Glömde jag stänga av telefonen? Glömde jag stänga av telefonen? Glömde jag… Jag kan inte sluta tänka på det. Men det är för sent, husbandet har tutat loss, applådlamporna blinkar, publiken tjoar, signaturmelodin drar i gång.
Jag vågar inte slita upp telefonen, jag har redan blivit tillsagd av vakterna två gånger att stoppa undan den (»Ma'am, I’m going to have to ask you to delete that picture – it’s about copyright«) när jag försökte smygfota, och sedan tillsagd ännu en gång att plocka ner telefonen när jag försökte göra anteckningar i den – för ja, jag är en kass journalist som inte tänkte på att ta med papper och penna.
»Var försiktig så du inte drar åt för hårt!« varnar snäll dam, inte ens det klarar jag utan snör åt för kung och fosterland så handen svullnar upp och jag sitter muppigt med uppsträckt hand under hela inspelningen för att blodet ska rinna ner i armen igen.
Så nu sitter jag där, under liveinspelningen av NBC:s Saturday Night Live, i New York, plötsligt hysteriskt nervöskissnödig, med en möjligen tickande bomb i form av en påslagen telefon i väskan och plötslig känns sms:en jag skickat till vänner om att »haha, jag kommer glömma stänga av telefonen och ni kommer få se en svettig svensk bli utslängd« inte alls roliga.
Det var samma dag, tidigare på lördagen, som en gullig svensk pressinformatör hörde av sig och sa att hon fått tag på en pressplats på Saturday Night Live och undrade om jag ville gå.
Eh… »nej jag har redan planer… ja ja ja för tusan!!« – det känns som en ultimat New York-upplevelse att vara med om liveinspelningen av ett så legendariskt program. Och att få en biljett är fruktansvärt svårt – de räknas som kanske de svåraste. I augusti varje år kan man anmäla sig till ett lotteri, men man kan inte välja datum. Skulle man vinna en biljett får man snällt boka sin New York-resa då. Man kan också köa för standby-biljetter – men i de köerna kan man få stå i flera dagar, så poppis är programmet.
Ett program jag aldrig ser i sin helhet, måste jag också erkänna. När det gäller talkshows och sketchprogram är jag väldigt mycket en Youtube-tittare.
Jag googlade snabbt: Charlize Theron var kvällens värd (mäktigt!), The Black Keys (öh vilka?!) var gästande band.
30 Rockefeller Plaza (30 Rock!) är adressen till NBC:s studior och gosse vad glad jag var att jag var ute i god tid – det var ju gigantiskt därinne, hundra köer överallt. Jag skulle tydligen till »Megans kö«, för presspersoner och NBC-kompisar, verkade det som. Megan kryssade av namn och jag blev plötsligt övertygad om att mitt namn inte skulle vara på listan och att jag skämsigt skulle framstå som en bedragare. Men nej! Där var jag! Hon upprepar mitt namn och plötsligt hoppar en man i kostym och NBC-badge fram:
»Hi Ida! I’m Ryan! So glad you could make it!«
Det står helt still. Ryan?! Vem är Ryan?! Jag skakar svettig (min) hand med honom helt nollställd, innan jag minns att press-Emilia nämnt i en kommentar »jag ska dubbelkolla med Ryan på NBC«. När polletten trillar ner överkompenserar jag något vansinnigt förstås som en galen Bridget Jones på cocktailparty:
»Oh my God, Ryan, hi!!! I’m so glad to meet you, yes, amazing, I’m so excited…«
Ryan hade nog inte tid eller lust att lyssna på mitt överentusiastiska babbel utan gled i väg utan att jag avslutat min svada till min nye bäste vän. (Jag var mycket smickrad över detta personliga välkomnande och förbannar min oförmåga att hålla mig cool).
Jag får ett litet kuvert med mitt namn på, inuti ligger en biljett. Flygplatsliknande säkerhetskoll, inklusive arg tjock man som vägrar ta av sig bältet och nästan blir utslängd. Hiss upp. Lämna in kort, visa upp kuvert, få sådant där festivalarmband i papp att klistra runt handleden.
»Var försiktig så du inte drar åt för hårt!« varnar snäll dam, inte ens det klarar jag av utan snör åt för kung och fosterland så handen svullnar upp, blodådrorna står ut och jag får sitt muppigt med halvt uppsträckt hand under hela inspelningen i ett försök att få blodet rinna ner 
i armen igen.
Jag får gå förbi hela långa kön på väg in till studion och njuter av detta, visar upp mitt kuvert och blir tilldelad en herre som leder mig fram till min toppenplats. Det är gula metallsäten – vi får senare höra att stolarna kommer från gamla Yankee Stadium. Blå gaffatejp över stolen med mitt namn skrivet på, fancy!
Studion heter 8H och är förhållandevis liten. Jag sitter verkligen nära och prick i mitten, men på den läktaren som inte syns i tv. Publikplatserna som syns kan bara var 20 pers eller något.
I mitten spelar husbandet för att hålla stämningen uppe, hela tiden, så fort det är paus för reklam. Till höger har man byggt upp ett slags strand, och in i det sista putsar man benen på solstolar, krattar sand hit och dit, mäter noggrant och lägger ut små kort för att visa var skådisarna ska stå – jag förstår senare varför det är så viktigt just i den scenen.
Till vänster är setet där The Black Keys ska spela. Under programmet bygger man upp och monterar ner olika set, specialbyggda för sketcherna.
Under varje reklampaus pågår något som närmaste påminner om en koreograferad balett, men i stället för ballerinadansöser i tajts strömmar det in en armada av lönnfeta män i svart.
Förlåt mitt tjat om hur studion är uppbyggd – men detta var faktiskt det mest fascinerande under hela kvällen, ursäkta alla legendariska komiker, musiker och skådisar. Jag har aldrig sett något liknande när det kommer till proffsigheten här. Under varje reklampaus pågår något som närmaste påminner om en koreograferad balett, men i stället för ballerinadansöser i tajts strömmar det in en armada av lönnfeta män i svart som perfekt synkroniserade tillsammans drar undan dekor och bakgrund, rullar ner greenscreen, bär fram möbler, med precision på millimetern placerar rekvisita – allt sker blixtsnabbt och utan minsta strul. Jag är mäkta imponerad. Varenda person vet exakt vad hen ska göra, inte en sekund förspills. Det är som att de övat på just denna föreställning hundratals gånger.
Men även om de gjort snabba scenbyggen förr är just denna föreställning inte ens en vecka gammal.
Ett SNL-avsnitt börjar planeras på måndagen med ett pitchmöte. Tisdagen är enda dagen då man bara skriver manus. Klockan fem på onsdagen läser man upp alla sketcher (upp till 40 förslag, som ska bli 8–12 sketcher) i the writers room. Ungefär 50 personer närvarar, inte bara manusförfattare och producenter utan även ansvariga för rekvisita, mask och kostym. Sedan bestämmer höjdarna tillsammans med den aktuella värden vilka sketcher man ska gå vidare med.
Nu börjar arbetet med att skriva om under torsdagen, förhoppningsvis hinner man med repetitioner. Fredag sker repetition inför publik, och det gör man igen lördag innan själva sändningen.
Och tillbaka till den!
Michelle Obama (Sasheer Zamata) och Hillary Clinton (Vanessa Bayer) gör den inledande sketchen med Mors dag-tema, samma tema som kommer tillbaka i programmet, i USA var det nämligen dagen efter sändningen.
Så kommer Charlize Theron! Hon är gudomligt snygg. Gör ett litet spexigt musikalnummer som självironiskt handlar om hur perfekt hon är, så »tur att hon åtminstone inte kan sjunga«.
När det är klart kommer en studiokvinna frampilande, tar hennes hand och nästan bär henne nedför de två trappstegen ned från scenen – hon har så höga klackar att hon nästan trillar ner.
Så fort som kameran är av springer någon fram, tar henne i handen och kutar i väg – på ett par futtiga minuter måste en komplett transformation av hennes utseende ske.
Det roligaste är ju att jag ser hur hon beter sig när kameran inte är på: ser sur ut när hon råkat säga »ladies and gentlemen« två gånger när hon ska presentera The Black Keys, eller när hon mimar mot någon »it’s too tight!!« när hon i en påa har på sig en snäv knälång skinnkjol. Hon spexsparkar ut med benet för att visa hur svårt det är att röra sig.
Så fort som kameran är av springer någon fram, tar henne i handen och kutar i väg – på ett par futtiga minuter måste en komplett transformation av hennes utseende ske, hon är med i nästan varje sketch, varannan snygg, varannan en Monster där hon blir nedfulad med peruker och löständer.
Sketcherna avlöser varandra, det är lite puttrigt, absolut fnissigt men kanske inte som jag dör av skratt, men det gör sannerligen den övertända publiken runt mig!
En av de sista sketcherna utspelar sig på »stranden«. Taran Killam och Theron medverkar och nu förstår jag varför det var så petnoga med var de skulle stå – det slutar med att en val exploderar, det vill säga de blir helt ner-exploderade med fejkblod som skjuts ur små kanoner av män som ligger ned bredvid scenen.
Tiden ilar förbi och klockan ett är det slut. Applådlampan blinkar så länge att jag får ont i armarna medan det är puss- och kramkalas med alla medverkande på scenen. Allt som allt en fantastisk upplevelse och – ledsen att jag inte har några bilder. Telefonen var så klart avstängd…