Championship: Leicester City–Queens Park Rangers (TV10, kl 13:10)
En gång i forntiden – det var så länge, länge sedan att Dion Dublin fortfarande spelade fotboll – var jag på Loftus Road och såg Queens Park Rangers möta Coventry i Premier Leagues bottenskikt. Det var ingen särskilt minnesvärd match, mitt enda bestående minne är att just den väldige Dublin, då i Coventry, hade en bicycleta strax utanför stolpen som var bland det mest kraftfulla jag har sett på en fotbollsplan, och jag kommer i ärlighetens namn inte ens ihåg vad slutresultatet blev. Men jag misstänker att Coventry vann. Det jag tagit med mig av hemmafansens reaktioner tyder på det i alla fall.
Jag har aldrig hört en så ingrott självironisk, galghumoristisk, hemmapublik på en fotbollsarena. QPR-anhängarna hatar att älska sitt lag, de vet att de är dömda förlorare.
För QPR var ett sorgligt lag där och då. Alla visste det. Särskilt de som motvilligt räknade sig till lagets fans: jag har nog aldrig hört en så ingrott självironisk, på gränsen till galghumoristisk, hemmapublik på en fotbollsarena någonstans. En stor del av QPR-anhängarna hatade att älska sitt lag, de visste att de var dömda att vara förlorare. Förmodligen för all oändlighet. De hatade spelarna, de hatade tränarna, de hatade ledningen och, mest av allt, de hatade sig själva.
Jag älskade den tragiskomiska stämningen på det rätt så underbara Loftus Road och har ända sedan dess alltid haft ett gott öga till klubben. Som det är lätt att ha till eviga loserklubbar.
Det har varit fortsatt tufft för QPR-fansen. Till och med när räddningen skulle komma, i form av nya svinrika ägare och en sällan skådad satsning, gick det käpprätt åt skogen. Huvudägaren Tony Fernandes, som också äger Air Asia, kastade pengar på varje problem klubben och laget haft, men gjorde det på Joey Barton, Armand Traore, Shaun Wright-Phillips och Jermaine Jenas snarare än Zlatan och Thiago Silva.
QPR åkte ur Premier League lika snabbt som de kom upp i serien och har hackat sig fram i Championship i år. Trots att klubben spelare för spelare har en trupp som inte bara ska höra till de två bästa i Championship, den ska kunna undvika bottenstrid i Premier League. Nu har The R:s ändå ett hyfsat starkt grepp om en playoff-plats och kanske krångla sig tillbaka in i finrummet igen.
För att kunna stanna där krävs en lite mer långsiktig planering än sist. Om inte annat kan de lära sig av dagens motståndare. Ett redan Premier League-klart Leicester, som för all del har ett thailändskt konsortium som står för pengarna (jag blir alltid misstänksam av bara själva ordet konsortium i fotbollssammanhang), men som värvar smart och byggt ett eget vägvinnande grundspel i stället för att lita på att de enskilda spelarna är tillräckligt individuellt skickliga bara för att man betalt gigantiska summor för dem.
SHL, SM-final: Skellefteå AIK–Färjestads BK (Kanal 5, kl 17)
Häromveckan skrev Johan Croneman om att intresset för SHL riskerar att sjunka om det, som nu, saknas lag från storstadsregionerna långt fram i slutspelet. En annan, för närvarande kanske ännu större, risk är att ett lag blir för dominerande för serien. Skellefteå är på god väg dit. Fjolårsvinnarens överkörning av FBK hittills i finalserien har för all del varit ruggigt imponerande, men också en aning tråkig i all sin överlägsenhet. Samtidigt är det precis som med Barcelonas totaldominans i La Liga och det spanska landslagets dito i fotbollsmästerskapen: Skellefteå kan inte göra mycket annat än att vara bäst, det är upp till de övriga lagen att komma på motmedel.
MLS: Vancouver Whitecaps–Los Angeles Galaxy (TV4 Sport, kl 01)
MLS är ju verkligen vad den är: en märkligt halvfärdig och ojämn liga i ett land som bara börjat förstå sig på fotboll utan axelskydd och hjälmar. Men jag har ju alltid tyckt så väldigt mycket om Stafan Ishizaki och hans kloka huvud och fina fötter att jag gärna ser honom lyckas som Beckham-ersättare i Galaxy.