Realityräddare i nöden. Så kallar jag tv-programmen som går ut på att en »expert« kommer in för att rädda en till synes inkompetent persons affärsrörelse. Den här typen av program är populära och tar sig an allt från restauranger och hotell till barer och frisörsalonger. Det är dock en vansklig tv-genre. Vissa av dessa program är ganska snälla och fokuserar på lösningarna. Andra program verkar mer bry sig om att gotta ned sig i människors misslyckanden. För att bedöma seriositeten hos en realityräddare i nöden har jag kommit fram till tre mått en kan använda: 1) Hur mycket konfrontation söker tv-produktionen mellan deltagarna och experten? 2) Hur mycket programtid ägnas åt att fokusera på deltagarnas idioti och inkompetens? 3) Hur rimliga känns lösningarna experten kommer fram till?
Ett program som The Hotel Inspector till exempel, där hotellexperten Alex Polizzi försöker hjälpa hotellägare, är riktigt trevligt då deltagarna behandlas med respekt.
Det absolut värsta i genren är Kitchen Nightmares som i princip bara går ut på att kändiskocken Gordon Ramsay ska bråka med deltagarna, skrika fuck tusen gånger och förfäras över hur hemsk restaurangen är och vilka idioter det är som sköter den. Att restauranger förfarande bjuder in honom efter att ha sett tidigare avsnitt är en gåta. För programmet är inte alls intresserat av att hjälpa dessa restaurangägare, utan ägnar halva programtiden åt att zooma in på ostädade kök. Den andra halvan ägnas åt att låta Gordon Ramsay mucka bråk och skälla ut deltagarna oavsett vad de gör. Det är ett skitprogram helt enkelt.
Som tur är finns det realityräddare i nöden som inte är konfrontationslystna svin. Ett program som The Hotel Inspector till exempel, där hotellexperten Alex Polizzi försöker hjälpa hotellägare, är riktigt trevligt då deltagarna behandlas med respekt. Alex Polizzi söker inte konfrontation, utan möter hotellägarna med nyfikenhet och ärlighet. Hon vill genuint hjälpa dem och gör det också med metoder som känns rimliga även för tittare som inte har en aning om hur en ska driva ett hotell. Ibland får hon höja rösten och säga till på skarpen, speciellt med trotsiga och envisa äldre män som inte vill bli tillrättavisade av en kvinna, men det sker inte på in your face-sättet utan på ett vanligt vuxet sätt. Det blir lika bra tv ändå.
Ledordet för bra realityräddare i nöden stavas respekt. Så länge det finns kan experten vara hur högljudd och svärande som helst. Som med Tabatha Coffey som i Tabatha Takes Over hjälper krisande frisörsalonger. Hon brukar kallas för en kvinnlig Gordon Ramsay, eller en korthårig Cruella De Vil, men hennes hårda stil är inte alls lika respektlös som den brittiska kockens. Visst, hon himlar med ögonen, ryter ifrån och dumförklarar människor, men när hon gör det förstår jag som tittare varför hon gör det. Hon skriker inte bara för att skrika, utan av en anledning. Det är en gyllene regel med dessa shower: att en som tittare förstår varför experten gör vad den gör.
Lyxfällan fullständigt porrar ned sig i vanliga människors ekonomiska problem på ett ofta obehagligt sätt.
En annan och betydligt svårare genre inom realityräddning är de som fokuserar på personers privatliv. De kan lätt gå åt helvete då det är så lätt att trampa på människors integritet när en stövlar in i deras mest privata rum. Vissa är förvisso helt ofarliga, som TV3:s märkligt meningslösa Frantzén styr upp, där kocken Björn Frantzén ska hjälpa personer som av någon anledning inte gillar att laga mat. Eller Trinny & Susannah stylar om Sverige där de brittiska stjärnstylisternas genuina intresse i personer med bristande självförtroende och stil gör det till ett av mina stora guilty pleasure-program i tv-tablån.
Andra program är betydligt mindre lättsvalda, som långköraren Lyxfällan. Det fullständigt porrar ned sig i vanliga människors ekonomiska problem på ett ofta obehagligt sätt. Det vill få oss tv-tittare att nedlåtande sucka åt idioterna som får skylla sig själva för sin ekonomiska utsatthet. I Lyxfällans värld beror nämligen fattigdom på klumpiga val, snarare än mer verkliga som arbetslöshet, sjukdom och förtidspension. Det är så klart inte fel att hjälpa människor som är överbelånade att få ordning på sin ekonomi och att lyfta frågan om vår konsumtionsbesatta kultur. Men det hade varit mer intressant att få se Lyxfällan hjälpa en fattigpensionär som knappt har råd med mat att få ihop ekonomin än ytterligare en person som överkonsumerat skitgrejer på nätet. Men jag antar att de anser att det blir bättre tv av att peka finger åt enskilda dårar än samhällssystemet som skapat dårarna.
Och det är här vanskligheten i genren blir som tydligast. Det är så lätt att peka finger och sucka åt enskilda personers affärsmässiga eller privata misslyckanden, snarare än att möta dem med respekt och genuint bry sig om att servera dem lösningar som kan förbättra deras verksamheter och liv. Linjen mellan informativ underhållning och cynisk integritetskränkning är tunn som fan inom denna genre.