktsområdet håller isär rollfigurerna och backtrackar skådespelare ur minnet (i hippocampus, som givetvis också går på högvarv för att lagra och återväcka storytrådar och detaljer). Wernickes område i vänstra hjärnhalvan går i gång på manus och story medan motsvarande område i högra halvan jobbar med ton och musikalitet i skådespelarnas röster, miljöljud och soundtrackmusik. Särskilt intrikata polisserier med både starka känslor och svåra kriminalfall får de båda hjärnhalvorna att gymnastisera gemensamt.

När det limbiska systemet stimuleras av tv-serier triggas också utsöndring av lyckohormonet serotonin, belöningssignalsubstansen dopamin och andra kemiska föreningar i hjärnan – i sig nödvändigheter för skärpta sinnen.

Detta inträffar i och för sig bara om du gillar – och begriper – serien. Märkligt trögtittade Justified ger mig till exempel inte mycket serotonin och dopamin just nu…

Ett annat litet aber för mången modern tv-nörd är att om man flackar med uppmärksamheten för att facebooka eller twittra under tittandet så tappar en hel del av hjärngympan sin effekt.

Det har väl knappast undgått någon att kultfilmen Wet Hot American Summer kommer att återupplivas hos Netflix till sommaren. Häromdagen släppte streamingtjänsten en teaser där man avslöjade alla de stora namnen som kommer att återvända till serien:

Och det verkar även som att det kommer att dyka en massa spännande gästskådespelare i serien. Deadline skriver att Chris Pine, Jon Hamm, Kristen Wiig och Jason Schwartzman är klara för medverkan. Det är sedan tidigare klart att John Slattery, Josh Charles, Randall Park, Jayma Mays, Lake Bell, Paul Scheer, Rob Huebel och Richard Schiff kommer att gästa.

Den mest stjärnspäckade serien någonsin? Hur pepp är ni?

Mindre tuttar! Mera intriger! Mera eld! Woho! Nu kör vi!

Så här såg trailern ut för säsong 2:

Ja, jag hade glömt hur sjukt bra denna säsong var, och hur många av karaktärerna som för mig fortfarande känns »nya« faktiskt introducerades redan här. Jag hade glömt Renly Baratheon. Stackarn. Bortglömd så snart. Liksom resten av Westeros  inklusive hans fru. Älskad av folket? Nja.
Vi gör som vanligt, jag går igenom person för person och försöker sammanfatta:

Nya personer av vikt

• Melisandre Prästinna för R’hllor och kung Stannis egen ormstunga. Har sin egen dunkla plan, och föder gärna fram läskiga monster för att få Stannis dit hon vill.
• Stannis Baratheon Näst i tur efter Robert i tronföljd. Extremt fyrkantig och torr. Ingen man vill hänga i gäng med direkt. Samlar ihop en stor armé och anfaller Kings Landning från vattnet.
• Margaery Tyrell Renly Baratheons hustru, och dotter i mäktiga familjen Tyrell. När Renly blir mördad byter hon snabbt allians och förklarar sin eviga kärlek till Joffrey.
• Brienne of Tarth Kvinnlig riddare som älskar Renly Baratheon med hela sitt hjärta. Blir anklagad för hans död, och flyr med Catelyn Stark och svär henne trohet.
• Craster (och hans stackars fruar) Jävligt obehaglig vildling som Nattväktarna har ett avtal med på andra sidan muren. Offrar barn till White Walkers och tar sina egna döttrar som fruar.
• Ygritte Vildling som Jon tillfångatar och som sen tillfångatar honom tillbaka. Upphov till alla memes på internetz med sitt »you know nothing, Jon Snow«.
• Yara Greyjoy Theons ungefär 1000 ggr ballare storasyrra. Slåss, styr skepp och borde få en egen jävla spinoff. Helst nu. Varför har hon så lite plats i serien?
• Davos Seaworth Lökriddaren – gääääääsp, men ja, något slags före detta smugglare som nu är sjukt lojal till Stannis. Varför fattar man inte riktigt.

Bästa scener

Hela Blackwaterstriden är ju sjuukt bra. Vildeldskatastrofen, kvinnorna i kapellet (CERSEIS BRÖSTHARNESK FFS), Tyrions brandtal osv osv. Jag fattar varför de la hela budgeten på detta.

Allt med Tywin och Arya.

Theon som håller brandtal inför sina hurrande män, som sen slår ner honom strax efter utan några som helst skrupler. »Bra tal«, säger en. Sen åker de hem.

Okejdå. Jag är sjukt svag för »Dracarys«-scenen. Jag grät denna gång också.

STARKS

Jon
Jons resa är rätt mörk i serien. Först möter han maktlösheten i Crasters grymheter och får se vad Craster gör med nyfödda söner (han offrar dem till white walkers). Han fångar en vildling men blir själv tillfångatagen för att han är för godtrogen och för ärlig. I slutet tvingas han döda en medbroder för att gå undercover i vildlingarnas armé. Kärlekshistorien med Ygritte byggs upp fint utan att kulminera i säsong 2, för att brisera i säsong 3.

Arya
Det är så fint hur Arya får ta tid på sig att hitta sina egna ben. Hon har alltid haft en stark vilja, men har tidigare varit snärjd över att andra har så mycket makt över henne. I säsong 2 är hon ofta maktlös, men tvingas pågrund av att hon inte har nån familj som kan hjälpa henne, lita på sin egen förmåga. Arya börjar på flykt och slutar på flykt. Emellan blir hon tillfångatagen i Harrenhal och bondar motvilligt med Tywin Lannister som hans munskänk. Hon lär också känna Jaqen H'ghar som som gentjänst för att hon räddar hans liv, betalar tillbaka med att döda tre personer som Arya får välja. Snyggast är när Arya som sista namn nämner Jaquen själv, för att tvinga honom att hjälpa henne att fly från Harrenhal. Hon får också det mynt som gör att hon i slutet av säsong 4 tar sig över havet till Braavos.

Bran och Rickon
Det jobbigaste momentet i hela säsong 2 tycker jag är när Theon mördar två barn för att maskera att han inte lyckats fånga Bran och Rickon efter att de flytt från Winterfell när de järnfödda intar borgen. Säsongen börjar med att Bran måste böja knä inför Theon och axla de jobbigare sidorna av ställföreträdande lordskap, och slutar med att de gömmer sig i Winterfells källare, med Osha och Hodor som sällskap. Bran börjar också nosa på Warg-drömmarna, men det förklaras inte vad det är, än.

Robb
Robb börjar växa in i rollen som Nordens kung. Han blir mer och mer självsäker i rollen och vinner segrar var han än går. Alla älskar honom. Sen blir han kär. Och struntar i att han är trolovad med en Frey, som betalning för att hans armé fick passera över Freys bro. Robb tror att han kommer komma undan med detta. Detta ödesdigra misstag kommer prägla hela säsong 3 och 4 och ändra hela spelplanen för Westeros och i det närmaste utplåna ätten Starks. Men ingen press, hörru.

Sansa
Spenderar mestadelen av säsong med att gråta, nästan bli våldtagen av smutsiga stadsbor (hon blir räddad av The Hound), och bli mobbad av drottning Cersei. Hon blir misshandlad av sin tilltänkta make, och efter en fruktansvärd ångestmens ändå bli undanknuffad av en ny allians mellan kronan och Highgarden. Sansas leende när hon inser att hon inte behöver gifta sig med Joffrey är säsongens bästa. Vi väntar otåligt på Sansas agens i serien. Tyvärr behöver vi vänta till säsong 4 innan hon agerar på eget bevåg.

Catelyn
Bär sorgen över sin man med stoiskhet. Försöker vägleda sin unge son genom kriget. Oroar sig för sina döttrar som hon tror båda finns i Kings Landing. Begår misstaget att försöka befria Jamie Lannister för att göra en fångutväxling. Blir satt i husarrest av sin egen son. Får Brienne av Tarth som edsvuren riddare, när de tillsammans bevittnar det magiska mordet av Renly.

LANNISTERS

Jamie
Spenderar hela säsong 2 med att vara fånge hos Robb. Han flyr, men blir tillbakahämtad, och till sist flyr han med Brienne. Obehagligaste scenen är i första flyktförsöket när han mördar sin egen kusin, som dyrkar honom som en hjälte. Det isar i blodet, när stackarn frågar: »vad kan jag göra för att hjälpa dig? Jag gör vad som helst.« Jamie svarar: »Det finns en sak du kan göra för mig, du kan dö.« Sen dödar han honom, oerhört brutalt. Minns ni att vi får sympati för den här karaktären längre in i serien?

Cersei
Tappar greppet om sin son. Dricker jävelmycket vin. Har kanske det ballaste bröstharnesket. blir ledsen över att Tyrion skeppar iväg hennes dotter Myrcella till Dorne, något som får konsekvenser nu i stundande säsong 5. Är faktiskt mest full och snazzy-sassy hela säsongen.

Joffrey
Får blomma ut i vidrighet. Morbror Tyrion försöker lugna ned honom (sex är nog en jättebra metod för en liten sadist som Joffrey) med katastrofalt resultat. En sak som jag älskar med Joffrey är att han är helt omedveten om sina egna begränsningar. Han skryter om hur han ska slåss och rädda Kings Landing från Stannis arméer, men har inte riktigt tänkt igenom den lilla detaljen att han också ska faktiskt, på riktigt slåss också. Har ingen riktig stor karaktärsutveckling, utan går mest runt och är otäck.

Tyrion
Växer mer och mer in i rollen som kungens hand, och upptäcker att han är bra på politik. Får upprättelse i slutstriden om Kings Landing, en kort sekund, med ett episkt brantal, innan en av Cerseis lejda män försöker döda honom. Han blir räddad av sin väpnare Podrick och vaknar upp i ett undangömt tornrum, då pappa Tywin gallopperat in som räddare av dagen och tagit över kungens hand-titeln. Får Tyrion nån cred? Nä.

Tywin
Spenderar mesta delen av säsongen chitchattande med Arya i mörka Harrenhal. Framstår stundtals som ganska sympatisk. (Älskar skådespelaren Charles Dance!) Rider in i sista minuten och räddar Kings Landing från Stannis. Är dryg och syrlig över det.

GREYJOYS

Theon
Stackars missanpassade Theon. Genomgående i serien, ända tills han blir en snörvlande hund åt Ramsay Bolton så tycker jag man förstår varför han handlar som han gör. Han är verkligen spelad som en ledsen, kärlekstörstande hund, som gör vad som helst för att bli uppskattad eller få lite kärlek. Avslutar säsong 1 med att böja knä inför Robb Stark och övertalar honom i början av säsong 2 att få åka till Pyke och få med sin far på Robbs sida, så att de kan få hans skepp. Men väl där blir Theon så nedtryckt i skorna av sin far att han byter sida som den kappvändare han är, för att bevisa för sin far (och syster) att han är en äkta Greyjoy. Innan dess hinner han dessutom ofreda sin syster som han inte känner igen, men får äta upp det också.

Han får ett skepp, när systern får 30. Dock får han den briljanta idén att åka upp till Winterfell och ta borgen, då han ju vet att alla nordmän är nere i södern och krigar. Han gör detta men det går inte lika smidigt som han tänkt sig. Ingen vill ge Theon respekt! Detta faktum får Theon att begå grymma våldsdåd, som barnamord och mord på människor han egentligen älskar. Plus att han sen blir nedslagen av sina egna män, och överlämnad till Ramsay Bolton, eftersom de hellre vill åka hem till sina saltstänkta öar än häcka uppe i norr. Stackars Theon.

TARGARYENS

Daenerys
Daeneys håller på att dö i öknen med sin lilla spillra som är kvar av horden. De når efter många sorger och jävligt dåligt hår staden Qarth. Där blir de behandlade som smuts, men får bo hos en av de rika köpmän som styr staden. Efter mycket snack, som brukligt på Daenerys sida av storyn, blir drakarna stulna av stadens magiker. Daeneys hittar dem fastkedjade – detta efter några hallis-scener där hon möter sin döda son och make i ett vintertäckt Westerns och väljer bort dem. Magikern dödar hon i slutminuterna genom att ge sina drakar kommandot »Dracarys«. Fick mig att gråta av bästhet första gången jag såg det. Kanske andra också. Ingen har nånsin kallat mig för subtil och finkulturell. Jag kan leva med det.

Så vad är upplägget inför tredje säsongen?

• Robb har fuckat sina allianser och går en chockerande död till mötes. Kriget kommer ta en annan vändning, kan man säga.
• Joffrey och Margaery förbereder sitt bröllop, som bara kan bli en riktig hoot.
• Jamie och Brienne ska ha bonding på sin roadtrip till Kings Landing.
• Jon kanske ska ha sex. Snaaart.
• Daenerys börjar sin resa som erövrarinna snarare än tiggardrottning. Men kommer hon över havet? NEJJJJIIEEEE.

Varsågoda, slit mig i bitar, heja på eller berätta egna smarta teorier i kommentarsfältet. Har jag glömt nåt asviktigt? Har jag stavat fel på alla namnen (det beror i så fall på att jag aldrig kommer ihåg hur de stavas, och att A wiki of fire and ice är så jävla knölig att söka på)? Skrik och härja! Eller samtala mjukt och finkulturellt (fast vi alla vet att ni gillar drakar och stora män med svärd)! Nu är det bara säsong 3 och 4 kvar innan vi kan frossa i säsong 5.  Snaaart.

Game of Thrones samtliga säsonger finns på HBO Nordic, där säsong 5 har premiär i april. SVT sänder just nu säsong 4, på onsdagar.

Om en knapp månad kommer Julianne Moore att vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i det stillsamma Alzheimersdramat Still Alice. Moore förtjänar alla utmärkelser hon kan få – hon är en sensationell skådespelare som alltid är sevärd, oavsett sammanhang, och det är dessutom »hennes tur« att vinna nu efter en lång karriär med klassiska roller bakom sig och efter att ha varit nominerad tre gånger tidigare men aldrig vunnit.

Men hon får statyetten för fel film. Still Alice är ett värdigt prestigedrama av precis det slag som vinner priser, recenseras i snälla, välvilliga formuleringar och sedan för alltid glöms bort. Det enda minnesvärda i filmen är Moores prestation som den demensdrabbade collegeprofessorn vars liv och tillvaro obönhörligen och ledsamt vittrar bort; hennes rolltolkning är smakfull, sorglig och mänsklig, men filmen placerar henne på en piedestal, som att den bara finns till för att vara en showcase för hennes fantastiska talang. Tar man bort Moore från ekvationen återstår nästan ingenting.

Om Moore i Still Alice är en solist vars lågmälda och ödmjuka spel lockar fram sympati och medkänsla hos åskådarna, är hon i Maps to the Stars en maximalistisk enmansorkester som skrämmer bort halva publiken med sitt extra allt-spel.

Kontrastera detta med den film Julianne Moore borde vinna en Oscar för: David Cronenbergs Maps to the Stars, som har svensk biopremiär i dag. En svindlande, grotesk, tragikomisk saga om drömfabriken i Hollywood – en värld som enligt Cronenberg och manusförfattaren Bruce Wagner är sprängfylld av galningar, perversioner, våld och hybris. Maps to the Stars är en närmast mytologisk historia, hela tiden tangerande gravallvarliga saker som arvsynd, predestination och apokalyps. Den är överlastad med idéer, den är rörig och hänger knappt ihop – men jag är mycket förtjust i den, trots eller kanske tack vare alla skavanker. Det här är Cronenberg på härligt, syrligt humör, och det är hans bästa film på hur många år sedan som helst, kanske sedan Spider (2002), kanske till och med sedan eXistenZ (1999).

(Trailern är i vanlig ordning full av spoilers, så titta på egen risk. Filmen innehåller en hel del hemligheter och avslöjanden, och jag tror man får en bättre upplevelse om man vet så lite som möjligt om handlingen innan man ser den.)

I navet av detta perverterade Los Angeles hittar vi Julianne Moore, i rollen som Havana Segrand, en självupptagen, åldrande filmstjärna som lever på gamla minnen och meriter, och desperat försöker bli relevant igen. Runt henne kretsar vilsna själar som Mia Wasikowskas mystiska Agatha och Robert Pattinsons limochaufför Jerome, men filmen följer också en osympatisk tonårsstjärna och en new age-charlatan spelad av John Cusack. Persongalleriet är stort och spretande, men allt eftersom inser man att det mesta hänger ihop på något sätt.

Men det är Moores show från början till slut. Hon spelar ut hela sitt omfångsrika register när han porträtterar den ömsom patetiska, ömsom förhatliga Havana. Hysteri blandas med apati, grandiositet med krypande självömkan. Om Moore i Still Alice är en solist vars lågmälda och ödmjuka spel lockar fram sympati och medkänsla hos åskådarna, är hon i Maps to the Stars en maximalistisk enmansorkester som skrämmer bort halva publiken med sitt extra allt-spel. Det är en fröjd att bevittna.

Maps to the Stars har svensk biopremiär i dag.

En ödesdiger fråga ekar genom filmens första 15 minuter: Vem kommer att dö? Den inledande uppbyggnaden är nämligen på klassiskt Disney-manér misstänkt sorglös. Vi träffar huvudpersonen Hiro, ser honom tävla i olagliga robotfighter, räddas av sin förmyndande storebror. Vi ser Hiro introduceras till den tekniska innovationens möjligheter, hur han får nya vänner i form av storebroderns universitetskamrater och hans luftfyllda sjukvårdsrobot med namnet Baymax, och framför allt hur han uppfinner så kallade microbots. En ton av naivistisk optimism slås an som Big Hero 6:s återstående 85 minuter kommer göra allt för att förgöra.

Den upptrappade händelseutvecklingen avvägs och rör sig framåt med en charmerande fart och lyckas bättre än merparten av andra superhjältefilmer med att etablera sina huvudpersoners styrkor och brister.

Detta är ett sedan länge standardiserat grundrecept som alltid har samma mål i sikte, att tvinga huvudpersonen att ompröva vem hen är och vilken hens plats är i världen. Det är även ett grundrecept som gjort Disney till världens mest formulaiskt förutsägbara filmhus. Otaliga Disneyfilmer byggs upp enligt en dramaturgi där infantil glädje krossas av sorg för att sedan leda till insikter om ansvar och moral.

Oftast pekas en klassisk utvecklingshistoria ut som motivet till Disneys återkommande tematik: att den skeva och ömmande känslan av att växa upp bäst fångas genom förlust och påtvingad vuxenhet. Vissa har även menat att alltsammans hänger ihop med Walt Disneys mors tragiska bortgång. Hon omkom strax efter att ha flyttat in i ett hus tillsammans med Walts far (ett hus som var en gåva från den nyrike filmstudiogrundaren) på grund av ett fel i värmepannan. Händelsen har även pekats ut som en förklaring till att så få Disneyfilmer innehåller mödrar –karaktärer som Aladdins Jasmine, Skönheten och odjurets Belle eller Lilla sjöjungfruns Ariel växer alla upp med ensamstående pappor.

Hiro har inte heller någon mamma, ingen pappa heller för den delen heller, men en beskyddande storebror. Det är givetvis han som knappt 20 minuter in i filmen dör, efter att ha försökt rädda en professor i en brinnande byggnad.

Detta blir början på Giros påtvingat snabba uppväxt. Efter några veckors sörjande med Baymax som kurator på deltid inser han att någon tagit kontrollen över hans microbots och planerar något illasinnat. Han klär den luftfyllda sjukvårdsroboten i ny Iron Man-inspirerad dräkt (hade Disney inte redan ägt serieförlaget Marvel hade en stämningsansökan varit lika given som den här filmens träningsmontage), får förstärkning av storebroderns studentkompisar och bildar ett team av superhjältar. Det är en upptrappning och händelseutveckling som avvägs och rör sig framåt med en charmerande fart och på många vis lyckas bättre än merparten av andra superhjältefilmer med att etablera sina huvudpersoners styrkor och brister.

Den luftfyllda roboten Baymax blir liksom en näst intill perfekt blandning av emotionellt bollplank och comic relief. Bristen på personlighet blir en tillgång.

Där någonstans finns även hela tiden sorgen som ett dramatiskt drivmedel. Big Hero 6 släpper aldrig fokus på hur detta i grunden är en film om ett sorgearbete. Det är ett spår som givetvis är svårbalanserat mot superhjältegängets spännande och fartfyllda framfart. Och även ett spår som fått otaliga Disneyfilmer att antingen kännas klumpigt ödesdigra eller flamsigt lättsamma. Anledningen till att det aldrig stjälper helt och hållet ligger till stor del hos filmens uppblåsta själavårdare – den luftfyllda roboten Baymax blir liksom en näst intill perfekt blandning av emotionellt bollplank och comic relief. Hos den blir bristen på personlighet en tillgång och något som snarare får reflektera huvudpersonens emotionella tillstånd. En teknologisk avgrund som både vi och Hiro ser ner i men som därmed även ser tillbaka in i oss, och ger en trygg famn.

Disneys förra storfilm, suppersuccén Frost, gav den klassiska sagogenren en fantastisk twist genom att förvandla den hjältedådsivrande prinsen till en ondskefull oppurtunist och i stället låta äkta kärlek vara det som existerar mellan två systrar. En liknande frigörande underton finns i Big Hero 6. Här lämnas bekanta Disney-utsvävningar om familjen åt sidan för ett mer fritt tänkande kring ömsinthet och empati. Hiro har förlorat både syskon och föräldrar, likväl finner han tröst och gemenskap hos sina vänner. Och framför allt hos en vit fluffig robot fylld av luft. En mer framtidsoptimistisk bekämpning av Disneys traditionellla tragiska karaktärsöden har nog aldrig setts.

Big Hero 6 har svensk biopremiär i dag.

Tidigare i år så surrades det mycket om att filmtjänsten Headweb var nära konkurs. Då skrev bloggen Cornucopia? att bolaget var under rekonstruktion, och att man försökte förhandla med sina fordringsägare för att undvika konkurs. Sedan dess har det varit ganska tyst om tjänstens framtid. Tills i dag.

I morse dök ett mejl upp som berättade att Film2Home köper Headweb och startar upp »Sveriges största filmtjänst«. Det kommer att bli en helt ny filmtjänst med ny funktionalitet och en ny prismodell. På tisdag arrangeras en pressträff i Stockholm där Film2homes vd Ulrika Lindwall kommer att presentera köpet tillsammans med Stefan Lampinen, vd på Warner Bros Norden.

Film2Home är en veteran när det gäller film på nätet, redan 2005 slogs portarna upp för deras streamingtjänst där filmer hyrdes styckevis, en modell som även Headweb fokuserat på. De senaste åren har dock uppmärksamheten från såväl media som konsumenter skiftat mot de prenumerationstjänster som lanserats som Netflix, HBO Nordic, Filmnet och även Viaplay, som från början var en ren on demand-tjänst men som även de i dag satsar mer på månadsabonnemang. Headweb har sedan i somras befunnit sig i företagsrekonstruktion, och att Film2Home nu köper dem bör nog ses som en naturlig utveckling på en marknad med begränsad plats för aktörer som fokuserar på styckesuthyrning av film.

Det blir intressant att se den nya tjänsten när den presenteras på tisdag.

I går visades de två sista avsnitten av den fjärde säsongena av Game of Thrones på IMAX-biografer i USA. I samband med detta visade man också upp en trailer inför den femte säsongen som har premiär den 13 april. Ett fan var med på noterna och filmade hela sekvensen med sin mobil:

Usel kvalitet, men ändå spännande att få en smygtitt. Hur peppade är ni?

Tillgänglighet är en aspekt av filmtittandet som jag ägnat deprimerande mycket tid och energi åt att fundera på under årens lopp. Eller snarare frustrerats över. Alla dessa trösklar. Alla dessa hinder från att kunna se den där filmen jag läst så mycket om, hört många tala lyriskt om. Oavsett om det gäller nya eller gamla titlar. Filmen har aldrig fått en kommersiell distribution. Jag har inte rätt teknik. Min dvd-spelare har fel region. Filmen går inte upp på svenska biografer. Bion i min stad visar bara blockbusters. Streamingtjänsten funkar inte. Jag kan inte strömma från mitt hörn av världen. Det finns inga undertexter.

Blotta tanken på att obskyra titlar som Judex eller White of the Eye skulle komma ut i supersnygga, högupplösta utgåvor lät för bara ett par år sedan som rena fantasin för mig.

Vi har ändå rört oss ljusår på kort tid, och tillgängligheten på både nytt och restaurerat gammalt har aldrig varit bättre. Blotta tanken på att obskyra titlar som Judex eller White of the Eye skulle komma ut i supersnygga, högupplösta utgåvor hade bara för ett par år sedan låtit som rena fantasin för mig. Men att situationen blivit bättre betyder inte att den är bra. Alltför många trösklar finns fortfarande kvar.

Därför är det distributionsexperiment som nu testas i Sverige så intressant. NonStop Entertainment lanserar nämligen i dag en film på tre olika plattformar samtidigt – den går upp på ett par biografer, finns tillgänglig på vod via SF Anytime och visas dessutom på SVT redan i kväll. Man har liksom gett sig tusan på att det inte ska finnas några hinder för någon att kunna se filmen, och det är sympatiskt. Metoden lär inte vara applicerbar på alla filmer, men som nytänkande koncept är det spännande, och för en konsument är det uppmuntrande. Det ska bli väldigt intressant att se om det ger blodad tand eller kalla fötter.

Och det är inte vilken skåpmat som helst som föräras denna speciella lanseringsmetod. Diao Yinans suggestiva polisthriller Black Coal, Thin Ice vann inte bara Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2014, vid samma festival fick även huvudrollsinnehavaren Liao Fan mottaga Silverbjörnen för bästa skådespelare.

Black Coal, Thin Ice (vars originaltitel Bai Ri Yan Huo ordagrant betyder »dagsljusfyrverkeri«) utspelas i den nordöstra kinesiska provinsen Heilongjian, och handlar om ett makabert mordfall som polisen står handfallen inför. Plastförpackade likdelar börjar hittas lite varstans i provinsen, alltid i anslutning till hanteringen av kol, som transporteras med enorma lastbilar och frakttåg kors och tvärs till olika delar av landet. En arm hittas här, ett ben där. Var delarna kommer ifrån är med andra ord svårt att avgöra. Mordutredaren Zhang och hans medarbetare sätts på fallet, men de vet knappt var de ska börja – är likdelarna från en och samma person? Handlar det om ett crime of passion eller ett maffiamord?

En dramatisk händelse under utredningen leder till Zhangs avsked från poliskåren. Han tar till flaskan, försörjer sig som säkerhetschef på en fabrik, drar sig undan, går upp i vikt. Men fem år senare snubblar han över det fortfarande olösta fallet igen, när hans före detta kollegor avslöjar att fler kroppsdelar upphittats. Har de fått en seriemördare på halsen? Och vad har den unga damen från kemtvätten med saken att göra?

Det stillsamma berättandet är förrädiskt. När det väl blir våldsamt sker det plötsligt och med en realism som gör det genuint obehagligt.

Att låta en nästan arketypiskt utformad film noir utspela sig i ett bitande kallt och ogästvänligt kinesiskt landskap visar sig vara väldigt lyckat – de grådaskiga miljöernas klaustrofobiska egenskaper framkallar ett slags själslig isolering hos huvudpersonerna som är lätt att känna igen från den hårdkokta amerikanska traditionen. Även det fysiska rummet innehåller barriärer för kommunikation och förståelse – Yinan låter ofta personer betrakta varandra genom springor och fönster, spaning på brottslingar sker i trånga bilar med igenfrostade rutor där huttrande poliser suckar av leda. När Zhang skuggar en misstänkt person på ett öde industriområde är ensamheten lika påtaglig som när han följer efter honom in i en buss proppfull av folk på väg hem från jobbet.

Dessutom innehåller filmen klassiska noir-ingredienser som en femme fatale, en besatt snut på dekis, en krypande paranoia och sanningar som aldrig så enkla som de först verkar. Stilistiskt är det ganska långt ifrån genrens sedvanliga flärd och spektakulära dramatik. Tempot är sitt eget och spänningshöjande musik lyser med sin frånvaro. Det är ett ganska stillsamt berättande, men på ett förrädiskt sätt. När det väl blir våldsamt sker det plötsligt och med en realism som gör det genuint obehagligt.

Vågar man gissa på en amerikansk remake som utspelar sig i Minnesota eller Michigan inom ett par år? Eller varför inte en svensk version med Kiruna som skådeplats? Ni hörde det här först!

Black Coal, Thin Ice har biopremiär i dag och släpps samtidigt på SF Anytime samt visas på  SVT2 i kväll kl 21:45.

Är du också sjukt pepp på Wet Hot American Summer-uppföljaren (eller prequel-serien, snarare) som är på G hos Netflix?

Jag älskar kollofilmen som genre. Det görs för få av dem, och det känns ändå som en tacksam dramatisk spelplan – man slänger ihop människor som kanske annars inte skulle träffas, och det är helt nya regler som gäller.

Kollofilmen är en så tacksam dramatisk spelplan – man slänger ihop människor som kanske annars inte skulle träffas, och helt nya regler gäller.

För ganska precis ett år sen kom Camp Takota, en kickstartad film om en tjej som tar jobb som kolloledare på sitt gamla kollo när hela livet skiter sig. Helt logiskt i komedins värld. Och sen måste hon och hennes gamla roomies självklart rädda kollot, för det måste man alltid. Och vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt heller.

Jag backade filmen för att jag gillar folket som varit med och gjort den, men den är faktiskt bra på riktigt också. Inget historiskt storverk men en solid mysig kollokomedi med lagom mycket flams och lagom mycket hjärta.

På camptakota.com kan du köpa en nedladdning för tio dollar.

Andra filmer att spana in, förutom förstås Wet Hot American Summer om du missat den, är exempelvis Camp Nowhere där Jonathan Jackson (i dag Avery Barkley i Nashville) fejkar ett kollo för alla kompisar, eller Indian Summer där ett gäng vuxna åker tillbaka till sitt barndoms kollo. Även Addams Family Values har förstås fantastiska kollosekvenser, men av en lite annan art. Bonustips: Huge var en bra sommarkolloserie som jag skrev om på Weird Science.

Cranston-serie
CBS har plockat upp piloten Sneaky Pete som produceras av Bryan Cranston.

11 ABC-piloter
ABC har beställt hela sju komedipiloter och 4 draman.

Breaking Bad-stjärna i ny serie
Anna Gunn kommer att ha en roll i den nya Criminal Minds-spinoffen.

HBO-miniserie
HBO har beställt miniserien Lewis and Clark med Casey Affleck och Matthias Schoenaerts.

Ray Donovan-nytt
Jason Butler Harner kommer att spela Ian McShanes högra hand i den tredje säsongen av Ray Donovan.

Murphy i SNL
Eddie Murphy kommer att medverka i Saturday Night Live när programmet firar 40 år den 15 februari.

How to Get Away With Murder säsong 2
Viola Davis säger att det är klart att det blir en andra säsong av Shonda Rhimes-serien How to Get Away With Murder.

Dean Morgan i Extant
Jeffrey Dean Morgan kommer att ha en roll i den andra säsongen av Extant.

Tennis: Australian Open damfinal Serena Williams–Maria Sharapova (Eurosport lördag kl 9:30)

Serena Williams har 16–2 i inbördes möten mot Maria Sharapova. Sharapovas båda segrar är från 2004. Det finns inte mycket i den statistiken som talar för ryskan. Båda har imponerat fram till finalen och vann sina respektive semifinaler enkelt i två raka. Serena Williams har fem segrar i Australien, men inte vunnit sedan 2010 och faktiskt inte gått längre än till kvartsfinal efter det. Hon är så klart väldigt sugen på den här segern. Sharapova vann här 2008 var även i final 2010 som hon förlorade. Williams är i grunden en bättre spelare än Sharapova och jag tror hon vinner i två raka.

Längdskidor: SM 15 km fristil herrar och 10 km fristil damer (SVT1 lördag kl 9:40 & 11:40)

SM är inte riktigt samma sak som på 80-talet då Dala-Järna och Åsarna tampades i SM-stafetten. Jag tycker statusen på SM har sjunkit och det är mest kul för de involverade. Det är däremot mycket intressanta tävlingar för att kolla av VM-formen. I tisdags kördes skiathlontävlingarna och går att sammanfatta med att två frågetecken blev utropstecken. Kalla var precis så mycket före de andra som hon ska vara för att slåss om medaljerna på VM. Och i herrloppet gjorde Johan Olsson en efterlängtad comeback efter vinterns sjukdomar. Hellner vann, men Olsson blev trea efter en väldigt fin fristilsdel.

Jag tror även de kommer att kolla på det här loppet när de ska ta ut stafettlagen på VM. Det är inte en helt enkel uppgift.

I dag bör Kalla vara ungefär 50 sekunder före tvåan för att det ska kännas bra. I herrloppet står det mellan Hellner, Olsson och Halfvarsson. Jag säger att Hellner vinner även det här loppet. Jag håller sedan ett extra öga på Olssons lopp.

Det här är också VM-distans vilket kommer att få betydelse för VM-uttagningen. Det är nog nära klart vilka herrar som åker; Hellner, Olsson, Halfvarsson och Rickardsson. Bland damerna är det inte lika klart bakom Kalla och det finns chans för någon att ta en plats. Jag tror även de kommer att kolla på det här loppet när de ska ta ut stafettlagen på VM. Det är inte en helt enkel uppgift och jag avundas inte förbundskaptenen.

Tennis: Australian Open herrfinal Andy Murray-Novak Djokovic (Eurosport söndag kl 9:30)

Andy Murray har förlorat två set på vägen till finalen. I semifinalen tappade han första mot Tomas Berdych, men var sedan närmast överlägsen i de tre följande seten. Djokovic slog Wawrinka med 3-2 i sin semifinal. Av semifinalerna att döma tycker jag att Murray imponerade mest. Hade Wawrinka haft en bättre dag hade han kunna slå Djokovic. Det var först i femte set tycker jag som Djokovic kom upp i normal standard samtidigt som Wawrinka sviktade lite.
Semifinalerna spelades på två olika dagar och spelarna har fått olika mycket vila till finalen. De ville väl att båda matcherna skulle vara kvällsmatcher vilket inte minst innebär fler europeiska TV-tittare. Det är dock inte sportsligt rättvist. Djokovic semifinal pågick ett set längre än Murrays och han har fått mindre vila.

Djokovic har 15-8 i inbördes möten och vunnit de fyra senaste mötena. Han kommer även vara favorit här. Det kommer säkert att bli en jämn match, men jag tror ändå Murray drar längsta strået beroende på hur fint han spelade i semifinalen.

Amerikansk fotboll: Super Bowl XLIX Seattle Seahawks – New England Patriots (TV10 söndag kl. 23:30)

Efter ett år med skandaler utanför planen – Redskins-namn-kontroversen, hustrumisshandel-hullabaloot, dopingfrågan – fick NFL i alla fall en skandal på planen så här inför Superbowl, med »deflate-gate« – en händelse vi kan lägga till samlingen konstiga, skumma och konspiratoriska påstådda idrottsfusk genom idrottshistorien. Affären handlar om att New England Patriots ska ha smugglat in bollar med otillåtet lågt lufttryck, vilket skulle innebär att bollarna blir lättare att greppa och kasta. Min åsikt är att den här händelsen är lika mycket vansinne och komik som när cyklisten Fabian Cancellara blev anklagad för att ha en motor i ramen.

Om man följer NFL tycker jag också man ska ha koll på medaljens baksida. NFL är också droger, dopning, misshandelsskandaler och allvarliga hjärnskador, men det om stör mig mest är att spelarna som hyllas som hjältar under sina karriärer efteråt kastas till sitt öde som alldeles för ofta innebär mycket tragik och sorg. Vill man veta mer om det rekommenderar jag dokumentären NFL och de mörklagda hjärnskadorna som finns på Viaplay. Det kan vara värt en tanke när man följer NFL och ser på Super Bowl.

En händelse som ser ut som en tanke: den nya tv-serien Westworld närmar sig HBO-premiär med bredbenta, metallklonkande stormsteg och samtidigt råkar filmen Westworld, originalet från 1973 som åtminstone »inspirerat« tv-versionen, dyka upp i TCM-tablån. En anledning så god som någon att tipsa om denna underhållande och tankeväckande science fiction-rulle, skriven och regisserad av Michael Crichton och genomsyrad av idéer som Crichton skulle återkomma till 20 år senare när han skrev Jurassic Park.

I en inte alltför avlägsen framtid är nöjesparken Delos det ultimata resmålet för spänningssökande lyxlirare. Delos är ett påkostat och realistiskt äventyrsland för vuxna, dit välbemedlade medborgare åker för att få leva ut sina fantasier i olika kittlande scenarier. Besökarna väljer en miljö – medeltiden, antikens Rom eller vilda västern – som de sedan får lajva loss i bäst de vill. Våld, sex, makt… allt är möjligt i Delos. Och dessutom riskfritt. Lev ut dina hjältefantasier eller ge vika för dina mörka drivkrafter! Delos dömer inte!

Westworld är perfekt science fiction – kommenterar samtiden genom framtiden, kittlar fantasin med idémutationer drivna till sin tankeväckande spets, diskuterar klass, hybris och människans futila försök att till varje pris kontrollera sin omgivning.

Nyckeln till den häftiga upplevelsen är de sofistikerade androider som populerar de olika världarna. Robotarna är programmerade att spela diverse roller i sina respektive tidsåldrar, och är alltid underställda människorna. De är tjänstefolket, underklassen, hororna, de slemma skurkarna inställda på att mucka gräl men aldrig vinna en fight; i sitt konstruerade DNA oförmögna att skada människor. Bara ta emot, aldrig ge igen.

Men så händer det något. En bugg sprider sig bland androiderna. De börjar uppträda underligt, gå emot de givna instruktionerna. Den allseende kommandobryggan skickar ut tekniker, försöker lösa problemet, men inser snart sitt dilemma – androiderna är tekniskt sett designade av andra datorer, inte av människor, och deras konstruktion är därmed bortom människornas fattningsförmåga.

Westworld är ett bra exempel på min favorittyp av science fiction – den som kittlar fantasin, utgår från vår verklighet och samhälle men drar tendenser till sin spets, muterar idéer till något nytt och tankeväckande, kommenterar samtiden genom framtiden, diskuterar klass, hybris och människans futila försök att till varje pris kontrollera sin omgivning.

Inte minst är Westworld intressant utifrån skildringen av androiderna, vars underdåniga plats i denna artificiella värld problematiseras ordentligt. Var våra sympatier hamnar i slutändan är inte helt självklart, även om Yul Brunners gunslinger-robot är en av filmhistoriens mest klassiska antagonister.

Westworld går på TCM i kväll kl 21.

På TVdags-redaktionen utbröt på fredagseftermiddagen febril diskussion om ICA-Stigs ersättare. Förslagen haglade.


Martin G: Rafael Edholm? Ola Rapace? Kjell Bergqvist? Ulf Brunnberg…? Danny Saucedo?

Henrik: Carl-Jan? Glenn Hysén?

Per: När Hans Mosesson blev Stig var han ju visserligen rutinerad skådis men helt okänd i de breda lagren. Lär ju inte bli så den här gången, de väljer en kändis. men det måste vara nån som är beredd att bli förknippad med varumärket för (kanske) resten av sin karriär. Kanske nån som antingen är gammal och inte har nåt att förlora, eller nån vars karriär går sådär… Martin plockade ju några ovan, som Ola Rapace. Jag hoppas på Sten Ljunggren!

Per: Edward Blom? Magnus Härenstam?

Martin G: Vi borde ju faktiskt ha lika många kvinnor! Självklart egentligen. Lena Endre tycker jag har varit på väg utför hela sin karriär… Marika Lagercrantz?

Nya ICA-Stig knyter slipsen.

Per: Givetvis borde de välja en kvinna! Men på reklampelarna ser man ju en (beskuren) man knyta slipsen så jag slog det ur hågen. Eller så luras de bara. I så fall: Ulla Skoog!

Björn: Jag kollade in ICA:s Facebook-sida och där har de kränkta vita männen samlats och gått crazy bananas över hur nya ICA-Stig inte kan vara kvinna. (Det knasigaste är borta nu.)

Henrik: Loa Falkman?

Redaktionen, i kör: Jaaa!

Vad har vi på Loa?

(En minut senare.)

Vandraren!

»Nu, mitt lilla hjärta, det är så…«-klippet!

Per: Blir det Loa måste han hoppa av nyårstalet på SVT på grund av deras reklamregler. Blir i så fall rekordkort sejour där.

Loa sjunger The Final Countdown.

Lisa: ICA, gubbigt och helvitt…

Per: Tänk om bilden är ett irrbloss och de har valt Cyndee Peters i stället för vit äldre man. Vad härligt det vore.

Henrik: Är det inte synd om Ulf? En riktigt trotjänare som jobbar på, chefen lämnar och han kanske ser sin chans, men så kommer Loa Falkman och bara kliver förbi.

Tobias N: Det är inte Loa…

Björn: Fan, tänk om det är Christina Schollin!? Ängeln på bordet! Vad har vi på Christina?

I morgon kväll avslöjas det vem som blir nya ICA-Stig. Vem skulle du vilja se och varför?

Efter ett år med skandaler utanför planen – Redskins-namn-kontroversen, hustrumisshandel-hullabaloot, dopingfrågan – fick NFL i alla fall en skandal på planen så här inför Super Bowl, med »deflate-gate« – en händelse vi kan lägga till samlingen konstiga, skumma och konspiratoriska påstådda idrottsfusk genom idrottshistorien. Affären handlar om att New England Patriots ska ha smugglat in bollar med otillåtet lågt lufttryck, vilket skulle innebär att bollarna blir lättare att greppa och kasta. Från svensk horisont är den här händelsen lika mycket vansinne och komik som när cyklisten Fabian Cancellara blev anklagad för att ha en motor i ramen.

Jon Stewart gjorde grymma poänger av Redskins-coachen Bill Belchicks konstiga presskonferens då han skyllde de mjuka bollarna på »de atmosfäriska omständigheternas påverkan på bollens jämvikt«.

Det positiva med hela härvan har varit att satirshowerna kunnat löpa in touchdowns på rad. Jon Stewart i The Daily Show gjorde grymma poänger av Patriots-coachen Bill Belchicks konstiga presskonferens då han skyllde de mjuka bollarna på vädret – eller rättare sagt på »de atmosfäriska omständigheternas påverkan på bollens jämvikt«. Så hur påverkade detta endast Patriots bollar, undrade Stewart… Största humorn är dock att ta del av Belchicks kvasivetenskap utan satirkommentar:

The Nightly Show with Larry Witmore, som på ett extremt övertygande sätt tagit över efter Stephen Colberts slot i Comedy Central-tablån, ägnade hela torsdagens program åt Deflate-gate, här är första tredjedelen:

Super Bowl är mer än en idrottshändelse. Förhandssnacket handlar lika mycket om reklamfilmerna och halvtidsunderhållningen som om själva matchen. Flera av reklamfilmerna har redan släppts och den stora snackisen lär väl bli Budweisers hundvalp, Kim Kardashians selfie-film eller Danny Trejos medverkan i The Brady Bunch.  Till halvtidsunderhållningen är Katy Perry klar sedan länge och enligt ryktena ska Missy Elliot och Lenny Kravitz följa med henne upp på scen. Hennes föreställning sägs ska vara inspirerad av Beyonces och Madonnas Super Bowl-shower.

Men, detta är allvar också, och då handlar det kanske inte heller så mycket om det idrottsliga. Om man följer NFL bör man ha koll på medaljens baksida. NFL är droger, dopning, misshandelsskandaler och allvarliga hjärnskador. Men det om stör mest är att spelarna som hyllas som hjältar under sina karriärer efteråt kastas till sitt öde som alldeles för ofta innebär mycket tragik och sorg. Vill man veta mer om det rekommenderar vi dokumentären NFL och de mörklagda hjärnskadorna som finns på Viaplay. Det kan vara värt en tanke när man följer NFL och ser på Super Bowl.

Den 49:e upplagan av Super Bowl visas på TV10 i kväll med start kl 23:30.

Har skrivit det förut och måste skriva det igen: det Graham Linehan och Steve Delaney åstadkommer med sin tv-visualisering av Delaneys tidigare radioserie om Count Arthur Strong är inget annat än genialt.

Eller, vad fasen skriver jag, det är även en hel del annat än genialt: det är exempelvis så dumt så klockorna stannar. Eller, klockorna ställs fel, för att vara exakt – ett typiskt avsnittstema: Arthur fattar inte omställning till sommartid och lyckas göra hela sin omgivning lika vilse i hur de ska ställa om tiden och huruvida deras iPhones gjort det automatiskt eller inte.

Varje avsnitt är en rikedom, en skatt, ett överflöd av parallellstories, screwball, meta-parafraser, psykologiskt perfekt överspel och djupt underfundiga intriger.

Okej, vi kan gå in direkt på det avsnittet: klocktumultet har gjort att de inte har en aning om huruvida de kommer för sent eller för tidigt till en flyglektion, så Michael, Arthurs godmodige stöttepelare, försvinner i väg för att leta upp flygläraren. »Gå ingenstans, Arthur«, säger han, vilket man vet är en information om att man alldeles strax ska få se Arthur stolpa i väg åt ett annat håll.

Här en bakgrund, innan vi återvänder till flygscenen:

Arthur Strong är en före detta music hall-komiker och sämre skådespelare, sedan länge pensionerad från sitt forna yrke men inte riktigt från sitt forna jag – han lever fortfarande på sitt gamla »count«-prefix och en lätt grandios illusion om att vara vid oförändrad vigör; han förstår inte riktigt hur förvirrad och gaggig han blivit.

Michael är sonen till Arthurs avlidne comedy act-partner, som sökt kontakten med Arthur (i inledningen till den första säsongen, som gick 2013) för att dels få reda på mer om vem hans frånvarande pappa var, och dels skriva en bok utifrån Arthurs historier.

För att vara en åldring som inte vill ge upp sin gamla, förlorade identitet lever emellertid Arthur Strong hisnande mycket i nuet. Allt är här och nu för honom – och han gör osedvanligt mycket av det. Men inte blir det några historier från förr för Michael. Så relationen fortsätter, och fördjupas, så mycket något nu kan fördjupas med Arthur Strong, och under säsong 2 har Michael mer eller mindre insett att han intagit rollen som Arthurs ställföreträdande son.

Den yttersta genialiteten i Linehans och Delaneys verk är att det lyckas med att både vara rolig som 35 år gammal trad-sitcom och ha roligt åt 35 år gamla trad-sitcom-grepp.

Nu tillbaka till sommartids- och flygavsnittet, som gick för några veckor sedan, och som för ovanlighetens skull inletts med scener från Arthurs barndom. Dock inget Michael kan skriva om i sin bok, eftersom minnena är uppenbart uppfuckade: Arthur minns sig själv som en rocker, och vi får se honom i ett Elvis-gäng, men gängbråken ska de – såvitt Arthur kan minnas – ha haft med ett gäng »urchins«… gatukidsen från Dickens tid. »Urchins versus Rockers…« suckar Michael, »he’s mixing up his life with Oliver’s…«

Men en sak vi fått med oss från detta inledande delirium är att Arthurs stora sorg i livet är en missad kärlekschans från sin ungdom, som berodde på att han blev brädad av en flygare. Så han har alltid haft en dröm om att kunna, om inte få en andra chans med tjejen, så åtminstone få sitta bakom ett par flygplansspakar innan han dör…

Därför befinner de sig nu på ett flygfält, men utan flyginstruktör, så Michael har alltså gått in på kontoret. Samtidigt har vi, på andra sidan kontorsbyggnaden, sett flyglärarens fru ge en annan, yngre, flygelev ett formulär att fylla i inför sin lektion (omställningen av sommartiden har gjort att Arthur och Michael kommit en timme för tidigt).

Och ni minns att Arthur strosade i väg på egen hand, va? Well, nu har han kommit fram till den ensamma andra flygeleven med formuläret. Och det hisnande komiska inträffar att båda misstar den andre för att vara flyginstruktör.

Här är Linehans och Delaneys manus så glimrande komiskt genialt att det blir absolut trovärdigt att allt de båda säger både är naturligt att säga för eleven i situationen – men också, i den andres öron, om de hade varit flyginstruktören.

Och denna illlusion bara fortsätter.

Man kan inget än gå sönder av gapskratt när dialogen för en stund upphör och de promenerar bort till de små propellerplanen, båda förutsätter att den andre ska ta leaden, vilket ingen gör, men ändå lyckas de haka på varandra i en märkligt osäker vandring, och de lyckas treva fram till ett av planen, och ta plats, och… upp i luften! Och däruppe i cockpit fortsätter föreställningen i en fortsatt makalöst författad dialog. Här ett klipp med större delen av scensekvensen:

Det är nog det roligaste jag sett på tv det senaste året, och Count Arthur Strong har lika starka, geniala (kan inte få nog av att upprepa det ordet här) stories varje vecka.

I episoden efter flygavsnittet väcktes Arthur varje natt av nattliga vägarbeten, öppnade fönstret och skrek åt dem att sluta, och grannarna runtom stod också och skrek trött och upprört, så Arthur bestämde sig för att göra något åt eländet och blev (komplett idiotisk) lokalpolitiker för ett avsnitt… det var bara det att, visade det sig, oväsendet som alla grannarna stod och skrek åt om nätterna var Arthur själv – folk ropade åt honom att hålla käft. Det var inga vägarbeten Arthur hörde utan ålderstinnitus.

Och i veckans avsnitt är Arthur så manisk att den turkiske stamfiksägaren får Michael att tro på en konspirationshistoria om att Arthur är total psykopat – vilket även en scam-rörmokare börjar tro efter att ha »kidnappats« av Arthur, fått sina ben spjälade, och iklätts en död mans pyjamas… allt fullständigt logiskt, som Arthur ser det. Dialogen i detta avsnitt peakade i en Abbot & Costello-fest utan like – när scam-rörmokaren i ett tidigare skede behöver Arthurs signatur på ett papper för att kunna lura honom på pengar, och Arthur tror att han är ute efter en autograf (politikeravsnittet veckan innan slutade i att Arthur vevade ner en annan politiker med en högerkrok, vilket de facto gjorde honom till »kändis«). Jag älskar det här replikskiftet, en liten bit in i scenen:

- So, anyway, can you sign this?
- Oh, hello, the penny’s dropped, has it? Oh, I get this all the time. Never mind your bit of paper, I’ve got some photos over here, I’ll sign one of those for you.
- No, no, I need you to sign this so I can start.
- What did you say your name was again?
- Yeah, it’s Phil, but look…
- »To Phil, I’ll never forget the laughs, Arthur.«
- I don’t want your autograph.
- Oh, it’s for a friend, is it? What’s his name?
- No.
- Oooh, or her name? Is there a Mrs. Phil you haven’t told me about?

 - What? No.
- It’s all right, you’re entitled to a private life. I’ve obviously touched a nerve there… I’ll not prod you further. What did you say her name was?
- I need you to sign this or I can’t bloody charge you!
- Well, why didn’t you say so? Wasting my time asking me for my autograph for your wife.
- I didn’t.
- Why can’t I just be an ordinary person for once? Must I constantly be harassed by members of the public trying to get something from me. I’m just a regular Joe like you, Phil! Well, not like you, because I’m famous and you’re a plumber. But I do have a life, you know, Joe. I can’t keep signing autographs morning, noon and night for you and your wife.
- Just sign the document.
- All right, all right! Have you got a pen?
- You’ve got it!
- No, I haven’t!
- You just signed your autograph with it!
- You didn’t want my autograph?!
- I know I didn’t!
- Then why would I sign an autograph?
- I don’t know, you just did!
- Did I?
- Yeah!
- Oh, wait a minute, there it is.
- Yes, there.
- There you are. That’s for you.
- I don’t want it!
- You just asked me for it?
- I asked for the pen.
- Oh! There you go.
- No, I don’t want the pen!
- You just said you did?
- I wanted it for you!
- Oh, thank you very much!
- To sign! To sign!!

Och då är det såklart ändå så mycket mer än bara dialogen. Mimiken, stegringen i Phils frustration… och bäst: hur Arthur liksom försvinner in i forna tiders skådespel, som när han håller den lilla utläggningen om hur han blir »constantly harassed by members of the public« – då är det plötsligt en gammal teaterscen han står på, med ryggen dramatiskt vänd mot Phil:

Varje avsnitt är en rikedom, en skatt, ett överflöd av parallellstories, screwball, meta-parafraser, psykologiskt perfekt överspel och djupt underfundiga intriger. Och alltihop uppbyggt på ett fundament som i sig är ett slags genuin hyllning och kärleksförklaring till 1970-talets BBC-trad-sitcom. Och den yttersta genialiteten i Linehans och Delaneys verk är att det lyckas med att både vara rolig som 35 år gammal trad-sitcom och ha roligt åt 35 år gamla trad-sitcom-grepp. Det är så skruvat att överskruven blir en underskruv; därtill så jäkla mänskligt, så härligt fölkligt-excentriskt, så hisnande gubbstruttigt.

Kjells topp-10

1. Count Arthur Strong (BBC)
2. The Nightly Show with Larry Wilmore (Comedy Central)
3. Charlie Brooker’s Weeply Wipe (BBC)
4. Cucumber (Channel 4)
5. The Americans (FX)
6. Banana (Channel 4)
7. Empire (Fox)
8. Young Drunk Punk (CityTV)
9. It’s Always Sunny in Philadelphia (IFC)
10. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)

Idas topp-5

1. Parks and Recreation (NBC/C More)
2. Togetherness (HBO Nordic)
3. Face Off (Syfy)
4. Niklas Mat (SVT Flow)
5. Agent Carter (ABC)

Saras topp-10

1. Looking (HBO/C More)
2. Lyckliga gatan (TV4)
3. Parks and Recreation (NBC/C More)
4. Laleh – Jag är inte beredd att dö än (SVT)
5. The Voice UK (BBC)
6. Sweatshop (aptv.no)
7. Agents of S.H.I.E.L.D (ABC/Kanal 11)
8. Girls (HBO/C More)
9. Ninja Warrior Sverige (Kanal 5)
10. Hela England bakar (Sjuan)

Patriks topp-10

1. The Americans (FX)
2. The Book of Negroes (CBC)
3. It's Always Sunny in Philadelphia (FX)
4. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
5. Ronja Rövardotter (NHK)
6. Valid Love (tvN/Viki)
7. Heart to Heart (tvN/Viki)
8. Spy (KBS/Viki)
9. Parks and Recreation (NBC/C More)
10. Healer (KBS/Viki)

Blomdahls topp-5

1. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
2. Togetherness (HBO Nordic)
3. Sveriges mästerkock (TV4)
4. The Americans (FX)
5. Girls (HBO Nordic)

Linus topp-5

1. Empire (Fox)
2. The Americans (FX)
3. Looking (HBO/HBO Nordic/C More)
4. Celebrity Big Brother UK (Channel 5)
5. Sveriges Mästerkock (TV4)

Det är vanligt i talangtävlingar att domarna uttrycker »Du har talang, men jag vet inte om du är rätt för just den här tävlingen«. Det är både bullshit och sanning. Bullshit då det oftast används som ett »snällt« sätt att säga nej. För grejen är ju att en talangtävling såklart bara borde intressera sig av talang och inte vissa normer för vilken skepnad den kommer i. Samtidigt finns det en sanning i sägningen då det faktiskt är så att varje talangtävling faktiskt har sina normer för vilken typ av artister de vill ha. Oftast betyder det att alltför komplexa, alltför indie, alltför quirky, alltför fula och feta icke behöver göra sig besvär.

Du har talang, men jag vet inte om du är rätt för just den här tävlingen.« Det är både bullshit och sanning.

Det är just detta som alltid stör mig i min stora kärlek till talangtävlingar: när de korkade kommersiella normerna i tävlingarna står i vägen för att låta de faktiskt bästa talangerna få en chans. Och där måste jag säga att The Voice, hur homogen deras deltagarpool än har blivit med åren, så kan de åtminstone där inte köra med den ursäkten då det går emot hela konceptet. Annars hade inte briljanta Sharon Murphy, årets hittills bästa audition, haft en suck.

The Voice of Ireland

Russell Hogg: Devil In The Girl

Fan om jag inte diggar detta. Det är lite för tillgjort, men kärnan känns genuin och med lite jobb så kan Russell bli superintressant.

Ellie-May Bopp: My Favorite Game

Det finns en smoky ton till rösten här som kan komma till sin rätt i en mer passande låt. Och hon måste skaka av sig nerverna.

Adam Cummins: Last Request

Jag gillar det här. Det är ruffigt och lite vingligt, men grunden finns där. Och jag är ju svag för de lite vingliga ynglingarna som sjunger helt på känsla.

American Idol

Reno Anoa'i: I Don’t Want to Talk About It

Fantastiskt fin ton och den lilla gitarren, eller vad det nu är, gör att det känns fräscht och nytt.

Rayvon Owen: Wide Awake

Så finkänsligt där varje ord i texten får betydelse. Det finns betydligt mer att hämta här också.

Maddy Hudson: Resentment

16 år och redan med bluesen i sig. Fantastiskt råmaterial här som förhoppningsvis fortsätter gå sin egen väg.

Adanna Duru: You & I

Hon har swag med en stark röst med lite grus i. Med lite mer år under bältet så kan bli en fantastisk storyteller.

Hunter Larsen: That's Life

Love it! Så självklar, med djup och närvaro. En fantastisk röst. En av mina favoriter denna vecka.

Rocky Peter: Wrong Places

Jag dras in direkt. Det finns något speciellt i hans låt, i hans sätt att använda rösten. Låt inte tävlingen förändra det!

Tyanna Jones: Wings

Hon är fantastiskt charmig och det är svårt att inte gilla henne. Hon behöver dock karva fram sin musikaliska identitet lite mer.

The Voice UK

Tim Arnold: Running Up That Hill

Älskar låten och älskar hur Tim har lyckats göra den till sin egen. Det märks att han har hållit på med musik ett tag.

Hollie Barrie: Timber

Det är något väldigt charmigt och ödmjukt med Hollie som jag gillar. Visst, rösten är inte så unik, men med rätt hjälp kan hon nog utvecklas mycket.

Morven Brown: Afterglow

Åh, älskar! Vilken potential det finns i den här 17-åringen. Tror hon kan gå långt med rätt vägledning.

Sharon Murphy: Forever Young

Det finns så mycket smärta, men ändå hopp, i hur hon sjunger. Ett helt livs erfarenheter sitter på hennes stämband. Det är så fruktansvärt vackert att jag gråter. Årets bästa audition hittills. Vilken jävla röst. Jag kommer heja på Sharon mer än någon annan.

DTwinz: Shy Guy

Älskar den här låten och deras tvillingversion är grymt bra. Tror de med Ritas hjälp kan bli ett riktigt guilty pleasure i tävlingen.

Olivia Lawson: Smells Like Teen Spirit

Låtvalet är genialiskt då det med hennes image skapar en spännande kontrast. Dessutom gör hon den grymt bra, trots lite nerver. Det finns något speciellt i henne.