I går, kvällen innan minnesdagen för Förintelsen, visade SVT dokumentärfilmen Night Will Fall, baserad på de allierade truppernas dokumentationer från befrielsen av koncentrationslägren. Beryktad för att ingen mindre än Alfred Hitchcock stod för regin. Den legendariske skräckfilmsregissören ska enligt vänner ha blivit så drabbad av materialet att han efter arbetet kom hem likblek och inte ville prata.
I filmkretsar har Night Will Fall varit omsusad för att den lades på hyllan och glömdes bort. Orsaken var att de allierade under arbetet ändrade skiftning i politiken mot det ockuperade Tyskland – man ville bygga upp landet, och folket, och inte gnugga näsorna i det allra värsta helvetet. Det ansågs kontraproduktivt. Tycka vad man vill om den politiken (och den som vill fördjupa sig i detta fascinerande ämne rekommenderas Ian Burumas bok Year Zero: A History of 1945) men en av konsekvenserna blev att många av de tidiga bilderna av lägren som cirkulerade försvann.
När nazisternas bödlar fortfarande utgör groteskt stoff för böcker och filmer är det så mycket viktigare, och mer hedrande för de miljoner drabbade och deras miljoner fler släktingar, att ge dem en röst, ett ansikte, en historia och en värld.
Så här ser historien kring det vi kallar Förintelsen ut, och den har i inte så liten utsträckning formats av efterkrigstidens främsta medium – filmen. Redan det engelska namnet kommer som bekant från en amerikansk tv-serie, Holocaust. Och det är nog fler än SvD:s kulturredaktör Lisa Irenius som får bilder från Schindlers List på näthinnan när lägren kommer på tal. Liksom vi är många som har märkt att fiktionens känslomanipulation ibland är starkare än det dokumentära.
Men det betyder också att historien – det som är Förintelsen – kommit att dikteras av det som vevas om i fiktion och dokumentärer. Exemplen på allt som faller vid sidan, men som ibland poppar upp och skriver om det vi vet och riktar blicken mot, är dock många. Själv skrev jag tidigare i dag om de glömda romska lägren i Tjeckien, och hur historien och minnet behandlar dem. Jag hoppas någon snart gör film om detta vidriga så det får spridning.
»Jedwabne« – som närmast blivit samlingsbegrepp för diskussionen om polsk antisemitism och hur den drabbade judar – har inspirerat till pjäsen Vår Klass, den utmärkta reportageboken Vi från Jedwabne och naturligtvis den strålande filmen Ida.
Till och med den allra bästa dokumentären, Claude Lanzmanns mastodont Shoah, utelämnade mängder av material som är viktig historieskrivning. När Lanzmann häromåret äntligen klippte ihop The Last of the Unjust – en film om Benjamin Murmelstein, den siste judeäldsten i Theresienstad – suddades till exempel den sista föreställningen om Adolf Eichmann som en banal byråkrat ut.
För varje nytt namn vi lär oss och för varje nytt ansikte vi minns, i stället för att känna till ett dussin bödlars namn för varje Anne Frank, så är det en vinst för vårt kollektiva minne.
Men det projekt som legat och ligger mig närmast i genren är min gode vän Lukas Pribyls dokumentärsvit Forgotten Transports. Filmerna kom till parallellt med att vi lärde känna varandra – från 1997 och ett decennium framåt.
När vi träffade hade Lukas precis skrivit om ett par okända läger dit tjeckiska judar transporterades under andra världskriget. Hans farfar hade överlevt bland annat de första experimenten med gas, och det hade skapat ett livslångt intresse för frågan om det som fallit vid sidan av de kända lägren hos honom.
Någonstans under de första åren började han prata om en filmidé. Att skildra de här lägren och platserna och personerna som knappt fanns täckta i historieskrivningen. De som försvann för att så få överlevde dem, eller för att platserna hamnade bakom järnridån och historieskrivning såg annorlunda ut där. Inte minst när det gällde intervjuer med överlevande. Han tänkte sig filmer med intervjuer och arkivmaterial från platserna.
Visst, Fox kan väl få ta 80 000 för bruk av en minut ur Alien om de vill. Men det är orimligt att dokumentärfilmare som vill skriva om historien kring ett av 1900-talets mörkaste hål ska kasta pengar på arkiv enbart för att få se material.
Bakgrunden till vad som skulle bli tio års arbete är värt en film i sig: Lukas läste på och började resa till platserna han vill skildra – i östra Polen, Vitryssland, Estland och Lettland. Han letade överlevande – ibland fanns de i Argentina eller Australien, ibland runt hörnet i Prag.
Parallellt med att jag personligen lärde känna Lukas envishet såg jag hur den kom i bruk rent professionellt. Han övertygade folk som inte hade öppnat munnen och berättat ens för sina barn att prata om sina upplevelser. Även om det tog flera år att nå dit, och få sätta på kameran, så väntade han.
Nästan lika imponerande var Lukas beslut att leta efter bildmaterial på platserna han ville skildra. Det fanns ytterst lite, och i jakten på det lilla som kanske kunde finnas där ute så mutade han polska bybor med vodka mot tillträde till gamla vindar och garage; smugglade ut material från gamla KGB-arkiv och diktaturer och mycket mer.
Som det brukar heta på diplomatspråk som tänjde hans på gränserna för det lagliga, och lite till.
Vår vänskap utvecklades i takt med det här. Vi gick båda in i filmvärlden som noviser – han blev självlärd filmare, producent, klippare och jag akademiker, journalist och kritiker. Jag lärde mig ord som »indexikalitet« och »autenticitet«, och det var befriande och förmodligen lärorikt för mig att få en tom blick tillbaka av Lukas när vi diskuterade hans bruk av arkivmaterial och jag nämnde dem.
För honom fanns ingen relativitet eller postmodernism – om någon pratade om en plats så letade han inte upp en bild på något som såg ut på den platsen. Han letade upp en filmsnutt på den platsen, från det året. Rätt ofta från den veckan.
Att inte illustrera en intervju med lite halvrelaterade bilder, utan hitta den riktiga varan, var helt självklart för honom. Jag antar, tror rätt säkert, att det satt i hans ryggmärg på samma vis som han alltid sätter sig under bärande väggar för att det var så hans farfar överlevde ett bombanfall. (När jag i läser minnesartiklarna om Förintelsen och kriget i svenska tidningar tänker jag som vanligt på skillnaden på här och där, på nationer som stod utanför, och på hur levande den saken fortfarande är i städer som Prag – där det finns människor som även i tredje generation bär på ett fysiskt minne likt skotthålen som fortfarande är ärr i husen).
En film blev två, blev tre och sedan fyra. När jag för ett par år sedan läste en krönika av Johan Croneman om svenska dokumentärfilmare och deras ekonomiska villkor försökte jag överföra det här på Lukas insats. 10–12 spänn i timmen? Möjligen tjeckiska kronor då, om ens det. Och då såg jag dessutom på nära håll de personliga uppoffringar det innebär att tillbringa åren mellan 27 och 37 med att besatt göra dokumentärfilmer som ingen tror på. I ett postkommunistiskt råkapitalistiskt samhälle.
För Lukas hade inget svenskt filminstitut i ryggen. Det var knappt så att tjeckisk tv drog ett strå till stacken. De tio år (10 år!) han oavbrutet arbetade med dessa filmer tror jag att mer än halva tiden gick åt till att jaga och tigga av privata finansiärer. För att sedan värja sig mot mediokert pr-folk och producenter som brände honom så att det sved när pengarna väl fanns.
Men den största kostnaden låg, skamligt nog, i att få tillgång till arkivmaterial. Jag har numera själv bitter erfarenhet av sådana kostnader. Men visst, Fox kan väl få ta 80 000 spänn för bruk av en minut ur Alien om de vill. Däremot är det helt orimligt att dokumentärfilmare som vill skriva om historien kring ett av 1900-talets mörkaste hål ska kasta pengar på arkiv enbart för att få se material.
Vårt kollektiva minne om Förintelsen bygger som sagt i hög utsträckning på bilderna i (dokumentär)filmer. Att de inte är tillgängliga utifrån någon slags open source-princip utan är låsta bakom rättigheter som gör dem för dyra att låsa upp innebär att de viktigaste dokumentärfilmerna om den här tiden kommer att förbli ogjorda i många år framöver. Och då är det för sent att kombinera dem med de viktiga röster som överlevande ger.
För den kanske viktigaste aspekten av Lukas projekt är ju att filmerna berättas av överlevande. I en tid då nazisternas bödlar fortfarande utgör groteskt stoff för böcker och filmer – i bästa fall söker man en förståelse för begreppet ondska, i sämsta fall är det ett slags mörkrets ikonisering, i många fall är resultatet ändå detsamma – är det så mycket viktigare, och mer hedrande för de miljoner drabbade och deras miljoner fler släktingar, att ge dessa en röst, ett ansikte, en historia och en värld. Hur försvunnen den än är.
Det är vad Lukas har gjort: gett kvinnorna och barnen som överlevde i Estland, människorna som genom identitetsbyten klarade helvetet utanför Lublin, familjerna i Lettland och de judiska partisanerna i Vitryssland, namn, ansikten och ett värdigt öde.
För det är ju så att för varje nytt namn vi lär oss och för varje nytt ansikte vi kommer ihåg, i stället för att känna till ett dussin bödlars namn för varje Anne Frank, så är det en vinst för vårt kollektiva minne. Och en lite mindre skam för vår tid.
Forgotten Transports finns att köpa på dvd och Night Will Fall är tillgänglig på SVT Play till den 25 februari.
