När jag var liten protesterade min mamma ofta högljutt mot den materiella massförstörelsen i actionfilmerna jag tittade på. Det här var nämligen på den tiden då en filmisk bilkrasch oftast iscensattes med en verklig bil som kvaddades på riktigt, långt innan en hög pixlar som brakar samman framför en greenscreen blev branschstandard. »Jag förstår inte vad den ska vara bra för, all denna förstörelse«, kunde hon säga. »Så onödigt.«
Det här var på den tiden då en filmisk bilkrasch iscensattes med en verklig bil som kvaddades på riktigt, långt innan en hög pixlar som brakar samman framför en greenscreen blev branschstandard.
En av filmerna som i allra högsta grad var skyldig till denna allmänfarliga ödeläggelse var The Blues Brothers, som jag såg åtskilliga gånger när det begav sig. Musikkomedin från 1980 innehåller massor av krockade polisbilar, raserade hus och demolerade gallerior – resultatet när lagens långa arm jagar de småkriminella bröderna Jake och Elwood Blues, på väg mot Chicago för att betala en skatteskuld åt det katolska barnhemmet de uppfostrades i och stoppa en hotande nedläggning.
Men filmen har inte enkom uppnått klassikerstatus med anledning av bilkrascherna. Inte nog med att den är riktigt rolig, med Dan Aykroyd och John Belushi i toppform, flankerade av John Candy, Carrie Fisher och Henry Gibson, dessutom är den smockfull av bra musik. Jo, Bluesbröderna själva är det väl lite si och så med, men det vägs upp av Aretha Franklin, Ray Charles, James Brown och andra. Och i likhet med många andra John Landis-rullar kryllar filmen av skojiga cameos, av bland andra Frank Oz och Steven Spielberg. Akta dig bara för uppföljaren, Blues Brothers 2000 (1998(!)).