Ni kanske har sett att jag har haft med nya ABC-serien Black Box på min veckolista i några veckor. Det är alltså Amy Holden Jones serie – hon blev känd för att ha skrivit Julia Roberts genombrottsfilm Mystic Pizza 1988, men har knappt jobbat alls de senaste 15 åren. I gengäld känns det som om hon gått och burit på Black Box ganska länge – en sorts psykiatri-House med många snygga berättargrepp, ett fantastiskt jazz-soundtrack av Olivier och Clare Manchon, ett hjärtskärande överspel av Kelly Reilly som är smart och modigt tänkt och genomfört, och en fin, närmast poetiskt framklippt balans mellan längre båge och procedural.
Black Box är en gnistrande unik, vacker tv-drama-skapelse med en ovanligt nyanserad diskussion om psykisk sjukdom kontra normalitet och medicinering.
Andra kritiker är skeptiska men i min hjärna kopplas alla dessa beståndsdelar ihop till en gnistrande unik, vacker skapelse, varav den mest fascinerande är den – för att vara USA-tv – ovanligt nyanserade diskussionen om psykisk sjukdom kontra normalitet och medicinering.
Låt mig lyfta ut en drygt två minuter lång dialog mellan Reillys rollgestalt och hennes pojkvän, från tredje episoden, Who Are You?. En del av bakgrunden är att hon, under ett av sina omedicinerade skov, varit otrogen på en jobbresa. Och notera rikedomen i denna replikväxling, vilket drama som utspelar sig samtidigt som (vilket jag faktiskt går i gång allra mest på) Reilly berättar om sina mediciner som hon tar för andra effekter än de primära:
Han: You cheated on me in San Francisco. But I'm glad you told me the truth.
Hon: I'm staying on these.
Han: Good. I want to know how they work. What is this? Oxcar...
Hon: Oxcarbazepine. It's, um... it's used for epilepsy. You'll see. Sometimes, um, prescribed for mood disorders. You know what lithium is? This one... helps with the mania.
Han: What about Olanzapine?
Hon: It's an antipsychotic. Sometimes used for Tourette's. For me... musical hallucinations.
Han: Do you have those?
Hon: Mm-hmm.
Han: Hmm.
Hon: I'm gonna miss them. You know, but the meds... they can numb me, you know? Sometimes it's hard to concentrate.
Han: But do they change who you are?
Hon: No. They allow me to be me. Without the crazy, which is a good thing... mostly.
Han: Okay, which is the real Catherine... the unmedicated or the medicated?
Hon: You know who I am... just as well as I know who you are.
Han: Really?
Hon: Yeah.
Han: You think you know me that well?
Hon: Well, I think so.
Han: Know that new hostess at the restaurant... Delilah?
Hon: Young, pretty?
Han: Very young. She's 20. Very pretty. Sexy. I slept with her.
En fin detalj är att hon tar en medicin för sina »musikhallucinationer«. I de tidigare avsnitten har vi fått se dessa iscensatta, och kritiker har klagat på dem som fånigt illusoriska och överdrivna – men så knäpper Amy Holden Jones dem på näsan med en vetenskapligt grundad förklaring. Inte för att de, kritikerna, visat minsta tecken på förståelse. De är, tyvärr, inte det minsta uppmärksamma på detaljerna och finessen här, och när jag läser recensionerna och tittarsiffrorna varje vecka känner jag att det är jag och Amy Holden Jones mot världen…
Sedan tycker även jag att Black Box har brister. Närmare bestämt allt det som gör att den inte är helt jämförbar med House. Men man kan också vända på det och påpeka att bristerna i House är de verkliga styrkorna i Black Box.
Precis som Hugh Lauries rollgestalt är klyschigt övermanlig – en gruffig Monster Truck-karl med sarkastiskt avstängt känsloliv och behov av ensamhet – är Kelly Reilly klyschigt överkvinnlig: känslorna i konstant svall, nymfoman i sina bipolära skov och med behov av sitt bortlämnade barn som inte vet att hon är dess mor.
Och medan House har massor av smart dialog, skruvade biroller och lattjande storybuilding, men sämre ramstory och produktionsestetik, så är det tvärtom med Black Box: plattare biroller och inga trippelskruvade ironier och nördismer, men underbart känsligt produktionsstilistik. Och precis som House rymmer konstnärlig excentricitet i det förra hittar Black Box ett liknande udda djup i jazzen, svänget, klippen, sensualismen, det överemotionella.
Könsstereotypiserar jag nu? Well, det är inte jag som säger att House är typiskt manlig och Black Box typiskt kvinnlig, det är respektive serieskapare, David Shore och Amy Holden Jones. Men båda är så bra, och levererar så mycket själ och hjärta och mod och sanning att jag ogärna säger emot.
Black Box sänds på ABC i USA, oklart med svensk visning.