Kommer ni ihåg James Camerons ökända »I'm the king of the world!«-tal efter Titanic-Oscarn? Det var ungefär så William Friedkin kände sig våren 1974. Efter att ha gjort skrällgenombrott med lågbudgetrafflet The French Connection och två år senare följt upp med monstersuccén Exorcisten kunde Friedkin välja och vraka bland filmprojekten. Han valde att göra en remake på en av sina favoritfilmer, Henri-Georges Clouzots Fruktans lön från 1953, en nagelbitare om fyra halvkriminella dagdrivare i en håla i Sydamerika som med livet som insats forslar ett stort parti dynamit åt ett amerikanskt oljebolag medelst rostiga lastbilar över knaggliga bergsvägar.
Friedkins version kom att heta Sorcerer, skulle bli en ekonomisk superflopp, och tog i stort sett kål på hela hans filmkarriär. Friedkin insåg det först senare, men han hade fått en släng av hybris.
Dvd:n bör undvikas – en irriterad Friedkin har själv pytsat in en enda arg stjärna i betyg på Amazon och skrivit att ingen bör köpa den eftersom Warner använt en sunkig transfer. Men blurayen är »director approved« och snorsnygg.
Det började redan på location-stadiet. Friedkin hade gett sig fan på att filma i Ecuador, trots att producenterna lobbade hårt för New Mexico som var mycket närmare och billigare. Sen kom castingproblemen. Steve McQueen var i princip klar, men villkorade att hans käresta Ali McGraw skulle få hänga med. Friedkin kunde lätt gett henne en biroll eller på annat sätt skohornat in henne i produktionen, men vägrade. McQueen sa tack och hej, och därmed hoppade också europeiska storstjärnorna Marcello Mastroianni och Lino Ventura av.
Huvudrollen gick i stället till Roy Scheider som fått sitt genombrott som sidekick till Gene Hackman i The French Connection. Dock en lätt motvillig Scheider, som fortfarande var bitter på Friedkin för att han inte fått rollen som Father Karras i Exorcisten (och trots att han var en grym skådis aldrig var någon filmstjärna). Resten av casten blev europeiska karaktärsskådisar som ingen i USA kände till.
När inspelningen rullade i gång i Dominikanska republiken var den kantad av små och stora katastrofer: logistikproblem, malaria och dysenteri bland crewet, en fotograf som underexponerat hela första veckans tagningar och fick sparken. Till filmens set piece, en strapatsrik bilfärd över en dödlig flod i piskande storm, specialbyggdes en svindyr repbro, men när scenen skulle filmas sinade floden oförklarligt. Friedkin vägrade skriva om scenen, och flyttade hela produktionen till djungeln i Mexico där bron byggdes upp igen… och nästa flod sinade. I samma veva visade sig en av de inhemska filmarbetarna vara federal agent som skickade hem tjugo pers ur crewet till USA för drogbrott. Och sådär höll det på – allt som kunde gå åt helvete gjorde det.
Till slut var filmen klar, med en budget som spräckts flera gånger om, noll filmstjärnor, och ett rykte som blivit allt sämre eftersom månaderna gått. När Sorcerer till slut gick upp sommaren 1977 möttes den av usla recensioner och tomt gapande biosalonger. Vad var det som gick åt helvete?
I sin underhållande självbiografi The Friedkin Connection som kom förra året listar en självrannsakande Friedkin flera orsaker. Titeln: Sorcerer var inspirerad av Miles Davis jazzalbum från 1967 som Friedkin diggat under inspelningen, men var kanske en smula missvisande: taglinen »Sorcerer, from the director of The Exorcist« gjorde att publiken bespetsade sig på en smarrig skräckis… och i stället bjöds de på ett tröstlöst och naturalistiskt ödesdrama. (Enligt legenden satte flera distributörer upp skyltar med brasklappen »NOT A FILM ABOUT THE SUPERNATURAL«). Tajmingen: filmen gick upp exakt en månad efter Star Wars, och folksjälen ville hellre ha mysig eskapism än en dyster och regnig skildring av fyra skurkar som forslade dynamit i hällregn.
Fiaskot blev högst symboliskt och Sorcerer har bakats ihop med flera andra famösa magplask från samma period – Ciminos Heaven's Gate, Coppolas One From the Heart, Scorseses New York, New York – som exempel på skiftet från auterdriven vuxenfilm till barnslig eskapism à la Spielberg och Lucas. Slutet på guldåldern.
Och så den sista men inte minst viktiga orsaken: högmodet. Friedkin hade i all sin hybris efter Exorcisten skaffat mäktiga fiender både i branschen och pressen – han hade varit ett självupptaget, uppblåst praktarsle, och nu var det äntligen payback time.
Så Friedkin flydde till Paris, med en cv som på ett par år hade gått från glödhet till iskall. Han fortsatte göra film, men trots enstaka hits som To Live and Die in LA fick han aldrig riktigt fason på karriären igen. Det är först nu, på ålderns senhöst, som Friedkin fått en liten indie-comeback med kritikerhyllade och hårdkokta filmer som Bug och Killer Joe.
Sorcerer då? Efter många decennier i rättighets-limbo har den nu äntligen släppts i nyutgåva, tack vare ett idogt arbete av Friedkin själv. Och det är faktiskt läge att prata om ett bortglömt mästerverk. Den stora skillnaden jämfört med Fruktans lön är att Friedkin ger de fyra huvudpersonerna varsin backstory, och att han tacknämligt skippar det frodiga tugget på baren som sinkade Clouzots film och gör den långa inledningen nästan plågsamt seg. Fruktans lön är nervpirrande men Belmondo och gänget har det rätt mysigt tillsammans; i Sorcerer snackar man inte i onödan och ett människoliv är inte värt ett piss. Den berömda flodscenen (som tog tre-fyra månader att filma och till slut kostade 3 miljoner dollar, en hisnande summa 1977) är med dagens ögon imponerande och otroligt nervig, särskilt när man vet att allt är gjort helt analogt, med osynliga vinschar och gömd hydraulik. En tystlåten och sammanbiten Roy Scheider är fruktansvärt bra, och det elektroniska soundtracket av Tangerine Dream är ömsom förvirrande, ömsom mäktigt.
Sorcerer har nu släppts på både region 1-dvd och regionsfri bluray. Dvd:n bör undvikas – en irriterad Friedkin har själv gått in på Amazon, pytsat in en arg stjärna i betyg och berättar korthugget att ingen bör köpa den, eftersom Warner använt en sunkig gammal transfer i 1:1,33. Men blurayen är »director approved« och snorsnygg.
Sorcerer är precis som Apocalypse Now ett fascinerande exempel på när regissörer med för stort ego får för mycket pengar att leka med... men precis som Coppolas mästerverk också en kompromisslös, djupt personlig och mäktig film som åldrats så väl att den nu känns tidlös.