Det tycks vara förtvivlat svårt att göra bra filmkomedier nu för tiden. Tv och webben (och även andra plattformar som podcasts) svämmar fullständigt över av enorma mängder fantastisk humor. Utbudet har antagligen aldrig varit bättre och möjligheten för talanger att göra sig hörda har aldrig varit större. Men medan vi är bortskämda med humor i det lilla formatet är vi svältfödda på garv i det stora. Något verkar nämligen hända i flytten av det roliga från skärmen till bioduken, åtminstone för de flesta av mina idoler (och för ordningens skull kanske jag ska förtydliga att jag i huvudsak pratar om amerikanska komiker från den alternativa fåran, men fenomenet drabbar även många inom mainstream, och inte bara i USA).
Något i MacGruber gör att humornördar redan pratar om filmen som missförstådd och genuint rolig, med samma besatta blick som när de snackar om kultförklarade Cabin Boy och Clifford.
Kanske handlar det om högt eller fel ställda förväntningar. Kanske är det formatet, den snabba poängen kontra det långa narrativet, som ställer till det. Kanske (lågoddsare) är det en ängslighet hos filmbolag och producenter som gör att man till varje pris vill rikta sig mot en så bred publik som möjligt, inte förvirra densamma, och därmed tar bort all potentiell humoristisk udd och originalitet hos upphovsmakaren. Inget konstigt i sig, eller unikt för komedigenren.
Men oavsett vad det beror på ser vi samma resultat om och om igen: enorma humortalanger som bevisat sin förmåga i en massa olika sammanhang och som så gärna vill lyckas även på film, som satsar allt och kastar sig ut... och faller pladask till marken. Som i ett försök att spela enligt branschens regler neutraliserar sig själva och sänker sig till en lägre nivå. Som inte begriper mediet. Det har drabbat så många personer jag håller högt inom humorvärlden att jag nästan skulle vilja avskräcka fler från att överhuvudtaget ge sig på film. It's not worth it!
Men film är obegripligt nog fortfarande nummer ett i underhållningsbranschen, har fortfarande högst status, fortfarande ett format man liksom måste ge sig på om man får chansen. Och så länge som det dessutom är ekonomiskt gångbart med även dödstråkiga rullar som desillusionerar fansen lär ingen sluta producera dem. Men konstnärligt, humoristiskt, blir det pannkaka av nästan allt. När såg du senast en film av eller med Tina Fey, Larry David, Amy Poehler, Zach Galifianakis eller Steve Carell som ens närmade sig det bästa de gjort utanför the silver screen? Eller som ens var roligt?
Bob Odenkirk, älskade Bob Odenkirk, geniet bakom Mr Show och på senare år Saul Goodman med hela världens Breaking Bad-fans – har ni sett långfilmerna han regisserat? De är bedrövliga! Multibegåvade David Wain, så enormt rolig i The State och Stella, briljerar i allt han tar sig för men när han ska göra långfilm i Hollywood försvinner all personlighet och kvar finns bara ett kompetent men tradigt hantverk, som i Wanderlust och Role Models. (Wain har å andra sidan gjort kanske den roligaste filmkomedin de senaste 15 åren – Wet Hot American Summer – dock utanför studiosystemet; så hans romantiska metakomedi They Came Together, som har biopremiär i sommar, ser jag försiktigt fram emot. Jag ska inte vara för hård mot honom.) Till och med indieälsklingarna Tim & Eric, som hade fria händer och ingen jobbig studio hängande över sig när de gjorde sin debutlångfilm Tim & Eric's Billion Dollar Movie, misslyckades kapitalt med att överföra sin unika stil till ett längre format.
I kväll går en av de pengamässigt mest framgångsrika komedierna någonsin, Baksmällan, på TV4: en cynisk, närmast nihilistisk bromancebrölfest som ynglade av sig i två urvattnade uppföljare och som gjorde Zach Galifianakis och Bradley Cooper till filmstjärnor. Se inte den. Förresten så har ni säkert redan gjort det.
Samtidigt på TV6 går komedin MacGruber, en tokrolig parodi på MacGuyver, om en 1980-talsdoftande stendum actionhjälte, baserad på en serie Saturday Night Live-sketcher i vilka MacGruber, som såväl i SNL som i filmen spelas av Will Forte, alltid försöker (och misslyckas) desarmera en bomb. Som så många andra filmer med ursprung i halvkokta SNL-idéer är inte MacGruber särskilt bra. En sketchidé som sträcks ut till långfilm blir sällan det. Med utgångspunkt i resonemanget här ovan är filmen tveklöst en del av problemet.
Men det finns ändå något i MacGruber som gör att humornördar i min närhet redan börjat prata om filmen som missförstådd och genuint rolig, ofta uttryckt med en ton i rösten och en besatt blick som påminner om när de snackar om andra underskattade, och sedermera kultförklarade, komedier som Cabin Boy och Clifford. Förtjusningen kan man med fördel härleda till den stilsäkra 1980-talspastischen och till Forte, en i rätt sammanhang suverän komisk skådespelare (och mångsidig; han var för min del den enda behållningen i Alexander Paynes Nebraska) som verkligen gör MacGruber till sin skapelse. Det finns något fint över hur intensivt och dedikerat en begåvad komiker som Forte går in för sin roll, det är något man inte alltid har tillfälle eller anledning att reflektera över eller upskatta.
Så se MacGruber i stället för Baksmällan, om ni nu måste glo på en high concept-komedi i kväll. Jag tänker ge den en ny chans.