Innehåller spoilers om Mr Selfridge säsong 2.
Oj oj snyft snyft snyft… eller inte. Den tappra döende Rose (vilken sjukdom?! Mycket oklart. Bara vagt »mina lungor…«) och hennes sista önskan att få ha en sista lycklig Thanksgiving-middag lämnade mig totalt iskall. Det obligatoriska Thanksgiving-avsnittet i alla amerikanska serier (självklart med Buffys legendariska episod Pangs som undantaget som bekräftar regeln) tråkar alltid ut mig.
Det beror inte bara på att det är en högtid jag känner mig likgiltig inför på grund av icke-amerikan utan för att det alltid är så jämrans sliskigt! Alltid det där tjatet om att vara taaacksam för familjen och Gud och vi tog indianernas land och vi är alla här och ta en tugga till av det där jamsmoset med marshmallows eller vad det nu är för vidrigt jolm de har som tradition att äta.
Downtråk Abbey kan slänga sig i väggen, det här är lätt min favoritkostymsåpa just nu.
Mr Selfridge säsong två, som jag för övrigt tyckte mycket om, avslutades alltså dessvärre i denna anda. Hela säsongens tema var i och för sig familjen. Varuhusets personal som en familj, som riskerar att splittras av kriget. Och så Harrys egen familj då som i början av säsongen var söndrad och uppdelad på två kontinenter på grund av Harrys kvinnoaffärer.
Förhållandet mellan den inte lika brett grinande Harry och Rose (mer uppe på piedestal än någonsin) gjordes skickligt men lite ruskigt. För jag kom på mig själv att sitta där och hålla med: »Kom igen Rose! Förlåt honom nu äntligen! Var inte så långsint nu när han försöker!« fast han egentligen inte alls förtjänar någon förlåtelse som han svinade mot Rose i säsong ett och var för jäklig mot alla kvinnor i sin väg.
Och så konstigt det var när deras son skulle prata med Rose om »hur viktigt det vara att ha samma sovrum och äktenskaplig samvaro« eller var det nu var?! En femtonårig son med sin mamma? År 1914? Säkert.
Men nu till sakerna jag tyckte om. Vi tar det person för person!
Scenen där han torkade av äggula från sina fingrar på hennes mun? Rys.
Jag är ett stort fan av lady Loxley, tycker i och för sig att hon inte hade behövt vara fullt så självuppoffrande och god på slutet, men gillade ändå att hon fick en egen stark historia tillsammans med den Disney-skurkiga lord Loxley. Scenen där han torkade av äggula från sina fingrar på hennes mun? Rys.
Älskade den mustiga Delphine Day. Missnöjd med att det hon till slut var ute efter var mannen mr Selfridge. Bättre om hon ville ha makt och pengar! Men det kanske var det hon var ute efter genom att försöka förföra honom?
Henri är ju så löjligt stilig att man smäller av. Bra gjort Agnes. Men att Victor skulle vara så osjälvisk? Det är gjort så många gånger förut, och det är lika otrovärdigt varje gång, att snäll-killen bara »gå till honom, jag vet att det är honom du älskar!« (Som Sleepless in Seattle till exempel).
Henris skumma förflutna var ju så tillkrystat så man storknar. Men snälla. Allt det där smusslandet och hemlighållandet och sitta tigandes i finkan på grund av att du var kär i Valerie?
Henris skumma förflutna var ju så tillkrystat så man storknar. Men snälla. Allt det där smusslandet och hemlighållandet och sitta tigandes i finkan på grund av att du var kär i Valerie? Och det var henne du letade efter? Men tala ut karl. Eller, kom på något raffigare, manusförfattare.
Mr Crabb och miss Mardle i mitt hjärta. Svid i hals när mr Crabb trodde han skulle få kicken för att han var för gammal men bara fick beröm för trogen tjänst. Så glad för Miss Mardle, som äntligen fick lite lycka, pengar, hus, sällskap och ung vacker man, som jag dessvärre inte kunde tåla på grund av accent som lät fejkad och…tja jag störde mig bara på honom. Han skulle vara så otroligt känslig och violinspelande, jag tyckte bara han kändes gnällig. Bättre än svekfulle mr Grove i alla fall och på tal om honom:
Hahahahahaha! Där fick du. Han var lätt säsong etts störste skurk. Hur kunde han lämna miss Mardle efter så många år för att gifta sig med en ungdom som kunde ge honom barn? Och barn fick han. Jag njöt av att se honom larva runt med mörka ringar och bli utskälld av Harry.
Jag gillade verkligen den flörtiga historien mellan journalisten Frank Edwards och bebisröstade Kitty Hawkins! Hur Kitty fick ett samvete, och hur stolt hon var över det. Bra invävt i den annars lite konstigt uppblåsta »rekommendation av taskiga kängor«-historien som var ett enda stort meh.
Downtråk Abbey kan slänga sig i väggen, det här är lätt min favoritkostymsåpa just nu. Så fort jag sett klart säsong två kastade jag mig på datorn: jaaaaa Mr Selfridge får en säsong tre! De började filma i april, premiär 2015.
Mr Selfridge-finalen sändes på SVT i kväll och ligger kvar på SVT Play i en vecka.