I november förra året bjöd vi på vår allra första Netflix-guide. Några av de filmerna har försvunnit, så det är hög tid att göra en ny. Svenska Netflix är fortfarande en blek skugga av sin amerikanska motsvarighet, både när det gäller funktionalitet och utbud, men det finns ändå en och annan gobit att plocka. Här är tio stycken.
Stranger Than Fiction (2006)
Marc Forster är en regissör med ytterst brokig cv, från J.M. Barrie-snyftisen Finding Neverland till klena Bondrullen Quantum of Solace till nu senast zombieskräckisen World War Z. Däremellan gjorde han Stranger Than Fiction, en fiffig metahistoria om en författare med skrivkramp – tänk Charlie Kaufman light. Riktigt så svart och desperat som i Kaufmans mästerliga Adaptation blir det nämligen aldrig. Stranger Than Fiction är en rar feelgoodhistoria, utan självrefererandet och den überkomplexa strukturen hos Adaptation, men piggt berättad. En mycket nedskruvad (nästan sömngångaraktig) Will Ferrell spelar en torr skattmas som plötsligt en dag får en berättarröst i huvudet som kommenterar hans inrutade liv. Ferrell släpper småningom lös och inleder bland annat en trevande romans med Maggie Gyllenhaal. Hennes roll som frifräsande och idealistisk bageriägare (alltid med en stunds småprat och en påse nybakta muffins till övers för de hemlösa) hamnar farligt när den där jordnära, naturligt sexiga Kvinnan som ska förlösa den hämmade, något äldre mannen. Men det funkar – om det är för att båda spelar så bra, eller för att Zach Helms manus lyckas vara fint utan att bli kladdigt vete tusan. En söt film.
Submarine (2010)
Richard Ayoade, bekant från en räcka briljanta brittiska komediserier som The IT Crowd och Garth Marengi's Darkplace, är i skrivande stund aktuell med sin andra film The Double efter Dostojevskij. I väntan på den kan jag rekommendera hans debutfilm Submarine. Storyn kretsar kring femtonårige Oliver i Swansea vars liv i sin tur kretsar kring att förlora oskulden och att stoppa sina föräldrars äktenskap från att haverera, innan det är för sent. Coming of age-stories med tonårskillar som vill ligga har vi sett förut, men Submarine är så stilsäker, deadpan-rolig och fint spelad att det funkar väldigt bra. Sally Hawkins och Paddy Considine som mamman respektive en såsig relationskonsult är dessutom strålande. »Äntligen en brittisk Wes Anderson!« flämtade de inhemska kritikerna när filmen gick upp i Storbritannien och visst ligger det mycket i det, även Ayoade gillar torrt dråpliga scener och lillgamla barn i toksnygga parkas.
Attack the Block (2011)
Ett ungdomsgäng i Brixton slåss mot ett gäng utomjordiska monster. Snacka om elevator pitch! Debutfilmen av Joe Cornish producerades av Nira Park och Edgar Wright (paret bakom Shaun of the Dead, Hot Fuzz och The World's End) och är precis lika smart och egensinnig, och de lurviga rymdmonstrena liknar inget man sett tidigare. Här bjuds vi också genombrottsrollen för John Boyega, just nu oskyldigt dömd drone-pilot i 24 och nästa år aktuell i Star Wars VII.
Moon (2009)
Astronauten Sam (Sam Rockwell) jobbar helt ensam på en bas på månen. Hans enda sällskap är GERTY, en intelligent superdator (med passande lakonisk röst av Kevin Spacey). När Sams treårskontrakt börjar närma sig slutet och det är dags att äntligen åka hem till jorden, börjar han få en kuslig känsla av att han är iakttagen. Men han är ju ensam… Eller? Duncan »Bowies son« Jones (som senare regisserade Source Code) gjorde en smått sensationell långfilmsdebut med Moon, en kuslig och existentialistisk science fiction-thriller med ekon av både Kubricks 2001 och Tarkovskijs Solaris.
The Crazies (2010)
En remake av George Romeros inte särskilt kända skräckis från 1973, och i ett hav av usla nyversioner av skräckfilmer är detta en av få som faktiskt är snäppet bättre än originalet. Radha Mitchell (alltid bra) och Timothy Olyphant (inte alltid bra, men bra här) spelar läkare respektive sheriff i en liten håla i Iowa som båda hamnar i händelsernas centrum när folk i grannskapet plötsligt börjar bete sig… mordiskt. Det visar sig att ett virus gjort dem galna, och snart är en militär cover-up i full fräs. En lysande, tajt liten chiller för vänner av brutala zombiefilmer med onda militärer.
The Incredible Burt Wonderstone (2012)
Burt Wonderstone och Anton Marvelton (Steve Carell och Steve Buscemi) är två flamboyanta trollkarlar i den klassiska Las Vegas/Siegfried & Roy-skolan. När nya stjärnskottet Steve Gray (Jim Carrey), en gatumagiker och fakir (tänk en speedad David Blaine med Jesuskomplex) gör succé med sina Jackass-liknande body horror-tricks blir de över en natt ansedda som passé och utkonkurrerade. 30 Rock-regissören Don Scardinos film bombade i USA och är sannerligen ojämn, men också lysande här och var. Bara att se Buscemi i en extremt atypisk roll, med putsade tänder, litervis med brunkräm och svallande hårman, är väldigt roligt – och Alan Arkin som pensionerad illusionist stjäl nästan filmen med några helt briljanta scener.
Primer (2004)
En liten grupp datatekniker bygger på fritiden en tidsmaskin i garaget – och lyckas. Shane Carruths Primer är den tänkande människans tidsresefilm. Där man kan hitta logiska luckor och feltänk i de allra flesta tidsresefilmer, som Terminator 2 eller Tillbaka till framtiden, har Carruth tänkt ett extra varv och går till botten med både de filosofiska och de rent praktiska aspekterna på tidsresor. När Rian Johnson gjorde Looper häromåret plockade han in Carruth som tidsresekonsult, för att allt skulle stämma. Carruth är tidsresebossen. Primer gjordes för en pyttebudget på 7 000 dollar, vann jurypriset i Sundance och har blivit en kultfilm. Om den sedan är en kul och underhållande tidsresefilm, det får du avgöra själv. Jag har nämligen inte lyckats se hela. Jag hade för svårt att hänga med.
Gangster Squad (2013)
Är du sugen på en gangsterfilm, men tycker L.A. Confidential är för pratig, De omutbara för långsam och Boardwalk Empire för smart? Då ska du se Gangster Squad, en rulle för den generationen som spelat Mafia 2 eller L. A. Noire på sina konsoler snarare än plöjt klassiska maffiafilmer. Zombieland-regissören Ruben Fleischers actionrulle blev sågad av kritikerna men detta är själva verket en av de mest underhållande och rappa gangsterfilmer som gjorts. Alla figurer i filmen är pastischer på klassiska noir-figurer, men Fleischer håller allt på rätt sida om fånigheten och styr med säker hand över sin smarriga cast: Emma Stone, Ryan Gosling, Sean Penn, Josh Brolin och Nick Nolte, som samtliga fått riktigt bitiga oneliners att tugga på. Dessutom är den otroligt brutal och bjussar på flera riktigt härliga shootouts.
The Kids Are All Right (2010)
Två kvinnor, kontrollfreaket Nic (Annette Bening) och lite skakiga Jules (Julianne Moore) är ett gift lesbiskt par i Kalifornien som har två tonårsbarn de fått med hjälp av en okänd spermadonator. Barnen vill veta vem som är deras far, så de spårar upp honom och det visar sig vara den otroligt charmige bohemen Paul (spelad av den otroligt charmige Mark Ruffalo). När Paul ger sig in i deras välstädade liv blir det knas och förvecklingar. Lisa Cholodenkos lågbudgethit är en sån film man vill beskriva som »en pärla« men försöker hejda sig eftersom det låter så pajigt. Samtliga skådisar (i synnerhet Bening som blev Oscarnominerad) är svinbra och filmen är varm och rolig utan att hoppa över det svarta. En pärla! Nu skrev jag det.
Monsters (2010)
Gareth Edwards Monsters har en intressant premiss: utomjordiska monster har tagit över halva Mexico, och en gigantisk mur har byggts för att skydda USA:s gräns. I denna skakiga militärzon hamnar en fotograf med chefens dotter och hans uppdrag är att ta henne tillbaka till pappa i USA. Men på vägen finns det… just det, monster. Gareth Edwards gjorde sin debutfilm på en liten budget men gjorde det så effektivt att han sen blev inhyrd som regissör för Godzilla. Trots en, eh, monsterbudget har båda filmerna samma problem: människorollerna är ganska platta, men monstrena är imponerande och skräckinjagande. Det finns några dialogscener i Monsters som är ofattbart risiga, och ingen av skådisarna håller måttet, men man förstår varför Edwards fick jobbet trots att han uppenbarligen är en kass personinstruktör: han kan konsten att visa upp jättestora monster och få det att kännas både verkligt och mäktigt.
Alla filmerna finns på Netflix – klicka på titlarna.