»Who are you? What's your name? Do you have a wife? A girlfriend? Because if you do, I'm gonna find her. I'm gonna hurt her. I'm gonna make her bleed, and cry, and call out your name. And then I'm gonna find you, and kill you. Right in front of her.«
Philip Seymour Hoffman är så lysande som skurken i Mission: Impossible III att J.J. Abrams valde att lägga hans iskalla minimonolog, om hur han ska plåga livet ur Tom Cruise, allra först i filmen. Det är en elegant och effektiv start på trean, som i sin tur var en enorm uppryckning efter John Woos bedrövliga tvåa.
Abrams lyckas på något magiskt sätt få de klassiska Mission: Impossible-inslagen – maskerna, röstmodulatorn, prylarna, vajrarna – att kännas spännande igen.
Abrams plockade med sig en lekfullhet och en avväpnande charm som inte funnits där tidigare – det är som om han förlöste den lite överspända bajsnödighet som plågade de två första filmerna och fått trycket att lätta.
Själva handlingen är samma mumbojumbo som alltid, med det obligatoriska dubbelspelet och en slapp twist som till och med jag (som alltid är sämst på sånt) såg komma cirka en timme i förväg, men Abrams lyckas på något magiskt sätt få de klassiska Mission: Impossible-inslagen – maskerna, röstmodulatorn, prylarna, vajrarna – att kännas spännande igen.
Och så hade han Philip Seymour Hoffman. Som såklart spelat skurkar både tidigare och senare, men det här blev hans första och enda superskurk. Hans insats som den internationelle vapenhandlaren Owen Davian är skönt befriad från alla tics, lyten och attribut – han är bara ruskigt ond och helt empatibefriad. En av Hoffmans allra bästa roller.