»Om jag långsamt lyfter huvudet och tittar in i kameran så lär det ju bli lite aggro och coolt. Eller hur?« 46 sekunder in i kampanjfilmen från Sverigedemokraternas ungdomsförbund försöker jag föreställa mig konversationen mellan den anonyme regissören och den svartklädde skådespelare i stel sidobena som sekunden senare på finska förklarar att »vi har fått nog«.
Budskapet i videon – som SDU släppte igår som en hälsning till sina störda fränder ute i Europa – är naturligtvis isande på sitt sätt. Ändå kan jag inte låta bli att skaka på huvudet och skratta åt skiten. I filmen klipps mellan framträdande figurer i förbundet som på olika språk förklarar att »Europa tillhör oss«, hur »Europa består av stolta starka nationer med rika kulturer och historia« och att detta »på bara ett par decennier förstörts«. Och så dolkstötslegenden i modern tappning: »av EU«.
Génération Identitaire har sin analys klar och kan leverera den, filmen är farligare än det rasistiska klottret runt knuten. Den dagen SDU får sin Leni Riefenstahl blir jag rädd på riktigt.
Det är alltså det varnliga snömoset och dravlet. Visst, det kommer säkert tilltala någon vilsen 14-åring med gryende vanföreställningar, men för att rekrytera i de leden räcker ett illa sprejat BSS runt husknuten.
Videon lär framför allt inte imponera på upphovspersonerna bakom den film hela idén är »lånad« ur, den högerextrema franska gruppen Génération Identitaires Declaration of War från 2012 (som GI släppte strax innan de ockuperade en moské i Poitiers).
Av flera anledningar. Skillnaden mellan de två filmerna kan tyckas subtil, men är på ett idémässigt och ett filmhantverksmässigt plan avgörande. När jag såg de både filmerna i min telefon (den huvudsakliga skärmen för dem, misstänker jag) efter varandra utan ljud var det solklart vilken film som var mer förförisk och svårare att vända blicken från, och vilken film som inte lämnade luft för skrattretande associationer (det tog inte många twittersekunder innan hela mitt flöde utropade »Cabaret!« efter SDU:s film).
Där snillet bakom SDU-filmen placerar personerna så att hela torson och huvudet upp till håret kommer med i bild (antagligen för att vi ska se de snajdiga sidbenorna) lägger GI-regissören ansiktet och blicken i fokus på sina franska fascister. Överkanten på bilden går strax ovanför ögonbrynet. Bakgrunden är helt svart, till skillnad från den svenska varianten där en bakgrund i oskärpa antyder hus och skog. Spiken i kistan är en regissör med förkärlek för kameravridningar, så att personerna ser ut att »åka« framför de suddiga träden i bakgrunden.
Resultatet skapar nämligen problem i klippningen för oss som ska följa filmen. Jämför med en mening i en bok: du vill att läsaren ska läsa utan att stanna upp eller störas av onödiga avbrott, så den skicklige författaren undviker därför att kasta in en stor bokstav, ett typsnittbyte eller ett semikolon.
På samma sätt arbetar bra fotografer, klippare och regissörer med medvetenhet om hur vi följer bilden mellan klipp. I GI:s film ligger blicklinjen mellan de olika personerna mer eller mindre rak och på samma ställe strax under överkant. Det är definitivt lättare att uppnå eftersom ögonen blir större och upptar så stor del av bilden. Ögonen håller fast oss.
När ansikten i den franska filmen förflyttas mellan klipp så sker det på ett av två vis: antingen »mjukt« och medvetet så att vi är kvar i nästa par ögon när de dyker upp utan att något annat stör. Eller så att det matchas grafiskt: ett huvud som nyss var till vänster, ersätts av ett huvud som nu är till höger. Den grafiska klippningen i detta är logisk: eftersom Declaration of War smart nog enbart arbetar mot svart bakgrund blir det en tom form av samma proportioner som huvudet som nyss var där, och det nya huvudet (av ungefär samma form) på motsatt sida. Inga träd eller suddiga stugor att söka blicken till, eller glömma av från föregående bild. Rak, ren fascistisk estetik. Helt konsekvent med budskapet.
Hos SDU är ögonen mycket mindre. Jag varken söker dem eller bryr mig om blickarna. De tittar på mig men är inte i ett försök till dialog eller driven monolog. När jag väl slår på ljudet måste jag lyssna om flera gånger för att minnas något av fluffet personerna har sagt på skoltyska, franska, finska och så vidare. Det blir knappast bättre av att förbundet satsat på hetsiga stråkar i jämförelse med den mjukare, stegrande musiken hos GI.
Men hur världsfrånvänt jag än tycker att det ideologiska budskapet i fransosernas film är, så minns jag direkt. Jag känner efter filmen att det är farligare än det rasistiska klottret runt knuten. Génération Identitaire har sin analys klar och kan leverera den på rätt sätt med mer konkreta exempel än SDU. De börjar direkt med något som den politiska vilsne vite fransosen kan identifiera sig med – »vi är generationen som får stryk för att vi nekar någon en cigg«. Efter denna förankring, kroken, levererar de sin samhällsanalys. Från »det etniska« och »multikulturen« till att vara »dubbelt socialt utsatta« till »sveket« från »Maj 68-generationen« som släppte bildning och auktoritet för att själva slippa ta ansvar.
På två minuter ger de ett paket som den vilsne kan stärka sig med och papegoja när hen ska förklara varför samhället svikit. Och alltsammans alltså inhamrat med snabbt och stenhårt fascistiskt driv.
Är det väsentligt att bryta ner filmer på det här sättet? Är det inte bättre att faktiskt bara ignorera dem? Vända ryggen till och varken lyssna på vad som sägs och hur det framförs?
Jag tror inte det.
Det finns olika strategier. Humor är förstås ett bra vapen. Som videobloggaren Axel Palm visat i sin kapade version av SDU:s video punkterar ett sådant ingrepp snabbt en film och pekar på flera av de saker jag tagit upp ovanför. Men ett annat är att ta sig tid att förstå hur och varför rörlig bild faktiskt påverkar oss. Varför den potentiellt har så mycket mer kraft än orden i en pamflett. Den förmedlar mer snabbare. Den förför fortare.
Den är främst överallt omkring oss och mycket mer närvarande i våra barns liv än den någonsin var i våra. Ändå vet de flesta av oss orimligt lite hur den faktiskt fungerar eller är sammansatt. Uppenbarligen också genierna på SDU.
Därför kommer jag bli rädd på riktigt först den dagen då Sverigedemokraterna och deras ungdomsförbund får sin Leni Riefenstahl. När till och med en politisk motståndare kan sugas in i deras filmer och tycka sig kunna se hur de skapar logik och sammanhang.
Den dagen då en tvåminutersfilm på en mobiltelefon i skolans rökruta är nog för att en unge ska gå iväg med en ny samhällsförklaring i ryggen.